Inlägg publicerade under kategorin Schlock Summer

Av Ulf - 25 augusti 2020 17:06

 

Regi: Buddy Cooper & John Douglass

Manus: Buddy Cooper

Medverkande: Matt Mitler, Ruth Martinez, Bill Hitchcock mfl.

Produktionsbolag: OK Productions

År: 1984

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0124014/

 

Ett gäng uttråkade collegeelever ska spendera ett lov hängandes i campusbaren när de får ett erbjudande svårt att motstå. En kille i gänget, Ed, kontaktas av sin far som han inte talat med på många år. Farsgubben vill ha hjälp att bomma för hans strandhus inför vintern. Vad gänget inte vet är att Ed Sr. fortfarande inte förlåtit sin grabbhalva för den roll han spelade i olyckan som hade ihjäl hans fru.

 

Det är fortfarande 20 grader ute så Schlock Summer fick ha en installation till. The Mutilator, eller Fall Break, som den hette på bio, är verkligen en standardslasher 1a. Jag fick den rekommenderad på diverse forum som en underskattad pärla, men när jag säger att den är formelmässig är den verkligen paint by numbers. Inget fel med det. Vissa genrefilmer tjänar på att hålla sig till grunderna och göra dem bra. The Mutilator gör ungefär en tredjedel bra och två tredjedelar är genomusla.

 

Det som verkligen fortfarande funkar är de förvånasvärt välgjorda praktiska effekterna. Det är lite Tom Savini över dem och de ser ofta väldigt brutala ut. Gillar du klassiska skräckeffekter lär du få en kick av dem. Sen är det ju allt det där andra. Det är svårt att peka på vad som egentligen är värst mellan skådespelet (överspel i den högre skolan!) eller soundtracket som varvar traditionell skräckfilmsmusik med, I shit you not, poplåtar som låter som introt till valfri 80-tals-sitcom. De sistnämnda scenerna är oftast helt i avsaknad av annat ljud och filmen lyckas förmedla en märklig känsla av introt till Full House (1987 - 1995) både en och två gånger. Jag tror dessutom att Morey Lampley lyckas, i denna hans enda filmroll någonsin, utbrista det mest ofrivilligt komiska dödsvrålet i hela genren. Guld!

 

The Mutilator är en typisk riff-film. Du kommer säkert ha skitkul att kolla på den här tillsammans med likasinnade polare. En skräpfilm i ordets rätta mening, men rätt typ av skräp!

 

Mest schlockiga scenen: Så många! Den som tar priset är nog dock scenen där en karaktär, under löfte om att få se sin flickväns bröst, speedas upp till dubbel hastighet när han dansar en jigg... eller något sådant. I can't make this shit up!

Av Ulf - 10 juli 2020 11:46

 


Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell & Frank Darabont (baserat på Theodore Simonsons & Kate Phillips manus)

Medverkande: Kevin Dillon, Shawnee Smith, Donovan Leitch Jr. mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures

År: 1988

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094761/

 

När något slemmigt från rymden landar i en amerikansk småstad blir innevånarna snart varse om att den till synes ganska ofarliga slemklumpen är allt annat än något man vill leka med. Den tycks också växa för varje offer och frågan är varför regeringen skickat ett team för att hindra någon från att lämna staden?

 

The Blob är ett typexempel på hur man gör en reboot på rätt sätt. Baserad på Steve McQueen-rullen med samma namn från 1958 är det en uppdatering som heter duga. Det mest uppenbara är uppdateringen i specialeffekterna. The Blob anno 1988 har ingen rätt att se så snygg ut som den gör för en relativt lågbudgetskräckrulle. Både "slemmet" och de överraskande blodiga praktiska effekterna när det gäller dess offer tillhör det bästa som 80-talet kunde bjuda på i specialeffektsmakeri.

 

När man kollar vem som ligger bakom filmen är ovanstående kanske inte så konstigt. Chuck Russell hade precis regisserat den kanske bästa uppföljaren i A Nightmare On Elm Street-serien med A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) och plockade med sig delar av teamet därifrån. Bland annat en ung Frank Darabont som på 90-talet skulle blomma ut till att bli en av de bästa tolkarna av Stephen Kings verk samt ytterligare några år senare ligga bakom att överföra The Walking Dead (2010) till tv-format. Det finns helt enkelt talang i drivor här.

 

Bland skådespelarna är det en imponerande ensemble av "ah, den där killen känner jag igen, men jag vet inte var jag sett honom tidigare!". Det är inte är särskilt välspelad film som sådan, men det är inte heller uselt så det stör. Den kanske mest namnkunniga skådisen i en större roll är Shawnee Smith som senare blev en mainstay i Saw-filmerna.

