Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 28 januari 2014 12:39


Svensk titel: Strax efter solnedgången

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 431

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-970-7


"The medical definition of miracle is misdiagnosis."

 

När Stephen King antog uppdraget att redigera och skriva förord till en novellsamling insåg han hur mycket han hade saknat att skriva just noveller. Just After Sunset är en samling av gamla och nyskrivna historier med en sak gemensamt - de utspelar sig alla i skymningslandet. Vad detta eteriska rike egentligen är kan bara läsaren själv svara på. Vissa noveller utspelar sig i solnedgångens timmar, andra i den mer opåtagligbara livets skymning. Liksom de flesta av Kings novellsamlingar finns här dock både höjd- och lågpunkter.

 

Trion som står ut som de klart starkaste novellerna är Stationary Bike (2003), N. (2008, skriven för samlingen) och den avslutande A Very Tight Place (2008). Den förstnämnda är en drömsk skildring av hur konst och verklighet flyter ihop när en målare upplever att den väggmålning han skapat för att titta på under sina turer på en motionscykel börjar få liv. N. är en säregen novell med lika delar Lovecraft och Arthur Machens som inspiration. En psykolog tar livet av sig och hans syster hittar märkliga referenser i hans anteckningar till en patient kallad "N". N har grava tvångssyndrom som alla verkar kretsa kring en stencirkel på en avskild äng. Slutligen är A Very Tight Place Stephen King i äckelhögform. Faktum är att han i efterordet skriver att han till och med äcklade sig själv när han skrev den. En grannfejd går helt ur styr när en man blir inlåst i en portabel toalett på en övergiven byggnadsplats.

 

Dessvärre håller inte alla noveller i samlingen samma klass som de ovanstående. The New York Times At Special Bargain Rates (2008)är en ganska svag novell om en kvinna som får ett telefonsamtal från sin avlidne make. Fråga mig inte varför den ska ligga till grund för en tv-serie med premiär i sommar. Likaså är Harvey's Dream  (2003) och Graduation Afternoon (2007) inte något att skriva hem om. Graduation Afternoon har en intressant premiss som skulle kunna ligga till grund för något större om inte marknaden redan vore mättad med postapokalyps just nu. En examensfest utanför New York blir snabbt den perfekta utsiktsplatsen för atombombningen av Manhattan. Där slutar tyvärr novellen. Med karaktärerna som presenteras borde Graduation Afternoon utvecklas till något längre.

 

Som ni märker är det väldigt upp och ner, vilket det alltid är när det gäller Kings novellsamlingar. Om ni hittar samligen billigt någonstans är den värd några kronor för de tre riktigt bra novellerna. Så vitt jag vet finns det ingen samling av Kings absolut bästa noveller utgiven. Det kanske vore dags för det.

 

Betyg: 3 katharsiskanaler av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 30 december 2013 14:25

 


Svensk titel: Den flyende mannen

Författare: Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman)

År: 1982 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 226

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-582-1155-1

 

"Say your name over two hundred times and discover you are no one."

 

År 2025 lever den amerikanska befolkningen helt för sina underhållnings- och tävlingsprogram. Nåja, de rika lever för dem, medan de fattiga kämpar för sin brödföda i dem. Den mest populära tävlingen kallas för "The Running Man". Deltagaren tjänar pengar varje timme han lyckas hålla sig i frihet och vid liv. Ben Richards måste lämna fru och barn för att delta i tävlingen. Han har inget val - om han inte kan skaffa pengar kommer hans dotter att dö i obehandlad influensa. Om han lyckas hålla sig undan i en månad blir han miljardär och jakten slutar. Nedräkningen har börjat och klockan tickar...

 

Som jag har varit inne på i mina tidigare recensioner av böckerna som King skrev under namnet Bachman tillhör dessa ofta hans mest säregna och tilltalande verk. Så är även fallet med The Running Man. Boken följer en dystopitradition inom science fiction-litteraturen, men klarar ändå av att säga något eget. Att King skrev en dystopi där dokusåpor med dödlig utgång är högsta underhållning redan 1982 är riktigt imponerande. I grund och botten är The Running Man, tillsammans med den tidigare recenserade Bachman-boken The Long Walk (1979), stora inspirationskällor till exempelvis The Hunger Games (2008) och Battle Royale (1999).

