Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 1 mars 2013 23:08


En rolig sak med att blogga är att man efter ett tag faktiskt får fans. Det är något som känns lite märkligt att få mejl från personer jag inte känner som undrar om mitt välbefinnande eftersom jag inte uppdaterat bloggen på några dagar. Anledningen är att jag just nu arbetar på ett projekt för bloggen som förhoppningsvis ska rätta till den ack så försummade litteraturdelen av Skitfinkultur. 


Kort sagt ska jag försöka mig på att göra en podcast en gång i veckan där jag pratar litteratur, recenserar böcker och göra egna ljudboksinspelningar. Idén föddes när jag ännu en gång fick höra att jag hade en bra röst och borde arbeta inom radio. Om det är sant eller inte får väl tiden utvisa, men det utmaningen att göra något nytt för bloggen, som inte involverade text, lockade.


Just nu håller jag på att lära mig tekniken bakom att göra en bra podcast och det är därför som uppdateringarna uteblivit de senaste dagarna. Vem som helst kan göra en podcast, men jag vill att åtminstone ljudkvaliteten ska vara högklassig. Resultatet bör dyka upp i slutet på nästa vecka. Fram tills dess hinner jag nog med några recensioner i alla fall!  

ANNONS
Av Ulf - 24 januari 2013 13:55

 

Originaltitel: The Walking Dead: This Sorrowful Life

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-7-8


Fast i den lilla staden Woodbury försöker Rick hitta ett sätt för honom och hans vänner att fly. Samtidigt planerar stadens ledare att använda en av fångarna, Michonne, som ”tävlande” i ett av stadens gladiatorspel. Det blir upptakten till en gruvlig hämnd där frågan återigen måste ställas – var i den moraliska gråskalan kan du vara en god människa och var i samma skala blir du en ond?


Host, hack, harkel. Som ni märkt har jag inte uppdaterat bloggen den här veckan. Anledningen heter influensa, så det är bara passande att jag i min första recension sedan i lördags ger mig på lite zombieaction. Även om min smitta inte gör mig sugen på människokött (än!) känns det lite märkligt att bläddra igenom den här delen av Kirkmans serie när termometern stiger.


Ann Heberlein står för förordet den här gången och presenterar flera intressanta tankar om begreppet ”hämnd” och dess plats i både fiktion och verklighet. Tankarna är intressanta just eftersom vi som människor mycket riktigt verkar ha något slags behov av åtminstone poetisk hämndrättvisa i vår underhållning.  Jag nickar igenkännande när jag läser förordet, men tappar ändå hakan när den långa, utdragna hämndscenen i Totalt jävla mörker kommer. Jag reagerar med ungefär samma instinkt som jag gjorde inför scener i förra albumet: ”Åh, fy fan!”.


Det är en viktig reaktion för den visar på att vad Kirkman lyckas med är att bygga upp karaktärer och situationer som inte trivialiserar våldet. Vem som helst kan skriva ihop en historia där den fiktiva hjärnsubstansen stänker på väggar och i tak, men för att något av detta ska väcka något annat än en eventuell äckelreaktion måste vi ha en bakgrundshistoria, motiv och/eller sympati med karaktärerna. Det är det Kirkman återigen lyckas med i den här volymen.


Det är just den ovanstående scenen som blir det mest bestående intrycket av den sjätte samlingsvolymen av Kirkmans blodiga epos. Det är inte det att resten på något vis är dåligt, men det är svårt att ladda om efter en sådan urladdning. De mer subtila konflikterna tappar lite sin skärpa och jag skulle nog behövt lägga albumet ifrån mig ett tag för att smälta intrycket. Det är fortfarande välskrivet och på de flesta håll vältecknat (även om jag inte riktigt är vän med von oben-perspektivet i vissa rutor som gör att karaktärerna får ”grodansikten”) men formatet som sådant gör att ovan nämnda scen hade passat bättre mot volymens slut. Det är ju inget man kan klippa och klistra som man vill utan att förstöra ett bra narrativ, men jag skulle väl gissa att scenen i sig kom i slutet av en av de amerikanska originaltidningarna. Läsarna fick helt enkelt lite tid på sig att pusta.


