Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 6 januari 2016 17:44

 


Regi: Tom Hooper

Manus: Lucinda Coxon (baserat på David Ebershoff roman)

Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films/Pretty Pictures/Artémis Productions

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0810819/

 

Einar Wegener, konstnär i 1920-talets Köpenhamn, står som kvinnlig modell för sin fru Gerdas tavlor. Något väcks inom Einar som han inte kan förklara. Driften att klä sig som kvinna blir snart en drift att vara en kvinna - något som inte var alldeles enkelt i 20-talets Danmark. Einar tar rollen av sin "kusin" Lili och börjar leva ett dubbelliv samtidigt som Gerdas tavlor av sin make som kvinna börjar få stor uppmärksamhet i konstvärlden.

 

Eddie Redmayne har haft ett konstigt år. Det är inte omöjligt att han blir nominerad till både en Razzie och en Oscar om några veckor. Från den exceptionellt usla insatsen i skitfilmen Jupiter Ascending (2015) till den här fantastiska rollen som Einar Wegener/Lili Elbe är det svårt att veta vad man får av Redmayne. Regissör Tom Hooper har spelat till Redmaynes styrkor i den här filmen och han är perfekt castad. Redmayne är inte den typiske Hollywood-hunken utan fungerar som bäst i sådana här, mer känslosamma, roller.

 

Hans motskådespelerska, Alicia Vikander, har verkligen haft ett lysande år. I hennes roll i Ex Machina (2015) skrev jag att hon var den mest intressanta svenska skådespelerskan på vita duken just nu och det är något hon bekräftar i The Danish Girl. Vikander har ett äkta filmstjärneutseende och ett uttryck i sitt skådespel som påminner mig om äldre tiders dramadivor (i ordets positiva betydelse). I The Danish Girl påminner hon i sina bästa stunder om Garbo. Jag hoppas verkligen att vi får se Vikander i allt mer film nu när hon blivit ett etablerat namn på allvar. Nu när Jennifer Lawrence mest gör skräpfilm måste jag ju ha någon annan att drömma om...

 

Om skådespel och regi är mycket bra är manuset The Danish Girls svagaste kort. Det är inget dåligt manus överhuvudtaget, men vad jag önskar är en lite större kontext av hur det var att vara transsexuell under 1920-talet. Det är viktigt att poängtera att det här är inte en biografisk film som sådan. Författaren bakom boken, David Ebershoff, baserade förvisso sin historia på Wegeners liv, men tog sig så pass stora friheter att karaktärerna i princip är fiktiva. Det hade också öppnat för en mer ingående utforskning av just de transsexuellas rättigheter och liv i allmänhet och inte "bara" för en fiktiv person som råkar ha samma namn som en historisk förlaga.

 

För folk intresserade av LBGT-frågor och/eller bra dramafilm är The Danish Girl mycket sevärd, främst för Redmayne och Vikander, men filmens påstående att det är en sann historia (inte ens "inspired by" utan "true story") skadar den ganska rejält. Bra film, bättre research behövs.

 

Betyg: 4- Vikander-fanboys av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 4 januari 2016 18:45

 

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L. JacksonKurt Russell, Jennifer Jason Leigh mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company

År: 2015

Längd: 167 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3460252/

 

Prisjägaren John "The Hangman" Ruth har efter många om och men fångat in den efterlysta Daisy Domergue och ska föra henne till rättvisan i Red Rock. I det snöiga Wyoming-landskapet träffar han på en annan prisjägare, major Marquis Warren, som även han är på väg till Red Rock. De båda fastnar dock i en snöstorm och tvingas övernatta på en vägkrog/speceriaffär. Väl där träffar de på ytterligare en rad personer fångade i snöstormen. Men är alla vem de utger sig för att vara?

 

Förutom stolpskottet Death Proof (2007) har jag fortfarande inte sett en enda dålig film av Quentin Tarantino. Hans senaste större produktion, Django Unchained (2012) var Tarantinos första nedslag i westerngenren och även om den på sina ställen var riktigt bra tyckte jag aldrig den riktigt kom upp till sin potential. The Hateful Eight har i viss mån samma brister som Django (ingen film behöver vara tre timmar lång...), men väger upp det med ett manus som inte är av denna värld. Under hela den långa speltiden hade Tarantino mig som på nålar i det extremt täta kammarspel han målar upp.

