Senaste inläggen

Av Ulf - Lördag 23 jan 22:15

 

Regi: Darius Marder

Manus: Darius Marder & Abraham Marder

Medverkande: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci mfl.

Produktionsbolag: Caviar See

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5363618/

 

Ruben och hans flickvän Lou kuskar runt på de amerikanska vägarna i sin turnébuss och stannar här och där för att uppträda på diverse klubbar. Efter många års trummande får Ruben dock sitt livs chock när blir nästan helt döv inom loppet av några dagar. Med musiken som en numera insomnad dröm måste Ruben nu lära sig ett nytt sätt att leva på.

 

Härmed dubbar jag 2020 års mest omtalade filmer till att tillhöra sin egen subgenre. Vi kan kalla den för 2020-depp. Herregud, allt är misär! Även filmerna! Även om Sound Of Metal gjordes 2019 fick den inte sin breda release förrän årets därpå och är därför med i årets Oscarsrace. För även om det är ännu en depressiv slice of life-inrättning daterad 2020 är den, liksom de andra filmerna med människor på dekis från förra året, ytterst välspelad och tekniskt utsökt.

 

Det kanske viktigaste rent filmtekniskt som Sound Of Metal bjuder på är föga förvånande ljuddesign och ljudmixning. Av förklarliga skäl har jag ingen aning om hur det är att plötsligt förlora hörseln helt och hållet, men den här filmen ger mig åtminstone en fingervisning om hur det kanske är. Det faktum att betydande delen av filmen använder sig av ASL utan textning gör också att vi enklare kan sätta oss in i Rubens situation. Han har inte bara förlorat hörseln utan i mångt om mycket även sitt språk.

 

Riz Ahmed gör en jättefin huvudroll och det här spås bli hans riktiga genombrott efter en rad mycket fina prestationer i framförallt birollsfacket de senaste tio åren. Han visar hela känslospektrat från att vara tyst och tillbakadragen till att explodera i våldsam frustration över sin situation. Det mest imponerande med Ahmed är att han kan vända dessa känsloyttringar väldigt snabbt och filmen har ett antal långa entagningsscener där han får spela ut till fullo. Mycket bra!

 

Där filmen tappar mig lite är, som så ofta med sådana här filmer, på manussidan. Det är så nattsvart utan någon riktig ljusning förrän den sista kvarten. Precis som jag varit inne på med andra filmer på sistone kanske jag hade uppskattat den här filmen mer om den inte hade kommit när den kom. Jag kommer kanske se om den när pandemin är ett minne blott och jag känner för lite feel-bad utan svart humor. Just nu blir det dock ett ganska medelmåttigt betyg.

 

Betyg: 3 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 19 jan 08:50

 

 

Regi: Frant Gwo

Manus: Gong Geer/Junce Ye/Yan Dongxu mfl (baserat på Cixin Lius roman)

Medverkande: Jing Wu, Chuxiao Qu, Guangjie Li mfl.

Produktionsbolag: Alibaba Pictures/Beijing Culture/Tencent Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 125 min

Land: Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7605074/

 

När solen börjar sin process mot att bli ett svart hål tvingas mänskligheten lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans för att evakuera solsystemet. Lösningen blir att flytta planeten i sig själv mot Alpha Centauri. När Liu, en av de boende i de underjordiska städer som håller befolkningen vid liv, beger sig ut på den frusna jordytan blir han en del av en händelseprocess som riskerar hela uppdraget.

 

Okej, okej, premissen för The Wandering Earth är lika dum som den är cool. Tydligen går boken igenom varför de inte byggde enorma rymdskepp istället för att flytta jorden självt, men denna förklaring nådde tydligen inte de sex (!) manusförfattarna. Nåja, den minst sagt tveksamma vetenskapen till trots är det visuella resultatet av jorden som rymdskepp riktigt häftig. Tyvärr är också det visuella The Wandering Earths enda riktiga behållning.

 

Skådespelarmässigt funkar det okej. Det finns varken någon som utmärker sig eller gör bort sig utan det rullar på utan något större motstånd. Den tidigare nämnda visuella aspekten är bra med en version av jorden som vi inte sett tidigare och snillrika tekniska landvinningar i allt från transporter till de underjordiska städerna.

 

Denna goodwill räcker dock bara de första 20 minuterna. Sen inser man att det inte finns ett riktigt manus. Eller snarare för många kockar. Tydligen skrev teamet ett manus som var fruktansvärt långt som sen fick brytas ner i delar. Det märks. Vissa scener som man kan läsa beskrivningar av online skulle gett mycket välbehövlig kontext till varför karaktärer agerar som de gör i olika situationer. Den svulstiga historien gör också att karaktärerna i sig försvinner från historien och blir mest place holders.

