Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 18 juni 20:30

 


There Are Other Worlds Than This: En guide till The Dark Tower

 

Jag läste merparten av Stephen Kings bibliografi innan jag gav mig i kast med The Dark Tower. Anledningen var att jag från diverse håll hade fått höra hur svårt det skulle vara att hänga med i böckerna om jag inte hade ordentligt med förkunskap. Därför förlade jag serien mot slutet av mitt Stephen King-läsande. Det visade sig att det var ganska onödigt. Det finns tonvis med referenser och detaljer ifrån en mängd olika verk av Stephen King, men när det gäller böcker som du bör läsa innan du ger dig i kast med Kings epos kan man gallra bort många, många av rekommendationerna. Härmed följer en lista på de tio böcker och/eller noveller jag tror du skulle ha nytta av innan du börjar på The Dark Tower. Det är dock de tre högsta på listan som jag skulle klassas som obligatorisk läsning.

 


10. Desperation/The Regulators

 

Ja, jag fuskar lite redan från start, men Desperation och The Regulators är så kallade "companion novels" - de är alltså tänkta att läsas efter varandra utan att för den sakens skull dela så många karaktärer och dylikt. Jag väljer att ta med böckerna på listan eftersom de beskriver tematik och karaktärer som är av övergripande betydelse för The Dark Tower. Om ni ska välja en av dem, välj den förra.

 

9. The Eyes Of The Dragon

 

Jag förstod inte hur King fick ihop hans sejour i Delain (en ofta omtalad plats i serien) i The Eyes Of The Dragon innan jag hade läst slut den avslutande delen av Tower-sviten. När jag insåg hur det hängde ihop blev det en liten aha-upplevelse. Om inget annat kan boken ses som en prolog till serien. 

 

8.  Revival

 

Egentligen har Revival inte några uttalade kopplingar till The Dark Tower annat än en replik här och där. Istället är det framförallt slutet som man kan tolka in i serien - något som jag väljer att göra. Det är den mest skräckinjagande beskrivning av todash darkness jag läst och om du redan vet vad det begreppet innebär, håll tajt i kudden.

 

7. Everything's Eventual (The Little Sisters Of Eluria)

 

Det är en av novellerna i samlingen Everything's Eventual som anknyter till Kings saga, men även denna kan ses som en prolog till händelserna i seriens första del. Händelserna i novellen, The Little Sisters Of Eluria, har egentligen inte så stor bäring på handlingen, men eftersom det är en novell i samma värld som huvudvärlden i Tower-sagan och har Roland som huvudkaraktär måste den vara med på en sådan här lista. Ärligt talat är den dock inte särskilt bra...

 

6. IT

 

Många, många koncept som får vidare betydelse i The Dark Tower presenteras i sista tredjedelen av Kings bok om Pennywise. Det var här jag på allvar började längta efter att få sätta tänderna i The Dark Tower. Två karaktärer från boken återkommer också i mindre biroller i serien. Och ja, vill ni förstå vart Pennywise egentligen kommer från och är bör ni läsa den här boken. Det lär inte filmatiseras (jag vet inte hur det skulle kunna filmatiseras) då det är väldigt esoteriskt beskrivet. Mycket intressant dock och kopplar IT med all tydlighet till Tornet.

 

5. Black House

 

Den enda bok på listan jag inte recenserat på bloggen än. Som uppföljare till The Talisman är Black House mycket starkare kopplad till The Dark Tower. Framförallt handlar det om koncept och begrepp, men huvudhandlingen har också en stark koppling till händelser i framförallt de senare tornböckerna. Dessutom gästspelar viktiga karaktärer. Något obskyr roman som inte sålde bra i Sverige. Hittas med fördel på antikvariat.

 

4. Hearts In Atlantis

 

Den första kortromanen i nämnda bok handlar till stor del om en karaktär som återkommer i de senare delarna av The Dark Tower och där spelar en betydande roll. Den presenterar även begrepp som low men och hur dessa jagar. Framförallt är Low Men In Yellow Coats dessutom förbaskat bra!

