I en avlägsen framtid har mänskligheten utforskat en handfull galaxer och har kontakt med ett tiotal utomjordiska civilisationer. Dessvärre lever de också under konstant hot från de mystiska "invaders" som...tja...invaderar? Rydra Wong är galaxens mest framgångsrika poet, populär på båda sidorna av konflikten och ett allmänt språkgeni. När hon får besök av en högt uppsatt general angående ett språk ingen kan förstå blir hon genast intresserad. Det verkar som att språket kan sättas i samband med en rad olika terroristaktioner mot utposter viktiga för kriget. Rydra beger sig ut i rymden för att studera språket och kanske även stöta på vem det än är som talar det.

Samuel R. Delany har en lång och framgångsrik karriär som science fiction-författare bakom sig. Babel-17 var hans genombrott och vann Nebulapriset för bästa science fiction-roman 1966. Vad som först slår en när man inser att boken är över 40 år gammal är hur väl den åldrats. Inte någonstans kan man skönja de mer tidstypiska drogeskapaderna (om ni inte läst science fiction från 60-talet kan jag berätta att det är det knarkigaste man kan läsa) eller daterade referenserna till Kalla kriget. Vad som däremot blir smärtsamt tydligt är hur Delany, likt många av hans manliga kollegor inom genren, har en väldigt överkompenserande kvinnosyn. Istället för att vara det traditionella våpet som dominerade genren under tidigt 1900-tal blir Delanys Rydra Wong det totalt motsatta i någon slags kompensation för tidigare synder. Wong klarar verkligen allt. Hon är otroligt vacker, galaxens mest framstående poet, har telepatiska förmågor, är en duktig rymdskeppskapten, har svart bälte i aikido och kan lära sig ett nytt språk på några dagar. Jisses! Det är vad jag brukar kalla för "Dianasyndromet" efter Fantomens fru Diana och det är inte menat som en komplimang precis.

Just karaktärerna är väldigt sekundära i den här boken. Det här vore helt okej om det vore så att narrativet går före, något som är vanligt inom genren, men här flyter historien utan egentlig riktning. Det genomgående temat är kommunikation eller brist på den samma. Som gammal språkvetare borde jag tycka det här är riktigt intressant, men det blir det inte förrän de avslutande kapitlen. Jag har som sagt läst en hel del språk i mina dagar, men jag hade ärligt talat svårt att ta mig igenom vissa delar av boken på grund av de väldigt tekniska semantiska beskrivningarna. Som exempel kan jag ta den stream-of-consciousness som Wong hasplar ur sig när hon vaknar upp i början av ett kapitel:

"Abstract thoughts in a blue room: Nominative, genitive, elative, accusative one, accusative two, ablative, partitive, illative, instructive, abessive, adessive, inessive, essive, allative, translative, comitative. Sixteen cases to the Finnish noun."

Ok...? Vi säger väl så?

Ett annat stort problem med berättelsen som helhet är avsaknaden av en tydligt definierad antagonist. Vi får aldrig reda på varför kriget startade, vem "The Invaders" egentligen är eller vad deras motiv kan vara. Vi vet bara att de måste stoppas. Likaså, premissen med ett språk som är kopplat till terrorattacker och/eller en invasion är ganska intressant, men den faller lite på att utomjordiska språk i allmänhet tycks vara vardagsmat i Delanys universum. Det vore bra mycket mer intressant om boken hade satts i nutid då ett utomjordiskt språk verkligen hade varit främmande. Nu förefaller det mer som en kuriositet än något annat.

Boken lyckas dock ge några poänger i de avslutande kapitlen angående tanke, semantik och lingvistik. Jag kom att tänka på Noam Chomskys teorier om lingvistik och fann dessa avslutande poänger väldigt intressanta. Jag tycker dock att de borde gjorts mycket tidigare i boken och utvecklats. Nu blir det istället ett avhugget slut där man önskar att Delany hade fortsatt i femtio sidor till och på så vis kanske hade kommit fram till något med mer substans.

Betyg: 2 semantiska krumbukter av 5 möjliga

I en alternativ historieskrivning mördas USA:s president och hela kongressen i ett fejkat terroristdåd. Morden blir startskottet på implementerandet av en förtryckande regim, Gileadrepubliken, där kvinnor räknas som andra klassens medborgare. Efter att ha fått se sina tillgångar frusna och fått sparken försöker June fly över gränsen till Kanada med sin man och deras dotter. Flykten misslyckas och June blir tillsammans med sin bästa vän Moira skickad till ett interneringsläger för att lära sig vilken roll kvinnorna har i den nya republiken. June får slavnamnet "Offred" och blir en "handmaiden", tjänarinna, för en högt uppsatt kommendör i republikens armé. Tjänarinneklassen är dock inte vanliga städerskor utan de förväntas agera som konkubiner för att föda friska barn till republiken. Det här är June/Offreds historia om sitt liv och sina försök att anpassa sig till en arkaisk kvinnosyn.

Margaret Atwood är en av vår tids mest prisade författare och The Handmaid's Tale är en av hennes mest kända böcker. Den räknas som en modern klassiker inom science fiction/spekulativ fiktion-genrerna och vann bland annat det första Arthur C. Clarke-priset, 1987. Så håller den fortfarande 20 år senare? Svaret är både ett ja och ett nej enligt min mening.

De positiva sakerna först. Atwood har ett fantastiskt språk som verkligen fångar läsaren. Det är poetiskt, drömskt men ändå så pass lättläst att det inte bör vara några problem för vem som helst med gymnasieengelska som grund att läsa den på originalspråk. Texten är laddad med symbolik och aforismer som riktar hård kritik mot både vårt samhälle och våra genusmässiga föreställningar. En favoritrad som jag fastnade för var när Offred talar om hur kvinnorna i det gamla samhället inte var lyckliga ändå, på grund av valfrihetens tidsålder:

"If you don't like it, change it, we said, to each other and to ourselves. And so we would change the man for another one. Change, we were sure, was for the better always. We were revisionists; what we revised was ourselves."

Atwood lyckas med att skicka kängor åt båda håll, både åt stereotypiskt kvinnligt beteende och manschauvinistiskt dito och det är på grund av den här helhetsbilden som karaktärerna också växer fram som trovärdiga och levande. Just karaktärerna är bokens andra starka punkt. Som läsare bryr man sig verkligen om vad som kommer hända med Offred. Bikaraktärerna är också intressanta med kommendörens något ambivalenta inställning till hela samhällsprojektet som höjdpunkt.

Tyvärr så är boken något daterad. Den skrevs under Kalla krigets slutår och sättet som Atwood beskriver Gileads uppgång på är idag rätt långsökt från perspektivet vi har på globalisering nu. Det finns fortfarande mer eller mindre slutna samhällen i världen, men det enda som tycks vara nästan helt otillgängligt är Nordkorea. Det här skulle helt enkelt inte fungera på en så här stor skala och speciellt inte i ett land som USA där individualism är ledstjärnan i så mycket. Utan att avslöja för mycket så skulle det behövas en konspiration mellan alla män i maktpositioner för att det här skulle kunna införas så smidigt som Atwood beskriver det. När jag diskuterade boken med min sambo menade hon på att det är inte bakgrundshistorien som är bokens poäng och det kan jag hålla med om. Jag anser däremot att en bok som försöker beskriva uppkomsten av en totalitär regim bör hålla sig trovärdig inom sin egen kontext, något som Atwood misslyckas med. Det är klart att det är intressant att följa Offred och hennes medsystrar men när grunden för handlingen haltar så ligger den i alla fall för mig i bakhuvudet hela tiden och stör.

På det hela taget är det här, trots mina invändningar, en bra bok. Den är ytterst välskriven rent språkmässigt och har intressanta karaktärer. Jag kan förstå att folk räknar den som en modern klassiker, men som den science fiction-nörd jag är måste jag tyvärr säga att jag läst bra mycket bättre alternativa historieskildringar, exempelvis The Man In The High Castle av Philip K. Dick och Bring The Jubilee av Ward Moore.

Betyg: 3 något haltande feministepos av 5 möjliga

Daniel växer upp i 1950-talets Spanien - ett land som fortfarande lider av inbördeskrigets arv och Francodiktaturens hårda styre. Daniels far äger ett bokantikvariat och således blir även Daniel intresserad av litteratur. En dag tar hans far med honom till "De bortglömda böckernas gravkammare" - ett arkiv där böcker som glömts bort, anses för farliga eller på något annat sätt hotas att försvinna, förvaras. Daniel får i uppdrag att hitta en bok att "adoptera" och behålla som sin egen. Hans val faller på "Vindens Skugga". Daniel blir trollbunden av boken och försöker hitta fler romaner av författaren, Julian Carax, men börjar efter ett tag inse att det är någon som försöker radera alla spår Carax lämnat efter sig. Någon som dessutom börjar fatta intresse för Daniel och hans bok.

Det är inte särskilt ofta man hittar en bok som både lyckas fullständigt fånga ens intresse samtidigt som den lyckas vara stor litteratur. Det finns gott om författare som lyckas med det förstnämnda - att skriva en bok du inte kan lägga ifrån dig - men det är väldigt få som samtidigt lyckas få dig njuta av språket, bära karaktärerna med dig och göra historien nästan till en del av dig själv. Det är delvis för dessa sällsynta ögonblick som jag läser överhuvudtaget. Carlos Ruiz Zafón är en av författarna som lyckas med båda punkterna och lämnar mig totalt tillfredsställd som läsare om det inte hade varit för en punkt - jag vill ha mer!

Språkdräkten är magnifik och har en sällsam kvalité som påminner mig om dels romantikens författare och dels modernisterna. Det är en tillbakagång till en konst som jag sällan hittar i samtida litteratur och här måste jag dessutom ge översättaren, Yvonne Blank, en eloge. Vidare är karaktärsutvecklingen väl porträtterad och den sociala kritiken mot Francodiktaturen frän om än aldrig övertydlig. Det enda som får litteratursnobben i mig att muttra lite är att boken blivit en försäljningssuccé. Den här berättelsen är min! säger en liten röst i bakhuvudet medan en annan röst säger att om jag nu tycker så mycket om den är det nästan min plikt att informera andra om den. Hur som helst, om ni läser en bok i år, läs den här.

Betyg: 5 mystiska främlingar med tvivelaktiga motiv av 5 möjliga