Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 23 juli 2016 17:30

 


Regi:  Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Bad Hat Harry Productions mfl.

År: 2016

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3385516/



När världens första mutant, En Sabah Nur, vaknar efter sin mångtusenåriga vila i Egypten ställs Xavier och hans elever för ett större hot än någonsin. En Sabah Nur, omdöpt till det lite mer talande "Apocalypse", samlar fyra krigare runt sig och sätter ut för att förstöra det som människorna byggt upp medan han varit borta. Samtidigt försöker Xavier får en ung Jean Grey att släppa fram sina krafter - något som kanske kommer få ödesdigra konsekvenser.


Fox filmer i Marvels universum har i jämföresle med Marvels egna fört en något tynande tillvaro. Marvel Studios suktar alldeles säkert efter att få filmrättigheterna till sina mutanter tillbaka helt och hållet, men om vi ser till vad Fox har gjort med licensen bortsett från snedtrampet med X-Men: The Last Stand (2006) har de verkligen ett bra track record. Apocalypse är ytterligare en riktigt bra film i deras X-Men-serie och är ett spännande actionäventyr fullt med blinkningar till oss serieläsare för att förhöja upplevelsen.


Castingen är som vanligt på topp. Fassbender återvänder som Magneto och McAvoy som Professor X. Deras samspel, inte olikt det mellan Patrick Stewart och Ian McKellen i de äldre filmerna, är navet som hela narrativet snurrar runt. Å ena sidan har vi Professor X:s altruism och å andra sidan har vi Magnetos väldigt ambivalenta inställning till världen och mänskligheten. Det blir till bra drama. Nykomlingarna sköter sig också bra. Kodi Smit-McPhee gör en god insats som Nightcrawler, men framförallt är det Sophie Tutner som gör en mycket, mycket bra Jean Grey. Dessutom är det kul att man castat en Storm som faktiskt ser ut och uppträder som karaktären i fråga. Den som dock äger varenda scen han är med i är Evan Peters som Quicksilver. Jag vill ha en solofilm med honom! När alla Marvelkaraktärer får solofilmer är Peters definitivt värd sin!


Manuset följer förvisso en ganska vanlig mall för X-Men (människor är onda, mutanter måste bestämma sig för hur de ska ställa sig till detta), men funkar samtidigt bra. Dialogen flyter på och med Bryan Singer i registolen kan man inte gå fel när det gäller X-Men. Apocalypse är en tämligen tråkig skurk, men det är inte heller han som spelar huvudrollen här utan ovan beskrivna konflikt. Apocalypse blir egentligen mest till det yttre hot som mutanterna måste göra ett handgripligt val till. Med en slutscen efter eftertexterna som bygger upp till nästa film är Fox X-Men-filmer de enda superhjältefilmer de enda som spelar i samma liga som Marvels egna produktioner. Det är ett gott betyg om något.


Betyg: 4 fenixar på gång av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 24 juni 2016 18:49

 


Regi:  Jean-Marc Vallée

Manus: Bryan Sipe

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Mr. Mudd/Right of Way Films mfl.

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1172049/


När Davis förlorar sin fru i en bilolycka tar han händelsen förvånansvärt bra. Vad omgivningen inte vill se är den chock som han nu bär på och inte vet hur han ska uttrycka. I ett försök att prata av sig skriver han till ett företags kundservice om dels hans dåliga upplevelse med en av deras godisautomater och dels om sina känslor efter hustruns bortgång. Det är så han träffar Karen, en kvinna olycklig på sitt eget håll. Davis och Karen inleder en vänskap och plötsligt vet Davis vad han måste göra - han måste dekonstruera hela sitt tidigare liv för att kunna gå vidare.


Kommer du ihåg den överskattade skitfilmen Silver Linings Playbook (2012) som hyllades av allt och alla? Demolition är den mer realistiska och jordnära varianten av den. Bryan Sipe har skrivit ett manus som behandlar sorg och dåliga relationer inte som att allt är förlorat det ögonblick någon försvinner ur ens liv utan att det är en långsam process som inte kan mätas i tid. Likaså är den fri från nämnda films idiotiska porträtt av att psykisk sjukdom eller livskriser ursäktar ditt beteende vad du än gör. Det gör det inte. I verkligheten kommer din omgivning tröttna på dina nycker och säga åt dig att bete dig eller hålla dig borta. 


