Animated Double Feature: Klaus & I Lost My Body

Så här mindre än en vecka innan Oscarsgalan brukar det alltid bli att jag får göra lite double feature-inlägg. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt med timmar för att varje film ska få ett enskilt inlägg. Igår blev det två filmer från kategorin för animerad långfilm, den spansk-brittiska Klaus (2019) och franska I Lost My Body (2019).

Klaus handlar om den väldigt bortskämde och priviligerade Jesper som har försakat alla chanser hans rike far gett honom. När han försöker bli kuggad från brevbärarskolan för att kunna återvända till ett liv i lyx har pappan dock andra planer. Han skickar Jesper till den avlägsna ön Smeerenburg med uppdraget att få igång postväsendet där. Det är bara det att Smeerenburg är den mest kaotiska staden i hela landet och som om detta inte vore nog bor en gigantisk, mystisk och säkert farlig främling i skogen.

Netflix gjorde den här filmen en otjänst genom att inte använda den officiella filmpostern utan istället ha en ytterst ful thumbnail som länk. Presentation spelar roll. Därför hade jag inte heller särskilt stora förhoppningar på Klaus, men det är glädjande nog en liten dold pärla i årets Oscars-utbud. En söt historia om hur vänlighet skapar mer vänlighet och välvilja är något som inte är jättevanligt i dessa "edgy" tider. Föga förvånande är Klaus en julfilm, men den är tack och lov inte särskilt sliskigt sentimental utan de känslor den beskriver gör den med fingertoppskänsla och finkänslighet. Med flertalet bra röstskådespelare och en uppdaterad klassisk look (handritade bilder men CG-ljussättning) är Klaus en välkommen tillbakablick till svunna tiders animerade långfilmer som rekommenderas varmt. Jag kanske fällde en tår i slutet också. Kanske. Betyg: 4 släktfejder av 5 möjliga

Franska I Lost My Body är en annan typ av animation och väldigt... fransk - på ett bra sätt! Naofelle växer upp tillsammans med avlägsna släktingar sedan hans föräldrar omkommit i en bilolycka. En ständig drömmare och missnöjd med sitt jobb som pizzabud korsas hans vägar med den vackra Gabrielle som han också faller pladask för. Samtidigt, i en annan del av Paris, är en avhuggen hand ute på egen... hand (heh...) och tycks leta efter något...

Om Klaus var en positiv överraskning är I Lost My Body en total käftsmäll. Naofelles leverne och öde går rakt in i hjärtat och även om han oftast menar väl blir det så fel. Eller blir det det? Det är en resa som lämnar mycket upp till tittaren vad den egentligen mynnar ut i, vilket brukar känneteckna filmer som jag verkligen gillar. Jag är inte ensam om det här tydligen. Det är den första animerade långfilm som vunnit kritikerpriset i Cannes och den imponerar stort både med sin berättarteknik och animation. Tecknarstilen påminner mestadels om en mix mellan traditionell europeeisk stil och japansk anime och jag får nästan lite vibbar av Studio Ghibli. I Lost My Body är ett typexempel på hur man använder sig av animerad film för att berätta historier som skulle vara mycket svåra att berätta i konventionell spelfilmsform. Jag tvivlar på att jag kommer se något bättre animerat i år. Dessvärre lär den vara för "svår och djup" för att ta hem Oscarn, men missa för Guds skull inte den här filmen! Det är bland det bästa du kan se från 2019. Betyg: 5 händer på vift av 5 möjliga

Regi: Steven Bognar & Julia Reichert

Manus: N/A

Skådespelare: Junming 'Jimmy' Wang, Robert Allen, Dave Burrows mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions & Participant

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9351980/

När den gamla GM-fabriken i Dayton, Ohio köps upp av kinesiska bilglastillverkaren Fuayo är tongångarna till en början väldigt positiva. Flertalet gamla anställda på GM får tillbaka sina jobb, men snart står det klart att de olika arbetskulturerna i Kina och USA inte alls går särskilt väl ihop.