 

Det är klart, man ska inte överanalysera vad som i grund och botten är en katastroffilm satt i rymden, men när det tydligen fanns en brunn att ösa ur gällande manuset måste man ifrågasätta prioriteringarna filmen gör. The Wandering Earth är Kinas första storbudget-sci-fi och är en kuriositet av det faktumet. De har dock lång väg att vandra innan de kan mäta sig med väst eller för den sakens skull grannländerna Sydkorea och Japan.

 

Betyg: 2- elaka Jupiters av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 jan 17:35


Vi lär oss mycket den här veckan. Exempelvis är det okej om din väpnare tappar bort ditt svärd eftersom Excalibur ändå ligger och skräpar. Dessutom kan du rida på dimma om du bara är tillräckligt kåt! Vi kämpar med uttal av diverse namn, Ulf får prata om Patrick Stewart (och blir stoppad i tid) och alla är rörande överens om att Merlin är en riktig skitstövel!



Av Ulf - Torsdag 14 jan 11:40


Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Anthony Mackie, Jamie Dornan, Katie Aselton mfl.

Produktionsbolag: Patriot Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Love & Death Productions

År: 2019

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9016974/

 

Steve och Dennis arbetar som ambulanssjukvårdare i New Orleans och börjar stöta på märkliga överdoser av en ny designerdrog kallad Synchronic. Saker och ting har få eller inga logiska förklaringar till ställena de kallas till. Varför har en pundare ett guldmynt från 1721 skräpandes på golvet? Varför sitter de en sabel intryckt i väggen? Steve får dock annat att tänka på när han diagnosticeras med en inoperabel hjärntumör. En kväll testar han Synchronic och mysteriet börjar få sin förklaring...

 

Justin Benson och Aaron Moorehead gör mig lite knäpp. Efter sina filmer Spring (2014) och The Endless (2017) lämnades jag båda gångerna med känslan att det här är nästan, nästan riktigt bra, men faller precis på mållinjen. Efter Synchronic hade jag tyvärr exakt samma känsla.

 

Benson & Moorehead är alltså inte dåliga filmskapare på något sätt, men saknar det där lilla extra som förhöjer deras ofta väldigt goda idéer till något riktigt minnesvärt. Grundpremissen bakom Synchronic är det inget fel på och påminner mig om något som Philip K. Dick hade kunnat skriva under sina drogdrivna senare karriär. Det som stör är att de hade kunnat göra så mycket mer med den. Bensons manus är tämligen tudelat med en dramadel och en science fiction- och/eller skräckdel. Bitarna passar inte riktigt ihop även om båda är bra i sig.

 

Anthony Mackie gör en bra huvudroll som Steve. Han har ofta varit med i storfilmer där han fått spela andrafiol (eller i MCU typ femtondefiol) och visar här att han även kan bära en film. Intressant nog finns det en koppling mellan Mackie och vad Benson & Mooreheads karriär tar dem härnäst. Någon på Marvel såg den här filmen och polarna har plockats upp till att bli tv-regissörer för just Marvel. Förhoppningsvis kan de genom vidare samarbete med de stora gossarna på Disney får den där lilla udden som just nu saknas i deras filmskapande. Jag håller i alla fall ögonen öppna.

 

Betyg: 3 nästan-nästan-nästan... igen av 5 möjliga


Av Ulf - Måndag 11 jan 17:48

 

Alla mår dåligt! Jaaaa! Kanske den mest deprimerande filmen vi haft i Film till fikat, men Matti gör sitt bästa för att mildra feel bad-känslorna med tal om "knaaaak" och "könssex". Ulf planerar på en karriär som kylskåpsoperatör och alla hänförs av Ellen Burstyn i hennes livs roll. Och kom ihåg, ända mot ända kan ingenting hända... förutom i den här filmen.


  

Av Ulf - Fredag 8 jan 18:09

 


Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

 

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

 

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

 

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

 

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

 

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

 

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 5 jan 18:52


 

Mänskligheten är as. Det visste vi. De är ännu större as när de vill när de omges av stora räkor. What?! Ja, det är District 9 det handlar om. Det blir mörkt med aborter, apartheid och säkert något annat på "A". Det är ändå okej, eftersom Matti kan vara en Pokemon. 

 

 

 

Av Ulf - Måndag 4 jan 14:45

 

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

 

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

 

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

 

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

 

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

 

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se