Nåja, det är mindre detaljer som inte gör att det här är något du ska missa. Pallra dig iväg till affären redan imorgon. Nu ska denne zombien sova resten av eftermiddagen. Intellektuella övningar lämpar sig icke med feber. Braaaaaains…


Betyg: 5- nog dags att slipa det där svärdet snart, Michonne? av 5 möjliga






ANNONS
Av Ulf - 10 oktober 2012 18:15


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume One

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 192

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-5-4


Det råder tumult i Westeros. I huvudstaden har kungens hand (närmste rådgivare) dött och illvilliga tungor talar om att han inte alls dog i sjukdom så som den officiella förklaringen säger. I norr börjar männen vid det långa försvarsverk som skyddar Westeros från barbarerna se hur varelser de bara trodde var legender visar sig för första gången på århundraden. Och över havet planerar en bror och syster att återerövra tronen deras far en gång satt på. En sak är säker - vintern är på väg.


För femton år sedan var fantasy mitt bröd och vatten. Jag läste igenom hela sektionen på det lokala biblioteket och gav mig sen på jakt efter nya läsupplevelser i samma anda. Just vid den här tiden gav George R.R Martin ut sin första del i eposet A Song of Ice and Fire. Om den hade kommit ut bara ett år tidigare hade jag säkerligen sällat mig till hyllarskaran redan då, men jag hade helt enkelt läst mig mätt på fantasy. Det är först nu som jag med behållning kan plocka upp en fantasyberättelse igen. Ironiskt nog är det just Martins förtjänst i och med tv-adaptionen av hans verk, Game Of Thrones (2011).


Någon beskrev tv-serien för mig någon gång som "The Tudors (2007 - 2010) fast med drakar". Politiska ränkspel blandas med häftiga slagscener och excentriska karaktärer. Hur kunde jag inte älska det? Därför var jag också spänd på serieversionen av Martins berättelse. Jag är väl kanske inte hänförd, som jag brukar vara av exempelvis Kirkmans The Walking Dead (2003), men inte heller särskilt besviken.


Serieversionen av A Game Of Thrones (varför tog de bort "A" i titeln till tv-serien? Någon som vet?) är i princip samma historia en gång till, men lite mindre av allt. Det är klart att en traditionell bok i de flesta fall kan beskriva inre skeenden och mer komplicerade intriger på ett enklare sätt än en grafisk roman kan och därför blir också adaptionen något lidande. Därmed inte sagt att en bok nödvändigtvis är bättre än en grafisk roman i allmänhet. Berättelser som skrivs som serier från första början undkommer ovanstående problem genom att kunna förhålla sig till mediets för- och nackdelar direkt. Det är därför vi exempelvis kan se hur Alan Moores serier oftast är mer komplexa än filmatiseringarna av de samma. Olika medier har olika fördelar, men det är riktigt svårt att överföra något från bok till serie verkar det som. Det finns fler exempel på detta. Jag blev exempelvis ganska besviken på mangaversionen av Koshun Takamis Battle Royale (2000 - 2005). Poängen är att det verkar som att ju mer dialogtung en bok är desto svårare är den att översätta i serieform och Martin gillar sin dialog. Daniel Abraham har hjälpt Martin att sålla, klippa och adaptera serieversionen och ja, han får med det viktiga. Men allt det där runtomkring då? Alla små detaljer som både böckerna och tv-serien har lyckats fånga går i viss mån förlorad i serieversionen. 


Jag är också en aning kritisk till valet av tecknarstil och framförallt färgsättning. När jag såg en serieversion av A Game Of Thrones framför mig tänkte jag på Barry Windsor-Smiths version av Conan från 70-talet. Länken där leder till ett bildexempel för övrigt. Istället har Patterson satsat på en mjukare stil som fungerar ganska bra ibland, framförallt när det gäller rutor där det inte händer så mycket, men ibland blir för mjuk. Ivan Nunes glättiga färgläggning har jag inte så mycket till övers för. Allt är ljust och klart. Jag vill ha det mörkt och skitigt!


