Titel: Boken om OKEJ - 80-talets största poptidning

Författare: Jörgen Holmstedt

År: 2010

Sidor: 344

Förlag: Premium Publishing

ISBN: 978-91-89136-55-7

Under 1980-talet fanns det bara en tidning som var oumbärlig för alla musik, film och tv-intresserade tonåringar - OKEJ. Från sin start 1980 till 80-talets slut lyckades OKEJ skapa sig ett namn inte bara i Sverige men även utomlands. Många världsartister ställde upp på exklusiva intervjuer och fotograferingar och allt slukades med hull och hår av en tonårspublik för vilken OKEJ var i mångt om mycket det enda sättet att få nyheter om sina favoritband. Jörgen Holmstedt, långvarig medarbetare på tidningen, har sammanställt reportage, tillbakablickar, kuriosa och givetvis fotografier på 344 sidor.

Jag var lite för ung för OKEJ när tidningen hade sin storhetsperiod (jag var åtta år när 80-talet slutade) och var inte den tilltänkta målgruppen. Det var däremot min fem år äldre syster och många eftermiddagar satt jag och bläddrade i hennes samling. Eftersom jag lärde mig läsa vid ung ålder kunde jag ta mig igenom artiklar och brevspalter och även om jag inte förstod allt stod det helt klart att detta var dörren till en annan värld. Så fort jag fick egen veckopeng började jag köpa tidningen själv och hade en imponerande samling från 90-talets början tills jag i ett svagt ögonblick sålde alla tidningar i slutet av samma decennium. Störst intryck på mig personligen gjorde ödlorna från V (1983, 1986), det tidiga 90-talets stora supermodell Cindy Crawford och framförallt Michael Jackson. Jag, liksom många andra i min generation, var fanatiskt Jackson-fan och redan innan jag lärde mig engelska kunde jag hela Jacksons repertoar på fonetisk väg. 

Nåväl, nu skulle inte det här handla om min egen vurm för OKEJ utan om boken om samma publikation. Holmstedt har verkligen lyckats sammanställa en guldgruva av nostalgi och följer upp många av dåtidens artiklar med kommentarer från artisterna idag. Det är slående hur tillmötesgående många storheter, såsom Alice Cooper och Dee Snider, var samtidigt som svenska artister i många fall verkade vara otroligt snobbiga. Det är klart att det fanns utländska storheter som också var mer eller mindre medieskygga (återigen Jackson och Madonna) men för mig som läsare framstår det som många svenska artister från 80-talet fick någon typ av storhetsvansinne.

Hur som helst är Holmstedts texter initierade och ofta mycket underhållande. Jag skulle önskat lite mer fokus på film och tv, men å andra sidan får jag erkänna att jag själv köpte OKEJ främst för musikartiklarna (och posters!). Boken är mycket snyggt layoutad och verkar väldigt påkostad. Det märks inte minst på den väl tilltagna vikten. Jag undrade vad fan de lagt i min påse på Akademibokhandeln när jag släpade hem tegelstenen.

Dessvärre lider boken av samma typ av problem som så gott som alla antologier gör - det blir gärna lite ryckigt och ofokuserat emellanåt. Dessutom (jag trodde inte det var möjligt) får man lätt nostalgiöverdos och blir tvungen att lägga ifrån sig boken ett tag. Därför räcker de 344 sidorna också ett tag. Gör dig själv en tjänst och läs bara ett kapitel då och då.

Boken om Okej är kanske inte stor litteratur, men den är ytterst underhållande och väl värt ett köp - om inte annat för det som hänt åtskilliga gånger sedan jag köpte boken. Helt plötsligt verkar det som att folk försvinner från lägenheten. Det har de inte - de har bara hittat boken.

