Titel: Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza: En bok om Sverigedemokraterna

Författare: Niklas Orrenius

År: 2010

Sidor: 235

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-189-2

Niklas Orrenius samlar omkring 20 av sina krönikor skriva om Sverigedemokraterna i den här boken som ger en god överblick över partiets framväxt. Det här är en viktig bok, inte minst eftersom många slår ifrån sig så fort man ens nämner partiets namn och vägrar ta reda på vad de egentligen står för. Det här är en genomgående tes i Orrenius bok - det journalistiska Sveriges oförmåga att på ett objektivt vis hantera ett parti som med svenska mått mätt klassas som extremt. Det är både tankvärt och viktigt; inte minst eftersom journalister som kategoriskt vägrar skriva objektiva artiklar om partiet i grund och botten ägnar sig åt tyst censur.

Orrenius har ett sakligt språk som inte slår över till att bli torrt. Just språket är också ett av Orrenius främsta verktyg. Genom att inte demonisera men inte heller förringa Sverigedemokraternas syn på flyktingar och invandring framstår budskapet hos Sverigedemokraterna som så mycket tydligare. Det är dock en tveeggad sanning. Som Orrenius beskriver saken verkar det finns en relativt sansad falang inom partiet och en, i brist på bättre ord, "extrem". Partiledare Jimmie Åkesson beskrivs som en representant för den förra - en slipad politisk hjärna som är duktig på att debattera och gärna tonar ner Sverigedemokraternas mer extrema förflutna. För andra sidan beskrivs partisekreterare Björn Söder - en "pitbull", för att använda Orrenius egna ord. Så vilken är då den officiella linjen? Det är svårt att utröna eftersom jag inte kan se representanter från andra större partier i Sverige ha så olika retorik och ändå kunna verka inom samma rörelse. Det blir en intressant dynamik.

Det här är en ytterst välskriven samling med krönikor som borde läsas av alla som ska rösta i höst. En annan recensent kanske skulle hålla sig neutral i sin recension, men ni känner mig vid det här laget - personligen anser jag att Sverigedemokraterna är ett gäng förvirrade bakåtsträvare som utan historiesyn. Men, och det här är i sammanhanget det allra viktigaste, jag skulle dö för deras rätt att få uttrycka sina åsikter. Precis som jag skulle göra för alla andra. Varför? För att det är en av demokratins grundpelare och demokrati är, som Churchill sa, det sämsta styrelseskicket - förutom alla andra som prövats.

Betyg: 4 ut med trollen i ljuset av 5 möjliga

Titel: Mockingbird

Författare: Walter Tevis

År: 1980 (ej översatt till svenska?)

Sidor: 278

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-0-57507-915-1

I en avlägsen framtid lever den till synes perfekta roboten Spofforth en meningslös existens i New York. Litteratur, konst och annan kulturell verksamhet av mer komplicerad karaktär är sedan länge förbjuden och de fåtal människor som fortfarande finns kvar drar genom livet i en evig drogdimma. Med ingen att tjäna eller säga åt honom vad han ska göra börjar Spofforth bli ytterst deprimerad. När läraren Bentley hittar en gammal gömma med stumfilmer förslår han för Spofforth att han ska katalogisera dem. Bentley har nämligen en hemlighet - han är en av få, kanske den ende, människan som kan läsa.

Den här boken, nummer 70 i Orion Books serie SF Masterworks, hade stått i min bokhylla i några månader innan jag tog tag i den. Jag borde gjort det förr snarare än senare. Det här är nämligen en helt fantastisk bok. Som en kombination mellan tre av de stora dystopiskildringarna, 1984, Brave New World samt Fahrenheit 451, lyckas den stå på egna ben och förmedla en sällsam och sorglig historia som samtidigt är fylld med hopp om framtiden bortom den den beskriver. Vad som särskiljer den från böckerna ovan (med möjligt undantag i Brave New World) är dock den bitska kritik den riktar mot individualism och inte mot kollektivism. Tevis beskriver en värld där okontrollerad individualism har tagit död på allt från kärlek mellan människor till att böcker inte längre skrivs - för vem vill ta del av någon annans sanning när ens egen är det enda högsta? Ett annat ytterst intressant tema är hur Bentley lever tillsammans med en grupp människor som har anammat en mycket märklig version av kristendom trots att de inte kan läsa Bibeln. Hela det avsnittet ställer viktiga frågor om hur prästerskap genom historien har gett sig själva tolkningsföreträden när det kommer till det gudomliga.