Så långt det negativa. Det här är ändå en bra historia. Den skulle troligen vara bra även om man presenterade den med fingerdockor. Serieversionen ger dessutom en annan tolkning av originaltexten till viss del. Vissa karaktärer har exempelvis fått lite större betydelse om man jämför med tv-adaptionen. Martin skriver i sitt förord att "detta är inget komplement till tv-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner." Må så vara med det, men jag anser nog att den fungerar ypperligt som just ett komplement till tv-serien och romanerna. Samtidigt kan den fungera som ännu en inkörsport till ett fantastiskt berättaruniversum. Gott så. Så, betyget nedan återspeglar inte så mycket historien som sig utan adaptionen av denna. Historien är som sagt fortfarande bra, men jag har sett den göras bättre i två versioner redan. Appropå ingenting är här en katt som sjunger ledmotivet till tv-serien. Det är för bra för att inte dela med världen.


Betyg: 3+ men utgåvan är jävligt läcker i alla fall! av 5 möjliga



Av Ulf - 8 oktober 2012 21:00

   

 

 

Originaltitel: The Walking Dead: The Best Defense

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-6-1


Fängelset börjar bli mer eller mindre beboeligt, men konflikterna inom gruppen är fortfarande infekterade. När en helikopter kraschar i närområdet ger sig Rick, Glenn och Michonne ut för att leta efter överlevande. Utflykten leder dem till den lilla staden Woodbury där en grupp människor försöker starta ett nytt liv under ledning av den karismatiske "Guvernören". Men Woodbury ruvar på mer än en hemlighet...


Jag har flera gånger i mina recensioner av Apart Förlags utgivning av The Walking Dead anmärkt på att Kirkman hela tiden ökar obehagskänslan för varje volym, och det kunde inte vara mer sant när det gäller volym 5. Jag fick ärligt talat ta en paus mot slutet. Det har debatterats lite om The Walking Dead på Facebook nyligen och huruvida serien lämpar sig för yngre läsare. Svaret på den frågan är ett solklart "nej!" när det kommer till Anfall är bästa försvar. Det här är inte bara riktigt våldsamt utan framförallt förbaskat obehagligt. Är det bra då? Definitivt!


Johanna Koljonen skriver i sitt förord om hur karaktärerna måste anpassa sig till den nya vardagen och framförallt hur svårt det är för karkatären Lori. Just Lori går från klarhet till klarhet i Kirkmans manus. Jag avskyr henne helt enkelt. Det är inte för att hon är ond eller ens särskilt elak - det är hennes desperata försök att hålla fast vid världen som den en gång var som gör henne så pass vardagsgnällig att man vill göra henne till zombiefoder då och då. Samtidigt är Rick, hennes make, förbi sin egen kris... bara för att mötas av en ny. Jag myntade ett uttryck för några år sedan när jag följde några serier som verkade finnas till för att plåga karaktärer. Jag kallade det för "let's torment!-syndromet". Skillnaden mellan detta och The Walking Dead är att hur illa det än går för karaktärerna är det i princip alltid deras eget fel. Fast sen har vi Michonne... jag ryser bara jag tänker på det.


Kirkman ställer som vanligt viktiga frågor i sin serie, även om vi själva knappast lär möta dem i en zombieapokalyps. Framförallt svävar frågan om överlevnad till varje pris över albumets andra halva som en jobbig påminnelse om vad som händer i vår egen värld i länder och områden i krig. Hur långt skulle du gå för att överleva och när skulle du släppa på din moralitet? Hur skulle du styra över till exempel Woodbury? Som en viss guvernör?


Betyg: 5 with a nice Chianti av 5 möjliga



Av Ulf - 14 september 2012 19:52

 

Författare: Tore Renberg

År: 2003 (svensk utgåva 2005)

Sidor: 392

Förlag: Norstedts

ISBN: 91-7001-316-0


Stavanger, 1990. Jarle Klepp går i andra ring och vet precis hur världen funkar: kapitalismen är ondskan själv, musik är bäst om man är ensam om att lyssna på den och punkrockbandet han spelar i kommer slå stort. Tillsammans med bäste kompisen Helge och flickvännen Katrine flyter livet på ganska bra. En dag börjar en ny kille, Yngve, på skolan. Yngve är Jarles totala motsats men plötsligt händer något med Jarle - han blir blixtförälskad.