Betyg: 4 rymdödlor, supermodeller och insomnade popartister av 5 möjliga

Titel: The Boy In The Striped Pyjamas

Svensk titel: Pojken i randig pyjamas

Författare: John Boyne

År: 2006 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 176

Förlag: David Fickling Books (svenskt förlag Ponto Pocket)

ISBN: 978-91-32-15871-1

Nioårige Bruno växer upp i krigets Berlin. På grund av sin fars höga ställning har Bruno aldrig behövt konfronteras med vad kriget egentligen innebär. En morgon upptäcker han hur familjens husa packar ner alla hans saker i resväskor. Till Brunos förskräckelse ska familjen flytta från Berlin. Hans far har nämligen fått ett arbete på ett ställe som kallas för "All Svisch". En dag, när Bruno uttråkad ger sig iväg på upptäcktsfärd, möter han pojken Shmuel - en av alla människor som lever på andra sidan stängslet och bär randig pyjamas. Det blir början på både en vänskap och Brunos uppvaknande för vad kriget egentligen innebär.

Trots en uppmärksammad filmatisering för några år sedan hade den här boken gått mig helt förbi. Det är mycket möjligt att jag befann mig i en period av "inte en till koncentrationslägerhistoria" när boken var på tapeten, men det här är en historia om Auschwitz som jag lovar dig att du aldrig läst förut. Berättad helt genom Brunos barnlogik och begränsade förståelse för vad som egentligen sker blir historien du hört otaliga gånger än en gång färsk och drabbande på ett sätt jag inte upplevt på länge. Det närmsta jag kan jämföra den med är La vita é bella (Livet är underbart, 1997).

John Boyne har ett enkelt och kraftfullt språk (boken är skriven med ungdomar som främsta målgrupp) och den avskalade prosan passar historien väldigt väl. Brunos naivitet till trots är han en väldigt intelligent pojke och de frågor han får om varför vissa människor inte alls är människor petar så effektivt hål på de äldres argument att de allt som oftast inte kan svara honom. Trots sin tunga tematik kan boken samtidigt vara väldigt rolig - speciellt i dialogerna mellan Bruno och hans syster, det Hopplösa Fallet. Alla som vuxit upp med en äldre syster kommer känna igen flera diskussioner man hamnade i med henne som liten.

Det verkar som jag på något sätt lyckas välja riktigt bra böcker just nu så fort jag plockar upp något. Med Boynes mästerligt berättade historia kan det inte bli annat än ett toppbetyg även för The Boy With The Striped Pyjamas. Gör dig själv en tjänst bara och läs inte slutet bland folk. Gråtfest kan inträffa.

Betyg: 5 nya tolkningar av historier som ska berättas om och om igen av 5 möjliga

Titel: My Sister, My Love

Svensk titel: Älskade syster

Författare: Joyce Carol Oates

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 650

Förlag: Ecco Press (svenskt förlag Bonniers...ja, jag vet)

ISBN: 978-91-7429-126-1

Den mycket lovande skridskoåkerskan Bliss Rampike, 6, hittas mördad i familjens källare. Mediedrevet som följer är utan dess like. Hur har någon kunnat så brutalt slå ihjäl en oskyldig sexårig flicka? Ett decennium senare börjar Bliss bror, Skyler, på allvar söka efter svar på vad som hände hans syster i sina förvirrade minnesanteckningar. Hade hans mamma rätt när hon anklagade honom för Bliss död eller var det något helt annorlunda som hände i den välmående amerikanska förorten?

Joyce Carol Oates har en imponerande stor produktion och det mesta jag läst av henne har varit åtminstone bra. My Sister, My Love baseras på en verklig händelse. Hela USA chockades av mordet på barnskönhetsdrottningen JonBenét Ramsey 1996 - ett mord som aldrig klarats upp. Efter att ha läst en del om det verkliga fallet verkar det som att Oates lånat mer än lovligt från den infekterade historien. Det ligger farligt nära gränsen till det obehagliga, men eftersom Oates hela tiden lyckas hålla sig på rätt sida linjen antar jag att det inte finns någon större fara med texten. Särskilt inte eftersom båda Ramseys föräldrar var döda när den här boken kom ut.

My Sister, My Love bjuder på en av de vidrigaste karaktärerna jag någonsin stött på i Bliss och Skylers mor, Betsey. Betseys högsta önskan är att passa in i det fina bostadsområde familjen flyttat in i och gör verkligen allt för att bli vän med hemmafruar med kända efternamn. Det här hade mest gjort Betsey till en tragisk karaktär, men när hon dessutom styr sin dotters liv med järnhand (och totalt ignorerar sin son) är det svårt att inte låta känslan av tragik gå över till förakt. Även barnens far, Bix, är ett svin, men hans karaktarisering är mer traditionell i sin machobullshit.

