Senaste inläggen

Av Ulf - Lördag 7 dec 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 3 dec 19:30


Regi: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Manus: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Skådespelare: Emile Hirsch, Lexy Kolker, Bruce Dern mfl.

Produktionsbolag: Amazing/Bloomgarden Films/My Way Entertainment

År: 2018

Längd: 105

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8781414/


Sjuåriga Chloe bor i princip avskärmad från resten av världen tillsammans med sin far. Varför Chloe inte får gå ut och leka med de andra barnen eller vem "de onda männen" är som vill henne illa kan hennes far inte riktigt förklara. När Chloe trots allt vågar sig utanför dörren verkar det inte så farligt som hon fått höra. Skenet kan dock bedra...

 

Freaks var något jag såg på vinst och förlust i och med att jag brukar gilla saker som Bruce Dern är med i. Dern är bra även här som kvarterets glassförsäljare, endast kallad Mr. Snowcone. Det här är dock först och främst ett kammarspel mellan en lysande Lexy Kolker i rollen som Chloe och en lika bra Emile Hirsch i rollen som hennes far. Paranoian ligger tung över både manus och scenografi, men Zach Lipovsky & Adam B. Stein går ett steg längre i sitt välskrivna manus.

 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Freaks är en typ av genrefilm vi är vana att se från ett helt annat perspektiv än det som Lipovsky och Stein presenterar. Att ta en välkänd typ av historia och ändra på dess premisser och perspektiv är inte bara häftigt, det är dessutom jäkligt svårt. I nio fall av tio lyckas Lipovsky och Stein med vad de föresättter sig. Freaks är en förvånansvärt frisk fläkt i en genre som blivit mer än lite standardiserad. 

 

Det som inte riktigt håller alla gånger är tempot. Jag hade gärna sett filmen nedklippt med ungefär tio minuter. Det skulle gjort storytellingen tätare och än mer drabbande. För diggare av genrefilm i stort är dock Freaks en högtidsstund. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om den innan du ser den. Det är att förstöra överraskningen. Freaks är en dold pärla som förtjänar din uppmärksamhet.

 

Betyg: 4+ parallelliv av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 27 nov 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 nov 20:58

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Skådespelare: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/B-Reel Films/Square Peg

År: 2019

Längd: 147 min

Land: USA/Sverige/Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8772262/

 

När Danis värsta mardröm besannas i och med att hennes bipolära syster till sist tar livet av både sig själv och resten av familjen hamnar hon av uppenbara skäl i en djup depression.. Dani åker tillsammans med pojkvännen Christian och vännerna Mark och Josh till den gemensamme vännen Pelles hemort i Hälsingland för att förhoppningsvis kunna koppla bort allt det hemska. Väl där ska Josh göra en antropologisk studie av det traditionella midsommarfirande som det lilla samhället håller. Det blir dock inte som någon av dem har tänkt sig.

 

Ari Aster gjorde en av förra årets bästa skräckfilmer, Hereditary (2018), där han på ett mycket skickligt och drabbande sätt skildrade sorg och mardrömskvaliteter som hette duga. Framförallt var det uppfriskande att se en ny röst inom det amerikanska skräcklandskapet som inte förlitade sig på sedan länge upptrampade stigar utan försökte göra något eget. I år har Aster till och med överträffat sig själv och levererar med Midsommar en av årets bästa filmer överhuvudtaget.

 

Tematiken är sig ganska lik från Hereditary - sorg, förlust och religiös extremism i en salig blandning. Det som Midsommar gör bättre än Asters förra film är att den är mycket mer subtil i både tolkning av religiös symbolik och sorgearbetet. Tyvärr fick Aster klippa bort en halvtimme från filmen då den skulle fått en NC-17-gräns i USA (det vill säga ekonomiskt självmord), men jag kommer helt klart se om den här filmen i en director's cut när jag väl får tag i den. Det här är inte fråga om några enskilda småscener heller utan Aster fick sätta saxen i en färdig produkt. Jag skulle inte bli förvånad om detta får Aster att söka sig utanför USA helt och hållet. Midsommar har bara en enda amerikansk skådespelare och är i huvudsak inspelad i Europa (Sverige och Ungern). Aster har ett öppnare filmklimat över Atlanten och jag hoppas att han ser det själv.

