Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 29 december 2016 17:54

 


Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/


Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?


Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.


Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.


Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.


Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 december 2016 13:48

 


Regi: Joe Dante 

Manus: Chris Columbus

Medverkande: Zach Galligan, Phoebe Cates, Hoyt Axton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. & Amblin Entertainment

År: 1984

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087363/


I ett försök att hitta en unik julklapp till sin son, Billy, lyckas Randall Peltzer komma över ett mycket säreget husdjur - en varelse kallad mogwai som verkar vara väldigt intelligent och sällskaplig. Det finns bara några regler som Billy måste komma ihåg: solljus dödar mogwais, vatten är farligt för dem och de får absolut inte äta efter midnatt. När Billys mogwai, Gizmo, trots allt blir blöt blir det starten på en jul de boende i Kingston Falls sent kommer glömma.


Gremlins var alltid tänkt som en julfilm (inte minst eftersom den utspelade sig på... julen), men i ett försök att möta sina konkurrenters storfilmer gjorde Warner Bros. en kovändning och lanserade den mitt under glödande sommar istället. Det gör att den ofta inte är med på listor över julfilmer, men i och med nätets uppsjö av tyckare och listmakare börjar detta ändras. Storfilmerna den tävlade mot förresten? En fredag - lördag 1984 gick Gremlins upp tillsammans med Ghostbusters och Indiana Jones & The Temple Of Doom. Schysst biohelg det där.


Jag var livrädd för den här filmen när jag var liten. Den tonårige sonen till min dagmamma hade bestämt sig för att det här skulle han visa för mig, vid tiden fyra år gammal. Resultatet blev att mina mardrömmar befolkades av gremlins under några års tid. Det är värt att ta upp eftersom alla de ovan nämnda filmerna sägs ligga till grund för att åldersgränsen PG-13 skapades i USA, och ja, Gremlins är absolut inte en film för de yngsta. Det är däremot en förbaskat kul monsterfilm som bör ses av alla över elva år.


Specialeffekterna är galet bra. Dockorna som används är till 90% otroligt verklighetstrogna och rör sig makalöst bra! Det är egentligen bara i en scen man tydligt ser att man använt sig av stop motion. En sak som verkligen slog mig när jag nu såg om den var den detaljrikedom som alla scener har. Den kända bioscenen när de gröna småjävlarna tittar på Snow White (1937) är till exempel full av så många filmreferenser att jag var tvungen att pausa för att räkna dem. Detaljrikedom som denna gör att en film blir levande.


Skådespelarmässigt är filmen okej, utan någon som verkligen lyser. Zach Gilligan är okej i huvudrollen, men den som stjäl showen  (bland de mänskliga karaktärerna det vill säga) är min ungdomskärlek Phoebe Cates. Även Polly Holliday är riktigt sevärd i rollen som den avskyvärda Mrs. Deagle.


Chris Columbus är lite av en julfilmsexpert och det märks när det kommer till manusarbetet. Kingston Falls, filmad på samma set som Back To The Future (1985) ser ut som ett julkort i all sin prakt. Helt enkelt är snö Columbus medium. Med bra regi av Joe Dante är Gremlins en tekniskt väldigt skickligt gjord film. Det som drar ner betyget ett litet snäpp är att Columbus trots allt ibland har svårt att skriva karaktärer utan att de blir som karikatyrer. Det är kanske medvetet för att ge Gizmo och hans onda avkomma större utrymme, vad vet jag? Problemet är bara att vissa karaktärer känns lite väl slätstrukna.


Till syvende och sist är Gremlins dock en perfekt film att avsluta mitt lilla julprojekt med. Nu tar jag semester några dagar och tänker inte se en enda julfilm mer! God jul!


Betyg: 4+ husdjur med ansvarsklausuler av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 december 2016 19:15

 


Regi: Charles E. Sellier Jr.

Manus: Michael Hickey

Medverkande: Lilyan Chauvin. Robert Brian Wilson, Britt Leach mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures & Slayride

År: 1984

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0088117/


Julafton 1971 blir den då femårige Billy vittne till hur hans föräldrar mördas i ett vägrån. Mördaren, som bar tomtekläder, fångas aldrig och Billy och hans bror växer upp på ett barnhem. Billy utmärker sig genom att varje december bli våldsam och surmulen, något som en av nunnorna som driver stället tror beror på undertryckta minnen. Tretton år senare ska Billy fasas ut i samhället och får anställning i en leksaksbutik. Det går bra... sen kommer december.


