Regi: Il Cho

Manus: Il Cho & Matt Naylor

Medverkande: Ah-In Yoo, Shin-Hye Park, Hyun-Wook Lee mfl.

Produktionsbolag: Zip Cinema & Perspective Pictures

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10620868/

Universitetsstudenten Oh Joon-woo vaknar en morgon upp till att hela hans stadsdel, kanske hela världen, har drabbats av ett snabbspridande virus som gör de infekterade enormt aggressiva. Med en hel lägenhetsförort ute efter blod (bokstavligen, eftersom de gillar att käka folk) ser läget extremt dystert ut för Oh. När allt hopp verkar vara ute får han dock kontakt med en överlevande i byggnaden mittemot, den vackra Kim Yoo-bin.

Det är inte bara jänkarna som gör remakes av franska filmer tydligen. Il Chos #Alive är en ganska klar ganska klar ripoff på 2018 års The Night Eats The World, men jag måste säga att jag föredrar den här versionen. Mycket har med igenkänningsfaktor att göra. Vi kan nog alla åtminstone föreställa oss livet i isolation och karantän efter 2020 och det gör mycket för #Alive.

Huvudrollsinnehavarna är dessutom förbaskat charmiga båda två. Joon-woo (Ah-In Yoo) är inte den skarpaste kniven i lådan, men kompenserar detta med en sällan skådad överlevnadsinstinkt. Kombinera detta med Yoo-bin (Shin-Hye Park) och hennes totala badass utstrålning och du har ett lyckat koncept.

När det gäller zombierullar (även om "z-ordet" aldrig nämns) handlar det dock till syvende och sist om hur de levande döda porträtteras. #Alives version av dessa är väldigt lyckad måste jag säga. De är inte de klassiska hasande zombierna vi sett i Romeros filmer och inte heller enbart de hypersnabba sprintlöparna som blev mer populära under 2000-talet utan någonstans i mitten. Att Il Cho gett dem förmågan att klara av vissa simpla saker, såsom att öppna dörrar och klättra, gör dem också mer än lite creepy. Specialeffekterna är bra och blodet sprutar i all sin röda prakt.

Den enda större kritik jag har mot #Alive ligger på manussidan. Här finns några plot holes som är svåra att ignorera och slutet känns lite väl kort och avhugget. Den samhällskritik som genomsyrar de bästa filmerna i genren lyser också med sin frånvaro, förutom några galghumoristiska jabbar mot sociala medier. Om du gillar zombierullar i allmänhet kommer du dock gilla #Alive. Det är definitivt en av de bättre filmerna i genren de senaste åren.

Betyg: 4- zombieparkoursprinter av 5 möjliga

Regi: Buddy Cooper & John Douglass

Manus: Buddy Cooper

Medverkande: Matt Mitler, Ruth Martinez, Bill Hitchcock mfl.

Produktionsbolag: OK Productions

År: 1984

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0124014/

Ett gäng uttråkade collegeelever ska spendera ett lov hängandes i campusbaren när de får ett erbjudande svårt att motstå. En kille i gänget, Ed, kontaktas av sin far som han inte talat med på många år. Farsgubben vill ha hjälp att bomma för hans strandhus inför vintern. Vad gänget inte vet är att Ed Sr. fortfarande inte förlåtit sin grabbhalva för den roll han spelade i olyckan som hade ihjäl hans fru.

Det är fortfarande 20 grader ute så Schlock Summer fick ha en installation till. The Mutilator, eller Fall Break, som den hette på bio, är verkligen en standardslasher 1a. Jag fick den rekommenderad på diverse forum som en underskattad pärla, men när jag säger att den är formelmässig är den verkligen paint by numbers. Inget fel med det. Vissa genrefilmer tjänar på att hålla sig till grunderna och göra dem bra. The Mutilator gör ungefär en tredjedel bra och två tredjedelar är genomusla.

Det som verkligen fortfarande funkar är de förvånasvärt välgjorda praktiska effekterna. Det är lite Tom Savini över dem och de ser ofta väldigt brutala ut. Gillar du klassiska skräckeffekter lär du få en kick av dem. Sen är det ju allt det där andra. Det är svårt att peka på vad som egentligen är värst mellan skådespelet (överspel i den högre skolan!) eller soundtracket som varvar traditionell skräckfilmsmusik med, I shit you not, poplåtar som låter som introt till valfri 80-tals-sitcom. De sistnämnda scenerna är oftast helt i avsaknad av annat ljud och filmen lyckas förmedla en märklig känsla av introt till Full House (1987 - 1995) både en och två gånger. Jag tror dessutom att Morey Lampley lyckas, i denna hans enda filmroll någonsin, utbrista det mest ofrivilligt komiska dödsvrålet i hela genren. Guld!

