Titel: The Terror Dream

Svensk titel: Den amerikanska mardrömmen

Författare: Susan Faludi

År: 2007 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 384

Förlag: Leopard förlag

ISBN: 978-91-7343-225-2

Susan Faludi ger en bild av ett USA som är på väg att återfalla i en konservatism påminnande om den mytbild som i många år florerat runt en svunnen tid då män var män och kvinnor stod vid spisen. Hon tar avstamp i efterspelet omkring 9/11 och undersöker hur en rädd nation sökte sig till det trygga och beprövade istället för att syssla med "konstiga" saker som jämställdhet och andra nymodigheter. Resultatet är ibland lika underhållande som det är skrämmande.

Fauldi är en välkänd författare till feministisk litteratur och jag hade hört många bra saker om den här boken. De första kapitlen, när Faludi fokuserar på vår egen tid, är också fruktansvärt bra. De är väl underbyggda med källor samtidigt som Faludis språk inte tynger ner vad hon vill få fram. Jag satt som klistrad under bokens första halva... för att sen nästan tappa intresset.

Efter Fauldi gett oss en orientering angående könsrollsdebatten i USA efter 9/11 börjar hon söka historiska förklaringar till varför saker och ting är som de är. Här tappar boken dessvärre ganska mycket. Det är inte direkt dåligt, men när det ställs i kontrast med boken inledande kapitel blev i alla fall jag besviken. Faludi är helt enkelt en bättre kommentator av det nutida samhället än vad hon är som historiker. För den som vill veta mer om just den amerikanska mytologins framväxt kan jag rekommendera The Myth Of The American Superhero av John Shelton Lawrence & Robert Jewett istället.

Jag skulle verkligen vilja ge den här boken ett högre betyg än vad jag gör - så bra är de första kapitlen - men det här är dessvärre bara en halv bok. Den nämnda inledningen är dock värt pengarna om du hittar den billigt.

Betyg: 3- vad-som-går-upp-måste-komma-ner av 5 möjliga

Titel: Affärer i blod och olja

Författare: Kerstin Lundell

År: 2010

Sidor: 224

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-487-6

Det här är den sanna historien om hur Lundin Petroleum lät fördriva, mörda och våldta lokalbefolkning i Sudan och Etiopien som var i vägen för deras oljefält. Gemene man kanske inte höjer på ögonbrynen alltför mycket - det är mer regel än undantag att oljebolag har moraliskt tvivelaktiga affärsmetoder - men det borde man göra. Lundin Petroleum är nämligen inte något bolag på andra sidan världen, utan har ägarintresse från så tunga svenska institutioner som Folksam, Andra AP-fonden, Robur och Swedbank. För att göra saken än värre satt vår nuvarande utrikesminister, Carl Bildt, i styrelsen för Lundin Petroleum fram tills dess att han fick sin nuvarande postering. Bildt har också uppgett sig vara ansvarig för bolagets etiska riktlinjer.

Lundell har lyckats med en riktig tour de force med den här boken. Hennes språk är enkelt att följa utan att för den sakens skull bli ordinärt och tråkigt. Det enda jag kan hitta att anmärka på när det gäller språkbehandlingen är när hon i vissa avsnitt blir lite väl målande för min smak. Annars underbygger hon sina argument sakligt och väl - för det mesta. Mot slutet av boken finns vissa tveksamheter där Lundell "antar" lite för mycket. Jag betvivlar inte att Lundell kan belägga sina antaganden, men efter att förgäves ha bläddrat i notregistret finns det helt enkelt inte utskrivna belägg för vissa påståenden.

Historien som Lundell presenterar är vedervärdig - inte minst eftersom hon i bokens avslutande kapitel faktiskt ger förslag på hur oljeindustrin skulle kunna förbättras. Lundell visar på ett effektivt sätt att exploatering inte är det enda alternativet och ger åtminstone en liten vink om att det finns hopp även för världens oljemagnater.

Bokens absolut värsta kapitel är intervjuerna med de systematiskt våldtagna kvinnorna i området. Lundell har lyckats få intervjua en rad av dem och alla kan vittna om fruktansvärda övergrepp. Det gör mig mörkrädd att vi har en utrikesminister som antingen var så dåligt insatt i sina affärer att han inte visste vad som pågick eller helt enkelt struntade i saken. Jag vet ärligt talat inte vilket som är värst - dumhet eller ondska.

Affärer i blod och olja är en viktig lektion i nutidshistoria för alla svenskar som vill slå sig själv för bröstet som ett land där företagande minsann är etiskt. Lundell visar upp en mörk bild av ett totalt skrupellöst bolag som bokstavligen talat spiller rött blod i utbyte mot svart olja. Rekommenderad läsning för säker indignation.

Betyg: 4+ snubbar som heter Adolf (vad är det med det namnet?!) av 5 möjliga

Titel: The Last World War

Författare: Dayton Ward

År: 2003 (ingen svensk utgåva)

Sidor: 482

Förlag: Pocket Star Books

ISBN: 978-0-7434-5789-7

Under ett krigspel i Missouris skogar blir en grupp reservister i marinkåren de första människorna som stöter på utomjordiskt liv. En del av soldaterna finner en grupp med till synes vänliga varelser. Några andra blir beskjutna så fort de får kontakt med en annan grupp utomjordingar. Det står snart klart att mänskligheten har fastnat mitt i ett inbördeskrig som de inte förstår. Det enda problemet är att Jorden nu blivit ett slagfält för de stridande grupperingarna och mänskligheten är i vägen.

Jag hittade den här boken under en misslyckad räd mot Sci-fi bokhandeln i Malmö och köpte den mest för att få någonting med mig att läsa. Ramberättelsen intresserade mig eftersom jag skrivit något liknande själv en gång för länge sedan. Problemet med min historia var att den spretade åt alldeles för många håll och kollapsade till sist under sin egen tyngd. Problemet med The Last World War är det totalt motsatta - den lider total brist på förgreningar och förvecklingar. En global konflikt utspelas och det enda vi får under de 320 inledande sidorna är ett gäng mer eller mindre pantade reservister som leker krig i Missouri. Det är en färd utan överraskningar och Ward har tydligen en riktig fetisch för marinkåren. Behöver jag nämna att han är tidigare yrkesmilitär? Gissa tre gånger inom vilken gren...

Språket är dödfött och känns som det skrivits av en medelmåttig fan fiction-författare. Karaktärerna är tunna som pappret deras "äventyr" är tryckt på och vi får egentligen aldrig sympati för någon av dem. Värst av allt är nog ändå den otroligt naiva historiesyn som Ward klämmer ur sig med jämna mellanrum. Hans egna politiska åsikter lyser igenom som en finne på en 13-årings haka och man undrar om Ward inte fick någon hjälp med att bearbeta sina trauman från Vietnam.

Varför tvingade jag mig då igenom knappt 500 sidor av meningslöst dravel? Jo, för att jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Jag ville kunna läsa den och peka på var Ward hade lyckats där jag misslyckades. Kanske få lite tips och eventuellt ta lärdom. Nu känner jag att jag kanske borde översätta min historia, skriva färdigt den och skicka den till Pocket Star Books. Den är åtminstone bättre än den här skiten.

Betyg: 1 karaktär som får en att tänka på Delieverence av 5 möjliga

Titel: Atlantis

Författare: David Gibbins

År: 2005 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 380

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-301523-1

Jack Howard är en framgångsrik marinarkeolog som specialiserar sig på den gamla minoiska kulturen på Kreta. När han blir kallad till Alexandria för att delta i en konferens har han ingen aning om vad som väntar honom. Det visar sig att två av hans kollegor har grävt fram ett papyrusfragment från en sarkofag. Fragmentet berättar om det mytomspunna Atlantis som sjönk i havet för mer än 6000 år sedan. Men Atlantis är väl bara en myt? Eller?