 

Trots klippningen är Asters film fullkomligt fascinerande. Traditionellt svensk midsommarfirande blandas med religiös fanatism med rötter i förkristen tid och Aster har gjort gedigen research. Stort plus är det även för soundtracket som till största mån påminner om svensk folkmusik i lite mer modern tappning. Musiken, skriven av Bobby Krlic under scenpersonan The Haxan Cloak, är suggestiv och passar filmen perfekt. Det enda smolket i bägaren är att man inte använder sig av Hårgalåten i en film som utspelar sig i Hårga... på midsommar. Tjänstefel.

 

Midsommar bärs till största del av Florence Pugh i huvudrollen. Pugh gör en helt fantastisk roll och i en rättvis värld skulle det regna priser över henne nästa år. Så kommer tyvärr inte fallet bli. Midsommar ligger för långt ifrån mittfåran för att bli något annat än en blivande kultklassiker, inte olikt filmens stora inspirationskälla, The Wicker Man (1973). Och nej, det här är inte en film för alla. Förvänta dig inte en rappt berättad skräckberättelse som är lätt att tugga i sig. För den som har lite tålamod är dock Midsommar en unik film som förtjänar alla goda vitsord den kan få. Jag håller defintivt utkik efter Asters nästa produktion.

 

Betyg: 5 björnstekar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 24 nov 18:15

 



Regi: Mads Brügger

Manus: Mads Brügger

Skådespelare: Mads Brügger, Göran Björkdahl, Dag Hammarskjöld mfl.

Produktionsbolag: Wingman Media ApS/Piraya Film A/S/Film i Väst

År: 2019

Längd: 119 min

Land: Danmark/Norge/Sverige/Belgien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9352780/

 

Den danske dokumentärfilmaren Mads Brügger försöker tillsammans med den svenske experten Göran Björkdahl gå till botten med vad som egentligen hände när Dag Hammarskjölds plan störtade i Zambias djungel. Med nya vittnen och tidigare hemligstämplade dokument beger sig Brügger och Björkdahl till Zambia för att börja sitt sökande.

 

Sedan Dag Hammarskjölds död 1961 har händelsen kantats av konspirationsteorier, gissningar och spekulation. Den officiella förklaringen var att planet fått fel på sin höjdmätare, men det finns tillräckligt många besvärande frågor för att en dokumentärfilmare ska börja gräva i det här. Och Brügger gräver och gräver - ibland ner sig själv i sina egna hål.

 

Cold Case Hammarskjold har kritiserats för att vara sensationalistisk och göra påståenden som inte kan beläggas. I viss mån kan jag ställa mig bakom nämnda kritik. Brügger sätter sig själv i första rummet på ett sätt som inte anstår en dokumentärfilmare och inramningen är ibland riktigt problematisk och pajig. Exempelvis har vi scenen där Brügger och Björkdahl beger sig till det ställe där Hammarskjölds plan ska ligga nedgrävt... med en metalldetektor och två spadar... iklädda tropikhjälmar.

 

Historien som Brügger gräver upp spretar också ganska betänkligt, från det påstådda mordet på Hammarskjöld till hemliga organisationer i Sydafrika. Samtidigt som man ganska lätt kan avfärda några av de mer fantastiska påståendena presenteras dock andra berättelser som inte är lika enkla att förklara på annat sätt. Till sist är det här en dokumentär där det verkligen är upp till tittaren vilka påstådda fakta de väljer att svälja och vilka de avfärdar. Om ens hälften av vad Brügger säger stämmer är det fog för ytterligare undersökningar och forskning. Nästa gång bör han kanske lämna tropikhatten hemma dock...

 

Betyg: 2+ intressanta skrönor? av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 22 nov 21:30

 


Regi: Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett

Manus: Guy Busick & Ryan Murphy

Skådespelare: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O'Brien mfl.

Produktionsbolag: Mythology Entertainment & Vinson Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7798634/

 

Graces bröllopsdag hägrar, men vad hon inte vet är att den något excentriska familjen Le Domas döljer en märklig hemlighet. När familjen får en ny medlem via giftermål tvingas nytillskottet spela ett spel. Spelet, som väljs slumpmässigt, kan vara vad för något som helst och i de allra flesta fall är det tämligen tama spelomgångar. Det är bara det att Grace drar kortet hon absolut inte skulle ha dragit. Snart finner hon sig jagad av hela familjen Le Domas som enligt spelreglerna måste ha ihjäl henne innan gryningen... eller lida konsekvenserna.

