Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 8 maj 2013 11:25


Svensk titel: Valeres horn + Tomans huvud (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1994/1995)

Sidor: 681

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-027-7

 

"Death is lighter than a feather, duty heavier than a mountain."


Efter händelserna i del 1 har Rand al'Thor fått reda på att han är Draken återfödd - mannen som enligt profetiorna både ska frälsa och förgöra världen. Draken, den mytomspunne och fruktade krigaren, är något Rand inte alls vill vara, inte minst eftersom han är dömd till att förr eller senare förlora förståndet. När Valeres horn (en artefakt som behövs vid Sista striden) stjäls av fienden sätter Rand och hans vänner efter tjuvarna. Rands motiv är inte så mycket att hitta hornet utan att få tillbaka vad som låg i samma kista - en dolk som är magiskt bunden till hans vän Mat, som också kommer dö utan den. Samtidigt anländer Egwene och Nynaeve, Rands barndomsvänner, till Tar Valon för att påbörja sin träning som Aes Sedaier.

 

Robert Jordan skrev del 1 och 2 i sin serie samtidigt och det märks. The Great Hunt är en av böckerna i serien som börjar mest naturligt, utan en långrandig prolog om vad som hänt sedan sist. Här finns en prolog (är det krav på det inom fantasygenren?), men denna hålls kort och ger nyttig insikt om vad som komma skall.  Överlag känns The Great Hunt som en väldigt välgenomtänkt installation i sagan. De tre, i viss mån fyra, parallellhandlingarna knyts ihop på ett imponerande sätt under de femtio sista sidorna. Det är det här jag gillar med Jordans värld - den är så fruktansvärt genomtänkt! Det märks inte minst på de "syner" som karaktären Min har. Hennes visioner är alltid väldigt gåtfulla, men när deras innebörd avslöjas (ibland flera böcker senare) förefaller de fullkomligt logiska och planerade. Jag vet inte om Jordan hade planerat så långt som det verkar att han har, men i vilket fall som helst är det imponerande; antingen hade han en förmåga till att göra plot outlines som inte var av denna värld eller var han också en mycket skicklig författare. Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra.

 

Om handlingen är väldigt välplanerad så verkar det tyvärr som att Jordan inte riktigt vet vad han ska göra av alla sina karaktärer ibland. En bikaraktärs förräderi och "botgöring" kommer på fem sidor mot slutet efter vi följt hen genom större delen av boken. Likaså blir Rands ständiga tvivlande om hur han ska ställa sig till profetiorna ganska tröttsamt efter några hundra sidor.

 

Huvudtemat för boken är citatet som jag började min recension med - vem som helst kan dö, men det kräver sin man eller kvinna för att göra sin plikt, speciellt när den tar emot. På så vis blir The Great Hunt även något av en bildungsroman i fantasysättning. De unga männen och kvinnorna som började resan i The Eye Of The World (1990) får lära sig att vuxenlivet innebär att behöva offra delar av sin egen vilja för att kunna fungera i ett samhälle. Återigen slår Jordan mig som en författare som tar en välkänd sagomodell, ont mot gott, och använder den till att utforska så mycket mer. Framförallt imponerad är jag av stridsscenerna. Jordan, själv Vietnamveteran, beskriver stridsscenerna utan att romantisera. Det är hårt, skitigt och blodigt. De goda vinner inte alltid på sin gudagivna moraliska rätt utan kan lika gärna falla.

 

The Great Hunt är inte riktigt lika bra som del ett, främst på grund av tidigare nämnda karaktärsutveckling, men är fortfarande en mycket bra bok och en anledning till att fortsätta läsa serien.

 

Betyg: 4+ drakbanér av 5 möjliga

 


ANNONS
Av Ulf - 19 april 2013 17:13


Författare: Carlos Ruiz Zafón

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 297

Förlag: Planeta (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-013515-7

 

När jag läste den första boken i Carlos Ruiz Zafóns serie om familjen Sempere och deras bokhandel i Francotidens Barcelona kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag sträckläste de drygt 550 sidorna av La sombra del viento (Vindens skugga, 2001) och sällade mig till den hyllningskör som Zafón har fått lyssna till sedan den kom ut. Vändningarna, karaktärerna och den magiska realismen i ett mörkt och hotande Barcelona sög tag i mig och vägrade släppa. Samma sak hände med uppföljaren, El juego del ángel (Ängelns lek, 2008). När handlingen nu förs in på en av böckernas mest mystiska karaktärer, den teatraliske Fermín Romero de Torres, var således mina förväntningar högt uppskruvade. Som så ofta när det inträffar blev jag också smått besviken.