 

3. The Stand

 

En karaktärsstudie av huvudantagonisten i The Dark Tower som verkligen målar upp honom som det hot han är. The Dark Tower gör mycket bra, men underbygger sin huvudskurk lite sisådär. Om du vill ha en mycket bättre presentation är The Stand boken för dig. Dessutom utspelar sig delar av The Dark Tower i en bit av världen i The Stand och de mindre referenserna hade kunnat fylla en egen bok.

 

2. Insomnia

 

En bok som de flesta King-fans verkar hata, men som har något speciellt enligt mig. Tar upp många koncept och viktiga detaljer, men presenterar framförallt en för serien mycket viktig karaktär. Dessutom gästspel av en viss onding. En verklig mardrömskänsla som bara den som lidit av insomnia kanske förstår.

 

1. Salem's Lot

 

Okej, nu ska vi se: en huvudkaraktär, en grupp karaktärer som förklaras mer utförligt, troligen namngivning av samtliga bikaraktärer i boken och så vidare. Salem's Lot är utan tvekan den viktigaste boken att läsa inför The Dark Tower. Sen att den är i min mening ganska träig är en annan femma. Det är värt träigheten för den payoff den ger i The Dark Tower.

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 14 juni 18:45

 



“Endings are heartless. Ending is just another word for goodbye.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 783

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017090-5

 

Även om Tornet aldrig varit närmre är det fortfarande långt borta. Roland och hans vänner färdas genom ett ödeland där de både måste se till att hindra de "brytare" som vill få Tornet att falla och färdas mellan världarna för att ge dem åtminstone en liten chans att lyckas. Men vägen kräver offer och det är inte alla som kommer få se Tornets portar...

 

På sidan 381 av The Dark Tower dog jag en smula inombords. Fram tills dess hade historien rullat på och, även om det inte var den bästa installationen i serien, hade jag plöjt igenom den som jag gjort med de sex tidigare böckerna. När King väljer att slå undan benen på läsaren kunde jag inte fortsätta på några dagar. Det var då jag insåg att även om The Dark Tower inte är perfekt som romansvit har den en sällsam förmåga att snirkla sig förbi alla mina känslomässiga försvar och få händelserna att verkligen kännas i maggropen.

 

Som sagt är inte den avslutande delen den bästa i serien, vilket sällan heller är fallet med längre berättelser av episk karaktär. På närmre 800 sidor är det seriens längsta bok, men problemet är att det ändå inte känns som King hinner avsluta alla trådar han behöver på ett tillfredsställande vis. Som tydligast blir det när det gäller historien om Mordred (vars släktskap jag inte ska spoila för folk som inte läst serien än). King spenderar många sidor med att beskriva hur Mordred förföljer Rolands grupp och bygger upp honom som ett rejält monster... för att senare få en väldigt hastig avslutning på sin bihandling. Jag brukar inte säga detta om King, men The Dark Tower hade tjänat på att vara längre. Två böcker om 500 sidor vardera istället för en bok på knappt 800 hade varit att föredra.

 

Som läsare märker man också mot slutet att King är så färdig han kan bli med den här serien. Han är pass färdig att han lägger till ett kortare appendix som ger svar på de flesta av de frågor som det "riktiga" slutet ger upphov till. Tack och lov för det, säger jag. Om jag hade behövt avsluta boken där King först hade tänkt hade jag alltid undrat över vissa saker. Men, som sai King mycket riktigt säger, det stora ligger i resan och inte målet.

 

Nu var inte King riktigt klar med sin saga. Några år senare släppte han en bok vars ramberättelse utspelar sig mellan bok 4 och 5. Mer om den i en framtida recension. Dessutom finns det fortfarande allusioner och små vinkar till sviten i hans böcker släppta efter 2004. Jag tror inte King någonsin kommer bli helt klar med The Dark Tower, men huvudberättelsen är färdig med bok 7. Jag kan nu dessutom förstå de märkliga val som gjordes i den undermåliga filmatiseringen lite bättre. Det gör inte den till en bättre adaption, men den blir åtminstone en smula mer begriplig. 