 

Ready Or Not var en av de där sommarfilmerna som skymtade förbi på biodukens trailers och som jag redan då visste att jag skulle gilla. Det dröjde dock tills kalla november innan jag fick en screenerkopia, men det var värt väntan. Det här är en bitvis förbaskat rolig film med riktigt fina rollprestationer.

 

Samara Weaving (brorsdotter till Hugo med samma efternamn) spelar Grace med ett sånt mått av badasseri att jag fullkomligen älskade henne här. Från att ha börjat filmen med att oroa sig för hur den blåblodiga familjen Le Domas kommer acceptera henne utvecklas hon till en actionhjältinna av rang. Grace backar inte en sekund från att göra vad hon måste och påminner mig mest om en kvinnlig variant av Bruce Willis i Die Hard (1988) - någon som blir indragen mot sin vilja i en hemsk situation, får spö så in i helsike men alltid reser sig på nio.

 

Weaving må äga filmen, men hon har god hjälp av birollsinnehavarna. Även här är det kvinnorna som drar de vassaste replikerna och är mest intressanta, från den bindgalna matriarken Helen (Nicky Guadagni) till den skarpa tungan hos Grace svärmor Becky (en Andie MacDowell som aldrig tycks åldras). Det enda "felet" med Ready Or Not är att jag skulle velat att den gick ännu längre i sin svarta komik. Om du gillar smart katt-och-råtta-lek som dryper av blod rekommenderas Ready Or Not dock varmt.

 

Betyg: 4 elefantstudsare av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 20 nov 14:15

 


Regi: Jon Favreau

Manus: Jeff Nathanson

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones, Donald Glover mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6105098/

 

 Disneyklassikern från 1994 i nytappning där traditionell animation har ersatts av datoranimerade djur. Annars är det mesta sig likt. Lejonungen Simba växer upp som prins, men när hans ondsinte farbror Scar konspirerar med lejonens svurna fiender, hyenorna, att ha ihjäl kungen, Mufasa, tvingas Simba i landsflykt.

 

Det finns få filmer jag sett fler gånger än 1994 års The Lion King. Det är i min mening det närmsta perfektion som Disney någonsin kommit och en film som egentligen inte har några brister. Hur gör man en nyversion av en sådan film? Det enkla svaret är att man inte borde ha gjort det. Det fanns ingenting att förbättra och då blir en nyversion, trots helt annan teknik, tämligen onödig.

 

Därmed inte sagt att nyversionen är dålig. Den är bara mindre bra. Det mesta är lite sämre än i originalet, med vissa undantag. Ett av dessa undantag är att jag absolut föredrar Donald Glover framför Matthew Broderick som röstskådespelare till Simba som vuxen. Vi har gått från en kille som knappt kunde sjunga till en världsartist. Det märks. I övrigt är dock de flesta rollprestationer sämre än originalet. Mest betydande är det tyvärr i James Earl Jones fall. Jones, kanske världens mest igenkännbara röstskådespelare, har inte alls samma tyngd och kraft i sin reprisföreställning som Mufasa. Likaså gör Chiwetel Ejiofor ett ganska blekt intryck som Scar, rollen där Jeremy Irons verkligen briljerade 1994.

 

Musiken är, där den håller sig till originalen, fortfarande bland det bästa som skrivits till en animerad film. Tyvärr förtar den mer realistiska tonen i datoranimationens ålder mycket av den närmst surrealistiska charmen vad som händer runt om musiken som sådan. Rent visuellt är filmen, om än tekniskt utsökt, i viss mån i avsaknad av identitet och hjärta. Det märks inte minst med ansiktsuttrycken. Det finns en anledning till att antropomorfa djurkaraktärer oftast funkar bättre i traditionell animerad form och det är att det går att arbeta med minspel på ett mycket häftigare sätt. Som allra tydligast märks det i den extremt avskalade versionen av Scars paradnummer Be Prepared! som gått från att vara en mer eller mindre subtil känga till totalitarianstisk estetik (marscherande hyenor, färgsättning etc) till att bli något närmre av något de kände att de var tvugna att ha med.

 

The Lion King i 2019 års version är trots min kritik en bra film. Frågan är bara varför du ska se en bra film när originalet fortfarande är fantastiskt? När filmen hittar rätt gör den det med råge, men det här känns mest som en cynisk cash grab.

 

Betyg: 3+ trots halvsågningen av 5 möjliga

 

Av Ulf - Tisdag 12 nov 20:30

 

 

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

 

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

 

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

 

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

 

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

 

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

 

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se