Under finanskrisen 2008 gick General Motors på knäna och fick slå igen ett antal fabriker. Den kinesiska boomen i världsekonomin har lett till en vilja från kinesiskt håll att investera i USA. Slå ihop de två händelserna och du bäddar för, om inte katastrof, så i alla fall rejäla konflikter. Steven Bognar & Julia Reichert  har fångat detta skeende i en uppseendeväckande dokumentär.

Mest talande är de arbetsmässiga skillnaderna mellan Kina och USA. När jag såg scenerna från de kinesiska fabrikerna tänkte jag stilla att vi i väst kommer aldrig kunna komma upp i den formen av effektivitet gällande tillverkning som utförs av människor. De anställda i Kina visas arbeta tolvtimmarsskift och har två lediga dagar i månaden. Givetvis blir kulturkrocken total när de kinesiska ägarna ska försöka driva sin amerikanska fabrik på samma sätt.

Med svenska ögon sätt är arbetsförhållandena i båda länderna horribla. Ett intensivt anti-fackligt arbete både i Kina och USA. Eller, på pappret har de kinesiska arbetarna ett fungerande fackförbund. Det är bara synd att det styrs av VD:ns svåger. Motståndet gällande fackförbund från amerikanska arbetsgivare är sedan länge väletablerat. Ändå är det en hel del av arbetarna som försöker organisera sig för att förändra saker. Det gör nästan ont att se hur arbetarrättigheterna blir trampade på gång på gång i American Factory.

American Factory är dock inte kritik mot Kina direkt utan mot hela kapitalismen som sådan. Den visar med all önskvärdhet att rika knösar resonerar likadant om de så heter Bob eller Wu. Efter att ha sett den här filmen är jag väldigt glad över att bo i ett land där fackförbunden fortfarande är starka. Det borde du också vara.

Betyg: 4 upp till kamp av 5 möjliga

Regi: Jay Roach

Manus: Charles Randolph

Skådespelare: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/BRON Studios/Lionsgate

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6394270/

När Megyn Kelly agerade som moderator för en av republikanernas förvalsdebatter 2016 ansatte hon Donald Trump om hans sätt att tala om kvinnor. Det blev starten på en hatstorm mot Kelly från Trumps supportrar och även att hon hamnade i blåsväder hos sin chef på Fox News, Roger Ailes. Men allt är inte vad det verkar på Fox nyhetsredaktion och snart börjar rykten florera om Ailes egen behandling av kvinnor och de "tjänster" han bett dem om...

Tre kraftpaket till kvinnor bär Bombshell på sina axlar tillsammans med en alltid lika sevärd John Lithgow i rollen som Roger Ailes. Det är en imponerande casting man fått till med en av 90-talets stora kvinnliga stjärnor i Nicole Kidman, en av 00-talets diton i Charlize Theron och en av de nu klarast lysande stjärnorna i Margot Robbie. Samtliga är mycket bra i sina roller, men om jag skulle hålla någon lite över de andra är det Theron som den slipade Kelly som lyckas pendla mellan att vara stoiskt professionell på jobbet och att öppna upp sig i scenerna med sin familj. Det är en svår balansgång. Om Robbie hade fått lite, lite mer scentid hade hon varit däruppe också, men ligger för mig precis snäppet under. Det är dock hårklyverier. Bombshell är en fantastiskt spelad film.

Det är också uppfriskande att se en story av det här slaget som grundar sig i den mer konservativa amerikanska politiska falangen. Fiktiva historier som behandlar de här ämnena brukar oftast tillskrivas vänstern eller det som USA kallar för liberaler. Bombshell visar med all önskvärd tydlighet att verkligheten inte är svartvit. Som skildringar av riktiga personer har Charles Randolph på ett skickligt sätt ställt sig utanför politiken i sitt manus och fokuserar mycket mer på människan istället för partilinjen. Det gör karaktärerna levande och intressanta.

Bombshell är en viktig film i vad den skildrar. På sätt och vis var händelserna på Fox News en prolog till Harvey Weinstein-skandalen ett år senare. De visade att det är fullt möjligt att plocka ner gubbslem från pedistalerna de satt sig själva på och att det skulle komma från konservatismens högborg är lika oväntat som intressant. Det är inte en perfekt film (exempelvis skulle jag vilja se mycket mer av efterspelet och de huvuden som rullade på Fox bara ett kort tag senare), men ytterst sevärd. Dessutom, när såg man Malcolm McDowell i något senast? Bara en sådan sak.

