Senaste inläggen

Av Ulf - Tisdag 18 april 22:30

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Simon Barrett

Medverkande: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Room 101/Snoot Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540011/

 

James åker med sina vänner Lisa, Ashley och Peter för att följa upp ett nytt spår gällande James syster som försvann i skogarna runt Burkittsville 17 år tidigare. Med kameror i högsta hugg ska de försöka hitta det hus där Heather sist sågs. Men är de ensamma i skogen?

 

Även om den knappast var den första found footage-filmen var det The Blair Witch Project (1999) som på gott och ont populariserade genren. Med en minimal budget är det dessutom en av filmhistoriens mest inkomstbringande filmer sett i procent. Året därpå kom Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) som trots sina brister har fått oförtjänt dåligt rykte. Sen blev det tyst. Förra året kom så den här filmen som ignorerar film nummer två och spelar som en rak uppföljare till originalet.

 

Jag såg om orignalet häromdagen inför att jag skulle se den här rullen och jag måste säga att den fortfarande håller. Med smart regi och ett improviserat manus känns den mycket mer verklighetstrogen än nio av tio andra found footage-filmer och i och med att man inte får några riktiga svar gör att den blir desto mer effektiv. Med Adam Wingard i registolen kunde förra årets uppföljare kanske bli något bra, trots att jag var tveksam. Wingard har visat att han är en mycket lovande regissör med filmer som The Guest (2014) och You're Next (2011), men skillnaden mellan nämnda filmer och Blair Witch är att han hade bra manus att leka med. Blair Witch är nästan en total tågolycka till film och det är inte så mycket Wingards fel som manusets.

 

Intressant nog är manuset skrivet av Wingards parhäst Simon Barrett som bland annat skrivit just de två filmerna jag nämnda i paragrafen ovan. Jag vet inte vad som gick fel här. Kanske hade han strikta förhållningsregler från studion eller något. Slutprodukten är hur som helst i princip en re-make på första filmen men med bra mycket mindre autencitet. Här finns några räddande detaljer som aldrig utvecklas fullt ut och dessa är tillräckliga för att undvika nollan i betyg. Det gör den dock inte värd att se. Se om originalet istället.

 

Betyg: 1 vilsesprungen idiot av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 14 april 23:30

 


Regi: Jon Nguyen/Rick Barnes/Olivia Neergaard-Holm

Manus:  N/A

Medverkande: David Lynch

Produktionsbolag: Absurda/Duck Diver Films/Hideout Films mfl.

År: 2017

Längd: 90 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1691152/

 

The Art Life är termen som konstnären, regissören, animatören och musikern (jag hade kunnat hålla på långt längre) David Lynch använder sig av när han ska beskriva sitt skapande. Tre dokumentärfilmare har fått exklusiv tillgång till en annars väldigt tillbakadragen man och genom Lynchs ord berättas ett porträtt från barndomen fram till premiären för Eraserhead, 1977.

 

Ni känner redan till min besatthet med David Lynch, så jag ska inte dra den en gång till. Om man skriver en serie artiklar om tillkomsten av en ny säsong av Twin Peaks i tre år (!) innan den har premiär har ni någorlunda koll på hur mycket den här mannens konst betyder för mig. Så, klart.

 

The Art Life är, föga förvånande, en märklig film. Att skildra Lynchs barndom fram till hans genombrott sätter förvisso fingret på just skapandet av en konstnär (nej, jag ska inte göra trötta James Joyce-allusioner), men det utelämnar många viktiga skapandeprocesser främst mellan åren 1977 - 1992. Jag skulle vilja påstå att även om Lynchs filmer och konst sedan dess har varit bra, ibland fantastiska, har de sällan kommit upp i samma nivå som under nämnda tidsspann. Jag vill åt vad det var som klaffade exakt där och då.

 

Därmed inte sagt att den här dokumentären är dålig. Den lyckas bland annat med konststycket att ge oss en gedigen bakgrund till Lynchs influenser och uppfostran och samtidigt förstärka den mytos han omges av. Eller frågan är om det är Lynch själv som gör det i sin interaktion med kameran? Klart står att samtidigt som Lynch själv skapat en del av sin egen myt slås man som tittare av hur vissa saker påverkat honom ordentligt och kanske gjort honom till den excentriker han har rykte om sig att vara.