Tevis har ett vackert språk och eftersom läsande och litteratur är ett av bokens huvudtema hämtar han ofta inspiration från allt från klassiker till stumfilmernas textrutor. Karaktärerna i Mockingbird är även de välutvecklade, med Bentleys uppvaknande från den icke-produktiva drogdimman som främsta ögonblick. Den enda egentliga kritik jag kan rikta mot Tevis bok är att slutet känns lite väl abrupt. Men när vägen dit är så här underhållande och tankvärd känns det som en väldigt liten sak att anmärka på. Science Fiction när den är som bäst.

Betyg: 5 heliga Sears-butiker av 5 möjliga

Titel: The Boys Volume 1: The Name Of The Game

Författare/tecknare: Garth Ennis/Darick Robertson

År: 2007

Sidor: 152

Förlag: Titan Books

ISBN: 1-84576-494-3

Vad skulle egentligen hända i en värld där allt fler människor får superkrafter? Skulle uppdelningen mellan goda och onda vara lika tydlig som i de flesta serietidningar eller skulle moraliska tvetydigheter och övermänniskoideal frodas? I Garth Ennis andliga efterföljare till den briljanta Preacher ställs vi inför de frågorna. I Glasgow blir Hughie vittne till hur hans flickvän bokstavligen pulveriseras framför honom av en "god" superhjälte som springer rakt igenom henne. Några dagar senare kontaktats han av Butcher, en agent från CIA som undrar om Hughie är intresserad av hämnd...

Garth Ennis är min favoritserieskapare, hands down. Hans tidigare nämnda Preacher knockade mig av stolen fullständigt och The Boys är mer av samma stuk. Den här volymen samlar de sex första numren av serien som fortfarande publiceras. Det är våldsamt, ganska motbjudande på sina ställen men framförallt förbannat roligt. Jag känner inte till någon annan författare, serietidningsförfattare eller traditionell bokförfattare, som på ett så fantastiskt sätt lyckas fånga saker som man egentligen inte borde skratta åt men inte kan låta bli. Skrattet fastnar i halsen gång på gång men till sist kan man inte hålla sig. Det här är svart komik på absolut högsta nivå. Den enda jag kan likna Ennis vid är Bill Hicks under hans glansdagar.

Tecknarmässigt är det en nyans mörkare än Preacher och färgsättningen är inte lika talande och dessvärre inte lika bra. Vad jag däremot gillar med Robertsons stil är hans genomgående realistiska ansiktsuttryck även för de mer utflippade karaktärerna. Ennis inflytande är riktigt starkt även på tecknarstilen vilket man också kan läsa om i volymens avslutande skisskapitel. För någon som inte kan dra en rak linje på ett papper är detta otroligt intressant läsning och jag är fortfarande bitter för att jag inte kan teckna om mitt liv så hängde på det.

Jag kan verkligen rekommendera The Boys. Du bör dock inte ha några skrupler om vad du kan skratta åt och ska helst inte vara lättäcklad heller. Vi som står över sådan vett och etikett har en skitkul stund framför oss.

Betyg: 5 kåta bulldogs av 5 möjliga

Titel: The Lost Symbol

Svensk titel: Den förlorade symbolen

Författare: Dan Brown

År: 2009 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 614

Förlag: Albert Bonniers Förlag (den lede fi!)

ISBN: 978-91-43-50657-0

Robert Langdon blir inbjuden att hålla ett anförande för en rad betydelsefulla personer i Capitolium, Washington D.C Det är dock inte allt som står rätt till och när Langdon finner sin välgörare Peter Solomons avhuggna hand mitt i Capitolium dras han in i ett spel om en mytomspunnen kunskapsskatt som frimurarna ska ha gömt någonstans i den amerikanska huvudstaden.