Betyg: 4 breaking news av 5 möjliga

Regi: Taika Waititi

Manus: Taika Waititi (baserat på Christine Leunens roman)

Skådespelare: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlett Johansson mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Piki Films/Defender Films mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Nya Zeeland/Tjeckien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2584384/

Tioårige Jojo är, i alla fall på ytan, en fanatisk medlem av Hitlerjugend som lever för faderland och führer. En dag lyckas dock Jojo smälla av en granat precis bredvid sig. Han överlever, men hans hälta och ansiktsärr gör att han "ursäktas" från fler officiella sammankomster. Deprimerad försöker Jojo hitta en ny plats i tillvaron. Då är det tur att man har Hitler som låtsaskompis och har upptäckt en spännande och mörk hemlighet i hemmet - någon bor i väggarna!

Även om Taika Waititi hade haft ett antal roller förr och skrivit en del kortfilmer var det först med den sanslöst roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014) som han dök upp på min radar. Sedan dess har det pekat spikrakt uppåt för nya zeeländaren och han har fått mycket goda vitsord även om sin senaste film, Jojo Rabbit.

Det är en minst sagt säregen historia som Waititi har valt att göra film av och den första halvtimmen känns det mest rätt flasmsigt om jag ska vara ärlig. Lite som att "ahaha, titta, vi driver med nazister för det är... edgy?". Men sen händer något med tonen i filmen som gör att jag uppskattar den lite väl uppsluppna början mer. Jojo är uppenbart en karaktär som längtar efter att känna att han hör hemma någonstans och det är också därför han dras till nazismen så starkt som han gör. När han tvingas hitta andra sammanhang och utmana sin benhårda tro blir Jojo Rabbit en lika intressant som rolig skildring över en uppväxt i ett totalitärt samhälle.

Waititi själv spelar fantasiversionen av Hitler och har uppenbarligen kul med rollen. Att låta Hitler spelas av en maorisk jude var det bästa långfingret han kunde räcka åt den gamle diktatorn, sa han i en intervju. Det är inte Waititis fel att media i mångt om mycket fokuserat på hans porträtt av Hitler, men det har lite satt de andra skådespelarna i skuggan, något de verkligen inte förtjänar. Framförallt imponerar Roman Griffin Davis (Jojo) stort i sin skådespelardebut. Scarlett Johansson är även hon mycket bra (som vanligt), men det som förtar hennes prestation lite är att hon gör en riktigt, riktigt usel tysk accent. Jag vet inte vad det låter som, men någon blandning mellan att bryta på franska och ryska kanske? Slutligen måste även Thomasin McKenzie nämnas som gör ytterligare en bra roll efter sitt genombrott med Leave No Trace (2018).

Jojo Rabbit är en sällsam blandning mellan djupaste allvar och lättsinne. Jag är inte säker på att den kommer tilltala alla, men jag hade rätt kul samtidigt som en eller två scener nästan fick hjärtat att snöra ihop sig av tyngd. Resultatet blir en film som i alla fall undertecknad kommer komma ihåg ett bra tag.

Betyg: 4 Gestapobyråkrater av 5 möjliga

Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Skådespelare: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: MRC/T-Street

År: 2019

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8946378/

När den otroligt framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död på sitt kontor pekar allt på ett självmord. Familjen, tillsammans med Harlans sjuksyster Marta, samlas för att höra vad som kommer hända med den gamles väl tilltagna arv. Samtidigt anländer privatdetektiven Benoit Blanc till familjehemmet. Någon har anlitat honom för att ta reda på vad som egentligen hände Harlan. Han är nämligen inte alls säker på att det rör sig om ett självmord...

Rian Johnson lyckades studsa tillbaka från den minst sagt omdebatterade åttonde installationen i Star Wars-sagan, The Last Jedi (2017), med något totalt annorlunda. Knives Out är på ytan en klassisk pusseldeckare, men döljer fler bottnar än vad man först anar. Att den dessutom bitvis är förbaskat rolig skadar inte heller.

