Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 26 november 2016 17:47

 


Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2016

Sidor: 120

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-76-6

 

Allt gick som på räls för Astrid vid den galaktiska koalitionens utbildning. En dag blir dock Astrid anklagad för att ha fuskat på ett prov och kastas ut från skolan - det enda hem hon någonsin känt till. Ett år senare tvingas Astrid ta alla skitjobb hon kan för att överleva. Därför blir hon förvånad över att kallas tillbaka till skolan för att eskortera en mycket lovande elev, Isobel, till högkvarteret. Givetvis går inte allt enligt planerna...

 

Det rör på sig när det gäller svenska serier nu. Efter att ha nästan övermättats av humorserier och/eller konceptalbum under en lång, lång tid har de senaste åren bjudit på flertalet intressanta och duktiga serieskapare. Kim W. Andersson är en av dessa serieskapare. Jag har sedan tidigare recenserat hans nyligen filmatiserade Alena (2012) och Andersson fortsätter med starka kvinnliga karaktärer med namn som börjar på "A" i Astrid: Vulkanmånens kult. Utöver namnliknelsen är dock det mesta nytt.

 

Vulkanmånens kult är tänkt som det första albumet i en längre svit om Astrid. Redan här presenteras vi för vår huvudkaraktär och för de förhoppningsvis allt mer invecklade politiska svängarna i den galaktiska koalitionen. För att de här skulle funka behövde Astrid vara en bra protagonist och ja, jag gillade henne direkt! Att hennes bäste vän heter Ulf är ju bara bonus liksom. Det jag gillar med Astrid är att hon inte är perfekt. Ja, hon har en klassisk hjäteroll (att leva upp till sina döda föräldrars storhet, bäst i klassen etc.), men karaktären kan driva historien framåt på ett sätt som liknande karaktärer inte kan. Seriens stora stjärna är dock skeppsdatorn Itzak som kan driva både Astrid och de övriga till vansinne med sin överteatraliska personlighet.

 

Det är klart att man läser in en massa personliga referenspunkter i verk, men till stilen påminde Vulkanmånens kult om den gamla Kari Läppenen-serien Achilles Wiggen blandat med Space Hulk. Det är inga dåliga inspirationskällor om så är fallet. Jag hoppas absolut på mer i samma stil! Det är därför det inte blir toppbetyg för Astrids första äventyr heller. Det är svårt att slå en homerun direkt när man planerat fler delar i en serie. Jag väntar dock med spänning på nästa del!

 

Betyg: 4 sarkastiska skeppdatorer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 16 november 2016 10:12


Regi: Oliver Stone

Manus: Kieran Fitzgerald & Oliver Stone (baserat på Anatoly Kucherena & Luke Hardings bok)

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Zachary Quinto, Shailene Woodley mfl

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Vendian Entertainment/KrautPack Entertainment

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3774114/


När Edward Snowden läckte de tusentals hemligstämplade dokument han hanterat i sitt arbete som säkerhetsexpert för flertalet regeringsorganisationer var skandalen ett faktum - USA:s regering hade spionerat, inte bara på misstänkta terrorister, utan i grund och botten på alla. Det här är historien om hur Snowden kom fram till sitt beslut att göra det han själv tyckte var rätt för landet han tjänade, kosta vad det kosta vill.


Oliver Stone är skildraren av amerikansk nutidshistoria som kom av sig. Efter en otrolig svit på 80- och 90-talen har Stone inte gjort något riktigt bra sedan 1994 års Natural Born Killers. Vissa ansatser har varit bra, andra tämligen usla, men Stone har haft svårt att komma upp i samma kvalitet och konsekvens som han gjorde under tidigare nämnda decennier. Snowden är därför ett rejält fall framåt. Det är Stones bästa film sedan just Natural Born Killers och en storstilad comeback.


Historien om Snowden är en väldigt tilltalande berättelse att göra film på. Vi har tidigare sett historien "på riktigt" i den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour (2014). Det är en infernaliskt spännande dokumentär och vi får även se hur denna spelas in här. Metafilm så det skriker om det. Det som skiljer dokumentär och spelfilm åt är framförallt att vi får dramatiserat återberättande av händelser som ledde fram till Snowdens beslut och inte enbart händelserna så som de utspelar sig i realtid. Jag har en mycket större förståelse för Snowdens motivation och val nu än jag hade innan. Bara det faktum att han var på väg att bli elitsoldat innan han bröt benet på några ställen är något som säger väldigt mycket om hans karaktär.