 

The Blob är popcornunderhållning på hög nivå. Om du gillar nostalgisk skräck med åtminstone lite bett i sig rekommenderas den varmt.

 

Mest schlockiga scenen: Ytterligare en märklig sak - den ser så förbaskat tidlös ut! Möjligen alla hockeyfrillor daterar den något, men annars är kitschen, förutom premissen i sig, ganska frånvarande.

Av Ulf - 28 juni 2020 23:15


Regi: Luca Bercovici

Manus: Luca Bercovici & Jefery Levy

Medverkande: Peter Liapis, Jack Nance, Mariska Hargitay mfl.

Produktionsbolag: Empire Pictures/Ghoulies Productions

År: 1984

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0089200/

 

Föräldralöse Jonathan får oväntat ärva ett stort gods ute på landsbygden och blir helt tagen av både huset och den skattkammare av ockult litteratur där finns. Kanske lite för tagen eftersom han snart, till sin flickvän Rebeccas förtret, börjar experimentera med svart magi. Det är inte så smart det där...

 

Ghoulies är en liten pärla. Först pitchad som en semi-seriös film 1983 fick den en budget på 12 miljoner dollar av 20th Century Fox... sen droppade de den. När Gremlins gjorde rent hus på biograferna sent 1984 såg Empire Pictures sin chans och snappade upp den refuserade filmen. Produktionen var back on track... men med en budget cut på 92%. Alla inblandade visste att de inte kunde göra filmen de först planerat på en så pass liten budget så man skrev helt enkelt om manuset, fick folk att jobba gratis och så vidare. Resultatet blev den totalt framhastade Ghoulies som hade premiär bara månaderna efter Gremlins. Och den är fantastisk just på grund av Ed Wood-filmskapandet den står för!

 

Skådespelarmässigt har man två riktigt duktiga namn i Jack Nance (David Lynchs favorit) och Mariska Hargitay i sin filmdebut. De två är sevärda på riktigt, men de två absolut mest underhållande skådisarna i filmen är Peter Liapis i huvudrollen och Michael Des Barres som hans far. Det är överspel i den högre skolan vi snackar om och det passar filmen perfekt.

 

Sen är det specialeffekterna. Alltså, fulare skapelser än monstren i den här filmen har jag sällan eller aldrig skådat! Speciellt den där saken på postern. Det är en vattendemon för övrigt. Jag skulle säga att det mer ser ut som dagen efter ett besök på valfri mexikansk restaurang, men ja, charmen sitter definitivt i uselheten! Budgeten sträcktes så långt att man inte hade råd med tillräckligt med smink i vissa scener och helt enkelt tänkte att "äsch, vi kör ändå!". På den nivån är det. Samtidigt finns det något beundransvärt med effekterna. Att göra en så här pass specialeffektstung film för en miljon är ett smärre mirakel i sig självt.

 

Ghoulies hade lätt kunnat vara en själlös mjölkning av den framgång som Gremlins hade stått för, men det är uppenbart att de här filmskaparna verkligen vill göra något ordentligt, även om de inte hade medlen till det. Det är en fantastiskt underhållande film och dum som fan!

 

Mest schlockiga scenen: Hela filmen? Nåja, om jag ska välja något är det Michael Des Barres totala överspel när han "vaknar till liv" igen. Det är som att se en stumfilm fast från 80-talet.


Av Ulf - 20 juni 2020 22:15


Regi: Larry Cohen

Manus: Larry Cohen

Medverkande: Michael Moriarty, Andrea Marcovicci, Garrett Morris mfl.

Produktionsbolag: Larco Productions

År: 1985

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090094/


Jason är minst sagt skeptisk till den nya dessertflugan som slagit landet - The Stuff. Han blir inte mindre misstänksam när han en natt ser hur den så kallade desserten rör på sig av egen maskin. Dessvärre verkar alla vara som helt besatta av The Stuff och Jason talar inte bara för döva öron utan hans familj försöker tvinga honom att äta den vita sörjan. När en industrispion, David, anlitad av ett konkurrerande företag börjar undersöka The Stuff verkar dock Jason ha hittat en allierad.


Som en lågbudgetversion av Soylent Green (1973) blandat med The Blob (1958) är The Stuff en film som bara kunnat göras under det glada 80-talet. Med manus och regi av independentfilmlegenden Larry Cohen är det här en film som troligen inte kunnat göras i det mer traditionella studiosystemet och fått så pass stor spridning som den fick. Cohens vana trogen är det effekter först, story sen och The Stuff fläskar på med rejält med det förstnämnda... med mer eller mindre lyckat resultat. Halva filmen är till och med ganska snygg, men andra halvan ser verkligen ut som amatörteater gone bad. Enligt rapporter var Cohen så missnöjd med specialeffektsteamet han anställt att han således bara betalade dem 50% av deras lön. That's Cohen for you!


