Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 28 mars 2016 20:45

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, John Bernthal mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

En tid efter att Wilson Fisk påbörjat sin långa fängelsevistelse drabbas Hell's Kitchen av en ny fara. Någon skjuter besinningslöst ihjäl kriminella kopplade till knarkhandel. Samtidigt tvingas Matt Murdock och Foggy Nelson inse att rättegången mot Fisk inte blev det lyft för advokatfirman som de önskat. Med skulder som hopas och Matts problem att balansera sin hemliga identitet som Daredevil med vardagslivet tycks problemen inte ha något slut. Än värre blir det när en viss sai-expert från Matts förflutna återvänder...

 

Första säsongen av Daredevil (2015) lyckades fånga det jag älskat med serieförlagan sedan barnsben. Den var mörk, moraliskt ambivalent och innehöll fighting som fick mig att dra efter andan. Med en lika briljant säsong av närbesläktade Jessica Jones (2015) under bältet var mina förväntningar på Netflix andra säsong av den röda djävulen minst sagt uppskruvade. Även om det inte är riktigt lika vass som sin föregångare är den också riktigt jäkla bra!

 

Charlie Cox briljerar fortfarande i rollen som Murdock/Daredevil, men säsong 2 är ändå mer av birollernas segertåg. Jon Bernthal är den fjärde inkarnationen av Frank "The Punisher" Castle som jag sett under åren och även om han inte är den mest porträttlike av dem är det här första gången som jag känner att någon fått karaktären rätt. The Punisher ska vara så här pass skadad och knäpp - det ingår i hans karaktärsdrag. Tidigare försök har allt som oftast haft scener som försökt göra honom mjukare eller väldigt övertydligt visa hur han sörjer sin familj. I Bernthals gestalt blir Castle en mördarmaskin som bär alla sina känslor djupt, djupt inne. Det är inte det att han inte förmedlar känslorna, men det är med små medel som passar karaktären väldigt bra. En av säsongens absolut bästa scener är den långa, långa monologen han har i Daredevils sällskap där han förklarar sin syn på brottslingarna och vad de gör. Gåshud, minst sagt.

 

Precis som Bernthal är som klippt och skuren för rollen som The Punisher är Elodie Yung perfekt för rollen som Elektra. Senast vi såg Elektra i live action-sammanhang porträtterades hon av Jennifer Garner i kanske den sämsta castingen av en superhjältinna någonsin. Yung visar var skåpet ska stå med sin tolkning av lönnmörderskan/societetsdamen. Dessvärre är det också här som säsong 2 i viss mån tappar i jämförelse med sin föregångare.

 

Säsongens första halva ägnas väldigt mycket till Punisher och den är precis lika bra som jag hade hoppats. Punishers totala brist på moral när det kommer till dödande, samtidigt som han de facto gör vad Daredevil säkert skulle vilja göra många gånger, blir ett genomgående tema som ställer hjälte och anti-hjälte mot varandra. Det funkar hur bra som helst och actionsekvenserna är på topp. Sedan kommer Elektra in i bilden. Det är inte det att Elektra är en ointressant karaktär på något sätt, men det blir för mycket för fort. Kriget mellan The Hand och The Chaste byggs upp för fort under säsongens andra halva, men å andra sidan måste jag säga att det gjorde det även i källmaterialet. Om Netflix håller sig till källmaterialet så pass som de gjort hitintills (de större dragen är mycket lika Frank Millers första runda med karaktären) är kriget dessutom lite av en parentes inför säsong 3. Om kronologin fortsätter kommer säsong 3 baseras på min absoluta favoritstoryline från tidningen, vilket gör att jag än en gång sitter som på nålar.

 

Netflix gör utan tvekan de bästa superhjälteserierna du kan se på tv/online. Både Daredevil och Jessica Jones har bevisat detta. I höst är det premiär för serie nummer tre, Luke Cage (2016), och kopplingarna mellan de olika serierna kommer bara bli allt tydligare. Seriediggare har redan räknat ut vart detta barkar. För er andra kommer ni få en trevlig överraskning runt 2018 sisådär. Håll ögonen öppna!