 

The Dark Tower är en imponerande svit böcker som jag borde ha läst för länge sedan. Jag ville vänta i och med alla de kopplingar som finns till Kings andra verk. Det behöver man inte gör. Jag rekommenderar att ni verkligen läser Salem's Lot (1975), Low Men In Yellow Coats (första delen av 1999 års Hearts In Atlantis) samt The Stand (1978). Det finns en helt fantastisk mängd kopplingar till Kings andra verk också, men ovanstående är egentligen de tre som jag känner har bäring på handlingen, där till och med The Stand främst är en matnyttig karaktärsanalys av en i sviten viktig karaktär. Det är klart, för att få ut som allra mest av sviten bör man ha läst åtminstone ett 20-tal böcker i Kings bibliografi. Jag tänkte sätta samman en lista som är så spoilerfri som den kan vara vid ett senare tillfälle.

 

Som alltid när jag avslutat något riktigt långt att läsa känns det lite tomt nu. Det botade jag med nästa King-bok där King genast slår an tonen med ett förord till fansen, The Constant Readers. Stephen King är och förblir en vän i bokform som jag kommer bära med mig så länge jag har kraft att vända sidorna. Sen ger jag mig på ljudböckerna.

 

Betyg: 4 ka-hjul av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 11 juni 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 7 juni 19:46

 


Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons

Medverkande: Alicia Vikander, Walton Goggins, Daniel Wu mfl.

Produktionsbolag: MGM/Square Enix/Warner Bros. mfl

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1365519/

 

Lara Croft, ekonomiskt oberoende dotter till den mystiskt försvunne filantropen Richard Croft, lever ett anonymt liv i London. När hon kontaktas av sin fars fondförvaltare att fadern kommer dödförklaras hittar Lara en rad ledtrådar som berättar att hennes far kanske trots allt lever. Nu måste Lara ta sig till en obebodd ö utanför Japan och hitta farsgubben.

 

Film baserad på tv- och datorspel kommer ingenstans. Det finns en uppsjö spel med komplicerade och bra narrativ som förtjänar att adapteras till vita duken. Istället regerar de säkra korten - de spel som sålt mest blir ofta de som filmatiseras. Problemet är att medierna datorspel och film är väldigt olika. Det som funkar jättebra i en spelkontext funkar kanske inte alls i en film och tvärtom. När nu Tomb Raider dessutom fått en reboot filmad får vi nog tyvärr vänja oss vid att spelen med bra stories får ta baksätet för spelen som säljer mest och därmed tros kunna sälja en film. I Tomb Raiders fall funkade det, med mer än en fördubbling av budgeten intjänad.

 

Tomb Raider anno 2018 är flera resor bättre än vad tusan det än var Angelina Jolie höll på med i sina tights för några år sedan. Det säger dock inte mycket. Vad Tomb Raider dock lyckas med är att vara så fantastiskt dum att den stundom blir underhållande. Jag brukar säga att en film inte måste vara logisk, men den måste vara logisk inom sin egen kontext. Här är några exempel på hur Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons manus hanterar logik:

 

1. En liten pantbank betalar gladeligen ut 10 000 pund för något de inte ens tar en närmre titt på.

2. En grupp arkeologer har varit fast på en ö i sju år letandes efter några ruiner. På en liten jäkla år i sju år...

3. Arkeologernas metod för att hitta vad de letar efter? Till synes slumpmässig dynamitsprängning.

4. Om två dödsfällor har haft med farliga golv att göra kanske ni bör... se var ni går?

 

Och så vidare, och så vidare. Det hade inte varit lika underhållande om inte Tomb Raider tog sig själv hundra procent seriöst. Det blir skrattretande efter ett tag. Alicia Vikander, vad gör du i den här filmen? Det är en fruktansvärt dum pastisch på Indiana Jones som säkert gav dig en stor check och... ja, där var det. Med tanke på filmens avslutande scener och vad den drog in i intäkter lär det komma en uppföljare. Jag hoppas nästan att den är lika dum.