 

Tematiskt känns The Running Man fortfarande fräsch, och protagonisten Ben Richards är en av Kings bästa antihjältar. Idag är boken och karaktären Richards troligen mest kända för den extremt kitschiga (och ack så underhållande) filmatiseringen från 1986. Även om nämnda film är väldigt kul är det synd att inte fler läst boken. Det är en helt annan historia med mycket mer karaktärsfokus, utan wrestlarpersonas med motorsågar eller Arnold Schwartzenegger. Gör dig själv en tjänst och läs boken och se filmen, fast med helt olika förväntningar!

 

Även om The Running Man fortfarande fungerar riktigt bra är det inte en perfekt dystopiskildring. Språket är exempelvis några grader sämre än vad King brukar prestera. Enligt egen utsago skrev han boken på en vecka, vilket man verkligen kan märka ibland. Den hade mått bra av lite mer tid, mer utmejslade bihistorier och egentligen mer av allt! Men, för er som vill läsa en fascinerande och fortfarande aktuell framtidsvision (även om 2025 ligger lite väl nära i tid år 2013) rekommenderas The Running Man varmt.

 

Betyg: 4 and it ends with a big explosion! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 december 2013 11:28

 

 

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 284

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03215-9

 

"An accident, Dolores, can be an unhappy woman's best friend."

 

Dolores Claiborne har slitit hela sitt liv med att uppfostra sina barn, vara familjeförsörjare och för att ducka för sin äkta mans slag. Men vad var det som egentligen hände när maken trillade ner i brunnen under solförmörkelsen 1962? När Dolores arresteras för mordet på sin gamla arbetsgivare hävdar hon bestämt att hon är oskyldig... till det mordet...

 

Dolores Claiborne är en av Stephen Kings mest atypiska romaner i stil, men tangerar ändå många av författarens beröringspunkter när det gäller teman. Boken är skriven som ett enda långt samtal mellan Dolores och poliserna som förhör henne. Poliserna låter Dolores tala väldigt fritt och det blir nästan i stil med stream of consciousness ibland. Vissa gillar det här greppet, men jag har själv alltid varit mer eller mindre allergisk mot det. I Dolores Claiborne funkar det okej, men inte mer.

 

Tematiskt följer boken Kings favoritteman, med undantag för bristen på övernaturliga inslag. Det är familjer i upplösning, äkta män som är förbannat obehagliga och bra kvinnoporträtt. Det är en sak som King sällan får credit för - hans sätt att skriva kvinnor på. Visst har jag läst ett flertal romaner av honom där kvinnoporträtten har varit sådär, men minst lika många där de varit riktigt bra. Det är också porträtten av Dolores och hennes arbetsgivare Vera som räddar boken. Rent berättarmässigt puttrar den på tämligen ostört och bjuder inte på några större vändningar som vi inte kan räkna ut på ett tidigt plan. Dolores är däremot en riktigt sympatisk bekantskap och skäl nog att läsa den här ovanligt korta och koncisa Stephen King-bok.

 

Betyg: 3 lyckosamma olyckor av 5 möjliga

Av Ulf - 11 december 2013 19:45

 


Svensk titel: Klanernas uppbrott + Stormen vaknar (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1993 (svensk utgåva 1997/1998)

Sidor: 912

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-209-7


"It seems to me that kings - and queens - can be fools when they forget what they are and act like who they are, but they're worse when they only remember what they are and forget who."

 

Aielfolket har brutit upp från Det trefaldiga landet och vandrar tillsammans med Rand al'Thor, Draken återfödd, mot länderna bortom bergen. Samtidigt beslutar sig Nynaeve och Elayne för att fortsätta sitt uppdrag även om Vita tornet har tagits i besittning av Elaida, en kvinna som inte har mycket till övers för någon av dem. De politiska intrigerna blir alltmer infekterade i och med att mörkrets hantlangare, De Förlorade, nästlar sig in i maktens finrum. Om det inte vore nog med det måste Rand även kämpa mot en man som hotar att splittra Aielfolket och ödelägga hans chanser för att samla manskap och makt till den slutgiltiga striden. Rand måste lära sig både vara kung och general. Samtidigt är det inte alla som kommer komma ut ur krigen med livet i behåll...

