Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 20 december 2015 14:30

 


Regi: J.J Abrams

Manus: Lawrence Kasdan/J.J. Abrams/Michael Arndt

Medverkande: Harrison Ford, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Truenorth Productions

År: 2015

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2488496/

 

Trettio år efter att rebellerna besegrat Imperiet står galaxen inför ett nytt hot. Ur Imperiets aska har den så kallade First Order rest sig, med huvudmål att hitta och likvidera Luke Skywalker. Orderns jakt för dem till ökenplaneten Jakku där en Stormtrooper med samvete och en enkel skrotletare kommer dras in i en konflikt mycket större än någon av dem kunnat ana...

 

Den 19:e augusti 1999 satt jag i samma biosalong som jag satt i igår och fick se en del av min barndom krossas. Visst låter det dramatiskt, men jag har fortfarande, 16 år senare, aldrig blivit så besviken på en film som jag blev på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Saken var den att ingen ville ha filmen från första början. Vi ville alla ha mer Star Wars, men vad i princip alla ville ha var en fortsättning, inte en tillbakablick. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ändå var okej, eftersom filmerna skulle bli sådana framgångar att del 7 - 9 inte kunde vara långt borta. Som vi alla vet blev så inte fallet. Magin från de gamla filmerna var död.

 

Jag frågade mig själv om det var för att jag själv blivit äldre, men kunde snabbt se att jag fortfarande kunde bli upp över öronen entusiastisk över andra, liknande, filmer. Så varför kunde inte Star Wars göra detlängre? Till sist kom jag fram till att även om originaltrilogin hade sina skavanker mot slutet var det filmer som kunde ses av alla. De var inte simplistiska på det sätt som de nya var, trots sin förankring i klassisk hjältemyt, och jag uppskattade dem på andra plan i takt med att jag blev äldre. Prequel-trilogin lyckades på samma gång vara mer komplicerade och samtidigt mer barnsliga, på gränsen till infantila. Den kombinationen sköt mitt intresse verkligen i sank. Men igår lyckades Star Wars göra mig åtta år gammal igen samtidigt som mitt vuxna jag kunde se att här fanns bottnar och förgreningar på samma sätt som i de gamla filmerna. För att citera Han Solo: "We're home."

 

Jag har verkligen försökt hålla mina förväntningar i schack, dels på grund av vad som hände när förra serien filmer började och dels för mannen i regissörsstolen. J.J Abrams har mycket att stå till svars för under sin tämligen unga karriär, men det jag främst tänker på är hur han lyckades förstöra min favorit-sci-fi, Star Trek, till den milda grad att jag är i någon slags förnekelse om att dessa filmer ens existerar. Hans stil passar Star Wars mycket bättre. Star Wars är, handen på hjärtat, väldigt enkla filmer. De ställer inte särskilt stora krav på tittaren med en enkel dualism (läs: ond vs god) och en klar linje däremellan. När jag såg om episod 4 - 6 inför den här filmen slogs jag av hur hårt det här temat med ljus och mörker verkligen bankas in. Det passar Abrams bättre än Star Treks ofta ganska långsamma muserande om rätt, fel och gråskalorna däremellan.

 

Allt är dock inte perfekt. Abrams och övriga manusförfattare till The Force Awakens balanserar hela tiden på gränsen mellan nostalgi och upprepningar. Framförallt i filmens mitt känner vi igen väldigt många detaljer och vändningar från episod 4 och 5. Jag förstår att man kanske inte vill ta ut svängarna i sin första film i franchisen, men The Force Awakens blir ibland lite för bekant. Rent berättartekniskt går det också lite för fort. Det känns som att det finns material till två filmer här och jag tror det också hade varit en bättre väg att gå.

 

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur det gamla gardet skådespelare återvänder till sina paradroller. Jag måste säga att de gör väldigt bra ifrån sig, framförallt Harrison Ford som verkar ha väldigt roligt i rollen som Han Solo. Det är svårt att prata om deras roller i detalj utan att spoila för mycket, så istället kan jag med glädje säga att nykomlingarna, Daisy Ridley och John Boyega, är väldigt bra. Deras kemi fungerar perfekt och Rey (Ridley) är i mina ögon en mycket starkare kvinnlig karaktär än det eviga hyllandet av Furiosa från Mad Max: Fury Road (2015) för några månader sedan. Adam Driver är tyvärr inte lika bra i rollen som den nye skurken Kylo Ren, men jag har en känsla av att han kommer revanchera sig redan i nästa film. I The Force Awakens blir han lite av en lättviktsversion av Darth Vader och hans motivation är ganska oklar.

