Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 28 augusti 2016 15:13

 

Regi:  Billy O'Brien

Manus: Billy O'Brien & Christopher Hyde (baserat på Dan Wells roman)

Medverkande: Max Records, Christopher Lloyd, Laura Fraser mfl.

Produktionsbolag: Floodland Pictures/Fantastic Films/Level 5 Films mfl.

År: 2016

Längd:  104 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4303340/


John är allmänt ansedd som en konstig enstöring av sina klasskamrater. Saken blir inte bättre när hans mor är stadens rättsläkare och John praktiserar på samma arbetsplats. När en rad bestialiska mord inträffar i det lilla samhället riktas Johns uppmärksamhet mot en av sina grannar. Hans fascination för seriemördare och smått instabila grepp om verkligheten gör dock att han samtidigt måste kämpa mot sitt eget mörker. Är han en seriemördare i vardande själv?


Jag gick in i den här filmen utan några som helst förväntningar och förkunskaper. Titeln drog in mig. Vad jag fick var en mycket säregen historia långt ifrån gemene seriemördarthriller. I Am Not A Serial Killer är en del uppväxtdrama, en del deckare och en del lek med det mänskliga psyket. För det mesta funkar det också väldigt bra. Max Records (vilket namn!) är bra i huvudrollen, men det är Christopher Lloyd som den här filmen nästan verkar skriven för. Lloyd, med ett galet utseende redan under hans glansdagar på 80-talet, är genuint obehaglig i rollen som den misstänkte grannen, Crowley.


Det är ingen tillfällighet att grannen heter just Crowley. Det är inte en så subtil nick till en viss ökänd ockultist och ger också en föraning om filmens vändning. Jag är inte riktigt tillfreds med hur manuset utvecklar sig, men det är sannerligen unikt i sin genrekombination. Främst kom jag till att tänka på en serie gamla avsnitt av The X-Files (1993 - 2015) om Victor Tooms. Mulder och Scully gjorde det dock bättre. Lloyd räddar filmen från att sjunka alltför långt ner med sitt spel och jag vill se honom i fler roller av den här typen.


I Am Not A Serial Killer är också en tekniskt utsökt film, med ett blekt foto och välkomponerad musik. Det är något märkligt att ett främst irländskt team gör en film med amerikanska skådespelare som utspelar sig i den amerikanska mellanvästern. Varför inte förlägga handlingen till Irland? Resultatet blir att filmen redan gått upp i USA, men vi europeer får vänta tills minst december. Förhoppningsvis kommer den göra en rundtur på de europeiska genrefilmsfestivalerna innan dess. Det är en film som passar som handen i handsken på sådana tillställningar.


I Am Not A Serial Killer är en originell historia som säkert inte kommer falla alla i smaken. Om du vill se en annorlunda thriller med fint skådespel kan jag dock rekomendera den varmt.


Betyg: 4- men vem låter sin tonårige son praktisera som patolog? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 augusti 2016 12:28

 


Regi:  Daniel Ragussis

Manus: Daniel Ragussis

Medverkande: Daniel Radcliffe, Toni Collette, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Atomic Features/Green-Light International/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4781612/


Nate Foster är en väldigt begåvad FBI-agent som har det svårare med det sociala samspelet. När han kallas in för att förhöra en misstänkt terrorist uppmärksammas hans kunnande av Angela, en veteran inom anti-terror. Angela är övertygad om att nästa stora terrorattack kommer bli från landets högerextrema element. Spåren leder till den kontroversielle radioprataren Dallas Wolf. Någon behöver dock luska ut exakt vad Wolf och områdets vit makt-organisationer har i kikaren. Lotten faller på Nate. Frågan är om han kan stoppa planerna i tid?


För personer som är intresserade av brottsbekämpning är Michael German ett välkänt namn. German var en av de främsta agenterna FBI hade under täckmantel och först och främst bekämpade han högerextremism. Imperium är i mångt om mycket baserad på Germans erfarenheter och han hjälpte även till med manusarbetets mer tekniska detaljer. Det gör att filmen, även om det inte är en sann historia som sådan, får en väldigt autentisk ton. Det är också det som gör den stundtals så skrämmande.


Daniel Ragussis manus är så pass drabbande som det är i och med att han tar en helhetsbild av den amerikanska nynazismen. I de flesta andra filmer jag sett om fenomenet behandlas endast skinheadvarianten av nynazister, men Ragussis låter oss följa med in i de välartade förortshusen och visar hur den riktiga makten hos de högerextrema ligger bakom ljusskygga fasader långt från kängor och rakade skallar.


