Alla inlägg under oktober 2016

Av Ulf - 21 oktober 2016 11:45

 


FFF 2016 Dag 4: Indonesisk migrän

 

Dag 4? Med en invigning borde det väl vara dag 1? Med FFF:s delning mellan Malmö och Lund de senaste två åren blir det trots allt den fjärde dagen på festivalen, men ändå inte. Förvirrad? Äsch, det handlar ändå om bra film. På grund av det nyckfulla oktobervädret skedde gårdagens förmingel i Lunds stadshall istället för på Kinos innergård. Jag måste säga att jag föredrog detta upplägg. Stort rum med bord att luta sig mot eller bänkar att sitta på slår stående utomhus i någon timme. Jag borde redan nu nämna att detta blir första året på ett bra tag som jag missar avslutningsdagen av festivalen. Så går det när ens barndomsvän ska gifta sig. Tycker att de borde konsulterat med mig först! :)

 

Invigningen i sig skedde på Kino där styrelseordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander hälsade välkomna innan Charlotte Wiberg, filmskribent och medlem av årets Mélièsjury, klippte "bandet" (läs: filmremsan). Årets öppningsfilm i Lund var den indonesiska actionsprakaren Headshot (2016).

 

 

De senaste åren har den traditionellt östasiatiska dominansen när det gäller bra kampsportsfilm rört sig lite söderut med Thailand och Indonesien som främsta föregångsländer. I det sistnämnda fallet är det mycket tack vare Iko Uwais. Tillsammans med Yanyan Ruhian utvecklade Uwais ett eget kampsystem med en rad olika influenser. Framförallt ser det fantastiskt ut på film, vilket inte minst sålde in den otroliga filmen The Raid (2011). Uwais blev efter det killen man anlitade om man ville att ens fightingscener skulle se häftiga och realistiska ut. Bland annat har han synts i en galax, långt, långt borta. I hans senaste rulle, Headshot, spelar Uwais en man utan minne som har någon slags koppling till den ökände gangsterbossen Lee. Vad vill Lee honom och kommer han kunna hålla sin läkare, tillika kärleksintresse, säker från honom och hans anhang?


Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken på Headshot. Det är en bra actionfilm, men där The Raid var fullt ös från bildruta 1 saktar Headshot in lite väl mycket, lite väl ofta. Som kampsportare själv har jag fullständigt dyrkat Uwais tidigare filmer. Skillnaden med Headshot är att här spelar skjutvapen en mycket större roll än ren kamp. Jag vill ha slag, brutna ben och spektakulära sparkar. Och ja, det fick jag också, men tyvärr inte i samma utsträckning som jag ville. När det gäller kampsportsfilm är jag puritan - kampen är allt, resten av actionscenerna ska bara vara något som binder samman den. Tillsammans med en romantisk bihandling som inte engagerar nämnvärt (Uwais kan slåss, men brister lite i de dramatiska scenerna...) blir Headshot en mycket ojämn film. Den har vissa scener som är helt fantastiska, såsom en fight mellan Uwais och Julie Estelle, men med en speltid på närmre två timmar känns det som klippsaxen borde rastats lite flitigare. Tajtare berättande och mer handgemäng eftersöks, men de stunder som Headshot är bra är den också jävligt bra! Ingen ny The Raid, men ändock klart sevärd. 3+ boom! headshot! av 5 möjliga

 

Ikväll blir det svenskt för hela slanten med SFI:s kortfilmssatsning i It's Alive samt den av mig efterlängtade Bieffekterna, Kino, klockan 20:30 respektive 22:30. Var där och stöd svensk genrefilm!

 

ANNONS
Av Ulf - 18 oktober 2016 18:40



Twin Peaks återvänder: Man, can you smell those Douglas Firs?  

 

Idag händer det. Den första officiella fortsättningen på Twin Peaks släpps i Mark Frosts bok The Secret Lives Of Twin Peaks. Som tidigare avslöjat går boken fram och tillbaka i tiden och lovar fylla i en hel del luckor (samtidigt som den säkert skapar fler). I skrivande stund hoppas jag att ett bekräftelsemejl från Amazon kommer innan kvällen är slut och att jag har boken senast nästa vecka. Redan nu finns det ett utdrag från ljudboken att få tag i online, men jag vägrar kategoriskt lyssna på det. Det här ska upplevas helt på mina egna villkor.

 

Lite tråkigare nyheter är att Sherilynn Fenn (Audrey Horne) har gått till skarp Twitter-attack mot David Lynch och Mark Frost. Bland annat anklagar hon Lynch och Frost för sexism, att hålla inne med löner och att vissa av hennes medaktörer fått mycket mer utrymme i serien än hon fått. Ja... vad säger man? Om det är sant är det givetvis illa (de första två anklagelserna i alla fall), men när man läser Fenns tweets i allmänhet undrar man lite hur hon mår. Samma dag postade hon en lång harang om hur Prince död tidigare i år var en stor konspiration. I rest my case tills mer information kommer ut.