 

Filmtekniskt är The Force Awakens nästan briljant rakt igenom, med några undantag. Jag förstår verkligen inte poängen med att göra vissa karaktärer datoranimerade. I episod 1 - 3 såg allt så plastigt ut ändå att det var designens minsta problem. I den här filmen står vissa karaktärer ut som fyrbråkar i kontrast till den annars så klassiska designen med maskiner som sett sina bästa dagar, luggslitna uniformer och kläder och en känsla av att det här är ett universum som folk lever i. I övrigt är jag helt ombord med omdesignerna som gjorts inför den här filmen. De följer en logisk utveckling från de gamla filmerna och det var allt jag ville ha! Den uppdaterade designen blir tillsammans med de teknologiska landvinningarna från 80-talet till magiska actionscener. De kan fortfarande inte riktigt tävla med slutstriden i episod 4, men det kan inget annat heller.

 

Sen är det den numera eviga frågan om 3D eller inte 3D. Ärligt talat hade jag kunnat ha eller mista den till den här filmen. Det är egentligen bara vid två tillfällen som jag kände att 3D-tekniken tillförde något - vid den inledande textcrawlen och till att ge scenerna i rymden ett extra djup.

 

Musiken, en mycket viktig del för alla filmer i serien, har som vanlig komponerats av John "Oscarssamlaren" Williams. Den är tyvärr inte riktigt i klass med tidigare filmer. Här finns inget starkt nytt tema som exempelvis huvudtemat från episod 4 eller Imperial March från nummer 5. Musiken är inte dålig på något sätt, men den saknar den där Williams-briljansen som de klassiska filmerna hade.

 

The Force Awakens är alltså ingen fullpoängare, men glädjen över att äntligen ha fått se en bra ny Star Wars-film på duk slår alla femmor i världen. I och med att jag såg om de gamla filmerna väldigt tätt inpå den här kan jag också sluta mig till vad som verkar vara konsensus - det här är en bättre film än den gamla trilogins avslutning, Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983), och det är ett smärre mirakel i sig självt. Den är bättre sammanhållen, har en klarare struktur och de sista 20 minuterna satt jag med gåshud i biofåtöljen. Just avslutningen är bland det bästa i hela serien, alla kategorier, och lovar mycket, mycket gott inför episod 8. Tillfredsställelsen av att gå ut från biosalongen efter att ha fått se en av filmhistoriens största comebacks var som att tända en cigarett och fråga: Was it good for you?

 

Betyg: 4+ berättigade wookievrål av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 15 december 2015 16:04

 


Svensk titel: Eldfödd

Författare: Stephen King

År: 1980 (svensk utgåva 1981)

Sidor: 440

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 91-0-050526-9

 

"No one likes to see a government folder with his name on it."

 


Charlie McGee är inte som andra flickor. Hon är pyrokinetiker – det vill säga att hon kan tända eldar bara genom att tänka på saken. Jagad av den hemlighetsfulla Firman tvingas Charlie och hennes far, Andy, dra sig undan från omvärlden. Men Firman släpper aldrig sitt byte…


 


Firestarter blev en smärre succé när den släpptes 1980, men har i viss mån fallit i glömska sedan dess. Det är sällan den nämns bland Kings mer klassiska verk, men kan i min mening vara en av de mest prototypiska böcker han skrivit. Från 1980 och framåt har King ofta skrivit om förälder/barn-tematiken och om hur världen utanför på något sätt stör ett tidigare sunt förhållande. I The Shining, som publicerades 1977 och alltså innan Firestarter, kommer det störande momentet (läs: ondskan) istället inifrån. Firman blir symbolen för hur omvärlden vill kontrollera och lägga sig i privata angelägenheter. Som förstlingsverk med just det här temat är det också väldigt drabbande.


 


King skriver relationen far-dotter väldigt väl och språket flyter fint. Samtidigt riktar boken kritik mot de högst verkliga experiment som gjordes på intet ont anande militärpersonal och/eller studenter under 60-talet (Charlie är på sitt sätt en produkt av ett sådant experiment) och väcker även forskningsetiska frågor. Sen har King lyckats med en av sina mest underskattade skurkar i Firestarter – John Rainbird.