 

Filmskaparna låter Lynch föra hela talan och han gör det på typiskt manér med sin sävliga och eftertänksamma röst. Samtidigt som han berättar sina historier får vi en inblick i de kreativa processer han genomgår i sin privata ataljé. Just dessa scener pendlar mellan starkt och svagt helt enkelt på grund av att Lynchs bildkonst också gör det. Han hade säkert kastat en kopp kaffe i ansiktet på mig, men för mig är Lynch, i fallande skala,: regissör, manusförfattare, fotograf, musiker och sen bildkonstnär.

 

Känslan när jag lämnade salongen var att jag förvisso kanske inte lärt mig särskilt mycket jag inte redan visste (men sen får jag nog också klassa mig själv som Lynch-expert vid det här laget), men ändå fått viktiga pusselbitar att sättas ihop på nya sätt. Om du bara är måttligt bekant med hans verk är det här en fantastisk introduktion till hans konstnärskap. Själv ville jag kanske ha lite mer utvecklade svar (vad tusan sa Mr. Smith?! Ni kommer förstå om ni ser filmen), men hade ändå en smärre högtidsstund i biostolen. 

 

Betyg: 4 and boy does he hate Philadelphia! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 12 april 18:15

 


"Perhaps real beauty was something unrecognized by the conscious self, a work that was always in progress, a thing of being rather than seeing"

 

Författare: Stephen King

År: 1994 (svensk utgåva 1995)

Sidor: 612

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7119-881-4

 

Nyblivne änklingen Ralph Roberts har börjat få problem med sömnen. Varje natt tycks han sova lite mindre och när han dessutom börjar se ljusfenomen i vaket tillstånd bestämmer han sig för att söka vård. Det visar sig att det inte finns någon hjälp att få. Ralph är dock inte den ende i Derry som börjar uppträda konstigt. Hans granne och vän, Ed Deepneau, har misshandlat sin fru svårt efter att hon skrivit på en aborträttskampanj. När den kända feministen Susan Day bestämmer sig för att tala vid stadens kvinnoklinik sätts skeenden igång som Ralph hamnar mitt i... inte minst sedan han börjar se inte bara ljusfenomen utan även skönja världar bortom denna.

 

Insomnia är en av Kings mest utskällda och sågade böcker. Jag kan i viss mån förstå varför. Om du inte har kunskap om The Dark Tower-serien kommer de sista 150 sidorna eller så vara tämligen obegripliga. Insomnia fungerar således som en fristående "del" i The Dark Tower som handlar en hel del om begreppet ka - ett komplicerat begrepp som genomsyrar en stor del av Kings författarskap. Det närmsta jag kan jämföra det med är romarnas pietas, ett livsöde bundet till dig som du kan kämpa emot om du så önskar, men om du följer det kommer ditt liv också belönas på olika sätt.

 

Som ni märker är Insomnia en av Kings mer svårtillgängliga böcker och jag skulle inte rekommendera den till personer som bara läst en eller två av hans böcker innan. För mig som fan av Kings berättelser i stort är dock Insomnia riktigt bra. Första gången jag läste den tappade jag mycket riktigt bort mig i metafysiken, men med desto större förkunskap om Kings multiversum är den inte alls svår att ta till sig.

 

Alla komplicerade allusioner och beröringspunkter i världen hade dock inte kunnat rädda boken om det inte fanns en god ramberättelse här med. Att King först och främst låter pensionärer spela huvudrollen i narrativet är ovanligt för honom och gör Ralph Roberts och hans vänner till några av de mer säregna karaktärerna han skrivit.

 

Bokens röda tråd, den om abortpolitik, hade lätt kunnat bli rejält lökig om den inte vore så välresearchad. King ger sig inte in i politikens snävare vrår utan håller sig till att utforska konflikterna mellan abortförespråkare och abortmotståndare. Även om det inte råder någon tvekan om att King sluter sig till de förras skara är han ändå inte helt okritisk utan låter problematisera genom vissa av sina karaktärer. För en vid tiden medelålders amerikansk man är det åtminstone ganska progressivt, men framförallt är konflikten spännande skriven. Kombinerat med bokens "monster" (första delen heter "little bald doctors") blir det ett tämligen intrikat muserande över livets villkort om du så är pensionär som spädbarn.

 

För den som orkar grotta sig ner i Kings mytologi är Insomnia en bok som ger väldigt mycket. Det är en av de böcker han skrev under tidigt 90-tal som jag håller högst och som drabbad av periodvis insomnia själv känner jag igen mig väldigt väl i beskrivningarna. Mycket bättre än sitt rykte helt enkelt.

 

Betyg: 4 skalpellviftande, skalliga små doktorer av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 april 15:45

 


Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

 

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

 

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

 

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

 

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

 

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

 

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

 

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 8 april 20:54

 



Regi:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Manus:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Medverkande: Ellen Wong, Kathleen Munroe, Kenneth Welsh mfl.