Kommer ni ihåg vem ni var när ni var 17 år gamla? Jag kommer definitivt ihåg min gymnasietid med skräckblandad förtjusning. Det är därför det är ömsom underbart ömsom nästan plågsamt att återbesöka de åren genom Tore Renbergs bok. Renberg har hittat en perfekt ton mellan humor och allvar som är väldigt smittsam. För mig som läsare var det idel igenkännande nickar blandat med leenden och lättare tungsinne. Jag kan givetvis inte tala för alla i min generation, men om man hette Ulf, var 17 år och bodde i Hörby 1999 gjorde man ibland ganska korkade grejer. Framförallt visste man exakt hur allt fungerade. Det är den här känslan, i ena stunden helt säker på världen för att nästa sjunka ner i ett djupt hål, som Renberg har fångat med ett lika nostalgiskt som skarpsynt öga.


Renberg lyckas med sitt språk fånga de små nyanserna som går förbi många andra författare i den här genren. Dessutom har han lyckats sätta fingret på en av de starkaste känslor som finns i tonåren - att inte vara helt överens med tiden man lever i:


"Jag har ofta tyckt att jag blev född för sent. Många gånger har jag stört mig på en känsla av att inte kunna greppa historien. Att vara fem år 1977 är helt misslyckat med tanke på att det var då som Sex Pistols gav ut 'Anarchy in the UK'. Visst kan man sitta på efterfest någonstans i världen 1990, vara sjutton och förbannad och vilja vara punkare, men det hjälper inte. Du vet det, medan du öppnar en öl med kindtänderna, spottar kapsylen i väggen och vill störta kungahuset, att du är en retrofigur."

 

Historien med Jarles uppvaknande homosexualitet är egentligen sekundär. Det här är en historia om att vilja vara annorlunda men sen inte vara beredd på att man faktiskt kanske är det, må det vara sexuell läggning eller politiskt ställningstagande. Det är ett tema som inte kommer gå ur tiden så länge det finns tonåringar... och lite lagom förvirrade 30-åringar som mig själv.


Betyg: 5 palestinasjalar av 5 möjliga


Av Ulf - 30 augusti 2012 21:31

Författare: Scott Snyder

Tecknare: Greg Capulo & Jonathan Glapion

År: 2012

Sidor: 176

Förlag: DC Comics

ISBN: 978-1-4012-3541-3


Efter att ha fått sitt alter ego Bruce Wayne hotad till livet beslutar sig Batman att undersöka en mytomspunnen organisation kallad för The Court Of Owls. Rykten om organisationen har funnits i Gotham så länge någon kan minnas, men när Bruce upptäcker kopplingar till sin egen farfar börjar han inse att sanningen kan vara mer komplicerad än han först anat...


Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till DC Comics mastodontprojekt The New 52 - omstarten av alla förlagets månadstidningar från noll. Batman: The Court Of Owls samlar de sju första tidningarna från den maskerade hjältens huvudtidning, passande nog kallad kort och gott Batman. Det här är förvisso den första av de "nya" tidningarna jag läser, men jag kan inte se några större skillnader jämte mot originalet. Det är samma karaktärer (tja, några "döda" karaktärer gör comeback), samma backstory och det hela känns väldigt bekant. Om man ska göra en omstart, varför inte göra ordentliga förändringar?


Nåja, även om det inte finns några större skillnader från karaktärerna som vi känner dem är det här ändå en rätt trevlig historia. Den är inte tillnärmelsevis lika mörk som många andra Batman-serier från de senaste 20 åren och det är både på gott och ont. Det är kul att läsa en Batman-serie som inte är ödesmättad på varje sida, men å andra sidan är det just det ödesmättade som dragit mig till karaktären sedan barnsben. Det är ett tveeggat svärd rent berättarmässigt. En av de trots allt mörkare delarna i serien är dessutom riktigt smart konstruerad rent serietekniskt och balanserar prekärt på den fjärde väggens krön utan att falla ner. Snyggt. Vad jag inte gillade däremot var hur Snyder, efter att ha byggt upp spännande trådar, bara nitar läsaren med något absurt oväntat som inte passar in i berättartekniken. Om det hänt en gång under de sju numrens gång hade jag inte sagt något, men nu händer det tre gånger och för varje gång sparkas jag ut ur berättelsen med rynkad panna.


Tecknarstilen kan jag ha eller mista. Den lämnar verkligen inget större avtryck, men är inte heller något jag stör mig på. Jonathan Glapions bläckarbete är det som sticker ut rent konstmässigt. Capulos teckningar är i ärlighetens namn ganska tråkiga, men på det hela taget duger stilen.