Skyler fungerar som bokens berättare, ibland i första person men först och främst i tredje person, och guidar oss igenom alla de institutioner och sjukdomsdiagnoser han utsätts för efter sin systers död. Han är en uppenbart intelligent men väldigt emotionellt omogen ung man som jag snabbt fick sympati för samtidigt som denna sympati inte slog över till det sötsliskiga. Skyler är ingen perfekt lidande tonåring utan har ordentliga brister som inte skönmålas. Samtidigt kan man som läsare inte låta bli att undra om han skulle ha utvecklats till en "välanpassad-ung-man" om han inte hade fått den uppväxt han hade. Skyler är bokens verkligt tragiska figur.

Oates utforskar flera stora tematiska områden i texten, men det mest genomgående borde vara förljugenheten i den perfekta förortsfasaden. Allt som inte passar inte ska beläggas med en diagnos och i ett ytterst komiskt kapitel tävlar Skyler och en vän om vem som diagnosticerats med flest bokstavkombinationer. Här är några exempel:

TUS - tvångsmässigt upprepningssymptom

BBS  - begåvade barn-syndromet

FA -   frisk anorektiker (om en nioårig flicka)

APM - akut prematur melankoli

Samtidigt utforskas skillnaden mellan kommersiell religiositet och sann tro på ett väldigt vackert sätt i bokens sista delar. Även kärnfamiljen får sig en känga och speciellt sättet som äktenskapets band tycks rättfärdiga att stanna kvar i förhållande man uppenbarligen inte mår alls bra av. Slutligen är kritiken av mediernas häxjakt på nästa nya scoop ständigt återkommande.

Det känns som jag alltid hyllar Oates när jag läst något av henne. Det är en sanning med modifikation eftersom jag lyckats undvika de flesta av hennes mindre lyckade böcker på grund av den stora uppmärksamhet hon får från litteraturälskare. My Sister, My Love är en otroligt bra Oates-bok som jag rekommenderar varmt. Den är djupt melankolisk, otroligt sorglig och tragisk samtidigt som den har partier som fick mig att gapskratta i all sin absurditet och galghumor. Oates när hon är som bäst helt enkelt.

Betyg: 5 eländes, eländes, elände men med en lite silverkant av 5 möjliga

Titel: IT

Svensk titel: DET

Författare: Stephen King

År: 1986 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 1340

Förlag: Viking (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-834-2

Derry, Maine 1958. Sju barn i elvaårsåldern upptäcker att de bestialiska mord som skett i deras hemstad är ett uttryck för något ännu mörkare än en vanlig mördare. Under en sommar lär de sig lita på varandra, bildar vänskapsband starkare än någonting de tidigare eller senare upplevt och ställs öga mot öga mot deras värsta mardröm - DET. Gänget ingår en pakt - om de inte lyckades döda DET den här gången, om DET bidar sin tid, ska de återvända för att slutföra sitt arbete. Närmre 30 år senare har kompisgänget spridits vind för våg. De har inget minne av vad som hände dem som barn. Men plötsligt får sex av dem ett telefonsamtal från vännen som stannade kvar i Derry. DET är tillbaka...

Ärligt talat förstår jag inte riktigt varför Stephen King får så mycket skit som han får från mer "seriösa" vänner av litteratur. Han är ojämn, det är sant, men det är exempelvis också Joyce Carol Oates. Han har skrivit rent skräp, såsom Christine (1983) men också pärlor som The Body (1982) och den tidigare på bloggen recenserade Rage (1977). Hans språk är något snackigt, men samtidigt har han en så god människokännedom att hans personbeskrivningar ofta är en fröjd att läsa.  Det finns också vissa böcker i Kings författarskap som aldrig lämnar en. Jag tänker först och främst på mastodonteposen The Stand (1978) och IT.