Ensemblen som Johnson har att arbeta med är rent utav spektakulär. Utöver en lysnade Daniel Craig (med den medvetet värsta fejkaccenten jag hört på ett bra tag) som detektiv Blanc får vi bland andra se Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer. Samtliga är väldigt bra, men om jag skulle välja en favorit av dem blir det Jamie Lee Curtis som den extremfalska äldre bitchen Linda Drysdale, tätt följd av familjens new age-flummare Joni spelad av Toni Collette. Huvudrollen innehas dock av kubanska stjärnskottet Ana de Armas och hon håller verkligen jämna steg med veteranerna. De Armas har haft roller i flertalet välkända produktioner innan men visar här att hon också kan bära en film. Helt klart någon att hålla ögonen på.

Johnson har skrivit ett manus som leker med sin genre genom att båda ge oss exakt vad vi förväntar oss samtidigt som han lyckas dra bort mattan under våra fötter vid fler än ett tillfälle. Det är ett smart konstruerat mysterium som dessutom bjuder på rikligt med svart humor. För att göra historien än tajtare skulle jag dock gärna sett att den vore en halvtimme kortare. Det är en vanlig sak jag brukar orera om, men av en anledning - historier som kör extravarv utan att de behöver det använder inte en effektiv berättarstruktur, vilket definitivt är något gynnar de flesta deckare. För den som gillar who-dunnit-mysterier med humor rekommenderas dock Knives Out varmt.

Betyg: 4 fejkade Kentuckydialekter av 5 möjliga

Regi: J.J Abrams

Manus: J.J Abrams & Chris Terrio

Skådespelare: Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2527338/

När den sedan länge döde kejsar Palpatine på något vis verkar vara tillbaka tvingas Rey, Finn och Poe ut på en jakt för att ta reda på vad som egentligen pågår. Samtidigt försöker Kylo Ren, nu högste ledare av The First Order, slutföra vad hans morfar, Darth Vader, en gång föresatte sig att göra. Det drar ihop sig till en slutstrid som kommer avgöra galaxens öde.

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag avskyr J.J Abrams filmer. Folk har hyllat honom för att han tog upp facklan efter George Lucas prequels och förde historien vidare. Själv är jag av åsikten att vilken regissör som helst hade klarat av att göra något bättre än Lucas tågolyckor till prologberättelser. Abrams gjorde dock mer än vad plikten krävde med första filmen i den nya trilogin - The Force Awakens (2015). Ja, det är i princip en remake på första filmen från 1977, men som curtain raiser, det vill säga ett första kapitel i en filmserie och dess sätt att etablera den nya ordningen (no pun intended), fungerar den ypperligt.

Det samma kan jag tyvärr inte säga om 2017 års The Last Jedi. När jag recenserade den gav jag den en trea. När jag nu såg om båda de nya filmerna inför The Rise Of Skywalker märkte jag hur jäkla ihopklistrad den är. Den hänger inte ihop någonstans med nästan tragiskt uselt berättartempo och karaktärsögonblick som kommer från ingenstans alls. Jag hade knappast gett den en trea vid en omrecension. Den satte också Walt Disney Pictures och J.J Abrams i en prekär situation - hur fan räddar vi upp en trilogi där andra delen gör sitt yttersta för att motsäga den första? Svaret är att man gör så gott man kan. The Rise Of Skywalker är knappast en perfekt film, men med tanke på den uppförsbacke den tvingas starta i tack vare Rian Johnsons felsteg med förra filmen är det nästan ett under att den inte har fler logiska luckor i manuset.

Det som Terrio & Abrams lyckas med i sitt manus är att ge flertalet karaktärer en motivation till att göra saker som inte fanns i förra filmen. Det är också här jag för första gången känner att fokus ligger nästan helt på de nya karaktärerna. Ja, många karaktärer från de gamla filmerna är med även här, men med undantag av Palpatine tar de en mycket mer tillbakalutad roll än tidigare. Det är förvisso nästan ett måste med Han Solo borta (The Force Awakens), Luke Skywalker i de sälla jaktmarkerna (The Last Jedi) och Carrie Fishers död (jävla verkligheten), men skiftet av fokus är inte mindre välkommet för det.