 

Lika mycket som det är manusets förtjänst lyser skådespelarna rejält under Tarantinos regi. Allra mest lyser Samuel L. Jackson, Tim Roth och en Jennifer Jason Leigh i högform. Leigh visar att hon är en mycket skicklig skådespelerska om hon får rätt roll och regi. Förhoppningsvis är detta en nytändning för henne. Jackson gör en tämligen typisk roll för honom i Tarantinos produktioner, men vem bryr sig när han gör den så förbannat bra? Filmens absolut bästa scen är den där Jackson har en liten pratstund med annan karaktär om dennes son. Ingen kan berätta en hämndhistoria som Jackson. Tim Roth gör en roll som verkar som klippt och skuren för en annan skådis, nämligen Christoph Waltz. Han har i princip samma uttryck, men lyckas på något märkligt vis göra det till sitt eget. Roth visar återigen att han är en mycket underskattad skådespelare. Sen kan jag inte låta bli att undra - åldras Michael Madsen eller har han en mörk hemlighet? Han ser ju likadan ut nu som han gjorde 1995!

 

Det kanske inte är så märkligt att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. I intervjuer har Tarantino sagt att han mer än sneglat på John Carpenters nyinspelning av The Thing (1982), vilket är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Precis som till The Thing är det den oefterliknelige Ennio Morricone som ligger bakom musiken. Morricone har gjort hundatals soundtrack och även om detta inte är ett av hans allra vassaste är det fullt av briljanta kompositioner som ger filmen ytterligare en dimension. 

 

Lägg ihop skådespelarinsatserna, musiken, manuset, regin och det mycket vackra fotot så är det väl själve fan att det inte kan bli högsta betyg trots allt! Anledningen är som sagt längden. Även om jag var intresserad rakt igenom finns det partier jag skulle valt att klippa bort. Filmen skulle tjänat på ett lite snabbare berättartempo och även lite skiftande fokus på några av karaktärerna. På det hela taget är det här dock en mycket bra film som fans av Tarantino, westerns eller smarta deckare inte får missa!

 

Betyg: 4+ hjälp Tarantino hitta klippsaxen! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 3 januari 2016 16:00

 


Författare: Yens Wahlgren

År: 2015

Sidor: 252

Förlag: Volante förlag

ISBN: 978-91-88123-05-3

 

Ibland är man med om ytterst märkliga sammanträffanden. För några veckor sedan, i samband med premiären av Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015), såg jag om originaltrilogin tillsammans med en vän som hör och häpna aldrig sett den. Nämnda vän talar bra tibetanska efter sina år som studerande i Nepal och utbrast förvånad att ewokerna reciterade en bön på detta språk. När jag kom till kapitlet om språk i Star Wars i Yens Wahlgrens ypperliga bok, Liftarens parlör till galaxen, fick jag detta bekräftat för mig.

 

Ovanstående exempel är bara ett av många på intressanta språknörderier som Wahlgren bjuder på. Som språknörd själv har jag studerat en mängd språk och myser när Wahlgren guidar mig genom allt från klingonska till esperanto. Hans kunnande har både djup och bredd och som författare till en kandidatuppsats om klingonska är han ytterst lämpad att berätta om dessa språk.

 

Wahlgrens bok hade i andra händer säkert kunnat bli torr och mest av intresse för akademiker som snöat in på grammatik. Tack vare hans stora kunnande och den kontext han bjuder på blir boken tack och lov istället en blandning mellan akademia och entusiastisk populärkultur. Jag har tipsat om boken för flera av mina språkintresserade vänner och de flesta talar varmt om den. Du behöver inte vara ärketrekkie (Wahlgren använder det alternativa "trekker" som begrepp. Det hade vi säkert kunnat diskutera till dödsdagar!) som undertecknad för att uppskatta Wahlgrens bok och du behöver heller inte kunna recitera vad du åt till middag på quenya. Är du intresserad av en eller flera av de fandoms som Wahlgren skriver om är det förstås ett plus, men huvudsaken är språkintresset.