The Mutilator är en typisk riff-film. Du kommer säkert ha skitkul att kolla på den här tillsammans med likasinnade polare. En skräpfilm i ordets rätta mening, men rätt typ av skräp!

Mest schlockiga scenen: Så många! Den som tar priset är nog dock scenen där en karaktär, under löfte om att få se sin flickväns bröst, speedas upp till dubbel hastighet när han dansar en jigg... eller något sådant. I can't make this shit up!

Regi: Eric Demeusy

Manus: Eric Demeusy

Medverkande: Ryan Masson, Highdee Kuan, Christian Prentice mfl.

Produktionsbolag: Demeusy Pictures

År: 2020

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8718300/

Under en bergsvandring blir den unge NASA-forskaren Isaac bortförd av utomjordingar. Trots att han lyckas få filmat bevis på vad som hänt är det få som tror honom och ganska snabbt avfärdas han som en bluffmakare. Det visar sig dock att inte alla skrattar åt Isaacs upplevelser och är väldigt angelägna om att få tag i honom.

Den här rullen har varit längst ner i min recensionshög ett bra tag nu, så jag tänkte att idag var en lika bra dag som någon annan att börja beta av den digitala backloggen. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om Proximity. Efter en bra första halvtimme (med vissa förbehåll för några orimliga detaljer) flippar filmen ut fullständigt! Verkligen allt som regissören och tillika manusförfattaren Eric Demeusy tycker är coolt får åtminstone en cameo. BMX-cyklar, androider, konspirationsteorier, synthpop, en fetisch för vintage Converse - allt trycks in i en film som snabbt blir så mycket av en tågolycka att jag inte kan titta bort.

Demeusy har främst gjort sig ett namn som specialeffektsmakare och det här är hans långfilmsdebut som regissör. Det märks. Hans skådespelarregi är i det närmsta usel och den ende som kommer undan med någon som helst värdighet är Don Scribner i en mindre biroll. Och sen är det manuset... anledningarna till att utomjordingarna besöker oss är bland den dummaste jag någonsin har hört i någon science fiction överhuvudtaget. Jag utbrast ett högt "men for fuck's sake!" i soffan och gjorde en uppgiven gest.

Proximity är dock tämligen underhållande i och med att det är en sådan usel film. Den är inte dålig på ett självironiskt sätt utan försöker verkligen vara så cool och häftig den bara kan. Det gör magplasket desto hårdare och underhållande att titta på. Dumt som ett hål i huvudet och om du har två timmar över kan det här vara en schysst film att riffa sönder med en polare.

Betyg: 2 manus med fler hål än jag kan räkna av 5 möjliga

Regi: Rob Savage

Manus: Rob Savage & Emma Hurley

Medverkande: Haley Bishop, Jemma Moore, Emma Louise Webb mfl.

Produktionsbolag: Shadowhouse Films

År: 2020

Längd: 56 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12749596/

Sex vänner, uttråkade av karantänen (tänk bara att alla vet vad jag menar när skriver "karantänen"...) anordnar en seans via Zoom. När en av dem, trots förmaningar från mediet, inte tar seansen på allvar börjar märkliga saker hända i isolationen.

Ännu en film från Shudder och den här gången har man tagit tillvara på den kanske mest vanliga settingen för kommande års skräckfilmer - pandemin. Nu spelar pandemin inte huvudrollen (tack och lov), men från ett berättartekniskt perspektiv ger den både möjligheter och begränsningar. Isolationen blir mer påtaglig givetvis och även olika psykologiska effekter. Sen att om man inte vill lämna huset även om man håller på att dö är bara latmasken som grabbat tag i manusförfattarna.

Vi har sett flertalet filmer de senaste åren som utspelar sig på datorskärmar och jag gillar verkligen konceptet. Host är varken bäst eller sämst av dem, men använder sig inte riktigt fullt ut av stilens möjligheter. Här är många scener som vi sett förut i bättre tappning och det känns ibland som en koncentrerad Paranormal Activity, om än bättre. 

Host puttrar på utan större tuggmotstånd och funkar för vad det är. Här finns några genuint suspensfulla scener att ta med sig, men filmen landar också tyvärr i det där märkliga läget då den börjar bli för lång för en kortfilm men är för kort för en långfilm. Det är, i min mening, den sämsta speltiden för en film. Det är inte tillräckligt långt för att utveckla karaktärer och handling och Host lider framförallt av det sistnämnda. Karaktärerna känns någorlunda trovärdiga (även om jag vill strypa en av dem...), men handlingen känns väldigt sparsmakad och man hade kunnat bygga ut den betydligt mer. Close, but no cigar.