 

Lynch-festivalen Festival Of Disruption visade sig inte bli den succé som regissören hoppades på. Flertalet recension av festivalen, däribland den länkade från The Guardian, frågar sig varför det var så ont om filmmaterial på festivalen och varför inte ens minsta lilla detalj om Twin Peaks gavs till publiken? Nåja, om jag hade bott i L.A hade jag ändå varit så där...

 

Slutligen har två teaser trailers äntligen haft premiär. Den första visar en välbekant skog och en lika välbekant kompositör som spelar en viss låt. Den andra, som hade premiär idag, klipper ihop delar av intervjuer från flera skådespelare. Den förstnämnda nedan, den andra via Showtimes Facebooksida.

 


ANNONS
Av Ulf - 16 oktober 2016 14:07

 

Möjliga förklaringar till clownskräck

 

Clownen som arketyp kan, som jag tidigare visat, ses som en vidareutveckling från mytologiska väsen, stamsamhällenas rituella clowner och de medeltida narrarna. Det är enklare att se vad dessa typer av underhållare har gemensamt än vad som skiljer dem åt:


1. Clownen, i alla sina inkarnationer, har tillåtelse att sätta sig upp mot överheten. Denna överhet kan bestå av gudar (rituell clown/mytologiska väsen), makthavare/överklass (narren/modern clown) eller samhälle (alla tre inkarnationer om än mestadels för den rituella clownen och narren). En mer modern företeelse i sammanhanget är att det går illa för clownen när han överskrider sina befogenheter – han misslyckas med allt han företar sig. Detta var ingen nödvändighet för narren och definitivt inte för den rituella clownen eller de mytologiska väsen som delar arketypens attribut. Vi kan alltså se en förminskning i makt mellan de gamla tidernas clowner och vår typiska clown idag.


2. I och med att clownen traditionellt stått utanför samhällets normer hade han alltså också en slags reell makt i äldre tider. Det var inte bara den samhällskritiska ådran som närdes utan även, i fallen med rituella clowner, en ambivalent inställning till den sexuella identitetens gränser, droger och för den sakens skull sakers naturliga varande. Denna vilja att ägna sig åt avvikande beteende gav clownen en slags oförutsägbar makt – man visste helt enkelt inte vad han skulle få för sig.


3. Ur ett rent biologiskt perspektiv är människor rädda för saker och ting som är annorlunda. Vi har övat oss själva att acceptera och till och med omfamna det som är annorlunda under årtusenden, men i grund och botten styrs vi fortfarande till stor del av impulser. Det egentligen inte särskilt konstigt eftersom det handlar om överlevnadsinstinkt. Djupt inbäddat i vår reptilhjärna ligger två livsnödvändiga kommandona för överlevnad, ”anfall” eller ”fly”. När vi står inför något som är okänt, maskerat (läs: sminkat) och som beter sig rakt emot de sociala regler vi fått lära oss sen barnsben är gränsen mellan roande och skrämmande ibland väldigt tunn. Hos några av oss blir splittringen mellan vårt rationella tänkande och våra för situationen irrationella impulser en grogrund för rädsla och fobi. Medan rädslan kan vara nyttig (exempelvis ger rädsla ökad adrenalinproduktion och därför också för tillfället starkare muskler och uthållighet) verkar fobier som något förlamande. För den som lider av en fobi, i detta fall för clowner, blir rädslan övermäktig och den positiva överlevnadsaspekten som rädslan kan medföra blir åsidosatt.


Människan har vissa fobier som är enkla att förklara, såsom basala rädslor kopplat till vår överlevnadsinstinkt. Fobi för ormar, höga höjder eller insekter kan förklaras med situationer som våra förfäder kunde räkna in under säker död. Det fanns inget ormserum, inget sjukhus som kunde plåstra om en fallskada eller vaccin mot sjukdomar som sprids via insektsbett. Dessa fobier är i allra högsta grad närvarande än idag eftersom vi fortfarande inte har kommit fram till ett säkert medel för att motverka de negativa effekterna de kan medföra. Men varför vara rädd för något till synes så trivialt som clowner? Denna och liknande fobier kan gå in under samlingsnamnet kontrollberövande fobier.


En kontrollberövande fobi är inte direkt farlig för vår fysiska kropp men kan ge upphov till ett så starkt obehag att vi känner dödsångest. Den moderna människan är van vid att ha fullständig kontroll över sitt liv och sina handlingar. Vi omger oss själva med maskiner och tekniska hjälpmedel för att kunna förändra vår verklighet och vardag, men till syvende och sist är det vi som sitter med fjärrkontroll, bakom ratten eller vad det nu kan röra sig om. Vi bestämmer. En kontrollberövande fobi ställer detta förhållande på sin kant. Vi ställs inför en situation som vi inte kan kontrollera och plötsligt blir vi påminda om hur lite vi egentligen har att säga till om. Detta kan appliceras på coulrofobi genom att observera de saker jag redan varit inne på - någon bakom en mask uppträder på ett sätt vi inte är vana vid eller som vi fått lära oss är ”fel”. Han eller hon döljer sitt rätta jag bakom en spelad roll som vi inte vet hur den ska utvecklas. Vi saknar helt enkelt kontroll över situationen och kan inte förutsäga hur clownen tänker agera. Vi hamnar i ett ovisst förhållande till den maskerade och när denna ovisshet slår över till rädsla och vår reptilhjärna gör sig påmind.


