Short Films Triple Feature: A Love Song For Latasha, The Present, Two Distant Strangers

 

Min tidigare bedömning om att det i år skulle vara enklare att hitta kortfilmerna, tack vare digital distribution i kölvattnet av coronan, har kommit lite på skam. Den officiella sajten, med alla sina olika alternativ, ger bara möjligheten att se alla filmerna på bio... i USA... under en pandemi. Nåja, jag kan åtminstone hitta en del av filmerna via YouTube och Netflix. I den här omgången behandlar jag en kortdokumentär till och två live action-kortfilmer.

 

Ett genomgående tema i årets kortfilmer är situationen för den afroamerikanska befolkningen och de fruktansvärda rättsövergrepp de utsätts för. I A Love Song For Latasha (2019) tas ett äldre, men mycket betydelsefullt, fall upp. Under en varm sommardag i Los Angeles 1992 skjuts 15-åriga Latasha Harlins ihjäl av en butiksinnehavare. Denna händelse blir tillsammans med Rodney King-fallet sedermera starten på upploppen som skakade L.A samma år.

 

Tyvärr är A Love Song For Latasha ett exempel på hur form går före innehåll. Latashas berättelse sker genom en lång intervju/monolog med hennes bästa vän. Filmen börjar också bra, saklig och känslosam. När det kommer till själva händelsen försöker dock regissör Sophia Nahli Allison med diverse konstnärliga grepp för att förhöja det berättade. Det blir tyvärr tvärtom. Estetiken fråntar berättelsen sin udd och även om det här inte är en dålig kortdokumentär tillhör det inte de bättre av årets nominerade. Synd på bra uppbyggnad av en viktig händelse.

 

Temat med situationen för den afroamerikanska befolkningen fortsatte i kvällens första live action-film, Two Distant Strangers (2020). Serietecknaren Carter James vaknar upp efter en bra förstadejt och inser att han måste ta sig hem till sin hund. Precis efter han lämnat byggnaden hamnar han i en dispyt med en polisman som slutar med att Carter dör... men i nästa sekund vaknar han upp hos sin nya tjej igen, måste ta sig hem till sin hund och... och igen... och igen.

 

Likt en våldsam och galghumoristisk version av Groundhog Day (1993) är den här filmen ett perfekt mikrokosmos i vad som kortfilmer gör som bäst - hitta ett koncept eller en idé och utforska det utan att dra ut på berättandet i all oändlighet. Många av "looparna" som Carter upplever kan direkt kopplas till verkliga fall och framförallt är det första (baserat på George Floyds död) och det sista (mycket bisarra) slutet på looparna riktiga magsugare. Two Distant Strangers lyckas till och med baka in både två och tre twists under sin korta speltid och jag är djupt imponerad av Travon Frees tajta manus. En mycket stark kandidat till Oscarn.

 

Som om eländeskavalkaden inte var komplett avslutades kvällen med den palestinska kortfilmen The Present (2020). Yusef ska tillsammans med sin dotter Yasmine passera gränsen in till Israel för att handla. En till synes enkel handling som görs väldigt komplicerad av gränsvakterna.

 

The Present visar på ännu en absurd situation i vår konfliktfyllda värld. Att passera en gräns som ligger inom synhåll från sitt hus och som man passerat åtskilliga gånger innan kan, med godtyckligt agerande gränsvakter, bli ett kafakaeskt företag. Saleh Bakri gör en mycket fin roll som Yusef och filmen har en klar och fin slutpoäng. Efter att ha sett Two Distant Strangers känns den dock i viss mån något lättviktig. Kanske var jag mätt på elände när jag såg den och bör se om den om några dagar. Det är dock en sevärd film som finns att se gratis på YouTube. Övriga två ligger på Netflix.

 

Regi: Kornél Mundruczó

Manus: Kata Wéber

Medverkande: Vanessa Kirby, Shia LaBeouf, Ellen Burstyn mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Creative Wealth Media Finance/Little Lamb mfl.

År: 2020

Längd: 126 min

Land: Kanada/Ungern/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11161474/

 

När födelsen av Marthas och Seans dotter går så fel det kan slungas de båda in i en depression. Marthas kontrollerande mor gör inte saker och ting bättre och familjen håller på att braka samman. Samtidigt är frågan om barnmorskan begick något fel vid förlossningen och kan ställas som ansvarig?