 

För en som har både och är det en högtidsstund att läsa Liftarens parlör till galaxen. Det enda jag önskar för ett toppbetyg är ännu mer av allt. Mer utförligt, fler sidor och en sak som alltid driver mig till vansinne när jag läser en text utan - fotnoter på respektive sida och inte i en litteraturförteckning längst bak i boken. Detta är dock mindre skavanker och inte något som bör hindra dig från att skaffa och läsa denna bok.

 

Betyg: 4 Qapla' av 5 möjliga

Av Ulf - 29 december 2015 18:15

 

 

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus: Alejandro González Iñárritu & Mark L. Smith (delvis baserat på Michael Punkes roman)

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Anonymous Content/Appian Way mfl.

År: 2015

Längd: 156 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1663202/

 

Någonstans i norra USA, 1832. Hugh Glass attackeras av en björn och blir lämnad att dö av sitt jaktlag. Fitzgerald, en medlem i jaktlaget som redan tidigare haft problem med Glass, sätts att vakta honom och ge honom en ordentlig begravning medan de andra drar vidare. När Fitzgerald vill bryta upp innan Glass har dött hamnar han i konflikt med dennes son - något som slutar med att sonen dödas. Mot alla odds överlever Glass sina skador och har bara en sak i sinnet - hämnd.

 

The Revenant ska ses på bio. Trots att jag såg den på en fin screener jag fick av New Regency är detta en av få filmer jag definitivt kommer se om på duk inför Oscarsgalan. Anledningen är fotot som är något av det vackraste jag sett. Emmanuel Lubzeki, Oscarsvinnare för sitt foto till Gravity (2013) och Birdman (2014), fortsätter sin makalösa karriär med ett foto helt upplyst av naturligt ljus. Det ger en fantastisk effekt, men jag vill bara poängtera hur förbannat svårt det är att få till den där effekten. Du kan ha all skicklighet i världen, men att jobba med naturligt ljus kräver lika mycket tålamod och en del tur för att funka. The Revenant är filmkonst i den allra högsta skolan.

 

De estetiska kvaliteterna till trots är The Revenant lite av en besvikelse. Tom Hardy är väldigt bra i skurkrollen och DiCaprio kommer troligen äntligen få ställa en Oscar i hyllan efter fyra tidigare nomineringar. DiCaprio gör en extremt fysiskt krävande roll (inte minst eftersom den till stor del spenderas krypandes genom snö...) och använder framförallt kroppsspråk för att förmedla sina känslor. Även musiken av återvändande kompositören Sakamoto är perfekt. Men sen är det manuset...

 

I grund och botten är det här en enkel hämndhistoria, baserad på verkliga händelser. Det är inget fel på hämndhistorier, men för att göra en välfungerande sådan behöver man berätta den mycket tätare än det görs i The Revenant. Det gör att jag blir rejält kluven till den här filmen. Jag brukar hävda att "plot is king" och det är bara en bonus om det dessutom bjuder på ögongodis. The Revenant verkar vara undantaget från denna regel. När den berör de centrala händelserna i historien är det bland det bästa jag sett under 2015, men för varje sådan scen och händelse får vi 20 minuters kravlande genom snö. Ja, det är vackert, men dessvärre också lite för långsamt för att skapa rejäl spänning. Symboliken i Glass personliga Golgatavandring går inte någon förbi (om inte så säger titeln rätt mycket) och ibland blir det lite för mycket långsamt lidande för filmens bästa.

 

Till syvende och sist måste jag ändå rekommendera The Revenant, inte för sina berättartekniska meriter som dess konstnärliga. Se den på duk. Det tänker jag göra när jag ser den igen i slutet av januari.

 

Betyg: 4- björnattacker av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2015 13:46


Författare: Jonas Karlsson

År: 2013

Sidor: 166

Förlag: Wahlström & Widstrand (Min utgåva: Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-7429-422-4

 

Det lackar mot jul i kommunhuset och trots besparingskrav vill ledningen göra något festligt för kommuninnevånarna. Bror kläcker den briljanta idén att man ska använda sig av ljusstakar för att stava "God Jul" över fasaden. Alla på mötet tycker det är en bra idé. Men hur ska man övertala Fritidsförvaltningen att falla i linje med önskemålet? Kommer lagandan visa sig vara övermäktig att uppnå? Frida får i sin roll som assistent till den surmulna Susanne en inblick i kommunalt arbete där "samarbetsvilja" är ledordet.