 


Rainbird, cherokeeindian och Vietnamveteran, är en ganska ovanlig skurk för King. Han är inte galen i den traditionella meningen och har inga religiösa eller direkt sadistiska undertoner. Det som driver Rainbird är istället en mystisk föreställning om hur en person ser ut i sitt dödsögonblick. När han sätts att fånga in Charlie och Andy, samt i ett senare skede att vinna flickans förtroende, blir det början på en mycket spännande katt- och råttalek.


 


Charlie McGee är en väldigt intressant karaktär även hon. King har skrivit henne som mycket intelligent, men samtidigt med hög emotionell intelligens. Hon skulle blivit ganska outhärdlig om det inte vore för den dimension som läggs till med uppfostringspsykologi och hur Andy byggt en desperat mental mur för att kontrollera sin dotters krafter. Denna ytterligare dimension blir både karaktärens räddning rent uppbyggnadsmässigt sätt (hon vore för perfekt annars) och en viktig poäng i historien.


 


Firestarter rekommenderas till alla fans av King och fans till övernaturlig skräck/science fiction rent generellt. Det är en av Kings mest vetenskapsbetonade böcker, vilket gör att även den renodlade science fiction-läsaren kan hitta mycket här. Avslutningen är något kort och texten skulle behöva en lite bättre disposition, men det här är ännu en anledning till varför King cementerade sig som skräckberättaren nummer ett under 1980-talet.

 

Betyg: 4 eldfängda små damer av 5 möjliga

 


ANNONS
Av Ulf - 11 december 2015 17:03

 


Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

 

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

 

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

 

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

 

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

 

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2015 11:18

 


Originaltitel: Dylan Dog: I Peccatori di Hellborn

Författare: Tito Faraci

Tecknare: Corrado Roi

År: 2001 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 242

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-01-0

 

Dylan Dog kontaktas för att undersöka de mystiska dödsfall som plågat fängelseön Hellborn. Väl på plats får han inte särskilt mycket hjälp av fängelsedirektören och än värre blir det när Dylan, utan rättegång, hamnar bakom lås och bom. Det är helt klart något som inte står rätt till på Hellborn, men frågan är om det "bara" är vanlig korruption eller om något ännu mörkare ligger bakom?

 

De två tidigare albumen om Dylan Dog utgivna på svenska av Ades Media delade samma problem - de var för korta. Lovande historier fick inte tid att utvecklas och berättartempot blev lidande. Nummer tre i den svenska utgivningen, Hellborn, rättar till nämnda problem. På drygt 240 sidor är det ett av de maffigaste albumen jag har på svenska i min bokhylla. Manusförfattaren Tito Faraci använder tack och lov också detta utrymme till att berätta den bästa historia jag läst med och om Dylan Dog än så länge. Berättelsen känns intressant nog som den mest italienska av de historier jag läst hitintills. Inspiration från landets genrefilmer från framförallt 70-talet blöder igenom här och var. Jag tror exempelvis att Lucio Fulci inte hade varit helt främmande för den här historien.

 

Tecknaren Corrado Roi håller här mycket jämnare stil än han gjorde i Dylan Dog: Reinkarnation och som resultat är det här också det absolut snyggaste albumet i serien. Miljödesignen, framförallt på det gotiskt inspirerade fängelset som gett albumet sin titel, är på topp och de tidigare proportionsproblemen Roi uppvisat finns inte här. Jag måste också ge en eloge till Ades Media vars konsekventa och minimalistiska design av albumens ryggar gör att min bokylla inte ser ut som ett dåligt färgkoordinerat lapptäcke.

 

Hellborn kommer snubblande nära full pott, men faller på målsnöret. Anledningen är att historien inte känns lika tajt berättad de avslutande 30 sidorna som den gjort tidigare, men på det hela taget är det här ett album du inte bör missa. Mitt råd är att du börjar med Reinkarnation för att få en bra karaktärsbakgrund och sen ger dig på Hellborn. Julklappstips till seriediggaren.

 

Betyg: 4+ slemmiga fängelsehålor av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2015 12:15

 


Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga (baserat på Uzodinma Iwealas bok)

Medverkande: Abraham AttahIdris Elba, Emmanuel Nii Adom Quaye mfl.