 

Året skrivs 1957 och det är snart jul. Familjen Semperes bokhandel går sämre än någonsin och liggaren är full med rödmarkeringar. En dag kommer en märklig herre in i butiken och vill titta på en förstautgåva av Greven av Monte Cristo. När Daniel, yngst i klanen Sempere, har sålt boken propsar mannen på att lämna kvar dyrgripen i affären. Det är nämligen en present till Fermín. I boken hittar Daniel dedikationen: "Till Fermín Romero del Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Fermín, notoriskt undvikande när det kommer till sin bakgrund, tvingas således berätta för Daniel vad som hände med honom under inbördeskriget och vad hans koppling till familjen Sempere egentligen är.

 

Zafóns sätt att skriva - kortare kapitel med målande, poetiskt, språk - går igen även i Himlens fånge. Han lyckas med konststycket att skriva enkelt och vackert samtidigt som han berättar en historia. Det är få förunnat. De flesta författare är, i min mening, bra på en av dessa saker; Zafón är duktig på alla tre. Så långt allt väl, men jag känner framförallt att Zafón skulle behövt mer tid med den här boken. Den är inte på något sätt dålig, men den känns inte alls lika bearbetad som de två tidigare delarna. Det är extra synd att det just är den här delen av historien som haltar något då Fermín varit min favoritkaraktär från bok ett.

 

Det som framförallt stör mig är hur kort boken är jämfört med föregångarna. Om det hade varit en fråga om att historien inte behövde vara längre skulle jag inte sagt något, men Zafón bygger upp en cliffhanger mot slutet för att leda in i den redan planerade fjärde och avslutande delen. Det känns som han någonstans under skrivprocessen insåg  att här egentligen bara fanns material till en bok till och valde att dela av den i två.

 

Nåväl, mycket kritik till trots är Himlens fånge en bra bok. När det kommer till Zafón hade jag dock inte väntat mig något annat än ett nytt modernt mästerverk. Det är ett svårt epitet att leva upp till, men jag hoppas att han lyckas med den avslutande delen!

 

Betyg: 4 skopor osläckt kalk i såren av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 13 april 2013 14:05


Författare: Isaac Asimov

År: 1989 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 447

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag: Natur & Kultur)

ISBN: 0-553-40069-X

 

"There's nothing like satisfying your personal pleasure and call it a noble contribution to the general welfare. It excuses everything. I've done it myself, so have you, so has everyone."


När Jorden inte klarar av att hysa fler innevånare flyttar delar av mänskligheten ut i solsystemet i stora kolonier. Dessa byggs oftast så att de kan flytta på sig själva och/eller ta en omloppsbana kring en annan himlakropp. När en av dessa kolonier, Rotor, av en slump upptäcker att Jorden har en stjärna som bara ligger två ljusår däirfrån beslutar de sig för att detta ska hållas hemligt. Med hjälp av ny teknik lyckas Rotor ta sig till den nyupptäckta stjärnan, en röd dvärg dubbad till Nemesis. Förvånande nog hittar man en beboelig men öde planet i omlopp kring Nemesis, men man hittar också något annat - något som kan betyda slutet för liv på Jorden.

 

Isaac Asimov är en av de klassiska science fiction-författarna som jag för en gångs skull inte tycker är överskattad. Annars blir det ofta som så att jag blir tjatad på att läsa något av en författare och tänker att "ja, den var väl okej, men inget speciellt." Vad Asimov lyckas med i nio fall av tio är att ha en fingertoppskänsla och balans när det gäller att blanda teknik, personporträtt och koncept. Det är också därför som jag blev ganska besviken på Nemesis. Här finns ett spännande koncept, karaktärer som är helt okej och tekniken verkar (utan att jag med min humanistiska bakgrund riktigt kan bedöma den) logisk och teoretiskt fungerande. Däremot saknas balansen.

