Senaste inläggen

Av Ulf - Tisdag 13 mars 22:06

 


Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

 

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

 

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

 

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

 

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

 

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

 

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 7 mars 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 5 mars 15:32

 


Oscarsgalan 2018: Frances McDormand sa det bäst

 

Oscarsgalan är över för den här gången och nu blickar vi framåt mot galan 2019... nej, inte riktigt. Det ska bli ganska skönt att kunna återgå till den vanliga recensionstakten och till och med fokusera lite mer på böcker och serier inom det närmsta. Ibland får de rörliga bilderna pausa.

 

Hur som helst var den 90:e upplagan av snubben med den gyllene auran en ganska slätstruken dito. Jimmy Kimmel agerade värd för andra årets i rad och till nästa år måste de hitta ett nytt grepp. Kimmel, uppenbart tyngd av manuset, fick inte alls ut den charm han utspeglade förra året och utöver några tidiga jabbar mot Harvey Weinstein var det för det mest väldigt snällt.

 

Huvudtematiken för kvällen var representation och metoo-rörelsen. Trots laddade ämnen där man kunde säga mycket och sätta en personlig prägel på det hela var det egentligen bara en pristagare som verkligen gjorde det. Frances McDormand (bäst kvinnliga huvudroll för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) höll ett tacktal som var lika delar rörande som en uppmaning till fortsatt kamp. McDormand stal showen totalt och levererade samtidigt ett viktigt budskap. Hon stod också för det enda tal under kvällen som kommer hamna i framtida highlight-paket.

 

Guillermo del Toro blev galans vinnare med The Shape Of Water som plockade hem fyra priser, däribland bästa regi och film. Jag är som bekant inte särskilt imponerad av varken del Toro eller den aktuella filmen, men jag måste ändå poängtera att detta var en av få gånger som Hollywood erkänt en fantasy- och/eller science fiction-film för sitt finaste pris. Det är kul i sig. När dessutom Jordan Peele vann bästa originalmanus för Get Out kanske, bara kanske, det finns en rörelse till mer genreorienterad film även i Hollywoods finrum.

 

Övriga filmer med mer än en statyett blev Dunkirk (3), Blade Runner 2049, Coco, Three Billboards Outside Ebbing Missouri och Darkest Hour (2 priser vardera). Av dessa blev jag gladast över att Roger Deakins äntligen fick vinna sin Oscar för bästa foto efter 13 tidigare nomineringar. Det måste vara någon slags rekord. Att Gary Oldman till sist fick plocka hem en statyett var också väldigt kul om än desto mer väntat.

 

Mitt eget tippningsresultat var bättre än förra årets bottennapp och landade på 79% (19/24). Klasserna jag bommade var båda dokumentärpriserna (vilket jag blev glad över eftersom min favorit, Icarus, vann), live action-kortfilm (även här vann min favorit över vilken jag trodde skulle vinna), specialeffekter samt att jag som i princip alltid bommade den tyngsta kategorin av dem alla - bästa film.

 

Med det avslutar Skitfinkultur sin bevakning av Oscarsgalan 2018. De kommande veckorna kommer i huvudsak fokusera på litteratur, både i serie- och bokformat. Det blir awesome. Häng med!

Av Ulf - Måndag 5 mars 05:45

 



And The Winners Are... Samtliga Oscarsvinnare 2018


Best Short Film - Live Action: The Silent Child

Best Short Film - Animated:  Dear Basketball

Best Documentary - Short Subject: Heaven Is A Traffic Jam On The 405

Best Documentary - Feature: Icarus

Best Achievement In Visual Effects: Blade Runner 2049

Best Achievement In Sound Mixing: Dunkirk

Best Achievement In Sound Editing: Dunkirk

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: "Remember Me" (Coco)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: The Shape Of Water

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Darkest Hour

Best Achievement In Costume Design: Phantom Thread

Best Achievement In Production Design: The Shape Of Water

Best Achievement In Editing: Dunkirk

Best Achievement In Cinematography: Blade Runner 2049

Best Animated Feature: Coco

Best Foreign Language Film Of The Year: A Fantastic Woman (Chile)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Call Me By Your Name

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Get Out

Best Achievement In Directing: Guillermo del Toro (The Shape Of Water)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Allison Janney (I, Tonya)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Gary Oldman (Darkest Hour)
Best Motion Picture Of The YearThe Shape Of Water

 

Skitfinkulturs facit: 19/24 = 79%

Av Ulf - Söndag 4 mars 12:15

 

 

Oscarsgalan 2018: Skitfinkultur tippar galan

 

 

Dags för den årliga tippningen. Årets mål är att överträffa förra årets låga prickande (66 %). Fetstil innebär att jag tror att filmen kommer vinna, kursivstil att jag tycker den borde vinna. Inte sällan är dessa en och samma film. Hur som helst, facit imorgon morgon.

