Att människor är rövar mot naturen är inget nytt och inte heller att Hayao Miyazaki är ett geni. Förutom Miyazakis storhet tacklar vi även allt från industrialiseringen av Japan till varför nämnde man skickade en katana till Harvey Weinstein. Lindas murder train är lite försenat, men återvänder med råge. Gustafs enda filmsällskap är en flaska whiskey (som borde varit saké) och Ulf får äntligen, efter 17 år, användning för sin tiopoängskurs i japansk historia. Men ingen, INGEN, är argare än Matti i veckans avsnitt. Varför är han arg? Lyssna!

 

 

 

Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

 

Time

 

 

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

 

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

 

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

 

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

 

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

 

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

 

My Octopus Teacher

 

Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

 

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.

Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.

Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?

My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!

Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga

 

Vilken filmfranchise har en huvudrollsinnehavare likt en hårig marshmallow? Fredrik från Skräckfilmspodden möter Film till fikats egen Ulf i en tävling till döden (nåja...) där den förstnämnde bör gå på något stimulerande med all sin energi. Ulf, som den filbunke han är både till humör och kroppsform post-pandemi, håller dock lugnet. Vem vinner? Vem är den hårige marshmallown?

 

 

 

Regi: Niki Caro

Manus: Rick Jaffa/Amanda Silver/Lauren Hynek/Elizabeth Martin

Medverkande: Yifei Liu, Donnie Yen, Jason Scott Lee mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Jason T. Reed Productions/China Film Group Corporation (CFGC) mfl.

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4566758/

 

Legenden om hur Hua Mulan, dotter till en far vars höga ålder och skador skulle innebära en säker död i ett krig, tar värvning i den kjeserliga armén. Mulan måste förklä sig till en påhittad bror då endast män är tillåtna i armén, men frågan är om hon kan förneka sig själv och samtidigt vara den krigare hon är ämnad att vara?

 

Varför finns den här filmen? Det finns sämre film, men Mulan i 2020 års tappning balanserar mellan att vara adekvat (vissa stridsscener, fotot) och urbota dum (delar av manuset, karaktärer). Det är klart att Kina är den stora marknaden som alla, inte minst Disney, vill åt, men med tanke på att kineserna minst sagt är lite kittsliga när det kommer till sina gamla legender i västerländsk tappning (se, oh, I dunno, Mulan från 1998 till exempel) är det att sticka handen i ett getingbo att försöka sig på det här. Sen gick det som det gick också. Visst satte pandemin käppar i hjulet för filmen, men att gå med 140 miljoner dollar i förlust är... imponerande?

 

Det bra först: Ja, Mulan är en förbaskat snygg film på sina ställen. Det har inte så mycket att göra med filmiska val som det har att göra med den fantastiska kinesiska naturen dock. Jag blev också positivt överraskad över vissa av stridsscenerna i filmen. Stridssystemet har huvudsakligen drag av wushu uppblandat med ett lite väl generöst användande av linor. Vidare har man fått med en del kul skådisar, med både Jet Li, Jason Scott Lee och Rosalind Chao.

 

Sen är det tyvärr slut på det roliga. Yifei Liu är extremt personlighetslös som Mulan. Om man jämför med Disneys animerade version där hon hade humor och lite jävlar anamma även utöver sitt val att dölja sin identitet blir det en väldigt blek variant vi ställs inför här. Valet att införa magi i berättelsen blir också tämligen löjligt när det kontrasteras mot viljan att vara mer "gritty". Ni kan inte ha både och. Det funkar inte. Och ja, Mulan är en legendarisk figur, men ni kan väl åtminstone försöka få tidsperioden rätt om ni nu har gjort det till ett uppdrag att få det?

 

Så, återigen, varför finns den här filmen? Även de som tycker den är okej verkar tycka det är en blek efterapning av den animerade versionen. Själv känner jag mest att det är två timmar av mitt liv jag inte får tillbaka.

 

Betyg: 2 häxor, fenixfåglar och shurikens oh my av 5 möjliga

 

Dra igång Careless Whisper och dämpa belysningen - Linda får lår så det räcker och blir över i veckans film. Förutom Jean-Claude Van Dammes lår diskuterar vi det kloka i att sätta forna dödsfiender i samma enhet när de blivit ostoppbara cyborgs och kryddar med lite politiskt sprängstoff om att Vietnamkriget inte var en så bra idé. Ulf är lycklig för att Gustaf går honom till mötes med veckans obligatoriska Star Trek-referens och Matti filosoferar om varför Roland Emmerich anställer belgare, svenskar och tyskar till sin första amerikanska film. Dessutom, ingen har en accent i den här filmen. INGEN!

 

 

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye

Regi: Florian Zeller

Manus: Christopher Hampton & Florian Zeller (efter Zellers pjäs med samma namn)

Medverkande: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots mfl.

Produktionsbolag: Trademark Films/Cine@/AG Studios NYC mfl.

År: 2020

Längd: 97 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10272386/

Anthonys minne börjar svika honom och hans dotter, Anne, vill att han ska skaffa hemhjälp. Anthony, fruktansvärt defensiv, lyckas dock driva varje sköterska till vansinne tills Anne inte vet vad hon ska ta sig till. Samtidigt går Anthonys glömska från virrighet till full demens med en rasande fart.