 

Emellanåt är Nemesis lika bra som Asimovs texter vanligtvis är. Den omtalade balansen mellan de tre stora beståndsdelarna blir däremot skev till förmån för ganska torra personporträtt och teknik. Det jag framförallt beundrar med Asimov, hans förmåga att utveckla spännande koncept, stannar egentligen av nästan direkt efter att man som läsare fått reda på att Jorden har en grannstjärna. Konflikterna mellan kolonierna och Jorden nämns ofta men utvecklas inte särskilt mycket, inte ens när det gäller kolonisatörernas tämligen rasistiska syn på "jordborna". Den största missen är däremot avsaknaden av en riktig avslutning. Asimov bygger upp och bygger upp men det hela slutar i en axelryckning. Det gör också att boken känns ganska seg på sina ställen.

 

För riktigt stora fans av Asmiov kan det här vara något att kolla upp. Själv kan jag på rak arm lista tio böcker av honom som jag hellre skulle läst om. Synd på bra koncept.

 

Betyg: 2 and it keeps going, and going, and going av 5 möjliga


Av Ulf - 26 mars 2013 17:32


Svensk titel: "Memoarer är prostitution" - En omtvistad självbiografi

Författare: Julian Assange

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 352 (inklusive appendix)

Förlag: Canongate Books Ltd. (svenskt förlag: Norstedts)

ISBN: 978-91-1-304772-0

 

"Information befriar oss. Den ger oss möjlighet att ifrågasätta handlingarna hos dem som helst ser att vi inte frågar något eller kräver några svar. [...] Vi attackeras väldigt ofta trots att vi bara försvarar de principer regimerna valts för att upprätthålla. Vi är folkets internationella kontrollorgan och vet att vi har rätt att ta reda på vad regeringar och diplomater gör bakom stängda dörrar. [...] Och de regeringar som inte lyssnar är dömda att falla."


Att kalla Julian Assange för "kontroversiell" vore dagens underdrift. Assanges framtoning som mannen som sticker ut hakan för yttrande- och pressfrihet har inte fallit i god jord hos många mäktiga män och kvinnor. I den här boken, ett utkast av vad som skulle ha blivit hans officiella memoarer, får vi följa Julian från uppväxten på olika orter i Australien till den offentliga person han är idag. Från tonårens upptäckt av datorernas makt i och med införskaffandet av sin C64 till kometkarriären på den dolda internationella hackerscenen visas en komplex man. Mediebilden av Assange har ofta varit den att han är arrogant, osocial och en besserwisser. Det är klart att man kan spåra delar av dessa påståenden i Assanges text, men jag skulle vilja hävda att han inte framstår som mer arrogant än någon annan. Det intressanta som framträder om Assanges person är att även om han ibland kan verka arrogant kan han alltid backa upp sina uttalanden med kunskap. Är han en besserwisser? Absolut! It takes one to know one, men som jag brukar säga: hellre det än en wenigerwisser.

 

Eftersom det här i första hand är ett utkast, och inte den kompletta bok som Assange först hade tänkt sig, är det svårt att veta exakt vilka delar som skulle utvecklats mer i en redigeringsprocess. Det finns ingen väg runt att Assange måste bemöta våldtäktsanklagelserna han blivit jagad för. Det här kapitlet borde ha varit mycket längre och mer ingående. Assange hänvisar till en argumenterande text han skrivit på nätet, men det är ändå en smula konstigt att förlaget inte valde att publicera åtminstone delar utav denna text i boken. Förvisso vill Assange inte ha något att göra med dessa memoarer (se den svenska titeln), men när förlaget ändå publicerar en rad olika WikiLeaks-relaterade dokument i bokens appendix så varför inte nämnda text?

 

Assange går ändå igenom anklagelserna och pekar på en rad ganska otroliga sammanträffanden om det inte skulle röra sig om att allt i utredningen inte gått rätt till. Det har skrivits tonvis om det här fallet redan och jag ska inte dröja kvar vid det. Assange själv anser att det handlar om något som fått alldeles för stora proportioner och att alla handlingar var mellan samtyckande vuxna människor. Ett våldtäktsåtal är givetvis väldigt allvarligt och Assange behandlar inte hela situationen alltför väl (exempelvis med några kängor åt svensk feminism) men personens moral eller icke-moral kan inte förminska vad WikiLeaks lyckats med som projekt.