Ja, så skjut mig, jag köpte en bok från Bonniers. Skjut mig en gång till, jag köpte en bok av Dan Brown. Mitt försök att rädda mitt åh så elitistiska anseende är följande: vem bryr sig? Kampen mot den lede fi går dock vidare med ett projekt som jag inte vill avslöja än. För den som undrar varför recensionerna blir allt färre finns det ett enkelt svar - det går rätt okej fotboll på tv nu. Mer om det i en senare krönika. Just det, jag hade en bok att recensera också.

The Lost Symbol är den tredje boken i serien om Robert Langdon, symbolforskare och professionellt irritationsmoment. Karaktären har inte utvecklats sedan förra boken utan är fortfarande en slags gubbslemmig idealbild av Brown själv. Han föreläser, kommer med små inbilska påståenden och är hela tiden extremt medveten om sin egen överlägsenhet. Jag hatar Robert Langdon helt enkelt. Vad som däremot lockar med Browns ganska torftiga prosa är att mannen är ett historieberättargeni. Det här är inte stor litteratur på något vis, men som jag en gång läste om The Da Vinci Code - det är kioskvältarperfektion. Browns korta och kärnfulla kapiteluppdelning lockar in läsaren och släpper sen inte taget eftersom man alltid känner att man alltid hinner läsa ett kapitel till.

Historiemässigt befinner sig dock Brown i en nedåtgående spiral. Narrativets uppbyggnad påminner extremt mycket om förra boken om Langdon och ibland känns det som att bara platserna och målet är annorlunda. Speciellt tydligt blir detta i karaktärerna. Brown måste till nästa bok (för om det inte blir en nästa bok äter jag upp min hatt...igen) bryta upp trojkan Langdon, kärleksintresse 1a och elak man med bisarr förkärlek för självplågeri. Det kändes inte särskilt fräscht i The Da Vinci Code och det känns än mer unket här.

Som vanligt bedyrar Brown att allt i hans bok bygger på riktiga företeelser runt om i världen. Det är som vanligt också rent skitsnack. Jag skulle vilja ha en Dan Brown companion eller något samtidigt som jag läser honom så att jag enkelt skulle kunna ta reda på vad som är sant och vad som är ren fiktion utan att gå in i forskarläge efter varje kapitel.

Allt som allt är The Lost Symbol en bra tågpendlarbok. Den är lättläst, har korta kapitel och flyter på i lugn och maklig takt. Språkligt lämnar den mycket att önska och ärligt talat är den inte hälften så minnevärd som Browns förra böcker om Langdon - vad man än tyckte om dem så kommer man ihåg dem. Vill du ha något lättuggat utan större motstånd kan det här vara värt att kolla upp. Förvänta dig dock inget speciellt.

Betyg: 2 blivande filmatiseringar med Tom Hanks av 5 möjliga

Titel: The Sirens Of Titan

Svensk titel: Sirenerna på Titan

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1959 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 224

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-1-85798-884-0

Winston Niles Rumfoord må vara omvandlad till ren energi efter en olycka i sitt privata rymdskepp, men det finns vissa positiva aspekter med att kunna färdas fritt i tidsrymden. Exempelvis har man fullständig kännedom om allt som har hänt och allt som kommer hända i universum. Var 59:e dag sammanstålar alla energisignaturer som utgör Winston i hans gamla hem på Jorden. Där mottas hans profetior med största intresse även om han väldigt sällan ger dem. Han träffar överhuvudtaget aldrig någon alls under sina sejourer på Jorden annat än sin väldigt kyliga hustru. Men plötsligt vill Winston träffa någon. Han vill träffa Malachi Constant - världens rikaste man och ett av världens största as. Han vill berätta för Malachi att hans liv kommer ta en dramatisk vändning...

Det här var en av de få böckerna av Vonnegut som jag sparat till en regnig dag. Inte för att jag på något vis trodde den skulle vara dålig, tvärtom, utan för att jag ville avnjuta den under rätt förhållanden. Inte vet jag om jag lyckades, men som bokens sent presenterade protagonister/antagonister (beror på hur man ser det) skulle säga: "Vem bryr sig?"