 

Vi är många som någon gång arbetat inom kommun eller offentlig förvaltning. Det är en egen liten värld där gräl om kaffekokning och laddning av papper till kopiatorn kan få stora konsekvenser. Framförallt är det en värld av möten, möten och åter möten. Som många kan vittna om hade dessa möten kunnat vara avklarade på fem minuter om man bara sa vad man tyckte utan omskrivningar. Jonas Karlsson har i sin God Jul - en berättelse fångat denna smått surrealistiska arbetsmiljö perfekt. Det är diskussioner om man ska skicka mejl som prioriterade eller inte, skvaller om andra avdelningar och kollegor och en ineffektivitet som känns igen med skräckblandad förtjusning.

 

Karlssons prosa är såväl träffande som dräpande. Ord och begrepp som "laganda", "upplevelsebaserad insikt" och "nollvision" skickar mig direkt tillbaka till dammiga sammanträdesrum där det enda som är beskare än automatkaffet är humöret. Igenkänningsfaktorn är Karlssons viktigaste vapen i den här boken och han lyckas verkligen skapa en situation som sätter fingret på hur löjligt mycket av detta arbete är. Tankarna förs till lite en lite mer lättsam version av Kafka eller Bulgakov med sitt ironiserande över byråkrati och i denna, mer moderna, version även typiskt gubbvälde.

 

God Jul har också ett väldigt attraktivt upplägg. På sina 166 sidor går den snabbt att läsa och det rappa tempot gör att den är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat. Själv sträckläste jag den när jag egentligen bara borde läst något kapitel för att sen sova. Det är sällan en bok verkligen vägrar släppa taget om mig på det sättet. Utan att komma med spoilers kan jag också säga att jag verkligen uppskattade det bitterljuva slutet. Det är dessvärre på detta sätt som småpåvar agerar dagligen runt om i landet.

 

Det som hindrar God Jul från högsta steget på betygspyramiden är huvudkaraktären. Bikaraktärerna är tokroliga, men huvudpersonen, Frida, är tämligen trist och har egentligen ingenting som utmärker henne. Visserligen blir hon kanske en bättre "guide" för oss in i den bisarra situationen, men jag hoppades hela tiden på att hon verkligen skulle ställa till en scen. Det finns till och med ett stycke där Frida funderar över detta, men kommer fram till att hon inte vet hur man ställer till med en scen. Det är förvisso ganska tragikomiskt i sig självt, men karaktären som sådan blir lidande av det.

 

Hur som helst är Karlssons julsaga en bok jag kommer återvända till och troligtvis också använda mig av i skolan. Med sitt berättartempo, träffsäkra observationer och upplägg kommer jag nog läsa om den redan till nästa jul.

 

Betyg: 4 julsagor på kommunalt vis av 5 möjliga


Av Ulf - 27 december 2015 15:00

 

 

Svensk titel: Död Zon

Författare: Stephen King

År: 1979 (svensk utgåva 1983)

Sidor: 554

Förlag: Bra Böcker AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 978-91-7002-835-9

 

“I’m a man of the world, and all that means is I understand what powers the world. The fuel mix is one part high-octane to nine parts pure bullshit.”

 

På väg hem från en träff på ett nöjesfält blir John Smith inblandad i en hemsk bilolycka. Hans liv står att rädda, men John faller i djup koma som läkarna inte tror att han kommer vakna upp från. Ett antal år senare börjar John dock röra på sig i sjukhussängen och påbörjar den plågsamma vägen tillbaka till livet. Det är dock något som förändrats inom John. Redan innan olyckan kunde han få föraningar om vad som skulle komma att hända en person. Nu spelas personers hela framtider upp för honom när han rör vid dem... och någonstans därute finns någon som måste stoppas i tid.

 

The Dead Zone var en av de första böcker av Stephen King jag läste och tack och lov var mitt minne av den inte inlindat i nostalgi. Den här boken håller fortfarande måttet gott och väl. King väver skickligt ihop en historia om personligt ansvar, offervilja och att göra sin plikt. John Smith är en av Kings typiska everymen, men är samtidigt en sympatisk karaktär. Det illa dolda generiska namnvalet är bara toppen på detta faktum. Smith är en av få rena protagonister i Kings bibliografi. Ofta får vi läsa om djupt felande karaktärer som på något vis lyckas fånga oss trots sina brister. Smith är enkel att ta till sig i och med att han tangerar en klassisk hjältetrop - den ofrivillige. Smith slits hela tiden mellan att behöva göra det rätta och bara isolera sig och låta allt bero.