Tyvärr har man också gjort valet att slänga in alla karaktärer man kunnat rättfärdiga att ha med i en eller annan cameo, samt presenterar nya karaktärer som antingen redan skulle varit etablerade sedan innan eller försvunnit i en manusrevidering. The Rise Of Skywalker är en film som formligen osar fan service och det är verkligen en mixed bag. Bara för att man kan visa något så behöver man inte göra det. Även problemet med tempot från förra filmen kvarstår. Första halvan av filmen ville jag mest bara skrika "andas, för helvete!" åt duken eftersom det är ett väldigt hoppande fram och tillbaka mellan planeter, actionsekvenser och jakten på MacGuffins. Runt mittstrecket börjar dock filmen fokusera allt mer på relationen mellan Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och det blir genast mycket bättre.

Jag har verkligen avskytt karaktären Kylo Ren i de tidigare filmerna och i och med The Last Jedi känner jag att hans historia inte fick tid att utvecklas. När den i den här filmen kommer till sin logiska slutpunkt känns det därför lite bitterljuvt. Om karaktären hade varit bättre skriven från början hade effekten blivit desto maffigare. Adam Driver gör vad han kan med rollen och han har trots allt fått några scener här som vida överträffar alla tidigare skrivna för karaktären. Daisy Ridley har konsekvent varit den bättre av de två och så även här. Driver har redan en betydande och imponerande karriär utanför Star Wars och jag både hoppas och tror att Ridley inte kommer ha några problem att staka ut en bana för sig själv i en post-Star Wars-värld.

Filmens två veteraner som får mest att göra framför kameran är Carrie Fisher och Ian McDiarmid. Fishers tragiska bortgång för några år sedan borde enligt all logik betytt slutet för hennes Leia, men med hjälp av Disney-magi och kreativ klippning har man lyckats få med henne i den här filmen också. Det är brutalt imponerande att man inte bara låtit hennes scener bli en hyllning utan att hon är en drivande karaktär i vissa skeenden. Jag tror att Fisher hade varit stolt. 

McDiarmid gör en repris på sin roll som kejsar Palpatine och ingen, absolut ingen, annan kan göra den rollen. Jag är väl sisådär imponerad av förklaringen till varför och hur karaktären överlevt, men så fort han börjar prata glömmer jag bort allt det där. Palpatine är en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag håller honom högre än till och med Darth Vader eftersom Vader hade försonande drag och avslutade sitt liv med en heroisk handling. Palpatine har inget av det. Han är ondska rakt igenom... och jag älskar det.

Så ja, Skywalker-sagan har kommit till ett bokslut. Är det en perfekt film? Absolut inte, men med tanke på oredan den hade att städa upp efter The Last Jedi är den ett smärre mirakel. Jag uppskattade den framförallt för hur den gick tillbaka till det cykliska berättande som genomsyrat sagan och till sist gör en ansats att bryta kretsloppet. Det är en tillfredsställande pang-pang-avslutning med mer hjärta än hjärna och om man ska ha en av dessa kvaliteter väljer jag alltid den förra... även om det svider lite att ge Abrams ett gott betyg. 

Betyg: 4- bokslut av 5 möjliga

Regi: Noah Baumbach

Manus: Noah Baumbach

Skådespelare: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Heyday Films

År: 2019

Längd: 137 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7653254/

Charlie och Nicole bor i New York med sin åttaårige son Henry. När deras äktenskap knakar i fogarna tar Nicole med sig Henry till Los Angeles där hon ska filma ett pilotavsnitt till en tv-serie. Charlie är till en början fast besluten att rädda äktenskapet, men när det visar sig att Nicole anlitat en advokat tvingas han inse att det är över och att han nu istället måste kämpa för delad vårdnad om Henry.