Ragussis regi är även den mycket bra, framförallt när det kommer till skådespelarna. Daniel Radcliffe är långt, långt från Hogwarts i rollen som Nate och gör det mycket bra. Jag var till en början lite skeptisk till hur han skulle klara av att porträttera en FBI-agent (killen är tämligen ung), men det är just detta utseende och framtoning som gör att han klarar av att även spela undercover-rollen som övertygad nazist. Även Toni Collette är bra i rollen som anti-terrorexperten Angela och kemin mellan henne och Radcliffe fungerar utmärkt.


Det enda jag har att anmärka på är filmens tempo. Det finns en tydlig nedgång i tempo och berättande i filmens mitt, vilket gör att andra akten blir något lidande. Dessutom skulle jag vilja ha en lite tydligare förklaring om de olika grupperingarna i filmen. För en icke-amerikan kan det ibland vara svårt att hänga med i alla förkortningar de slänger sig med gällande dessa organisationer. Men, Imperium är en bra film som visar något viktigt - rasismen kommer inte bara med rakad skalle utan även i kostym.


Betyg: 4 you're a skinhead, Harry av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 20 augusti 2016 15:00

 


 

OBS! Uppdatering! The good people på Apart Förlag AB vill stötta sina författare och även ge er läsare av Skitfinkultur en chans till lite rabatt! Köp boken direkt från apartforlag.se så får Andersson bra mycket mer pengar än om ni skulle köpt den annorstädes. Dessutom, om ni anger rabattkoden SKITFINKULTUR får ni 10% på köpet. En serieskapare får betalt, du betalar mindre och allt är groovy. Win win!

 

Författare: Kim W. Andersson (med dialogassistans av C/M Edenborg)

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2012

Sidor: 125

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-74-2

 

Alena är inte som de andra flickorna på den snobbiga privatskolan Ekensberg. När hennes bästa vän Josefin hoppar från en bro börjar allsköns rykten spridas om att de två haft en romans - något socialt förbjudet i den hårda hackordningen bland skolans tjejer. Men även om Alena är utstött och mobbad har hon en hemlighet. Josefin är inte alls borta - hon är bara inte särskilt levande längre.

 

Alena markerar en viktig händelse i svensk populärkultur. Det är första gången på hur länge som helst som en serieroman med svenskt ursprung blir film. Dessutom är det kanske den första riktigt bra svenska skräckfilmen på decennier. För handen på hjärtat, det har gjorts tafatta försök inom genren i Sverige men merparten av slutresultaten har mest kunnat sägas vara "bra för att vara svenskt". Det är egentligen bara Henrik Möllers exkursioner ner i det mänskliga mörkret som varit något att se de senaste åren. Alena är något helt annat. I motsats till Möllers skräckfyllda produktioner i till exempel Lokalvårdaren (2014) håller sig Alenas källmaterial mycket mer åt traditionell skräck, men med en säregen och mycket svensk touch.

 

Tankarna går oundvikligen till Stephen Kings Carrie (1974), men där nämnda bok (och sedermera film) var djupt rotad i det förljugna amerikanska förortssamhället går Alena vägen med klasskillnader och sexuell läggning istället. Alena presenteras direkt som en outsider som inte hör hemma på Ekensberg och genom hela berättelsen uttrycks förakt för hennes sociala bakgrund, inte minst riktat från hennes huvudsakliga plågoande, Filippa.

 

Filippa är en otroligt bra skriven karaktär. Vi har alla träffat henne när vi gick i skolan, men Andersson skruvar upp henne till elva. Självgod, bortskämd och utan konsekvenstänkande blir hon den populära tjejen som alla egentligen hatade men samtidigt var rädda för. Precis som mobbarna i Carrie blir Filippa den drivande kraften som får allt att krascha, talande nog både i en duschscen och ett avslöjande på en fest. Andersson är en kombination av Stephen King och John Ajvide Lindqvist i sitt berättande och jag fullkomligen älskar det. Med sin tecknarstil, full av rundade konturer och välgenomtänkt färgsättning, har Andersson dessutom lyckats fånga sina miljöer perfekt.

 

Det är också det som gör att jag inte riktigt kan ge den här serieromanen högsta betyg. Jag vill helt enkelt ha mer. Jag vill ha en "special edition", utökad version med mer Alena, mer vedervärdig Filippa och mer förvirrade tonåringar. Det här är nämligen riktigt jäkla bra och en anledning att se filmatiseringen när den nu går upp på biograferna. Se filmen, läs boken och förbluffas över att det faktiskt görs bra svensk skräck i serieform och på duk.

