Senaste inläggen

Av Ulf - Torsdag 8 dec 22:44

 


Regi: Christopher Smith

Manus: Christopher Smith

Medverkande: Jim Broadbent, Rafe Spall, Kit Connor mfl.

Produktionsbolag: Film Väst/Scott Free Productions

År: 2014

Längd: 102 min

Land: Storbritannien/USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1935940/


Steve har inte alltid varit världens bäste pappa, men när han kommer ut från fängelset efter en misslyckad kupp är han fast besluten att vara en större del av sin son, Toms, liv. Saker och ting blir dock komplicerade när Tom upptäcker en sovande man i garaget. En man som är väldigt lik tomten. Tomten vill ha Steve och Toms hjälp att hitta släden han kraschade och renarna som sprang bort. När Steve minst sagt är lite misstänksam beslutar sig tomten för att försöka räddningsoperationen själv, med ödesdigra konsekvenser.


En av de senaste årens stora familjefilmer på bio i England men som fick väldigt lite uppmärksamhet här, trots att Film Väst har varit medproducent. Hur det än är med den saken är Get Santa en ganska charmig film. Framförallt är den väldigt, väldigt brittisk. Filmens stora problem är att den inte riktigt vet vad den vill vara. I USA och Storbritannien fick filmen en PG-gräns, det vill säga ungefär motsvarande vår 11-årsgräns (från 7 år i vuxet sällskap). I Sverige brassade man på med en 15-årsgräns och där försvann också filmens publik. Get Santa är lite för barnslig i sitt berättande för att gå hem i vuxenlägren men samtidigt lite för vuxen för att passa alla barn.


Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, även om det är kul att se den gamle kultfilmsskådisen Warwick Davies i en roll. Oscarsvinnande Jim Broadbent är också helt okej i rollen som tomten. Produktionsdesignen är då bättre, med en väldigt fin "alvstad" som främsta exempel. Men sen är det det där med ett väldigt ojämnt manus. Från härligt bisarra karaktärer som Steves paddälskande övervakare till toaletthumor (fisande renar...) som aldrig funkar. Det är lite så med hela Get Santa - å ena sidan, å andra sidan. När den är rolig är den väldigt charmig, men transportsträckorna är något för långa. Alla julfilmer som har Straight Outta Compton på soundtracket måste åtminstone få godkänt och med lite god vilja (det är ju trots allt jul) kan jag rekommendera den här filmen för... 11-åringar?


Betyg: 3- gangsta-tomtar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 7 dec 15:41

 

Regi: Renny Harlin

Manus: Steven E. de Souza & Doug Richardson (baserat på Walter Wagers roman 58 Minutes)

Medverkande: Bruce Willis, William Sadler, Bonnie Bedelia mfl.

Produktionsbolag: Gordon Company/Silver Pictures

År: 1990

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099423/


John McClane har ett komplicerat förhållande till julen. Efter att ha räddat en skyskrapa full med gisslan från terrorister ett år tidigare ser han fram emot ett lugnt och skönt julfirande. Han ska bara hämta sin fru på flygplatsen i Washington D.C Vad kan gå fel? Terroristmagneten McClane blir snart varse om att julefriden inte infinner sig i år heller.


Varför Die Hard 2 och inte Die Hard (1988) som alternativ julfilm? Tja, den springande punkten är just "alternativ". Första filmen i serien om mannen som julen hatar har med åren blivit något av en klassiker runt decemberhögtiden. Vad många glömmer är att tvåan också utspelar sig runt juletid. Vad jag hade glömt är hur mycket jag avskyr Renny Harlins regi.


Harlin kan, i min mening, vara den mest talanglöse storfilmsregissör som verkat i Hollywood de senaste 30 åren. Jag har orerat om detta faktum i ett flertal tidigare inlägg på bloggen, så jag låter det stanna vid att återigen fråga mig vem han låg med för att få sina jobb? Som alla andra Harlin-filmer är Die Hard 2 en extremt ojämn soppa av för långa tagningar, dialog som slår över från att vara kitschunderhållande till att bara bli tafflig och bara mycket konstiga val. Jag blev inte förvånad när jag läste att idén med att presentera filmens skurk görandes en nakenkata kom från just Harlin... och att han tyckte det var bra!