4. Inflytandet från media får inte heller underskattas. Eftersom clownen i den inkarnation vi känner idag utvecklades till att främst vara underhållning för barn är tropen ett tacksamt rubrikoffer. Varje förälders värsta mardröm är att något ska hända deras barn. Clownen är en person som många barn litar på och/eller tycker är underhållande. Det finns ett slags förtroende mellan clown och barn. All typ av förtroende kan också missbrukas och om det finns en tillstymmelse till ett missbrukat förtroende mellan offer och förövare (speciellt om offret är ungt) kan vi vara säkra på att media blåser upp det ur all proportion. Jämför med det tidigare beskrivna fallet med John Wayne Gacy.

 

Applicering av teorier på Stephen Kings IT


IT (1986) handlar om sju barn som växer upp under slutet av 1950 – talet i den fiktiva staden Derry, Maine. Barnen förenas i sina roller som mobbningsoffer för det lokala mobbargänget under ledning av den minst sagt socialt missanpassade Henry Bowers. Allt eftersom karaktärerna presenteras för läsaren får vi också stifta bekantskap med Pennywise – en diabolisk varelse som ofta tar formen av en clown. Pennywise visar sig ligga bakom mordet på en av protagonisternas yngre bröder. När det visar sig att Pennywise kan kopplas till andra försvunna barn beslutar sig gänget för att ta upp kampen med honom. Det hela måste göras i hemlighet eftersom Pennywise bara är synlig för barn. De sju spårar clownen till hans boning i Derrys kloaksystem. Väl där står en strid som slutar med att Pennywise dör. Gänget splittras efterhand men en av medlemmarna stannar kvar i Derry för att kunna samla alla om det skulle visa sig att Pennywise trots allt kommer tillbaka. Drygt 25 år senare vaknar Pennywise mycket riktigt också till liv och gänget måste samlas igen för att besegra honom en gång för alla.

                     

Pennywise har många saker gemensamt med de arketypiska clowner jag tidigare presenterat. Mest påtagligt är hans utseende, med den klassiska vitmålade ansiktsmasken, röd lösnäsa, påmålat leende, färgglada kläder och peruk. Han är ett övernaturligt väsen som inte spelar efter vanliga fysiska lagar utan kan ta vilken form han vill (jämför med de arketypiska mytologiska clownerna). Vidare följer han inte någon samhällelig moral eller rådande norm. Pennywise är en mästare på att manipulera diverse fobier och rädslor och tar sina olika former mycket beroende på vad den enskilda personen är rädd för.

                     

Men det som verkligen ligger till grund för den skräck som Pennywise lyckas förmedla är maskeringen, som i hans fall går mycket djupare än sminket. Han framstår som ett okontrollerbart väsen som protagonisterna inte har något inflytande över. En viktig aspekt med hans maskering är att den vid andra mötet ”faller av” eftersom huvudpersonerna nu är vuxna. Paradoxalt nog framstår han i filmatiseringen som mycket mindre skrämmande i denna form. I den litterära förlagan är Pennywise mer av ett metafysiskt väsen och detta gör att skräcken bibehålls mycket längre och går djupare. Detta är dessvärre ett vanligt förekommande fenomen inom skräckgenren i allmänhet och skräckfilmen i synnerhet. Som exempel kan jag ta en personlig favorit bland uppsjön av subgenres, nämligen slasherfilmen.


Slashers är ofta inte särskilt skrämmande, men de innefattar ett djupare mythos än vad som kan skönjas på ytan samtidigt som de fungerar ypperligt som standardiserad underhållning. Dessvärre har filmmakare gång på gång satt krokben för sig själva när man ”demaskerat” monstret eller helt enkelt överexponerat det. De tre stora serierna inom slashergenren är Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street. De två förstnämnda förlorade mycket av sin mystik i och med demaskeringen av sina respektive huvudantagonister. Den sistnämnda förlorade sin mystisk i och med att antagonisten, Freddy Krueger, i  den fjärde filmen i serien genomgick en transformation till en antihjälte som publiken hejade på.


Pennywise hamnar i det första facket. Vad vi inte känner till är så mycket mer skrämmande än att ha rakt framför sig. Skräcken blir då något fysiskt påtagligt och kan därför också besegras. Detta är också vad som händer Pennywise i filmatiseringen. När han kastat alla förklädnader förminskas han till något som kan besegras med ren råstyrka. Som clownfiguren var han däremot oövervinnlig, inte minst på grund av att han flera gånger i historien spelar på barns förtroende för clownen som en underhållare. Eftersom han inte styrs av fysikaliska lagar kan han också genomföra ”magiska” handlingar och blir på så vis den ultimata clownen/cirkusartisten – någon som inte behöver förlita sig på illusioner och knep för att frammana magi.