Produktionsbolag: Cave Painting Pictures/JoBro Productions & Film Finance

År: 2016

Längd: 91 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4255304/

 

Händelserna i Stockholm är minst sagt tragiska, men vet ni vad som är ännu mer tragiskt: om du undlåter dig att fortsätta leva exakt så fritt och öppet som du vill. Med det sagt, kärlek till alla drabbade och alla som påverkats, men för min del är det nu business as fuckin' usual. Det är mitt långfinger till terrorn. Det må inte vara stort, men rätt obekvämt att rotera på ändå.

 


Daniel ska precis avsluta ett skift på sitt jobb som polis i en liten sömnig håla när en allvarligt skadad ung man bokstavligt talat kryper ut från skogen. När Daniel sett till att mannen fått vård börjar märkliga saker snabbt hända på det i princip nedlagda sjukhuset och som inte det vore nog omringas byggnaden plötsligt av män i vita kåpor. Det kommer bli en lång natt...

 

Vad... vad såg jag precis? The Void börjar väldigt lovande och för tankarna till John Carpenters tidiga alster. Det är också Carptenter som filmen liknats vid på forumen, vilket gjorde mig intresserad. Efter 30 minuter är det ungefär som filmskaparduon Gillespie & Kostanski kastat upp armarna i luften och sagt: "vi har ingen aning om hur det här ska utvecklas. Äsch, fuck it, vi tar allt vi har!". The Void är verkligen ett kärleksbrev till 80-talets skräck som låg en aning utanför den bredaste mainstreamfilen. Jag vet inte om jag skulle säga att det är så mycket Carpenter efter 30 minuter som det är en Cliver Barker eller Brian Yuzna på meth. Problemet är bara att det blir för mycket.

 

Carpenter och grabbarna tog sin tid med uppbyggnad till en stor final och/eller etapper på vägen till finalen. Gillespie & Kostanski lägger lager på lager med creature effects, skumma sekter, body horror, blinkningar till giallo och allt annat de kunde komma på. Det blir en extremt plottrig film som i avsaknad av riktig suspens eller humor mest blir en teknisk uppvisning. Det ska dock poängteras att just effekterna är fantastiska i all sin slemmiga fägring. När filmen inte kan bjuda på mer än det och till sist dessutom faller ihop av sin egen iver att berätta allt på 90 minuter blir det inte en rulle jag kan rekommendera annat än till fans av den gamla skolans specialeffekter. Tja, det och fans av bra musik. Alla filmer med Lustmord på soundtracket tar åtminstone några goda beslut.

 

Betyg: 2 slemmiga slemmon av 5 möjliga

 


Av Ulf - Onsdag 5 april 21:30



Regi:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Manus:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/


Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...


Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 


Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.


Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.


Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga





Av Ulf - Söndag 2 april 21:32

 


Regi:  Justin Kurzel

Manus: Michael Lesslie /Adam Cooper /Bill Collage

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Ubisoft Motion Pictures/DMC Film mfl.

År: 2016

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/Hong Kong/Frankrike/USA/Taiwan/Malta/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2094766/

 

Efter ett liv på flykt undan sin far hamnar Cal Lynch i fängelse dömd för mord. När han sluter ögonen på avrättningsbritsen hade han aldrig kunnat förvänta sig att vakna upp på andra sidan jorden. Cal visar sig ha blivit "tvångsrekryterad" till ett program som ämnar ta reda på vad som hände med det legendomspunna "Apple of Eden" - en artefakt som i rätt händer skulle kunna skapa världsfred. Det är ingen tillfällighet att Cal rekryterats. Han är den ende kvarlevande ättlingen till en medlem i den grupp assassiner som tros ha haft äpplet sist. Men allt är inte som det verkar i forskningsanläggningen och flera mäktiga krafter konspirerar för att få sin vilja igenom...

 

Assassin's Creed-serien tillhör bland de bäst säljande spelen någonsin och således är det klart att en filmadaption skulle komma förr eller senare. Själv spelade jag de två första spelen innan jag tröttnade, men erkänner att spelen trots allt har en imponerande ambitionsnivå, även om de kanske inte alltid lever upp till den. Man har också lyckats få med en imponerande ensemble med Michael Fassbender i spetsen. Sen börjar filmen och allt logik och god smak flyger sin kos.

