Författare: Carlos Ruiz Zafón

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 297

Förlag: Planeta (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-013515-7

 

När jag läste den första boken i Carlos Ruiz Zafóns serie om familjen Sempere och deras bokhandel i Francotidens Barcelona kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag sträckläste de drygt 550 sidorna av La sombra del viento (Vindens skugga, 2001) och sällade mig till den hyllningskör som Zafón har fått lyssna till sedan den kom ut. Vändningarna, karaktärerna och den magiska realismen i ett mörkt och hotande Barcelona sög tag i mig och vägrade släppa. Samma sak hände med uppföljaren, El juego del ángel (Ängelns lek, 2008). När handlingen nu förs in på en av böckernas mest mystiska karaktärer, den teatraliske Fermín Romero de Torres, var således mina förväntningar högt uppskruvade. Som så ofta när det inträffar blev jag också smått besviken.

 

Året skrivs 1957 och det är snart jul. Familjen Semperes bokhandel går sämre än någonsin och liggaren är full med rödmarkeringar. En dag kommer en märklig herre in i butiken och vill titta på en förstautgåva av Greven av Monte Cristo. När Daniel, yngst i klanen Sempere, har sålt boken propsar mannen på att lämna kvar dyrgripen i affären. Det är nämligen en present till Fermín. I boken hittar Daniel dedikationen: "Till Fermín Romero del Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Fermín, notoriskt undvikande när det kommer till sin bakgrund, tvingas således berätta för Daniel vad som hände med honom under inbördeskriget och vad hans koppling till familjen Sempere egentligen är.

 

Zafóns sätt att skriva - kortare kapitel med målande, poetiskt, språk - går igen även i Himlens fånge. Han lyckas med konststycket att skriva enkelt och vackert samtidigt som han berättar en historia. Det är få förunnat. De flesta författare är, i min mening, bra på en av dessa saker; Zafón är duktig på alla tre. Så långt allt väl, men jag känner framförallt att Zafón skulle behövt mer tid med den här boken. Den är inte på något sätt dålig, men den känns inte alls lika bearbetad som de två tidigare delarna. Det är extra synd att det just är den här delen av historien som haltar något då Fermín varit min favoritkaraktär från bok ett.

 

Det som framförallt stör mig är hur kort boken är jämfört med föregångarna. Om det hade varit en fråga om att historien inte behövde vara längre skulle jag inte sagt något, men Zafón bygger upp en cliffhanger mot slutet för att leda in i den redan planerade fjärde och avslutande delen. Det känns som han någonstans under skrivprocessen insåg  att här egentligen bara fanns material till en bok till och valde att dela av den i två.

 

Nåväl, mycket kritik till trots är Himlens fånge en bra bok. När det kommer till Zafón hade jag dock inte väntat mig något annat än ett nytt modernt mästerverk. Det är ett svårt epitet att leva upp till, men jag hoppas att han lyckas med den avslutande delen!

 

Betyg: 4 skopor osläckt kalk i såren av 5 möjliga

Regi: Eduardo Sánchez

Manus: Eduardo Sánchez & Jamie Nash

Medverkande: Gretchen Lodge, Alexandra Holden, Johnny Lewis mfl.

Produktionsbolag: Amber Entertainment & Haxan Films

År: 2011

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1707392/

En film som jag nämner väldigt ofta i bloggen är The Blair Witch Project (1999). Den må inte ha varit den första found footage-filmen, men den skapade en trend som idag är så uttjatad att jag kastar ifrån mig dvd-fodralet i avsmak om det står något i stil med "År X försvann person Y och Z spårlöst. Tre år senare hittades deras kamera." Varför tar jag upp det här? Jo, nämligen för att Eduardo Sánchez var ena halvan av duon som gjorde The Blair Witch Project. Hans mål med Lovely Molly var att ge den realistiskt filmade skräckfilmen en välbehövlig injektion. Det visar sig att gammal är äldst och att Sánchez verkligen kan det här med att använda en DV-kamera.

 

Lovely Molly tar sin början med att det nygifta paret Molly och Tim flyttar in i Mollys gamla föräldrahem. Snart börjar märkliga saker hända och Molly börjar återuppleva minnen hon helst av allt skulle låta förbli begravda. Det låter som en typisk film med hemsökta hus? Ja, jag var inte särskilt imponerad till en början och undrade om Sánchez bara tänkte haka på vågen med hemsökta hus och skakiga kameror. Snart stod det klart att Sánchez faktiskt vill berätta en historia och inte bara komma med billiga bu-effekter. Det genretypiska kameraarbetet (eller brist därpå) får snart stryka på foten för en förvisso handhållen men inte åksjukeframkallande DV-kamera. Det som verkligen skiljer Lovely Molly från patrasket är dock först och främst karaktärspsykologi och bra skådespel.

 

Gretchen Lodge gör en rent ut sagt skitbra rollprestation som Molly. Hon spelar rollen med en ambivalens som gör att man aldrig vet om det är karaktären som håller på att bli galen eller om huset verkligen är hemsökt. Mot filmens andra halva satt jag som på nålar av hennes skådespel. De övriga skådespelarna är också bra, men det här är helt klart Lodges film. Hon har också ett bra manus att arbeta med. Historien som Sánchez och Nash har kokat ihop är riktigt obehaglig på sina ställen och ber aldrig om ursäkt för sig själv. Den visar med all tydlighet den skräck och det äckel som omger filmens tema (vilket jag inte vill säga alltför mycket om).

 

Lovely Molly tappar tyvärr toppbetyget av det något ojämna tempot och slutscenen som bara är riktigt, riktigt onödig och förstör mycket av tolkningsföreträdet som tittaren haft filmen igenom. Om ni kan leva med det är Lovely Molly en skräckpärla som fått oförtjänt lite uppmärksamhet.

 

Betyg: 4 skruvmejslar i bakhuvudet av 5 möjliga

Regi: John Irvin

Manus: Gary DeVore & Norman Wexler

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)/Famous Films/International Film Corporation

År: 1986

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091828/

 

Hur den här rullen hade kunnat undgå mig är ett mysterium. Jag och min b-filmsfantast till polare har nog sett alla Arnolds filmer tillsammans en gång eller en annan. Raw Deal hade helt gått under vår radar. Trevlig överraskning en sömnig kväll i april alltså!

 

Det här är precis vad Arnold-fansen förväntar sig: Arnold sparkar röv, spränger saker i luften och levererar mer eller mindre logiska one-liners. Hans alter ego i filmen, Mark Kaminsky, är en FBI-agent som fått säga upp sig på grund av ett rättsfall där han omöjligt kunde vinna. Istället lever han ett stilla liv med sin fru i en småstad där han också arbetar som sheriff. När hans gamle chefs son blir dödad av en av Chicagos maffiafamiljer dras dock Mark in i hetluften igen när hans vän vill att han infiltrerar syndikatet.

 

Arnold är lika usel som alltid och saker flyger i luften. Det som inte riktigt funkar är det onödigt komplicerade manuset med två olika maffiafamiljer, den lokala polisen och FBI på en och samma gång. Det visar sig mycket riktigt att det här blir lite för mycket för manusförfattarna att hantera. Filmen börjar i princip med att Arnold fejkar sin död för att kunna infiltrera en av maffiafamiljerna. Det glömde han att berätta för sin deprimerade och alkoholiserade fru. Jaja, hon var väl inte så viktig för honom eller så. Actionsekvenserna är däremot förvånansvärt bra med riktigt brutal fighting på sina ställen. Soundtracket doftar så mycket 80-tal att man nästan kan känna benvärmarna runt anklarna och här finns scener som är rent ofrivilligt komiskt guld. Ett exempel är det enda exemplet jag kan komma på där Arnold spelar full.

 

För diggare av b-filmer, Arnold eller båda - Raw Deal är en högtidsstund.

 

Bäst: One-linerhöjdaren: "You shouldn't drink and bake."

 

Sämst: Det förvirrande manuset

 

Betyg: 4- fulla österrikiska bodybuilders av 5 möjliga

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans & Daiwanne Ralie

Medverkande:  Iko Uwais, Sisca Jessica, Alex Abbad mfl

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films

År: 2009

Längd: 106 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1368116/

Förra året recenserade jag den fantastiska indonesiska actionrullen Serbuan Maut (The Raid - Redemption, 2011) där jag fullständigt gick i spinn över bland annat kampsystemet Pencak Silat och hur fruktansvärt snyggt det var. Trots att jag älskade filmen tog det nästan ett år innan jag införskaffade mig Merantau - den andliga föregångaren till tidigare nämnda film. Det är samma team bakom med Gareth Evans i spetsen och Iko Uwais i huvudrollen. Serbuan Maut var väl inte en alltför originell film när det kommer till manus, men säg den actionrulle som är det? Den klarade sig gott och väl på ett vansinnigt tempo och slagsmål på film när det är som bäst. Merantau är i samma skola, men med en lite annan twist.

 

Merantau handlar om den unge Yuda som ska genomföra en resa, en så kallad merantau, till Jakarta för att hitta sin plats i livet. Det tar inte många dagar innan Yuda hamnar mitt i en traffickinghärva som han tänker nysta upp medelst rövsparkande. Det är som sagt inte Shakespeare det här, men det fungerar gott och väl för vad det är. Actionscenerna är otroligt välregisserade och flyter lika fint som i Serbuan Maut. Skillnaden ligger i tempo och intensitet. Merantau tar sin tid för att bygga upp sina fightingscener, nästan som en standoff i en gammal westernfilm. När det funkar blir det riktigt häftigt, men samtidigt kan det göra att filmens tempo dras ned något. Likadant är det med historieberättandet. Merantau är mer karaktärsbaserad än sin uppföljare, men det funkar sådär när karaktärerna inte utforskas särskilt väl.

 

Missförstå mig inte, Merantau är en jäkligt bra actionfilm som slår det mesta som Hollywood gör, men den är inte i samma klass som Serbuan Maut. Med tanke på att jag kallade den för decenniets bästa actionfilm kanske det inte är så konstigt... Nu ser jag fram emot nummer tre i filmserien som kretsar kring Pencak Silat. Det är fortfarande actionfilmens fräschaste trumfkort och ni som gillar fiktiva sparkar bör defintivt kolla upp de här rullarna!

 

Betyg: 4 vad är det med indonesiska småskurkar och namnet Johnny? av 5 möjliga

 

 

Svensk titel: "Memoarer är prostitution" - En omtvistad självbiografi

Författare: Julian Assange

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 352 (inklusive appendix)

Förlag: Canongate Books Ltd. (svenskt förlag: Norstedts)

ISBN: 978-91-1-304772-0

 

"Information befriar oss. Den ger oss möjlighet att ifrågasätta handlingarna hos dem som helst ser att vi inte frågar något eller kräver några svar. [...] Vi attackeras väldigt ofta trots att vi bara försvarar de principer regimerna valts för att upprätthålla. Vi är folkets internationella kontrollorgan och vet att vi har rätt att ta reda på vad regeringar och diplomater gör bakom stängda dörrar. [...] Och de regeringar som inte lyssnar är dömda att falla."

Att kalla Julian Assange för "kontroversiell" vore dagens underdrift. Assanges framtoning som mannen som sticker ut hakan för yttrande- och pressfrihet har inte fallit i god jord hos många mäktiga män och kvinnor. I den här boken, ett utkast av vad som skulle ha blivit hans officiella memoarer, får vi följa Julian från uppväxten på olika orter i Australien till den offentliga person han är idag. Från tonårens upptäckt av datorernas makt i och med införskaffandet av sin C64 till kometkarriären på den dolda internationella hackerscenen visas en komplex man. Mediebilden av Assange har ofta varit den att han är arrogant, osocial och en besserwisser. Det är klart att man kan spåra delar av dessa påståenden i Assanges text, men jag skulle vilja hävda att han inte framstår som mer arrogant än någon annan. Det intressanta som framträder om Assanges person är att även om han ibland kan verka arrogant kan han alltid backa upp sina uttalanden med kunskap. Är han en besserwisser? Absolut! It takes one to know one, men som jag brukar säga: hellre det än en wenigerwisser.

 

Eftersom det här i första hand är ett utkast, och inte den kompletta bok som Assange först hade tänkt sig, är det svårt att veta exakt vilka delar som skulle utvecklats mer i en redigeringsprocess. Det finns ingen väg runt att Assange måste bemöta våldtäktsanklagelserna han blivit jagad för. Det här kapitlet borde ha varit mycket längre och mer ingående. Assange hänvisar till en argumenterande text han skrivit på nätet, men det är ändå en smula konstigt att förlaget inte valde att publicera åtminstone delar utav denna text i boken. Förvisso vill Assange inte ha något att göra med dessa memoarer (se den svenska titeln), men när förlaget ändå publicerar en rad olika WikiLeaks-relaterade dokument i bokens appendix så varför inte nämnda text?

 

Assange går ändå igenom anklagelserna och pekar på en rad ganska otroliga sammanträffanden om det inte skulle röra sig om att allt i utredningen inte gått rätt till. Det har skrivits tonvis om det här fallet redan och jag ska inte dröja kvar vid det. Assange själv anser att det handlar om något som fått alldeles för stora proportioner och att alla handlingar var mellan samtyckande vuxna människor. Ett våldtäktsåtal är givetvis väldigt allvarligt och Assange behandlar inte hela situationen alltför väl (exempelvis med några kängor åt svensk feminism) men personens moral eller icke-moral kan inte förminska vad WikiLeaks lyckats med som projekt.

 

Så vad har då WikiLeaks lyckats med? Sedan sajten först lades upp har man avslöjat en lång rad missförhållanden över hela världen. Man har avslöjat korruption i Kenya, krigsförbrytelser utförda av USA, hjälpt till under Den arabiska våren och publicerat uppgifter om den isländska bankskandalen för att nämna några. Det är en imponerande lista bedrifter som Assange och hans medarbetare har lyckats med. Assanges filosofi om total transparens har mött betydande juridiskt motstånd från många håll (framförallt amerikanskt) och han har hyllats för den samma av lika många. Huvudsaken är denna: Assange plockade upp tankar och idéer om vad man kunde använda nätet till och samlade dem under ett tak. I och med WikiLeaks kan makthavare inte längre vara säkra på att deras skelett i garderoben inte kommer luftas. Det har gjort WikiLeaks till en viktig kugge i internationell politik och som vi alla vet kan man inte stoppa en idé.

 

Att sammanfatta Assanges komplexa karaktär i en recension av det här slaget är inte lätt. Är han Satan själv? Det anser i alla fall vissa amerikanska politiker som seriöst diskuterade skottpengar på honom. Är han informationens teknologiske frälsare? Det anser i alla fall vissa islänningar som tackar honom för avslöjandet av bankskandalen. Sanningen ligger troligtvis som alltid någonstans i mitten. Assanges text kommer säkert inte omvända några benhårda WikiLeaks-hatare eftersom det är en grundläggande skillnad i hur vi tänker och resonerar om informationsfrihet som ligger i botten. Kanske kan boken hjälpa till att skilja på personen Assange och projektet WikiLeaks? Det vore en tjänst för båda parter.