Det närmsta jag kommit till att vara gift var en förlovning som slutade i total misär. Därför är jag kanske inte riktigt rätt person att säga om Marriage Story är verklighetstrogen eller ej, men den känns verkligen brutalt äkta och ärlig. Det är mycket tack vare Adam Driver och Scarlett Johansson som båda återigen visar att de kan spela skjortan av de flesta när de inte är relegerade till tråkkaraktärer som Kylo Ren eller Black Widow. Det finns så många nyanser i deras spel tillsammans och regissör Noah Baumbach har medvetet låtit tagningarna dem emellan vara långa och nästan dogmaaktiga i sin stil. 

Baumbach har baserat mycket av manuset på den egna skilsmässan från Jennifer Jason Leigh och det är troligen därför det känns så äkta. Varken Charlie eller Nicole skönmålas utan båda har rejäla karaktärsbrister och det här är inte en fråga om vem som har rätt och fel. Snarare är det en jobbig situation med ett barn i mitten som skildras. Tankarna går till Kramer vs. Kramer (1979) och Scener från ett äktenskap (1974) och det är liknelser som förpliktigar. Samtidigt är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis, som Tolstoj sa.

Stort plus är det även för birollerna med en lysande Laura Dern som främsta höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att Dern får all beröm hon förtjänar nu efter en karriär precis, precis utanför de riktiga legendarernas. Även Julie Hagerty, Alan Alda och Ray Liotta är värda hedersomnämndanden. Marriage Story är helt enkelt en förbaskat välspelad film!

Det enda jag har att anmärka på är att berättarstrukturen gärna hade kunnat vara lite tajtare. Ibland blir det lite för långa transportsträckor, men om du vill se något sjukt deprimerande men ändå märkligt hoppfullt är Marriage Story bäst just nu.

Betyg: 4 förhållanden i kras av 5 möjliga

Regi: Ruben Fleischer

Manus: Dave Callaham/Rhett Reese/Paul Wernick

Skådespelare: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: 2.0 Entertainment/Columbia Pictures/Pariah

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1560220/

Tio år har gått sedan zombieapokalypsen och Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock har försökt göra det bästa av situationen. Att bo i Vita Huset är bara en bonus liksom. När Columbus friar till Wichita tar hon det dock inte särskilt väl. Istället flyr hon och Little Rock från den gamla presidentboningen. Flykten får dock ett abrupt slut när en ensam Wichita återvänder för att informera att Little Rock rymt med den värsta av alla tänkbara varelser - en hippie!

När jag för tio år sedan (damn, I'm old) recenserade Zombieland (2009) här på bloggen var jag tämligen underhållen om än inte jätteimponerad. Den kom i en tid då marknaden formligen översvämmades av zombierelaterade produktioner och jag var mer än lovligt mätt på de levande döda. Nu tio år senare börjar zombievågen mattas av och det är säkert en av anledningarna till att jag uppskattar den här filmen mer än originalet. En annan är att den helt enkelt inte är karbonkopia av Shaun Of The Dead (2004), vilket originalet hade en benägenhet att vara. Double Tap har en egen identitet som en zombiekomedi med americana-inslag och mer hyllningar till sina föregångare än efterapningar.

Mycket är det tack vare skådespelarna. För tio år sedan var trion Stone, Eisenberg och framförallt Breslin ganska gröna, med en Woody Harrelson som åldermannen. Nu har Harrelson draghjälp på ett helt annat sätt av sina ensemblemedlemmar, inte minst av Emma Stone som är den här filmens riktiga stjärna tillsammans med nytillskottet Zoey Deutch.

Manuset är, om än något episodiskt till sin karaktär, oftast också väldigt roligt med flertalet fantastiska one-liners. Det är troligen också världens värst bevarade "hemlighet" att Bill Murray repriserar sin roll som sig själv i en av filmens absolut bästa scener. Hur han gör det, med tanke på att han dog i förra filmen, får ni se. Var dock noga med att se eftertexterna! Du vill inte missa den scenen!

Double Tap må inte gå till historien som världens bästa zombierulle, men här finns ögonblick som är så jäkla roliga att jag fick ont i magen. Favoriten, förutom Murray, måste vara hur the zombie kill of the year utvecklar sig. Om du gillar splattig humor har du helgen räddad.

Betyg: 4 Homer-zombies av 5 möjliga