 

Betyg: 2 skådespelerskor för bra för den här filmen av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - Tisdag 5 juni 15:15

 



Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese/Paul Wernick/Ryan Reynolds

Medverkande: Ryan Reynolds, Josh BrolinJulian Dennison mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Marvel Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5463162/

 

Det är inte lätt att skriva en synopsis värd namnet på den här filmen utan att avslöja två stora plot points som, om man inte tjuvkikar på IMDB-sidan, verkligen kommer som slag i magen. Därför tänker jag inte göra det. Det här är mer Deadpool, pojkar och flickor av alla åldrar över 15, och det är nästan lika underhållande som förra gången. Jag kan säga som så mycket att huvudstoryn kretsar kring hur Wade "Deadpool" Wilson måste omvärdera hela sitt liv och tillvägagångssätt när hans tillvaro ställs på ända. Som "provmedlem" i X-Men får hans chansen att skydda en ung mutant på en väldigt destruktiv bana. Det är dock inte så enkelt att ändra på sig när man alltid gjort saker efter egen skalle...

 

Deadpool var en av 2016 års bästa filmer, alla katergorier, i min bok. Uppföljaren består av mer fjärde vägen-brytande skämt, mer Ryan Reynolds i sitt livs roll och mer action lika brutal som underhållande. Deadpools värld växer markant när det kommer till andra superhjältar och skurkar i den här filmen och det är på gott och ont. De flesta av nytillskotten är tämligen kortlivade, men det är kul att se några av de mindre kända Marvelhjältarna få åtminstone några minuter i rampljuset. Det nytillskott som genomsyrar större delen av filmen är dock som väntat Cable.

 

Josh Brolin är som klippt och skuren för rollen som den sörjande enmansarmén från framtiden och jag skulle verkligen vilja se mer av honom. Problemet med hans roll i Deadpool 2 är att han trots ganska många scener får för lite att göra. Jag fattare grejen - en Deadpool-film bör kanske inte cirkulera kring en seriös hämndhistoria alltför mycket - men Cables story kommer lite i skymundan.

 

Filmen innehåller också en för mig mycket stor överraskning, vilken jag inte tänker spoila. Jag kan dock ge en ledtråd. En av de mest misshandlade Marvel-karaktärerna i filmhistorien får en gruvlig revansch i Deadpool 2 som gjorde det väldigt enkelt att avgöra vem som var serieläsare i publiken och vem som inte var det. Serieläsarna, däribland undertecknad, jublade. Förvirringen var total bland icke-läsarna. Sättet som karakären byggs upp visar att manusförfattarna kan sin Marvel och trots en typisk Deadpool-finish på deras fight behandlas hen äntligen med respekt. Tack!

 

Actionscenerna tar ännu ett steg upp från första filmen och många fighter, speciellt de där Deadpool "dör", fick publiken att både skratta och stöna lite småäcklat. Precis som det ska vara med andra ord. Reynolds fortsätter leverera i huvudrollen och vid det här laget är han så synonym med Deadpool att jag inte tror att det kommer gå att casta någon annan som honom - trots masken.

 

Deadpool 2 når inte riktigt upp till sin föregångare i och med att den ibland blir lite splittrad. Det blir lätt så när man vill berätta för mycket på en gång. Vad filmen dock har, som har mer eller mindre försvunnit från MCU, är den fortsatta övertygelsen om att superhjältefilm ska vara jäkligt rolig. Jag vill ha mer och med de avslutande scenerna och filmens biljettförsäljning är det bara att räkna ner tills del 3 har premiär.

 

Betyg: 4+ prison wallets av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 2 juni 17:42

 


Regi: Ben HowlingYolanda Ramke

Manus: Yolanda Ramke

Medverkande: Martin Freeman, Simone Landers, Anthony Hayes mfl.

Produktionsbolag:  Bankside Films/Causeway Films/Umbrella Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3860916/

 

Just nu är det förbannat jävla varmt överallt - så även i min lägenhet. På grund av detta och extrem arbetsbörda på mitt "dagjobb" blir det lite mindre uppdateringar för tillfället. Trogna läsare (har jag några sådana eller skriver jag till en tom eter?) förstår säkert.

