Regi: Rose Glass

Manus: Rose Glass

Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Frazer mfl.

Produktionsbolag: Escape Plan Productions/BFI Film Fund/Film4

År: 2019

Längd: 84 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7557108

Sjuksköterskan Maud har efter ett oklart trauma fått lämna sin anställning på det lokala sjukhuset, men fått anställning som hemvårdare för den döende dansaren Amanda. Maud har genom sina svårigheter utvecklat en extremt stark tro och mellan sjukvårdssessionerna samtalar hon med den (förklarligt nog) skeptiska Amanda om denna. Men är allt som det ska i huset? Och är allt som det ska med Maud?

De flesta skräckfilmer om tro är tämligen lika varandra - besatthet och/eller kamp mot demoner. Saint Maud vänder detta på huvudet och är ett långsamt och krypande karaktärsporträtt om en kvinna som antingen är på väg att helt gå upp i sin tro eller förlora den. Rose Glass debut som långfilmsregissör och manusförfattare kommer inte lämna dig oberörd.

Det tål att påpekas att det här inte är en film som far med stora gester och en jump scare per minut. Den kräver tålamod och fokus på ett sätt som de flesta skräckfilmer inte gör. Jag är dock lite frågande till genrebenämningen. För mig är det här mycket mer av en psykologisk thriller med vissa, mindre, skräckelement. Det kan göra filmen en otjänst i och med att jag inte tror den går hem hos gemene skräckfan.

Samspelet mellan de två huvudsakliga skådespelarna, Morfydd Clark (Maud) och Jennifer Ehle (Amanda) är en förutsättning för att den här filmen ska funka så bra som den gör och framförallt Ehle gör en mycket fin roll. Rose Glass manus låter de båda spela ut de dramatiska scenerna väl och deras begynnande vänskap gör att filmens upplösning blir så mycket mer effektiv.

Pandemin ställde till det för Saint Maud som skulle gått upp på biograferna redan för två år sedan. När den nu finns på video-on-demand istället gör dig själv en tjänst - koppla bort allt annat och släck ner rummet. Se den själv... och ha rena underkläder redo mot slutet av filmen.

Betyg: 4+ when you see it, you'll shit bricks av 5 möjliga

Poddteamet som är så vita att de är genomskinliga tar sig an en av de mest framgångsrika skräckfilmerna någonsin med en afrobritt i huvudrollen. Gulfkriget (Gustaf vs. Ulf) bryter ut, men precis som verklighetens Gulfkrig v.1.0 är det över ganska fort. De flesta är dock fikalösa den här veckan, eftersom någon (Linda) var en halvtimme sen till inspelningen - trots att hon är så ung att hon fyllt 29 några år i rad nu! Matti kämpar på med sin proletärskorpa bäst han kan, referens 45254 till Varan-TV görs och segregationen mellan mjölk och Fruit Loops avhandlas. Sen har vi det till sist dokumenterat - Jennifer Connelly är antikrist. I alla fall om Ulf får bestämma (och det får han, för att det är hans blogg den här texten går ut via)! Och hur mycket kostar egentligen Gustaf att köpa? Den som lyssnar får se!

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Shay Hatten, Joby Harold

Medverkande: Dave Bautista, Ella Purnell, Omari Hardwick mfl.

Produktionsbolag: The Stone Quarry

År: 2021

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0993840/

Några år efter att Las Vegas isolerats på grund av att stadens innevånare blev attackerade (och uppätna) av zombies tar USA:s regering beslutet att det enda som finns att göra är att jämna staden med marken med en atombomb. Scott Ward, sedd som en evakueringens hjältar, kontaktas av den mystiske affärsmannen Tanaka med ett erbjudande - ta dig in i staden och stjäl innehållet i ett visst casinovalv och 50 miljoner är dina. Problemet är bara att bomben faller inom några dagar och Scott måste rekrytera ett team galet nog att ta erbjudandet.

Varför tillåter vi Zack Snyder göra film? Varför ser jag film av Zack Snyder? Det är de två huvudsakliga frågorna jag ställer mig efter att ha sett Army Of The Dead. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att Zack Snyders remake på Dawn Of The Dead (2004) är bland det bästa från den moderna zombievågen, men efter den har han bara gjort skräp. På senare tid har han dessutom gjort långt skräp. Att Snyder-cutta något har nästan blivit en meme vid det här laget och vad han brukar göra för att fylla ut tiden är att lägga på bombastiska körer, Jesussymbolik och folk som stirrar på varandra som att de aldrig sett en annan människa förr. Och så snurrar kameran.

Army Of The Dead är enligt rapport tidernas längsta zombiefilm. Original-Dawn Of The Dead (1978) är i sin längsta tappning omkring en kvart kortare och flyttas ner till andraplats på listan. Zack Snyder är dock inte George A. Romero. Han är inte ens Eli Roth. Army Of The Dead är ett mischmash av andra, bättre, filmer som Snyderfierats och körts genom ett populärkulturreferensfilter. Storyn är skrattretande, manuset läcker som ett såll och den är, på Snyders vis, tämligen snygg. Det är som det brukar vara alltså. Det som räddar filmen från bottenbetyg är dock casten.

Jag gillar Dave Bautista och har gjort så sedan han livnärde sig som wrestlare. Han ser ut och för sig som en legitim badass och han ligger klart över snittet av actionskådisar i talang. Men den som alltid får mitt hjärta att smälta är Tig Notaro. Notaro är kanske mest känd som komiker och för den i min mening bästa birollen i Star Trek: Discovery som kommendör Jett Reno, världens mest cyniska mekaniker. Hon spelar i princip samma roll här och äger varenda scen hon är med i fullständigt. Det är än mer imponerande eftersom hon lades in i filmen i post-production efter att skådisen som spelade rollen från början åkte dit för diverse saker han inte skulle gjort mot kvinnor. Alla Notaros scener är alltså greenscreenade och det funkar skitbra!

Tig Notaro och zombieslakt i all ära - det här är dock på tok för långt och dumt för att vara riktigt underhållande. Precis som det brukar vara med Snyder alltså.

Betyg: 2 odöda Elvisimitatörer av 5 möjliga

Ulf är sjuk, Linda har sett fel film och Matti äter cigarrer och dricker rom. Det är som vanligt par for the course med Film till fikat-gänget. När Gustaf får ses som välanpassad i gänget anar ni vilket kaos som stundar. Vitt skilda saker som granatsex, bajsskämt och Jungs teorier om djurarketyper hos människor avhandlas. One of these things is not like the others! Linda må vilja ha en bil som ser ut som en terrorödla, men frågan är vad hon skulle gjort med den? Kört över Matti om han berättar hur David Carradine dog innan hon får göra det? Jag antar att så är fallet! Blitzkrieg bop!

Regi: Joshua Zeman

Manus: Joshua Zeman (baserat på Maury Terrys bok The Ultimate Evil)

Medverkande: Paul Gimatti, Maury Terry, David Berkowitz mfl.

Produktionsbolag: RadicalMedia/Outpost Digital/Elastic mfl.

År: 2021

Längd: 239 min (4 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13156316/

Mellan 1976 - 1977 rådde det en allmän skräck i New York för den så kallade "Son of Sam" - en mördare som till synes utan motiv sköt unga par i deras bilar. När 24-årige David Berkowitz greps och fälldes för dåden andades de flesta ut, men journalisten Maury Terry var övertygad om att polisen inte fått fram hela sanningen. Det blev starten på Terrys besatthet med fallet som skulle följa honom livet ut.

I Netflix ambition att göra miniserier om i princip alla profilstarka seriemördare under 1900-talet (i alla fall känns det så) har turen nu kommit till Son of Sam. De fyra timmeslånga avsnitten känns således ganska bekanta till en början, men något händer ungefär i seriens mittpunkt. Istället för att fokusera på Berkowitz och/eller polisutredningen tar regissör och manusförfattare Joshua Zeman greppet att i huvudsak skildra Terry istället. Det är här det blir riktigt intressant.

Terry framstår som en mycket säregen typ som å ena sidan hade lite problem med saker som intervjuteknik och att värdera källor, men å andra sidan också besvisligen hade rätt om många saker han föreslog. Inte minst i och med publikationen av hans bok om fallet, Ultimate Evil (1987), gick det stora drevet igång och Terry blev en tacksam gäst att ha med i pratprogram där han ofta framstod i ganska dålig dager.

Boken var en stark drivkraft i ett ämne som intresserat mig ett bra tag, SRA (Satanic Ritual Abuse)-syndromet, som var ett ofta förekommande narrativ under 80-talets mer spekulativa stunder. I Sverige blev det kanske mest känt i debatten Siewert Öholm ville dra igång kring heavy metal.  Skillnaden mellan denna och tidigare moralpanikstormar var att SRA-teorin infiltrerade många legitima forskningsområden inom exempelvis psykologi. Resultatet är väldigt skrämmande och intressant att se. Jag hade önskat att Zeman hade tryckt lite mer på det här i sin dokumentär!

The Sons Of Sam driver tesen att det skulle vara fler som låg bakom de mord som Berkowitz dömdes för och att dessa personer var kopplade till allsköns kulter. Det intressanta med både Terrys och Zemans utforskande är att det antagligen ligger ett korn av sanning där någonstans, men inte alls på den nivå som den förre ville framställa det som. Det gör att tittaren själv får utröna vilken sanningen är på ett sätt som man inte brukar få i dokumentärer av det här slaget. Därför tycker jag också att den är snäppet bättre än de flesta jag sett producerade av Netflix - om inget annat för att den "mörkrets resa" som undertiteln nämner inte är så mycket Berkowitz som Terrys.

Betyg: 4 seasons of the witch av 5 möjliga

Regi: Joe Wright

Manus: Tracy Letts (baserat på A.J Finns bok)

Medverkande: Amy Adams, Gary Oldman, Anthony Mackie mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Scott Rudin Productions/TSG Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6111574/

Barnpsykologen Anna Fox bor sedan ett år tillbaka mer eller mindre inspärrad i sitt lägenhetshus i New York. Efter att ha utvecklat allvarlig torgskräck och ångestssyndrom är hennes umgänge ytterst begränsat och hon håller således stenkoll på grannarna för att ha något att göra. När familjen Russell flyttar in i huset över gatan inser Anna att allt inte står rätt till. Men är det med den nyinflyttade familjen eller med henne som problemet ligger?

Någon gång måste jag sammanställa en lista på alla varianter på Rear Window (1954) som spelats in. Jag gillar dock verkligen konceptet med brott och jäkelskap på gatan utanför kontra isolationen i att inte kunna lämna sitt hem. I och med läget i världen det senaste året känns det också som rätt tid för en nyinspelning. När det kommer till The Woman In The Window landar den någonstans i mellandivisionen av adaptioner. Det kanske mest överraskande är hur man lyckats få både Amy Adams och Gary Oldman till den här ganska lågmälda thrillern.

Det var också på grund av detta som jag såg den. Oldman är lika bra som alltid och det samma gäller för Adams. I mindre biroller skymtar även Julianne Moore och Jennifer Jason Leigh förbi. Det är en cast som förpliktigar! Dessvärre lyckas manuset inte riktigt ta tillvara på de många goda infallen och sin begåvade ensemble. Det här är verkligen exakt vad du tror att det är. Det behöver inte vara dåligt för den sakens skull, men manusets "twists" är så uppenbara att de nästan blir antitwists. Framförallt påminner den extremt mycket om den typen av thrillers jag såg på 90-talet när min förkärlek till mordhistorier på film grundades. Det är så mycket 90-tal det kan bli utan att vara producerat på 90-talet!