 

Pieces Of A Woman har en hedersvärd premiss med att visa upp sorgen efter plötslig spädbarnsdöd, men är så fylld med problem att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det är en ytterst amerikansk produkt satt i ett sjukvårdssystem som för oss i Europa i mångt om mycket kan ses som barbariskt. Det jag framförallt vänder mig mot är sättet att försöka skuldbelägga och stämma.

 

Jag förstår att det är en vanlig psykologisk reaktion att när katastrofen är framme så vill man ha någon att peka på och säga "det var ditt fel" till. Samtidigt funkar det inte riktigt så i verkligheten. Vissa saker som sker händer utan att något fel har begåtts. Kalla det force majeure eller vad ni vill, men om en medicinsk undersökning visar på att nej, vi kan inte se något fel här, stäm då för fan inte folk till höger och vänster för att det ska få dig att må bättre eller något.

 

Vidare, som titeln säger, har den här filmen framförallt ett kvinnligt perspektiv. En poddkollega sa för några veckor sedan på skämt att "det är okej, för män har inga känslor". Det känns lite som att Pieces Of A Woman tecknar ett väldigt bra porträtt av Martha, men gör Sean till en karikatyr av dålig maskulinitet. I berättelsestrukturen funkar det dåligt och ger ett falskt intryck av realism.

 

Vad som däremot är bra är skådespelet. Vanessa Kirby gör en otroligt fin roll som Martha och även Shia LaBeouf visar återigen att han, trots sin problematiska person, är en skådespelare att räkna med. Komplettera med en alltid lika briljant Ellen Burstyn och Pieces Of A Woman är ytterligare en väldigt välspelad Oscarsnominerad film i år. Filmens inledande halvtimme är också den väldigt bra med den långa födelsescenen skildrad in i minsta detalj. Den känns verkligen intim och drabbande i allt som händer, vilket regissör Kornél Mundruczó lyckats med.

 

Sammanfattningsvis är dock Pieces Of A Woman en film som tycks vältra sig i elände för eländets skull. Långsamt berättad (efter den inledande halvtimmen då) och ett onyanserat porträtt av både könsroller och en bisarrt skuldbeläggande. Meh.

 

Betyg: 2 synd på Kirbys prestation av 5 möjliga

 

 

Regi: Lee Daniels

Manus: Suzan-Lori Parks (baserat på Johann Haris bok Chasing The Scream)

Medverkande: Andra Day, Trevante Rhodes, Garrett Hedlund mfl.

Produktionsbolag: Lee Daniels Entertainment/New Slate Ventures/Roth/Kirschenbaum Films

År: 2021

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8521718/

 

Mot slutet av sin karriär intervjuas Billie Holiday om sitt liv och sin musik. En tillbakablick på framförallt de tumultartade åren när Holiday ofta befann sig i FBI:s sikten, inte minst tack vare sin cover på Strange Fruit - kanske den mest berömda låten som riktar skarp kritik mot lynchningar i den amerikanska södern. Även Holidays personliga liv avhandlas, med tonvikt på hennes drogproblem och benägenhet att välja de absolut sämsta män hon kunde välja.

 

Strange Fruit blev framröstad till århundradets låt av Time Magazine för ett antal år sedan. Det är en utmärkelse som förpliktigar. Det är svårt att avgöra om det var välförtjänt, men den hade i alla fall defintivt varit på kortlistan över kandidater även hos mig. Det är en sång som, utöver sin musikaliska uppbyggnad, med ett fåtal noga avvägda fraser lyckas måla extremt obehagliga bilder på ett poetiskt vis. Jag förstår att FBI, från deras synvikel, drog lite i skjortkragarna när Holiday drog igång den. Det är också här som filmens fokus borde ha legat. Tyvärr faller The United States vs. Billie Holiday in i en ganska välbekant rytm när det gäller musikbiografier.