Vonnegut presenterar sin djupt cyniska men samtidigt humanistiska prosa på samma sätt som han gör i sina andra böcker. Infall och förklaringar som egentligen inte för historien vidare men som berikar världen den utspelar sig i återkommer ständigt och jag älskar det. Det märks att Vonnegut verkligen älskade att berätta historier konstruera, tankar och teorier med fler bottnar än man först kan ana. Språket varierar men blir aldrig sämre än mycket bra. Vissa idéer jag funnit tryckta på några hundra sidor i dammiga filosofiböcker lyckas Vonnegut kondensera ner till ett fåtal rader och få med samma andemening. Jag är djupt imponerad.

Historiemässigt kommer den här boken säkerligen följa mig ett tag. Den pendlar mellan djupaste sadistiska infall med simpel hämnd som motiv till förbaskat rolig och underfundig. Det enda jag kan komma på som ligger boken lite till last är de väldigt långa kapiteln, vilket inte gör att man kan lägga boken ifrån sig hur som helst. Men, det skulle jag å andra sidan inte vilja göra heller.

Betyg: 5 mindfucks utöver det vanliga av 5 möjliga

Titel: Blondie

Författare: Birgitta "Blondie" Andersson

År: 2010

Sidor: 328

Förlag: Lind & Co

ISBN: 978-91-85801-79-4

I sin självbiografi berättar Birgitta Andersson, främst kallad "Blondie", om sin uppväxt och sitt liv på samhällets skuggsida. Från fattiga förhållande på Söder i Stockholm till epitetet som Sveriges gangsterdrottning många år senare får vi följa med Blondie genom hennes tunga drogmissbruk, sitt liv som prostituerad, uppskattad journalist, förfalskare och mor.

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig av den här boken. Jag hade redan några liknande levnadsöden i bokhyllan, så som Richard Flingas Iskallt och stenhårt, som var ett intressant levnadsöde om än inte en särskilt bra bok. Dessvärre har Blondie samma problem. Andersson har levt ett liv som få ens kan fatta, men häri finns också ett problem - jag vet inte om jag tror henne. Gång på gång berättar Andersson att hon är en ytterst skicklig bedragerska som kan ta sig ur hotfulla och jobbiga situationer med sina skådespelartalanger. Ibland fick jag känslan att fabulerandet hon beskriver också har smugit sig in i bokens sidor. Antingen det, eller så är verkligen de allra flesta män i Sverige våldsamma djur som inte vill något hellre än att våldta kvinnor. Missförstå mig inte, jag tror säkert att många av upplevelserna Andersson beskriver i boken är fullständigt korrekt återgivna, men alla?

Som de flesta andra har jag någon eller några i min bekantskapskrets som fastnat i knarkträsket. Det är antagligen oundvikligt om man inte växer upp helt skyddad från omvärlden. Jag tänker tillbaka på folk jag känt som har varit narkomaner vid ett eller annat tillfälle i sina liv. De har också historier att berätta, både trevliga och mindre trevliga, men deras berättelser är inte den enorma svärta den här boken utstrålar. Det är sant, jag tillhör inte samma generation som Andersson och samhället har säkerligen förändrats markant för de som hamnar på dekis, men kan det ha ändrats så mycket? Det tål definitivt att undersökas och om det visar sig att jag har haft helt fel är jag man nog att erkänna det. Jag återkommer i frågan.

Nåväl, som jag redan varit inne på är detta mer ett intressant levnadsöde än vad det är en bra bok. Språket varierar mellan att vara otroligt träffande och kännas som kanonkulor i magen till att bli forcerat och för svävande för min smak. Det är väl egentligen det enda jag kan säga om saken utan att recensera en människas liv. Självbiografier lider på så sätt lite av samma recensionssvårigheter som dokumentärer men i ännu större utsträckning. Så om levnadsöden är er kopp te generellt är det här ett av de mest spektakulära jag läst om. Själv är jag rejält kluven.

Betyg: 2+ eländes-eländes-elände av 5 möjliga

Titel: Nattfåk

Författare: Johan Theorin

År: 2008

Sidor: 384

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7001-702-5

Joakim och Katrine flyttar till en ödsligt belägen gård på Öland där de tänker ge sina barn, Livia och Gabriel, en uppväxt man inte kan få på samma sätt i gamla hemstaden Stockholm. Med sig i bagaget har dock Joakim sin syster Ethels död. Efter en drunkningsolycka på gården blir Joakim dessutom allt mer övertygad om att de inte är ensamma på ägorna...