 

Betyg: 4+ flickor som springer med saxar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 augusti 2016 21:31

 


Regi:  Sam Liu

Manus: Brian Azzarello (baserat på Alan Moores serie)

Medverkande: Kevin Conroy, Mark Hamill, Tara Strong mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Animation/DC Entertainment/DC Comics mfl.

År: 2016

Längd:  76 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4853102/


Enligt mig själv och många andra är Alan Moores Batman-historia The Killing Joke en av de absolut, om inte den, främsta enskilda historien som skrivits om den mörke riddaren. I Brian Azzarellos version av Moores lika mörka som genialiska berättelse är mycket i sig likt, men lika mycket är nytt.


Barbara Gordon, dotter till polismästare Gordon och i hemlighet Bat-Girl, får en efterhängsen beundrare från den undre världen efter sig. Efter att ha stoppat honom en gång för alla och uttryckt sina egentliga känslor för Batman/Bruce Wayne inser Barbara att brottsbekämpandet inte är något för henne - att hon löper risk att precis som Bruce en dag kanske kliva över gränsen och göra något hon inte kan komma tillbaka från. Ödet (och Jokern) vill dock annorlunda och Barbara blir allvarlig sårad... och polismästare Gordon kidnappad.


Ni som läst serieförlagan känner inte igen mycket av ovanstående. Det är för att filmatiseringen av The Killing Joke skulle blivit tämligen kort om man enbart baserat den på Moores väldigt kärnfulla historia. Brian Azzarello, även han framstående Batman-författare, har valt att lägga mycket mer fokus på Bat-Girl än hennes bakgrundsroll i serieversionen. Bat-Girl är absolut en nödvändighet för narrativet, men Azzarellos första halva av filmatiseringen, där de flesta av förändringarna ligger, har en ganska skarp skarv mot den avslutande delen. Jokern borde presenterats tidigare och vävts in smidigare med den första halvtimmen.


Ovanstående är dock det enda egentligen negativa jag har att säga om den här filmatiseringen. Historiens poäng, att vi alla kan korrumperas och vi endast är en dålig dag från sammanbrott, är lika stark som den var i Moores originaltext. The Killing Joke är bland det mörkaste man kan se i animerad form just nu. Rent tematiskt vette fanken om jag skulle satt en 11-årsgräns på den. Jag, som Batman-diggare av rang, är däremot lycklig över att de inte fegat ur. Mark Hamills Joker är fortfarande bland de bästa röstskådespelarprestationerna jag känner till och hna är verkligen i högform som den fullkomligt galne versionen av skurken vi är vana vid att se, långt ifrån Jared Letos boyband-look. Kort sagt, det här är bättre än Suicide Squad (2016) med hästlängder. Men sen är den också gjord av folk som kan skriva de här karaktärerna.


Betyg: 4 dräpande punchlines av 5 möjliga

Av Ulf - 23 juli 2016 17:30

 


Regi:  Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Bad Hat Harry Productions mfl.

År: 2016

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3385516/



När världens första mutant, En Sabah Nur, vaknar efter sin mångtusenåriga vila i Egypten ställs Xavier och hans elever för ett större hot än någonsin. En Sabah Nur, omdöpt till det lite mer talande "Apocalypse", samlar fyra krigare runt sig och sätter ut för att förstöra det som människorna byggt upp medan han varit borta. Samtidigt försöker Xavier får en ung Jean Grey att släppa fram sina krafter - något som kanske kommer få ödesdigra konsekvenser.


Fox filmer i Marvels universum har i jämföresle med Marvels egna fört en något tynande tillvaro. Marvel Studios suktar alldeles säkert efter att få filmrättigheterna till sina mutanter tillbaka helt och hållet, men om vi ser till vad Fox har gjort med licensen bortsett från snedtrampet med X-Men: The Last Stand (2006) har de verkligen ett bra track record. Apocalypse är ytterligare en riktigt bra film i deras X-Men-serie och är ett spännande actionäventyr fullt med blinkningar till oss serieläsare för att förhöja upplevelsen.