 

Rent språktekniskt måste jag berömma Assange för en välskriven text med förvånansvärt många litterära och historiska referenser. Det understryker kanske Assanges rykte som besserwisser (eller ja, han bekräftar det själv i en passage), men det är inte varje dag man läser en samhällskritisk skrift från idag som refererar till ryska 1800-talsförfattare i samma andetag som man diskuterar krypteringsteknik. Även om boken är ett utkast är den lättläst och har en klar röd tråd. Rent betygsmässigt kan jag dock inte ge en ofullständig bok högsta betyg. Här finns saker som verkligen skulle behöva jobbas på, förklaras och benas ut. Kanske kan vi hoppas på några officiella memoarer om några år, även om jag inte tror att det kommer så bli. Memoarer må vara prostitution, men Assange är åtminstone en prostituerad med integritet.

 

Betyg: 4 samhällsomstörtare av 5 möjliga

 

Regi: Stuart Hazeldine

Manus: Stuart Hazeldine

Skådespelare: Luke Mably, Jimi Mistry, Chukwudi Iwuji mfl.

Produktionsbolag: Hazeldine Films & Bedlam Productions

År: 2009

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1258197/

Åtta kandidater är kvar till toppjobbet samtliga kämpat för att få. Det sista steget på rekryteringsprocessen är en skriftlig examination med mycket strikta regler. När kandidaterna lämnas för att göra provet märker de snart att det enda de fått är ett blankt papper och en penna. Men vad är frågan de ska besvara?

Jag är svag för den här typen av filmer som bygger på ett enkelt koncept som utvecklas till en komplex, nästan deckarliknande, gåta. Exam är ett bra exempel på att det går att göra riktigt häftig film med små medel. Även om det är en snygg film kan jag inte tänka mig att den kostat särskilt mycket att göra. Allt som används är ett rum, en korridor och nio skådespelare. Då hänger allt på manuset.

Efter ett tag inser tittaren att Exam utspelar sig i en alternativ verklighet eller kanske en nära framtid. Det är ingen spoiler, utan något man inser ganska snabbt när snacket i rummet börjar kretsa kring en mycket otäck pandemi. Jag brukar älska allt som har med science fiction att göra, men här blir det tyvärr manusets svagaste kort. Det hade inte behövts och när sci-fi-delen är en förutsättning för det något röriga slutet hade jag önskat att man skippat det helt.

Skådespelarna är överlag väldigt bra, med Luke Malby i den mest framträdande rollen som en fullblodsnarcissist som kunnat vara brorsa till Jason Bateman. Regin av Hazeldine (även manusförfattare och producent) är bra utan att glänsa, men är absolut inget som stör helheten. Jag rekommenderar Exam till alla som uppskattar en smart thriller där fokus ligger på dialog och gruppdynamik istället för action.

Betyg: 4 mindfucks av 5 möjliga

 

Tråkigt nog finns inte de nominerade kortdokumentärerna att få tag i. Det verkar som det enda sättet att se dessa för tillfället är på biografvisningar i USA. Däremot går alla animerade kortfilmer att hitta streaming online och live action-kortfilmerna går att införskaffa via Itunes. Tyvärr är bristen på kortdokumentärer inte något nytt för i år. Det är mer regel än undantag att dessa inte går att skaffa innan galan gått av stapeln. Varför det är så har jag inget bra svar på. Uppenbarligen går det att distribuera de andra kortfilmerna antingen via betaltjänster (Itunes) eller att filmmakarna själva lägger upp sina verk i en stream. Nåja, här är i alla fall de nominerade i två av de tre kortfilmsklasserna.

Best Animated Short

 

 

 

Titel: Fresh Guacamole

Regi: PES

Manus: PES

Medverkande: PES

Produktionsbolag: PES Productions

År: 2012

Längd: 2 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309977/

En man gör guacamole av handgranater och vardagsobjekt. Ja...

Okej, vad fan var det här? PES, eller Adam Pesapane som han egentligen heter, har gjort ett antal liknande stop motion-kortfilmer, men jag förstår ärligt talat inte poängen. En kortfilm som inte säger något är ingen nyhet - det brukar vara ganska vanligt faktiskt - men hur charmigt det än är med stop motion är det här inte bra. Tekniskt kompetent men totalt meningslös.