Den spekulativa postern och titeln till trots är Silent Night, Deadly Night en av de bättre slasherfilmerna från tidigt 80-tal. Den är väldigt annorlunda i sitt upplägg än sina mer välkända genrekollegor i att Michael Hickeys manus vill utforska psykologin bakom mördarens handlingar och inte bara säga att "jaja, han är en mördarzombieclown eller något sådant. Vem kokar kaffe?" Det är klart att det inte är det mest djuplodande porträtt av förträngda minnen du sett, men bara att ambitionen finns där och följs konsekvent fram tills filmens sista tredjedel är anmärkningsvärt.


Filmens avslutande akt är mer av en standardiserad slasherjakt, men en underhållande sådan. Billys totala flipp på julafton 1984 kastar alla former av psykologiska ambitioner överbord, men då är du redan så pass investerad i karaktärerna att jakten faktiskt blir ganska spännande. Effekterna är ofta riktigt bra i all sin praktiska gloria och skapade tillsammans med filmens ämne en sådan stor kontrovers att protestmöten med arga föräldrar hölls i USA. Dels vände sig föräldrarna mot att tomten porträtterades som en yxmördare (trots att detta inte var något nytt inom skräckfilmen), men framförallt var det, föga förvånande, de många nakenscenerna som fick puritanerna att sätta riktigt i halsen. Det gör att den här filmen inte är helt lätt att hitta i oklippta versioner än idag.


Skådespelet är väl knappast på topp och regin haltar här och där, men överlag är Silent Night, Deadly Night överraskande bra. Gillar du skräck som inte helt rör sig efter mallen 1A och är beredd att bortse från att den charmigt daterade stilen ibland blir irriterande daterad är det här absolut en film för dig. Om jag inte hade blivit så grymt distraherad av den actionfigur av Jabba The Hutt som visas i bakgrunden ganska ofta. I need that!


Betyg: 4 naughty! av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2016 15:48

 


Varför den japanska postern? Jo, när starwars.com endast har högupplösta bilder på över 5 MB tyckte jag det var lite overkill...

 

Regi: Gareth Edwards

Manus: Chris Weitz & Tony Gilroy

Medverkande: Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Studios Motion Pictures/Allison Shearmur Productions mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3748528/


Imperiet tar ett allt hårdare grepp om galaxen, men saknar det sista avgörande vapnet som en gång för alla skulle göra dem till härskare över stjärnorna. Den före detta imperieingenjören Galen Erso har gömt undan sig själv och sin familj på en avlägsen planet då han vet vad det kan betyda om han blir tillfångatagen och tvingas att arbeta på vapnet. När Galen ändå tillfångatas lämnas hans dotter, Jyn, att klara sig själv. Cirka 15 år senare får hon möjligheten att äntligen ta hämnd och kanske hjälpa till att rädda galaxen på vägen.


Satt mellan episod 3 och 4 av Star Wars-sagan har Rogue One en rejäl uppförsbacke att klättra redan från start. Minnet av de underväldigande prologfilmerna och som väg in till den fantastiska del 4 väger tungt på filmen. Jag hade inte alltför höga förhoppningar eftersom filmer där man vet hur allt ska sluta sällan brukar engagera mig nämnvärt. Förra årets Star Wars Episode VII: The Force Awakens fick dessutom en lite för generös recension av mig. När jag sett om filmen landar den på en bekväm svag fyra och ja, det är stor skillnad mellan 4- och 4+ i min bok. Rogue One är inte heller den en femma, men tar ändå platsen som tredje bästa film i serien från förra årets rulle.


Rogue One är en ojämn film. Den börjar fantastiskt med storspelande Mads Mikkelsen och Ben Mendelsohn för att sen tappa rätt mycket i form av uppbyggnad. Det är väldigt mycket planethoppande fram och tillbaka. Jag antar att detta ska ge en skala över hur stort Star Wars-universumet faktiskt är, men vissa utflykter känns mest onödiga. Det ger andra akten ett splittrat intryck. När vi dessutom har en totalt överspelande Forest Whitaker som tar plats började jag skruva lite på mig i salongen. Det som räddar den andra akten är introduktionen av seriens bästa droid än så länge, K-2SO. Alan Tudyk levererar K-2:s repliker perfekt och blir filmens stora comic relief. Och comic relief behövs - Rogue One är mycket mer av en rak krigsfilm än vi är vana vid att se gällande Star Wars och det är på gott och ont. Felicity Jones och Diego Luna är adekvata i kvinnlig respektive manlig huvudroll, men handen på hjärtat hade de kunnat plocka in vilka skådespelare som helst att fylla de rollerna. De är okej, varken mer eller mindre.