Det ska samtidigt påpekas att Pennywise också har starka drag av den klassiska spökgestalten. Denna arketyp, ofta även den beskriven i mytologi, förlorar sin makt över sitt offer när offret vägrar ”mata” den med sin rädsla. Speciellt i den första striden med Pennywise har viljan att bestämma vad man ska tro på och inte stor betydelse. Det är på sätt och vis inte särskilt konstigt att Pennywise främst ger sig på barn eftersom barn kan luras att tro på många saker vi senare i livet förkastar. Det kan även spekuleras i att det är just på grund av denna möjlighet att tro på saker och ting som inte vuxna har som gör att det är en grupp barn som för första gången besegrar Pennywise. När gänget i vuxen ålder står inför en andra strid går den inte alls lika bra. En av protagonisterna, Eddie, var den som vände striden till gängets fördel när de var barn genom att yttra frasen:

 

I believe in Santa Claus, I believe in the Easter Bunny, I believe in the Tooth Fairy, but I don't believe in you.”


När Eddie försöker något liknande i den avslutande striden blir han av med både en arm och ett ben. Det rationella vuxenlivet har utplånat hans uppriktiga tro på magi. Det är just det som är det kluriga med tro – om du inte tror på något ovillkorligt så kommer din övertygelse heller inte vara säker från tvivel. I vuxenlivet är detta tvivel oftast nödvändigt (de som inte hyser det riskerar att bli fundamentalister av något slag) men i striden mot Pennywise är det ett klart handikapp. Anledningen är att den moderna clownen har, samtidigt som han har sin makt bland barnen också sin värsta fiende bland dem. En clown är beroende av barns övertygelse om att en clown är en roande arketyp. Om barn inte tror det är det min övertygelse att de flesta skulle bli livrädda första gången de gick på cirkus – något som också beskrivs ha varit fallet av många som lider av clownfobi.


Det är en invecklad kombination av rädsla för det okända, sociala koder som lärt de flesta av oss att clowner är roliga och ett förtroende mellan barn och clown som också kan missbrukas. Det är därför Pennywise fungerar så skrämmande i sin inkarnation som clown – han tangerar inte bara en av dessa punkter utan alla tre! Han dyker upp på ställen där han egentligen inte hör hemma, han är maskerad, han är inte speciellt rolig (han har en viss fallenhet för galghumor i filmatiseringen som inte återfinns i boken) och han missbrukar förtroenden lika lätt som han vinner dem. Han är den spektakulära versionen av ”fula gubben” våra föräldrar varnade oss för när vi var små, men han kan komma undan med det i och med sin clowndräkt. Pennywise står därför ut som sinnesbilden av en ond clown och många är de barn som har skyllt sin dåliga nattsömn på Stephen King. För som vi alla vet; Can’t sleep, clown will eat me. Can’t sleep, clown will eat me.


 

Av Ulf - 15 oktober 2016 19:02

 


From The Vault: Can't Sleep, Clown Will Eat Me

 

När man skriver tillräckligt länge börjar gamla artiklar bli relevanta igen. Jag brukar inte göra reposts, men med tanke på vad som händer runt om i Sverige (och världen) just nu tänkte jag att det kunde vara på sin plats att åter publicera en artikel jag skrev 2011. Mig veterligen är jag den ende (rätta mig om jag har fel!) som skrivit ett akademiskt arbete om clownrädsla och populärkultur i Sverige. Gör det mig till en expert? Knappast, men fenomenet är intressant! Följande artikel publicerades första gången i juli 2011 och baseras på ett paper jag skrev under mina universitetsstudier 2009.

 

 

Jag tänkte i en serie artiklar publicera en del texter jag skrev under min tid vid Lunds universitet - dels för att jag vill visa på hur man kan arbeta med populärkultur på ett akademiskt plan och dels för att det helt enkelt är rätt kul. Den första texten jag tänkte dela med mig, i nedbantad form, är ett paper (märk väl, ej uppsats) jag skrev på magisternivån i litteraturvetenskap i en kurs om gotik och och skräck. Anledningen till nedbantningen är för att jag inte tror att så många är intresserade av min litteraturvetenskapliga formalia. Hur som helst ville jag ta reda på varför clowner har blivit ett så populärt film- och litteraturmonster. Texten publiceras i två delar, en idag och en imorgon. Håll till godo och kommentera gärna:

 

Från det jag var nio år gammal har jag varit oerhört intresserad av skräckgenren i allmänhet och skräckfilm i synnerhet. Min vid tillfället bästa vän hade nog ingen baktanke med att visa mig Friday The 13th Part III (1982) en eftermiddag efter skolan, men intrycket filmen gjorde på mig var enormt. När jag drygt två år senare började samla film var jag därför på jakt efter något liknande. Valet föll på en begagnad kopia av filmadaptationen av Stephen Kings skräckroman IT (1990). När filmens antagonist, ”Pennywise The Dancing Clown”, presenterade sig var det skräckblandad kärlek vid första ögonkastet och clowner har sedan dess tillhört mina favoritfilmmonster.