För den som har läst en del King är tematiken i IT ganska bekant. Den idylliska barndomen invaderas av saker och ting vi gärna glömmer bort också var en del av vår uppväxt. Det är mobbare, vuxenvärldens likgiltighet och tron på monster. IT lyckas bättre än de flesta av Kings (eller någon annans) barndomsskildringar av det enkla faktum att King ser barnen som individer. De är inte bara där för att föra handlingen framåt - de formar en enhetlig grupp med säregna personligheter som aldrig blir till stereotypa arketyper. King väver en imponerande komplexitet i sin historia som är få förunnat att lyckas med.

I motsats till filmatiseringen (som trots allt är helt okej) är det barnen som är huvudpersonerna här - inte monstret. Monstret, ofta uppträdande i sin clownhamn Pennywise, är mycket värre och mer manipulerande i boken. Inte ens Tim Curry skulle kunna göra honom charmig. Dessvärre har de flestas bild av DET formats av filmatiseringen och den ökända avslutningen. Glöm bort den och läs boken istället. Här får vi en, om inte klar så åtminstone skrämmande och mer nyanserad bild av DET. De avslutande kapitlen ger också svaret på frågan varför man inte gjorde filmens slut mer likt bokens. Det skulle helt enkelt inte ha gått att göra på ett tillfredsställande sätt 1990. Förhoppningsvis kommer den planerade nyversionen rätta till det här. Se där, ett bra användningsområde för CGI.

IT rekommenderas till alla som någonsin har trott på ett monster, alla som har varit mörkrädda och alla som någonsin haft en vänskap som var starkare än någonting annat i ens liv. Låt inte sidantalet avskräcka dig - boken är klart värd din tid. Men gör inte samma misstag som jag gjorde. De flesta översättningar av King brukar vara helt okej. Det är inte den här. Den är på sina ställen riktigt usel och jag önskade fler än en gång att jag hade letat upp en utgåva på engelska istället.

Betyg: 5 killer clowns from outer space av 5 möjliga 

Titel: Ja, jag bor fortfarande i Lund

Författare: Eskil Fagerström

År: 2010 (samlade krönikor 2007 - 2010)

Sidor: 197

Förlag: Sekel Bokförlag

ISBN: 978-91-85767-56-4

Ja, jag bor fortfarande i Lund samlar 66 krönikor av Sydsvenskan-journalisten Eskil Fagerström. Inriktningen ligger inte särskilt förvånande på staden Lund och allt som händer (eller inte händer) i den. Det blir nedslag i Lunds tynande kulturliv, reportage om cykelmarodörer och muserande över studentkulturen.

I mitt arbete som skribent och medieanalytiker läser jag en faslig mängd krönikor. De allra flesta är intetsägande, några är förbluffande usla och ytterligen en liten, liten handfull är otroligt läsvärda, informativa och roliga. Jag fastnade för Fagerströms krönikor när han skrev om det planerade studentboendet på Smörlyckan i Lund och sedan dess pryder både den krönikan och den om Smörlyckeborna ("Lunds siouxindianer") städskåpet i lägenheten. Fagerström skriver rappt, vetgirigt och förbannat roligt. För alla som har bott i Lund, arbetat i Lund, studerat i Lund, älskar eller hatar Lund så är den här boken oumbärlig.

Antologier av kortare texter har ofta en benägenhet att "mätta" en rätt fort. För att undvika detta använde jag Fagerströms bok som sällskap när jag tog en cigarett. Efter ett tag märkte jag att jag av någon underlig anledning började röka mer och mer. Eskil, om jag får lungcancer är det helt och håller ditt fel. Jag avsäger mig allt personligt ansvar och fri vilja, okej? Skämt och sido, eftersom jag inte vill öka på min cigarettkonsumtion började jag ha boken som tågbok men lovade mig själv att bara läsa den på hemvägen (då jag vanligtvis ändå somnar efter ett tag). Nej, det gick inte det heller. Istället missade jag hållplatsen och landade på Köpenhamns skabbigaste hållplats en morgon (Østerport för den som vill veta). Då kastade jag upp armarna i vädret och sträckläste krönikorna när jag kom hem. Jag tror nu att jag snubblat över Sveriges främste krönikör. Eskil (vi är på förstanamnsbasis nu, bara så du vet), jag har hört att du bor i centrala Lund. Jag med! Ska vi leka?