Filmens tredje akt bjuder på kanske det största slaget i franchisens historia. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Alla scener som utspelar sig på marken är fantastiskt spännande och välgjorda, men det förvånar mig ännu en gång att man inte kan göra en vettig rymdstrid i Star Wars längre! Det är snabba klipp, explosioner utan andrum och slutklämmen är förbaskat löjlig. Jämför detta med den infernaliskt spännande uppbyggnaden i slutstriden i del 4 och den lämnar mycket över att önska. Det vägs dock upp till okej scener ändå med några inslag som långtida fans säkert lägger märke till. Jag ska inte avslöja vad de är, men det är något riktigt, riktigt häftigt. När filmen sen avslutas med kanske en av de bästa scenerna i franchisen får jag ändå kapitulera - det här är en mycket bra film.


Mycket av förhandssnacket har handlat om hur man plockat tillbaka en karaktär från de döda - inte bara i Star Wars-universumet utan även från vår verklighet. Peter Cushing "repriserar" sin roll som Grand Moff Tarkin trots att han varit död sedan 1994. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Det vore fullkomligt ologiskt att inte ha med karaktären i filmen, men samtidigt är CG:n inte riktigt där än. Guy Henry har dock studerat Cushings karakteristiska röst väldigt väl och om jag ska fria eller fälla måste jag nog välja det förstnämnda. Den andra CG-karaktären hade jag helst sluppit dock.


På tal om röstskådespelare återvänder James Earl Jones till sin paradroll som Darth Vader. Vader har inte särskilt mycket tid på skärmen i Rogue One, men den tid han har använder han desto bättre. Detta är i princip första gången vi ser Vader "go full Sith". Nej, gnällspiken med emo-sminkningen i episod 3 räknas inte.


Nämnas bör också Donnie Yen och Wen Jiang. Med inte så lite inspiration ifrån en viss japansk filmserie stjäl Yen föga förvånande de fightingscener han är med i. Hans samspel med Jiang är också mycket, mycket lyckat.


Med god regi av Gareth Edwards (som jag inte varit särskilt imponerad av tidigare) och en vidareutveckling av John Williams klassiska musik av Michael Giancchino blir Rogue One en högtidsstund för alla fans av franchisen. När manuset dessutom täpper till kanske den största logiska luckan i hela serien kan jag bara applådera. Så länge filmerna håller den här klassen får Disney gärna fortsätta pumpa ut en om året.


Betyg: 4 skitarga siths av 5 möjliga



 

Av Ulf - 17 december 2016 23:15

 


Regi: Bob Clark

Manus: Roy Moore

Medverkande: Olivia Hussey, Keir Dullea, Margot Kidder mfl.

Produktionsbolag: Film Funding Ltd. of Canada/Vision IV/Famous Players mfl.

År: 1974

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0071222/


Jullovet stundar i den lilla collegestaden och eleverna på det lokala hemmet för kvinnliga elever gör sig redo för att åka hem till sina familjer. När en av dem försvinner spårlöst kopplas polisen in. Efter att först inte ha tagit dem på allvar dras en utredning igång när en ung flicka hittas mördad i en närbelägen park. När flickhemmet dessutom börjar få mystiska samtal från en "Billy" börjar polisen lägga ihop ett och ett. Frågan är bara om det är för sent?


Den andra Bob Clark-filmen i rad, men den här gången är det en desto jämnare regi än i A Christmas Story (1983). Black Christmas brukar tillsammans med en handfull andra filmer sägas vara bland de första slasherfilmerna, men även om den i mångt om mycket följer samma struktur dras mina tankar mer till de italienska förlagorna från Dario Argento än till Jason och grabbarna i mask. Det är mer komplicerad psykologisk karaktärsutveckling än i gemene slasher och i regel också högre kvalitet på både klippning och filmteknik. John Carpenter sneglade mer än lite på den här filmen när han gjorde Halloween (1978). Konceptet med POV-kamera, en final girl och upptäckten av morden följer samma struktur och vissa bildrutor känns nästan som tagna från Carpenters mer kända skräckklassiker.


Skådespelsmässigt har Black Christmas ganska namnkunniga skådisar som John Saxon, Margot Kidder och Olivia Hussey. Dessa gör också bra ifrån sig i sina roller. Dessvärre har de också samlat en rad riktiga bottennapp i rollistan. När Kidder, Hussey eller Saxon spelar mot dessa blir skillnaden ibland extremt tydlig. Klipptekniken är då desto jämnare och vissa scener är väldigt snyggt redigerade.