 

Men varför är clowner, något som ska vara underhållande för främst små barn, ett så vanligt förekommande fenomen i skräcklitteratur, spökhistorier och i skräckfilm? När jag började leta information om fenomenet fick jag upp ögonen för att rädslan för clowner, coulrofobi, är långt mer spridd än vad jag hade kunnat tro och att möjliga förklaringar ligger så djupt rotade i vårt kulturella arv att det går tillbaka till våra förfäders stamsamhällena.

 

Historik

 

Clownen har funnits i vårt samhälle i en eller annan form sedan jägar-samlarsamhället. Den tidigaste clownen var troligen en så kallad rituell clown. En auktoritet på ämnet clowner, William Willeford, skrev 1969 en antropologisk avhandling med titeln The Fool & His Spectre som bland annat består av en analytisk del där clownens roll i drygt 130 ”primitiva” (stamsamhällen, nomadfolk etc.) kulturer runt om i världen granskas. Willeford drar slutsatsen att åtminstone 40 av dessa kulturer har rituella clowner närvarande i sina religiösa uttryck. En rituell clown är en person som tar på sig rollen som en motpol till den rådande samhällsnormen och moralen. På detta vis kan icke-önskvärt beteende illustreras genom ett slags överdrivet skådespel. För att illustrera detta beteende fick clownen en slags absolution för vad han (det är nästan alltid en ”han” i fall av rituella clowner) än sa och gjorde under dessa riter. I clownens repertoar ingick allt som ansågs som samhällsfrånvänt, så som att förlöjliga gudarna, göra sexuella parodier och till och med så pass extrema saker som att äta avföring.

 

Med kopplingen från dagens stamsamhällen är det således inte särskilt märkligt att tänka sig clownen som en arketyp man kan återfinna i många religioner och mytologiska pantheons av äldre datum. Exempel på dessa väsen är bland andra Hermes ur den grekiska mytologin, Räven (Kitsune, 狐) ur den japanska och Loke från vår egen nordiska mytologi. Dessa personligheter ställs ofta upp som motpoler till de mer respekterade gudomarna inom samma trossystem men det är sällan hela sanningen. De framstår ofta som splittrade personligheter och det som gör dem så ambivalenta är att de ofta står mitt emellan två extremer. Hermes är halvbror till både Apollo och Dionysos, det vill säga en högt vördad och ordningsam samt en kaotisk gud. Mitt emellan dessa står alltså Hermes. Loke är son till två jättar, de svurna fienderna till Asagudarna, men blir trots detta upptagen som Odens fosterbror och sår frön av illvilja och spelar gudarna riktigt elaka spratt. Det mest kända av dessa torde vara när Loke lurar den blinde Höder att döda Balder med en pil av mistel; den enda växt som inte lovat att aldrig skada Balder. Det finns åtskilliga fler exempel på gudar och sagoväsen som har stora likheter med clowner, i synnerhet onda sådana. En generalisering av dessa väsen är att de är moraliskt tvetydiga, sällan onda eller goda rakt igenom. De står för sig själva, något som jag kommer utveckla senare i stycket om möjliga förklaringar till rädsla för clowner.

 

Från de förkristna skildringarna av sprattspelande gudar och rituella clowner utvecklades clownen under medeltiden till vad som oftast kallas för narren. Narren var en person som främst anställdes vid hov och slott för att underhålla överklassen med historier och anekdoter. Eftersom antalet möjliga anställningar var ganska begränsat utvecklades snart nya underhållningsgenrer från narrens komik, så som de ridderliga balladsångarna, vagabondsångarna och lekarna. Narren hade i mångt om mycket liknande privilegier som den rituella clownen hade – en frisedel att kritisera kyrka och härskare, men det var långt ifrån alla härskare som fann sig i att bli förlöjligade inför sitt hov. Henrik VIII lär till exempel ha haft ihjäl sin beskärda del av narrar som misshagat honom. Narrens betydelse som underhållare försvann allt eftersom århundradena gick, men William Shakespeare hade dessförinnan tecknat flera kända porträtt av underhållarna i sina pjäser, där de mest kända inkarnationerna troligen kommer från Hamlet (Yorick) och En Midsommarnattsdröm (Puck).