 

 

Best Motion Picture


Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)


 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 


Best Achievment In Directing


Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)


Best Original Screenplay


Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay


Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature


Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner



Best Foreign Language Film


The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Chile)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)


Best Cinematography


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound


Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Production Design


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water


Best Costume Design


Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul



Best Makeup & Hairstyling


Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score


Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Original Song


"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 


Best Sound Mixing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049



Best Visual Effects


Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short


Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 


Best Documentary, Feature

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 
 
Best Short Film, Animated

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

Av Ulf - Söndag 4 mars 02:15

 


Oscarsgalan 2018: Kortfilmerna

 

Min vana trogen är kortfilmerna det sista jag ser innan Oscarsgalan. Det är inte för att de på något vis skulle vara sämre utan för att de är ett rent helsike att jaga ifatt! Krånglande konverteringar av videofiler, filer utan utlovad text och svordomar brukar vara melodin dagarna innan prisutdelningen. I år fick jag ändå tag i det mesta, med en kombination av Netflix, Itunes (Apple... ni kommer ge mig en stroke någon dag!) och HBO.

 

Det är en jäkla massa titlar att hålla reda på så jag delar upp filmerna i sina respektive kategorier och tar det därifrån. Det ska sägas att det här är en samlingsrecension, och kanske mer av omdöme än betygssättande. Anledningen är tidsbrist. Skitfinkultur har ingen stab eller andra skribenter, det är bara jag. Det är så jag vill ha det, men ibland kommer livet emellan. Nåja, nog muserande om livet och tidens flyktighet. 

 

Best Animated Short

 

Dear Basketball - 4/5

Negative Space - 2+/5

Garden Party - 4/5

LOU - 4/5

Revolting Rhymes Part One - ej recenserad

 

Ett mycket starkt startfält bland de nominerade där egentligen endast den franska Negative Space fungerade lite sämre än de övriga. De två filmer det pratats mest om i förhandssnacket är Dear Basketball och LOU. Jag tror också det är där kampen kommer stå. Den sistnämnda är producerad av Pixar, vilket brukar betyda en rejäl vinstchans. Den handlar om hur en mobbare får smaka på sin egen medicin när... något besjälar sakerna han stulit från sina klasskamrater och ger sig efter honom. Något förenklad variant av mobbarproblematik, men Pixar är alltid Pixar och det här är givetvis väldigt charmigt och roligt. Filmen finns gratis via YouTube om ni känner er manade.

 

Dear Basketball är basketlegendaren Kobe Bryants kärleksbrev till sporten. Mycket snyggt tecknad med ett gripande narrativ berättat av Bryant (även manus) själv. Dessutom med musik av John Williams av alla människor. Franska Garden Party var också en mycket charmig bekantskap där ett gäng grodor av alla de slag tagit över en trädgård till ett till synes övergivet lyxhus. Vad passar då bättre än en fest? Båda dessa filmer finns i paketet du kan införskaffa via Itunes.

 

 

Best Live Action Short

 


DeKalb Elementary - 5/5

The Silent Child - 5/5

My Nephew Emmett - 5/5

The Eleven O' Clock - 4/5

Watu Wrote (All Of Us) - 4/5

 

Om startfältet till de animerade kortfilmerna var starkt är det för live action-kortfilmerna rent ut sagt magiskt. Kolla in den där betygssviten! Det genomgående temat är orättvisa och/eller inkluderande. Den enda av filmerna som sticker ut är den barmhärtigt nog roliga The Eleven O' Clock som handlar om en psykologs möte med en patient som tror han är psykolog. Eller vem är egentligen psykologen här? Mycket rolig och påminner om en slags modern Monty Python-sketch.

 

Jag kallar föregående film för "barmhärtigt rolig" med tanke på resten av de nominerade där det går från svart till nattsvart till svart hål. DeKalb Elementary har fått mycket uppmärksamhet då den kom helt rätt i tiden för helt fel anledning. Filmen låter oss följa en skolskjutare som verkar ha tvivel om vad han egentligen vill uppnå med sina handlingar. Det är en svidande kritik mot det amerikanska psykvårdssystemet samtidigt som det är en mycket spännande film som verkligen använder kortfilmsformatet till att berätta en komplett historia som går rakt in i bröstet på dig som en kanonkula.

 

Lika nattsvart, fast från ett helt annat perspektiv, är brittiska The Silent Child där vi får följa en döv flicka som i princip blir ignorerad av sin familj. Hon får en teckenspråkslärare som börjar dra henne ur sitt skal, men det går givetvis inte som läraren tänkt sig. Slutscenen, som jag inte ska spoila, är riktigt, riktigt brutal. Så pass att jag fick gå och koka kaffe efteråt. Min favorit i kategorin.

