Originaltitel: The Walking Dead: Miles Behind Us

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2004 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-1-6

Efter händelserna i volym ett har det lilla gänget överlevande brutit upp från sitt basläger utanför Atlanta och begett sig ut på vägarna. En ständig kamp för mat och skydd tar sin början allt medans relationerna i den lilla gruppen blir alltmer komplicerade.

The Walking Dead på svenska - jag kan fortfarande inte komma över det. Förra delen i zombieeposet tog luften ur mig som ett slag i solar plexus, även om jag sett tv-serien, och nu lägger Robert Kirkman in ännu en växel i volym två. Karaktärerna och deras relationer till varandra står i centrum för berättelsen och precis som baksidetexten refererar till: vem är det egentligen som är monstren - de överlevande eller zombierna?

Teckningsmässigt måste jag nog säga att jag föredrar den första volymens Tony Moore framför Charlie Adlards alster. Givetvis är stilen mycket lik när det gäller karaktärerna, men den stora skillnaden är sidlayout och miljöer. Volym ett hade helt enkelt en mer episk känsla över sina miljöer och volym tvås sidlayout kan ibland bli lite väl plottrig. Men, det ska sägas, det är fortfarande en snygg och personlig stil, inte minst hos karaktärerna, även om de kroppsmässiga proportionerna i Adlards stil inte är lika utpräglade som i Moores.

Apart Förlags utgåva är en snygg liten sak som ser ut som de amerikanska utgåvor av diverse serier jag har i min seriehylla. Tack och lov, säger jag, eftersom flertalet äldre svenska utgåvor av serier sticker ut i hyllraderna och stör symmetrikern i mig. Jag måste även berömma Fredrik Strages förord med Bibelallusioner ihopkopplade med populärkultur. Det är det jag gillar med Strage i stort - han kan röra sig över många olika plan och koppla ihop dem till en fungerande enhet. Inte helt olikt Skitfinkulturs ambition om jag får slå mig själv för bröstet ett tag.

Så ska man lägga ut surt förvärvade slantar även på volym två? Svaret är ett självklart ja! Mer intressant storymässig uppbyggnad än volym ett, mer zombier, mer karaktärsutveckling, mer allt!

Betyg: 5 zombierednecks av 5 möjliga

Då har årets Nobelpris i litteratur tillkännagivits och jag måste säga att det var dags för Tranströmer att äntligen få det. Tranströmers poesi är inte bara extremt tekniskt kompetent utan hyser sådana känslor och språkliga vändningar så att jag som amatörpoet själv bara ryser. En mästare hyllas och jag kunde inte vara gladare. För mig personligen har Tranströmers diktkonst varit en konstant i mitt litterära liv sedan jag 20 år gammal hittade en av hans samlingar i en biblioteksutgallring. Sedan dess har Tranströmer bott i min väska vid ett antal tillfällen då jag alltid ser till att ha en roman och en poesisamling medpackade beroende på hur lång tid jag har på mig att läsa under mina resor. Så grattis till Tranströmer och grattis till alla som på grund av priset kommer upptäcka hans underbara arbete.

Förra årets vinnare, Mario Vargas Llosa, var en annan författare jag hade ett tidigare förhållande till då jag året innan han fick priset ömsom trollbands och ömsom tråkades ut av La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1953). Men finns det en nu levande författare som jag verkligen vill se ta emot priset nästa år så är det Haruki Murakami. Murakami, med sin alldeles speciella magiska realism, knockade mig med det första kapitlet jag läste av honom och har fortsatt att göra det sedan dess. Han har även varit på tal i Nobelkretsarna i några år nu och det känns som det är dags för en asiatisk pristagare igen (förra gången var år 2000 då Gao Xingjian, exilkines boende i Frankrike, tog hem priset).

Förutom Murakamis fantastiska litterära kvalitéer vill jag framhäva honom som en framgångssaga för att det aldrig är för sent att börja skriva. Murakami hade knappt skrivit en berättelse förrän han var en god bit över 30 och är idag en av världens mest hyllade författare. Inspirerande. Så ja, låt nästa år vara Murakamis år!