Batman: The Court Of Owls är en helt okej start på något större. Jag ville definitivt ha mer när jag läst ut volymen, men samlingen lider rätt mycket av just "uppstartsproblem". Bra, men inte lysande helt enkelt.


Betyg: 3+ ugglor i mossen av 5 möjliga


Av Ulf - 22 augusti 2012 17:36


Jesus H. Christ! Jag drunknar i pappersarbete! De senaste veckorna, veckorna efter semestern, har i sedvanlig ordning varit jobbiga i och med omställning från nattsudd till arbetstider. Jag har försökt hålla igång skrivandet men insåg snabbt att jag tagit mig vatten över huvudet med min målsättning med tio sidor per vecka. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet. Hur som helst beslutade jag mig för att skriva boken i sjok om tio sidor utan tidspress. Just nu har jag mäktat med sex färdiga och redigerade sidor. Det går långsamt, men framåt.


Framförallt har jag lärt mig vikten av att ha en tydlig struktur när man skriver något längre. Förra veckan spenderade jag först och främst med att göra research, rita kartor över området historien utspelar sig i (med anteckningar för att jag ska komma ihåg vad tusan jag tänkte på) och påbörjade en grov kapitelsynopsis. Huvudsaken är att jag gör det här rätt och inte rusar iväg som jag gjort så många gånger förr. Den nya ledstjärnan är att jag försöker avsätta en timmes arbetstid med boken varje dag. Vissa dagar går det inte, andra funkar det till och med med två timmar.


Men allt är givetvis inte bara formalia och tröskande med skrivandet. Jag måste säga att det är jävligt kul det här! Förra veckan lyckades jag med en sak som gick över all förväntan då jag band ihop de två första kapitlen som utspelar sig i nutid med första tillbakablicken till 1990. Visserligen lyckades jag också svamla fyra sidor skräp som jag inte kunde rädda, men you win some, you lose some...:)


Av Ulf - 19 augusti 2012 18:54


Titel: The Girl Who Loved Tom Gordon
Svensk titel: Flickan som älskade Tom Gordon

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva 2000)

Sidor: 224

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 91-7133-853-5


Nioåriga Trisha McFarland skulle bara gå av vandringsleden för att kissa, men inser snart att hon är vilse mitt i de djupa skogarna runt Appalacherna. Med mycket sparsmakad proviant och ingen riktig erfarenhet av vildmarken sätter Trisha av för att finna en väg hem. Med sig har hon också en freestyle där hon kan lyssna på hur hennes hjälte Tom Gordon, avslutningskastare för Boston Red Sox, vinner matcherna för sitt lag. Tom Gordon blir Trishas följeslagare samtidigt som hon går allt djupare in i vildmarken...


Mycket King nu. Ibland blir det så. Det här var dessutom en riktig lyckoträff! The Girl Who Loved Tom Gordon  är en riktig höjdare i Kings bibliografi. Det är en ytterst enkel idé - flicka går vilse och vill hem - men det är så mästerligt berättat att jag blir avundsjuk! Jag spenderade själv en hel del tid i skog och mark som barn och känner verkligen igen mig i Kings beskrivningar av hur saker och ting enkelt kan te sig som något annat när man befinner sig mitt bland träden. King använder detta till att väva in nordamerikansk skogsmytologi mellan raderna och det är riktigt jäkla snyggt! Det är också snyggt hur King väver in sin livslånga passion för Boston Red Sox utan att det blir för avancerat och tekniskt för en icke-amerikansk publik.


Det jag har att anmärka på är att King har skrivit huvudpersonen, Trisha, som lite för smart och disciplinerad för att det ska verka trovärdigt. Jag hade kunnat köpa det rakt av om Trisha hade vuxit upp i ett samhälle nära skog och mark eller om hon åtminstone varit med i flickscouterna. Nu blir hon lite väl uppfinningsrik för en stadsflicka på nio år. Boken är också något kort. Jag skulle vilja ha lite mer uppbyggnad av bikaraktärerna och en längre introduktion innan Trisha hamnar i skogen. Det här är dock småsaker. För den som någonsin gått vilse, varit nära att göra det eller bara vill ha en riktigt bra spänningsroman är det här en höjdare.


Betyg: 4+ eteriska avslutningskastare av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se