Betyg: 2+ elektrospöken av 5 möjliga

Regi: Egor Abramenko

Manus: Oleg Malovichko & Andrei Zolotarev

Medverkande: Oksana Akinshina, Fedor Bondarchuk, Pyotr Fyodorov mfl.

Produktionsbolag: Art Pictures Studio/Fond kino/Hype Film mfl.

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905962/

Sovjet, 1983. Konstantin är den ende överlevande från en fruktansvärd olycka med en rymdkapsel. Det blir snart uppenbart att allt dock inte står rätt till med honom. Framförallt läker hans skador mycket snabbare än vad de borde och han kan inte komma ihåg något runt olyckan. När han visar sig vara mindre än samarbetsvillig tillkallas psykologen Tatyana Klimova som snart inser att Konstantin inte har återvänt från rymden ensam...

Rysk sci-fi är inte något man ser varje dag på våra breddgrader så när Sputnik droppade var jag minst sagt nyfiken. Varför den har titeln som den har när den inte handlar om Sputnik-programmet vette fanken, men jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här kanske inte är världens mest originella historia, men det gör ingenting när den är så här pass välgjord.

Valet att sätta filmen under Sovjettiden är ett genidrag. Många av de gamla imponerande byggena står kvar än idag och jag, som arkitekturnörd, gillade all gammal öststatskitsch. Det gör också att filmen får en tidlös kvalitet. Den behöver inte falla tillbaka på tekniska prylar då det mest avancerade som används av forskarteamet är VHS. De specialeffekter som används handlar först och främst om varelsen som bor inom Konstantin och jäklar vad man lyckats med designen! Varelsen ser utomjordisk ut i ordets rätta mening och dess symbiotiska och/eller parasitiska förhållande med Konstantin ger tillfälle för en del slafsig body horror.

Skådespelarna gör också bra roller, i synnerhet Oksana Akinshina som Klimova. Jag kände inte igen henne först eftersom jag inte tror jag sett henne i något efter hennes extremt drabbande genombrottsroll som Lilja i Lilja 4-ever (2002), men hon visar återigen att hon kan bära en film. Hennes samspel med Fedor Bondarchuk funkar riktigt bra.

Sputnik är absolut en genrefilm jag kan rekommendera till fansen. Slutet känns lite framhastat, men just nu är jag så svältfödd på bra sci-fi att jag mest känner feed me more!

Betyg: 4- slemmiga uppstötningar av 5 möjliga

Regi: Andrew Traucki

Manus: John Ridley & Sarah Smith

Medverkande: Jessica McNamee, Luke Mitchell, Amali Golden mfl.

Produktionsbolag: Altitude Film Entertainment

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7978672/

Fem vänner utforskar ett tidigare icke-kartlagt grottsystem i norra Australien. När en storm orsakar ett skred inser de snart att de sitter fast där de är. Vad som är än värre är att de inte är ensam i grottan. En krokodil modell större har gjort den underjordiska sjön i grottan till sitt hem...

Jag brukar uppskatta filmer av den här typen. Grottutforskning har alltid lika delar skrämt som fascinerat mig och det finns en del riktigt bra i genren. Black Waters: Abyss tillhör förvisso inte de allra bästa, men den är definitivt inte dålig heller.

En film i subgenren "grottskräck" blir aldrig bättre än den känsla av klaustrofobi och isolation som den förmedlar. Abyss lyckas riktigt bra med detta. Inte nog med att karaktärerna är instängda i en grotta, inte nog med att de jagas av en förbannad krokodil utan dessutom är större delen av grottan vattenfylld. Karaktärerna är helt utanför sina element så att säga.

Karaktärerna i sig är filmens svagaste kort. Manusförfattarna slänger fram lite lösa trådar som man sen inte drar i ordentligt. Exempelvis är en av karaktärerna en canceröverlevare. Okej, men vad spelar det för roll om ni bara droppar det och sen inte utvecklar det? Likaså, ett visst triangeldrama som hade kunnat skapa desto mer konflikt blir mest en parentes som inte får någon bäring på handlingen.

Å andra sidan är manuset spännande uppbyggt och är bra mycket bättre än många andra creature features. Just greppet att knappt visa krokodilen alls annat än i en eller två scener är både ett genidrag ur rent berättarperspektiv som budgetdito. Vi vet att det lurar en hungrig krokodil därnere. Att vi inte vet exakt var den är fungerar absolut till filmens fördel.

Black Waters: Abyss ligger klart över genomsnittet för den här typen av filmer. Om du liksom jag gillar det klaustrofobiska i den här genren kan jag absolut rekommendera den.

Betyg: 3+ hungry, hungry crocs av 5 möjliga

Regi: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman (baserat på deras pjäs med samma namn)

Medverkande: Andy Nyman, Martin Freeman, Paul Whitehouse mfl.