 

Det känns som det tagit mig en evighet att ta mig igenom The Fires Of Heavens drygt 900 sidor och när jag tittar på senaste bokrecensionens datum bekräftas detta faktum. Visserligen har jag läst en massa annat (jobbrelaterat) vid sidan av, men två månader är inte okej för att ta sig igenom en bok. Det finns dock en anledning - hon heter Nynaeve al'Meara.

 

Jag vet inte om Robert Jordan började hata karaktären intensivt under arbetet med The Fires Of Heaven, men jag kan nästan inte se någon annan förklaring. Från att ha varit en tuff kvinnlig karaktär med båda fötterna på jorden utvecklas hon i den här boken till ett mellanting mellan obstinat tonåring och gammal nucka. Hur det går ihop? Det gör det inte. Nynaeve karaktär är så illa skriven i den här boken att jag suckade varje gång det kom ett kapitel med henne som huvudperson - och det finns många kapitel med Nynaeve och tråkighetsmoster nummer ett i serien, Elayne, i den här delen av serien. Av någon anledning bestämde sig Jordan för att lämna händelserna som inträffar Perrin helt utanför The Fires Of Heaven. De tidigare tre bihandlingarna har blivit två, men med den mest intressanta bortplockad, och Nynaeves och Elaynes bihistoria så pass tråkig som den är, blir det Rands handling som får dra det tunga lasset. Det är helt klart en fungerande bihistoria som verkligen lyfter mot slutet av boken, men det räcker inte till för att komma upp i de tidigare böckernas kvalitet.

 

En sak som Jordan ska ha beröm för är beslutet att ha ihjäl en av de mest tongivande karaktärerna i serien. Hen hade förvisso till stor mån spelat ut sin ursprungliga roll, men det känns ändå i maggropen när hen offrar sig för Rands skull och gör det yttersta offret. När jag som tonåring läste den här boken för första gången hade jag aldrig varit med om att en så pass viktig karaktär i en fantasyroman dog och inte återuppstod (Gandalf Jesus...) och det har bra effekt än idag. Jag hoppas att karaktären inte kommer tillbaka senare i serien. Jag har som sagt inte läst de sista böckerna i serien än.

 

The Fires Of Heaven är inte en bra bok, men om man vill fortsätta med serien måste man ta sig igenom den. Jag vet att det blir bättre snart, så gör inte som så många andra och sluta med den här delen. Ni har mycket skoj senare i serien att se fram emot.

 

Betyg: 2 ordbajsande delar av 5 möjliga

Av Ulf - 10 oktober 2013 14:00

 

 

Titel: Sandmannen

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2012

Sidor: 518

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-013467-9

 

Den finlandssvenske kriminalkommissarien Jonna Linna återvänder till ett nygammalt fall. För 13 år sedan var han med och satte dit Sveriges värste seriemördare genom tiderna, Jurek Walter. Sedan dess har Walter suttit som enda fånge på en säkerhetsenhet. När ett av Walters förmodade offer hittas, svårt medtagen, vandrande på en järnvägsbro söder om Stockholm inser Linna att Walter kanske inte agerade ensam. Någon måste bryta ner Walters försvarsmurar för att få reda på var han höll sina offer - innan det är för sent.

 

Lars Keplers böcker har en benägenhet att falla rakt i famnen på mig. Det var bokstavligen fallet den här gången då boken trillade ut ur ett biblioteksskåp på jobbet. Även om jag blev besviken på förra delen om kriminalkommissarie Jonna Linna, Eldvittnet (2011), måste jag erkänna att Kepler har ett sätt att berätta på som gör att man fastnar, vare sig man vill eller inte. Tack och lov har författarparet bakom pseudonymen också arbetat bort några av seriens mest irriterande inslag i Sandmannen.

 

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna varit inne på hur jag stört mig på Linnas karaktär och att han är lite för bra för sitt eget bästa. Visst, han är fortfarande superpolisen nummer ett även i Sandmannen, men han är inte lika rättrådigt irriterande. Samtidigt har Kepler tonat ner de tröttsamma beskrivningarna av seriens andra huvudkaraktär, Saga Bauer, som Jonnas kvinnliga motsvarighet - vacker som en älva, tuff som få och utan några större brister. I Sandmannen får hon desto mer utrymme och utvecklas till en bättre karaktär.