Jake Gyllenhaal är magnifik i rollen som Davis och fortsätter vara i min mening en av de mest underskattade skådespelarna i Hollywood idag. Han kan spela ut vilket känsloregister som helst, men det som är mest imponerande med honom är att han också kan vara totalt nollställd. Det är svårare än vad man kan tro. Försök själv att förmedla repliker med en total brist på intresse och dessutom fortfarande vara intressant så får du se vad jag menar. Även Naomi Watts är bra i sin roll, men det här är Gyllenhaals film raktigenom.


Det som gör Demolition så njutbar i allt sitt mörker är dock Sipes manus. Med en svart komik som ledstjärna (hur många svarta relationsdraman har jag sett på sistone?) guidar Sipe oss igenom sorgen att förlora en partner både absolut permanent (läs: döden) eller långsamt glida ifrån varandra ut i ingenting. Demolition gör ont att se, men bjuder ändå på så pass många absurda situationer att det snarare blir en livsbejakande film än en deprimerande. Med mästerlig regi av Jean-Marc Vallé är det få saker som ligger den här filmen i fatet. Anledningen till att den inte får högsta betyg är att manuset i viss mån, trots sina fina karaktärsproträtt, har tempoproblem. Det är dock fortfarande en mycket sevärd film!


Betyg: 4 jag behöver lite lättsammare filmer nu... av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 21 juni 2016 16:50

 


Regi:  Charlie McDowell

Manus: Justin Lader

Medverkande: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson mfl.

Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions

År: 2014

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2756032/

 

Ethan och Sophies parterapi går inget vidare. I ett sista försök föreslår deras terapeut en retreat där de ska spendera en helg helt för sig själva. Snart visar det sig dock att huset de kommer till inte riktigt är som andra. När en i paret går in i huset ensam möter de en idealiserad version av sin egen partner...

 

The One I Love var ett trevligt misstag. Jag letade egentligen efter en helt annan film med samma titel, men när Justin Laders smart skrivna historia började spelas upp drogs jag in. Jag har en förkärlek för kärleksfilmer som inte följer den traditionella romantiska komedi-strukturen utan bryter upp med surrealism och/eller en stor dos svärta. Nu vet jag inte om jag skulle följa strömmen och kategorisera den här filmen som en komedi överhuvudtaget. Den är mer av en förhållandemardröm.

 

Alla som haft ett längre förhållande känner till det där med hur passionen och idealbilden av partners ebbar ut tämligen fort. Det finns lite olika saker att göra då. Vissa finner sig i situationen och ser det som en fördjupad kärlek, andra jagar efter nya partners för att fylla det tomrum de inte kan hantera och ytterligare andra går i parterapi. Frågan som Lader ställer i sitt manus är om vi egentligen vill ha den där idealiserade partnern tillbaka eller om vi kan komma vidare med en "riktig" person? Själv har jag aldrig gått i parterpai, men har ställts inför "arbetssituationen" i längre förhållanden ett antal gånger. Lader visar på ett effektivt sätt den förljugna bild av oss själva som vi säljer till vår partner i början av ett förhållande och hur vi först senare börjar portionera ut våra egna brister och fel. Det är minst sagt intressant.

 

Filmen har i princip bara två skådespelare och båda är mycket bra. Om jag skulle välja ut en av dem att hylla lite extra blir det dock Mark Duplass i rollen som Ethan. Hans två "personligheter" har en tydligare distinktion och den smärta och avundsjuka han spelar sitt primära jag med är alltför bekant. Charlie McDowell har regisserat sina två huvudskådespelare väldigt väl och skyggar inte för att ge jobbiga scener lång tid att utvecklas.