Castingen är som vanligt på topp. Fassbender återvänder som Magneto och McAvoy som Professor X. Deras samspel, inte olikt det mellan Patrick Stewart och Ian McKellen i de äldre filmerna, är navet som hela narrativet snurrar runt. Å ena sidan har vi Professor X:s altruism och å andra sidan har vi Magnetos väldigt ambivalenta inställning till världen och mänskligheten. Det blir till bra drama. Nykomlingarna sköter sig också bra. Kodi Smit-McPhee gör en god insats som Nightcrawler, men framförallt är det Sophie Tutner som gör en mycket, mycket bra Jean Grey. Dessutom är det kul att man castat en Storm som faktiskt ser ut och uppträder som karaktären i fråga. Den som dock äger varenda scen han är med i är Evan Peters som Quicksilver. Jag vill ha en solofilm med honom! När alla Marvelkaraktärer får solofilmer är Peters definitivt värd sin!


Manuset följer förvisso en ganska vanlig mall för X-Men (människor är onda, mutanter måste bestämma sig för hur de ska ställa sig till detta), men funkar samtidigt bra. Dialogen flyter på och med Bryan Singer i registolen kan man inte gå fel när det gäller X-Men. Apocalypse är en tämligen tråkig skurk, men det är inte heller han som spelar huvudrollen här utan ovan beskrivna konflikt. Apocalypse blir egentligen mest till det yttre hot som mutanterna måste göra ett handgripligt val till. Med en slutscen efter eftertexterna som bygger upp till nästa film är Fox X-Men-filmer de enda superhjältefilmer de enda som spelar i samma liga som Marvels egna produktioner. Det är ett gott betyg om något.


Betyg: 4 fenixar på gång av 5 möjliga

Av Ulf - 24 juni 2016 18:49

 


Regi:  Jean-Marc Vallée

Manus: Bryan Sipe

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Mr. Mudd/Right of Way Films mfl.

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1172049/


När Davis förlorar sin fru i en bilolycka tar han händelsen förvånansvärt bra. Vad omgivningen inte vill se är den chock som han nu bär på och inte vet hur han ska uttrycka. I ett försök att prata av sig skriver han till ett företags kundservice om dels hans dåliga upplevelse med en av deras godisautomater och dels om sina känslor efter hustruns bortgång. Det är så han träffar Karen, en kvinna olycklig på sitt eget håll. Davis och Karen inleder en vänskap och plötsligt vet Davis vad han måste göra - han måste dekonstruera hela sitt tidigare liv för att kunna gå vidare.


Kommer du ihåg den överskattade skitfilmen Silver Linings Playbook (2012) som hyllades av allt och alla? Demolition är den mer realistiska och jordnära varianten av den. Bryan Sipe har skrivit ett manus som behandlar sorg och dåliga relationer inte som att allt är förlorat det ögonblick någon försvinner ur ens liv utan att det är en långsam process som inte kan mätas i tid. Likaså är den fri från nämnda films idiotiska porträtt av att psykisk sjukdom eller livskriser ursäktar ditt beteende vad du än gör. Det gör det inte. I verkligheten kommer din omgivning tröttna på dina nycker och säga åt dig att bete dig eller hålla dig borta. 


Jake Gyllenhaal är magnifik i rollen som Davis och fortsätter vara i min mening en av de mest underskattade skådespelarna i Hollywood idag. Han kan spela ut vilket känsloregister som helst, men det som är mest imponerande med honom är att han också kan vara totalt nollställd. Det är svårare än vad man kan tro. Försök själv att förmedla repliker med en total brist på intresse och dessutom fortfarande vara intressant så får du se vad jag menar. Även Naomi Watts är bra i sin roll, men det här är Gyllenhaals film raktigenom.


Det som gör Demolition så njutbar i allt sitt mörker är dock Sipes manus. Med en svart komik som ledstjärna (hur många svarta relationsdraman har jag sett på sistone?) guidar Sipe oss igenom sorgen att förlora en partner både absolut permanent (läs: döden) eller långsamt glida ifrån varandra ut i ingenting. Demolition gör ont att se, men bjuder ändå på så pass många absurda situationer att det snarare blir en livsbejakande film än en deprimerande. Med mästerlig regi av Jean-Marc Vallé är det få saker som ligger den här filmen i fatet. Anledningen till att den inte får högsta betyg är att manuset i viss mån, trots sina fina karaktärsproträtt, har tempoproblem. Det är dock fortfarande en mycket sevärd film!


Betyg: 4 jag behöver lite lättsammare filmer nu... av 5 möjliga

Av Ulf - 21 juni 2016 16:50

 


Regi:  Charlie McDowell

Manus: Justin Lader

Medverkande: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson mfl.

Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions

År: 2014

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2756032/

 

Ethan och Sophies parterapi går inget vidare. I ett sista försök föreslår deras terapeut en retreat där de ska spendera en helg helt för sig själva. Snart visar det sig dock att huset de kommer till inte riktigt är som andra. När en i paret går in i huset ensam möter de en idealiserad version av sin egen partner...

 

The One I Love var ett trevligt misstag. Jag letade egentligen efter en helt annan film med samma titel, men när Justin Laders smart skrivna historia började spelas upp drogs jag in. Jag har en förkärlek för kärleksfilmer som inte följer den traditionella romantiska komedi-strukturen utan bryter upp med surrealism och/eller en stor dos svärta. Nu vet jag inte om jag skulle följa strömmen och kategorisera den här filmen som en komedi överhuvudtaget. Den är mer av en förhållandemardröm.

 

Alla som haft ett längre förhållande känner till det där med hur passionen och idealbilden av partners ebbar ut tämligen fort. Det finns lite olika saker att göra då. Vissa finner sig i situationen och ser det som en fördjupad kärlek, andra jagar efter nya partners för att fylla det tomrum de inte kan hantera och ytterligare andra går i parterapi. Frågan som Lader ställer i sitt manus är om vi egentligen vill ha den där idealiserade partnern tillbaka eller om vi kan komma vidare med en "riktig" person? Själv har jag aldrig gått i parterpai, men har ställts inför "arbetssituationen" i längre förhållanden ett antal gånger. Lader visar på ett effektivt sätt den förljugna bild av oss själva som vi säljer till vår partner i början av ett förhållande och hur vi först senare börjar portionera ut våra egna brister och fel. Det är minst sagt intressant.

 

Filmen har i princip bara två skådespelare och båda är mycket bra. Om jag skulle välja ut en av dem att hylla lite extra blir det dock Mark Duplass i rollen som Ethan. Hans två "personligheter" har en tydligare distinktion och den smärta och avundsjuka han spelar sitt primära jag med är alltför bekant. Charlie McDowell har regisserat sina två huvudskådespelare väldigt väl och skyggar inte för att ge jobbiga scener lång tid att utvecklas.

 

Det enda jag egentligen har att invända om gällande The One I Love är att den försöker just vara en komedi då och då. Det misslyckas den med. Det här är hjärta, smärta och intressanta tankeexperiment. Det behöver jag inte komisk musik till.

 

Betyg: 4 men REM-låten med samma namn hade varit välkommen av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2016 23:15

 

 

Regi:  Byron Howard/Rich Moore/Jared Bush

Manus: Jared Bush & Phil Johnston

Medverkande: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2948356/

 

Ingen tar Judy Hopps på allvar när hon berättar att hon vill bli polis. Det har aldrig funnits en kaninpolis i Zootopia och varför skulle det? Kaniner är ju små och svaga! Judy har dock gett sig fanken på att klara av polisskolan och alla utom hon är förvånad när hon gör det. Den tidigare så fridfulla staden Zootopia har dock ett stort problem. Flertalet djur har börjat försvinna och med allt motstånd hon stöter på inser Judy att hon måste lösa fallet för att göra sig ett namn - eller sluta som polis.

 

Zootopia är Disneys senaste animerade storfilm och man följer i dotterbolaget Pixars fotspår med att göra historier som kan uppskattas på många olika plan och över generationsgränserna. Den yngre generationen får en spännande deckarhistoria anpassad till barn med söta antropomorfiska djur. Den äldre generationen får flertalet filmreferenser som kommer flyga högt över huvudet på de små. Det som dock gör Zootopia till en mycket bra film är vad båda får - ett mycket målande exempel på allt elände som rasism och fördomar kan ställa till med.

 

Jared Bush & Phil Johnston har skrivit ett manus som går in på djupet av främlingsfientlighet samtidigt som de lyckas hålla tonen tillräckligt lättsam för att den inte ska slå över i ren misär. Det som är talande för manuset är hur dualistiskt det är - de "onda" är inte alla "onda" och de "goda" är inte ofelbara på något sätt. Bush & Johnston visar även hur till synes snälla personer kan dras med i propaganda och rädsla. Det är ett väldigt imponerande tema och i min mening är det här ett mycket smartare skrivet manus än det till förra årets stora animerade film, Inside Out (2015), som hyllades av allt och alla. Det är mer subtilt och inte lika predikande. Mycket, mycket bra.

 

Även röstskådespelet är bra, inte minst Ginnifer Goodwin och Jason Bateman i huvudrollerna. Zootopia är en film jag kan rekommendera till barn i alla åldrar. Jag hade riktigt kul med den här filmen och barnfilmer som dessutom har ett djupare budskap är jag väldigt svag för. Ta med dina barn idag eller se den själv!

 

Betyg: 4+ kaninpoliser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se