Har du läst John Ajvide Lindqvists lysande Människohamn? Då finns det inte så mycket att hämta här. Det här är i grund och botten en urvattnad version av samma stämning, öliv och karaktärer. Premisserna skiljer sig främst åt i att Lindqvist för in mycket mer av sin karakteristiska magiska realism i sin bok. Det är kanske inte rättvist att jämföra två böcker med varandra på det här viset, men då Nattfåk och Människohamn dessutom kom ut samma år är det svårt att inte dra paralleller.

Theorins språk är helt okej, men inget som sticker ut. Han är dessutom helt okej på karaktärer. Det är det som är problemet - det är bara "helt okej". Vad som stjälper den här boken är dock en narrativ struktur som skulle behövt både en och två genomgångar till. Två bihandlingar hade enkelt kunnat strykas och dessa sidor hade hellre kunnat gå till att bygga upp stämningen kring fyrarna och gården. Just det, Lindqvists bok hade också en spöklik fyr på framsidan.

Boken stoltserar med att ha blivit utnämnd till "årets bästa nordiska kriminalroman". Ja, måhända, men är det verkligen en kriminalroman? Är det inte en spökhistoria som försöker vara en kriminalroman men misslyckas? Spökerierna och de mystiska händelserna på gården är de intressanta delar i boken - kriminalhistorien haltar betänkligt. Allt som allt, en splittrad läsupplevelse.

Betyg: 2+ öländska väderfenomen av 5 möjliga

Titel: Lilla stjärna

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2010

Sidor: 446

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-406-6

En avdankad musiker hittar ett spädbarn i skogen under en av sina svampturer. När han ska plocka upp henne utbrister hon en ton så ren och klar att han blir helt mållös. Han tar med flickan hem, fast beslutad om att en dag göra henne till stjärna. Men det är något märkligt med flickan. Hon pratar i stort sett inte alls, har inga egentliga intressen och hon verkar konstant leta efter något. I en annan del av landet växer en annan flicka upp. Hon är mest som alla andra. Lite konstigare, lite fulare och lite märkligare kanske. En dag får hon se Tora Larsson på TV:s Idol. Tora sjunger med en sådan renhet att hon blir helt mållös. Hon bestämmer sig för att hon måste få träffa henne.

John Ajvide Lindqvist är min favoritförfattare av nu verksamma svenska skribenter. Han har inte gjort mig besviken än och Lilla stjärna är inget undantag. Lindqvist kanske inte alltid har världens bästa språk, men han lyckas bygga stämningar som är få författare förunnat. Dessutom lyckas han skapa karaktärer som känns både trovärdiga och engagerande. Dessvärre kan man börja skönja en viss formel hos Lindqvist efter denna, hans fjärde, roman. Tematiken med barn eller ungdomar som på något vis hamnar i en mer eller mindre övernaturlig värld av magisk realism går igen även här och boken bygger till ett crescendo av ångest som gjorde att jag var tvungen att lägga den ifrån mig en dag eller två. Trots att man kan uppleva en viss upprepning i tematik går det dock inte att värja sig - det här är förbannat bra. Inte lika vass som hans föregående bok, Människohamn, men för musik- och litteraturnördar är detta ett måste. Just Lindqvists referenstunga stil är något som är genomgående även här och jag älskar den. Här har vi en författare som verkar ha ett genuint intresse av populärkultur och är inte rädd att använda sin kunskap om denna. Dessutom, den flicka som lyckas landa rollen som Tora kommer ha sin skådespelarkarriär säkrad. För tro mig när jag säger att det här är en roman som skriker efter att bli filmatiserad.

Det är en litteratur- och skräckälskare sällan förunnat att inte sitta och fundera över vilken bok som är en författares sämsta utan vilken som är minst bra. Lilla stjärna når som sagt inte riktigt ända fram till Människohamns höjder men det är inte långt ifrån. Dessutom, när en bok får mig att glömma hoppa av tåget efter en lång arbetsdag, då vet man att man är något stort på spåren. Så Lindqvist, när kommer nästa? Jag väntar.

Betyg: 5- ABBA-låtar jag aldrig kommer kunna höra på samma vis igen av 5 möjliga