Produktionsbolag: Warp Films/Altitude Film Entertainment/Lionsgate UK mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5516328/

Sedan han var barn har professor Phillip Goodman ägnat sig åt hobbyn att avslöja charlataner och lurendrejeri inom parapsykologin. Han har modellerat sitt tillvägagångssätt på det av Charles Cameron, en man som sysslade med liknande arbete innan han spårlöst försvann. Goodman blir därför väldigt förvånad när han kontaktas av en väldigt sjuk Cameron. Det fanns tre fall han aldrig kunde motbevisa berättar han för honom och han vill att Goodman ska försöka göra det innan han dör.

Problemet med när en film hypas som "smart" och "speciell" är att jag som tittare öppnar ögon och öron lite extra mycket för att syna berättelsestrukturen i sömmarna. Jag vill väldigt gärna bli överraskad, men blir det ganska sällan. Kanske är det en bieffekt av att ha sett väldigt mycket film eller min utbildning som litteraturvetare. Hur som helst tog det mig cirka 25 minuter att räkna ut slutet till Ghost Stories och filmen förlorade rätt mycket på det. Därmed inte sagt att allt är dåligt. Långt ifrån.

Manuset presenterar tre (eller egentligen fyra) spökhistorier som i viss mån följer de klassiska troperna, men i och med Jeremy Dysons & Andy Nymans bearbetning blir de tämligen effektiva. Jag önskar dock att jag hade sett deras scenuppsättning av berättelserna först då jag tror att de hade fått mycket större effekt på en teaterscen. 

Som i princip alla antologifilmer finns här starka och svaga kort. Den i särklass svagaste berättelsen är mittendelen som har lite eller ingen riktning. Berättelse nummer tre är helt klart den bästa, både när det gäller manus och skådespel. Det är till stor del Martin Freemans förtjänst. Freeman, känd från diverse storfilmsproduktioner, spelar skjortan av resten av ensemblen och är en karaktär man verkligen älskar att hata. Han glider även sömlöst in i filmens avslutning, vilket gör Ghost Stories till en film som följer en tydlig dramatisk kurva där man sparar det bästa till sist.

Problemet jag har med filmen är just att den är tämligen förutsägbar. Om jag inte hade hört hypen innan jag såg filmen hade jag kanske satt ett lite högre betyg, men i detta fall måste jag säga att recensionerna skadade upplevelsen. Synd.

Betyg: 3+ vedervärdiga Freemankaraktärer av 5 möjliga

Regi: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Manus: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Medverkande: Jeremy King, Noah Segan, Toni Trucks mfl.

Produktionsbolag: Paper Street Pictures

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7521214/

Chad driver Rad Chad's Horror Emporium, en affär som specialiserar sig på hyr-VHS inom allting skräck. När han får en ny anställd försöker han illustrera olika saker han behöver veta med exempel från affären. I sju kortare segment får vi en salig blandning av splatter och... mer splatter.

Scare Package är en av skräckstreamingplattformen Shudders egna beställningsjobb. Precis som Shudder självt innehåller den många goda idéer men genomförandet är lite halvdant. Vissa av segmenten är förbaskat roliga (det här är mer av en skräckkomedi än en regelrätt skräckfilm), men efter filmens första halva går det stadigt utför. Det är som personen med det övergripande ansvaret för att sätta ihop de olika delarna tänkte satsa fullt ut på det bästa först för att få tittaren hooked, men sen kunde hen inte följa upp det.

Samtliga kortfilmer är gjorda i en 80-talsestetik som funkar väldigt bra för det mesta. Tänk tidiga alster av Troma och du kommer ganska nära sanningen. Precis som sin uppenbara inspirationskälla sparar man inte på splattereffekterna och även om de inte alla träffar målet så är de åtminstone kreativa. Regin är lite upp och ner med framförallt skådespelet och den komiska timingen som främsta skillnad. Egentligen kan man säga att de fem första kortfilmerna fungerar antingen bra eller relativt bra. Sen stinker de två avslutande delarna verkligen ner hela rullen med sin uselhet. Att förlägga en av de sämsta filmerna sist (och låta den utgöra en halvtimme av filmens speltid) drar ner betyget ett snäpp.

Scare Package försöker till syvende och sist vara så "meta" och "smart" att den snubblar i sin egen blodpöl. Nu blir det ganska ofta tröttsamma "det-här-känner-skräckfans-igen-så-då-måste-det-vara-kul"-skämt. Synd, eftersom det som funkar gör det bra. Att man dessutom får med skräckikonen Joe Bob Briggs i sin paradroll är en bonus och står för pluset i betyget.

Betyg: 2+ tämligen dumma antologier av 5 möjliga