Det är också därför som jag trots allt gillar den här filmen. Den har en air av en svunnen tid när var och varannan thriller hade en psykolog med problem (tm) som protagonist. Det är mörkt och så regnar det, som Peter Kvist skulle sagt. Inget att skriva hem om och jag lär ha glömt den om några månader, men fungerande underhållning för stunden!

Betyg: 3 defintionen av mysthriller av 5 möjliga

Matti is missing! Rädda Matti - död eller levande! Nej, riktigt så allvarligt är det inte, även om Ulf saknar honom. Linda och Gustaf är ju som de är och skulle kanske göra lika obeskrivliga saker med honom som Jake Gyllenhaal gör med pressetiken i veckans film. Hårt, mörkt och lagom psykopatiskt. Precis som vi alltså! Lite bättre på att fejka sociala förmågor är vi nog kanske, så länge folk inte står mellan oss och vårt kaffe. Det ryktas dock om att Matti är med nästa vecka. Tur det, så någon kan skydda oss ifrån Matilda The Hun!

Regi: Adam Wingard

Manus: Eric Pearson & Max Borenstein

Medverkande: Alexander Skarsgård, Millie Bobby Brown, Rebecca Hall mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Warner Bros.

År: 2021

Längd: 113 min

Land: USA/Australien/Kanada/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5034838/

Efter fem år utan monsterattacker bryter Godzilla den bräckliga vapenvilan med mänskligheten och attackerar en forskningsanläggning. Samtidigt anlitas forskaren Nathan Lind av forskningsbolagets chef för att leda en expedition in i jordens inre. Man har nämligen lyckats fastställa att det finns en hel "värld i världen" där en viss gigantisk apa kommer ifrån. Då är det ju tur att man har en hemsjuk primat på 100 meter till sitt förfogande.

Warners "monsterverse" är det delade cinematiska universumet som ganska få tänker på att det existerar. Med allsköns kaijus från Tohos bakkatalog och den kanske störste amerikanska motsvarigheten i King Kong har man börjat bygga samma sina universum. Det är förvisso inget nytt. Redan 1963 möttes Godzilla och King Kong på vita duken i King Kong vs. Godzilla.

Det är lite annan nivå på slagsmålen idag givetvis. Istället för dräkter i latex och skumgummi är det mer eller mindre själlös CG som gäller. Eller, där var jag orättvis - Kong är filmens stora stjärna både som karaktär och som CG-skapelse. Ju mindre vi pratar om resten desto bättre. Det här borde alltså inte vara så svårt att göra. Två filmiska ikoner som går en rematch, saker som exploderar och rädda asiater? Låt apan och ödlan slåss!

... men inte riktigt än. Först ska vi ha en story som är så påklistrat usel att jag förvånas över att det krävdes två personer att skriva den. Istället för att fokusera på high stakes ("Åh nej, Godzilla krossar staden! Vem kan hjälpa oss nu?!" Enter Kong!) och låta monstren stå i förgrunden får vi en soppa av konspirationsteorier, legender om superintelligenta apor (!) , en trött Alexander Skarsgård som mest undrar var han är och en Millie Bobby Brown som måste ta ett seriöst snack med sin agent.

Det ska dock sägas att fightingscenerna (när de väl kommer) är helt okej och slutstriden (guess who's coming to dinner?!) är episk på det sätt som kaijufilmer ska vara episka. Lite kudos ska filmskaparna också ha för att för en gångs skull ha gjort ett tydligt ställningstagande om vilket monster som är "the good guy" i en versus-film. Uppfriskande!

Godzilla vs. Kong skulle aldrig bli ett mästerverk, men jag hade ändå förväntat mig bra mycket mer än så här. Det är filmvärldens motsvarighet till en Jackson Pollock - vi kastar allt vi har och ser vad som fastnar. I stort behov av mer humor, mer monsterfighter och mindre dryga konspirationshandlingar. Det lovade ganska gott efter Kong: Skull Island (2017). Dessvärre saknar den stora versusfilmen samma tempo och humor.

Betyg: 2+ billighetspopcorn som smakar lite ludd... eller damm av 5 möjliga