Jag köpte den här boken på vinst och förlust för den hisnande summan av 30 kronor. Det var den absolut värd. Däremot vet jag inte om jag skulle varit lika nöjd om jag betalt fullpris för den. Premissen är intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia i allmänhet och antiken i synnerhet. Här går vi ännu längre tillbaka och får en bild av en "kultur" som var flera tusen år före sin tid. Förutom några riktigt löjliga detaljer (exempelvis har jag svårt att köpa att en civilisation från den här tiden skulle kunna ha tekniken att bygga automatiska lås till stendörrar) målar Gibbins en fascinerande bild av ett försvunnet rike. Om bara resten av boken hade varit lika intressant...

Dessvärre märker man snabbt att Gibbins verkligen inte är någon lysande författare. Han har i stort skapat en idealiserad version av sig själv med sin protagonist och det blir direkt skrattretande mer än en gång. Speciellt talande är den väldigt påklistrade "kärlekshistorien" mellan Jack och hans ryska kollega. Gibbins slänger in en sexscen som inte har något med handlingen att göra och nämner den aldrig igen. Faktum är att Gibbins inte ens beskriver någon vidare ömhet karaktärerna emellan varken innan eller efter. Inte heller någon fysisk attraktion. Jack ville helt enkelt knulla.

Bokens antagonist, krigsherren Aslan (ja...jag vet), är en klyscha som heter duga. Hans överdrivna karaktär påminner inte så lite om de historier man kan läsa om Idi Amin. Hur som helst spelar Aslan andrafiol till den andra stora skurken - den farliga tekniken. Gibbins älskar teknik. Han älskar teknik på ett sätt som kommer ge honom en elektrisk stöt på ett känsligt ställe en vacker dag. Vissa delar av boken känns som att lyssna på ett seminarium om tekniska undervattenslösningar. Det är precis lika knastertorrt som det låter.

Jag skulle verkligen vilja ogilla den här boken och såga den längs med fotknölarna. Dessvärre (eller hur man nu ser det) håller den intresset vid liv för historienörden i mig. Om du inte är särskilt historieintresserad kommer du antagligen lägga från dig boken i avsmak. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men...läs Dan Brown istället. Han är en (jag kan inte! Jo, det kan du!)...mfgfrsd...bättre...författare.

Betyg: 2 sjunkna städer av 5 möjliga

Titel: A Mind In Prison: The Memoir of a Son and Soldier of the Third Reich

Svensk titel: Fångad av hakkorset: Nazist och soldat i Tredje Riket

Författare: Bruno Manz

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 287

Förlag: Pocketförlaget

ISBN: 978-91-86067-45-8

Bruno Manz växer upp under efterdyningarna av första världskriget i Dortmund. När nationalsocialistiska partiet bildas blir hans far helt tagen av ideologin. Han för vidare sina antisemitiska åsikter till sin unge son. Som resultat går Bruno med i vad som skulle utvecklas till Hitler Jugend redan som elvaåring. Lika säker som Bruno är på Tysklands umbäranden är resultatet av en internationell sionistisk konspiration, lika säker är han på att Adolf Hitler är mannen som ska frälsa landet. Som så många andra unga män kastas Bruno ut i kriget. Sakta under krigsförloppet börjar han dock inse att allt inte står rätt till med nazismens läror och att någonstans, kanske, har han haft fel.

Det finns åtskilliga biografier om soldater från andra världskriget. Det här är dock något så ovanligt som en biografi skriven av en tysk soldat som inte försöker krypa till korset. Manz beskriver den indoktrinering han och hans landsmän utsattes för i ung ålder och ger en bra förklaring på hur saker och ting kan utvecklas i helt fel riktning med negativ påverkan. Vad Manz däremot inte gör är att ursäkta sitt handlande genom att skylla på någon annan. En händelse som formar Manz för resten av livet är hur han vägrar tro på historierna om koncentrationslägren han får höra från en halvjudisk (!) tysk soldat i krigets slutskede. Inte ens efter kriget kan Manz förlika sig med tanken på vad som hänt utan tror att journalfilmerna från lägren är iscensatta av Hollywood. Det här är också bokens absolut starkaste kapitel. Den smärta som Manz uttrycker när han beskriver hur hans liv vänds upp och ner är väldigt påtaglig.