Stone berättar skickligt och ledigt med sin sedvanliga förståelse för karaktärer och händelseförlopp. Det är klart att han driver en tes här, men samtidigt är det svårt att argumentera emot det orimliga i USA:s agerande i form av övervakning. För mig och många andra är Snowden en hjälte. Att offra allt för principen att vi inte ska bli övervakade i så stor mån som möjligt är beundransvärt och vi pratar inte tillräckligt om honom.


Joseph Gordon-Levitt gör ett mycket bra porträtt av Snowden och det skulle inte förvåna mig om han kniper sin första Oscarsnominering för rollen. Han har bra draghjälp av en rad mer eller mindre kända skådespelare som samtliga gör bra roller. Shailene Woodley har den mest framträdande rollen som Snowdens flickvän Lindsay Mills. Kemin mellan henne och Gordon-Levitt är riktigt bra och jag tror verkligen på dem. Intressant nog ser vi också en väldigt nedtonad Nicolas Cage i en mindre biroll som visar att han kan skådespela när han inte blir attackerad av bin eller nitar folk i björnkostym.


Snowden är en av 2016 års främsta biografiska filmer. Den hade kunnat kortas några minuter för att bli riktigt tajt berättad, men det är lite av Stones grej - han gör gärna för långa filmer för sitt eget bästa. Det är dock en film som bör ses av alla som värnar om ett öppet samhälle där vi inte ska behöva bli övervakade för att vi råkar använda fel ord på ett internetforum.


Betyg: 4+ visselblåsare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 oktober 2016 14:45

 


FFF 2016 Dag 7: Det var bara en längdhoppsgrop

 

Jag har efter igår sett hälften av alla skräckfilmer producerade i Laos. Det betyder att jag sett en laotisk film. Med en samlad produktion på 13 filmer överhuvudtaget är det lilla asiatiska landet inte en jätte på filmmarknaden direkt. I Dearest Sister (2016) fick jag således en tämligen unik inblick i ett filmland under utveckling.

 

 

Nok flyttar från en liten by på landsbygden för att ta hand om sin kusin Ana i huvudstaden Vientiane. Ana har gift sig rikt med en estländsk affärsman, men då han reser väldigt mycket behöver hon någon som håller henne sällskap. Ana håller nämligen på att bli blind, men litar inte på husets övriga personal. Nok inser snart att det är något annat som står galet till. Varför skadar hennes kusin sig själv och vad är det hon verkar se som ingen annan ser?

 

Mattie Do har gjort båda de laotiska genrefilmerna och är således landets enda riktiga representant för den här typen av berättelser. Det närmsta jag kan hitta som beskriver hennes stil är äldre indonesiska skräckrullar (ja, de som alla ser... bra där), men Do har tydliga influenser från framförallt Japan i sitt sätt att regissera skräckscenerna i sig. Jag förstår att man som landets enda skräckfilmsregissör kanske inte kan ta ut svängarna direkt, men det är just det som är problemet med Dearest Sister. Den spelar mer som en dramafilm med vissa övernaturliga element än en regelrätt skräckfilm. Do gör bra ifrån sig i båda avseenden, men hon är trots det en klart bättre skräck- än dramaregissör.

 

Manusmässigt skulle filmen behöva kortas ner en del, alternativt haft annat tempo. Långa stunder händer det inte så mycket och jag fick en känsla av att jag tittade på någon asiatisk version av Strindberg då och då. För er som inte vet så är detta inte en bra sak för mig. Sen kommer det scener där berättandet blixtrar till, vilket gör för en väldigt ojämn film. Jag hoppas att Do fortsätter göra den här typen av film men att hon vrider upp skräckelementen både ett och två snäpp. Det här är nämligen väldigt lovande, men inte riktigt där än. 2+ lotterivinster av 5 möjliga.

 

 

Kvällens stora begivenhet var den dubbla dosen UFO-film som besökarna fick ta del av. Först ut var Michael Cavanagh och Kerstin Übelackers dokumentär om UFO-Sverige, Ghost Rockets (2015). Som 14-årig grabb var jag prenumerant på föreningens nyhetsbrev och slukade med fascination allt som gick att få tag i om fenomenet via det lokala biblioteket, däribland de "spökraketer" som siktades över stora delar av Sverige 1946. Cavanagh och Überlacker följer föreningens arbete med att sätta samman en expedition till en avlägsen sjö för att undersöka ett liknande fall.

 

Det som är unikt med UFO-Sverige, i alla fall enligt vad jag har hittat, är att de är bland de få föreningar som har en strikt vetenskaplig metod till sitt arbete med UFO-fenomenet. Alltför ofta får vi bara se personer som David Icke och dylika komma med den ena konspirationsteorin knäppare än den andra när det gäller ämnet. UFO-Sverige är mycket mer grundade (ordvitsen absolut medveten) i sitt arbete och intresse. Enligt dokumentären bedömer de endast 2 - 3% av fallen de undersöker som tillsvidare oförklarliga.

 

Dokumentären är full av berättelser om diverse påståenden de fått in och kunnat motbevisa. Min stora favorit var när Claes Svahn, grundare och mångårig ordförande för föreningen, berättar om tipset om en "landningsbana i skogen, komplett med små fotsteg". Det fanns mycket riktigt en sju till nio meter lång bana fullt med små fotsteg omkring. Det är vad man brukar hitta vid en längdhoppsgrop för barn.

 

UFO-letandet är dock bara en del av dokumentären. Det som lyser igenom är skildringen av svenskt föreningsliv och de eldsjälar som år ut och år in går på årsmöten, engagerar sig och försöker värva nya medlemmar. Cavanagh, med rötter i Australien, hade aldrig sett något liknande innan han kom till Sverige. Det typiskt svenska föreningslivet skildras med kärlek och de karaktärer som många av medlemmarna är får alltid ett omtänksamt och fint porträtt.

 

Ghost Rockets är en av få dokumentärer som fått mig att fälla en tår - inte över hur sorgligt något är utan hur förbaskat fint gemenskap kan vara. Två äldre medlemmar, Mats och Gunnar, har en vänskap som går rakt in i hjärtat och scenen när de diskuterar liv på andra planeter och kunskapssyn på vår planet fick mig att snyfta lite. För, som en av dem säger, hur kan man inte vara nyfiken på de här sakerna? Jag känner igen mig till fullo och rekommenderar Ghost Rockets till alla som har nyfikenheten i behåll. Stackars er andra. 4 spökraketer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra UFO-relaterade film var den amerikanska Man Underground (2016). Filmen låter oss följa den minst sagt kufiske Willem Koda och hans försök att få folk att lyssna på hans konspirationsteorier om hur regeringen gömmer saker för oss. När hans vän Jim föreslår att han ska göra en lågbudgetfilm om sina upplevelser nappar Willem på idén. Med sig på tåget får de också Flossie, en avhoppad collegestudent som återvänt hem till föräldrarna i brist på annat. Frågan är bara om Willem helt enkelt är knäpp eller om det finns någon sanning i hans påståenden?

 

Vilken utsökt poster! Om den hade varit till en bättre film hade den prytt min vägg. Man Underground är inte en dålig film på något sätt, men den har lite problem med att veta vad den vill vara - en dramafilm med excentriska karaktärer eller en dramakomedi med science fiction-element. Det är klart att man hade kunnat kombinera ihop dessa delar så det hade fungerat bra, men Man Underground har en inkonsekvent ton som jag inte riktigt kan ta mig förbi. Det irriterar mig eftersom när den är bra är den förbaskat bra!

 

George Basil är lysande i huvudrollen och levererar sina repliker med sådan säker- och självklarhet att han blir väldigt komisk. Likaså är porträttet av hur det "normala" samhället behandlar de som är lite speciella väldigt drabbande. Har man specialintressen och inte vet hur man för sig socialt blir man ofta behandlad som Willem blir i filmen. Jag har sett det många gånger i mitt jobb med ungdomar med diverse diagnoser.

 

Dessvärre hindrar den tidigare nämnda inkonsekventa tonen Man Underground från att bli något riktigt bra. Slutet står dessutom i skarp kontrast med resten av filmen och jag lämnade salongen med viss nedstämdhet som inte hade behövt vara där. En bra film som hade kunnat vara en mycket bra film. 3+ speciella personligheter av 5 möjliga.

 

Ikväll återuppväcker jag min passion för bordshockey i den tävling som festivalen anordnar innan jag går och ser på hockeyslagsmål i Ice Guardians (2016) med en gästande hockeylegend på besök. Mats Näslund! Bordshockey klockan 19:00 på Stadshallen och film 21:00 på Kino.

Av Ulf - 22 oktober 2016 14:00

 

FFF 2016 Dag 5: Äntligen!

 

På grund av klantighet och diverse kommunikationsmissar lyckades jag missa kortfilmskavalkaden It's Alive igår, vilket jag grämer mig för. Trots missen visade det sig bli en mycket lyckad kväll. Jag kan nämligen äntligen säga att jag sett en bra svensk skräck/sci-fi. Efter jag vet inte hur många bedrövelser när det gäller svensk film inom dessa genres lyckas Andreas Climent och André Hedetoft slå ett frivarv med sin första långfilm, Bieffekterna.

 

 

 

Erik, Julia och Rebecca är tre forskarstudenter som sysslar med "biohacking" - att förändra DNA med hjälp av programmerbart organiskt material. Vad som till en början bara är ett teoretiskt forskningsprojekt blir snart allvar då en av Julias lösningar faktiskt visar sig fungera. Glädjen blir dock kortvarig då Erik har fått tillbaka sin livshotande cancer som det inte finns att göra något åt den här gången. Eller finns det? 

 

Jag kan bara applådera Bieffekterna. Filmad i Lund med omnejd för en spottstyver är det här en spännande och gripande historia som tar sitt ämne på allvar. Det är ofta det som har varit problemet med tidigare svenska försök till genrefilm - det har alltid funnits någon slags självironisk glimt som säger att "ja, vi vet, det är ju en sådan här film. Ursäkta om vi störde...". Bieffekterna tar detta tröttsamma förhållningssätt vid hornen och kastar ut det långt i havet utanför Höllviken redan med sin öppningsscen. Det här är en film som inte skäms för vad den är. Med ambitiöst foto och musik som påminner mig om soundtracket till The Guest (2014) är det en film som är här för att leka med de vuxna.

 

Förmågan att ta sig själv på allvar gör också att jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Alltför ofta ger filmer av det här slaget oss inga anledningar till att bry oss om karaktärerna. Visst, det funkar i mer standardiserade subgenres, såsom slashers, men har man en mer storydriven film måste man ge karaktärerna utrymme att växa och känna. Climent & Hedetoft låter sina skådespelare få tid och framförallt är många av scenerna mellan Julia (Emelia Hansson) och Erik (Rikard Björk) nästan hjärtskärande i sin karaktär.

 

Skådespelet är överlag en annan sak som får Bieffekterna att fungera så bra som den gör. Filmen har i princip bara fyra roller och samtliga är väldigt välspelade. De två som sticker ut är dock tidigare nämnda Hansson och Björk. I synnerhet den sistnämndas otrösteliga dödsångest och sorg över sin sjukdom gör ont att se. Hanssons bestämdhet och spegling som en modern Dr. Frankenstein är också en höjdare. För mig är det lite vad Bieffekterna är - en version av Frankenstein-tematiken. Om man tänker på den romanens kompletta titel, Frankenstein eller den moderne Prometeus, blir det i mina ögon än tydligare. Filmen beskriver en upptäckt lika viktig som elden och med lika stor potential för förödande konsekvenser. It is indeed alive.

 

Allt är dock inte perfekt. Då och då skymtar man att filmen spelades in under rejäl tidspress och ibland fallerar "science-biten" i science fiction. Tyvärr har jag fått bli lite av en expert på immunförsvaret då jag har en autoimmun sjukdom så jag hade väl kanske lite väl mycket förkunskap när jag såg filmen. Framförallt kunde jag gärna ha suttit i biosalongen en halvtimme till. Och jag vill ha en fortsättning nu. Ge mig en fortsättning nu. Jag vill se zombieapokalypsen i Lund! 4 bodyhacks av 5 möjliga.

 

I eftermiddag tar jag mig till Lunds mysigaste biograf, Södran, klockan 15:00 för att titta på mer svensk genrefilm i Vilsen. Kvällen avrundas sedan med Don't Knock Twice och Egomaniac, 22:00 respektive 00:00 på Kino.

Av Ulf - 9 oktober 2016 19:15

 


Författare: Stephen King

År: 2015

Sidor: 434

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-473-69894-9

 

"For readers, one of life’s most electrifying discoveries is that they are readers—not just capable of doing it (which Morris already knew), but in love with it. Hopelessly. Head over heels."

