Titel: 1Q84

Författare: Haruki Murakami

År: 2009

Sidor: 309

Förlag: Shinchosha (brittisk förlag: Random House)

ISBN: 9781846555497

Tengo försöker slå igenom som författare i Tokyo och inte minst vinna ett prestigefyllt pris för nya författare. Genom sin agent får han händerna på årets nominerade till priset och fastnar speciellt för en historia. Den är inte välskriven, håller knappt ihop, men har något som fångar Tengo till den milda grad att han går med på att i hemlighet revidera den. Författarinnan, 17-åriga Fuka-Eri, kräver dock att få träffa Tengo innan hon accepterar erbjudandet.

Samtidigt, i en annan del av Tokyo, jobbar den vackra Aomame som lönnmördare åt en rik änka. Aomame och änkan delar samma filosofi - att män som förgriper sig på kvinnor måste likvideras. Men Aomame börjar snart upptäcka detaljer i sin omgivning som inte stämmer med vad hon tror sig ha vetat. En kväll finns det helt plötsligt en extra måne utanför fönstret...

Haruki Murakami, som jag hyllat dig. Med all rätta dessutom; Murakami är en av mina absoluta favoritförfattare och kommer att så förbli. Det är därför jag måste säga att även om första delen av 1Q84 är en helt okej bok så är jag ganska besviken. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer av en Murakami-roman. Här finns korn av briljans i en ganska omständig och segdragen helhet. Just när boken ska lyfta och grabba tag i mig faller tempot igen och man får vänta tills bokens två avslutande kapitel innan spänningen blir konsekvent.

Jag har rätt bra koll på Japans moderna historia i och med att jag pluggat både japanska (språket) och japansk historia på universitetsnivå. Trots denna förkunskap hade jag ganska svårt att hänga med i saker som säkert är självklara för infödda japaner men som vi i väst sällan eller aldrig hört talas om. Det är anmärkningsvärt eftersom Murakamis universella berättarkonst troligen är en stor del till varför han blivit så populär utanför hemlandet. Problemet med 1Q84 är att de kulturella beröringspunkterna blir så pass obskyra att jag inte riktigt förstod vidden av dem innan jag läste på om dem. Murakami förklarar inte heller dessa och jag måste erkänna att 1Q84 är en utmanande bok att förstå på ett djupare plan.

På tal om utmanande blir de många sexskildringarna till sist ganska tråkiga att läsa. Murakami brukar annars vara en av få författare som kan skriva om sex utan att det blir tillgjort eller klumpigt. Här knullas det friskt på var och varannan sida och till sist suckade jag mest och ville att historien skulle fortlöpa. För historien, berättelsen i sig, är bra och intressant. Vissa kapitel är fortfarande sådär surrealistiska som bara Murakami kan skriva dem. Den intressanta historien och den för Murakami typiska magiska realismen kommer trots allt locka mig till nästa del i trilogin. Gott så, men jag har läst mycket bättre böcker av samma författare.

Betyg: 3 böcker i stort behov av en redaktör av 5 möjliga

Ledarskap i The Grasshopper lies heavy

Hawthrone Abendsens inomfiktiva roman beskrivs aldrig särskilt ingående av Dick. Det är snarare själva idén av en kontrafaktisk verklighet som anses viktig och hotande för vissa, så som den nazistiska regimen. På vanligt Philip K. Dick-manér ges en fingervisning om att hela världen är en illusion. Detta tar sitt uttryck i Abendsens bok, skriven med hjälp av I Ching; oraklet som avslöjar verkligheten för vad den egentligen är. Läsaren upptäcker snart att världen som presenteras av Abendsen inte är ”vår” verklighet, utan ännu ett alternativ. Vid det här laget lurar Dick in läsaren i en tankebana som ställer frågan om det inte egentligen är läsarens värld som är illusionen och inte Abendsens.  Vad vi får reda på rent ledarskapsmässigt, trots avsaknaden av ett riktigt referat, om Abendsens värld är dock följande:

Winston Churchill (1874 – 1965/1874 -?)

Churchill var, om än en väldigt skicklig politiker och talare, expert på att skaffa sig ovänner. Om man bortser från hans handlingar i andra världskriget motsatte han sig många progressiva och populära idéer efter krigsslutet. Styvnackat vägrade han erkänna planerade förbättringar för allmän sjukvård och utbildning och som en följd förlorade han också makten i valet efter krigsslutet. Han återtog posten som premiärminister 1951 men fick se sin mandatperiod präglad av internationella kriser. Han uppfattades nu också av många som något despotisk och gammalmodig.