Betyg: 1 ätbar handgranat av 5 möjliga

 

 

Titel: Adam & Dog

Regi: Minkyu Lee

Manus: Minkyu Lee

Medverkande: -

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 15 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Genesis återberättad genom en hunds ögon när han träffar på Adam, den förste människan, och blir hans följeslagare innan Eva kommer in i bilden.

Otroligt vackert färglagd och med fin animation är det här en mycket bra kortfilm om förhållandet mellan hund och människa. Intressant nog nämns aldrig Gud och inga av de typiska scenerna (ormen, Kunskapens träd, skapandet av Eva etc.) skildras. Istället är den enda kopplingen till Genesis Edens lustgård och Adam & Eva före och efter de blir utkastade i ödemarken. Mycket bra och fin slutkläm. Påminner till viss del om något som Miyazaki hade kunnat göra.

Betyg: 4 skapelsemyter av 5 möjliga

 

 

Titel: Head Over Heels

Regi: Timothy Reckart

Manus: Timothy Reckart

Medverkande: Nigel Anthony & Rayyah McCaul

Produktionsbolag: National Film and Television School (NFTS)

År: 2012

Längd: 11 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Ett gammalt par lever i två skilda gravitationszoner - i samma hus. Att försöka hålla igång ett fungerande förhållande när ens partner är upp och ner från ens eget perspektiv är inte det lättaste.

Jag gillar verkligen hur Timothy Reckart har tagit det gamla talesättet att vara "head over heels" för någon och visualiserat det i den här filmen. Framförallt lyckas Head Over Heels berätta en rörande historia på sina elva minuter. Det slog mig just att det inte varit någon dialog överhuvudtaget i årets animerade kortfilmer. Det är riktigt häftigt att se. Filmerna får stå för sig själv med enbart bildspråk och musik som för deras talan.

Betyg: 3+ gravity is a bitch! av 5 möjliga

 

 

Titel: Paperman

Regi: John Kahrs

Manus: Clio Chiang & Kendelle Hoyer

Medverkande: John Cars, Jeff Turley & Kari Wahlgren

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 7 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388725/

En man och en kvinna träffas som hastigast på en tågstation när en blankett mannen håller i blåser iväg och träffar kvinnan i ansiktet. Helt betagen av henne åker mannen till sitt kontor där han får syn på kvinnan i ett höghus över gatan. Men hur ska han ta kontakt med henne?

Det här kan vara en av de finaste kärlekshistorier i miniatyr som jag sett. Det är fullkomlig Disney-magi när den är som allra bäst med superb animation, musik i toppklass och en äkta glädje för berättande. Jag hoppas verkligen att den här filmen vinner. Den smälte mitt hjärta och fick mina ögon att börja läcka. För alla med en gnutta romantik i kroppen.

Betyg: 5 recensenter som drar efter andan av 5 möjliga

 

 

Titel: Maggie Simpson in "The Longest Daycare"

Regi: David Silverman

Manus: Matt Groening, James L. Brooks, Al Jean mfl.

Medverkande: -

Produktionsbolag: Gracie Films

År: 2012

Längd: 5 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2175842/

Maggie lämnas på Ayn Rand-dagiset för dagen. Bedömd att vara av "genomsnittlig intelligens" sätts hon, i sann nyliberal anda, i ett rum tillsammans med andra, inte "speciella", barn. Men en tråkig dag blir en kamp för en att rädda en fjärilslarv från att krossas under Maggies rivals klubba.

Jag tror ärligt talat inte någon i västvärlden inte känner till The Simpsons (1989 - för evigt) och seriens karaktärer. Den här kortfilmen gjordes som en förfilm att visa innan Ice Age: Continental Drift (2012) och är en söt liten historia. Jag gillar verkligen kritiken mot Ayn Rand och dennas filosofi som förekommit ett flertal gånger i serien. Jag skulle vilja ha mer av just den kritiken och mindre av "fjärilshistorien". Det är klart, filmen gjordes för att tilltala en yngre publik så jag tar vad jag får. Lite för kort (även för en kortfilm) och lite för splittrad i den korta historien som berättas.