 


En dödlig sjukdom har dragit fram som en löpeld i Australien. De överlevande har till största del flytt ut i ödemarken, däribland Andy med fru och dotter. När hans fru blir smittad måste Andy föra deras i säkerhet. Med sjukdomen kommer dock också andra problem - de flesta Andy möter på sin resa är inte direkt villiga att dela det lilla de har.

 

Efter att ha sett Martin Freeman i en rad komiska roller i början av hans karriär har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar. Han har haft en rad mer seriösa roller sedan dess, men så fort jag ser honom i en film förväntar jag mig att han ska falla tillbaka till sin mest spelade komiska trop - den socialt pinsamme britten. Så också i den här tämligen bleka och halvträiga outback-versionen av The Road (2009). Tyvärr har han inte särskilt mycket hjälp av manuset heller.

 

Den här filmen hade kunnat göras utan zombies. Zombies är inte salt - du behöver inte en tesked av det i varje postapokalyps. Yolanda Ramke försöker sig på en förklaring om att sjukdomen och zombifieringen av de döda beror på miljöförstöring innan hon släpper tråden. Det är riktigt synd eftersom hon intressant nog också porträtterar Australiens urinnevånare som de som klarat av sjukdomsutbrottet bäst i och med att de kunnat falla tillbaka på gamla sätt att leva på. Här borde fokus ha legat. En stam som måste återvända till sina gamla seder och bruk för att möta en kollapsande värld. Istället får vi Martin Freeman med en babysele på ryggen. Det är lika intressant som det låter.

 

Som ni märker är Cargo inget vidare. Den misslyckas som överlevnadsfilm och som skräckdito. Kompetent gjord och fungerande skådespel överlag räddar den från lägre betyg. Det finns dock en mängd bättre filmer på samma tema.

 

Betyg: 2 outbackzombies av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 29 maj 22:11

 


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Jonathan Bernstein & James Greer

Medverkande: Claire Foy, Joshua Leonard, Jay Pharoah mfl.

Produktionsbolag:  Extension 765/New Regency Pictures/Regency Enterprises

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7153766/

 

Sawyer har precis flyttat till en ny stad för att undkomma den stalker hon tampats med. Väl etablerad i sitt nya liv söker hon hjälp för sina trauman på det ansedda Hillcrest-sjukhuset. Av misstag skriver hon under ett dokument där hon frivilligt lägger in sig för observation i ett dygn. Det blir starten på både en byråkratisk och rent farlig karusell där frågan är hur hon egentligen ska komma ut?

 

Jag kan väl inte säga att jag är ett jättestort fan av Steven Soderbergh direkt. De flesta av hans filmer har bra premisser som ofta dras ner av ett alldeles för långsamt tempo som tuggar på tills en dramatisk slutkläm. När jag såg att Unsane bara hade en speltid på 98 minuter bestämde jag mig dock för att ge den en chans. Det här är Soderberghs första riktiga thriller/skräckfilm och efter knappa hundra minuter har jag fått en helt annan respekt för hans hantverk.

 

Manuset är om inte felfritt så i alla fall mycket intressant. Bernstein & Greer tar avstamp i den ljusskygga privatiserade vårdkarusellen där vinst och förtjänst ofta går före vårdtagarnas väl och ve. Detta klingar bra med Soderberghs tidigare influenser där han inte gjort en hemlighet att han är en stor beundrare av Kafka. Filmens första halva spelas i mångt om mycket ut som en sjukhusvariant på Processen, vilket är mycket obehagligt och drabbande. Claire Foy gör en väldigt bra huvudroll och Joshua Leonard är även han i toppform.

 

Unsanes andra halva klarar inte riktigt av att leverera på samma nivå som dess upptakt, men även om filmskaparna till viss mån faller tillbaka på genrekonventioner blir det aldrig övertydligt. Som den första större film filmad helt med en mobilkamera ger Unsane dessutom en helt ny dimension till dokumentär spelfilm. Soderberghs användning av filter och färgkontraster är utsökta och för att ha filmats på en kamera gemene man kan köpa i vilken mobilbutik som helst ser det oförskämt bra ut!

 

Unsane är inte en perfekt film, men den har många egna idéer och infallsvinklar som gör att jag verkligen rekommenderar den till genrefans. Framförallt visar den på att Soderbergh kan regissera annat än långsam socialrealism med lite vapen i.

 

Betyg: 4 bältningar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 27 maj 20:00

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2018

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

 

Rättegången huruvida Liberty High var medansvariga för Hannah Bakers självmord tar sin början och känslostormarna yr på båda sidor. Clay har försökt gå vidare, men när rättegången drar igång börjar han se Hannah överallt. Det blir snart också väldigt tydligt att någon absolut inte vill att Hannahs vänner ska vittna. När Clay får anonyma bilder av hur Hannahs våldtäktsman Bryce även förgripit sig på andra kvinnor beslutar han sig för att gå till botten med saken.

 

När första säsongen av 13 Reasons Why kom ut förra året slog den ner som en bomb. Utöver att vara en riktigt bra ungdomsserie var det en av de första seriösa skildringarna av sexuella övergrepp mot unga kvinnor som kommit till mainstream-tv. Oavsett om man tyckte om serien eller inte kunde man inte värja sig från den debatt som den orsakade och den är i min mening fortfarande en av de viktigaste tv-säsongerna någonsin. Där borde det ha slutat. Det gjorde det inte.

 

Andra säsongen av 13 Reasons Why gör många saker rätt, men samtidigt är den en tillbakagång till ganska trötta troper som vi ser i varje ungdomsserie. Den har ett starkt tema i form av Clays överlevnadsskuld och hur man som ett offer kämpar för att gå vidare efter att ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Den har tyvärr också ett tämligen menlöst rättegångsdrama som tar upp en stor del av tiden utan att leda till något annat än att peka på hur rättssystemet verkligen kan vrida och vända på begreppen så att offren nästan blir de anklagade. Dessvärre görs inte så mycket mer med det här narrativet. Kombinerat med några mycket märkliga beslut från karaktärer som ligger helt utanför deras etablerade personligheter dras säsongen ner i tempo och mening. Jag måste dock ge ett plus för säsongens målsättning att visa på hur det inte finns några "perfekta offer". Som utsatt för en grym handling blir du inte automatiskt ett helgon utan är fortfarande en komplex personlighet där vissa sidor kanske inte kommer fram i berättelsen.

 

Säsongens andra huvudtema handlar framförallt om mobbning och om rädslan att förlora sina vänner när man väl fått dem. En av seriens återkommande karaktärer dras med i en social gemenskap hen aldrig tidigare haft, men detta varar givetvis inte. Säsongen har fått kritik för hur de hanterar den här bihandlingen och jag är beredd att hålla med. Fram tills nästa sista avsnittet på säsongen följer den en smärtsam och tyvärr alldeles för logisk progression. Sen inträffar en scen som är så over-the-top våldsam och grym att den snarare skulle platsa i valfri fängelsefilm istället för en ungdomsserie. Reaktionen blir den väntade (säsongen har telegraferat den här avslutningen sedan avsnitt 1), men istället för att ta steget fullt ut fegar manusförfattarna ur. Resultatet blir att den kommande tredje säsongen (klart det kommer en tredje) berövas en mycket intressant upptakt som är lika brännande aktuell som säsong 1.

 

13 Reasons Why är fortfarande en bra serie, men den rör sig mer mot den slätstrukna mallen än vad den första säsongen gjorde. Det är riktigt synd med tanke på att det här var ungefär den enda ungdomsserie som inte bullshitade utan visade hemskheter i all sin vidrighet. När man gör detta i säsong 2 känns det mest som påklistrat effektsökande när man inte vågar fullfölja vad man startat. Jag kommer se säsong 3 också, men det här är ljusår ifrån förra årets pungspark till serie.

 

Betyg: 3 men soundtracket är fortfarande on point av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se