I The Grasshopper lies heavy beskrivs Churchill som en man som efter kriget utvecklats till despot, inte helt olik Hitler.[1] Han är hårdför, desperat att behålla sitt imperium och gör ingenting åt de stora problem med rasism som finns i Storbritannien. Det är också Churchill som står som slutgiltig segrare i konflikten med den andra stormakten i Abendsens värld, USA.

John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963/1917 -?)

Även om det aldrig sägs rakt ut kan man dra slutsatsen att det är Kennedy, eller åtminstone en liknande ledartyp, som leder USA i The Grasshopper lies heavy. USA: s ledarskap framstår som en utopisk variant av Kennedyadministrationen med utbildning till världens fattiga länder, ekonomiskt bistånd och genomförandet av en civilrättslag som praktiskt taget utrotar rasmotsättningarna i landet på femton år.[2] Utöver dessa påståenden får vi aldrig reda på något om ledarskapet utan när boken återberättas för oss fokuserar den mestadels på kriget och Storbritanniens ledarskap. Om vi antar att denne fiktive Kennedyfigur hade samma typ av ledaregenskaper som sin verklige förlaga kan vi sluta oss till ett beräknande och lugnt sinnelag. Detta alltså ställt emot den fiktive Churchills allt mer despotiska framtoning.

Samhälleliga tendenser: Vår verklighet

Det är givetvis inte bara ledarskap, eller bristen därpå, som skapar en internationell kris. Det måste också finnas en viss samhällsanda, ett godkännande från folket. Om folket inte accepterar vad en ledare gör kommer de till sist att göra revolution. Även om denna kanske inte lyckas är det bara en tidsfråga tills nästa gång folket får nog. Det måste finnas någon form av samhällelig konsensus om vad ledarnas policy säger. Ledarna måste anspela på vad folket vill ha och en skicklig politiker kan forma detta i sina egna syften. Därför måste vi också se till samhälleliga tendenser när vi analyserar uppkomsten av en stor internationell konflikt.

I vår verklighet var det som bekant en kamp mellan de två polariserade samhällssystemen kommunism och demokrati som skapade dynamiken i konflikten. Det är svårt att uttala sig om vilken den folkliga ståndpunkten i Sovjetunionen med satellitstater var vid den här tiden, inte minst på grund av att samhället var så pass slutet som det var. I USA däremot kan man skönja en tydlig utveckling från 1950 – talets överdrivna framtidsoptimism till en början på en mer cynisk och realistisk hållning gentemot världen. Den svarta befolkningens rättigheter hade kommit upp på agendan i och med civilrättsrörelsen, USA:s inblandning i Vietnamkriget hade tagit sin början och när gemene man i västvärlden till sist hade börjat anamma den kulturförändring som skett på 50 – talet, exempelvis med framväxten av rockidealet och den nya typen av film, började saker och ting accelerera fortare och fortare även på civilt område. Det var kort sagt en förvirringens era med influenser från många olika håll.

Kennedy var som klippt och skuren för att vara president i början av den här utvecklingen eftersom han representerade den nya tiden dels genom att vara så ung som han var och dels genom att vara den förste verklige mediepresident som USA haft. Samtidigt som han framstod som en stark ledare hade han också väldigt skilda sidor av sin personlighet, precis som världen runt omkring sig. Kennedy fungerade som en länk mellan den äldre och den yngre generationen.

Den sociala förvirring och utveckling som gjorde sig gällande i USA kunde av naturliga skäl inte få fäste i Sovjetunionen, åtminstone inte offentligt. Det är överhuvudtaget svårt att hitta information om den här perioden i Sovjetunionens historia som inte rör de politiska besluten. Därför nöjer jag mig med att dra slutsatsen att genom ett effektivt och kontrollerande styre kunde Sovjetunionen i mångt om mycket ”undvika” de sociala omvälvningar som skedde i väst.

Nikita Sergeyevich Khrushchev (1894 – 1971)

Om Kennedy var känd för att vara lugn var hans politiske motståndare Khrushchev raka motsatsen. Han avbröt ofta viktiga förhandlingar för att förolämpa sin motståndare, han störde möten i FN: s generalförsamling genom att dunka i bordet och skrika på ryska och han uppvisade offentlig rasism mot exempelvis bulgarer och ungrare. Han gjorde sig också ovän med Mao genom att förolämpa Stalin, som under sin levnadstid var nära vän med Mao. Dessa excentriciteter till trots får man absolut inte avskriva Khrushchev som en allt igenom dålig ledare. Många historiker vill få Khrushchev till att verka som en buffel utan några diplomatiska förmågor, men faktum är att han under Kubakrisen uppvisade ett diplomatiskt kunnande som var väl i klass med Kennedy. Han gjorde mycket för att öppna upp samtal mellan Sovjet och USA och på så vis hjälpte han att lätta på det kalla krigets spänning, även om också detta blev en stöttesten med Mao.[1]

I Dicks verklighet har Khrushchev ingen motsvarighet, då Sovjetunionen inte existerar. De landområden som utgjorde Sovjet kontrolleras istället till viss mån av tyskarna. Inte heller i Abendsens verklighet existerar unionen. Här har landet som bekant delats upp mellan de allierade.