 

1978: Morris Bellamy rånmördar John Rothstein, tillbakadraget författargeni ansvarig för Jimmy Gold-trilogin. Bellamys motiv, även om han är intresserad av pengar, är först och främst de åtskilliga romaner som Rothstein ryktats ha skrivit i sin självpåtagna exil, däribland kanske ett annat slut till hans älskade Jimmy Gold. För att spåret efter mördaren ska kallna gräver Morris ner både anteckningsböcker och pengar... och åker in för ett annat brott.

 

2010: 13-årige Peter Saubers önskar helst av allt att hans föräldrar skulle sluta bråka om pengar. När han tar en promenad ser han hörnan på en stor trunk sticka upp. Det blir början på både en lösning till föräldrarnas finansiella bekymmer och en besatthet med Rothstein. Men för en viss rånmördare ligger nästa intervju om villkorlig dom bara några år in i framtiden...

 

När jag var i mitten av tonåren läste jag J.D Salingers The Catcher In The Rye (1951) för första gången. Föga visste jag då att nämnda bok var många knäppgökars bibel när det gällde tonårsångest. Likt Salinger har Kings fiktive författare John Rothstein dragit sig tillbaka från allmänheten efter sin hyllade svit böcker. Likaså har även dessa skapat ett kultfölje och blivit en besatthet för många - inte minst bokens antagonist Morris Bellamy. Rothstein blir en mosaik dels av Salinger och dels andra berömda amerikanska författare såsom John Updike och Philip Roth. Även om han dör bara några sidor in i boken ligger hans spöke tungt över resten av romanen.

 

King skriver med en självklarhet och skärpa på senare år som jag inte sett hos honom tidigare. Hur mycket jag än älskar många av hans böcker måste till och med jag erkänna att han ibland blir för pladdrig. Inte så i Finders Keepers. Språket driver upp tempot när det behövs och de sista hundra sidorna är mästerliga i sin suspens.

 

Finders Keepers är den andra boken i trilogin om Bill Hodges, protagonist i den tidigare recenserade Mr. Mercedes (2014). Hodges spelar dock andrafiol både till Saubers och Bellamy i den här boken och det känns mest som att hans medverkan är att föra handlingen inför den avslutande delen, End Of Watch (2016). Berättelsen etablerar hans detektivbyrå, som delar namn med boken, men egentligen skulle hans roll kunna innehas av någon annan. Därmed inte sagt att det inte är trevligt att återse honom, men han har inte många stunder då hans handlingar spelar någon avgörande roll.

 

Det är också karaktärerna som gör Finders Keepers till en något svagare bok än sin föregångare i serien. Bellamy är en bra skurk, men när man försöker följa upp en av sin karriärs bästa antagonister räcker det inte med bra. King har skrivit en bättre litterär marodör i sin skapelse Annie Wilkes från Misery (1988). Den karaktär som står ut mest är Saubers som King lyckas skriva som en förvisso intelligent men ändå mycket tonårsmässig karaktär.

 

Bokens slut hintar dock vidare till en mycket spännande del tre - om King kan hålla sig ifrån övernaturligheter. Om man inte haft ett uns av övernaturliga händelser i två delar rimmar det rätt illa att ha det i en avslutande del. Nåväl, Finders Keepers är ytterligare en välskriven och spännande bok på Kings CV under 2010-talet. Vette fanken om gubben inte upplever en renässans just nu.

 

Betyg: 4- ångestförebilder av 5 möjliga

Av Ulf - 1 oktober 2016 09:40

 


Regi: Dan KwanDaniel Scheinert

Manus: Dan KwanDaniel Scheinert

Medverkande: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: Blackbird/Cold Iron Pictures/Tadmor

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034354/


Skeppsbrutne Hank är precis på väg att hänga sig själv när han upptäcker en död kropp på stranden. Tillsammans beger de sig på en surrealistisk resa hem. Fast är kroppen, Manny, död, levande eller någonstans i mitten? En sak är säker - han är jäkligt praktisk!