 

Så vad har då WikiLeaks lyckats med? Sedan sajten först lades upp har man avslöjat en lång rad missförhållanden över hela världen. Man har avslöjat korruption i Kenya, krigsförbrytelser utförda av USA, hjälpt till under Den arabiska våren och publicerat uppgifter om den isländska bankskandalen för att nämna några. Det är en imponerande lista bedrifter som Assange och hans medarbetare har lyckats med. Assanges filosofi om total transparens har mött betydande juridiskt motstånd från många håll (framförallt amerikanskt) och han har hyllats för den samma av lika många. Huvudsaken är denna: Assange plockade upp tankar och idéer om vad man kunde använda nätet till och samlade dem under ett tak. I och med WikiLeaks kan makthavare inte längre vara säkra på att deras skelett i garderoben inte kommer luftas. Det har gjort WikiLeaks till en viktig kugge i internationell politik och som vi alla vet kan man inte stoppa en idé.

 

Att sammanfatta Assanges komplexa karaktär i en recension av det här slaget är inte lätt. Är han Satan själv? Det anser i alla fall vissa amerikanska politiker som seriöst diskuterade skottpengar på honom. Är han informationens teknologiske frälsare? Det anser i alla fall vissa islänningar som tackar honom för avslöjandet av bankskandalen. Sanningen ligger troligtvis som alltid någonstans i mitten. Assanges text kommer säkert inte omvända några benhårda WikiLeaks-hatare eftersom det är en grundläggande skillnad i hur vi tänker och resonerar om informationsfrihet som ligger i botten. Kanske kan boken hjälpa till att skilja på personen Assange och projektet WikiLeaks? Det vore en tjänst för båda parter.

 

Rent språktekniskt måste jag berömma Assange för en välskriven text med förvånansvärt många litterära och historiska referenser. Det understryker kanske Assanges rykte som besserwisser (eller ja, han bekräftar det själv i en passage), men det är inte varje dag man läser en samhällskritisk skrift från idag som refererar till ryska 1800-talsförfattare i samma andetag som man diskuterar krypteringsteknik. Även om boken är ett utkast är den lättläst och har en klar röd tråd. Rent betygsmässigt kan jag dock inte ge en ofullständig bok högsta betyg. Här finns saker som verkligen skulle behöva jobbas på, förklaras och benas ut. Kanske kan vi hoppas på några officiella memoarer om några år, även om jag inte tror att det kommer så bli. Memoarer må vara prostitution, men Assange är åtminstone en prostituerad med integritet.

 

Betyg: 4 samhällsomstörtare av 5 möjliga


Av Ulf - 23 mars 2013 14:56


Notering: Efter att ha kämpat med en ordentlig podcast under några veckor slutade projektet i en söndrig mikrofon. Därför läggs podcastidén på hyllan och jag sätter igång med att recensera böcker här igen.   


Svensk titel: Farornas väg + Tidens hjul (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1992/1993)

Sidor: 814

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 0-812-51181-6

 

Året var 1996 när mitt försök att beta mig igenom all fantasy som givits ut på svenska ledde mig till Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time (1990 - 2013). Jag hade aldrig läst något liknande. I motsats till annan modern fantasy jag satt tänderna i var WOT inte bara ett karaktärsgalleri av stereotyper utan dessa kändes som riktiga personer. Jordans värld kändes mer verklighetstrogen och jordnära, även om här fanns både magi och en särdeles typisk huvudkonflikt.

 

The Eye Of The World (Eye) tar sin början som så många andra fantasyhistorier med en profetia. Profetian talar om hur en man ska återfödas som Draken - mannen som en gång så gott som förstörde världen i sin kamp mot Den Mörke. Som ett resultat av denna kamp blev den manliga sidan av den magiska urkällan, som ligger till grund för allt användande av magi, korrumperad. En man som rör vid urkällan blir förr eller senare galen. Det är de kvinnliga magikerna, Aes Sedaierna, som "tar hand om" de män som trots allt rör vid källan. Till den lilla byn Emond's Field kommer en Aes Sedai med sin väktare på jakt efter tre pojkar som tros på något sätt ha en koppling till Den Mörke. När byn attackeras måste alla inblandade fly för sina liv och ta reda på vad Den Mörke egentligen vill med pojkarna.

 

Jag har många gånger funderat över varför just WOT har fastnat hos mig under så många år. På grund av att Jordan skrev relativt långsamt läste jag om serien två gånger i samband med att en ny bok kom ut. Någon gång i gymnasiet bestämde jag mig för att inte röra böckerna igen förrän alla delarna fanns ut. Jordan dog 2007 utan att ha hunnit slutföra sitt verk. Innan han dog lämnade han över anteckningar och detaljerade beskrivningar av handlingen till Brandon Sanderson, vän och även han fantasyförfattare. För drygt en månad sedan kom så äntligen den sista boken ut i serien och min självpåtagna exil från Jordans värld kunde lyftas. Men vad är det då som gör serien så speciell? Hade den åldrats med stil sedan jag läste den sedan sist? När jag slog ihop min kopia av Eye kan jag lyckligtvis svara ja på den sista frågan. Svaret på den första frågan tror jag är psykologi och karaktärsutveckling.

 

Det är inget fel på exempelvis Tolkiens, Eddings eller Kerrs fantasyvärldar, men däremot är det "fel" på deras karaktärer. De framstår som attributsdrivna (exempelvis: "Jag är girig och det tänker jag vara resten av böckerna") och handen på hjärtat inte särskilt intressanta. Istället är det världarna de befolkar som är det jag tar med mig från dessa författares böcker. Med Jordan får jag en välutvecklad fantasyvärld och välutvecklade karaktärer. Den ende andre fantasyförfattare jag stött på som ger dessa två områden lika stor vikt är George R.R Martin.

 

Jordan och Martin har ytterligare en mycket viktig beröringspunkt när det gäller karaktärerna - de kvinnliga karaktärerna är lika viktiga som de manliga. Det är uppfriskande att läsa en fantasysaga där halva befolkningen inte ses som kuttersmycken, damer i nöd eller så ouppnåeligt mäktiga att man inte kan relatera till dem. Eye presenterar en lång rad karaktärer, manliga som kvinnliga, som står över tidigare nämnda attributsstyre. De är knappast perfekta; de bråkar, grälar, är giriga, ogina och känns då och då som allt annat än hjältar. Det är också det som gör dem levande.

 

Eye har många tematiska grepp som påminner om vår egen värld. Vi får träffa på rättrådiga religiösa fundamentalister, maktmissbruk som hotar världen och miljöförstöring för att bara nämna några. Eye visar också på svårigheterna att gå en moralisk balansgång när man har obeskrivbar makt vid sina fingertoppar men vet att man är dömd om man sträcker ut handen och använder den. Allt detta presenteras i en prosa som flyter fint, med egna idiomatiska uttryck, sånger, dikter och språk som påminner om våra egna. Det enda negativa jag har att säga om Eye är att den i viss mån tappar tempo i mitten. Nu väntar jag bara på min nya kopia av tvåan för att fortsätta!

 

Betyg: 5 smutsiga urkällor av 5 möjliga

Av Ulf - 1 mars 2013 23:08


En rolig sak med att blogga är att man efter ett tag faktiskt får fans. Det är något som känns lite märkligt att få mejl från personer jag inte känner som undrar om mitt välbefinnande eftersom jag inte uppdaterat bloggen på några dagar. Anledningen är att jag just nu arbetar på ett projekt för bloggen som förhoppningsvis ska rätta till den ack så försummade litteraturdelen av Skitfinkultur. 


Kort sagt ska jag försöka mig på att göra en podcast en gång i veckan där jag pratar litteratur, recenserar böcker och göra egna ljudboksinspelningar. Idén föddes när jag ännu en gång fick höra att jag hade en bra röst och borde arbeta inom radio. Om det är sant eller inte får väl tiden utvisa, men det utmaningen att göra något nytt för bloggen, som inte involverade text, lockade.