Jag såg hälften av den här filmen hemma hos en polare igår, men höll på att somna. Idag tog jag mig i kragen och kollade på den andra timmen. Där har vi ett problem - en actionfilm på över två timmar som håller på att söva mig är ingen bra actionfilm. Det som räddar filmen upp till godkänt är att Bruce Willis trots allt alltid är Bruce Willis - surmulen, konstant förbannad och missförstådd av alla som råkar ha en polisuniform på sig. Men, ja, godkänt är inte tillräckligt för en Die Hard-film. Det dröjer nog ett tiotal år till innan jag ser den igen och undrar varför jag tyckte den var så seg. Och går på samma mina igen. Se ettan igen.


Betyg: 2 nakenkator av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 3 dec 22:45

 

 

Regi: Jalmari Helander

Manus: Jalmari Helander

Medverkande: Onni TommilaJorma Tommila, Tommi Korpela mfl.

Produktionsbolag: Cinet/Pomor Film/Love Streams mfl.

År: 2010

Längd: 84 min

Land: Finland/Norge/Sverige/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1401143/


Pietari bor tillsammans med sin far Rauno ute på den finska landsbygden, inte långt ifrån Korvatunturifjället. Enligt legenden ska fjället vara hem till jultomten. Pietari blir dock bara retad av det lilla samhällets andra barn när han fortfarande tror på tomten. Ett amerikanskt utgrävningsteam har dock bestämt sig för att gräva sig in i berget för att se om legenden kan vara sann. De inser snart att den gamla europeiska jultomten inte är sponsrad av Coca-cola...


Hur har jag kunnat missa den här filmen? Den är något av det mest finska jag sett i form av humor blandat med sisu och svårmod. Som sådan är jag också tvungen att kapitulera för den här julskrönan. Rare Exports är nämligen väldigt underhållande om än lite ojämn. Baserad på Jalmari Helanders kortfilmer han gjorde tillsammans med sin bror på samma ämne är det här absolut ingen julfilm för barn, men för oss lite äldre är det på något sätt skönt att se en högtidsfilm som är så råbarkad och hård som den här. Det är finska män som gör finska saker. Gott så. Det finns inte en enda kvinna i filmen, vilket gör den till en rejäl korvfest, men å andra sidan känns det tämligen typiskt. Kommer du långt upp i norr, i såväl Finland som Sverige, är inte kvinnor direkt överrepresenterade.


Att kalla Rare Exports för en lågbudgetfilm känns lite fel när den haft närmre 20 miljoner att leka med, men i jämförelse med många amerikanska produktioner är det knappt så det täcker cateringkostnaden. Därför är det också kul att den ser förbaskat bra ut också. Specialeffekterna är bra där de nu nyttjas och jag undrar lite om de verkligen släpade ut 50-talet nakna äldre män i vinterkylan för vissa scener. Det... får en förklaring om ni ser filmen. Det enda jag kan sakna något är att jag skulle vilja ha en längre "slutstrid". Som det är nu känner man sig lite lurad på konfekten - tills slutscenen fick mig att skratta så att grannen bankade i taket. Slutscenen är rent komiskt guld och hade gärna fått vara längre.


Rare Exports var en mycket glad julklapp som jag rekommenderar till alla med mörk humor och en förkärlek för vinterlandskap.


Betyg: 4 bitska äldre män med skägg av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 2 dec 18:59

 



Regi: Michael Dougherty

Manus:  Michael Dougherty/Todd Casey/Zach Shields

Medverkande: Emjay AnthonyAdam Scott, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment & Universal Pictures

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3850590/


Julen är inte vad den har varit för Max. Hans föräldrar bråkar och om inte det vore nog inväntar han sina vedervärdiga kusiner som ska spendera helgen med dem. När första middagen med den utökade familjen blir just så kaosartad som Max var rädd för gör han något han aldrig gjort - han river sönder sitt brev till tomten och sprider det för vinden. Det blir signalen för en annan, mycket mörkare, julvarelse att träda fram...


Förra december blev marknaden så övermättad med filmer om den österrikiska juldemonen Krampus. På mindre än en månad släpptes inte mindre än tre större produktioner och jag missade säkert några. Därför var jag inte särskilt taggad på att se den här, den mest påkostade av dem. Det blev för mycket Krampus helt enkelt. Nåja, ett år senare har hysterin lugnat sig och jag tänkte se denna och några andra inte så traditionella julfilmer den här månaden.


Krampus kan ha en av de bästa öppningsscener jag sett på mycket länge. En brutal jäkla shoppingscen ala Black Friday satt till julmusik. Den här kontrasten genomsyrar filmen i stort. Det är klassisk amerikansk jul på film, men med skillnaden att det inte finns något sliskigt sentimentalt här. Det är en skröna som inte har alltför mycket med den "riktiga" Krampus att göra, men som ändå är underhållande för vad den är - äventyrsjulaction med vissa skräckelement. Michael Dougherty har i intervjuer sagt att han ville fånga stämningen i många av de klassiska julfilmerna, som inte sällan handlar om just riktiga skitstövlar till människor som måste ändra sina vanor eller lida konsekvenserna.


Det är inte världens bästa film och hade kunnat trycka lite hårdare på de komiska elementen. Ibland verkar den inte riktigt veta vad den vill vara, som med så många andra filmer som har en PG-13-åldersgräns i hemlandet USA. Men, till syvende och sist är Krampus balls to the walls over-the-top popcornunderhållning med ett julbudskap vi kanske inte riktigt är vana att se. Michael Dougherty kan det här med högtidsskräck. Den är inte lika vass som hans första nedslag i genren, den smått bortglömda halloween-pärlan Trick R Treat (2007), men fungerar gott och väl bättre än genomsnittet.  Var snäll nu, annars tar Krampus dig!

Av Ulf - Onsdag 30 nov 23:02

 


Regi: Bryan Bertino

Manus: Bryan Bertino

Medverkande: Zoe Kazan, Ella Ballentine, Scott Speedman mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/Unbroken Pictures

År: 2016

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3976144/


Kathy håller på att förlora vårdnaden om sin dotter, Lizzy. Gravt alkoholiserad gör hon ett sista försök att återknyta med sin dotter under en bilfärd till hennes far. När de tvingas väja för en varg och kör av vägen finner de sig ensamma i en mörk skog... och de är inte ensamma.


The Monster är indiefilm 1A. Det kunde ha varit riktigt bra, men någonstans mellan manusidé och produktion gick något på tok när man skulle fylla en hel film. Missförstå mig inte, indiefilm kan var bland de bästa filmupplevelser du kan ha just för att de inte följer en typisk Hollywood-struktur till punkt och pricka. De kan också vara ett desperat försök att fylla ut en historia som hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm med material som egentligen känns som det hör hemma i en annan film. Det är just det - The Monster är inte en utan två filmer.


Å ena sidan har vi den tämligen ordinära, men ganska välberättade, skräckhistorien om monstret i skogen. Å andra sidan har vi ett relationsdrama mellan mor och dotter. Båda delar är bra, men tillsammans bildar de en ytterst splittrad upplevelse. Det värsta är att när Bertino börjat bygga upp suspensen rejält i skräckscenerna punkterar han effektivt den samma genom att klippa in en flashback från parallellhandlingen. Det blir ganska tröttsamt efter ett tag.


Skådespelarna sköter sina respektive jobb, men jag hade svårt att bli engagerad i och med att både mor och dotter är ganska vedervärdiga karaktärer. Mamman är en karikatyr av en filmalkoholist och dottern är en inkonsekvent lipsill till karaktär som jag hade svårt att ens känna sympati för.


Tekniskt sett är The Monster helt okej. Det är bara synd att Bertino glömde bort att berätta en bra historia.