Titel: Lisey's Story

Svensk titel: Liseys berättelse

Författare: Stephen King

År: 2006

Sidor: 540

Förlag: Scribner (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-657-7

Lisey Landon lever ett tillbakadraget liv sedan hennes make Scott, hyllad författare, avlidit under mystiska omständigheter tre år tidigare. När Lisey till sist börjar gå igenom sin makes gamla papper och manus, ivrigt påhejad av diverse litteraturvetenskapliga fakulteter från lokala universitet, börjar hon minnas Scotts hemliga plats, Booyamånen. Det var en plats dit Scott flydde under sin fruktansvärda barndom, där han hämtade inspiration och även där han mötte sina värsta demoner. När Lisey konfronteras med en galen beundrare till sin döde make inser hon att lösningen till hennes problem ligger i Booyamånen. Kan Scott vänta på henne där?

Det är ganska exakt en månad sedan jag skrev en bokrecension sist och jag inser att jag nog måste lägga ner Stephen King ett tag. Lisey's Story är nämligen en ganska dålig roman, men jag har alltid så svårt för att överge något av just King så jag fastnade ändå. Och en månad senare har jag tragglat mig igenom drygt 500 sidor av en ganska trist kärlekshistoria, lite övernaturligt mumbo-jumbo och enstaka riktigt bra kapitel. Uppenbarligen relativt självbiografisk (Kings alter ego Scott delar många av hans dåliga sidor som framkommit i intervjuer och i andra böcker) verkar Lisey's Story främst som en bok som King skrev till sina närmsta. Jag kände hela tiden att jag läste en historia fylld av internskämt, speciellt språkliga sådana, som irriterande nog inte kunde förmedla någon djupare innebörd för mig som läsare.

Det finns riktigt bra passager i Lisey's Story. Dessa är först och främst centrerade till tillbakablickar till Scotts barndom med sin totalt bindgalne far och hans älskade bror Paul. Här finns en riktigt bra historia som hade varit mycket mer intressant än den huvudsakliga diton som berättas i boken. Samtidigt som dessa delar är riktigt bra finns det långa transportsträckor som King fyller med Liseys sorg över sin make. Jag vet inte riktigt vad som hände när King skrev dessa delar då jag tidigare har läst sorgskildringar av honom som varit fruktansvärt drabbande, bland annat i den snarlika men mycket, mycket bättre Bag Of Bones (1999). Dessutom, om man skriver en historia med en alternativ verklighet, såsom den tidigare nämnda Booyamånen, bör denna utforskas mycket mer än vad King gör.

På det hela taget är Lisey's Story en King-bok man kan ha eller mista. Den placerar sig helt klart på den nedre halvan av böcker jag läst av honom och kommer troligen mest samla damm i bokhyllan.

Betyg: 2 språkliga internskämt av 5 möjliga

Titel: Om det så skulle kosta mig livet

Författare: Margaretha Sturesson

År: 2009

Sidor: 304

Förlag: Pocketförlaget (hårdpärm av Liber)

ISBN: 978-91-86067-94-6

Det här är berättelsen om hur socionomen och fyrabarnsmodern Margaretha Sturessons liv förändrades dramatiskt när hon gick med i den frikyrkliga församlingen Kristet Center Syd i skånska Höör. Från att ha varit glad, energisk och utåtriktad gick Margaretha till att hamna på rött vak inom psykvården. Det här är historien om hennes väg ut och tillbaka till livet.

För mig som vuxit upp i Mellanskåne har Kristet Center Syd mest varit en punchline till diverse skämt under årens lopp. Man såg dem lite varstans, alltid klädda i westernkläder och väldigt utåtriktade. För några år sedan gjorde SVT en dokumentär om församlingen och det var först då som jag började förstå att det fanns en mörkare sida till den till synes ganska oskyldiga frikyrkan. Sturessons bok visar med all tydlighet att det var värre än vad SVT kunnat ana.

Det är ytterst svårt att sätta betyg på den här boken. Hur betygsätter man en människas historia om övergrepp?  Vad jag kan göra är att säga ett ord eller två om språkbehandlingen. Sturesson skriver lätt och ledigt även om de svåra händelserna hon beskriver. Enkelheten i språket är drabbande och väldigt effektiv. Det här är en historia som troligen skulle hamna i skymundan under ett mer målande språk.