Det som höjer Black Christmas över mittenfållan när det gäller skräckfilmer är dock manuset. Jag bryr mig om de här karaktärerna. "Billy" är också en av 70-talets mer obehagliga filmmördare även om vi först och främst ser honom i POV-tagningar. Användandet av telefonen som "terrorredskap" är också väldigt effektivt. Det något tvetydiga slutet gör också sitt för att låta filmen stanna kvar i tankarna ett bra tag efter eftertexterna. Kombinera allt detta med några scener som är förbaskat roliga och du får en riktigt bra julskräckfilm. Enligt uppgift ska den ha varit Elvis favoritskräckfilm. Bara en sådan sak gör den värd att se.


Betyg: 4 julgalningar av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2016 22:45

 

 

Regi: Jalmari Helander

Manus: Jalmari Helander

Medverkande: Onni TommilaJorma Tommila, Tommi Korpela mfl.

Produktionsbolag: Cinet/Pomor Film/Love Streams mfl.

År: 2010

Längd: 84 min

Land: Finland/Norge/Sverige/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1401143/


Pietari bor tillsammans med sin far Rauno ute på den finska landsbygden, inte långt ifrån Korvatunturifjället. Enligt legenden ska fjället vara hem till jultomten. Pietari blir dock bara retad av det lilla samhällets andra barn när han fortfarande tror på tomten. Ett amerikanskt utgrävningsteam har dock bestämt sig för att gräva sig in i berget för att se om legenden kan vara sann. De inser snart att den gamla europeiska jultomten inte är sponsrad av Coca-cola...


Hur har jag kunnat missa den här filmen? Den är något av det mest finska jag sett i form av humor blandat med sisu och svårmod. Som sådan är jag också tvungen att kapitulera för den här julskrönan. Rare Exports är nämligen väldigt underhållande om än lite ojämn. Baserad på Jalmari Helanders kortfilmer han gjorde tillsammans med sin bror på samma ämne är det här absolut ingen julfilm för barn, men för oss lite äldre är det på något sätt skönt att se en högtidsfilm som är så råbarkad och hård som den här. Det är finska män som gör finska saker. Gott så. Det finns inte en enda kvinna i filmen, vilket gör den till en rejäl korvfest, men å andra sidan känns det tämligen typiskt. Kommer du långt upp i norr, i såväl Finland som Sverige, är inte kvinnor direkt överrepresenterade.


Att kalla Rare Exports för en lågbudgetfilm känns lite fel när den haft närmre 20 miljoner att leka med, men i jämförelse med många amerikanska produktioner är det knappt så det täcker cateringkostnaden. Därför är det också kul att den ser förbaskat bra ut också. Specialeffekterna är bra där de nu nyttjas och jag undrar lite om de verkligen släpade ut 50-talet nakna äldre män i vinterkylan för vissa scener. Det... får en förklaring om ni ser filmen. Det enda jag kan sakna något är att jag skulle vilja ha en längre "slutstrid". Som det är nu känner man sig lite lurad på konfekten - tills slutscenen fick mig att skratta så att grannen bankade i taket. Slutscenen är rent komiskt guld och hade gärna fått vara längre.


Rare Exports var en mycket glad julklapp som jag rekommenderar till alla med mörk humor och en förkärlek för vinterlandskap.


Betyg: 4 bitska äldre män med skägg av 5 möjliga

Av Ulf - 26 november 2016 17:47

 


Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2016

Sidor: 120

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-76-6

 

Allt gick som på räls för Astrid vid den galaktiska koalitionens utbildning. En dag blir dock Astrid anklagad för att ha fuskat på ett prov och kastas ut från skolan - det enda hem hon någonsin känt till. Ett år senare tvingas Astrid ta alla skitjobb hon kan för att överleva. Därför blir hon förvånad över att kallas tillbaka till skolan för att eskortera en mycket lovande elev, Isobel, till högkvarteret. Givetvis går inte allt enligt planerna...

 

Det rör på sig när det gäller svenska serier nu. Efter att ha nästan övermättats av humorserier och/eller konceptalbum under en lång, lång tid har de senaste åren bjudit på flertalet intressanta och duktiga serieskapare. Kim W. Andersson är en av dessa serieskapare. Jag har sedan tidigare recenserat hans nyligen filmatiserade Alena (2012) och Andersson fortsätter med starka kvinnliga karaktärer med namn som börjar på "A" i Astrid: Vulkanmånens kult. Utöver namnliknelsen är dock det mesta nytt.