Khrushchevs handlingar under krisen tyder på att trots att han var en skicklig ledare och förhandlare, trots sina väldokumenterade excentriska sidor. Att placera missilerna på Kuba var också logiskt från ett sovjetiskt perspektiv och även om Khrushchev måste ha insett att det skulle bli kris om de upptäcktes framstår det som handlingar av en man som kände sig hotad, och det med all rätt, av de amerikanska missiler som fanns i unionens grannländer.

Ledarskap i The Man in the High Castle

De båda motståndarna i Dicks verklighet är som bekant Tyskland och Japan. Japan styrs av kejsar Hirohito och Tyskland styrs av Hitlers förre sekreterare Martin Bormann. Även om Bormann dör relativt omgående i berättelsen är det han som står bakom planen som sätter igång krisen. Det är därför hans beslut och personlighet jag ska se närmre på och inte Goebbels. Goebbels framstår främst som någon som håller med om Bormanns beslut och bara ska verkställa det. Levnadsåren som anges består av två värden där det första är vår verklighet och det andra i Dicks.

Kejsar Showa Hirohito (1901 – 1989/1901 -?)

När Hirohito kom till makten i Japan 1926 hade landet varit under praktiskt taget militär kontroll sedan sekelskiftet. Hirohito följde i samma fotspår och beordrade invasionen av Manchuriet 1931. Sex år senare fungerade Manchuriet som en språngbräda för en fullskalig invasion av övriga Kina. De japanska truppernas grymhet och vägran att följa internationell krigsrätt gjorde att bland annat USA fördömde de japanska aktionerna och skar av oljeexporten till landet. Detta var en av huvudanledningarna till den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941 – Japan ville ha fritt fram att expandera i Asien utan att någon drog in export av råvaror. När USA vägrade började kriget i Stilla Havet. I vår verklighet vet vi hur det gick; attacken blev ganska misslyckad eftersom en stor del av den amerikanska flottan var ute på militärövning. Detta gjorde att USA snabbt kunde agera och trycka tillbaka den japanska offensiven.[2]

I The Man in the High Castle förekommer inte de här militärövningarna. Övningarna gjordes på order av president Roosevelt och utan hans ledarskap tog USA en totalt isolationistisk position till andra världskriget. Inga militärövningar innebar att hela flottan låg i hamn när japanerna attackerade och efter ockupationen av Hawaii kunde japanerna fortsätta österut mot kusten. Detta är i stort allt vi får veta om Hirohitos ledarskap i Dicks verklighet. Det nämns också att han hatar nazisterna, speciellt SS, trots alliansen de hade under kriget.[3] Faktum är att det inte finns ett enda stycke i boken som utspelar sig på de japanska öarna utan allt sköts av de lokalt anställda tjänstemännen i de japanskkontrollerade staterna i USA. Detta stämmer ganska bra överrens med den historiska bild man brukar tillskriva Hirohito; han hade full kontroll och överblick av vad som skedde men föredrog att hålla sig själv i bakgrunden och delegera.[4]

Martin Bormann (1900 – 1945/1900 – 1962)

Martin Bormann arbetade under kriget som Hitlers privata sekreterare och ansågs av många vara den som skulle ta över ledarskapet efter führerns död. Utöver att han hade Hitlers fulla förtroende vet man inte särskilt mycket om Bormann som person. Han ansågs utöva stor makt eftersom han dels hade Hitlers öra och dels hade hand om alla viktiga dokument som cirkulerade runt i högkvarteret. Han anses främst ha varit en otroligt duktig administratör och inte en lysande soldat. Bormann försvann spårlöst efter kriget och många trodde att han lyckats fly landet och möjligen levde i Sydamerika. Dessa teorier sköts i sank 1972 när hans kvarlevor hittades i Berlin.

The Man in the High Castle ger inte en förklaring på varför Bormann sätter den hemliga planen i rörelse. Bormanns handlingar är ganska ur karaktär om man jämför med hur han agerade i verkliga livet. Administratör som han var skulle han säkerligen fokuserat på att bygga upp landet igen efter kriget och inte starta ett nytt bara 15 år senare. Nazisternas samhälle beskrivs som en social katastrof där endast de teknologiska framstegen förhindrat en kollaps.[5] Kanske kan detta vara en förklaring på varför Bormann ville starta ett nytt krig – för att ta bort fokus från de inrikespolitiska problemen. Detta är en historiskt tämligen vanlig strategi när det gäller hårt pressade statsmän och kvinnor. Det ges också tecken på att de olika avdelningarna inom det nationalsocialistiska partiet främst sysslar med interna maktkamper och egentligen inte bryr som om landets välgång i stort. Ett krig, en gemensam fiende, hade kunnat få dessa parter att åtminstone sluta en temporär fred.