 

Här finns teman och stilgrepp som däremot inte funkar så bra också. Bland annat är huvudskurken, Jurek Walter, en väldigt platt antagonist. Han verkar som hin håle själv när de andra karaktärerna pratar om honom, men de kapitel han själv är med i blir mest en axelryckning. Likaså verkar Kepler ha fått dille på att ha med någon form av övernaturligt inslag i sina böcker. Förra gången var det medier, den här gången verkar Walter besitta någon suggestionskraft som är så stark att folk som går in till honom är tvugna att använda öronproppar. Den här detaljen glöms bort i senare skeenden i boken, men varje gång det kommer upp kunde jag bara sucka.

 

Sandmannen är trots sina brister en spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kepler är i princip den enda svenska deckarförfattare jag läser och det lär jag fortsätta med. Även om det inte är stor litteratur på något sätt är det lättuggad underhållning. Sånt kan man inte få för mycket av.

 

Betyg: 3+ inte Gaimans Sandman av 5 möjliga

Av Ulf - 26 september 2013 13:37

 

 

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Two

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2013 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-979592-9-2


Sist ut i Apart Förlags trippelsläpp så här inför Bokmässan är andra volymen av serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos. I min recension av den första volymen ställde jag mig frågan om varför vi behövde ännu en bearbetning av en redan väldigt spridd historia. Det har gått snart ett år sedan dess (mycket på grund av att den här volymen inte släpptes förrän i juni på den amerikanska marknaden) och jag har då och då hunnit fundera på ändringarna, tecknarstilen och berättartekniken i det första albumet. Om jag skulle recensera den idag skulle jag strukit pluset och gett den en rak trea i betyg. Därför är jag också glad över att volym två är bättre på nästan alla punkter.

 

Volym två tar sin början med Tyrion Lannisters besök hos Mörkrets väktare och sträcker sig fram till det att Eddard Stark börjar hamna rejält i onåd nere i King's Landing. Det här är mycket av Tyrions historia, och som alla andra älskar jag den elake dvärgen. Det är då kanske inte så konstigt att jag tycker det här albumet är bättre än ettan, men det har inte bara att göra med mina karaktärspreferenser. Berättarstrukturen känns tydligare i del två och manuset bättre skrivet. Det verkar som att Martin och Abraham behövde några nummer på sig för att veta vad de skulle skära bort och vad de skulle behålla. Framförallt lyckas man på ett mycket mindre omständligt sätt förklara släktskapet mellan vissa karaktärer.

 

Jag måste också berömma Cato Vandrares språkdräkt i översättningen. Eftersom jag genomför lite korrekturläsning åt olika förlag då och då hamnde bland annat det här albumet på mitt bord för någon månad sedan. Jag har aldrig skrivit så lite i ett dokument som jag gjorde när jag korrekturläste Catos översättning. Ordval, rytm och förståelse för karaktärerna är perfekt! Jag borde gett beröm redan för översättningen i volym 1, men bättre sent än aldrig.

 

Från att ha varit ett frågetecken i min bok har serieadaptionen av Game Of Thrones blivit, om inte ett utropstecken, så i alla fall på god väg dit. Om du gillar historien, antingen i bok- eller tv-form kan jag nu utan eftertanke rekommendera även serieversionen. Jag är fortfarande inte vän med tecknarstilen, men det kan jag svälja.

 

Betyg: 4 små bastarder av 5 möjliga

Av Ulf - 25 september 2013 14:12

 

 

Originaltitel: The Walking Dead: Made To Suffer

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2008 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-3-0

 

Det börjar bli svårt att ge en ordentlig synopsis på vissa av de här volymerna utan att åtminstone spoila den föregående delen. Om ni inte har läst del 7 bör ni alltså sluta läsa recensionen här. Klara? Bra. Hoppa då ner två rader så kör vi.

 

Guvernören attackerar fängelsekomplexet med både en tank och sitt "infanteri". Rick och de andra försöker skydda både sina liv och sitt nyvunna hem, men frågan är om de kan stå emot de tungt beväpnade fienderna? Innan krutröken har lagt sig står en sak säker - alla kommer inte komma undan med livet i behåll...