 

Vulkanmånens kult är tänkt som det första albumet i en längre svit om Astrid. Redan här presenteras vi för vår huvudkaraktär och för de förhoppningsvis allt mer invecklade politiska svängarna i den galaktiska koalitionen. För att de här skulle funka behövde Astrid vara en bra protagonist och ja, jag gillade henne direkt! Att hennes bäste vän heter Ulf är ju bara bonus liksom. Det jag gillar med Astrid är att hon inte är perfekt. Ja, hon har en klassisk hjäteroll (att leva upp till sina döda föräldrars storhet, bäst i klassen etc.), men karaktären kan driva historien framåt på ett sätt som liknande karaktärer inte kan. Seriens stora stjärna är dock skeppsdatorn Itzak som kan driva både Astrid och de övriga till vansinne med sin överteatraliska personlighet.

 

Det är klart att man läser in en massa personliga referenspunkter i verk, men till stilen påminde Vulkanmånens kult om den gamla Kari Läppenen-serien Achilles Wiggen blandat med Space Hulk. Det är inga dåliga inspirationskällor om så är fallet. Jag hoppas absolut på mer i samma stil! Det är därför det inte blir toppbetyg för Astrids första äventyr heller. Det är svårt att slå en homerun direkt när man planerat fler delar i en serie. Jag väntar dock med spänning på nästa del!

 

Betyg: 4 sarkastiska skeppdatorer av 5 möjliga

Av Ulf - 16 november 2016 10:12


Regi: Oliver Stone

Manus: Kieran Fitzgerald & Oliver Stone (baserat på Anatoly Kucherena & Luke Hardings bok)

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Zachary Quinto, Shailene Woodley mfl

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Vendian Entertainment/KrautPack Entertainment

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3774114/


När Edward Snowden läckte de tusentals hemligstämplade dokument han hanterat i sitt arbete som säkerhetsexpert för flertalet regeringsorganisationer var skandalen ett faktum - USA:s regering hade spionerat, inte bara på misstänkta terrorister, utan i grund och botten på alla. Det här är historien om hur Snowden kom fram till sitt beslut att göra det han själv tyckte var rätt för landet han tjänade, kosta vad det kosta vill.


Oliver Stone är skildraren av amerikansk nutidshistoria som kom av sig. Efter en otrolig svit på 80- och 90-talen har Stone inte gjort något riktigt bra sedan 1994 års Natural Born Killers. Vissa ansatser har varit bra, andra tämligen usla, men Stone har haft svårt att komma upp i samma kvalitet och konsekvens som han gjorde under tidigare nämnda decennier. Snowden är därför ett rejält fall framåt. Det är Stones bästa film sedan just Natural Born Killers och en storstilad comeback.


Historien om Snowden är en väldigt tilltalande berättelse att göra film på. Vi har tidigare sett historien "på riktigt" i den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour (2014). Det är en infernaliskt spännande dokumentär och vi får även se hur denna spelas in här. Metafilm så det skriker om det. Det som skiljer dokumentär och spelfilm åt är framförallt att vi får dramatiserat återberättande av händelser som ledde fram till Snowdens beslut och inte enbart händelserna så som de utspelar sig i realtid. Jag har en mycket större förståelse för Snowdens motivation och val nu än jag hade innan. Bara det faktum att han var på väg att bli elitsoldat innan han bröt benet på några ställen är något som säger väldigt mycket om hans karaktär.


Stone berättar skickligt och ledigt med sin sedvanliga förståelse för karaktärer och händelseförlopp. Det är klart att han driver en tes här, men samtidigt är det svårt att argumentera emot det orimliga i USA:s agerande i form av övervakning. För mig och många andra är Snowden en hjälte. Att offra allt för principen att vi inte ska bli övervakade i så stor mån som möjligt är beundransvärt och vi pratar inte tillräckligt om honom.


Joseph Gordon-Levitt gör ett mycket bra porträtt av Snowden och det skulle inte förvåna mig om han kniper sin första Oscarsnominering för rollen. Han har bra draghjälp av en rad mer eller mindre kända skådespelare som samtliga gör bra roller. Shailene Woodley har den mest framträdande rollen som Snowdens flickvän Lindsay Mills. Kemin mellan henne och Gordon-Levitt är riktigt bra och jag tror verkligen på dem. Intressant nog ser vi också en väldigt nedtonad Nicolas Cage i en mindre biroll som visar att han kan skådespela när han inte blir attackerad av bin eller nitar folk i björnkostym.


Snowden är en av 2016 års främsta biografiska filmer. Den hade kunnat kortas några minuter för att bli riktigt tajt berättad, men det är lite av Stones grej - han gör gärna för långa filmer för sitt eget bästa. Det är dock en film som bör ses av alla som värnar om ett öppet samhälle där vi inte ska behöva bli övervakade för att vi råkar använda fel ord på ett internetforum.


Betyg: 4+ visselblåsare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se