Det är inte någon överdrift att kalla Anthony Hopkins för en av vår tids främste skådespelare. Det är heller inte någon överdrift att säga att han sedan 2000 - talets början varit med i en väldig massa skräp eller filmer där han inte får använda hela sitt register. Hans porträtt av sin namne i The Father kommer bli den roll som han tillsammans med den iskalle Hannibal Lecter blir ihågkommen för. Han får spela ut hela sitt känsloregister och filmens slutscen är så hjärtskärande i rå, naken mänsklighet att jag kom på mig själv med att hålla andan. Så bra är han.

The Father är inte en enmansshow dock utan Hopkins har en mycket skicklig motspelerska i Olivia Colman. Colman har i princip aldrig gjort en dålig roll och hon påminner mig om en brittisk Frances McDormand, som hon ironiskt nog troligen kommer tappa Oscarn till i år. The Father är kort och gott förra årets mest välspelade film bland en mängd välspelade filmer.

Filmen har dock vissa svagheter i regin i övrigt. Florian Zeller knockar som sagt skådespelarregin så långt han bara kan, men det märks att han är skolad teaterdramatiker i första rummet och filmregissör i andra. Som jag varit inne på med många av årets nominerade filmer är teater och film väldigt skilda medium. Det är inte lika tydligt som i flera av de andra filmerna jag recenserat inför Oscarsgalan, men det är en irriterande skavank som hade kunnat rättas till tämligen enkelt.

Zeller skiner dock starkt i sitt manusförfattande. The Father är en bedrägligt enkel berättelse, men med de ständigt skiftande tidsperspektiven är tittaren snart lika förvirrad som Anthony - på ett bra sätt. Zellers föresats är att skildra hur demensen tar våra minnen och sätter dem i allt mer osannolika kontexter. Samtidigt följer manuset hela tiden en grym logik med att hoppen blir längre och längre och att när Anthony går och lägger sig vet han aldrig om han kommer vakna upp till nästa dag eller om hans hjärna spelar spratt med honom och han egentligen befinner sig flera år från sina minnen av gårdagen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmen kan användas i undervisningssyfte för att beskriva demens. Jag tror att det är så nära vi kan komma en tydlig definition av något som patienten inte själv kan definiera när det gått tillräckligt långt.

The Father är knappast en solskenshistoria direkt, men det är en djupt fascinerande och känslosam skildring av hur en väldigt självständig man förlorar kampen mot sitt eget sinne. Om Hopkins inte får en Oscar för den här rollen finns det fan ingen rättvisa.

Betyg: 4+ minnen av 5 möjliga

 

 

Regi: Pete Docter & Kemp Powers

Manus: Pete Docter/Kemp Powers/Mike Jones

Medverkande: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures & Pixar Animation Studios

År: 2020

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2948372/

 

Joe har alltid velat spela piano i ett riktigt bra jazzband, men livet har inte blivit så. Istället jobbar han som musiklärare, men när han äntligen får sin chans att förverkliga sina drömmar råkar han ut för en olycka. Hans själ hamnar på väg mot efterlivet, men fast besluten att ta sig tillbaka till jordelivet lyckas Joe rymma till "förlivet". Här formas alla de nya själar som ska ner till jorden. Joe får en speciell bångstyrig själ, 22, att ta sig an. Dessutom ser inte efterlivets revisor snällt på att man rymmer och har sig!

 

Jag tycker nästan synd om andra animationsstudios nuförtiden. När Miyazaki mer eller mindre (eller, det verkar bero på humör) har lämnat över Ghibli till sin son finns det bara en stor aktör på marknaden som gör animerad film som funkar för precis alla - Pixar. Precis som Miyazaki var Ghiblis starke man är Pete Docter motsvarande för Pixar. Med en fingertoppskänsla för hur man hela tiden kan balansera på linjen till svåra ämnen utan att trilla över den är Docters filmer alltid insiktsfulla, om än inte alltid riktigt felfria. Soul är den mer lyckade vuxna varianten av det själsliga utforskandet som Docter ägnade sig åt i Inside Out (2015) - en film som trots att den är sevärd är något överskattad.

 

Så är inte fallet med Soul. Ja, jag har väl enklare att identifiera mig med en medelålders musiker än jag har med en ung flicka, men det är framförallt att Soul känns mer genomtänkt och som en levande värld på ett helt annat sätt än i nämnda film. Miljöerna är fångade perfekt och musiken av Trent Reznor, Atticus Ross och Jon Batiste är årets bästa. Det gäller inte bara jazzkompositionerna utan all filmmusik, inte minst den skrämmande vackra Trent Reznor-kompositionen i filmens slutscener.

 

Jag har redan varit inne på att manuset är på gränsen till för tungt för en yngre publik, men Docter, Kemp Powers och Mike Jones lyckas hitta den perfekta medelvägen. Här finns frågor som kommer inspirera yngre och samma frågor och dilemman kommer ge delar av den vuxna publiken ett nostalgiskt leende på läpparna. Soul är essensen av hur en bra familjefilm ska vara. Här finns något för alla och den inbjuder även till diskussion med yngre tittare efteråt. Det är inte en film jag kommer glömma i första taget och Pixar har ännu en gång lyckats få mig att gråta.

 

Betyg: 5 jazzgossar av 5 möjliga