Titel: [buzz]

Författare: Anders de la Motte

År: 2012

Sidor: 394 (+ förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-27-1

Fjorton månader efter händelserna i [geim] (2010) lever Henrik Pettersson ett kringflackande liv på flykt undan Spelet. Efter att han blir oskyldigt anklagad för mord i Dubai tvingas Henrik dock återvända hem till Stockholm och ta reda på vem det är som försökt sätta dit honom. Spåren leder till IT-företaget ArgosEye. Samtidigt som Henrik försöker infiltrera företaget i fråga har hans syster, Rebecca, egna problem då hon befinner sig under utredning gällande ett livvaktsuppdrag som gått snett. Dessutom verkar någon ha nästlat sig in i hennes liv och postar privat information om henne i ett polisnätverk...

[geim] var en bok som verkligen stannade med mig efter jag läst den. Jag ska inte sticka under stol med att det var lika delar avundsjuka som beundran eftersom jag själv skulle vilja vara den som kläckte den briljanta idé som Anders de la Motte utvecklade. Däremot hade jag stora problem med språket och vad jag upplevde som det väldigt orealistiska användandet av slanguttryck. Uppföljaren, [buzz], har rättat till i princip allt jag upplevde som skavanker i första boken. Språket är fortfarande fyllt med slanguttryck, men skillnaden är att de i den här boken verkar trovärdiga och passande och inte bara ett försök att vara "hipp" eller ungdomlig. 

Kvar från första boken är den goda dispositionen med korta, kärnfulla, kapitel och ett jäkla driv i berättandet! [buzz] är helt enkelt ytterst svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är väl utmejslade och till skillnad från andra svenska deckare är poliserna/livvakterna knappast genomgoda eller allvetande. Henrik Pettersson som karaktär står oftast tillbaka för den snyggt vävda historien, och gott så. Petterssons syster, Rebecca, är den som står för karaktärsutvecklingen och det är minst sagt en spännande sådan. En poliskaraktär i svensk deckarlitteratur som har problem som inte involverar för mycket supande eller känslomässig avstängning? Tänka sig!

[buzz] är nästan en perfekt pusseldeckare, men tappar lite i tempo efter halva historien. De la Motte plockar skickligt upp trådarna igen och levererar en avslutning som får mig att längta efter hösten och bok tre.

Betyg: 4+ äckligt verklighetstrogna konspirationsteorier av 5 möjliga

De tre kriserna: The Grasshopper lies heavy

En kris som däremot får en upplösning är den i den inomfiktiva kontrafaktiska romanen The Grasshopper lies heavy av Hawthorne Abendsen. Boken beskriver ännu en alternativ verklighet där de allierade vinner kriget. Efter kriget påbörjar USA ett stort humanitärt projekt med att hjälpa och utbilda de fattiga i tredje världen. Sovjetunionen har kollapsat under sin egen tyngd och världen verkar de första åren efter krigsslutet gå mot en utopi utan krig, svält, fattigdom eller religiösa motsättningar. Den andra stormakten jämte USA är Storbritannien. De båda delar upp det forna Sovjet emellan sig. Britterna får dessutom kontroll över Kina. Maos revolution har misslyckats och Kina styrs fortfarande av Chiang Kai-Shek, en proamerikansk marionett. Det är över Kinas USA-vänlighet som konflikten mellan de bägge stormakterna kommer igång. Storbritannien styrs fortfarande av Churchill, nu drygt 90 år gammal och mer och mer lik en medeltida despot. Rasismen är ett stort problem i det brittiska väldet och när kineserna börjar vända sig mot sina kolonialherrar till förmån för USA bygger britterna upp koncentrationsläger för att få bort de värsta meningsmotståndarna. USA ställer sig på Kinas sida och krisen är ett faktum. I den här verkligheten vinner britterna ett fullskaligt krig över USA och blir i stort sett herrar över världen.