 

Betyg: 4+ mordiska händer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 mars 2016 17:45

 


Regi: Michael Almereyda

Manus: Michael Almereyda

Medverkande: Peter Sarsgaard, Winona Ryder, John Palladino mfl.

Produktionsbolag: BB Film Productions/FJ Productions/Intrinsic Value Films mfl.

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3726704/

 

Stanley Milgram är en av 1900-talets mest berömda (och ökända) vetenskapsmän från de samhällsvetenskapliga områdena. Hans experiment om lydnad av auktoriteter blev ett av förra seklets mest inflytelserika och samtidigt kontroverisella studier. Experimenter är en biografi över Milgrams yrkesmässiga liv.

 

Jag tror inte jag har använt något vetenskapligt exempel lika mycket i min undervisning som Milgrams experiment om lydnad. Man kan diskutera till domedagen om huruvida experimenten var etiska eller inte men resultaten, att cirka 65% av deltagarna skulle ge försökspersoner "dödliga" elchocker för att de blev ombedda, är extremt viktiga. Milgram visade på att majoriteten av oss kan under fel omständigheter falla helt för auktoriteter och deras order - inte olikt delar av den tyska befolkningen under andra världskriget. Det gör också Experimenter till en viktig film. Tack och lov är den dessutom väldigt bra.

 

Peter Sarsgaard är en ständigt underanvänd skådespelare i min bok och han gör ytterligare en bra roll här som Milgram. Winona Ryder (när såg jag henne i något senast?) är även hon bra som hans fru, Alexandra, och tillsammans har de en fin kemi tillsammans. Michael Almereyda regisserar med säkert handlag, trots hans väldigt brokiga CV, och har många intressanta idéer rent visuellt. Jag gillar verkligen hur han leker med den annars ganska träiga biografigenren med att låta Milgram ständigt bryta fjärde väggen och hur han låter färg och svartvitt blandas i samma scener. Resultatet blir en väldigt snygg film mitt i allt psykologisnack.

 

Experimenter var en överraskande engagerande variant av en historia som tål att upprepas gång på gång, inte minst i våra tider av faktaresistens. Jag kommer säkert använda den i undervisning.

 

Betyg: 4 elchocker av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 mars 2016 18:29

 



Regi: Lucio Fulci

Manus: Lucio Fulci/Giorgio Mariuzzo/Dardano Sacchetti

Medverkande: Catriona MacCollPaolo Malco, Giovanni Frezza mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1981

Längd: 86 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082966/

 

Dr. Norman Boyle flyttar tillsammans med fru och son till ett riktigt gammalt kråkslott för att fortsätta en kollegas forskning angående den lokala legenden om Dr. Freudstein. Freudstein fick under slutet av 1800-talet ett rykte om sig att syssla med oetiska experiment och förbjöds att praktisera medicin av en anledning försvunnen i stadens arkiv. Samtidigt som Norman försöker gräva upp sanningen börjar märkliga saker hända i huset, inte minst när hans son, Bob, insisterar på att hans låtsasvän ideligen varnar honom för källaren...

 

The House By The Cemetery var ett av mina första möten med den italienska skräckgiganten Lucio Fulci så därför har jag också en viss nostalgisk känsla inför den här rullen. Egentligen är det en dåligt sammanhållen historia (inte så mycket Fulcis fel som klippningens) som lånar väldigt mycket från exempelvis The Shining (1980) och för den sakens skull Frankenstein.  Jag borde inte tycka det här är så underhållande som det är, men bland den märkligt berättade historien finns korn av Fulci-briljans samtidigt som den fungerar ypperligt som kul kalkonfilm. Det gör The House By The Cemetery till en ganska unik film.