Betyg: 2- monster bakom träden av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 26 nov 17:47

 


Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2016

Sidor: 120

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-76-6

 

Allt gick som på räls för Astrid vid den galaktiska koalitionens utbildning. En dag blir dock Astrid anklagad för att ha fuskat på ett prov och kastas ut från skolan - det enda hem hon någonsin känt till. Ett år senare tvingas Astrid ta alla skitjobb hon kan för att överleva. Därför blir hon förvånad över att kallas tillbaka till skolan för att eskortera en mycket lovande elev, Isobel, till högkvarteret. Givetvis går inte allt enligt planerna...

 

Det rör på sig när det gäller svenska serier nu. Efter att ha nästan övermättats av humorserier och/eller konceptalbum under en lång, lång tid har de senaste åren bjudit på flertalet intressanta och duktiga serieskapare. Kim W. Andersson är en av dessa serieskapare. Jag har sedan tidigare recenserat hans nyligen filmatiserade Alena (2012) och Andersson fortsätter med starka kvinnliga karaktärer med namn som börjar på "A" i Astrid: Vulkanmånens kult. Utöver namnliknelsen är dock det mesta nytt.

 

Vulkanmånens kult är tänkt som det första albumet i en längre svit om Astrid. Redan här presenteras vi för vår huvudkaraktär och för de förhoppningsvis allt mer invecklade politiska svängarna i den galaktiska koalitionen. För att de här skulle funka behövde Astrid vara en bra protagonist och ja, jag gillade henne direkt! Att hennes bäste vän heter Ulf är ju bara bonus liksom. Det jag gillar med Astrid är att hon inte är perfekt. Ja, hon har en klassisk hjäteroll (att leva upp till sina döda föräldrars storhet, bäst i klassen etc.), men karaktären kan driva historien framåt på ett sätt som liknande karaktärer inte kan. Seriens stora stjärna är dock skeppsdatorn Itzak som kan driva både Astrid och de övriga till vansinne med sin överteatraliska personlighet.

 

Det är klart att man läser in en massa personliga referenspunkter i verk, men till stilen påminde Vulkanmånens kult om den gamla Kari Läppenen-serien Achilles Wiggen blandat med Space Hulk. Det är inga dåliga inspirationskällor om så är fallet. Jag hoppas absolut på mer i samma stil! Det är därför det inte blir toppbetyg för Astrids första äventyr heller. Det är svårt att slå en homerun direkt när man planerat fler delar i en serie. Jag väntar dock med spänning på nästa del!

 

Betyg: 4 sarkastiska skeppdatorer av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 23 nov 23:15

 


Regi: James Wan

Manus: James Wan/Carey Hayes/Chad Hayes/David Johnson

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Madison Wolfe mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3065204/


Sex år efter att Ed och Lorraine Warren undersökt det hemsökta huset i Amityville har den sistnämnda fortfarande problem med mardrömmar och skrämmande visioner. När paret kallas till England för att undersöka en minst sagt spektakulär hemsökelse vill Lorraine inte alls åka och får Ed att lova att de bara ska vara där i en observerande roll. När de träffar den hårt prövade familjen Hodgson tvingas dock Lorraine inse att de inte kan vända dem ryggen. Huset i Enfield verkar hemsökas av en gammal man som en gång bodde där... men är det hela sanningen?


Makarna Warren hittar alltid tillbaka till min blogg. Man kan säga att de hemsöker den (ba-dum-dum-dish!). Om man kan bortse från all bullshit de blivit påkomna med och ser de här filmerna endast som spökhistorier är de dock bra mycket mer effektiva än genomsnittet. James Wan har hittat en formel med den här franchisen som egentligen inte är så svår, men som mycket få skräckfilmsregissörer mäktar med idag. Han ger helt enkelt sina karaktärer tid. Vi får lära känna dem och blir emotionellt investerade i deras problem och vedermödor. Det är inte svårare än så och The Conjuring 2 tar all tid den vill på sig. Med en speltid på 134 minuter för en spökhistoria 1A kan man göra en hel del som går förbi nämnda formelmall.


Framförallt får skräckscenerna tid att byggas upp. De fåtal klassiska jump scares som finns blir därför också väldigt oväntade. I gemene skräckfilm kan du oftast räkna till tre efter att musiken har nått sitt crescendo och sen blir du "skrämd". Om man sett skräckrullar i 25 år kan man ställa klockan efter det. Vad Wan gör är att leka med tiden har låter scenerna ta. Det blir en ojämn rytm som inte blir lika förutsägbar som ovanstående. Tyvärr håller det inte hela vägen ut.