 

My Nephew Emmett och Watu Wrote (All Of Us) behandlar båda rasism och främlingsfientlighet, men från olika perspektiv och tidsperioder. Den förstnämnda är den sanna historien om hur en ung svart man i 1950-talets Mississippi hamnar i trubbel då han busvisslar efter en vit kvinna. Den andra filmen, även den en sann historia, handlar om hur en kvinna tvingas fly via buss då hennes familj blivit dödad av islamistiska terrorister i gränskonflikten mellan Kenya och Somalia. En situation uppstår där hon tvingas omvärdera sitt hat gentemot muslimer och inse att hon inte kan dra alla över en kam. Två mycket starka berättelser som inte lämnar någon oberörd. Alla filmer i kategorin går att hitta via Itunes.

 

Best Short Documentary

 


Edith + Eddie - 5/5

Heaven Is A Traffic Jam On The 405 - 4+/5

Traffic Stop - 3/5

Heroin(e) - 4/5

Knife Skills - ej recenserad

 

Även här ett mycket starkt startfält. Den första filmen, och min favorit, Edith + Eddie, handlar om ett gammalt par som gift sig vid 95 respektive 96 års ålder. Det borde vara en lycklig tid de får ha tillsammans mot livets slutskede, men Ediths syster försöker få henne omyndigförklarad så att de kan sälja av huset. En fullständigt hjärtskärande historia som gjorde mig både förbannad och ledsen. Jag var tvungen att ta en paus efter den här för att jag var tvungen att lugna ner mig. Så förbannad och ledsen blev jag. Det krävs en riktigt bra film för att engagera mig på det viset.

 

Heaven Is A Traffic Jam On The 405 samt Traffic Stop må båda ha liknande inledande tematik, men skiljer sig rejält åt. Den förstnämnda låter oss följa den mentalt plågade konstnärinnan Mindy Adler och hur hon kämpar med sina fobier och depressioner genom konstnärliga uttryck. Det är ett fint porträtt av en trasig kvinna som med hjälp av olika insatser och vänner lyckas ta sig ur det allra värsta av de mentala svårigheterna och hitta ett sätt att både läka sig själv och hjälpa andra. Traffic Stop, kategorins svagaste kort, skildrar ett brutalt polisingripande i Austin, Texas, där en svart kvinna i princip blir misshandlad av en polis som senare ljuger om vad som hänt - trots videobevis. Delarna som fokuserar på just denna händelse är väldigt bra och en viktig skildring av polisbrutalitet. Dessvärre är filmen tämligen splittrad och vill också berätta om en mängd andra saker. Viktig story, klumpigt utförande.

 

Kvällen avrundades med den inte särskilt upplyftande Heroin(e) som fokuserar på räddningstjänstens arbete i den överdostätaste staden i USA, Huntington, West Virginia. Det är en stad av ungefär Lunds storlek där det sker omkring fem överdoser per dag. Tack vare ett mycket dedikerat team hos räddningstjänsten och intressanta juridiska lösningar är de allra flesta av överdoserna tack och lov inte dödliga. En viktig titt på den opiotmissbruksepidemi som spridit sig som en löpeld i USA och tyvärr även är på väg till Sverige.

 

De två förstnämnda filmerna hittas via YouTube, Traffic Stop finns på HBO Nordic och Heroin(e) kan kollas in på Netflix. Den sista filmen i kategorin, Knife Skills, upptäckte jag för sent att den skulle gå att få tag i via Itunes om man har ett brittiskt konto.

 

Imorgon (läs: senare idag) kommer den sedvanliga tippningen och även den sista uppdateringen av Oscarslistan.

Av Ulf - Onsdag 28 feb 18:45

 


Regi: Ildikó Enyedi

Manus: Ildikó Enyedi

Medverkande: Géza MorcsányiAlexandra BorbélyZoltán Schneider mfl.

Produktionsbolag: Inforg-M&M Film Kft.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5607714/

 

Endre är chef för ett slakteri i Budapest och lever ett ensamt och tillbakadraget liv. När slakteriet anställer en ny kvalitetskontrollant, den vackra Mária, börjar dock märkliga saker att hända. Det verkar som att Mária och Endre delar samma återkommande dröm om att de är hjortar i en snötäckt skog. Endre dras till Mária, men samtidigt måste den senare kämpa med sin autism för att våga sig närma sig honom.