 

Det som ställer till det är som sagt klippningen. När filmen skulle lanseras klipptes den om i alla möjliga versioner och många av dessa har filmrullarna i fel ordning. Det var ett märkningsfel man inte upptäckte, vilket gör att många versioner man hittar av den här filmen helt enkelt berättas i fel ordning. Recensionskopian är en gammal svensk VHS som är i rätt ordning, men som saknar en del scener ändå. Att hitta en oklippt version är ett helt företag. Intressant nog är det inte blod och slem som är bortklippt så mycket som mer storydrivna scener. Kanske ville man pressa in filmen på runt de 90 minuter som brukar vara industristandard när det gäller billigare skräck?

 

Hur som helst finns här som sagt korn av briljans. Musiken är, liksom i många andra italienska skräckfilmer från den här eran, mycket bra och har fått ett kultfölje. Effekterna är fortfarande för det mesta väldigt bra även dem (bortsett från världens mest plastiga fladdermus) och grundpremissen är inte alls dålig. Sen kommer det komiska. Dialogen spelades in på engelska men flertalet av skådespelarna hade så dåligt uttal att de dubbades av andra skådisar i efterproduktionen. Det är framförallt tydligt när det gäller Giovanni Frezza som Bob. Han låter sisådär tio år äldre än han egentligen är och hans repliker läses med en så trött och oengagerad röst att det blir ofrivilligt komiskt guld.

 

The House By The Cemetery är knappast en av Fulcis bästa varken rent tekniskt eller storytelling-mässigt. Den har dock en notalgisk faktor för mig som höjer betyget med en pinne. Om ni gillar Fulci gillar ni det här. Om ni inte gillar Fulci är ni lite tråkigare människor.

 

Betyg: 4- brådmogna ungar av 5 möjliga

 


Chockerande idag?:  Mjao, för känsliga tittare är den säkerligen chockerande. På en skala med moderna mått mätt ligger den ett litet snäpp under slumpmässigt avsnitt av The Walking Dead.


 


 Förbjuden i:  Argentina, Australien, Tyskland, Hong Kong, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien, Tyskland.


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien (endast klippt version att tillgå), Norge, Australien, Argentina, Hong Kong.

Av Ulf - 11 mars 2016 23:08

 


Regi: Ben Ramsey

Manus: Michael Andrews

Medverkande: Michael Jai White, Julian Sands, Eamonn Walker mfl.

Produktionsbolag: Remarkable Films/Michael Mailer Films

År: 2009

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0346631/

 

Isaiah Bone kommer ut från fängelset med en plan. Ett löfte han gett till sin vän under fängelsevistelsen måste infrias och Bone vet hur han ska göra det - göra sig ett namn på street fighting-scenen. Bland diverse mer eller mindre färgstarka karaktärer får han snart kontakt med Mr. James, en man som har stora planer för Bones...

 

Michael Jai White är tillsammans med Tony Jaa min favoritactionskådis från 2000-talet och framåt. Där Jaa följer i en lång tradition av asiatiska kampsportsstjärnor är White tämligen unik i att vara afroamerikansk stjärna i genren. Visst, vi har sett duktiga afroamerikanska kampsportare på film tidigare, men kampsporten som sådan har sällan eller aldrig varit i fokus hos exempelvis Wesley Snipes och Jim Kelly fick nästan alltid spela andrafiol i sina rullar. Inte så med White. Med sina imponerande meriter i dojon (nio svartbälten...) har han även bevisat att han är en av de konsekvent bästa actionskådisarna på senare år. I Blood & Bone bevisar han det återigen.

 

Fråga mig inte hur, men jag hade helt missat den här rullen. Det är nästan en synd som både kampsportare och filmtok. Blood & Bone innehåller en rad mycket imponerande fightscener där fightingen inte bara är snygg utan dessutom bra. White är i sitt esse och sparkar skiten ur de flesta, men han har också god draghjälp av Eamonn Walker som skurk. De två har ett samspel som funkar väldigt bra filmen igenom.