 

Det är mestadels svärtan i Holidays liv som skildras i Lee Daniels film och hon tecknas inte alltid som världens mest sympatiska person. Det är bra eftersom vi knappast behöver fler onyanserade personhyllningar i den här genren. Andra Day gör en makalös Billie Holiday och är väl troligen den skådis som slåss om bästa kvinnliga huvudroll i år tillsammans med Frances McDormand.

 

Däremot fungerar inte tempot i berättandet alls. Det känns ofokuserat och jag hade hellre sett att man hade valt att fokusera på en del av Holidays liv, inte försöka teckna en komplett biografi. Ironiskt nog blir denna vilja att konstruera en komplett biografi också anledningen till filmen varken lyckas göra detta eller fördjupa sig i den period man valt att fokusera som mest på. Det känns som Daniels inte riktigt vet vad han vill säga med sin film, vilket givetvis verkar till filmens nackdel. Se den gärna för Days skådespel och för de välproducerade musikscenerna, men det här känns ganska standardmässigt när det kommer till genren och jag hade förväntat mig mer.

 

Betyg: 3 halvbra filmer med bra produktionsvärden av 5 möjliga

 

När Linda inte gick vidare med sitt Jesus-porrförslag till påsk föll valet på en annan klassisk påsksaga - Tim Burtons The Nightmare Before Christmas. Som handlar om Halloween... och jul... men Påskharen gör en cameo! Matti är dock lite ledsen i ögat nu när även Ulf har fått fanmejl. Det är så synd om Matti att stråkarna kommer fram! Och har Jenna Jameson varit påskhare någon gång egentligen? Gustaf och Linda planerar på att fira The Chosen One-day och Matti vill ha Carrie Fisher som ett spöke på Life Day. Ulf får prata om sin jäkla kapten Picard igen. Ja, den här veckan ballar det ur!

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye

 

Regi: Tomm Moore & Ross Stewart

Manus: Will Collins

Medverkande: Honor Kneafsey, Sean Bean, Eva Whittaker mfl.

Produktionsbolag: Apple Original Films/Cartoon Saloon/Mélusine Productions mfl.

År: 2020

Längd: 103 min

Land: Irland/Storbritannien/Luxemburg/Frankrike

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5198068/

 

Kilkenny, Irland, 1650. Mitt under det brittiska inbördeskriget skickas vargjägaren Bill Goodfellowe och hans dotter Robyn till staden. Robyn, fast besluten att hjälpa sin far, ser också sig själv som en jägare av rang och försöker allt som oftast smyga efter Bill på hans uppdrag. Men kan det vara så att legenden om de så kallade "Wolfwalkers", människor som tar varghamn om nätterna, är sanna? När Robyn upptäcker att så verkar vara fallet slits hon mellan sin far och sin nya vän, Mebh, en av vargmänniskorna.

 

Jag tycker uppriktigt synd om Tomm Moore. Hans skapelser har länge tillhört det bästa som europeisk animation kan stoltsera med, men eftersom Pixar lyckas få ut fantastiska filmer år efter år blir han ofta nominerad till stora priser, men vinner aldrig dem. Det kommer han och partners Ross Stewart inte göra i år heller.

 

Wolfwalkers är förvisso en svagare film än de tidigare, The Secret Of Kells (2009) och Song Of The Sea (2014), men inte med mycket. Anledningen att jag tog upp Moores brist på priser tidigare är för att det känns som han vill närma sig en mer allmängiltigt uppskattad form av animerad film med Wolfwalkers än vad han gjort tidigare. Om detta är på grund av eget personligt tyckande eller under inflytande av den mängd produktionsbolag som samarbetet om filmen har jag ingen aning om. Resultatet blir dock att Wolfwalkers känns lite, lite mer Disneyfierad än Moores tidigare filmer. Problemet med det är att Moores säregna stil också därav blir lite lidande.

 

Ovanstående gäller först och främst berättarstrukturen. Rent konstnärligt är Wolfwalkers fortfarande en fröjd för både öga och öra. Moores karaktärsarbete påminner mig om de gamla fransk-belgiska seriealbumen min generation tuggade i oss som små, men mycket mer avskalade. Miljöerna pendlar mellan att vara väldigt detaljerade till nästan slarvigt tecknade, vilket får filmen att få en ton av drömsk saga. Mycket bra!