För varje film Daniel Radcliffe är med i kommer han längre och längre ifrån den något präktige Harry Potter. Hans roll som Manny i Swiss Army Man är minst sagt märklig, men han får också visa att av trion som spelade huvudrollerna i tidigare nämnda franchise så är han den klart bäste skådespelaren. Tillsammans med Paul Dano bygger han upp den här filmen till något av det märkligaste jag sett på länge. Mitt i all surrealism har dock Swiss Army Man ett stort hjärta. Framförallt handlar den om ensamhet och vänskap. Även om denna vänskap är ett fantasifoster (eller inte?) genomsyrar den manuset till den milda grad att framförallt Radcliffe blir en fantastiskt minnesvärd karaktär.


Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad för typ av film Swiss Army Man är. Stundtals baseras den på bisarr kroppsfunktionshumor för att i nästa sekund ha väldigt rörande scener om vänskapens och kärlekens villkor. Det gör att den går att se på en rad olika sätt. Antingen lutar du dig tillbaka och låter dig drabbas av vännernas resa hem rakt av, eller kan du fördjupa dig i varför de gör de val de gör. En film med många bottnar är oftast en riktigt bra film - så också här. Lägg till ett mycket bra användande av musik, ett vackert foto och du får en film som absolut är sevärd.


Swiss Army Man har möts av väldigt blandade reaktioner. När filmen hade premiär på Sundance-festivalen både hyllades och sågades den med flertalet kritiker som lämnade biosalongen i protest. Mitt råd är att gå in med ett öppet sinne. Fisskämt har aldrig varit så poetiska. Om du har möjlighet, se den på duk. Den kommer gå upp på Fantastisk Filmfestival i Lund i slutet av månaden och fråga värt om det inte blir den enda visningen på duk i närområdet. Bilda en egen uppfattning. Personligen kan jag bara älska en film där man använder ett fisande lik som utombordare.


Betyg: 4+ flatulensfanfarer av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2016 22:00

 


Regi:  Joseph Sims-Dennett

Manus: Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit

Medverkande: Lindsay FarrisStephanie King, Brendan Cowell mfl.

Produktionsbolag: Sterling Cinema

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3591988/


I stort pengabehov återvänder Parker till sitt jobb som privatdetektiv en tid efter sin sons död. Ett enkelt bevakningsuppdrag av en kvinna rakt över gatan från hans baslägenhet blir snart en mardröm när Parker börjar uppleva att han inte är själv i lägenheten. Men vem, om någon, spionerar på Parker medan han spionerar på kvinnan rakt över gatan?


Australien kan det här med skräck. Eller, rättare sagt, de skräck- och thrillerfilmer som når även våra breddgrader brukar hålla väldigt hög kvalitet. Jag är säker på att det finns mycket skräp som produceras där med. Ibland är det skönt att bara få guldkornen hit. Observance är just ett sådant gömt guldkorn. Spökhistorier går det tio på dussinet av, men där den vanliga Hollywood-standarden är ett äkta par och/eller familj som köper fel villa är det här något helt annat. Lågmält, punkterat med stunder av riktig terror, är stora delar av Observance något av det mest obehagliga jag sett i år. Anledningen är att den inte skriver tittaren på näsan. Kombinerat med ett fantastiskt bildspråk och arbete med ljudspåret blir den här filmen en studie i surrealistisk skräck uppblandat med mer klassiska element och body horror.


Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit jobbar mycket med sorgearbetets psykologi i manuset och man känner direkt som tittare för Parker. Samtidigt blir privatdeckarhistorien allt med kafkaartad och blir en källa av obehag denna med. Det enda jag i viss mån har att invända mot är att filmen tappar något i tempo mot slutet. Det är egentligen inte så konstigt, Observance är generellt en mycket långsamt berättad film, men i filmens sista akt skulle det behövas något till som satte fart på handlingen. Slutet blir dessutom kanske lite väl öppet. Men med fint skådespel från Lindsay Farris i huvudrollen och några scener som faktiskt fick mig att rygga tillbaka (inte av gore utan ren creep factor) är Observance en av de största överraskningarna för mig på länge. Inte en film för alla, men för oss som uppskattar tät suspens väntar en högtidsstund.


Betyg: 4 svarta sörjor av 5 möjliga



Av Ulf - 24 september 2016 00:45


Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

 

 

2.24. The Ultimate Computer

 

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

 

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

 

 

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

 

 


 

2.25 Bread & Circuses

 

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

 

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

 

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

 

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

 

 

2.26 Assignment: Earth

 

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

 

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

 

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

 

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

 

 

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

 


 

3.1 Spock's Brain


Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

 

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

 

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.



 

 Vad jag önskar mig i julklapp

 

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se