 

Det som drar ner betyget något är ration mellan fightscenerna och de mer karaktärsdrivna. Om vi ska vara ärliga är det inte för djuplodande karaktärsporträtt man ser kampsportsaction. Några av de bästa filmerna i genren har knappt en story utan är en visuell våldsbalett där storyn mest fungerar som ursäkt för att bryta saker. Blood & Bone har en väldigt typisk historia för den här typen av film och således känner jag att jag kunde varit utan en del av den också. Men, fightfans som liksom jag har missat den här filmen - se den!

 

Betyg: 4 brutala slagsmål av 5 möjliga


Av Ulf - 4 mars 2016 21:08

 


Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: Olivia DeJonge, Ed Oxenbould, Deanna Dunagan mfl.

Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3567288/

 

Becca och Tyler har aldrig träffat sina morföräldrar efter att deras mor hade ett praktgräl med dem för 19 år sedan. Nu har morföräldrarna, i ett försök att mäkla fred, bjudit in sina barnbarn att bo hos dem en vecka. Becca, en aspirerande dokumentärfilmare, tänker ta reda på sanningen om vad som hände den där dagen för 19 år sedan. Snart börjar dock både hon och Tyler inse att allt inte riktigt står rätt till på den gamla gården de kommit till...

 

The Visit är en film jag haft i min backlog ett tag nu, men i och med att den är regisserad av kungen av onödiga plot twists, M. Night Shyamalan, och producerad av Blumhouse (ungefär alla överskattade skräckfilmer de senaste fem åren) var jag mycket skeptisk. Jag blev dock lite intresserad när filmen nominerades till ett "gottgörelsepris" på årets Razzie-gala. Och ja, M. Night Shyamalan har inte varit så här pass bra sedan Unbreakable (2000).

 

Det finns något gott att säga om budgetbegränsningar. Shyamalan hade svårt att hitta finansiärer till The Visit, vilket inte är så konstigt med tanke på att allt han rört vid de senaste åren blivit totala floppar. Nu när han istället för specialeffekter och att slänga sig med väldigt lat berättarteknik måste anstränga sig igen blir det också bra. The Visit har ganska blygsamma produktionsvärden, men det fungerar väldigt bra. Beccas dokumentärfilm blir ett naturligt found footage-inslag, men det tar inte över berättandet som sådant utan fungerar som stämningshöjare.

 

Även skådespelarna är bra, i synnerhet Deana Dunagan som mormodern. Utan att spoila utvecklingen i filmen kan jag bara säga att hon visar på ett mycket brett känslospektra. Manuset är även det ganska smart, till en gräns. Shyamalan måste ha med en twist, annars skulle han inte vara Shyamalan, men denna kommer så pass naturligt att det inte blir det krystade vända-på-steken-ögonblicket som det blivit i hans senare filmer. Det som drar ner betyget något är dock att tempot är ojämnt. Det långsamma berättandet i filmens två första akter är vida överlägset slutakten, men filmen rasar inte ihop som regissörerns tidigare alster. Gott så. Dessutom är The Visit rejält obehaglig på sina ställen. Shyamalan kan tydligen fortfarande. Det hade jag inte trott.

 

Betyg: 4- kommande besöksförbud av 5 möjliga

Av Ulf - 28 februari 2016 12:34

 


Regi: Tobias Lindholm

Manus: Tobias Lindholm

Medverkande: Pilou Asbæk, Tuva Novotny, Dar Salim mfl.

Produktionsbolag: AZ Celtic Films/Nordisk Film Production

År: 2015

Längd: 115 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3830162/

 

Claus Michael Pedersen har befäl över en styrka fredsbevarande soldater i Afghanistan. Samtidigt kämpar hans fru, Maria, med att hålla ihop vardagen med tre barn hemma i Danmark. Under ett rutinuppdrag hamnar Claus patrull under tung beskjutning. Claus tvingas ta ett beslut som kan stå honom och hans familj dyrt.