 

Det enda jag egentligen har att invända om gällande The One I Love är att den försöker just vara en komedi då och då. Det misslyckas den med. Det här är hjärta, smärta och intressanta tankeexperiment. Det behöver jag inte komisk musik till.

 

Betyg: 4 men REM-låten med samma namn hade varit välkommen av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2016 23:15

 

 

Regi:  Byron Howard/Rich Moore/Jared Bush

Manus: Jared Bush & Phil Johnston

Medverkande: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2948356/

 

Ingen tar Judy Hopps på allvar när hon berättar att hon vill bli polis. Det har aldrig funnits en kaninpolis i Zootopia och varför skulle det? Kaniner är ju små och svaga! Judy har dock gett sig fanken på att klara av polisskolan och alla utom hon är förvånad när hon gör det. Den tidigare så fridfulla staden Zootopia har dock ett stort problem. Flertalet djur har börjat försvinna och med allt motstånd hon stöter på inser Judy att hon måste lösa fallet för att göra sig ett namn - eller sluta som polis.

 

Zootopia är Disneys senaste animerade storfilm och man följer i dotterbolaget Pixars fotspår med att göra historier som kan uppskattas på många olika plan och över generationsgränserna. Den yngre generationen får en spännande deckarhistoria anpassad till barn med söta antropomorfiska djur. Den äldre generationen får flertalet filmreferenser som kommer flyga högt över huvudet på de små. Det som dock gör Zootopia till en mycket bra film är vad båda får - ett mycket målande exempel på allt elände som rasism och fördomar kan ställa till med.

 

Jared Bush & Phil Johnston har skrivit ett manus som går in på djupet av främlingsfientlighet samtidigt som de lyckas hålla tonen tillräckligt lättsam för att den inte ska slå över i ren misär. Det som är talande för manuset är hur dualistiskt det är - de "onda" är inte alla "onda" och de "goda" är inte ofelbara på något sätt. Bush & Johnston visar även hur till synes snälla personer kan dras med i propaganda och rädsla. Det är ett väldigt imponerande tema och i min mening är det här ett mycket smartare skrivet manus än det till förra årets stora animerade film, Inside Out (2015), som hyllades av allt och alla. Det är mer subtilt och inte lika predikande. Mycket, mycket bra.

 

Även röstskådespelet är bra, inte minst Ginnifer Goodwin och Jason Bateman i huvudrollerna. Zootopia är en film jag kan rekommendera till barn i alla åldrar. Jag hade riktigt kul med den här filmen och barnfilmer som dessutom har ett djupare budskap är jag väldigt svag för. Ta med dina barn idag eller se den själv!

 

Betyg: 4+ kaninpoliser av 5 möjliga

Av Ulf - 1 maj 2016 18:20

 


Svensk titel: Det mörka tornet 2 - Följeslagarna

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 461

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1511-5

 

"What we like to think of ourselves and what we really are rarely have much in common."

 

Efter att Mannen i Svart har spått Rolands framtid med tarokkort (den här världens motsvarighet till tarotkort.. .fast dessa funkar) vaknar Revolvermannen upp ensam på den strand där vi lämnade honom i slutet av förra boken. Snart blir han attackerad av märkliga varelser från havet och även om han undkommer med sitt liv i behåll lämnas han kraftigt försvagad och sjuk. När han drar vidare stöter han på en dörr mitt ute i ingenstans. Dörren leder till vår världs New York, anno 1987 och in i medvetandet på Eddie Dean - en ung heroinist på väg att göra sitt livs värsta misstag...

 

Om första boken i Kings långa epos var ojämn i sin berättarstil och inte riktigt hade satt fingret på karaktärerna än är bok två ett klart fall framåt. Det är fortfarande i viss mån ojämnt mellan delarna, men The Drawing Of The Three känns mycket mer som en enhetlig historia än sin föregångare. King skriver även detta i sitt efterord. Framförallt är det introduktionen av karaktärerna Eddie Dean och Odetta/Detta Holmes som gör bok två mer njutbar. Eddie är en intressant karaktär då han i och med sitt missbruk blir en typ av kontrapunkt till Rolands rättrådighet. Samtidigt börjar Rolands besatthet av Tornet bli allt mer genomsyrande för karaktären och när Eddie till sist kommit över sitt drogberoende är det i viss mån Roland som övertar hans roll i ett väldigt fint karaktärsskifte.

