Titel: Låt de gamla drömmarna dö

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2011

Sidor: 364

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-643-6

Jag brukar hylla John Ajvide Lindqvist som den främste nu verksamme berättaren inom svensk litteratur. Det var sisådär populär på litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, men å andra sidan sitter de fortfarande och okritiskt hyllar Vergilius och Homeros. Nåja, nu ska inte den här recensionen handla om mitt komplicerade förhållande till litteraturkanon utan om Lindqvists samlade berättelser i Låt de gamla drömmarna dö. Att kalla den här boken för något annat än "textsamling" vore falsk marknadsföring. Här finns noveller, manus till radio- och tv, en reseberättelse, ett debattinlägg och mycket mer. Som samling är den alltså rejält spretig men det mesta här är riktigt bra.

I novellsektionen finns en rad riktigt bra berättelser, från den Lovecraft-doftande Tindalos till novellen till Göteborgs filmfestival, Ansiktsburk av Erik Pettersson. Speciellt den sistnämnda, i allt sitt märkliga metaberättande, är ytterst fascinerade, rolig och otäck på samma gång. Bland annat dyker Roy Andersson upp som en väldigt arg svensk filmlegend. Även kortnovellerna Fulet och Garnet är väldigt, väldigt bra. Boken tappar dock rejält i den alltför långa Känner du Rudi Schmerz?. Lindqvist kallar novellen för sin "urkälla" i förordet. Ja, man kan definitivt spåra många av Lindqvists idéer och uttryck från Rudi Schmerz, men jag fastnade aldrig för den ändå. Nåväl, novelldelen avslutas med Låt de gamla drömmarna dö - en epilog till Lindqvists Låt den rätte komma in. Den är bra, men tillhör inte samlingens bästa. Jag tyckte om slutet på Låt den rätte komma in och tyckte det kunde stannat där, men men.

Bland samlingens övriga material sticker tacktalet till Selma Lagerlöf-priset, Selma is King, och de ofilmade sketcherna till Reuter & Skoog ut. Jag har själv varit inne på idén om en koppling mellan Stephen King och Selma Lagerlöf, men Lindqvist uttrycker det bättre än jag hade kunnat.

Sammantaget är Låt de gamla drömmarna dö en brokig samling med många höjdpunkter och några dalgångar. För den som gillar Lindqvists andra verk är det oumbärlig läsning. Ni andra är nog lite konstiga ändå.

Betyg: 4 ansiktsburkar av 5 möjliga

Titel: Eldvittnet

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2011

Sidor: 562

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012643-8

När en tonårsflicka mördas brutalt på ett LVU-hem kallas Joona Linna från Rikskrim in som observatör för polisutredningen. Linna känner sig bakbunden av sin påtvingade observatörsroll och tvingas både leta efter mördaren och slåss mot polisbyråkratin. Samtidigt börjar ett aspirerande medium se spöken på riktigt - spöken som likt den mördade flickan håller händerna för ansiktet.

Jag gillade Hypnotisören (2009) skarpt men var lite mindre imponerad av uppföljaren, Paganinikontraktet (2010). Den tredje boken om Joona Linna är dessvärre ännu ett steg tillbaka från originalets nästan perfekta deckarspänning. Eldvittnet lyckas på något sätt vara både mer jordnära och mer utflippad än de tidigare delarna på samma gång. Historien om ett bestialiskt mord på ett LVU-hem är en bra början och att tygla Linnas karaktär med en observatörsroll där han måste tampas med inkompetent lokalpolis måhända vara en klyscha, men en underhållande sådan. Värre blir det när Kepler blandar in mediumet Flora och hennes "visioner".

De två historierna, Linnas och Floras, skär sig å det grövsta och den slutgiltiga förklaringen till varför Flora ser dead people (I see them all the time... förlåt, var tvungen) känns mest som en efterkonstruktion. Sen har jag vissa problem med Linnas karaktär. Ingen hade kunnat vara så här pass arrogant för överordnade och ändå fått behålla sitt jobb. Att han står under internutredning känns bara logiskt, men det känns å andra sidan väldigt ologiskt att internutredarna i princip snällt sitter och väntar på att Linna ska dyka upp på möten som han sen travar ut från när det behagar.