Skådespelarmässigt finns här inget att tala om som så. Det är i bästa fall dåligt, i värsta fall uselt, men jag hade inte förväntat mig något annat. Michael Moriarty har de flesta och bästa replikerna i rollen som David, men han påminner mig mest om den återkommande prästen i The Simpsons som inte råkar heta Lovejoy. Han har samma "melodiska" uttryck i allt han säger och det är helt klart att han inte ens försöker.


The Stuff är lite för beroende av sin hook att människor kommer köpa allt med mördande reklam och är idag också tämligen bortglömd. Den är dock underhållande på ett lättuggat sätt (pun intended) som också är den här filmrecensionsseriens mest utmärkande drag. Good enough.


Mest schlockiga scenen: Här finns, I shit you not, en kung fu-fajtandes karaktär som heter Chocolate Chip Charlie. Alla scener med honom är guld.

Av Ulf - 10 juni 2020 23:00

 


Regi: Stan Winston

Manus: Mark Patrick Carducci & Gary Gerani (baserat på Ed Justins dikt)

Medverkande: Lance Henriksen, Jeff East, John D'Aquino mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group/Lion Films

År: 1988

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0095925

 

När Ed Harleys son omkommer i en olycka orsakad av ett gäng tonåringar är hämnd det första han har i åtanke. Legenden bland gårdarna på landsbygden där Ed bor säger att det bor en gammal kvinna i skogarna som har "krafter". Ed söker upp kvinnan som hjälper honom att åkalla Pumpkinhead, en hämnddemon som inte går att stoppa förrän han avslutat sitt uppdrag. Det är bara det att Ed snart ångrar sig och att priset för att åkalla en demon är väldigt, väldigt högt...

 

Pumpkinhead är en av de där skräckrullarna jag alltid tänkt att jag skulle se, men aldrig kommit för mig att faktiskt ta mig tiden till. Jag förstår egentligen inte varför. Med en alltid lika väderbiten som sevärd Lance Henriksen i huvudrollen och Stan Winston, legendarisk specialeffektsmakare med fyra Oscars under bältet, borde jag ha kollat in den här rullen tidigare. Jag är väldigt glad att jag till sist gjorde det.

 

Pumpkinhead har alla troper som 80-talsskräckfilmer brukar ha med dumma tonåringar som åker till en stuga i skogen, the final girl och allt det där. Vad den dock har som höjer den över det mesta i genren bortom de mest uppenbara klassikerna är just Henriksen och Winston. Winston har föga förvånande ett öga för visuella detaljer och gör denna, den första av hans två filmer i regissörsstolen, till en fest för ögat. Filmen osar gotik och är i mångt om mycket en visuell hyllning till skräckfilmen under det som brukar kallas för Hollywoods guldålder. Sen är det specialeffekterna...

 

Winston må inte ha jobbat med specialeffekterna till den här filmen själv, men han var övervakande producent för teamet. Det märks. Winston vann sin första Oscar för Aliens (1986) och plockade sedan två för Terminator II: Judgement Day (1991) med vilken han i princip revolutionerade specialeffektsfältet tillsammans med sin sista Oscar för Jurassic Park (1993). Monsterdesignen i den här filmen påminner inte så lite om den han gjorde efter Gigers sketcher till den förstnämnda Oscarsvinnaren. Tänk en xenomorf blandat med en klassisk demondesign. Det skriker Winston över designen. 

 

Pumpkinhead gjorde för tre miljoner dollar. Den ser ut att ha kostat det tiodubbla. Med en story som är lika delar slasher, folksaga och gotisk sedelära är det en av de klaraste skimrande pärlor från det förflutna jag hittat på mycket länge. Det är klart, andra halvan av filmen kan inte riktigt leva upp till den spektakulära inledningen, men gillar du monsterfilm är Pumpkinhead en blast from the past du borde kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Faktiskt inte så många att tala om, men en barbröstad Lance Henriksen med eldkastare är en syn för gudarna.

Av Ulf - 7 juni 2020 22:30

 


Regi: Deborah Brock

Manus: Deborah Brock

Medverkande: Crystal Bernard, Jennifer Rhodes, Kimberly McArthur mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures

År: 1987

Längd: 77 min (tyvärr klippt kopia)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093996/

 

Fem år efter att Courtney och hennes syster Valerie överlevde en galen mördares bärsärkargång försöker Courtney leva som en normal tonåring. Hon och hennes vänner åker iväg till ett ensligt beläget hus för att festa och repa inför deras kommande spelning på skoldansen. Men Courtney har fruktansvärda mardrömmar om en läderklädd man med gitarr - som råkar ha en borr modell enorm istället för stämskruvar...

 

Den tänkta slasherparodin (började som en parodi, gjordes om till "seriös film") Slumber Party Massacre (1982) kom mitt i toppen på den första slashervågen och blev oväntat lyckad på biograferna. Det skulle dock dröja fem år innan uppföljaren kom och den här gången fanns det ingen tvekan - det här skulle bli en parodi utan dess like! Om man lyckades? Åh, herregud ja!

 

Tropen med gänget ungar som åker iväg ensamma, övernaturliga mördare (som kanske/kanske inte verkar i drömmar), den farliga sexualiteten - allt finns här. Det som dock gör den här filmen så pass underhållande är dock antagonisten, Driller Killer. Spelad av Atanas Ilitch i en av sina tre roller någonsin är Driller Killer en av de klart mest minnesvärda skräckfilmsmonstren från 80-talet. Hur kan man inte älska en odöd (?) rockabillydemon med den största gitarr du sett, utrustad med en massiv borr där stämskruvarna borde sitta? Och just det, han sjunger också.

 

Slumber Party Massacre II är något av en hybrid mellan slasher, svart komedi och musikal! Det tillhör inte vanligheterna direkt och låtarna är ofta sjukt catchy. Det är dock Ilitch som tar hem showen även här med riktigt dåliga musikerordvitsar, en helt okej rockabillyröst och framförallt dans.

 

När Roger Corman producerar brukade det bli knäppt, men det här är knäppt även för Corman. Det är en höjdare bland b-filmsskräckrullarna från 80-talet och bör absolut inte missas av fans till genren.

 

Mest schlockiga scenen: Det går knappt att beskriva. Det måste ses. Länk nedan:

 

Av Ulf - 5 juni 2020 23:00

 

Saxat från 2019-06-18:

 

"'Schlock', från jiddisch 'shlak', något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med 'b-film'. Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa"

 


Jepp, då är det sommar igen och inte ens blockbusterdöden kan rädda en filmhungrig bloggare längre. Covid-19 har i princip gjort att hjulen i Hollywood stannat av helt, annat än tv-serier som legat i pipelinen sedan innan. Det gör att jag i sommar kommer främst fokusera på gammal film av ovanstående karaktär samt "världsfilm", i brist på bättre ord - film från andra ställen i världen som jag missat i och med att de inte fått en riktig release här. Först ut i år är The Gate (1987).



Regi: Tibor Takács

Manus: Michael Nankin

Medverkande: Stephen Dorff, Christa Denton, Louis Tripp mfl.

Produktionsbolag: The Vista Organisation/Alliance Entertainment/Gate Productions

År: 1987

Längd: 85 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093075/

 

Tioårige Glen ska lämnas ensam hemma tillsammans med sin tonåriga syster Alexandra för första gången. Det hade inte varit några problem om det inte varit för den "grotta" som Glen och hans polare Terry har upptäckt i trädgården. Det visar sig nämligen att grottan är en port till helvetet (var annars?) och genom en rad olyckliga sammanträffanden är den på väg att öppnas...

 

The Gate var en sådan film jag bara sett omslaget till säkert ett hundratal gånger (inte minst i den klassiska gamla katalogen från Melody Line!) men aldrig kommit för mig att se. Det visade sig att det är en liten gömd pärla! En ung Stephen Dorff gör sin filmdebut i huvudrollen som Glen och Michael Nankin har skrivit ett manus som inte bara är nostalgiskimrande så här i efterhand utan faktiskt tämligen spännande på sina ställen!

 

Den som spelar den verkliga huvudrollen i filmen är dock specialeffektsmakaren Frank C. Carere. Hans monsterdesign och framförallt användande av forcerat perspektiv är sjukt imponerande för att vara för en lågbudgetfilm från 80-talet. Det var för övrigt Carere som även låg bakom effekterna i Cronenbergs klassiker Videodrome (1983), men tyvärr verkar det inte som han fick några större uppdrag senare i sin karriär. Hans sista credit är 20 år gammal så antingen har han dragit sig tillbaka eller gått ur tiden. Synd vilket som!

 

The Gate har diverse logiska luckor och halvkassa birollsinsatser, men seriöst, vem bryr sig när skådespelare i latexdräkter försöker ha ihjäl folk samtidigt som de ser ut att vara cirka 30 centimeter långa? Inte jag i alla fall! För diggare av 80-talskitsch är The Gate något att kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Allt med smådemonerna (se föregående paragraf) och det faktum att ett metalband har ett sublimt baklängesmeddelande på sin skiva där de beskriver hur man stänger porten. Masking for the save!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards