Författare: Scott Snyder

Tecknare: Greg Capulo & Jonathan Glapion

År: 2012

Sidor: 176

Förlag: DC Comics

ISBN: 978-1-4012-3541-3

Efter att ha fått sitt alter ego Bruce Wayne hotad till livet beslutar sig Batman att undersöka en mytomspunnen organisation kallad för The Court Of Owls. Rykten om organisationen har funnits i Gotham så länge någon kan minnas, men när Bruce upptäcker kopplingar till sin egen farfar börjar han inse att sanningen kan vara mer komplicerad än han först anat...

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till DC Comics mastodontprojekt The New 52 - omstarten av alla förlagets månadstidningar från noll. Batman: The Court Of Owls samlar de sju första tidningarna från den maskerade hjältens huvudtidning, passande nog kallad kort och gott Batman. Det här är förvisso den första av de "nya" tidningarna jag läser, men jag kan inte se några större skillnader jämte mot originalet. Det är samma karaktärer (tja, några "döda" karaktärer gör comeback), samma backstory och det hela känns väldigt bekant. Om man ska göra en omstart, varför inte göra ordentliga förändringar?

Nåja, även om det inte finns några större skillnader från karaktärerna som vi känner dem är det här ändå en rätt trevlig historia. Den är inte tillnärmelsevis lika mörk som många andra Batman-serier från de senaste 20 åren och det är både på gott och ont. Det är kul att läsa en Batman-serie som inte är ödesmättad på varje sida, men å andra sidan är det just det ödesmättade som dragit mig till karaktären sedan barnsben. Det är ett tveeggat svärd rent berättarmässigt. En av de trots allt mörkare delarna i serien är dessutom riktigt smart konstruerad rent serietekniskt och balanserar prekärt på den fjärde väggens krön utan att falla ner. Snyggt. Vad jag inte gillade däremot var hur Snyder, efter att ha byggt upp spännande trådar, bara nitar läsaren med något absurt oväntat som inte passar in i berättartekniken. Om det hänt en gång under de sju numrens gång hade jag inte sagt något, men nu händer det tre gånger och för varje gång sparkas jag ut ur berättelsen med rynkad panna.

Tecknarstilen kan jag ha eller mista. Den lämnar verkligen inget större avtryck, men är inte heller något jag stör mig på. Jonathan Glapions bläckarbete är det som sticker ut rent konstmässigt. Capulos teckningar är i ärlighetens namn ganska tråkiga, men på det hela taget duger stilen.

Batman: The Court Of Owls är en helt okej start på något större. Jag ville definitivt ha mer när jag läst ut volymen, men samlingen lider rätt mycket av just "uppstartsproblem". Bra, men inte lysande helt enkelt.

Betyg: 3+ ugglor i mossen av 5 möjliga

Jesus H. Christ! Jag drunknar i pappersarbete! De senaste veckorna, veckorna efter semestern, har i sedvanlig ordning varit jobbiga i och med omställning från nattsudd till arbetstider. Jag har försökt hålla igång skrivandet men insåg snabbt att jag tagit mig vatten över huvudet med min målsättning med tio sidor per vecka. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet. Hur som helst beslutade jag mig för att skriva boken i sjok om tio sidor utan tidspress. Just nu har jag mäktat med sex färdiga och redigerade sidor. Det går långsamt, men framåt.

Framförallt har jag lärt mig vikten av att ha en tydlig struktur när man skriver något längre. Förra veckan spenderade jag först och främst med att göra research, rita kartor över området historien utspelar sig i (med anteckningar för att jag ska komma ihåg vad tusan jag tänkte på) och påbörjade en grov kapitelsynopsis. Huvudsaken är att jag gör det här rätt och inte rusar iväg som jag gjort så många gånger förr. Den nya ledstjärnan är att jag försöker avsätta en timmes arbetstid med boken varje dag. Vissa dagar går det inte, andra funkar det till och med med två timmar.

Men allt är givetvis inte bara formalia och tröskande med skrivandet. Jag måste säga att det är jävligt kul det här! Förra veckan lyckades jag med en sak som gick över all förväntan då jag band ihop de två första kapitlen som utspelar sig i nutid med första tillbakablicken till 1990. Visserligen lyckades jag också svamla fyra sidor skräp som jag inte kunde rädda, men you win some, you lose some...:)

Titel: The Girl Who Loved Tom Gordon
Svensk titel: Flickan som älskade Tom Gordon

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva 2000)

Sidor: 224

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 91-7133-853-5

Nioåriga Trisha McFarland skulle bara gå av vandringsleden för att kissa, men inser snart att hon är vilse mitt i de djupa skogarna runt Appalacherna. Med mycket sparsmakad proviant och ingen riktig erfarenhet av vildmarken sätter Trisha av för att finna en väg hem. Med sig har hon också en freestyle där hon kan lyssna på hur hennes hjälte Tom Gordon, avslutningskastare för Boston Red Sox, vinner matcherna för sitt lag. Tom Gordon blir Trishas följeslagare samtidigt som hon går allt djupare in i vildmarken...

Mycket King nu. Ibland blir det så. Det här var dessutom en riktig lyckoträff! The Girl Who Loved Tom Gordon  är en riktig höjdare i Kings bibliografi. Det är en ytterst enkel idé - flicka går vilse och vill hem - men det är så mästerligt berättat att jag blir avundsjuk! Jag spenderade själv en hel del tid i skog och mark som barn och känner verkligen igen mig i Kings beskrivningar av hur saker och ting enkelt kan te sig som något annat när man befinner sig mitt bland träden. King använder detta till att väva in nordamerikansk skogsmytologi mellan raderna och det är riktigt jäkla snyggt! Det är också snyggt hur King väver in sin livslånga passion för Boston Red Sox utan att det blir för avancerat och tekniskt för en icke-amerikansk publik.

Det jag har att anmärka på är att King har skrivit huvudpersonen, Trisha, som lite för smart och disciplinerad för att det ska verka trovärdigt. Jag hade kunnat köpa det rakt av om Trisha hade vuxit upp i ett samhälle nära skog och mark eller om hon åtminstone varit med i flickscouterna. Nu blir hon lite väl uppfinningsrik för en stadsflicka på nio år. Boken är också något kort. Jag skulle vilja ha lite mer uppbyggnad av bikaraktärerna och en längre introduktion innan Trisha hamnar i skogen. Det här är dock småsaker. För den som någonsin gått vilse, varit nära att göra det eller bara vill ha en riktigt bra spänningsroman är det här en höjdare.

Betyg: 4+ eteriska avslutningskastare av 5 möjliga

Det är dags nu. När jag växte upp besvarade jag alltid frågan "vad ska du bli?" med en av två saker: filmregissör eller författare. Det är dags nu. Jag har skrivit många noveller, en del poesi, men aldrig blivit klar med en bok. Jag vet inte det här projektet kommer utmynna i en bok heller, men jag tänker försöka. Dessutom tänker jag dokumentera mina framsteg, eller brist därpå, här i bloggen. Förhoppningsvis kan jag lära mig själv något, varna om fallgropar, ge tips och uppmuntra andra att skriva. Om en 30-årig lärarvikarie kan göra det kan väl alla, eller hur? 

Historien jag tänker skriva är en deckare. Nej, somna inte än. Jag vet att deckare är bland det mest överrepresenterade i svensk bokutgivning och har så varit i många herrans år. Mitt mål är att fånga min uppväxtmiljö i skånska Hörby och samma stämning som i några av mina favoritverk. Det är en uppväxtskildring med ett mord och innehåller således inga smarta poliser eller Tintin-journalister som löser brott. Jag bör också redan nu påpeka att jag inte tänker dra några paralleller till, eller inspiration ifrån, det verkliga bestialiska mord som inträffade i Hörby 1989. Detta kommer vara en delvis självbiografisk, delvis fiktiv, historia. Nåväl, nog om upplägget.

Min målsättning är att skriva cirka tio sidor varannan vecka och redigera texten varannan. Detta är ett hobbyprojekt och således kommer denna målsättning inte alltid kunna hållas. Jag jobbar i princip heltid och vissa perioder kommer det vara mycket att göra. Likaså vill jag inte att projektet ska gå ut över recensionsdelen av bloggen. Men, med alla dessa förbehåll, välkomnar jag er att följa mina ansträngningar med att till sist slutföra en roman. Det är dags nu.  

Titel: Everything's Eventual - 14 Dark Tales
Svensk titel: Allt kan hända - 14 mörka berättelser

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 448

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 978-91-7002-015-5

Stephen King samlar 14 noveller tidigare publicerade i diverse tidningar, antologier och ljudböcker mellan 1994 - 2001. Som vanligt när det gäller Kings novellsamlingar (tror jag läst fyra novellsamlingar av honom nu) är det en salig blandning mellan högt och lågt.

Det är svårt att recensera en novellsamling som inte har en genomgående tematik. King har tidigare samlat noveller på det här sättet och frågan är om det egentligen finns en röd tråd här. Samlingens titel summerar novellerna ganska väl, "allt kan hända". Det är också det som är det stora med Kings författarskap. Det vardagliga kan alltid ta en omväg eller blöda samman med extrem surrealism. Det är som mest tydligt i novellerna The Man In The Black Suit, där en gammal man minns sitt möte med Djävulen själv när han var pojke, och The Road Virus Heads North - där en mystisk och ganska ful tavla börjar förfölja sin köpare. Dessa två historier är också några av samlingens höjdpunkter.

Dessvärre finns här också riktiga sömnpiller. Lunch At The Gotham Café och Luckey Quarter (nej, inte "lucky") är måhända ganska korta, men samtidigt drar de ner tempot i samlingen markant. Speciellt den förstnämnda känns mest som ett hafsverk där King ville fånga en speciell känsla han fick av ett slumpartat möte men helt enkelt inte lyckas. Samtidigt är The Little Sisters Of Eluria kopplad till den aldrig sinande Dark Tower-sagan - en serie jag aldrig orkat mig igenom ens andra boken på. Någon gång ska jag läsa den, men just nu var ovanstående novell enbart bortslösad tid.

Everything's Eventual är riktigt ojämn som samling. De två noveller jag nämnde som goda exempel på Kings speciella stil är mycket läsvärda och det gäller också för den filmatiserade 1408 som är mycket bättre i sin originalform. Samtidigt finns här så mycket utfyllnad att jag inte kan ge ett högre betyg än det jag gör. Läsvärd för King-fans, inte för andra.

Betyg: 3- novellsamlingar att läsa på sommarkvällar av 5 möjliga

Slutdiskussion

Philip K. Dicks The Man in the High Castle beskriver en konflikt som kan ses som en alternativ Kubakris. Inom romanen återges ännu en konflikt som kan anses som en alternativ Kubakris. Då det skulle ha varit invecklat att jämföra bara två av dessa konflikter har jag presenterat dem så pass konkret och lättfattligt jag kunnat. För att förhoppningsvis göra denna slutdiskussion enklare att följa har jag för det här avsnittet valt att ge de olika konflikterna förkortningar. Kubakrisen kallas hädanefter för K1, krisen i The Man in the High Castle för K2 och följaktligen kallas Abendsens konflikt för K3.

Vad de tre konflikterna har gemensamt är förekomsten av två stormakter. I K1 är det USA och Sovjetunionen, i K2 är det Japan och Nazityskland och i K3 är det USA och Storbritannien. Detta leder oss in på den första frågan jag ställde i min inledning – var en kris oundviklig enligt Dick? Svaret på den här frågan måste bli att det var oundvikligt och jag håller med Dick om den saken.

Andra världskriget utspelade sig vid en tidpunkt då världen redan hade två dominanta makter, USA och Sovjet. I och med de allierades vinst delades stora delar av Europa upp i två polariserande system, kommunism och demokrati. En konstgjord gräns delade Europa i två delar och konstgjorda gränser är aldrig något som fungerat. Ett annat exempel på detta är de regionala krig som drabbar afrikanska länder med jämna mellanrum, ofta beroende på de linjallinjerätor till gränser som kolonialmakterna drog upp.

Det uppstod en förtvivlan och alienation hos den tyska befolkningen när man delade på Tyskland. Familjer splittrades, nytt statsskick skulle implementeras och på den storpolitiska scenen uppstod en spänning mellan öst och väst. I och med atombombens födelse i krigsslutet skapades snart också en terrorbalans. En ledare behövde bara ge en order och planeten skulle i praktiken bli ödelagd. Det ironiska med den här fruktansvärda spänningen var att det antagligen var det bästa som kunde hända. Precis som Joe Cinnadella säger i The Man in the High Castle så skapade detta en jämn spelplan. Hotet om total förgörelse fanns alltid där, sant, men just det var vad som förhindrade att det verkligen skedde enligt min tolkning av Dicks bok. För att vidare illustrera vad jag menar ska jag nu gå in på K2 och K3.

I K2 har Nazityskland ett markant militärt övertag över Japan och är världens stora industriella makt. Därmed inte sagt att de har ett fungerande samhälle. Dick beskriver regimen som kall och kaotiskt; briljant men samtidigt totalt galen. Japanerna å andra sidan har ett samhälle som till stor del verkar bygga på de gamla värderingarna från feodalismens Japan, med ett nästan överdrivet hedersbegrepp och kultur. Japanernas samhälle fungerar, bortsett från slaveriet, på det hela taget väldigt bra, men de skulle inte ha en suck mot nazisterna i strid. Detta beror på det tidigare nämnda gapet i arsenal. Japanerna verkar inte alls lika styrda av en samhällelig ideologi som tyskarna, utan snarare en personmoral, förvisso implementerad av samhället, men till syvende och sist just personlig. En värld med endast en hårt ideologiskt styrd stormakt skulle inte ha överlevt en kris som K1. Det skulle inte ha funnits något att förhandla om när bara den ena sidan sitter med fingret på avtryckaren.

Samma sak ser vi i K3 där amerikanerna drivs av en slags goodwill att hjälpa världen och annat utopiskt svärmeri. De pumpar in enorma summor pengar på att hjälpa andra, medan den världens andra stormakt, Storbritannien, sniket vaktar sitt imperium och vill hålla så hårt i sin överhöghet de bara kan. Dick nämner aldrig hur den militära balansen ser ut i K3, men det är ingen orimlighet att anta att ett land styrt av en despotliknande karaktär ofta spenderar mer på sin militärbudget än vad en demokrati gör. Detta för mig till frågan om ledarskap.

I K1 kan vi skönja två vitt skilda ledartyper i och med Kennedys lugna framtoning och Khrushchevs buffliga. Vad som gör ledarskapet i K1 unikt är däremot att i och med terrorbalansen mellan länderna ställs ett skrämmande ultimatum; samarbeta diplomatiskt eller dö. Det skulle bara vara av akademiskt intresse vem som startade ett kärnvapenkrig i K1 eftersom det inte skulle finnas särskilt många kvar att diskutera saken efteråt. I K2 och K3 däremot finner vi utöver vitt skilda ledartyper även ett stort teknologiskt gap mellan de trätande länderna. Det är nu som de skilda ledartyperna blir ett stort problem i och med att om bara en sida sitter på avancerad militär teknologi kan detta medföra en snabb seger över motståndaren, miljontals döda, förstörda landområden men till slut ett sätt för en regim att bli enväldiga världsherrar. Om man läste The Man in the High Castle när den kom ut, 1962, kunde man säkert finna en slags tröst och lugnande budskap i den eftersom den i grund och botten slår fast att vi lever i den bästa av tänkbara världar. Eller som Dick själv uttryckte det i en av sina lätträknade föreläsningar: ”If you find this world bad you should see some of the others”.[1]

Kan då Dick lära oss någonting om internationella krisers uppkomst och när vi ska börja bli oroliga? Dicks egna exempel, K2 och K3, målar tillsammans med vår egen K1 en gemensam bild och sätter upp kriterier för vad som måste inträffa för att en större kris ska uppkomma. ”Större kris” definierar jag här som en kris där miljontals offer skördas och/eller vår planet utsätts för oreparabel skada. För att anknyta till min första frågeställning så vad dessa kriser har gemensamt är förekomsten av två stormakter med betydande vapenarsenal. Om vi omsätter denna tanke till vår egen verklighet idag kan vi snabbt se att så inte är fallet. Vi har endast en stormakt i världen idag, USA, och även om andra länder utvecklar kärnvapen, biologiska stridsmedel etc. kommer detta inte kunna få alls den enorma genomslagskraft som ett fullskaligt krig mellan två stormakter skulle få. Det råder vissserligen en konflikt mellan USA och vad de kallar för världens terrornätverk, men den brist på centralisering som dessa nätverk både har och överlever genom gör det omöjligt för att en kris så som K1, K2 eller K3 att inträffa. Vad Dick visar i The Man in the High Castle är att så länge vi inte har dessa två stormakter i världen så behöver vi inte heller vara särskilt oroliga. Inom 50 år kommer vi troligen att räkna Kina och möjligen Indien som stormakter. Tills dess kan vi förhoppningsvis undvika större internationella konflikter. Detta är på intet sätt sagt för att förringa de människor som lider av konflikterna i världen idag, men från en kanske lite krasst utilitaristisk synpunkt så måste jag ändå sluta mig till att jag föredrar många mindre konflikter framför en gigantisk och slutgiltig.  Vi kan med detta i åtanke luta oss tillbaka och älska bomben.

Dicks bok fungerar som beskrivet ovan alldeles utmärkt som sedelärande kontrafaktisk roman. Den är ett bevis på att riktigt bra science fiction är tidlös i sin problematik samtidigt som den är tidsbundet samhällskritisk. Precis som annan bra litteratur förtjänar den därför också högre status än vad som den har fått. Dick har genom sin produktion, inte minst genom den aktuella boken, drivit frågeställningar och teser som utmanar oss att tänka, reflektera och därmed utveckla oss själva. Det kan väl inte finnas något viktigare eller finare för en författare att göra?   

Samhälleliga tendenser: The Man in the High Castle

Det japanska imperiet

I Philip K. Dicks verklighet beskrivs de båda supermakternas inre struktur ganska så ingående – och i Japans fall inte bara när det gäller de politiska besluten utan även vad människorna i allmänhet tycker. Japanerna verkar på det hela taget nöjda med sitt styre. De få klagomål de kan tänkas ha tiger de ofta om istället för att protestera. Detta är typiskt för den japanska pliktkänslan, shimeiishiki, som var ett genomgående inslag i den japanska kulturen under hela feodalperioden fram tills det att landet öppnades upp för västerlänningar.[1] Idag kan man ofta se samma pliktkänsla i arbetslivet i Japan och det har Dick tagit fasta på i sin verklighet. Det faktum att kejsardömet bestod i Dicks verklighet kan vara en bidragande orsak till att pliktkänslan verkar genomsyra allting. Man kan se ett bra exempel på pliktkänslan hos karaktären Tagomi, som genom hela boken oroar sig att överskrida sina befogenheter, eller sitt uppdrag. Shimeiishiki har ingen bra svensk översättning men om jag skulle försöka mig på en definition så är det ”att vara medveten inför sitt eget livsuppdrag”.[2] Jämför med romarnas begrepp om pietas.

Japanerna som bor i USA är uppdelade i vad man kan kalla för två läger. Dels de som var med i eller levde under kriget och dels den yngre generationen som var för små för att inse vad kriget rörde sig om när det pågick eller föddes efter kriget. De gamla soldaterna och tjänstemännen från kriget ser fortfarande lite misstänksamt på amerikanerna, men detta verkar mestadels röra sig om en ytlig misstänksamhet. Den yngre generationen kan röra sig i både amerikanska och japanska kretsar utan att visa någon misstanke mot någon. De är den nya generationen, de är på japanskt vis assimilerade in i kulturen. Det är klart att Dick gör en viss utopisk beskrivning av det japanska styret och om det inte vore för slaveriet som föregår skulle boken nästan bli alldeles för pro-japansk. Slaveriet kan förklaras med ett annat historiskt exempel från vår egen verklighet.

Under feodalstyret i Japan delades samhället upp i strikta klasser eller kast. Den lägsta klassen kallades burakumin och bestod av de människor som sysslade med ”orena” yrken, dvs. enligt den japanska buddhismen allt som har med blod och död att göra.[3] De ansågs inte ens vara värdiga nog att kallas människor så somliga erkände helt enkelt inte att de var det. Systemet förbjöds enligt lag på 1800 – talet men trots detta är en ättling av burakumin än idag mål för en hel del diskriminering om dennes familjehistoria skulle komma ut.[4] På detta vis kan vi se att det är fullkomligt logiskt för japanerna att ha slavar i Dicks verklighet. Det enda som var lägre än en burakumin i det gamla Japan var nämligen en gaijin, utlänning.[5] I och med att det västerländska inflytandet över Japan inte blev så starkt i Dicks verklighet hade de heller ingen anledning att gå ifrån systemet. Intressant nog så behandlar de inte amerikanerna likadant. Att kineserna skulle bli japanska slavar är inte så märkligt när man tänker på deras krigiska historia tillsammans. Däremot framstår det som ganska konstigt att den svarta befolkningen också skulle bli det. Det framgår heller inte om det är den afro-amerikanska befolkningen som åsyftas, om det rör sig om överlevande från Afrika eller båda folkgrupperna.

Nazityskland

Medan den japanska befolkningen lever ett ganska lugnt och fridfullt liv är situationen den totalt motsatta i tredje riket. Geniala planer blandas med galna misstag och det råder en stor osäkerhet – såväl politiskt som personligt. De olika regeringsinstanserna konspirerar mot varandra och det finns ingen form av mänskliga rättigheter. Tyskarna har redan förstört Afrika med den ”slutgiltiga lösningen” och om partiledningen får som de vill kommer de också att utrota eller fördriva alla icke-germaner från Europa. Samtidigt som det råder totalt politiskt kaos i landet märks ändå en enorm teknisk framåtanda. Detta får sitt uttryck inte minst i den planerade koloniseringen av solsystemet.

Medan vi får reda på väldigt mycket om de storpolitiska skeendena i Tyskland får vi dock inte reda på särskilt mycket om hur gemene man lever eller tänker. Det närmsta Dick kommer till att beskriva en vanlig människas liv är genom SS-agenten Weneger. Han hyser djup oro för hur hans land håller på att förstöra både sig själv och resten av världen. Det verkar inte heller som att han är i minoritet eftersom när han mot slutet av boken kommer hem till Berlin igen blir hämtad av en beväpnad eskort som för honom till Goebbels politiske motståndare Heydrich.[6] Även Heydrich hyser dessa farhågor, även om man kan läsa in en slags maktaspiration i hans karaktär som överskuggar det mesta.

Samhälleliga tendenser: The Grasshopper lies heavy

Dick avslöjar knappt någonting av hur själva samhället ser ut i Abendsens verklighet. Vad vi får vet är att Storbritannien antingen håller sig med slavar eller ett apartheidliknande samhällssystem som styrs av den numer despotiske Churchill. USA beskrivs som en utopi men vi får egentligen aldrig reda på vad medborgarna i de bägge staterna egentligen tycker om sitt respektive styre. Vad som står klart är i alla fall att medan Storbritannien, som har behållit en stor del av sitt forna imperium, styrs som en diktatur styrs USA som en demokrati.

Titel: Sankta Psyko

Författare: Johan Theorin

År: 2011

Sidor: 399

Förlag: Månpocket (hårdpärm: Wahlström & Widstrand)

ISBN: 978-91-7503-074-6

Sankta Patricias regionklinik, i folkmun kallad "Sankta Psyko", har en förskoleverksamhet för de intagnas barn. Till förskolan, Gläntan, kommer Jan Hauger. Jan finner sig snabbt till rätta med arbetsuppgifterna, men har även en annan anledning till att befinna sig så pass nära Sankta Psyko. Samtidigt är Sankta Psyko hem för några av landets värsta brottslingar, däribland den ökände barnamördaren Ivan Rössel. Men Rössel är inte den ende med hemligheter...

Jag har tidigare recenserat Theorins Nattfåk (2008) och Blodläge (2010) här på bloggen och såg då en förbättring från den förra till den senare - framförallt i nedtoningen av de övernaturliga inslagen som Theorin inte behärskade särskilt väl. I Sankta Psyko är dessa inslag borta helt och vilken förbättring det blivit! Sankta Psyko fokuserar istället helt på människors trasiga psyken och vad som kan dölja sig bakom en till synes normal fasad. Jag kom att tänka på Stephen King när jag drog igenom boken och det är lite det som jag också saknar - längden. King är en ökänd ordbajsare, men ofta är det just dessa långa karaktärsskildringar som gör att King lyfter sig från den vanliga thriller- eller skräckförfattaren. Även om Sankta Psyko är just karaktärsdriven vill jag ha mer! Framförallt hamnar en väldigt fin kärlekshistoria lite i skymundan. 

Theorins språk följer en god uppåtgående trend från Blodläge och faktum är att här finns en del passager som är förbaskat snygga, inte bara funktionella. Framförallt använder Theorin sitt språk till att ge samtliga karaktärer en extradimension utan att behöva förklara olika karaktärsdrag med andra ord än genom dialogen. Snyggt! Theorin har också lyckats skriva karaktärer med psykiska störningar utan att falla i de vanliga fallgroparna. Här finns till exempel ingen idiot savant och ingen "snäll men dum jätte". Spännande från första sidan till sista och om Theorin får mer sidutrymme (eller tar sig mer utrymme) till nästa bok kan det här bli ännu ett snäpp upp på betygsskalan.

Betyg: 4 ja, jag ska läsa din bok nu, Sofie av 5 möjliga