Jag har i recensioner av de tidigare delarna berömt Keplers språk för att vara riktigt vasst för att vara inom genren svensk deckarroman. Tyvärr är även språkbehandlingen i Eldvittnet sämre än tidigare. Det verkar som att författarparet, alternativt redigeraren, hamnat i tidsnöd för här finns för många missar och språkliga grodor för att vara acceptabelt för en bestseller. Men så var det det där med berättarteknik. Jag tycker inte Eldvittnet är en särskilt bra bok, men ändå kan jag inte lägga den ifrån mig. De korta kapitlen och tempot gör att historien flyter på och att jag hade svårt att komma bort från "ett kapitel till-syndromet". Sen lyckas Kepler med en äckligt smart sak de sista 50 sidorna - en cliffhanger till nästa bok. Den har egentligen inget att göra med mordhistorien men knyter ändå in ganska snyggt. Framförallt lyckas den med att få mig peppad till nästa del i serien om Joona Linna. Jag hoppas bara att jag inte blir besviken igen.

Betyg: 2 envisa finnar av 5 möjliga

Titel: 国境の南、太陽の西 (South Of The Border, West Of The Sun)

Författare: Haruki Murakami

År: 1992

Sidor: 187

Förlag: Kodansha Ltd, Tokyo (Brittiskt förlag: Random House)

ISBN: 978-0-099-44857-0

Hajime växer upp i Tokyos förorter och blir vid tolv års ålder mycket nära vän med den nyinflyttade Shimamoto. Deras vänskap ebbar ut i och med att Hajime flyttar, men hur han än försöker kan han inte glömma Shimamoto. 25 år senare driver Hajime två framgångsrika jazzbarer, är gift och har två barn. Då dyker plötsligt Shimamoto upp i hans liv igen och Hajime faller hejdlöst för henne. Men något är annorlunda med henne jämfört med förr, något mörkt och mystiskt.

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare, kanske till och med min favoritförfattare, singular, alla kategorier. Jag har aldrig läst något av honom som inte åtminstone varit mycket bra. De flesta av hans böcker jag läst är helt fantastiska. South Of The Border, West Of The Sun är ännu en fullträff i Murakamis författarskap. Den tangerar i princip alla Murakamis troper med magisk realism, mystiska kvinnor med mörka hemligheter (inte så mycket femme fatale som femme magnifique eller liknande) och gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag har snart läst allt Murakami skrivit men trots dessa återkommande teman kan jag fortfarande inte gissa vad som ska hända. Murakami väver ett nät av intriger från till synes vardagliga händelser där det alltid finns ett underliggande djup i även de enklaste saker. Ju mer jag läser av honom ju mer påminner han mig om min favoritregissör, David Lynch.

Det som höjer Murakami från andra författare är dock inte bara hans historieberättande utan även hans språk. Jag brukar envist hävda att manus och/eller narrativ är allt och att en vacker film eller språkdräkt bara är en bonus. I vissa, väldigt sällsynta, fall lever språkbehandlingen sitt eget liv. Här finns visdomsord och observationer insprängda som diamanter i en väldigt tätt sammansatt bergsvägg av historia. Min japanska är inte i närheten så bra så att jag skulle kunna läsa originalutgåvan av South Of The Border, West Of The Sun, men jag har en känsla av att Philip Gabriel har gjort en mycket bra engelsk översättning.

Jag vill inte avslöja något om handlingen annat än beskrivningen i första paragrafen. Jag lämnar er istället med en uppmaning att läsa den samt ett favoritcitat från boken:

"No one will weave dreams for me -it is my turn to weave dreams for others. That's what I have to do. Such dreams may have no power, but if my own life is to have any meaning at all, that is what I have to do. Probably."