Rent språkligt är Manz bok väldigt faktisk och målar med en väldigt tunn pensel. Det här fungerar dock väldigt väl eftersom vad författaren verkar vara ute efter är att beskriva saker så som de skedde, utan omskrivningar. Om han inte minns någon detalj så medger han det. Framförallt ger språket en direkthet som en mer färgstark språkdräkt skulle beröva boken.

Det som är väldigt skrämmande med Manz historia är att själv sätta sig in i hur man skulle reagerat i hans situation. Manz beskriver att han efter kriget hela tiden ifrågasatt sig själv med varför han inte gjorde något. Varför var han inte en av de modiga få som faktiskt såg igenom propagandan? När vi läsare, mer än 60 år senare, läser hans verk är det enkelt att förutsätta att vi minsann inte skulle falla för så enkla propagandalögner. Jag är inte särskilt säker. Jag skulle väldigt gärna vilja tro att jag skulle varit en demokratins förkämpe under Nazi-Tyskland, men ärligt talat - hur många av oss hade varit det? Hur många hade inte egentligen gått med på lögnerna eftersom de var det enda vi hade fått höra? Det är här storheten i Manz berättelse ligger - han ursäktar inte sitt beteende, men han ber om förlåtelse. Det ligger en djup och vis distinktion mellan de två begreppen.

Betyg: 4+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Ingen bild till dagens inlägg helt enkelt eftersom det inte fanns några tillräckligt bra. Däremot fick jag ett mail häromdan där jag fick förfrågan om att skriva ut lite mer information om sakerna jag recenserar. Bra idé som jag tar till mig. Nu till recensionen.

Titel: En ledig man

Författare: Jamel Hamou

År: 2009

Sidor: 269

Förlag: Efron & Dotter

ISBN: 978-91-85653-39-3

Erik är utbildad jur.kand men har inga som helst ambitioner med sitt liv. De senaste fem åren har han spenderat på bäste kompisen Johns soffa och trivs bra med att hänga på Stockholms barer, sova sent och spela Playstation när andan faller på. Sen kommer katastrofen - John vill flytta in med sin flickvän och slänger ut Erik. Pank och med en rik men gnidig far tvingas Erik ta det jobb som ges. Det visar sig vara som ingenjörsassistent till den "briljante" Hugo Haraldsson som arbetar på ett hemligt projekt i Stockholms skärgård. Men vad är det Hugo bygger egentligen?

Jamel Hamous andra roman är en smalhumoristisk tillställning med hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång dragit runt i det zombietillstånd som kallas för arbetslöshet. Protagonisten Erik pendlar mellan att vara extremt naiv och bortskämd till att vara ganska ansvarstagande och en hygglig kille. Jag tänkte hela tiden på en mer vuxen version av "Bert" från böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson.

Hamous språk flyter bra med riktiga ljusglimtar här och där. Vad han tyvärr också har lyckats med är att dra ut boken utan att något riktigt händer. Det är visserligen trevligt att följa Erik, den excentriske Hugo och de andra orginalen på ön, men när det egentligen inte händer något har jag en misstanke om att jag kommer ha glömt bort den här boken om en månad eller två. Det är synd, Hamou har uppenbarligen talang, men En ledig man blir mest en axelryckning, om än en mycket trevlig sådan.

Betyg: 3- hundar döpta efter skånska rockband av 5 möjliga

Två dagar, två böcker. Vem sa att arbetslöshet är oproduktiv?

Under en lektion drar två poliser ut den förvånade Matt ur klassrummet. Det har tydligen kommit fram att Matt planerar att spränga skolan i luften och ställa till med ett blodbad i korridorerna. Matt inser att det är hans stora käft och ett ganska dåligt skämt som satt honom i klistret. Medan skolan och samhället dränks i rykten får Matt en oväntad vän i Ursula, eller Ugly Girl som hon kallar sig själv. Det är början på en lång vänskap.

Joyce Carol Oates behöver knappast någon större introduktion. Om du är intresserad av litteratur vet du vem Oates är. Om du inte är intresserad av litteratur så...tja, varför läser du det här? Oates debut som ungdomsromansförfattare kom så pass sent som 2002 med den här boken och som vanligt levererar hon en språkdräkt som gör mig grön av avund. Oates kontroll över det engelska språket är fulländad. Bäst av allt är att hon inte fördummar sina yngre läsare med den här boken utan talar till dem som jämlikar. Det är tyvärr en regel snarare än undantag att ungdomslitteratur är skriven för att vara "enkel" och lättförstådd även när det rör sig om tyngre teman. Oates bryter den här mallen och presenterar två övertygande psykologiska porträtt av Matt och Ursula.

Just psykologin i Big Mouth & Ugly Girl är det som imponerade mest på mig. Alla som en eller annan gång varit en "misfit" i en större grupp människor (här: skolan) kommer att känna igen sig väldigt väl. Vänskapsförhållandet mellan Matt och Ursula påminde mig inte så lite om egna erfarenheter och Oates har klart grepp om tonårstankar utan att för den sakens skull låta karaktärerna bli överdrivet sentimentala, arga eller ledsna bara för sakens skull.

Dessvärre känns boken ibland lite tunn och jag skulle vilja ha mer kött på benen när det kommer till birollskaraktärerna. Bristen på detta gör att det ibland blir svårt att se varför de handlar som de gör. Detta är möjligtvis ett stilgrepp eftersom vi då får se personerna från Matts och Ursulas synvinkel - karaktärer som inte har en allvetande berättare att falla tillbaka på.

Hur som helst så kan jag verkligen rekomendera den här boken. Det är välskriven tonårsångest som är lätt att känna igen sig i men trots detta blir den aldrig överdrivet emotionell och fjantig. Rekomenderad läsning för ungdomar i alla åldrar.

Betyg: 4 "ska-hon-inte-få-det-där-jävla-Nobelpriset-någon-gång?" av 5 möjliga

Då och då överger jag fiktionens underbara värld och tvingar mig själv att läsa något verkligt, kallt och hårt. Anledningen till att jag gör det relativt sällan (en bok per tio kanske) är att jag alltid mår skit när jag slår igen pärmarna. Så även den här gången.

När Johan och Maria skiljer sig börjar Maria bli allt mer tveksam till att låta deras gemensamma barn träffa sin pappa. Efter ett stormigt äktenskap med både psykisk och fysisk misshandel (främst från Marias sida) skiljs de knappast åt som såta vänner och Johan blir mer och mer övertygad att Maria till och med vill förvägra honom  umgängesrätten med sina barn. Det här är historien om Johans kamp för rätten att träffa sina barn.

Stefan Blomgren har intervjuat och sammanställt texter från "Johan" som gör riktigt ont att läsa. Förhållandet mellan Johan och Maria är så levande beskrivet att det hoppar ut från sidorna och för alla som varit tillsammans med en psykisk labil människa är igenkänningsfaktorn hög. Även Johans kamp är väl beskriven och sättet som det svenska rättssystemet och de sociala myndigheterna beskrivs på visar vad jag egentligen redan misstänkte - byråkratin i Sverige förstör liv. Det här är en väldigt tung bok att läsa fastän den är skriven på enkel och klar prosa. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och drog igenom den på under en dag.

Om jag ska klaga på något är det att boken inte ger "Maria" en riktig chans att försvara sitt handlande. Vad vi istället har är Johans bild av det hela och inte så mycket nyansering från hennes sida. Men som Johan skriver i efterordet är detta hans chans att berätta sin sida av historien - den som myndigheterna vägrade lyssna på. Vidare hade jag önskat lite fler detaljer om själva myndighetsprocessen, men det kanske inte var möjligt utan att röja anonymiteten hos de berörda parterna.

Det här är något så ovanligt som en feministisk bok inriktad på mansfrågor och som sådan är den väldigt välkommen. Efter min sejour på genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet blev jag något desillusionerad över att bara en kursbok handlade om mansfrågor och maskulinitet. Pappa utan barn ger åtminstone en liten bättre balans i det litterära utbudet om könsfrågor och jag hoppas att den kan tas upp och diskuteras - kanske inte på universitetsnivå, men väl dock på gymnasiet.

Betyg: 4 hjärtskärande historier av 5 möjliga