Just nu håller jag på att lära mig tekniken bakom att göra en bra podcast och det är därför som uppdateringarna uteblivit de senaste dagarna. Vem som helst kan göra en podcast, men jag vill att åtminstone ljudkvaliteten ska vara högklassig. Resultatet bör dyka upp i slutet på nästa vecka. Fram tills dess hinner jag nog med några recensioner i alla fall!  

Av Ulf - 24 januari 2013 13:55

 

Originaltitel: The Walking Dead: This Sorrowful Life

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-7-8


Fast i den lilla staden Woodbury försöker Rick hitta ett sätt för honom och hans vänner att fly. Samtidigt planerar stadens ledare att använda en av fångarna, Michonne, som ”tävlande” i ett av stadens gladiatorspel. Det blir upptakten till en gruvlig hämnd där frågan återigen måste ställas – var i den moraliska gråskalan kan du vara en god människa och var i samma skala blir du en ond?


Host, hack, harkel. Som ni märkt har jag inte uppdaterat bloggen den här veckan. Anledningen heter influensa, så det är bara passande att jag i min första recension sedan i lördags ger mig på lite zombieaction. Även om min smitta inte gör mig sugen på människokött (än!) känns det lite märkligt att bläddra igenom den här delen av Kirkmans serie när termometern stiger.


Ann Heberlein står för förordet den här gången och presenterar flera intressanta tankar om begreppet ”hämnd” och dess plats i både fiktion och verklighet. Tankarna är intressanta just eftersom vi som människor mycket riktigt verkar ha något slags behov av åtminstone poetisk hämndrättvisa i vår underhållning.  Jag nickar igenkännande när jag läser förordet, men tappar ändå hakan när den långa, utdragna hämndscenen i Totalt jävla mörker kommer. Jag reagerar med ungefär samma instinkt som jag gjorde inför scener i förra albumet: ”Åh, fy fan!”.


Det är en viktig reaktion för den visar på att vad Kirkman lyckas med är att bygga upp karaktärer och situationer som inte trivialiserar våldet. Vem som helst kan skriva ihop en historia där den fiktiva hjärnsubstansen stänker på väggar och i tak, men för att något av detta ska väcka något annat än en eventuell äckelreaktion måste vi ha en bakgrundshistoria, motiv och/eller sympati med karaktärerna. Det är det Kirkman återigen lyckas med i den här volymen.


Det är just den ovanstående scenen som blir det mest bestående intrycket av den sjätte samlingsvolymen av Kirkmans blodiga epos. Det är inte det att resten på något vis är dåligt, men det är svårt att ladda om efter en sådan urladdning. De mer subtila konflikterna tappar lite sin skärpa och jag skulle nog behövt lägga albumet ifrån mig ett tag för att smälta intrycket. Det är fortfarande välskrivet och på de flesta håll vältecknat (även om jag inte riktigt är vän med von oben-perspektivet i vissa rutor som gör att karaktärerna får ”grodansikten”) men formatet som sådant gör att ovan nämnda scen hade passat bättre mot volymens slut. Det är ju inget man kan klippa och klistra som man vill utan att förstöra ett bra narrativ, men jag skulle väl gissa att scenen i sig kom i slutet av en av de amerikanska originaltidningarna. Läsarna fick helt enkelt lite tid på sig att pusta.


Nåja, det är mindre detaljer som inte gör att det här är något du ska missa. Pallra dig iväg till affären redan imorgon. Nu ska denne zombien sova resten av eftermiddagen. Intellektuella övningar lämpar sig icke med feber. Braaaaaains…


Betyg: 5- nog dags att slipa det där svärdet snart, Michonne? av 5 möjliga






Av Ulf - 10 oktober 2012 18:15


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume One

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 192

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-5-4


Det råder tumult i Westeros. I huvudstaden har kungens hand (närmste rådgivare) dött och illvilliga tungor talar om att han inte alls dog i sjukdom så som den officiella förklaringen säger. I norr börjar männen vid det långa försvarsverk som skyddar Westeros från barbarerna se hur varelser de bara trodde var legender visar sig för första gången på århundraden. Och över havet planerar en bror och syster att återerövra tronen deras far en gång satt på. En sak är säker - vintern är på väg.