Betyg: 5 Nat King Cole-plattor av 5 möjliga

Titel: World War Z: An Oral History Of The Zombie War

Svensk titel: Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget

Författare: Max Brooks

År: 2006

Sidor: 420

Förlag: Crown/Three Rivers Press (Svenskt förlag: Modernista)

ISBN: 978-0-307-88868-6

Några år efter det stora zombiekriget utses Max Brooks (ja, författaren är själv reportern i boken) av FN:s efterkrigskommitté att skriva en rapport om läget i världen enligt både mannen på gatan och profiler från kriget i sig. Efter att ha fått sin rapport sågad för att vara för känslosam och personlig beslutar sig Max för att sammanställa sina intervjuer till en helhetsbild av kriget som förändrade världen. Resultatet är denna bok.

World War Z hade en så löjlig titel att jag inte kunde motstå den på mellandagsrean. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig annat än vanligt zombiekör med mycket fiktiv hjärnsubstans på sidorna. Vad jag istället fick var en av de främsta postapokalyptiska romaner jag läst på många år. Brooks använder sin kunskap om vår egen verklighet och blandar upp med inspiration från sin egen bok The Zombie Survival Guide. Resultatet är en skrämmande allegori över framförallt mänsklig dumhet. Ovilja att lyssna på andra, högmod och fördomar gör bokens krig så mycket värre än vad det skulle behövt vara. Brooks utforskar makropolitiska relationer på ett väldigt trovärdigt sätt. Framförallt kände jag aldrig att händelseförloppet var ologiskt - något jag kan störa mig på i andra romaner i genren.

Uppdelningen med kortare, nästan novelliknande, kapitel fungerar väldigt bra. Jag har haft boken med mig när jag åkt stadsbuss, suttit och väntat på min beställning på kaféer och när jag inväntat morgonmöten på jobbet. Det är klart att alla små berättelser inte är lika fascinerande som de andra. Det har mycket med tycke och smak att göra. Personligen hade jag svårt för en ganska långdragen historia om livet ombord på ISS när astronauterna inte kunde få avlösning. Många av berättelserna pendlar mellan att vara väldigt sorgliga och väldigt roliga. Det genomgående temat är som sagt mänsklig dumhet men även mänsklig grymhet. Hur kan folk leva vidare efter att ha rationaliserat bort tusentals, ibland miljontals, människor för att de inte kunde räddas undan zombiehorderna enligt de befintliga planerna? Den utilitaristiska lösningen med decimering av befolkningen fungerar men som en karaktär säger mot slutet av boken angående situationen på Island: "We lost a hell of a lot more than just people when we abandoned them to the dead". Varför just Island blir ett skräckexempel? Läs boken!

Betyg: 4 zombiehorder av 5 möjliga

Titel: [geim]

Författare: Anders de la Motte

År: 2010

Sidor: 336 (+ intervju och förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86675-65-3

Henrik "HP" Pettersson är en småkriminell drömmare som hankar sig runt i tillvaron. När HP hittar en obevakad mobiltelefon vänds hans liv upp och ner. En app på mobilen verkar veta väldigt mycket om honom och bjuder in honom till Spelet - en ljusskygg sysselsättning med mer eller mindre kriminella uppdrag mot betalning runt om i Stockholm, eller kanske till och med i hela världen. Samtidigt som HP:s liv tar en dramatisk vändning går det allt bättre på jobbet för Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel. Trots sina yrkesmässiga framgångar oroas Rebecca ständigt om att någon ska få reda på hennes mörka förflutna. När personerna bakom Spelet dessutom bestämmer sig för att HP:s och Rebeccas vägar ska korsas är det upplagt för riktigt stora problem för herr Pettersson...

Jag erkänner villigt att det var blurben från Sydsvenskans recension på omslaget som fångade mitt intresse. Ordet "pusseldeckare" slog an en ton hos mig som inte ville klinga ut tills jag köpte boken en vecka senare. Jag är, inte helt oväntat efter det erkännandet, mycket svag för smart skrivna pusseldeckare. Och de la Motte har verkligen skrivit en smart deckare med många vändningar, personer som inte är vem de verkar vara från första början, konspirationer och mysterier. Då de la Motte lyckas knyta ihop säcken utan att lämna alltför många lösa trådar (vilka troligen kommer besvaras i den nyligen utkomna fortsättningen) är det gott så.