 

Samtidigt som The Dead Zone rör sig i typiskt Stephen King-territorium (som ryktet som skräckförfattare till trots har lika mycket med science fiction och socialrealism att göra) är det en olycklig kärlekshistoria. Smith inleder ett förhållande med lärarkollegan Sarah precis innan sin olycka och när han vaknar upp igen är Sarah gift och har precis fått barn. De två kan inte släppa varandra utan hittar alltid sätt att få sina vägar att korsas, samtidigt som de vet att de inte kan få varandra - inte minst eftersom ett kraschat äktenskap skulle spoilera Sarahs makes politiska karriär.

 

The Dead Zone ställer den klassiska frågan om du kunde färdas tillbaka i tiden för att stoppa Hitler, skulle du göra det då? Det är en spännande moralsaga med en djupt motvillig hjälte som läsaren hela tiden känner för. Det gör den till en mycket humanistisk roman från en av vår tids mest humanistiska författare. Jag rekommenderar The Dead Zone både till fans av King och de som inte vet var de ska börja i hans digra bibliografi.

 

Betyg: 4 skjutjärnspolitiker av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2015 22:39

 


Regi: Lenny Abrahamson

Manus: Emma Donoghue (baserat på hennes egen roman)

Medverkande: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers mfl.

Produktionsbolag: A24/Element Pictures/No Trace Camping

År: 2015

Längd: 118 min

Land: Irland/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3170832/

 

Femårige Jack har vuxit upp tillsammans med sin mor Joy inlåst i ett rum av en kidnappare. Jack, som levt hela sitt liv i det lilla rummet, tror inte på världen utanför utan känner att det är något som mamma bara har hittat på. När de båda lyckas med sin plan för att fly sin fångenskap väntar dock kanske en ännu större utmaning - för Joy att anpassa sig till livet utanför igen och för Jack att möta världen för allra första gången.

 

I februari kan vi nog gratulera Brie Larson till en Oscar. Larson gör en riktig knockout-prestation i rollen som Joy och jag skulle bli mycket förvånad om någon kan hota henne. Emma Donoghue har skrivit en roll till henne utifrån sin egen bok som är något av det starkaste jag sett på film i år. Stark som en lejoninna och samtidigt sårbar gör hon Joy till en av de mest minnesvärda karaktärerna på duken under 2015. Till stor del är det också Jacob Tremblays förtjänst i rollen som Jack. Tremblay är bara nästa i raden av fantastiska barnskådespelare från de anglosaxiska länderna. Vi har inte lyckats med någon motsvarighet i Sverige. Om det är som så att Tremblay väljer att fortsätta med skådespeleriet när han växer upp lär han ha en lysande framtid.

 

Donoghues tidigare nämnda manus är även det bland de mest välskrivna i år. Tyvärr känner vi igen historien från verkligheten - en knäppgök kidnappar en tjej och får barn med henne. Det som gör Donoghues manus mer intressant än de flesta är det fokus hon väljer att lägga på livet efter att mor och son sluppit fria. Det är lätt att glömma bort det enorma Stockholmssyndrom som fångar i den här situationen ofta drabbas av och Donoghue går varsamt runt senastionalistiska fällor och trampade stigar. Room lyckas vara en otroligt mörk film samtidigt som hoppet lyser igenom, inte minst i att se hur Jack anpassar sig till världen utanför.

 

Room är en film för filmälskaren. Den kommer inte dra in löjliga summor på bio, men det är inte heller det som är poängen. Det här är en lågmäld independentproduktion som lyckats bryta igenom studiosystemet. Det är anmärkningsvärt bara det. Med Donoghues manus, Larsons spel och Lenny Abrahmsons lysande regi är detta ett djupt emotionellt kammarspel som rekommenderas.

 

Betyg: 4 trädgårdsskjul av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 22 december 2015 13:00

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. JordanSylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

 

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

 

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982)men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

 

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

 

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

 

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

 

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

 

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se