Joe, den italienske soldaten/SS-agenten som Juliana reser med, menar på att detta var den värsta av tänkbara utgångar. Vad andra världskriget egentligen handlade om enligt honom var kapitalet (judarna) mot gemenskapen och arbetarna (nazismen). I Abendsens bok är det två monetärt drivna samhällen som tar kål på varandra, något som Joe menar oundvikligen skulle ske med två kapitalistiska stormakter i världen. Det bästa, fortsätter han, vore snarare att Sovjetunionen bestått om tyskarna inte vunnit kriget. Då skulle det ha blivit en balans i världen, menar Joe, även om kommunisterna blandade in en del kapitalistiska tankegångar i sin ”gemenskap”. [1]   

Ledarskap i vår verklighet

För att utröna vad som egentligen skedde under krisen i vår verklighet, Dicks verklighet och Abendsens inomfiktiva verklighet måste vi också se på de handlingar som genomfördes av männen vid makten. Kubakrisen var ett av de mest dramatiska exempel på diplomati och hot om våld vår värld har skådat. På ena sidan stod John Fitzgerald Kennedy och på den andra Nikita Khrushchev. Låt oss därför börja med vår verklighet.

John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963)

Den mytologisering som omger Kennedyadministrationen är så tjock att man hade kunnat skära den med kniv. Fram till Kubakrisen hade Kennedy haft en ganska misslyckad mandatperiod. Han hade misslyckats med invasionen i Grisbukten, han fick kritik för sin policy som vägrade svarta medborgare integration i samhället (något som han senare gjorde en kovändning med) och folk i allmänhet började undra om de valt fel president. Hans försiktiga diplomati under krisen gjorde honom dock till en hjälte för hela västvärlden. Året därpå, innan hans död i Dallas, införde Kennedy en rad sociala och ekonomiska förändringar i landet som i retroperspektiv var mycket lyckade. Han lämnade dock USA med ett halvhjärtat krig i Vietnam på sitt samvete.

 I The Man in the High Castle finns det ingen amerikansk president. Det närmsta amerikanerna kommer till något som kan liknas vid makt är den skenregering som japanerna satt upp i Sacramento.[2] I Abendsens verklighet är det i viss mån underförstått att Kennedy är president under krisen med Storbritannien. Detta inte minst genom att boken beskriver de sociala förändringar som Kennedy genomförde med bildandet av Fredskåren och civilrättsförslagen. [3] För mig framstår Kennedys handlingar under krisen, inte medtaget hans tidigare misstag, som logiskt från ett amerikanskt perspektiv men samtidigt ytterst småaktigt. Vilken var poängen med att vägra sovjeterna att ha missiler på Kuba? En missil är lika dödlig om den avfyras från Moskva som från Havanna. Eftersom ingen av sidorna hade något sätt att hindra en redan avfyrad missil handlade det egentligen bara om den akademiska frågan om vem som levde några sekunder extra och en möjlig propagandaseger, det vill säga om det funnits någon kvar att hylla ens snille efter ett kärnvapenkrig. Karaktärsdrag som brukar tillskrivas Kennedys ledarskap är ett, i alla fall utåt sett, lugn och eftertanke.

De tre kriserna: The Man in the High Castle

Medan konflikten mellan stormakterna i vår verklighet stod mellan två abstrakta och polariserade statsskick, demokrati mot kommunism, står konflikten i The Man in the High Castle mellan den konkreta tyska materialistiska livsåskådningen och den abstrakta japanska andligheten. Det tyska imperiet har upplevt en enorm teknisk utveckling som överskrider den som fanns i vår verklighet anno 1962. Man planerar bland annat att kolonisera Mars, raketskepp tar passagerare från Europa till USA på 45 minuter, vätebomben har utvecklats till ett ännu mer förödande vapen och den tyska befolkningen lever i överflöd och lyx.

Det japanska imperiet har haft en mycket mer sparsmakad teknisk utveckling. Man har inget rymdprogram, man grämer sig över att tyskarna kan använda sig av plast på ett sätt som de japanska vetenskapsmännen inte ens kan förstå och har allvarliga problem med att utvinna råvaror på ett effektivt vis. Japanerna har däremot något som tyskarna helt saknar – en andlighet med djupt rotade traditioner. Detta märks inte minst i det nästan kompulsiva användandet av I Ching för de mest vardagliga spörsmål. Den amerikanska befolkningen under japanskt styre har i mångt om mycket anammat andligheten och har till och med börjat tänka som japanerna. Detta märks i hur Dick beskriver dels de japanska innevånarnas inre tankeprocesser och dels hur de amerikanska innevånarnas diton beskrivs när de är i närheten av en japan. Som student av det japanska språket kan jag känna igen en viss språkmelodi och rytm i Dicks beskrivningar av de amerikanska karaktärerna som på ett subtilt och mycket övertygande vis ger intrycket av japaner som pratar engelska, med andra ord, lokalbefolkningen har börjat ”tänka” på japanska.