 

Odetta/Detta Holmes är även hon en intressant karaktär, inte minst med tanke på att hon flyttas från medborgarrättsrörelsens New York till Rolands värld där hon förbluffas över att hon behandlas som en jämlike. Jag skriver hennes namn som jag gör eftersom Odetta har sin mörkare sida, Detta, som är en djupt rasistisk och våldsam kvinna som helst av allt skulle vilja döda alla vita - inklusive Eddie och Roland. Denna dualism, med den nästa zen-liknande Odetta och den våldsamma Detta, blir till mycket intressant läsning.

 

Kopplingarna mellan vår värld och Tornets blir också allt tydligare och det är här förklaringarna börjar till hur Kings hela litterära kosmos egentligen hänger ihop. Som de upprepar i både bok ett och två: "Det finns andra världar än denna." Hos King hänger alla världarna ihop på mer eller mindre uppenbara sätt. Det blir tydligt redan mot slutet av den här volymen, inte minst med en kort paragraf om Randall Flagg (en av de största skurkarna i Kings bibliografi) och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Nu har jag nämligen kommit så pass långt som jag tidigare läst i serien. Fast innan dess rekommenderas jag av forumen att läsa en rad andra King-böcker för att friska upp minnet. Först ut, The Stand (1978).

 

Betyg: 4 kosmiska dörrar av 5 möjliga

Av Ulf - 20 april 2016 21:47

 


Regi:  Ilinca Calugareanu

Manus: Ilinca Calugareanu

Medverkande: Irina Margareta Nistor, Ana Maria Moldovan, Dan Chiorean mfl.

Produktionsbolag: Vernon Films/Passion Pictures/Impact Pictures mfl.

År: 2015

Längd:  78 min

Land: Rumänien/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2442080/

 

Rumänien bakom Järnridån och under den maktfullkomlige Ceaușescu var föga förvånande inte ett särskilt livat ställe. När videobandspelaren kommer in i befolkningens liv kostar den lika mycket som en ny bil och det finns ändå inget att se eftersom alla filmer förhandsgranskades av en löjligt hård statscensur. Det här är historien om en driven affärsman som insåg att det gick att tjäna pengar på folks törst efter underhållning, en modig kvinnlig översättare som blev en hel generations röst och hur videofilmen hjälpte till att så frön av revolution.

 

Chuck Norris vs. Communism är en film jag tänker dänga i huvudet på folk som påstår att mainstreamfilm inte kan vara kultur och konst. Ilinca Calugareanus dramadokumentär om hur en hel befolkning startade illegala videoklubbar och fick sin första glimtar av väst är en fantastiskt medryckande film med ett positivt budskap - konsten kan krossa murar.

 

Givetvis krävs det också de modiga personerna bakom distributionen för att en sådan här sak ska fungera. Å ena sidan har vi affärsmannen Teodor Zamfir som tjänar enorma pengar på piratkopior och drivs av just detta. Å andra sidan har vi filmälskaren Irina Margareta Nistor som dubbar i princip alla filmer som kommer ut på marknaden driven av kärleken till filmkonsten. Nistor är en hjältinna som måste besjungas mer utanför Rumäniens gränser. Även om hon främst gjorde vad hon gjorde för att kunna se film bidrog hon till att få ut kulturen till folket.

 

Calugareanu har gjort en film om det hopp som kultur kan bringa människor. Hon använder sig av flertalet intervjupersoner som var med i de illegala videoklubbarna och även om händelserna utspelade sig i en kommunistisk diktatur är det vissa saker man känner igen sig i rätt väl. När jag var liten parvel var piratkopierade VHS-band med förbjudna filmer på hårdvaluta. Grundtanken var den samma - staten ska ge fan i vad jag ska få titta på! På så vis blir Calugareanus film en märklig blandning mellan nostalgitripp och en inblick i ett samhälle jag inte visste särskilt mycket om.