                     

Clownens nästa storhetstid som underhållare tog sin början i de otaliga ambulerande tivolin och cirkusföreställningar som reste land och rike runt under 1800 – talet. Clownen hade nu förlorat något i sin framtoning sen narrens uttåg från de viktiga scenerna, nämligen tillståndet att kritisera härskare och stat. Detta privilegium föll nu oftast på satiriker och författare. Kvar fanns clownens upptåg, ofta infantila utan den tillhörande samhällskritiken, och karaktären blev snabbt en favorit bland barn och folk med smak för en enklare form av komik. Även den arketypiska sminkningen med vitmålat ansikte, röd lösnäsa, påmålat leende, spektakulära kläder och färgglada peruker kom till under den här tiden. Det som fanns kvar av den tidigare samhällskritiken muterades till en slags drift med klassamhället. Clownerna var ofta nidbilder av underklassen med sina orakade ansikten, dum-men-gladattityd och en förmåga att alltid misslyckas med vad de än företog sig.

 

Clownens framväxt som underhållare är ganska väldokumenterad i diverse avhandlingar och böcker, exempelvis tidigare nämnda The Fool & His Spectre. Däremot är den onda clownens framväxt knappt dokumenterad alls. För att komma någonstans med detta fenomen måste man vada igenom otaliga vandringssägner innan man kommer till någon form av relevant och beviskraftig information. Efter en del letande har jag dock bestämt mig för att referera till fem punkter som verkar ligga till grund för den onda clownen som populärkulturellt fenomen.

 

1. Weary Willie: En mycket populär clownkaraktär som uppfanns av cirkusartisten Emmet Kelly omkring 1933. Wille var en klassisk clownkaraktär av den senare skolan. Han använde ett grovt språk, misslyckades med allt han företog sig och såg sjabbig ut. Kellys son, döpt efter honom själv med tillägget ”junior”, axlade sin fars mantel och förde traditionen vidare även till sin son, Paul Anthony Kelly. Det skulle visa sig att Paul var så pass psykiskt labil att han utvecklade en personlighetsstörning i vilken han iklädde sig rollen som Willie och levde ut allsköns fantasier under ett blackoutliknande tillstånd. Under en av dessa blackouts mördade han två män han hade raggat upp på en lokal gaybar. Paul hävde bestämt att det inte var han som utfört brotten utan hans medhjälpare Willie. Psykologer fastslog efter en rad intervjuer med Paul att han led av personlighetsklyvning. Han dömdes till sammanlagt 50 års fängelse för morden och det mediala drev som uppstod runt fallet blev startskottet för fenomenet med onda clowner.

 

2. John Wayne Gacy (Pogo The Clown): John Wayne Gacy är en av de mest profilerade och ökända seriemördarna i vår tid. Under tre års tid (1975 – 1978) våldtog och mördade han minst 33 unga män och pojkar. Det intressanta för den här uppsatsen är att Gacy arbetade som clown på barnkalas och gick då under namnen Pogo The Clown eller Patches. Detta var dock inte hans

huvudsysselsättning (han arbetade som kontrakterare) utan i stort sätt en bisyssla han gjorde på ideell basis. Populära tolkningar av hans liv såväl som kortare parodier har dock ofta spelat på hans roll som clown som något mycket betydelsefullt trots att det egentligen var en parantes i Gacys liv. Media visste också att en så pass bisarr detalj skulle sälja lösnummer och Gacy blev omgående dubbad till ”The Killer Clown” av den amerikanska journalistkåren

 

                                         

John Wayne Gacy som Pogo/Patches

 

3. Gerald Amirault: Gerald Amirault anklagades 1984 för att ha förgripit sig på barn iförd en clowndräkt. Hans rättegång var ytterst välbevakad av media eftersom det dels rörde sig om ett så pass sensationellt fall och dels för att det tangerade vad som har beskrivits som en av få riktiga masshysteriepidemierna i modern tid, Satanic Ritual Abuse (SRA). Kort uttryckt var SRA en benämning på förträngda barndomsminnen som kom upp till ytan under regressionshypnos under första halvan av 1980 – talet. Minnena handlade om fruktansvärda övergrepp utförda av satanistiska kulter och utlöste en masshysteri utan dess like i USA. Det har sedermera visat sig att dessa ”minnen” var fantasifoster byggda av ledande frågor från psykologer, suggestion och, som alltid, ett starkt inflytande från media. Av någon anledning var en väldigt vanlig minnesbild också den av clowner som stod för övergreppen, något som knappast gjorde Amiraults rättegång enklare. Amirault dömdes till livstids fängelse 1986 och hann avverka 18 år innan domen omprövades och fanns ogiltig. Skadan, både för Amirault och clownernas rykte, var dock redan skedd. 

 

4. Stephen King: Stephen King behöver ingen närmre introduktion eftersom han troligen är en av de mest lästa författarna i vår tid. En möjlig förklaring till Kings popularitet är att han uppvisat en kuslig förmåga att välja rätt motiv vid rätt tillfällen. Hans roman IT publicerades 1986 (det vill säga väldigt nära inpå Amiraults rättegång) och kommer att presenteras mer utförligt längre fram i uppsatsen. Det populärkulturella genomslaget från boken var enormt och späddes på av filmatiseringen fyra år senare. Det är helt enkelt svårt att tänka sig subgenren med onda clowner utan att referera till Stephen King.

 

5. Populärkulturellt accepterande: Populärkultur är något alldeles underbart. Förr eller senare, hur traumatiska minnen vi än må associera till diverse händelser, blir alla tragedier och rädslor bearbetade tills de blir upptagna i en populär referenskanon. Under sent 1980 och tidigt 1990 – tal kom en rad minnesvärda porträtt av onda clowner. De två porträtt som antagligen fick störst genomslagskraft var återuppväckandet av Batman och hans nemesis The Joker (som trots namnet är mer clown- än jokerlik) i Tim Burtons film Batman och en one-liner hämtad från ett avsnitt av The Simpsons. Jag förutsätter att läsaren är någorlunda bekant med familjestrukturen i familjen Simpsons i följande referat.

 

 I avsnitt 4.10 Lisa’s First Word får tittaren följa med när historien om dotterns första ord återberättas för barnen. En några år gammal Bart vägrar kategoriskt att lämna ifrån sig sin spjälsäng till familjens nya tillskott. Homer bygger då en ny säng till sin son med ett fruktansvärt porträtt av en clown på ena gaveln. Bart kan inte sova eftersom han är helt säker på att clownen kommer börja leva så fort hans sluter ögonen. Han sätter sig i fosterställning och upprepar: ”Can’t sleep, clown will eat me” om och om igen. Frasen blev för det tidiga 90 – talet vad South Parks ”Oh my God, they killed Kenny!” blev för slutet av samma årtionde och återfanns snart på tusentals T-shirts.

 

Del 2 publiceras imorgon, söndag.

 

Av Ulf - 13 oktober 2016 14:30

 


Nobelpriset 2016 - eller: Huka er för finkulturgallan!

 

Grattis, Svenska Akademien. Ni har gjort en kulturgärning med att ge årets litteraturpris till Bob Dylan. Istället för en obskyr vitrysk diktare eller dylikt har ni valt en av 1900-talets mest älskade poeter och främsta textförfattare. Direkt höjs besvikna röster från kulturredaktioner i landet. Jag är inte den som är den. Jag förstår. Jag förstår att definitionen av litteratur som något som enbart finns mellan två pärmar lever kvar. Här är dock den stora "hemligheten": Om dessa kulturskribenter hade varit utbildade de senaste 15 åren skulle de insett att tiden sprungit iväg från dem.

 

Idag talar man inte längre om endast tryckt text i bokform som litteratur. Litteraturen är något levande som inte begränsas av hur den framförs. Orden måste finnas där, men sen då? Om vi tittar tillbaka i historien är några av de mest hyllade lyrikerna författare som framförde sina texter till musik. Ordet "lyrik" kan spåras tillbaka till antikens Grekland då många författare framförde sina verk ackompanjerade av lyra. Det är inte framförandet av texten som är det viktiga, det är texten som är det centrala.

 

Så när diverse litteraturkritiker ikväll dricker gravöl över Nobelprisets legitimitet känner jag mest att de borde lyssna en smula på Dylans texter. Inte bara hitlåtarna, utan även de långa (ibland för långa för att lyssna på) eposen. Lägg dem sida vid sida med tidigare prisade diktare och analysera. Om ni hittar en substansiell skillnad, ring mig. Eller som Nobel själv skrev i sitt testamente angående litteraturpriset: "en del [av priset ska tillfalla] den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning".

 

Och lägg av med att föreslå Håkan Hellström eller Beyonce till nästa år... really... skärp er.

Av Ulf - 12 oktober 2016 20:59

 


Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

 

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

 

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

 

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

 

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

 

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

Av Ulf - 9 oktober 2016 19:15

 


Författare: Stephen King

År: 2015

Sidor: 434

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-473-69894-9

 

"For readers, one of life’s most electrifying discoveries is that they are readers—not just capable of doing it (which Morris already knew), but in love with it. Hopelessly. Head over heels."

 

1978: Morris Bellamy rånmördar John Rothstein, tillbakadraget författargeni ansvarig för Jimmy Gold-trilogin. Bellamys motiv, även om han är intresserad av pengar, är först och främst de åtskilliga romaner som Rothstein ryktats ha skrivit i sin självpåtagna exil, däribland kanske ett annat slut till hans älskade Jimmy Gold. För att spåret efter mördaren ska kallna gräver Morris ner både anteckningsböcker och pengar... och åker in för ett annat brott.

 

2010: 13-årige Peter Saubers önskar helst av allt att hans föräldrar skulle sluta bråka om pengar. När han tar en promenad ser han hörnan på en stor trunk sticka upp. Det blir början på både en lösning till föräldrarnas finansiella bekymmer och en besatthet med Rothstein. Men för en viss rånmördare ligger nästa intervju om villkorlig dom bara några år in i framtiden...

 

När jag var i mitten av tonåren läste jag J.D Salingers The Catcher In The Rye (1951) för första gången. Föga visste jag då att nämnda bok var många knäppgökars bibel när det gällde tonårsångest. Likt Salinger har Kings fiktive författare John Rothstein dragit sig tillbaka från allmänheten efter sin hyllade svit böcker. Likaså har även dessa skapat ett kultfölje och blivit en besatthet för många - inte minst bokens antagonist Morris Bellamy. Rothstein blir en mosaik dels av Salinger och dels andra berömda amerikanska författare såsom John Updike och Philip Roth. Även om han dör bara några sidor in i boken ligger hans spöke tungt över resten av romanen.

 

King skriver med en självklarhet och skärpa på senare år som jag inte sett hos honom tidigare. Hur mycket jag än älskar många av hans böcker måste till och med jag erkänna att han ibland blir för pladdrig. Inte så i Finders Keepers. Språket driver upp tempot när det behövs och de sista hundra sidorna är mästerliga i sin suspens.

 

Finders Keepers är den andra boken i trilogin om Bill Hodges, protagonist i den tidigare recenserade Mr. Mercedes (2014). Hodges spelar dock andrafiol både till Saubers och Bellamy i den här boken och det känns mest som att hans medverkan är att föra handlingen inför den avslutande delen, End Of Watch (2016). Berättelsen etablerar hans detektivbyrå, som delar namn med boken, men egentligen skulle hans roll kunna innehas av någon annan. Därmed inte sagt att det inte är trevligt att återse honom, men han har inte många stunder då hans handlingar spelar någon avgörande roll.

 

Det är också karaktärerna som gör Finders Keepers till en något svagare bok än sin föregångare i serien. Bellamy är en bra skurk, men när man försöker följa upp en av sin karriärs bästa antagonister räcker det inte med bra. King har skrivit en bättre litterär marodör i sin skapelse Annie Wilkes från Misery (1988). Den karaktär som står ut mest är Saubers som King lyckas skriva som en förvisso intelligent men ändå mycket tonårsmässig karaktär.

 

Bokens slut hintar dock vidare till en mycket spännande del tre - om King kan hålla sig ifrån övernaturligheter. Om man inte haft ett uns av övernaturliga händelser i två delar rimmar det rätt illa att ha det i en avslutande del. Nåväl, Finders Keepers är ytterligare en välskriven och spännande bok på Kings CV under 2010-talet. Vette fanken om gubben inte upplever en renässans just nu.

 

Betyg: 4- ångestförebilder av 5 möjliga

Av Ulf - 8 oktober 2016 21:45

 


Regi: David F. Sandberg

Manus: Eric Heisserer (baserat på David F. Sandbergs kortfilm)

Medverkande: Teresa PalmerGabriel Bateman, Alexander DiPersia mfl.

Produktionsbolag: Grey Matter Productions/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment

År: 2016

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4786282/


Martin kan inte sova om nätterna. Hans mamma pratar med någon i sitt sovrum, någon som hon kallar för "Diana" med som Martin aldrig sett. När Martin somnar i skolan på grund av utmattning hämtar hans storasyster, Rebecca, honom. Det visar sig att även hon har erfarenhet av Diana, som av någon anledning bara kommer fram i mörker...


För några år sedan såg jag David F. Sandbergs ypperliga kortfilm med samma namn. Det var en kort men mycket effektiv skildring av ett filmmonster som hade stor potential. När han nu tillsammans med manusförfattaren Eric Heisserer utökat materialet till en långfilm måste det tyvärr sägas att den borde stannat i det kortare formatet. 


Felet ligger inte så mycket hos Sandberg som det gör hos Heisserer. Manuset läcker som ett såll med logiska luckor och ett upprepande berättande som inte leder någonstans. Som titeln antyder kan monstret bara komma fram i mörker. Filmen igenom är i princip det enda sättet för detta att hända att ljuset slocknar oförklarligt. Vårt monster, Diane, verkar nämligen inte bara ha en superkraft utan någon slags deus ex machina-superkraftgenerator som ger henne vad hon behöver när hon behöver det. Det känns mest som... fusk. Ta vilket klassiskt skräckmonster som helst och du har klart för dig vad som krävs för att besegra det ganska omgående. Dracula? Sol, påle genom hjärtat och halshuggning gets him every time. Jason Vorhees? Kan du komma tillräckligt nära för att göra ordentligt med skada så. Diana? ... Blacklight? Kanske? Fuck if I know! Detta i kombination med karaktärer som uppträder som förenade dumskallefederationen filmen igenom (skitbra idé att stå med ryggen mot mörkret!) gör att manuset sätter ett rejält krokben för Light's Out.

 

Nåja, allt är inte illa. Sandbergs regi fungerar riktigt bra och han är duktig på att bygga upp suspens i scenerna. Skådespelarmässigt är det en film klart över medel, men med ovan beskrivna manus blir det mest en gäspning i slutändan. Synd.


Betyg: 2- ljusskygga damer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13
14
15 16
17
18
19
20
21 22 23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se