Robert Childan, ägaren av antikvitetsaffären, funderar över skillnaden med det japanska och tyska samhället. Han kommer fram till att japaner erövrar inte länder, de assimilerar in dem i en social struktur som är så fylld av små ritualer att innan man vet ordet av är de en del av ens egen vardag.[1] Ett bra exempel på detta är den japanska artighetskulturen, som kanske har överdrivits något av diverse västerländska filmskapare, men som ändå är ett intrikat system av högt och lågt, bugande och stirrande, herre och tjänare – givetvis inte med de orden men med samma innebörd. Därför upplever också de flesta innevånare i Stilla Havs-staterna en mycket större frihet även om de kanske har blivit ”lurade” till att de har den. Bilden av ett utopiskt japanskt styre förmörkas dock av det faktum att de håller sig med en form av slaveri. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka slaverisystemet eftersom det inte verkar direkt vara så att slavarna är direkt livegna, utan snarare begränsade till vissa yrken och offentliga platser. Tänk er en variant av det sydafrikanska apartheidsystemet.

Tyskarnas materiella ideologi och deras totala brist på klassisk moral gör att de har stora problem med att hålla ihop sitt rike. Ibland lyckas de genomföra helt genialiska saker, så som att torrlägga större delen av Medelhavet för att odla spannmål där, medan de andra gånger gör ofattbara saker som kanske verkar logiskt enligt en nazistisk ståndpunkt, men som vi andra egentligen inte kan se någon nytta med.[2] Ett exempel på det sistnämnda är avbefolkningen av Afrika och den medförande karantänen på grund av strålningshalten där. Någon egentlig andlighet går inte att finna hos de tyska karaktärerna i boken. Officiellt är Hitlers ord fortfarande att betrakta som snudd på heliga, trots att han är en lallande fåne, galen av syfilis och inspärrad på ett mentalsjukhus. Däremot har den kvasireligiösa aspekten av nazismen som vi hade i vår verklighet försvunnit helt. Snarare är det så att nazisterna gjort allt för att kväsa andlighet var den än har uppstått. Efter att ha mördat eller jagat bort judarna från tyskkontrollerad mark gav de sig på de kristna som de fram till dess hade velat blidka. Faktum är att nazisterna försöker driva ut eller döda alla ”icke-arier” i de ockuperade länderna, vilket exempelvis har skickat de slaviska folken tillbaka så pass långt i tiden att de lever som nomadstammar i Centralasien och jagar med pil och båge.[3] Vad som kvarstår är ett polariserat system av andlighet och integration på ena sidan och materialism och uteslutande från den andra.   

Konflikten får sitt uttryck i den kris som den tyske SS-agenten Weneger avslöjar för japanerna – Tyskland ska bomba Japan, vänta tills strålningshalten är okej för mänskligt liv och slutligen ockupera öarna.[4] De räknar kallt med att de japanska besittningarna runt om i världen inte ska vara några problem att hantera när det centrala styret har fallit samman. Hjärnan bakom planen är Tysklands ledare Martin Bormann. I vår verklighet var han Hitlers sekreterare och en av führerns närmsta män, ofta utpekad som den som skulle ta över landet efter Hitlers död. Han försvann spårlöst i krigets slutskede och troddes ha flytt till Sydamerika. Bormann dömdes till döden i sin frånvaro vid Nürnbergrättegångarna och blev något av en mytisk figur. Många science fiction-författare spann vidare på myten om en överlevande nazistisk elitstyrka i Sydamerika, så det var ett ganska logiskt val från Dicks sida att ha Bormann som ledare. Bormanns öde kom till sist fram i ljuset när man DNA-testade mänskliga kvarlevor hittade i Berlin på den plats där ett vittne hävdat att han sett Bormanns döda kropp. Myten visade sig just vara en myt. Bormann hade begått självmord när det stod klart att han inte kunde fly Berlin.[5] I boken dör Bormann relativt omgående[6] och ersätts efter ett politiskt maktspel av Goebbels.

Japan styrs utav kejsaren som i och med det lyckade kriget aldrig behövde lämna ifrån sig makten. Vi får egentligen inte reda på särskilt mycket om det japanska styret på hemmaplan, bara det att kejsaren misstror tyskarna ordentligt.[7] Kejsaren, som symbol för det japanska styret, blir däremot en slags stabilitet gentemot det tyska tumultet. När boken slutar är krisen egentligen inte löst. Japanerna känner till tyskarnas planer och är beredda att agera. Goebbels vet att han inte längre genomföra planen så som tänkt. Weneger återvänder till Berlin och till Goebbels politiska motståndare Heydrich. Han är inte alltför hoppfull inför framtiden och resonerar som så att även om nazisternas plan att bomba Japan inte kan genomföras på det direkta vis som tidigare var planerat så kommer de med största säkerhet att komma fram till en ny plan för att genomföra det i alla fall.[8] Krisen hänger blytungt över Dicks alternativa verklighet och i och med att uppföljaren aldrig blev klar kommer vi aldrig få veta hur Dick tänkte sig att det skulle sluta.

Titel: Pythians anvisningar

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2012

Sidor: 379

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-57-5

I sista delen i trilogin om Victoria Bergman får vi följa poliskommissarie Jeanette Kihlbergs jakt på de män som hela tiden dyker upp i samband med en rad spektakulära mord - brott som har förgreningar till hemliga pedofilsällskap. Samtidigt försöker Victoria Bergman/Sofie Zetterlund komma underfund med sitt egna förflutna genom självterapi. Kan hon verkligen vara skyldig till alla de brott hon tror sig ha begått?

Kråkflickan (2010) var en förbaskat bra deckare och uppföljaren Hungerelden (2011) var inte långt efter. Det var därför med en viss chock som jag slog igen Pythians anvisningar. Det här är en jäkligt dåligt skriven bok. Full fart från sida ett med karaktärer från de tidigare delarna som för tydlighetens skull skulle ha försvunnit ur handlingen vid det här laget. Boken börjar med ett dramatis personae - något som torde vara unikt i svensk deckarlitteratur. Det behövs dessutom! Att hålla isär alla karaktärer i Pythians anvisningar är minst sagt förvirrande. Det gör också att boken i sig förlorar allt fokus och blir en tunn soppa med lite stympningar där, lite psykoterapi här och lite deckarklyschor någon annanstans.

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna i trilogin funderat lite över språkbruket. Det något klyschiga språket i del ett har i del tre fått ge vika för vad jag bara kan beskriva som ett försök till realism. Det är uppräkningar, beskrivningar in absurdum och ett ganska dåligt flyt. Framförallt är vissa av de kulturella citaten väldigt malplacerade (Idas sommarvisa?!).

Allt det här, den förvirrande karaktärsstrukturen och det stolpiga språket, hade jag kunnat förlåta om historien hade klarat att gripa tag i mig. Föga överraskande misslyckas den med just detta. När Victoria Bergman kommer till sina första större självinsikter i boken tappade jag allt intresse. Den spännande konfrontationen mellan Bergman och Kihlberg uteblir helt och slutet är riktigt svagt. Jag är ledsen, Eriksson och Alexander Sundquist - ni var bland mina första välgörare här på bloggen, men det här håller inte, killar.

Betyg: 1+ ologiska alter egon av 5 möjliga

Inomfiktiv kontrafaktiskhet och upplösning

Själva huvudhistorien i romanen kretsar kring två böcker, dels den kinesiska spådomsboken I Ching och dels den i Nazityskland totalförbjudna The Grasshopper lies heavy. Den sistnämnda är skriven av en man vid namn Hawthorne Abendsen och beskriver ett alternativt historieförlopp där de allierade vunnit kriget. Det är dock inte ”vår” historia som beskrivs utan ännu ett alternativ till den. Denna historieskrivning slutar med ett fullskaligt krig mellan det brittiska och det amerikanska imperiet, ett krig som britterna vinner. Juliana Frink upptäcker boken när hon träffar Joe och blir snart helt uppslukad av den. På väg till Denver bestämmer de båda sig för att åka och hälsa på Abendsen för att diskutera boken direkt med honom. Abendsen bor enligt ryktena i ett hårt bevakat fort i Cheyenne som i  folkmun kallas för ”the high castle”, därav bokens titel. När Joe uppvisar en alltmer våldsam och obehaglig natur uppdagas det att han är en SS-agent utskickad för att döda Abendsen, eftersom denna betraktas av nazisterna som en farlig uppviglare. Juliana och Joe hamnar i slagsmål vilket slutar med att Joe dör. Juliana åker vidare till Cheyenne för att träffa Abendsen. Där får hon reda på vad hon redan misstänkt i och med sin goda kännedom om I Ching – Abendsen har skrivit sin bok med hjälp av det kinesiska oraklet. Alla karaktärer, alla handlingsval och till och med ordvalet är produkten av spådomskonst. Som så ofta visar Dick vägen ur illusionsvärlden med hjälp av religion och spiritualitet.

Juliana frågar Abendsen varför han skrev en bok med en så pass slumpmässig metod men författaren kan inte svara henne. Hon frågar då oraklet varför den gjorde de val den gjorde och får till svar att verkligheten så som de uppfattar den är bara en del av realiteten. Oraklet har beskrivit den sanna verkligheten, de allierade vann kriget och slutligen fick det brittiska imperiet världsherravälde. Följdaktligen blir inte heller vår egen verklighet den riktiga, enligt oraklet.