 

Det enda jag saknar är ett lite större perspektiv. Vem var egentligen Zamfir? Tillhörde han säkerhetstjänsten och brydde sig helt enkelt inte? Hur kunde de här videoklubbarna fortsätta sina verksamheter i ett land med en notoriskt paranoid säkerhetsapparat? Dessa och andra frågor gör visserligen att jag vill veta mer men det vore trevligt att få några teorier presenterade åtminstone. Nåväl, gillar du film- och nutidshistoria och vill se något hjärtvärmande kan jag ändå rekommendera Chuck Norris vs. Communism.

 

Betyg: 4 undrar om de kollade Red Dawn? av 5 möjliga

Av Ulf - 8 april 2016 22:45

 


 

Regi: William Brent Bell

Manus: Stacey Menear

Medverkande: Lauren Cohan, Rupert Evans, James Russell mfl.

Produktionsbolag: Huayi Brothers Media/Vertigo Entertainment/Lakeshore Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  97 min

Land: USA/Kina/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3882082/

 

Greta lämnar ett dåligt förhållande i USA för att bli nanny åt en rik brittisk familj. Hon blir minst sagt chockad när det visar sig att parets barn är en docka av en åttaårig pojke i naturlig storlek. När paret åker på semester lämnas Greta ensam i kråkslottet till hus och tänker som alla andra skulle gjort - det är bara en docka. Snart börjar dock saker försvinna i huset och dockan dyka upp på alla möjliga ställen...

 

Levande dockor. Jag hatar levande dockor. Finns det en skräckfilmstrop (ok, två, där clowner är den andra) som jag tycker är sjukt obehaglig så är det levande dockor. Dockor har ingen anledning att röra på sig eller vara besjälade, men i både kulturer i vår verklighet och i skräckfilm tillskrivs dockorna magiska egenskaper. Det är inte så konstigt egentligen. De blir våra avbilder och människan har en lång historia av att ge avbilder och andra ting egenskaper som de egentligen inte besitter. Nåväl, The Boy är den senaste i en lång tradition av filmer med dockor som kanske eller kanske inte är levande. Där de flesta filmer av det här slaget tar en småhumoristisk inställning till bara tanken på levande dockor finns denna humor inte här. Och tack och lov för det. The Boy blir tack vare detta nämligen på sina ställen väldigt obehaglig.

 

Lauren Cohan, kanske mest känd för sin roll som Maggie i The Walking Dead (2010), spelar huvudrollen som Greta och gör det väldigt bra. Cohan är en av de bästa i ensemblen i tidigare nämnda serie och här får hon verkligen spela ut. Det faktum att många av hennes scener är mot en livlös (eller?) docka gör att hon verkligen får spänna sina skådespelarmuskler. Resterande rollista är gamla trotjänare från framförallt diverse andra tv-serier och de gör sitt jobb. Det råder dock ingen tvekan om att det här är Cohans film rakt igenom.

 

Scenografin är även den väldigt bra. Man har verkligen hittat ett klassiskt kråkslott komplett med statybeströdd viktoriansk trädgård och dammiga gamla bibliotek. Hela filmen har en väldigt gotisk stil vilket passar den väl. Det som drar ner betyget något är manuset. Till en början är The Boy en tämligen rakt berättad spökhistoria utan några större överraskningar. Ungefär sista akten ändrar dock filmen genre. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Stilbrottet blir totalt och även om det är unikt blir övergången ganska klumpig. Det ska dock sägas att många av detaljerna man kanske inte funderade så mycket över i filmens inledande två akter kommer verkligen tillbaka som betydelsefulla mot slutet.

 

The Boy är en film som verkligen ligger mellan två betygssteg. Som bekant friar jag hellre än jag fäller och därför blir det också det högre betyget. För folk som "gillar" creepy ass dolls, se den.