I bokens appendix står att läsa hur Sturessons bok hjälpt fler personer i samma situation. Det är det finaste betyget jag eller någon annan kan ge.

Titel: Saknad

Författare: Karin Alvtegen

År: 2000

Sidor: 271

Förlag: Natur & Kultur

ISBN: 91-27-10692-6

En gång i tiden var Sibylla Forsenström medlem av den småländska överklassen. Efter att ha brutit helt med sin bakgrund lever hon nu som hemlös på Stockholms gator. En kväll när Sibylla bluffar sig till ett hotellrum blir hon misstänkt för mord. Identitetslös tvingas hon fly och samtidigt försöka rentvå sitt namn - men hur står man upp för sig själv efter att i 15 år ha gjort allt för att vara osynlig?

Karin Alvtegens Saknad har en infallsvinkel som inte är så vanlig inom den svenska kriminalromansgenren - istället för att följa en polis, advokat, journalist eller annat typiskt deckaryrke får vi här följa med på en klassresa från yttersta lyx till yttersta misär. Alvtegen målar skickligt upp Sibylla och bokens andra karaktärer, men det är här lite bokens problem också ligger - karaktärerna blir större än historien som berättas. Kriminalhistorien kommer hela tiden i skymundan och upplösningen känns väldigt hastig. Samtidigt är Sibyllas karaktär så pass intressant att jag ändå ville fortsätta läsa. 

Alvtegen har skrivit en bra bok som inte vet vad den vill vara - ett socialrealistiskt porträtt av en hemlös kvinnas tillvaro eller en kriminalroman. Splittringen gör tyvärr att boken mest blir en parantes för mig. Jag skulle helst av allt velat läsa om Sibyllas historia och lämnat kriminalhistorien utanför.

Betyg: 3- småländska familjer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Titel: Blaze

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 2007 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 303

Förlag: Scribner (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-763-5

Clayton Blaisdell har inte haft det lätt i livet. Efter att hans far slängt ner honom för trapporna i huset där han växte upp har Clayton, eller Blaze som han kallas, blivit vad samhället uppfattar som trögtänkt. Tillsammans med sin kumpan George Rackley driver Blaze runt och "försörjer" sig på olika mindre bedrägerier. En dag kläcks dock en plan som ska göra att de kan dra sig tillbaka - de ska kidnappa ett barn till rika föräldrar. Men när George dör i ett slagsmål lämnas Blaze med en komplicerad plan och inte riktigt de mentala färdigheterna att genomföra den. Men är George verkligen död?

Min period av Stephen King/Richard Bachman-läsande fortsätter. Det här är något så ovanligt som en roman skriven av en nu "död" pseudonym. King tog död på sitt alter ego 1985 efter att en journalist hade lagt ihop två och två. Men det fanns en roman i Bachmans portfolio som inte hade publicerats - Blaze. Drygt 20 år senare återvände King till romanen och färdigställde den till den bok vi har idag. Då blev det bara naturligt att släppa boken både under pseudonym och sitt riktiga namn, enligt King.

Nåväl, Blaze är en riktigt tidig text av King som fått genomgå en hel del bearbetning under årens lopp. Originaltexten skrevs till och med innan Kings debutroman Carrie (1974). Det gör också att jag tycker boken främst är intressant ur ett fanperspektiv. Att kunna se Kings utveckling som författare från tidigt 70-tal fram till idag i en och samma bok är väldigt fascinerande. Boken i sig är dessvärre ganska träig. I förordet drar King paralleller till både Steinbecks Of Mice & Men och sin egen The Green Mile och det är ingen dålig beskrivning. Problemet, som King själv tar upp i tidigare nämnda förord, är att huvudberättelsen är mycket sämre än de tillbakablickar från Blazes liv och uppväxt vi får ta del av. Samtidigt, även om King uppenbarligen har redigerat bort en hel del sentimentalitet, blir porträttet av Blaze ibland väldigt snyftigt. Slutligen var den yngre King av naturliga skäl inte lika duktig på att bygga upp bra karaktärer som han blivit med åren.

Blaze är den sämsta bok jag läst i Bachman-sviten och jag kan egentligen bara rekommendera den till riktiga King-fans som vill läsa något från tiden innan han blev en av världens mest sålda författare. Inte så mycket att hänga i julgranen med andra ord.

Betyg: 2 buckliga pannor av 5 möjliga

Titel: The Long Walk

Svensk titel: Maratonmarschen

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 1979 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 276

Förlag: Signet Books (svenskt förlag Bra Spänning)

ISBN: 978-0451087546

Raymond Davis Garraty är en av 100 unga män som deltar i den årliga Maratonmarschen - en tävling där vinnaren får vilket pris han vill och de 99 förlorarna förlorar livet. Genom Maines skog- och stadsmiljö får vi följa Garraty och hans medtävlande medan de försöker kämpa sig förbi både varandra och den allt starkare smärtan som vandringen ger upphov till.

Jag gillar verkligen de böcker som Stephen King skrev under sin pseudonym "Richard Bachman" under sent 70 - tal och tidigt 80-tal. Ofta mer science fiction eller socialrealism än skräck omfattar de några av Kings absolut mest intressanta verk. Jag har tidigare här på bloggen recenserat King/Bachmans Rage (1977) och har i sommar lyckats införskaffa mig resten av Bachman-sviten. The Long Walk har väldigt intressanta teman - uthållighet, vad människan är villig att göra för andra och vad de inte är villiga att göra. Dessvärre tror jag att jag har fått tag i en avkortad version (Wikipedia listar boken som 384 sidor lång) och det märks. Karaktärerna blir något underutvecklade och de man som läsare verkligen bryr sig om, exempelvis protagonisten Garraty och hans vän McVries, förblir ganska platta. Eftersom King är King brukar han skriva längre än vad förlagen vill att han ska göra och mycket försvinner i redigering. Jag skulle tro att den oredigerade versionen av The Long Walk helt enkelt är bättre och mer utvecklad.

Hur det än ligger till med den saken är det här en bra, om något kort, bok som verkligen ger rysningar angående människans natur. Att jag inte ger den högre betyg än jag gör beror helt enkelt på att jag har en stark föraning om att den oavkortade versionen är ännu ett snäpp vassare.

Betyg: 3 sjumilakliv av 5 möjliga

Titel: The Teahouse Of The August Moon

Svensk titel: Thehuset Augustimånen

Författare: Vern Sneider

År: 1951 (svensk utgåva 1957)

Sidor: 271

Förlag: Putnam (svensk utgåva Albert Bonniers Förlag)

ISBN: Min utgåva utgiven innan ISBN-systemets standardisering

När amerikanska trupper ockuperar Okinawa under andra världskrigets slutskede stöter de snabbt på problem - öborna tycks inte alls vilja arbeta på amerikanernas vis med att bygga skolor och genomgå det "uppfostringsprogram" som den prudentlige överste Purdy vill genomföra. Allra tydligast blir detta i byn Tobiki, under överseende av den alltmer frustrerade kapten Fisby. Men undan för undan börjar Fisby märka att om man faktiskt tar sig tid att lyssna på människor går det oftast mycket bättre...

Alla som har haft något intresse av Asien och/eller asiatisk kultur kommer troligen gilla den här boken. Det finns något väldigt talande i Sneiders sätt att beskriva kulturkrocken som en västerlänning kan stöta på om han eller hon kommer till ett asiatiskt land. Sneider lyckas dessutom göra det på ett förbaskat roligt sätt utan särskilt mycket pekpinnar och förnumstighet. Det är ovanligt i lite äldre litteratur som behandlar kulturkrockar och de få ställen som jag, med min analys år 2011, upplevde hade varit lite väl magstarka idag är nog fråga om översättningstabbar snarare än något från Sneiders sida. I och med att jag läste den här boken i en översättning från 1957 blir språket lika delar charmigt och lika delar arkaiskt. Trots charmen skulle jag nog rekommendera den nyfikne läsaren att skaffa den engelska originaltexten eller välja en senare översättning av verket. 

The Teahouse Of The August Moon är på det stora hela en djupt humanistisk berättelse om lyhördhet och viljan att möta andra kulturer på gemensamma villkor. Starkt anti-kolonial och varmhjärtad är det en bok som jag rekommenderar, inte minst med tanke på förra veckans händelser i Oslo.

Betyg: 4 militärbadrockar av 5 möjliga