Samtidigt som Juliana upptäcker sanningen bakom Abendsens bok väljs den förre propagandaministern Goebbels till ny ledare för Tyskland. Boken slutar öppet angående den förestående kärnvapenkrisen, med element inom Tyskland som motarbetar planerna men ett stark folkligt stöd för Goebbels och hans planer. Faktum är att boken inte ger några som helst svar till vad som kommer att ske, bara att det är allvarliga politiska utvecklingar och ett krig i antågande. Detta var fullt medvetet av Dick då han planerade att skriva en uppföljare redan innan han avslutade The Man in the High Castle. Den tänkta uppföljaren påbörjades 1964 men övergavs av okända skäl när endast två kapitel skrivits.[1] Dessa två kapitel publicerades i den tidigare nämnda antologin The Shifting Realities of Philip K. Dick. De beskriver hur nazisterna utvecklar ett större intresse för Abendsen och teorierna om att det finns alternativa verkligheter. Nazisterna har även lyckats hitta en ”portal” mellan deras verklighet och vår, vilket de ämnar utnyttja för att skaffa avancerade vapen.[2]

De tre kriserna: Kubakrisen

För att komma underfund med naturen av de tre kriser som min uppsats handlar om måste jag göra en kort beskrivning av de samma. Jag börjar med krisen i vår verklighet.

När Fidel Castro ledde en lyckad revolution på Kuba 1959 fick USA en socialistisk granne precis utanför sin södra kust. Eftersom tidsandan var som den var och USA misstrodde allt vad vänsterorienterad klasskamp hette började de införa sanktioner mot Kuba. Sanktionerna kombinerades med träning av exilkubaner som skulle föra en väpnad kamp mot Castro. Den väpnade kampen både inleddes och avslutades i och med landstigningen i Grisbukten 1961. Exilkubanerna misslyckades dock få med sig lokalbefolkningen i en kontrarevolution och det hela slutade med ett präktigt fiasko.[3] Castro utropade sig som segrare och även Kuba som en kommunistisk stat. Amerikanerna blev rasande och Castro, rädd för vedergällning, bad Sovjetunionen om beskydd.

Ett drygt år senare upptäckte amerikanska spionplan att Sovjet börjat bygga missilsilos på Kuba. Detta var en naturlig om än provokativ handling av Sovjets ledare Khrushchev. USA hade vid den här tidpunkten en mängd missiler i grannländer till Sovjetunionen och speciellt farliga ansågs installationerna i Turkiet och Italien vara.[4] Sammantaget var den amerikanska kärnvapenarsenalen också mycket starkare än den sovjetiska. Den 22 november 1962 talade president Kennedy om för nationen vad han fått reda på från underrättelsetjänsten och att USA skulle införa en blockad mot Kuba. Alla sovjetiska militärtransporter som kom nära ön skulle sänkas.

Två dagar senare, 24 november 1962, rapporterades att en sovjetisk flotta närmade sig Kuba. Spänningen steg markant tills det att en stor del av flottan vek av innan man kommit in på kubanskt farvatten. Fartygen placerade sig några sjömil utanför Kubas territorium och väntade. Khrushchev tog nu tillfället i akt att vinna en mindre propagandaseger när han föreslog att ett toppmöte i FN kanske skulle hjälpa till att lätta på spänningen. FN: s dåvarande generalsekreterare, U Thant från Burma, föreslog att Sovjet skulle avstå från fler militära leveranser till Kuba och USA skulle lyfta sin blockad. Khrushchev tyckte det var en godtagbar kompromiss, antagligen för att de viktigaste vapendelarna redan var levererade, men USA vägrade så länge Sovjet fortsatte att konstruera kärnvapenbaser. Toppmötet avslutades med en klassisk ordväxling mellan USA: s FN-ambassadör Adlai Stevenson och Sovjets motsvarige, Valerian Zorin där Stevenson förde en retorik man idag endast finner i amerikanska rättegångsdramer. Zorin vägrade svara eftersom han ansåg att han behandlades som en brottsling i ett korsförhör.[5] Förhandlingarna brakade samman och en fredlig lösning tycktes allt längre borta.

Khruschev skrev ett brev direkt till Kennedy där han försäkrade honom att den enda anledningen till missilerna på Kuba var för att kubanerna var rädda för en amerikansk invasion. Om Kennedy lovade att inte invadera Kuba skulle Sovjet dra tillbaka sina missiler. Nästa dag offentliggjordes samma meddelande men med ett viktigt undantag – USA skulle dessutom tvingas att dra tillbaka sina missiler från Turkiet. USA vägrade men efter att vapenskramlet blev allt högre slöt Kennedy och Khrushchev ett hemligt avtal som sade att de amerikanska missilerna i Turkiet skulle demonteras efter saker och ting lugnat ner sig något. På så vis skulle både Kennedy och Khrushchev få vad de ville och behövde inte tappa ansiktet inför världen. Med försiktig diplomati och hemliga avtal lyckades ledarna för världens två supermakter undvika ett förödande kärnvapenkrig. Hur skulle det här ha gått till i Philip K. Dicks värld?