Produktionsbolag: Red Crown Productions/Participant Media/Come What May Productions mfl.

År: 2015

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1365050/

 

Agu förlorar sin familj när regeringsstyrkor attackerar hans hemby. För att undkomma samma öde flyr han ut i djungeln och rakt i armarna på en rebelledare som bara kallas vid sin titel, Kommendanten. Kommendanten tar Agu i beskydd som en av sina närmsta, men livet som barnsoldat pressar Agu och hans jämnåriga till att helt tappat sin empati för andra än gruppen. Agus planer att nå sin mor i huvudstaden förbyts efter ett tag mot en enda önskan - att tjäna Kommendanten. 

 

Beasts Of No Nation visar en av filmindustrins mest småaktiga sidor. I och med att Netflix fick distributionsrättigheterna till filmen förvägras den biografvisning på bred front i USA då flera av de stora kedjorna bojkottar den. Det är ett tidstecken när en gammal industri inte hänger med de nya uppkomlingarna och istället straffar tittarna och enskilda filmer. Hur som helst är det synd eftersom Beasts Of No Nation som följd inte kommer få lika mycket uppmärksamhet i prisutdelningarna  nästa år. Här finns nämligen flera kandidater att ha i åtanke, inte allra minst Idris Elba.

 

Elba har varit en av Hollywoods favoriter när de behöver en kraftfull svart man i en roll. De senaste åren har han spelat alla från Nelson Mandela till guden Heimdall i Marvels filmer. Frågan är dock om han någonsin varit bättre än i rollen som den väldigt obehaglige krigsherren Kommendanten? Elba pendlar mellan faderligt omhändertagande och fasansfull grymhet på ett väldigt lätt och ledigt vis. Hans karaktär, baserad på en rad verkliga krigsherrar, är väldigt manipulativ och samtidigt en så pass stark figur i pojkarnas liv att han blir deras surrogatfar. Det är riktigt skickligt uppbyggt och skrämmande.

 

Abraham Attah är även han fantastiskt bra i rollen som Agu. Eftersom flertalet av barnskådespelarna är föredetta barnsoldater var jag tvungen att kolla upp om även Attah var det. Jag kunde inte hitta något om att han skulle vara det, vilket gör hans prestation nästan ännu mer imponerande - han lyckas smälta in perfekt med de som verkligen har varit med om de här sakerna.

 

Cary Joji Fukunaga lämnade sin roll som producent för serien Tru Detective (2014) för att göra den här filmen. Fukunaga är liksom tidigare i sin karriär en duktig regissör, men jag har vissa problem med manuset. Jag förstår varför man förlagt handlingen till ett icke-namngivet land i Västafrika, men konflikten blir ofta så pass luddig att det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa har argumenterat för att den förvirring som kan uppstå bara understryker den förvirring som Agu känner, men jag håller inte med. En tydligare definierad konflikt hade underbyggt exempelvis Kommendantens roll samtidigt som den skulle gett oss större förståelse för regionen ifråga.

 

Beasts Of No Nation är en bra film. Märk väl, "bra", men inte "fantastisk". Fukunaga missar en del i manusarbetet och utforskandet av karaktärspsykolgin blir ibland lidande. Den är dock fortfarande mycket sevärd.

 

Betyg: 4 djungelkrigare av 5 möjliga

Amy

Av Ulf - 1 december 2015 15:49

 


Regi: Asif Kapadia

Manus: N/A

Medverkande: Amy Winehouse, Mark Ronson, Mitch Winehouse mfl.

Produktionsbolag: On The Corner Films/Universal Music

År: 2015

Längd: 128 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870648/

 

Asif Kapadia ger ett porträtt av den fantastiska jazzsångerskan Amy Winehouse. Med tidigare ovisat material från Amys uppväxt fram till hennes alldeles för tidiga död vid 27 års ålder är det en historia om talang, beroende och alla som ville ha en bit av den finansiella succé som hennes musik utgjorde.

 

Amy Winehouse blev den senaste (och förhoppningsvis sista) medlemmen i Klubb 27 - den ålder då en rad talangfulla musiker har dött av missbruk och hårt leverne. Tyvärr är det historia som upprepar sig om man så heter Amy Winehouse, Jim Morrison eller Kurt Cobain. Tidiga trauman, allvarliga eller inte, fungerar som en katalysator som tillsammans med musikernas starka personligheter och bildar en perfekt storm. I Winehouse fall var traumat när hennes redan frånvarande far lämnade familjen för en annan kvinna. Kapadia visar med all önskvärd tydlighet i sin film hur detta formade Winehouse privatliv med hennes benägenhet att falla för män som till största del var svin som drog henne djupare ner i det självdestruktiva hål hon redan befann sig i.

 

Amys styrka ligger i att den visar allt det här utan att skriva tittaren på näsan. Den går att se som en rak dokumentär om Amy Winehouse karriär, men även som ett gripande personporträtt. Vi har alla känt eller känner en "Amy" i våra liv och igenkänningsfaktorn är således hög. Winehouses texter får nytt liv när de sätts i kontext av vad som hände i hennes liv och flera historier är riktigt hjärtskärande. I bakgrunden finns också hennes far, som lägligt dök upp i bilden igen när hans dotter blev känd.

 

Filmen visar också på ett väldigt tydligt sätt hur kändisjournalistiken kan undergräva en person som försöker ställa sig upp. Det finns en massa filmer som skildrar detta, men sällan har det känts så påträngande som i Amy. Kapadia sätter tittaren i Winehouse skor och varje gång hon lämnar en byggnad nästan bländar kamerablixtarna oss. Det är ett väldigt effektivt stilgrepp.

 

Om du gillar bra röster, tragiska levnadsöden och musik får Amy inte missas.

 

Betyg: 4 gudabenådade röster av 5 möjliga

Av Ulf - 29 november 2015 18:37

 

 

Regi: Josh Trank

Manus: Jeremy Slater/Josh Trank/Simon Kinberg (baserat på Stan Lees och Jack Kirbys serie)

Medverkande: Miles TellerMichael B. Jordan, Kate Mara mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Genre Films mfl.

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1502712/

 

Den lysande unge vetenskapsmannen Reed Richards må inte imponera på sina lärare med sin dröm om att uppfinna en teleportör, men den mäktiga Stiftelsen lyssnar och erbjuder honom ett jobb. Tillsammans med Sue och Johnny Storm, barn till Stiftelsens direktör Dr. Franklin Storm, och den excentriske Victor Von Doom försöker de lösa problemet. När Stiftelsen vill lämna över deras uppfinning till NASA inser de att de måste agera om de vill vara de första människor som teleporterar till en annan dimension. Det borde de tänkt igenom lite bättre...

 

Fantastic Four kan vara en av årets absolut mest utskällda filmer både från kritiker och publik. Därför gick jag också in med mycket lågt ställda förväntningar. Det visade sig snart att det här är en av de där filmerna där jag undrar om den samlade kritikerkåren har somnat eller bara kopierat varandras recensioner. Fantastic Four må inte vara en perfekt film, men vad 20th Century Fox lyckats med som Marvel Studios inte gjort på ett tag är att ge oss en film som är tämligen annorlunda.

 

Jag fattar, Marvel Cinematic Universe (MCU) måste ha filmer som samtliga går i samma stil för att kunna sälja att de utspelar sig i samma värld. Vad 20th Century Fox gjort istället är att ge Fantastic Four en egen stil. Det är troligen också därför den sågats längs med fotknölarna. Det här är inte Marvels vision av vad en superhjältefilm ska vara. Det ligger mycket mer åt renodlad science fiction än det gör till actionäventyr och det har säkert retat en hel del. Själv gillar jag det. Istället för den beprövade fyraktaren med bakgrundshistoria, problem, konflikt och upplösning väljer manusförfattarna bakom Fantastic Four att fokusera nästan helt på bakgrundshistorian.

 

Det är ett ovanligt grepp, eftersom den stora massan som ser en superhjältefilm helst vill komma till actionscenerna så fort som möjligt. Här får vi istället mycket mer bakgrundsfakta, personliga relationer och problemet som presenteras är främst ett vetenskapligt sådant. Vad kritikerna inte verkar ha förstått är att Fantastic Four handlar till mycket stor del om just personliga relationer! De är den dysfunktionella familjen som inte har råd att falla samman eftersom andra är beroende av dem. Den här versionen av hjältegruppen är den första gången vi verkligen ser det på film.