 

Alltså, ovanstående synopsis låter helt knäpp och ja, On Body & Soul är bland det mer originella jag sett från 2017. En långsam start till trots är det också en film som verkligen föll över mig efter halvtidsstrecket ungefär. Mycket är tack vare huvudrollsinnehavarna i allmänhet och Alexandra Borbélys roll som Mária i synnerhet.

 

Det sägs aldrig rakt ut att Mária är autistisk, men om man som jag har jobbat med autistiska ungdomar råder det väldigt lite tvivel om detta. Borbély har verkligen gjort sin hemläxa och spelar rollen med lika delar naiv storögdhet som distans. Hon är helt enkelt magnifik. Filmen ger också ett porträtt av autism som något som är, inte något som behöver försöka "botas". Det är väldigt uppfriskande att se. Mária arbetar med sig själv och sina egna mål och Ildikó Enyedi (manus och regi) visar verkligen en djup förståelse för ämnet.

 

Efter att man skalat ner manuset till sin kärna är det en tämligen rakt berättad kärlekshistoria som berättas i On Body & Soul, men det är på sättet som den berättas som gör den speciell. Museringarna över hur kropp och själ hänger ihop i allt levande, inte bara människor, beskrivs med all önskvärd tydlighet i och med att handlingen i huvudsak är förlag till ett slakteri. Det är med allra största sannolikhet dessa scener som gjort att filmen fått en 15-årsgräns i Sverige. Låt oss bara säga att det är en film som gör mig tacksam för att vara vegetarian sedan 25 år.

 

Liksom slaktscenerna återfinns även kropp- och själtematiken hos huvudrollsinnehavarna med Márias distans till världen och sig själv samt Endres sargade fysiska kropp. När allt binds ihop mot slutet är det i princip perfektion på skärmen. Om första akten hade varit lite tajtare berättad hade det blivit full pott.

 

Betyg: 4+ raindeer games av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 27 feb 21:45

 


Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions/Fetisoff Illusion/Wild Bunch mfl.

År: 2017

Längd: 127 min

Land: Ryssland/Frankrike/Tyskland/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6304162/

 

Zhenya och Boris ligger i bitter skilsmässa och båda har nya partners på varsitt håll. Deras son, tolvårige Alyosha, hamnar mitt i deras konflikt eftersom ingen av dem vill ha vårdnaden om honom. När Alyosha försvinner spårlöst från hemmet tvingas dock Zhenya och Boris arbeta tillsammans för att hitta sin son.

 

Dagens underdrift är nog att Andrey Zvyagintsev inte är en muntergök direkt. Hans filmer brukar skildra ett Ryssland i socialt och personligt förfall och inte sällan anklagas han på hemmaplan för att vara direkt anti-rysk. Med Loveless har Zvyagintsev på gott och ont levererat sin mest subtila film hitintills. Det är långsamt, blekt och framförallt i total brist på empati från samtliga större karaktärer. I en mindre skicklig regissörs händer skulle det innebära en tämligen tråkig film. I Zvyagintsevs regi innebär det istället en smärtsam resa som sätter fingret på många av samhällsproblemen som inte direkt är typiskt ryska utan kan anpassas till de flesta moderniserade samhällen.

 

Det som slår tittaren först är den självupptagenhet som karaktärerna uttrycker. Zhenya lever i sin mobiltelefon och för att ytan ska se så perfekt ut som möjligt. Hon har aldrig ett snällt ord att säga om sin son utan den första interaktion vi ser dem ha är att hon skäller på honom för att han inte städat upp sitt "stökiga" (läs: fullkomligt normala för en tolvåring) rum. Å andra sidan har vi den känslomässigt avstängde Bpris som är på väg ut ur äktenskapet men inte tycks kunna ta det sista steget. Hans nya förhållande präglas av samma inställning som verkar ha drivit Zhenya mer eller mindre till vansinne. Mitt i allt står Alyosha som ett slagträ mellan de båda parterna. Det är hjärtskärande att se.

 

Zvyagintsevs filmer är alltid väldigt vackra att titta på och Loveless är inget undantag. Fotot är utsökt och den sparsmakade användningen av musik gör att när den verkligen kommer så står den också ut mycket mer. Skådespelarregin är i topp och det är tydligt att det här är en regissör som verkligen vill säga något med sin film. En svidande kritik mot självupptagen individualism som gör att vi inte ser våra medmänniskor. Med det sagt är Loveless inte riktigt lika vass som hans förra film, Leviathan (2014), men är ändå en tung, tung utmanare till Ruben Östlund om bästa utländska film på Oscarsgalan. Det är ingen film man ser för att må bra eller ha en stunds lättare underhållning en sömnig fredagkväll, men ger du den tid kryper Loveless in under huden på dig och stannar där.

 

Betyg: 4 vidriga människor som gör vidriga saker av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se