 

Ja, herregud och alla enögda getter! Efter en lite långsam sjunde del i Kirkmans zombiesaga drämmer han till med något av det bästa i serien hitintills. Det är minst sagt imponerande att använda seriemediet på ett sådant sätt att man får actionsekvenserna att verka mer intensiva än i tv-adaptionen. Jag vet inte om det är Kirkman eller Adlard som skissar upp storyboards, men vem av dem det än är så förtjänar han en eloge! Tempot är rasande, karaktärer vi lärt oss tycka om (eller inte) får dra sina sista andetag på de svartvita sidorna och framförallt får striden en upplösning som känns mycket mer tillfredsställande än tv-seriens version. I tempot märker jag heller inte av Adlards märkliga proportioner på samma sätt som jag gjorde i föregående volym. De finns dock fortfarande där, men det är ett litet pris att betala för att ta del av den här storyn.

 

En bra sak med Apart Förlags utgivning är förorden, som alltid är läsvärda och ibland mycket mer än så. Sara Bergmark Elfgrens förord har påverkat mitt nästa bokinköp till att inkludera de böcker av Lasse Berg som hon drar inspiration ifrån och refererar till. Min nyfikenhet tackar dig, fröken (fru?) Bergmark Elfgren. Min plånbok har mindre trevliga saker den vill säga.

 

Volym 8 av The Walking Dead är en storstilad återkomst från den första fyra i betyg jag gav till serien i och med den sjunde volymen. Köp, läs, njut och börja nedräkningen till nästa volym.

 

Betyg: 5 wtf-men-ni-kan-ju-inte-ha-ihjäl-hen! av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 17:01


 

Författare: Per Thörn

År: 2013

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-980734-4-7

 

Så här i Bokmässetider brukar det dimpa ner lite fler recensionsexemplar än vanligt, vilket givetvis är skoj. Skitfinkulturs gamle favorit, Apart Förlag AB, kommer i dagarna ut med inte mindre än tre nya böcker, varav dagens recensionsobjekt är förlagets första helt egna produktion. Per Thörn, känd som poet, ljudkonstnär och performanceartist, har låtit 24 svenska serietecknare illustrera hans korta novelletter på temat ordning av olika slag. Samhällsordning, ordning i leden, ordning för ordningens skull - allt avhandlas hos Thörn.

 

Förvisso har de allra flesta av berättelserna ett tema som handlar om brott och straff, men jag skulle snarare se Ordningen upprätthålls alltid mer som ett konceptalbum än den "deckare" som baksidestexten beskriver den som. Den röda tråden är främst konceptuell och inte narrativ. Alla berättelser börjar med frasen "Jag heter X och jag är död.". Efter detta uttalande får vi följa karaktärens väg mot döden, inte sällan beroende på dåliga val och beslut. 

 

Ordningen upprätthålls alltid är, som de flesta antologier, ojämn på sina ställen. Vissa historier går rakt in i hjärtat på mig, så som Polisen med patos, Den långsamma döden  och Bombmannen. Andra historier går mig mer obemärkt förbi. Jag kan däremot inte komma på att det finns en historia som sticker ut som rent utav dålig. Därmed är också albumet jämnare än många andra antologier jag läst.

 

Rent tecknarmässigt är det ett riktigt smart drag att låta 24 serietecknare visa upp sina talanger i vitt skilda stilar. Om jag skulle välja ut några favoriter skulle det vara Dennis Gustafssons detaljerade bild av tidigt 1900-tal i Människojägaren och Fanny M. Bystedts väldigt avskalade men samtidigt uttrycksfulla stil i Attentatskvinnan. Den berättelse vars teckningar fullständigt knockade mig var dock Allan Haverholms Kassaskåpssprängaren. Haverholms bilder av (vad jag antar är) 1930-talets Paris och Chicago vill jag ha inramade på min vägg!

 

Så är då Ordningen upprätthålls alltid värd dina pengar? Ja, det måste jag absolut säga! Den är som sagt lite ojämn här och där, men slutresultatet är ett album jag kommer återvända till - inte minst för Thörns skarpsinniga observationer och cyniska humor. Om ni läste min recension tidigare idag där jag bland annat diskuterade antiintellektualism så kan jag glatt meddela att Thörn är en representant för antitesenOrdningen upprätthålls alltid lyckas nämligen med något av det finaste man kan lyckas med: att fungera på flera olika plan, vara mångbottnad men samtidigt enkel att ta till sig.

 

Betyg: 4+ ordningssamma ordvrängande ordkonstnärer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se