Vad jag verkligen vänder mig mot hos de la Motte är dock språkdräkten. HP ska vara i min ålder, några år äldre, och jag känner ärligt talat ingen som pratar med så här mycket hemkokt slang - och då känner jag några tjommar som blivit så anglofierade att de föredrar att prata engelska när tillfälle ges. Ibland verkar HP:s språk trovärdigt, men lika ofta blir det väldigt uppstyltat för sakens skull. Referensdroppandet blir också ganska tröttsamt i längden, inte minst då de inte är särskilt initierade utan faller minsta gemensamma nämnare allt som oftast.

Jag känner mig verkligen splittrad när det gäller [geim]. Å ena sidan är den riktigt smart uppbyggd, å andra sidan vill jag ibland örfila upp karaktärerna för att få dem att prata ordentligt. Att det är god underhållning är jag i alla fall helt övertygad om och jag kommer nog plocka upp fortsättningen när den kommer ut i pocket.

Betyg: 3+ tröttsamma slanguttryck av 5 möjliga

Titel: Svensk maffia - fortsättningen

Författare: Lasse Wierup & Matti Larsson

År: 2010

Sidor: 408

Förlag: Reporto Förlag (pocketutgåva Månpocket)

ISBN: 978-91-7232-241-7

Lasse Wierup och Matti Larsson fortsätter sin djupdykning i Sveriges undre värld. Första delen, inte helt oväntat betitlad Svensk maffia, kändes väldigt spännande och fräsch när den kom ut i de svenska bokhandlarna 2007. Wierups och Larssons sätt att knyta samman alla små och stora händelser som det rapporteras om i dagspressen till en sammanhängande historia är fortfarande imponerande och tyder på en enorm noggrannhet gällande research. Allting beläggs med domstolsprotokoll, intervjuer med berörda personer och tidningsartiklar. Framförallt har författarna även här lyckats med att på ett föredömligt objektivt sätt granska organisationerna i fråga. Det blir aldrig sentimentalt eller romantiserande utan fakta får tala för sig själv. De få gånger som författarna väl ingriper i texten direkt är det befogat. Sitt eget tyckande och tänkande sparar de först och främst till slutordet, vilket gör Svensk maffia - fortsättningen till en bok helt i linje med vad man efterlyser gällande undersökande journalistik.

Dessvärre är fortsättningen inte lika fräsch som originalet. Det känns ofta som det är mer av samma och baksidestextens utlovade fokus på 80 - och 90-talisternas roll i organisationerna faller bort under ganska stora delar av texterna. Istället är det "samma gamla garde" som det fokuseras på. Det är förvisso fortfarande intressant att läsa om hur de undkommer lagen, åker fast, undkommer lagen igen och så vidare, men i en fortsättning till Svensk maffia ville jag ha mer fokus på de mindre kriminella grupper som finns runt om i samhället. Författarna ägnar en del tid åt dessa, men verkar ha mycket svårare att komma dem in på livet och kallar dem passande nog för "de osynliga nätverken". Dessutom vore en längre utveckling av förklaringsmodellerna som ges i slutordet vara intressant att läsa. En av de främsta svenska böcker som skrivits om min generation (80-talisterna) är i min mening Gustav Fridolins Blåsta! (2009). Samma problematik som snuddas vid i slutet av Wierups & Larssons bok ägnade Fridolin en hel bok till. Att sätta detta i ytterligare ett sammanhang med ungdomsbrottslighet och utanförskap skulle vara ytterst intressant. En idé till en tredje del kanske?

Betyg: 3 jag har länge undrat vem som tatuerar sig på halsen, nu vet jag av 5 möjliga

Titel: Elskede Poona

Svensk titel: Älskade Poona

Författare: Karin Fossum

År: 2000

Sidor: 251

Förlag: J.W Cappelens Forlag a/s (svenskt förlag Månpocket)

ISBN: 91-7643-868-6

Gunder Jomann har allt han kan önska sig i livet utom en partner att dela det med. Inspirerad av en bok om världens kulturer reser han till Indien för att finna sig en fru. Där träffar han Poona Bai från Bombay som han blir blixtförälskad i. De båda gifter sig, men när Poona ska resa till Norge för att starta sitt nya liv med Gunder kommer hon aldrig fram. Istället hittas en kvinna av indiskt ursprung brutalt mördad på en åker i närheten av Gunders hus...