 

Betyg: 4- och den där spegelscenen... av 5 möjliga

Av Ulf - 28 mars 2016 20:45

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, John Bernthal mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

En tid efter att Wilson Fisk påbörjat sin långa fängelsevistelse drabbas Hell's Kitchen av en ny fara. Någon skjuter besinningslöst ihjäl kriminella kopplade till knarkhandel. Samtidigt tvingas Matt Murdock och Foggy Nelson inse att rättegången mot Fisk inte blev det lyft för advokatfirman som de önskat. Med skulder som hopas och Matts problem att balansera sin hemliga identitet som Daredevil med vardagslivet tycks problemen inte ha något slut. Än värre blir det när en viss sai-expert från Matts förflutna återvänder...

 

Första säsongen av Daredevil (2015) lyckades fånga det jag älskat med serieförlagan sedan barnsben. Den var mörk, moraliskt ambivalent och innehöll fighting som fick mig att dra efter andan. Med en lika briljant säsong av närbesläktade Jessica Jones (2015) under bältet var mina förväntningar på Netflix andra säsong av den röda djävulen minst sagt uppskruvade. Även om det inte är riktigt lika vass som sin föregångare är den också riktigt jäkla bra!

 

Charlie Cox briljerar fortfarande i rollen som Murdock/Daredevil, men säsong 2 är ändå mer av birollernas segertåg. Jon Bernthal är den fjärde inkarnationen av Frank "The Punisher" Castle som jag sett under åren och även om han inte är den mest porträttlike av dem är det här första gången som jag känner att någon fått karaktären rätt. The Punisher ska vara så här pass skadad och knäpp - det ingår i hans karaktärsdrag. Tidigare försök har allt som oftast haft scener som försökt göra honom mjukare eller väldigt övertydligt visa hur han sörjer sin familj. I Bernthals gestalt blir Castle en mördarmaskin som bär alla sina känslor djupt, djupt inne. Det är inte det att han inte förmedlar känslorna, men det är med små medel som passar karaktären väldigt bra. En av säsongens absolut bästa scener är den långa, långa monologen han har i Daredevils sällskap där han förklarar sin syn på brottslingarna och vad de gör. Gåshud, minst sagt.

 

Precis som Bernthal är som klippt och skuren för rollen som The Punisher är Elodie Yung perfekt för rollen som Elektra. Senast vi såg Elektra i live action-sammanhang porträtterades hon av Jennifer Garner i kanske den sämsta castingen av en superhjältinna någonsin. Yung visar var skåpet ska stå med sin tolkning av lönnmörderskan/societetsdamen. Dessvärre är det också här som säsong 2 i viss mån tappar i jämförelse med sin föregångare.

 

Säsongens första halva ägnas väldigt mycket till Punisher och den är precis lika bra som jag hade hoppats. Punishers totala brist på moral när det kommer till dödande, samtidigt som han de facto gör vad Daredevil säkert skulle vilja göra många gånger, blir ett genomgående tema som ställer hjälte och anti-hjälte mot varandra. Det funkar hur bra som helst och actionsekvenserna är på topp. Sedan kommer Elektra in i bilden. Det är inte det att Elektra är en ointressant karaktär på något sätt, men det blir för mycket för fort. Kriget mellan The Hand och The Chaste byggs upp för fort under säsongens andra halva, men å andra sidan måste jag säga att det gjorde det även i källmaterialet. Om Netflix håller sig till källmaterialet så pass som de gjort hitintills (de större dragen är mycket lika Frank Millers första runda med karaktären) är kriget dessutom lite av en parentes inför säsong 3. Om kronologin fortsätter kommer säsong 3 baseras på min absoluta favoritstoryline från tidningen, vilket gör att jag än en gång sitter som på nålar.

 

Netflix gör utan tvekan de bästa superhjälteserierna du kan se på tv/online. Både Daredevil och Jessica Jones har bevisat detta. I höst är det premiär för serie nummer tre, Luke Cage (2016), och kopplingarna mellan de olika serierna kommer bara bli allt tydligare. Seriediggare har redan räknat ut vart detta barkar. För er andra kommer ni få en trevlig överraskning runt 2018 sisådär. Håll ögonen öppna!

 

Betyg: 4+ mordiska händer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se