 

Regissör Josh Trank hade en minst sagt turbulent inspelning där han hamnade i luven på sina skådespelare, fick se stora delar av sin 140 minuter långa originalversion bortklippt och blev portad från omklädningsrummet eftersom han inte kunde umgås med teamet. Tranks uppmärksammade debut, Chronicle (2012), delar många visuella lösningar med Fantastic Four och om ni gillade den tror jag ni har lättare för att uppskatta den senare. För er som vill se en annorlunda superhjältefilm som inte följer den inslagna mallen kan jag rekommendera Fantastic Four. Jag skulle hemskt gärna vilja se en director's cut-version längre fram att jämföra med. Nu hoppas jag bara att den ekonomiska floppen inte hindrar 20th Century Fox att göra den planerade uppföljaren. Det finns nämligen något här som är väldigt mycket mer intressant än nästa film om Thor eller ännu en reboot av Spider-Man.

Av Ulf - 28 november 2015 01:23

 


Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Kirby Dick, Amy Ziering, Amy Herdy mfl.

Produktionsbolag: CNN

År: 2015

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4185572/


Kirby Dick, regissör bakom den Oscarsnominerade The Invisible War (2012), gör ett nytt nedslag i ämnet våldtäktskultur tillsammans med Amy Ziering och Amy Herdy. Den här gången riktar Dick in sig på den mängd våldtäktsfall som årligen rapporteras av kvinnor och män vid amerikanska universitet och colleges, men som sällan eller aldrig leder till något åtal eller ens avstängning.

 

Kirby Dick är en återkommande dokumentärfavorit för mig och det är kul att se att han återigen har finjusterat sin stil och sitt tillvägagångssätt när han talar om svåra frågor. Filmen följer framförallt Andrea Pino och Annie E. Clark som efter att ha fått se sina våldtäktsmål avskrivna som något man helst inte talar om bildade en grupp för att stödja kvinnor och män i samma situation. Det är frustrerande att se hur de hela tiden blir motarbetade och förminskade, men det faktum är att de båda har dragit igång en rejäl rörelse i USA för att komma till bukt med problemet. Pino och Clark står som bevis för att den enskilda människan faktiskt kan få gamla mossiga institutioner att gunga betänkligt.

 

Dick driver en tydlig tes att det är i mångt om mycket "affärsmodellen" med att lärosäten är beroende av donationer som gör att problemet blir än värre än vad det skulle ha varit annars. De medverkandes fruktansvärda berättelser och det faktum att universitetsdomstolarna inte tycks göra något åt saken tycks stödja hans farhågor. När ett undersökningsresultat presenteras som säger att 90% av alla rapporterade våldtäkter på amerikanska universitet begås av återfallsförbrytare och att dessa återfallsförbrytare utgör cirka 5 % av den manliga studentkåren blir man minst sagt äcklad. Flertalet förbrytare i filmen får komma undan straff för att de tillhör skolans idrottselit. Även detta diskuteras och att collegeidrotten drar in miljarder (!) varje år gör spelarna till superstjärnor. Som vi alla vet är kändisar inte riktigt lika besvärade av lagen som vi vanliga dödliga...

 

Vi känner igen retoriken här hemifrån också. Det är mycket prat om alkohol, korta kjolar och annat som inte spelar någon som helst jävla roll. Det är bara det att synsättet är uppskruvat till tusen i Dicks berättande om USA. Det går liksom inte att förneka heller när man presenterar kalla fakta utan rum för tolkning. Här är siffrorna svart på vitt. Däremot ställer jag mig lite frågande till varför i princip inga av de anklagade, varken förövrare eller universitetspersonal som inget gör, ställs mot väggen eller får föra sin talan. Det är klart att The Hunting Ground står på offrens sida, men budskapet hade kunnat hamras in ännu hårdare om de ansvariga hade fått försöka slingra sig på film. Nu har de försökt stämma filmmakarna i efterhand, men som det ser ut nu kommer det inte bli någonting av det.

 

The Hunting Ground är en gripande historia som behöver berättas. Dick skildrar skickligt de drabbades historier och använder både bild- och ljudspråk (däribland den fantastiskt sorgliga låten Til it happens to you av Diane Warren och med Lady Gaga... säker Oscarsnominering!) för att föra fram sitt budskap. Med ett bredare nät hade det blivit en femma, men nu gott och väl en fyra.

 

Betyg: 4 alla är lika inför lagen tills du inte är det av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se