Ännu en fördel med att ha en beläst flickvän är alla böcker hon bombarderar en med. Fossum är en författare som fladdrat förbi lite i periferin hos mig tills jag fick den här boken i min hand. Det här, mina damer och herrar, är en riktigt bra deckare. Fossum skriver enkelt och vackert utan onödigt blomsterspråk men inte heller avskalat och hårdkokt. Tonen i romanen är helt enkelt väldigt njutbar. Framförallt gillar jag hur Fossum lyckats skildra småstadsmentaliteten. För mig själv, född och uppvuxen i Hörby, blir många av karaktärernas reaktioner ganska bekanta. I ett litet samhälle vet alla allt om alla kan man tro, men när man skrapar på ytan kan det hända att man kommer ner till ett djupare mörker än man kunnat ana. Likadant är det i Elskede Poona. David Lynch hade en gång en tagline till sin film Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992); "In a town like Twin Peaks, no one is innocent." Jag slogs hela tiden av den frasen när jag läste Fossums bok. En skicklig väv med trovärdiga karaktärer som kanske lurar på något under ytan.

Ett extra plus blir det för det något öppna slutet. Det finns nämligen inte bara en möjlig tolkning på vem Poonas mördare är. Att jag funderar på att läsa om boken för att se händelserna från de misstänktas perspektiv är ett väldigt gott betyg. Rent formmässigt har jag problem med böcker som inte har en tydlig kapitelstruktur. Kapitel ger en naturlig avslutning när man vill lägga ifrån sig boken. Nu är visserligen Elskede Poona en relativt kort bok, men med kapitelindelning skulle läsupplevelsen höjas ytterligare ett snäpp. En annan invändning är att Fossum släpper vissa händelser lite för fort och lägger ut spår som aldrig får någon förklaring eller upplösning. Boken skulle helt enkelt kunna vara 100 sidor längre och mer uttömmande, men bra är den!

Betyg: 4 skumma typer av 5 möjliga

Titel: 13 dygn i rymden efter 14 år på Jorden

Författare: Christer Fuglesang

År: 2007

Sidor: 335

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012188-4

Christer Fuglesang, förste svensk i rymden, berättar om hela processen för att bli astronaut och även om arbetet på ISS under rymdfärden i sig. Från idén att söka sig till ESA, via det ryska rymdprogrammet till NASA och upp i rymden berättar Fuglesang om både svårigheter och glädje.

När rymdfärjan Discovery skulle skickas upp den där decembernatten 2006 satt jag, liksom många andra svenskar, som klistrade framför tv-apparaterna. Varför fascinerades vi så mycket? Det var trots allt "bara" ännu en resa till den internationella rymdstationen ISS? Men den i princip nationalistiska yra som drabbade vårt land under två veckor tydde på att det var något mer - nu var Sverige, genom Fuglesang, del av något alldeles speciellt.

Christer Fuglesangs berättelse om träning, en aldrig sviktande familj och besvikelser om att bli förbisedd är en spännande sådan. Det kanske låter märkligt, inte minst eftersom alla vet att det till sist blev en flygning, men Fuglesang uppvisar god berättarteknik och lyckas dra in läsaren samtidigt som han förklarar de mer tekniska aspekterna av arbetet på ett föredömligt enkelt sätt. Just det sistnämnda var guld värt för en inbiten humanist som mig själv.

Ironiskt nog visar det sig vara händelserna på den här sidan atmosfären som är de mest intressanta. Redogörelserna för arbetet på ISS blir ibland ganska blodfattiga och torra. Jag är säker på att så inte var fallet och just därför skulle dessa delar behövt en extra genombearbetning för att lämpa sig väl i text.

För alla som är intresserade av rymdfart, människans plats i rymden eller för den sakens skull historier om att övervinna hinder på vägen till ett fantastiskt mål rekommenderas den här boken. Den är inte perfekt men i sina bästa stunder fascinerande nog för en genomläsning.

Betyg: 3+ rymdgeléhallon av 5 möjliga