 

Ännu ett år, ännu en dansk höjdarfilm. Det är lite så det känns. Danmark fortsätter vara det klart bästa filmlandet i Skandinavien och förtjänar alla sina internationella framgångar. A War är ytterligare en riktigt bra film från vårt grannland. Tobias Lindholm jobbar i vad som håller på att bli en dansk tradition med tung socialrealism som trots sina teman aldrig blir långsamma. Jag är djupt imponerad av dansk filmindustri och kan bara hoppas på att Sverige blickar västerut.

 

Tobias Lindholms regi är oklanderlig med total kontroll över sina duktiga skådespelare. Det är främst Pilou Asbæks film det här, men även Tuva Novotny gör mycket bra ifrån sig i en lite mer nedtonad roll än den förstnämnde. Lindholms manus är även det mycket bra och balanserar de två "krigen" väl med varandra. Den engelska titeln, A War, missar poängen lite. Det är inte ett krig som skildras utan även det "krig" som pågår när en familj lämnas hemma i osäkerhet. Lindholm väcker även ett intressant moraliskt dilemma i sin berättelse och jag kommer säkert fundera en del på agerandet hos Pilou Asbæks karaktär de kommande veckorna. Det är så man vet att man skrivit en bra historia.

 

Det enda som drar ner betyget något är att det i övrigt mycket bra manuset tappar lite i tempo i början av sista akten. Det är dock inte någon anledning till att inte se den här filmen. Svensk filmindustri, tag lärdom.

 

Betyg: 4 olika krig av 5 möjliga

Av Ulf - 19 februari 2016 15:30

 



Regi:  Deniz Gamze Ergüven

Manus: Deniz Gamze Ergüven & Alice Winocour

Medverkande: Günes SensoyDoga Zeynep Doguslu, Tugba Sunguroglu

Produktionsbolag: CG Cinéma/Vistamar Filmproduktion/Uhlandfilm mfl.

År: 2015

Längd: 97 min

Land: Frankrike/Turkiet/Tyskland/Qatar

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3966404/

 

Fem systrar växer upp på den turkiska landsbygden tillsammans med sin farmor och farbror. En dag blir en oskyldig lek med några pojkar i grannskapet början på en allt striktare isolation från omvärlden där flickorna ska giftas bort så snart som möjligt. För några av flickorna blir de arrangerade äktenskapen trots allt tämligen lyckade, men när den yngsta av dem, 13-åriga Lale, ser hur olyckliga några av hennes systrar blir bestämmer hon sig för att hon aldrig ska låta sig giftas bort, kosta vad det kosta vill.

 

Historien bakom Mustang är smått tragisk. Inspelad i Turkiet, med ett turkiskt team och skådespelare, valde landet att inte skicka filmen som sitt Oscarsbidrag. Anledningarna till varför går isär, men den vanligaste citerade orsaken är att filmen visar upp en turkisk landsbygd som kanske inte riktigt är vad landet vill promota utomlands. Istället får filmen tävla för Frankrike som också haft ett finger med i produktionen. Trist för Turkiet då Mustang är en mycket bra film som behandlar ett svårt ämne på ett respektfullt sätt.

 

Det är ett Turkiet i splittring vi presenteras för. Den lilla byn där systrarna bor är fjärran från utelivet i Istanbul trots att det geografiskt bara skiljer tio mil mellan orterna. I byn härskar fortfarande gamla traditioner som understöds av äldre generationsmedlemmar från båda könen. Jag ska inte moralisera över arrangerade äktenskap. De fungerar bra på sina ställen och var normen även här under många århundraden. Det som skaver är istället att det inte så mycket är ett lika utbyte som det är underkastelse från kvinnan som visas. Vissa av flickorna använder systemet för sina egna syften, men de systrar som inte riktigt kan ta för sig hamnar i en väldigt jobbig situation. Sen har vi Lale, rebellen.

 

Lale, fantastiskt spelad av Günes Sensroy i sin första filmroll, är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om. Hon kör sitt eget race och låter inte någon berätta för henne vad hon ska och inte ska göra. Samtidigt är hon obrottsligt lojal mot sina systrar, även dessa med jätteduktiga skådespelare bakom sig.