För femton år sedan var fantasy mitt bröd och vatten. Jag läste igenom hela sektionen på det lokala biblioteket och gav mig sen på jakt efter nya läsupplevelser i samma anda. Just vid den här tiden gav George R.R Martin ut sin första del i eposet A Song of Ice and Fire. Om den hade kommit ut bara ett år tidigare hade jag säkerligen sällat mig till hyllarskaran redan då, men jag hade helt enkelt läst mig mätt på fantasy. Det är först nu som jag med behållning kan plocka upp en fantasyberättelse igen. Ironiskt nog är det just Martins förtjänst i och med tv-adaptionen av hans verk, Game Of Thrones (2011).


Någon beskrev tv-serien för mig någon gång som "The Tudors (2007 - 2010) fast med drakar". Politiska ränkspel blandas med häftiga slagscener och excentriska karaktärer. Hur kunde jag inte älska det? Därför var jag också spänd på serieversionen av Martins berättelse. Jag är väl kanske inte hänförd, som jag brukar vara av exempelvis Kirkmans The Walking Dead (2003), men inte heller särskilt besviken.


Serieversionen av A Game Of Thrones (varför tog de bort "A" i titeln till tv-serien? Någon som vet?) är i princip samma historia en gång till, men lite mindre av allt. Det är klart att en traditionell bok i de flesta fall kan beskriva inre skeenden och mer komplicerade intriger på ett enklare sätt än en grafisk roman kan och därför blir också adaptionen något lidande. Därmed inte sagt att en bok nödvändigtvis är bättre än en grafisk roman i allmänhet. Berättelser som skrivs som serier från första början undkommer ovanstående problem genom att kunna förhålla sig till mediets för- och nackdelar direkt. Det är därför vi exempelvis kan se hur Alan Moores serier oftast är mer komplexa än filmatiseringarna av de samma. Olika medier har olika fördelar, men det är riktigt svårt att överföra något från bok till serie verkar det som. Det finns fler exempel på detta. Jag blev exempelvis ganska besviken på mangaversionen av Koshun Takamis Battle Royale (2000 - 2005). Poängen är att det verkar som att ju mer dialogtung en bok är desto svårare är den att översätta i serieform och Martin gillar sin dialog. Daniel Abraham har hjälpt Martin att sålla, klippa och adaptera serieversionen och ja, han får med det viktiga. Men allt det där runtomkring då? Alla små detaljer som både böckerna och tv-serien har lyckats fånga går i viss mån förlorad i serieversionen. 


Jag är också en aning kritisk till valet av tecknarstil och framförallt färgsättning. När jag såg en serieversion av A Game Of Thrones framför mig tänkte jag på Barry Windsor-Smiths version av Conan från 70-talet. Länken där leder till ett bildexempel för övrigt. Istället har Patterson satsat på en mjukare stil som fungerar ganska bra ibland, framförallt när det gäller rutor där det inte händer så mycket, men ibland blir för mjuk. Ivan Nunes glättiga färgläggning har jag inte så mycket till övers för. Allt är ljust och klart. Jag vill ha det mörkt och skitigt!


Så långt det negativa. Det här är ändå en bra historia. Den skulle troligen vara bra även om man presenterade den med fingerdockor. Serieversionen ger dessutom en annan tolkning av originaltexten till viss del. Vissa karaktärer har exempelvis fått lite större betydelse om man jämför med tv-adaptionen. Martin skriver i sitt förord att "detta är inget komplement till tv-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner." Må så vara med det, men jag anser nog att den fungerar ypperligt som just ett komplement till tv-serien och romanerna. Samtidigt kan den fungera som ännu en inkörsport till ett fantastiskt berättaruniversum. Gott så. Så, betyget nedan återspeglar inte så mycket historien som sig utan adaptionen av denna. Historien är som sagt fortfarande bra, men jag har sett den göras bättre i två versioner redan. Appropå ingenting är här en katt som sjunger ledmotivet till tv-serien. Det är för bra för att inte dela med världen.


Betyg: 3+ men utgåvan är jävligt läcker i alla fall! av 5 möjliga



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se