 

Wolfwalkers är som sagt ingen dålig film och den kommer säkerligen uppskattas av sin tänkta målpublik. Jag fick dock inte riktigt samma "wow-känsla" av den här som jag fick från Moores tidigare produktioner. Magin kom lite på skam.

 

Betyg: 3+ spatserande vargar av 5 möjliga

 

Short Documentary Triple Feature: Do Not Split, A Concerto Is A Conversation & Colette

 

De korta dokumentärerna brukar vara de som är absolut svårast att hitta till Oscarsgalan. På grund av pandemin är så inte fallet i år. Tre av dem går att hitta direkt på YouTube gratis för alla att se. Som vanligt ger jag inga sifferbetyg när det gäller kortfilmerna utan ger kortare omdömen om dem. Det är tre väldigt skilda dokumentärer från olika delar av världen. Först ut är norske Anders Hammars skildring av proteströrelsen i Hong Kong i Do Not Split (2020). 

 

När Kina försökte införa striktare anti-demokratiska lagar i Hong Kong 2019 föddes en stor proteströrelse bland stadens befolkning, inte minst bland unga universitetsstudenter. Do Not Split är en skildring av de brutala polisingripandena under protesterna och även av dem som står på barrikaderna med risk för sina egna liv.

 

Anders Hammar har lyckats komma så nära man kan till sitt dokumentärobjekt utan att för den sakens skull lägga sig i. Han låter bilderna tala sitt tydliga språk och får till intervjuer med flera tongivande protestledare, oftast gjorda mitt under pågående manifestationer. Jag skulle vilja höra den andra sidan också även om jag inser att detta hade i princip varit omöjligt om man samtidigt ville behålla sitt filmade material. Kina har föga förvånande varit väldigt kritiska till filmen och försökt få den nedtagen från de stora nättjänsterna, men tack och lov misslyckats med detta. Do Not Split är en viktig film som jag rekommenderar alla med minsta intresse för internationella frågor att se.

 

Kvällens svagaste film var den amerikanska A Concerto Is A Conversation (2020). Den framgångsrike filmkompositören Kris Bowers ska uruppföra sin egen concerto i The Walt Disney Concert Hall. Vi får ta del av hans farfars, Horace Bowers Sr., historia om hur han lämnade Jim Crow-lagarnas Florida, sökte lyckan västerut och till sist hamnade i Kalifornien.

 

A Concerto Is A Conversation är inte direkt en dålig film, men i jämförelse med kvällens andra två kändes den tämligen lättviktig. Vi har sett det här så många gånger förr. Ett levnadsöde om hur institutionell rasism tvingar folk att flytta på sig. Det som skulle ha varit utmärkande för den här filmen, musiken, hamnar i baksätet och även om Horaces story är intressant känns den inte unik. Det gör att musiken skulle kommit i första hand och berättelsen om familjen i andra. Den är också tämligen illa klippt, vilket gör att slutprodukten känns något amatörmässig.

 

Lättviktig kan man knappast beskylla kvällens sista film för att vara, den amerikansk-franska samproduktionen Colette (2020). I 75 år har Colette Marin-Catherine försökt glömma det som hände hennes bror under andra världskriget då han som motståndsman togs till koncentrationslägret utanför Nordhausen. När historiestudenten Lucie Fouble vill skriva ett arbete om hennes bror åker de tillsammans till det gamla lägret och de ytterst personliga spöken som finns där.

 

Det fascinerar mig att vi fortfarande kan hitta så många rörande och viktiga historier om andra världskriget som måste berättas. Colette, själv aktiv i motståndsrörelsen, är en benhård kvinna vars fasad rämnar så fort hon passerar tyska gränsen. Scenerna när de är i lägret är drabbande, men den som verkligen stod ut mest för mig var scenen när de två fransyskorna ska äta middag på ett tyskt värdshus och borgmästaren där vill "be om ursäkt" för tyskarnas handlingar under kriget. Maken till tondöv person får man leta efter och Colette tappar förståeligt nog fattningen!  Colette är en personlig skildring av en lika personlig tragedi som är en del av en större helhet. Mycket, mycket bra!

 

Alla filmerna finns som sagt på YouTube. Sök där och ni hittar dem!

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye