Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 23 jan 18:15

 


Regi: Andrew StantonAngus MacLane

Manus: Andrews Stanton & Victoria Strouse

Medverkande: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios & Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2277860/

 

Dory, palettkirurgfisken med obefintligt närminne, börjar komma ihåg saker om sin familj. Desperat för att hitta sina föräldrar igen beger hon sig tillsammans med sina vänner Marlin och Nemo över havet. När Dory hamnar på ett marinviltvårdscenter måste hon både hitta en väg ut och hitta sina föräldrar - något som inte är alltför enkelt för en fisk utan närminne.

 

Finding Nemo (2003) var en av filmerna som övertygade en hel värld om att Pixar var den främsta producenten av västerländsk animerad film. Jury överlägger fortfarande om vi räknar med Japan. Hur som helst lyckades Pixar hitta ett vinnande koncept i en film som drog i hjärtsträngarna samtidigt som den var underhållande för både barn och vuxna. Sedan dess har Pixar-filmerna i princip abonnerat på Oscarsstatyetten för bästa animerade film också. Finding Dory återvänder till havet och karaktärerna från 2003 års fantastiska undervattensäventyr. Det är ett kärt återseende som fungerar på flera olika plan.

 

Det är klart att Finding Dory först och främst är en film för barnen, men precis som i Pixars filmer i vanliga fall gömmer manuset fler bottnar än så. Där Finding Nemo handlade mycket om ansvar och att våga släppa taget fokuserar Finding Dory istället på främst på hur personer (eller fiskar) med speciella behov kanske inte alltid gör saker på "rätt" sätt, men att det kan fungera ganska bra ändå. Jag känner igen sättet som Dory resonerar på från ett av mina dagjobb där jag arbetar med ungdomar med diagnoser inom autismspektrat. Resonemangen och strategierna för att övervinna hinder samt det faktum att Pixar låter en karaktär med dessa drag vara filmens hjälte är en större tjänst än de kanske anar. Personer med dessa drag behöver förebilder och hjältar precis som alla vi andra, men dessa exempel lyser oftast med sin frånvaro.

 

Röstskådespelarna, i synnerhet Ellen DeGeneres som Dory, är bra och Pixars undervattensmiljöer är lika vackra som alltid. Man vet att man har lyckats med sina miljöer om jag som tittare helst av allt skulle vilja bo där. Finding Dory är en hjärtvärmande och rolig bekantskap som dessutom bär ett extra budskap med sig. Rekommenderas för barn i alla åldrar.

 

Betyg: 4 förvirrade fiskar av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - Fredag 20 jan 16:00

 


Regi:  David Yates

Manus: J.K Rowling

Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Warner Bros.

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183660/

 

Trollkarlen Newt Scamander anländer till New York med en resväska full med magiska djur. Vad han inte vet är att innehav av magiska djur är absolut förbjudet i staden och efter en rad missförstånd blir hans arresterad av Tina Goldstein, tidigare Auror för MANCUSA - det ledande trolldomsministeriet i USA. När det visar sig att Newts väska förväxlats med någon annans måste de två leta reda på den och de djur som eventuellt har flytt. Samtidigt lurar den mörke trollkarlen Gellert Grindelwald någonstans i faggorna...

 

Efter en kortare sejour utanför Potterverse återvände J.K Rowling till sin älskade skapelse. Nu verkar fokus ligga på film. Fantastic Beasts är den första i en serie av fem filmer som samtliga ska ha manus skrivna av Rowling själv. Tyvärr är det mesta lite för välbekant för att det ska bli intressant.

 

Filmen skildrar händelser som redan har haft korta beskrivningar i böckerna. Newt Scamanders bok, som delar titel med den här filmen, är ett standardverk på Hogwarts och Dumbledores strid med Gellert Grindelwald har också avhandlats. Därför köper jag inte riktigt att detta inte skulle vara en prequel, såsom Rowling sagt. Själva ramberättelsen känns igen: Ond trollkarl hotar trollkarlsvärlden av... någon anledning och spänningar mellan den magiska verkligheten och vår hotar att mynna ut i kaos. Stoppa mig om ni hört den tidigare. Så nej, Rowlings manus är inte särskilt mycket att komma med. Därmed inte sagt att det inte finns bra saker här med.

 

Eddie Redmayne bevisar återigen att han är en duktig skådespelare när han får rätt regissör. David Yates är en veteran inom franchisen med fyra av åtta tidigare filmer på sitt CV. Yates har ett öga för skådespelarregin och framförallt för att få känslan av Rowlings böcker med i produkten. New York ser fantastiskt ut i sin skrud från 1926 och om inget annat är Fantastic Beasts en mycket välgjord film. Om vi åsidosätter de berättartekniskt välbekanta stigarna är den också ganska underhållande. Gott så, men något mer än så blir det inte för Fantastic Beasts. En popcorn-rulle som gör vad en popcorn-rulle ska göra - gå in genom en örat, underhålla och ut genom andra örat. 

 

Betyg: 3 Englishmen in New York av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 20 jan 00:18


Twin Peaks återvänder: Miguel Ferrer (1955 - 2017)  

 

Det är med tungt hjärta som jag meddelar att en av de mest uppskattade birollsskådespelarna i serien, Miguel Ferrer, har idag avlidit i sviterna av cancer, 61 år gammal. Ferrer spelade den till en början lika odräglige som underhållande rättsläkaren Albert Rosenfeld som sedermera blev en viktig del i undersökningsteamet. Han gjorde roller som Rosenfeld till sitt signum - lätta att hata, men ofta med ett gott hjärta längst in. Utöver Twin Peaks syntes han bland annat i RoboCop (1987) och hade en återkommande roll i NCIS: Los Angeles (2012). Ferrer medverkar även i den nya säsongen av Twin Peaks, vilket blir hans sista roll.

 

 

"Now you listen to me. While I will admit to a certain cynicism, the fact is that I am a naysayer and hatchetman in the fight against violence. I pride myself in taking a punch and I'll gladly take another because I choose to live my life in the company of Gandhi and King. My concerns are global. I reject absolutely revenge, aggression, and retaliation. The foundation of such a method... is love. I love you Sheriff Truman."

 

Korta nyheter från mediebevakningen som är desto roligare att rapportera är att Showtime har bekräftat att piloten 21/5 blir ett tvåtimmarsavsnitt och att vi tydligen inte vet allt som finns att veta om Laura Palmers död än. Enligt en intervju med International Business Times (Australian Edition) säger David Lynch att filmen, Fire Walk With Me, innehåller ledtrådar till den nya säsongen och att fans bör se om den.

 

Slutligen hoppas jag inte ni har missat de små teasertrailersen som Showtime har producerat. Sök på YouTube för att hitta nostalgiguld och ståpäls!

Av Ulf - Onsdag 18 jan 16:45

 

 

 

 

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

 

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

 

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

 

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

 

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

 

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

 

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 14 jan 15:57

 


Regi:  Denis Villeneuve

Manus: Eric Heisserer (baserat på Ted Chiangs kortroman Story of your life)

Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forrest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/FilmNation Entertainment/Lava Bear Films mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2543164/

 

Dr. Louise Banks kämpar för att komma på fötter efter sin dotters död samtidigt som hon arbetar som lingvistikprofessor. Louise liv förändras dramatiskt när tolv stycken linsformade objekt dyker upp till synes från ingenstans på slumpmässiga platser i världen. Efter att ha blivit rekryterad av armén för att hjälpa till med kommunikationerna står det klart att skeppen är mänsklighetens första bekräftade utomjordiska kontakt. Men varför är de egentligen här och hur kan vi ens börja förstå dem?

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen sett Arrival. Av någon anledning har SF i Lund slutat visa filmen på helgerna. Jag förstår om det inte är den publikmagnet som ni hade förväntat er, men kom igen, kommers kan inte vara allmänrådande när det gäller en av förra årets mest omtalade filmer! Arrival låg precis i min intressesfär också. Det var science fiction, språk och en mycket lovande regissör i Denis Villeneuve. Därför är jag något besviken att jag lämnade salongen med ett "meh".

 

Det bra först; Arrival är en välspelad och mycket tekniskt kompetent film. Amy Adams är bra i huvudrollen och musiken från isländske kompositören Jóhann Jóhannsson är som alltid magisk. Fotot är bra, uppbyggnaden bra, men sen händer det - efter att ha varit ett tämligen originellt manus ägnade jag den sista kvarten mest åt att sucka. Det är inte det att manuset blir katastrofalt eller något, men det faller tillbaka på väldigt överanvända teman när det kommer till den här typen av science fiction. När huvudkaraktären sen också gör ett av de mest egoistiska val jag kan tänka förlorar jag all form av sympati för henne.

 

Fram tills den sista kvarten är Arrival nära en fullpoängare, men ändå inte riktigt där. Om man läser andra recensioner så antingen prisar recensenten tempot eller blir irriterad av det. Jag ligger någonstans i mitten. Filmen hade lätt kunnat kortats en halvtimme utan problem, men samtidigt blev jag inte uttråkad på något sätt. Jag brukar kalla det för Ang Lee-sjukan - att ta ett kort källmaterial och sen dra ut det så långt det går innan det brister. Jag är inte alltför imponerad av detta arbetssätt.

 

Arrival blev en besvikelse, men jag sätter ändå ett relativt högt betyg. För folk som inte är lika bevandrade inom science fiction som undertecknad skulle det nog vara ytterligare ett snäpp upp på betygsskalan. Jag har helt enkelt sett och läst det här förut lite för många gånger.

 

Betyg: 3+ svarta linser av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 12 jan 21:09

 


Regi: Maren Ade

Manus: Maren Ade

Medverkande: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn mfl.

Produktionsbolag: Komplizen Film/Coop99 Filmproduktion/KNM mfl.