Betyg: 3+ utdömande system av 5 möjliga

 

 

Best Live Action Short

 

 

Titel: Asad

Regi: Bryan Buckley

Manus: Bryan Buckley

Medverkande: Najah Abdi Abdullahi, Hussein Abdi Mohamed, Maymum Abdi Mohamed mfl.

Produktionsbolag: Hungry Man

År: 2012

Längd: 18 min

Land: Sydafrika/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2136747/

Asad bor i en liten fiskeby vid den somaliska kusten. Förhålladena i byn är svåra, inte minst eftersom rebellsoldaterna stjäl all byns mat. En dag blir hans vän och mentor dock skadad av soldaterna och det är upp till Asad att fånga fisk för att hans familj ska ha något att äta. Det är bara det att Asad aldrig fångat en fisk förr.

Det är beundransvärt att Sydafrika och USA (främst den förra) gått in med finansiering för att göra en film som enbart har somaliska flyktingar i rollerna. Filmen är tänkt att visa på att även om Somalia är ett splittrat land så har befolkningen inte förlorat hoppet. Rent filmiskt är det okej, även om det inte var något som verkligen grep mig. Det är till syvende och sist omständigheterna runt filmen och inte filmen i sig som är det mest intressanta.

Betyg: 3- kattfiskar av 5 möjliga

 

 

Titel: Buzkashi Boys

Regi: Sam French

Manus: Sam French & Martin Desmond Roe

Medverkande: Jawan Mard Homayoun, Fawad Mohammadi, Jawanmard Paiz mfl.

Produktionsbolag: Dirty Robber

År: 2012

Längd: 28 min

Land: Afghanistan/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133304/

Trots sina olika bakgrunder är Rafi och Ahmad goda vänner. Rafi spenderar merparten av sina dagar som smedslärling hos sin far medan Ahmad tigger på gatorna. Ahmad har dock en stor passion i livet - Buzkashi, Afghanistans nationalsport. Nu måste han skaffa en häst för att kunna börja träna.

Den här filmen har blivit rejält hypad av diverse medieoutlets, men utöver att det är en solskenshistoria att filmen blev gjord överhuvudtaget (det här är en av de första mer uppmärksammade filmerna från Afghanistan efter talibanernas fall) är det här nästan plågsamt ointressant. Historien finns där men känns mest som ett återskapande av dussintalet andra "coming-of-age-rullar" eller för den sakens skull att man inte behöver acceptera sitt öde. Jag hade väntat mig mer faktiskt.

Betyg: 2 döda getter i släptåg av 5 möjliga

Titel: Curfew

Regi: Shawn Christensen

Manus: Shawn Christensen

Medverkande: Fatima Ptacek, Shawn Christensen, Kim Allen mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Logic Pictures

År: 2012

Längd: 19 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2088735/

Richie är precis på väg att ta livet av sig när hans syster ringer honom desperat efter en barnvakt i några timmar. De båda har inte pratat på ett bra tag och det visar sig att hans systerdotter blir ett sätt att läka såren för Richie.

Bra skådespelare, bra soundtrack, bra film. Jag gillade den här rullen, även om den förenklar de psykologiska processerna bakom djup depression väldigt mycket. Framförallt har Curfew ett enkelt och ärligt narrativ och lyckas berätta sin historia på ett väldigt fint sätt.