 

Manuset till Assassin's Creed krävde tre personer att skriva och det är något av den dummaste sörja jag någonsin sett. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. För att ett matinéäventyr ska fungera måste det finnas klart definierade protagonister och antagonister. I den här filmen är alla totala rövhål, kanske med undtantag för Marion Cotillards karkatär som kanske kan komma undan rövhålsstämpeln genom att vara barnsligt naiv. Per definition är alla "hjältarna" mördare. Det är inte heller talan om några "rättfärdiga" mord eller olyckor - filmen börjar ju i princip med att hjälten ska avrättas för ett brott han faktiskt har begått. Än värre blir det när vi blandar in genetik i det hela. Enligt Cotillards karaktär, Sofia, är huvudpersonen genetiskt betingad för våld. Va?! Genetiskt betingad för ett beteende? Så här fortsätter det. Försöken att få in "vetenskap" i manuset blir skrattretande och man borde bara försökt förklara det med magi eller något.

 

Jag hade kunnat förlåta det urbota korkade manuset till viss mån om det hade varit underhållande. Jag ser mycket skräp med dåliga manus som jag gillar, men då är det för att jag inte har tråkigt framför skärmen. Assassin's Creed är totalt befriat från humor och andra förmildrande omständigheter. Det är en förbannat tråkig film helt enkelt. När dessutom actionscenerna är lika lättviktiga som alkoholfri öl slås sista spiken i kistan. Det finns inget motstånd, jag tror inte på vad som händer på skärmen, hur många volter de parkourknarkande lönnmördarna än gör. Jackie Chan gjorde bra mycket häftigare saker för 30 år sedan utan datorhjälp.

 

Håll dig borta från Assassin's Creed. Om jag hade varit större fan av spelen hade jag blivit uppriktigt förbannad. Som det är nu kan jag inte ens ge den här filmen en etta i betyg. Det är ingen film. Det är ett live action-tv-spel som jag inte ens får spela och även om jag hade fått det hade jag troligen stängt av efter fem minuter. En av förra årets absolut sämsta filmer.

 

Betyg: 0 svandyk av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 30 mars 19:45

 

"Guilt is like a sore, endlessly fascinating, and the guilty party feels compelled to examine it and pick at it, so that it never really heals."


Författare: Stephen King

År: 1987 (limiterad utgåva 1984, svensk utgåva 1988)

Sidor: 353

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1182-9

 

Kungariket Delain lamslås av mordet på kung Roland. Vad som än värre är döms hans äldste son, den älskade kronprinsen Peter, för brottet till livstids isolering i slottets fängelsetorn. I hans ställe tar den yngre brodern, Thomas, tronen. Det är bara det att Thomas är under inflyande av hovets trollkarl, en mystisk man vid namn Flagg. En man som kan väldigt mycket om både gift och ambition...

 

The Eyes Of The Dragon är en märklig bok i Stephen Kings bibliografi. Å ena sidan är det en ren fantasyroman, å andra sidan har den viktiga beröringspunkter med Kings epos The Dark Tower. Samtidigt som den är skriven som en saga är den på King-manér ganska bloddrypande på sina ställen. Det är en bok av kontraster.

 

Historien i sig är klart över medel inom fantasygenren, men vill ändå inte riktigt lyfta. Den känns ofullbordad och som den skulle leda in till något större. Det är mycket möjligt att den också hade gjort det om inte fansen hade sågat den längs med fotknölarna när den gavs ut. Det var Kings första riktiga exkursion från det som gjort honom känd, skräcklitteratur, och medan kritikerna var förvånansvärt positiva blev fansens dom desto hårdare.

 

Jag läste Dragon någon gång i tonåren, men var inte alls imponerad. Nu, 15 år senare eller så, uppskattar jag den desto mer. King skriver i en klassisk sagotradition som hämtar inspiration ifrån allt från Arthurlegenderna till Rolandssången. Samtidigt är det en saga för sig själv och lutar sig inte enbart på efterskapande. Anledningen till att jag läste om den nu, annat än för mitt projekt, var dock Flagg.

 

Flagg är en återkommande antagonist hos King. Redan innan Dragon gavs ut hade han varit den huvudsakliga skurken i The Stand (1978) och återkommer i senare delar av The Dark Tower. Flagg är, i brist på bättre ord, ondskan personifierad. Han/det tar många olika former i Kings romaner, men i Dragon får jag känslan av att detta är en av hans tidigaste inkarnationer. Det är riktigt synd att King inte fortsatte skriva om Delain. Det hade kunnat bli en klassisk fantasyserie som nu "bara" har en bra förstadel som tyvärr lider av att man på förhand vet att detta är allt som kommer. Trist.

 

Betyg: 3+ servettrep av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se