Historien om den gamle mannen som bodde i familjens hus tidigare är riktigt bra. Han är ingen demon eller dylikt utan säger att hans motivation helt enkelt är att han "like to hear them scream". Med franchisens starka kristna förtecken är det dock bara en tidsfråga innan, jo, här kommer demonerna. Jag är så trött på demoner. Kan det inte vara en elak surgubbe som spökar rakt av? Detta gör att filmens avslutande tredjedel är rejält mycket svagare än de inledande två.


Nåja, med schyssta skrämselscener och kompetent skådespel och regi kan jag förbise det haltande manuset någorlunda. The Conjuring 2 är inte en perfekt film på något vis, men väldigt gott hantverk och väl värd för spökfans att se. Klart över genomsnittet. Och ja, The Enfield Haunting är lika motbevisad som den i Amityville.


Betyg: 3+ fast de brittiska accenterna på vissa alltså... av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 20 nov 20:15

 


Regi: Jesús Franco

Manus: Erich Tomek

Medverkande: Olivia Pascal, Christoph Moosbrugger, Nadja Gerganoff mfl.

Produktionsbolag: Lisa-Film/Metro Film/Rapid Film

År: 1981

Längd: 90 min

Land: Tyskland/Spanien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083156/


Angela ska spendera sommaren på en språkskola i Spanien. Vad hon och de andra eleverna inte vet är att området blivit jaktmarker för Miguel - en mentalsjuk man som på något sätt blivit frisläppt från tvångsvården. Miguel spiller ingen tid utan fortsätter där han slutade, fem år tidigare. Samtidigt pågår någon form av rättstvist mellan skolans ägare och hennes systerdotter. Kan skeendena vara sammankopplade?


Schlockkungen Jesús Franco har redan figurerat en gång på den här listan och han kommer säkert "förgylla" min skärm ytterligare någon gång innan det här projektet är slut. Som vanligt när det gäller Franco är det exploitation som gäller, denna gång i slasherform. Jag gillar slashers rent generellt och det här är bra mycket bättre än hans kannibalfilm som tidigare recenserats här. En rolig sak är hur Franco helt ogenerat lyfter scener och idéer från andra, mer namnkunniga, filmer till sina projekt och så även här. Han försöker efterlikna de vid tiden ytterst populära slasherfilmerna och blandar upp det med inspiration från Italien. Resultatet blir faktiskt ganska underhållande. Absolut inget speciellt, men underhållande trots allt. Vissa scener är till och med riktigt bra och suspensfulla - om han nu inte lyft dem från något jag missat. Även manuset kommer undan med hedern i behåll, inklusive en ganska oväntad plot twist.


Sedan är det tyvärr den tråkiga delen. Rent tekniskt är det här en usel film, framförallt när det gäller klippningen. Jag tror inte den här filmen har en enda mjuk övergång utan någon har gått igång med klippsaxen som en koffeinstinn katt i en garnaffär. Jag dubbelkollade så att jag inte hade fått tag i en censurerad version, men nej, det här kan mycket möjligt vara den sämst klippta film jag sett. Det säger inte lite. Skådespelarna klarar sig inte heller särskilt bra och agerar som att det som händer inte är något värre än att skrapa knäet eller något.


Bloody Moon må vara en tekniskt usel bagatell, men den har ändå en viss charm. Det är ingen bra film, men klarar sig från den fruktade ettan. Kan vara värd att kolla in om du är fan av sunkig skräck från när det begav sig.




Betyg: 2 hur säger man 'nej, skär inte så djupt!' på spanska? av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Meh... I och med specialeffekternas uselhet blir den fina uppbyggnaden till skräckscenerna lidande.

 

Förbjuden i:  Argentina, Tyskland, Italien, Storbritannien, Spanien


Fortfarande förbjuden i: Ej inlämnad för återgranskning och därmed fortfarande tekniskt sett förbjuden i alla ovanstående länder.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se