Betyg: 5 siouxindianer av 5 möjliga

Titel: Slaughterhouse-Five

Svensk titel: Slakthus 5

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1969 (inget datum för svensk utgåva hittat)

Sidor: 215

Förlag: Random House, Inc.

ISBN: 978-0-440-18029-6

Billy Pilgrim ser inte mycket ut för världen. Han är kort, klent byggd och lever ett till synes anspråkslöst liv tillsammans med sin fru och sina två barn. Billy har dock en hemlighet som ingen känner till - han reser i tiden. Ena sekunden kan han befinna sig i det som han upplever som "nuet" för att i nästa ögonblick återuppleva en dag som sexåring. En händelse i hans liv är alltid återkommande - brandbombningen av Dresden under andra världskriget. Hade den något syfte eller var den bara ännu ett uttryck av en värld där illusionen av fri vilja mest gör oss olyckliga?

Kurt Vonnegut är en av mina favoritförfattare och den här boken, troligen hans mest klassiska verk, är en grundsten i hans författarskap. För att vara helt ärlig är den tyvärr en av hans sämre. Narrativet har prisats för sitt starka anti-krigsbudskap men Vonneguts karakteristiska cynism blir här mest jobbigt konstaterande och har inte alls samma bett som i hans andra böcker. Vonneguts språk är som vanligt enkelt och smittande och visst innehåller boken sina väldigt underhållande och/eller absurda passager. Helheten blir dessvärre mest ett konstaterande att vi inte kan göra något åt världens elände eftersom allt är ödesbestämt. Var och en av oss människor gör vad vi är ämnade att göra vid varje bestämd tidpunkt i våra liv. Jag har problem med fatalism som koncept men erkänner att det finns filosofiska argument för att verkligheten kanske kan åtminstone delvis förklaras med begreppet. I Slaughterhouse-Five finns det dock ingen riktig motpol mot fatalismen och ingenting som förklarar varför världen ser ut som den gör - bara ytterligare ett konstaterande. Det hyllade anti-krigsbudskapet blir ännu ett konstaterande utan några egentliga problematiseringar när man ser det på samma ödesbestämda vis som Vonnegut ger i den här boken.

Ovanstående paragraf må låta väldigt kritisk, men Vonnegut är en fantastisk författare även när jag inte förstår hans historiers storhet. Slaughterhouse-Five är en klassiker som man bör ha läst för att hänga med i diskussioner om 1900-talets science fiction och den har definitivt sina meriter - bara inte lika många som jag kommer ihåg att den hade vid min första genomläsning.

Betyg: 3 överskattade men ändock läsvärda klassiker av 5 möjliga

Titel: The Leauge Of Extraordinary Gentlemen Vol 1

Författare/tecknare: Alan Moore/Kevin O'Neill/Ben Dimagmaliw/Bill Oakley

År: 2000

Sidor: 192

Förlag: Titan Books

ISBN: 978-1840-2330-25

London, 1898. Wilhemina Harker rekryteras av den hemlighetsfulle Mr. Bond att hämta hem den berömde äventyraren Allan Quatermain från Kairo. Efter att ha befriat Quatermain från sitt opiumberoende (någorlunda i alla fall) färdas Harker tillsammans med Quatermain och kapten Nemo ombord ubåten Nautilus till London. På vägen plockar de upp den olycksalige Henry Jekyll (med tillhörande alter ego) samt Hawley Griffin, den osynlige mannen. Tillsammans utgör de det brittiska imperiets bästa försvar mot fiender, såväl yttre som inre.

The Leauge Of Extraordinary Gentlemen var en av Alan Moores lite mindre kända serier som blev ökänd i och med den urusla filmatiseringen från 2003. Glöm den, det har Moore säkerligen gjort. Serieförlagan är nämligen väldigt bra. Moore har helt klart stor kunskap om senromantiken och dess litteratur och utnyttjar denna kunskap maximalt. I den här volymen samlas de sex första delarna av serien och var och varannan ruta är fullspäckad med litterära alluderingar såväl som historisk kuriosa. Samtidigt blandas den litterära lekfullheten med en steampunkinfluerad variant av det victorianska England som jag bara avgudar.