 

Bra skådespelare till trots är det manus och regi som skiner mest. Deniz Gamze Ergüven & Alice Winocour har skrivit en historia som berör och problematiserar, samtidigt som den inte skyr från att trampa traditionalisterna på tårna. Kontrasten mellan byn och det lockande, mer sekulariserade, Istanbul är utsökt och historien berättas i ett bra tempo med oväntade vändningar. Det enda jag saknade lite var en lite mer utförlig bakgrund till flickornas situation. Vad hände deras föräldrar? Eftersom den äldsta av systrarna är i sena tonåren måste de känt sina föräldrar under många år. Vad blev kontrasten med att bo med en mer konservativ farmor? På det hela taget är dock Mustang en väldigt bra film som belyser ett viktigt ämne. Gå och se!

 

Betyg: 4+ undersköna turkiska vykortsvyer av 5 möjliga

Av Ulf - 9 februari 2016 19:30

 


Regi:   Evgeny Afineevsky

Manus: N/A

Medverkande: Bishop AgapitSerhii Averchenko, Kristina Berdinskikh mfl.

Produktionsbolag: Afineevsky - Tolmor Production/Campbell Grobman Films/Netflix mfl.

År: 2015

Längd: 102 min

Land: Storbritannien/Ukraina/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4908644/

 

Med hjälp av deltagarnas egna bilder pusslar Evgeny Afineevsky ihop historien om hur stora delar av befolkningen i Kiev vintern 2013 till sist fick nog. Under följande 93 dagar ockuperade tusentals ukrainare Frihetstorget i centrala Kiev och krävde presidentens avgång - en fredlig demonstration som snabbt blev våldsam när regeringen satte in specialstyrkor och "legitimerade" råskinn för att skingra demonstranterna.

 

Startskottet för vad som skulle bli inbördeskriget i Ukraina (eller det illa dolda krig som Ryssland nu för mot landet) gick i november 2013. När president Yanukovych gick emot sina tidigare löften att föra landet närmre EU istället för Ryssland upplevde många detta som ett enormt svek. Evgeny Afineevsky visar med sitt samlade material hur detta blev till en gräsrotsrörelse på bred front och hur människor från alla samhällsklasser och politiska tillhörigheter samlades. Det är en minst sagt inspirerande historia. Sen kommer det fruktansvärda.

 

Att höra på nyheterna att regeringstrupper öppnat eld mot demonstranter och att se de senares egna bilder av det inträffade är två väldigt skilda saker. Den uppenbara polisbrutaliteten som visas är skrämmande och man känner genast sympati för demonstranterna. Till sist, när demonstranterna hotar att slå tillbaka på bred front, flyr presidenten. Inte bara en lakej utan en feg lakej alltså.

 

Evgeny Afineevsky balanserar till synes sin berättelse väl, men det finns vissa saker som jag skulle önskat mer inblick i. Demonstranternas berättelse står i centrum, visst, men jag skulle vilja höra från den andra sidan också. Hur försvarar den tidigare regeringen sitt agerande? Givetvis kan man inte få den före dette presidenten att uttala sig, men någon från polisstyrkan under fingerat namn och skyddad identitet borde man kunna få. Likaså blir efterspelet, med allt från Krimkrisen till stridigheterna i östra delarna av landet, väldigt styvmoderligt behandlat. Det är en pågående konflikt, ja, och på så vis svår att göra en dokumentär om, men det vore väldigt intressant att se.

 

Winter On Fire är ännu en mycket bra dokumentär i årets Oscarsrace, men den saknar den där extra lilla skärpan som höjer den hela steget till fantastisk. För dig som vill ha en snabbgenomgång om vad som egentligen hände i början av den nuvarande krisen/kriget i Ukraina är det dock ett mycket bra ställe att börja på.

 

Betyg: 4 folkrörelser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se