Betyg: 4- röda badkar av 5 möjliga

Titel: Dood van een Schaduw (Death Of A Shadow)

Regi: Tom Van Avermaet

Manus: Tom Van Avermaet

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Laura Verlinden, Peter van den Eede mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Films & Perspective Films

År: 2012

Längd: 20 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2312702/

En mystisk man tar emot Nathan i efterlivet då han dött under första världskriget. Han ger Nathan ett val: Du kan gå din död till mötes eller hjälpa mig att samla in döda människors skuggor. Om du samlar in 10 000 skuggor får du gå fri från döden. Nathan går med på förslaget men får lära sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Mycket speciell, sällsam och gotisk kortfilm som jag verkligen gillade. Det här hade enkelt kunnat falla över i pretentiöst dravel, men Van Avermaet har verkligen lyckats hålla berättelsen på rätt sida linjen. Estetiken är fulländad och storyn fascinerande. Hade med fördel kunnat vara längre.

Betyg: 4+ skuggkabinett av 5 möjliga

Titel: Henry

Regi: Yan England

Manus: Yan England

Medverkande: Louise Laprade, Hubert Lemire, Gérard Poirier mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 21 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2004244/

Den gamle pianisten Henry jobbar på sitt nästa stycke när han blir drogad och bortförd av människor han inte känner. Förvirrad går han igenom de viktigaste händelserna i sitt liv, inte minst mötet med hustrun Maria.

Men det ska väl vara fan också. Det här är andra filmen som fått mig att lipa idag. Fantastiskt skådespel, musik i toppklass och ett manus som gör så ont att se. Det här är kortfilmsvarianten av Amour (2012) och den har ungefär samma effekt på mig. Klart bäst i klassen. Ta fram näsdukarna.

Betyg: 5 goda liv av 5 möjliga

 

Regi: Lisanne Pajot & James Swirsky

Manus: N/A

Skådespelare: Jonathan Blow, Phil Fish, Edmund McMillen mfl.

Produktionsbolag: BlinkWorks Media

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1942884/

Oberoende spelskapare, eller skapare av indiespel för att använda filmens term, har funnits så länge det funnits ett intresse för spel. Lisanne Pajot & James Swirsky följer några av dessa spelskapare under utvecklingen av spelen Super Meat Boy (2010) och Fez (2012). Intervjuerna och filmmaterialet visar på en bransch där du förvisso har full kontroll över din produkt, men också tvingas ta enorma finansiella risker.

"If I don't meet this deadline... I'm fucked." Citatet beskriver Indie Game: The Movie (IGTM) väldigt väl. Det här är en film om spel och spelskapande, ja, men det är också en övning i ren och skär ångest. IGTM följer först och främst skaparna av ovanstående spel, men även upphovsmannen bakom Braid (2008), Jonathan Blow, medverkar och ger perspektiv på hur det kändes när hans spel blev unisont hyllat och att detta kanske inte alltid är av godo. Framförallt känner man verkligen med killarna när de i princip står på ruinens brant ekonomiskt men ändå kämpar vidare med sin idé till varje pris.

Jag har spelat samtliga tre spel som jag nämnt och i synnerhet Super Meat Boy tillhör ett av mina favoritspel genom alla tider. Det är därför väldigt kul att se utvecklingsprocessen och att de två huvudmännen bakom spelet verkligen verkar vara jordnära och hårt arbetande killar som hade en bra idé och modet att genomföra den. Den andra bihistorien, den om Fez, är dock ännu mer ångestladdad än att se de två utvecklarna bakom Super Meat Boy. Phil Fish kämpar och kämpar men allt tycks gå emot honom. När vi sitter med facit i hand vet vi att Fez blev den försäljningssuccé som Fish hoppades på, men jag undrar om han någonsin kommer vara den samma efter processen.

IGTM är ännu en riktigt bra dokumentär från förra året. Det börjar nästan bli tjatigt att dela ut bra betyg till dokumentärer, men jag skulle ljuga om jag skulle göra något annat. Det enda jag i viss mån saknar är en tydligare koppling till den traditionella spelindustrin. Den finns där, men jag skulle vilja att filmarna tryckte på just de frågorna. Men, för alla som är intresserade av spel och underdoghistorier är detta en riktigt bra film.

Betyg: 4 kämpande programmerare av 5 möjliga