Dessvärre är inte Kevin O'Neills tecknarstil inte riktigt i min smak. Det är överdrivna proportioner på allt ifrån karaktärer till byggnader och det fungerar bara halvt om halvt. Byggnaderna och miljöerna är ofta väldigt häftigt tecknade och ger en känsla av storslagenhet. Karaktärersdesignen varier däremot från att vara riktigt bra (exempelvis Henry Jekyll) till usel (ironiskt exempel: Edward Hyde).

Manusmässigt lyckas Moore hålla uppe intresset trots att en hel del är karaktärsetablerande text. För litteraturnördar som undertecknad skulle dessa etableringar kunnat bli ganska så sega, men Moore lyckas med sin underfundiga humor och rolig dialog bygga intressanta relationer mellan karaktärerna.

För litteraturälskare, med eller utan förkärlek för romantiken, för seriefantaster eller helt enkelt fans av bra litteratur kan The Leauge Of Extraordinary Gentleman absolut rekomenderas. Det finns dock som sagt lite mer att önska av tecknarstilen, vilket inte gör att jag kan ge den full pott.

Betyg: 4 litterära superhjältemischmaschs av 5 möjliga

Titel: The Long Hard Road Out Of Hell

Svensk titel: Den långa vägen ut ur Helvetet

Författare: Marilyn Manson & Neil Strauss

År: 1999 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 269

Förlag: HarperCollins Publishers (svensk förlag BTM Books)

ISBN: 0-06-098746-4

Brian Warner, mer känd som Marilyn Manson, berättar om sitt liv från sin uppväxt i en liten amerikansk småstad till och med världsturnén med skivan Antichrist Superstar (1996 - 1997). Från att ha varit en relativt impopulär tonåring som aldrig kunde få en tjej skulle Warners intresse för musik och livets mörkare sidor bana väg för en lika bejublad som bespottad karriär.

När jag var 14 kom skivan Antichrist Superstar ut och Manson slog igenom på bred front bland alla mer eller mindre deprimerade tonåringar som klädde sig i svart. Efter att ha tappat min fascination för Mansons musik några år senare återupptäckte jag vilken fantastisk rockartist han var på sina första tre skivor för något år sedan. Lyckligtvis för mig fokuserar den här boken, efter uppväxtskildringen, just på inspelningarna runt dessa skivor och vad som hände däremellan. Det är en säregen mix av historier, intervjuer (både med och av Manson) och till och med skräcknoveller Manson skrev som aspirerande författare i de sena tonåren.

Dessvärre ger denna uppdelning boken ett väldigt splittrat intryck. Den första delen, den tidigare nämnda uppväxtskildringen, är antagligen de mest intressanta kapitlen. Ett långt mellanspel med bildandet av bandet och inspelningen av deras två första skivor följer. Det är inte särskilt intressant överhuvudtaget. Mansons torra humor som följt läsaren genom den första delen försvinner nästan helt när han mer och mer verkar uppgå i sin scenpersonlighet. Hans grundidé, att skildra förljugenheten i den amerikanska villaidyllen, går i viss mån också förlorad här och i dryga 100 sidor känns boken mest som vilken rockskildring som helst. Boken tar fart igen under inspelningen av Antichrist Superstar då bandets hedonistiska leverne nästan innebar slutet för dem. Från att ha nått botten gräver Manson sig upp igen med ett nytt självförtroende för sin grundidé som nu förädlats och fått mer fokus.

Bokens splittrade intryck till trots är det här en bra skildring av en rockstjärnas väg till berömmelse. Den är på intet sätt perfekt, men Manson får tillsammans med rockjournalisten Neil Strauss fram vad han vill ha sagt. Bokens främsta förtjänst och samtidigt största nackdel är den extremt utelämnande stilen. Ingenting ska hållas tillbaka och det blir nästan lite tråkigt att läsa om skildringar av diverse sexuella eskapader efter ett tag. Jag tror inte riktigt det var meningen. Nåväl, om du är intresserad av rock, vilken variant det än må vara, Manson eller för den sakens skull fascinerande personporträtt kan den här boken vara något för dig.

Betyg: 3+ besvikelser över den kortaste inledningen av David Lynch någonsin av 5 möjliga