År: 2016

Längd: 165 min

Land: Tyskland/Österrike/Rumänien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4048272/

 

När Winfrieds älskade hund dör bestämmer han sig för att hälsa på sin mycket ambitiösa affärskvinna till dotter i Rumänien. Dottern, Ines, oroar Winfried med sin glädje- och håglöshet, något som han kopplar samman med det stressiga liv hon lever. När han är på väg hem till Tyskland vänder han och kommer tillbaka som "Toni Erdmann", en karaktär som Winfried spelar så väl att han lyckas bli coach till Ines chef...

 

I nästan ett års tid har jag hört sagolika recensioner om den här filmen. Superlativen har staplats ovanpå varandra och den har hyllats i både Cannes och på de andra europeeiska festivalerna. Efter att ha sett Toni Erdmann måste jag ifrågasätta min verklighet. Är det jag eller världen som blivit galen?

 

Det här är en av de långsammaste museringar jag någonsin sett om en förälders förhållande till sitt barn. Såld som en komedi är det extremt långt mellan ens fnissen när Winfried/Toni drar igång med förlegad rekvisitakomedi som mest får en att ta sig för pannan. Det här är "pappahumor" på en nivå som är så låg att inte ens göteborgarna hade skrattat. En scen involverar en pruttkudde. I shit you not...

 

Jag ser vad Maren Ade försöker gör med sin film. Genom att kasta in "Toni" i Ines liv vill hon skapa en kontrast mellan dotterns hyperseriösa arbete och Winfrieds låt-gå-attityd. Winfried vill att hans dotter ska släppa loss och ha roligt. Ines är dock en av de kallaste och mest ointressanta karaktärer jag sett på mycket länge. Filmens emotionella final hade kunnat ändra på detta - om det inte vore för att filmen klockar in närmre tretimmarsstrecket än det vid två.

 

För att berätta en historia på 165 minuter krävs det ett epos, en berättarteknik, intressanta karaktärer och riktiga storylines. Toni Erdmann liknar mest valfri Jerry Lewis-film på det tyngsta nedåttjack du kan hitta. Det är så förbaskat långsamt och träigt att om jag inte hade befunnit mig på en plats där jag inte hade något annat att göra (långfärdståg) hade jag troligen gett upp. Den klarar sig undan nollan på grund av goda skådespelarinsatser mer än något annat, men det här är riktigt uselt. Undvik.

 

Betyg: 1 löstandstysk av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 9 jan 23:23

 

Twin Peaks återvänder: Save the date!

 

Jag lämnar bara den här bilden här och låter den tala för sig själv:

 

 

Av Ulf - Måndag 9 jan 19:21

 


Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Ruth Negga, Joel Edgerton, Will Dalton mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films & Big Beach Films

År: 2016

Längd: 123 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4669986/

 

Att gifta sig utanför sin "ras" var inte det lättaste man kunde göra i Virginia på 1950-talet. Richard Loving gifter sig därför med sin Mildred i angränsande stat. De blir snart varse om att även om äktenskapet gäller där de gifte sig så bryter de mot Virginias segregationslagar. Vad som tar vid är en tio år lång kamp för att få bo tillsammans på det ställe de själva valt.

 

Loving är ett bra exempel på en viktig historia som behöver berättas bättre. Det tillhör det mest ojämna jag sett på sistone och det gör inte filmen några tjänster direkt. Ruth Negga är väldigt bra i den kvinnliga huvudrollen som Mildred. Hon spelar med små medel men lyckas förmedla stora känslor. Hon har mycket riktigt också vunnit flertalet "mest lovande nykomling-priser" för den här rollen, vilket hon förtjänar. Än mer imponerande blir hennes prestation när man betänker att hon får spela mot en levande vägg - Joel Edgerton.

 

Det finns underspel, medvetslöshet, koma och sen kommer Edgerton i Loving. Jag brukar gillar Edgerton (eller i alla fall tycka att han är klart över medel), men jag vet inte riktigt vad han håller på med här. Det är klart att det är vanskligt att porträttera en verklig person som något annat än hen var, men jag skulle tro att även om den riktige Richard Loving kanske var stoisk så måste han ändå uttryckt något med mimik eller tonläge i rösten. Edgerton reagerar inte på något. Han brusar aldrig upp eller höjer ens rösten åt orättvisorna han och hans fru utsätts för. Trillade han ner i valiumgrytan när han var liten?

 

Hur som helst skulle jag tro att Edgertons träbock till karaktär i mångt om mycket är regissör/manusförfattare Jeff Nichols skapelse. Hans tidigare filmografi har tydligt visat att han är ett stort fan av minimalism. Problemet är att minimalism inte funkar under 123 minuter i en berättelse som handlar om känslor och diskriminering. Loving är en tekniskt kompetent film på övriga plan, men med en Negga som förgäves försöker väcka liv i sin motspelare blir det här bara godkänt. Det finns en riktigt bra story här, men den berättas tyvärr ganska dåligt.

 

Betyg: 2+ valiumkapslar åt Edgerton av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se