Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Tisdag 31 jan 21:00

 


Regi:  Garth Davis

Manus: Luke Davies & Saroo Brierley (baserat på Brierleys bok A Long Way Home)

Medverkande: Dev Patel, Nicole Kidman, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Screen Australia/See-Saw Films/Aquarius Films mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Australien/USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3741834/

 

Femårige Sharoo blir fast på ett tåg som tar honom till Calcutta, tre dagars färd hemifrån. Efter att ha levt på gatorna i några månader plockas han in på ett barnhem och blir snart adopterad av ett australiensiskt par. Sharoo växer upp tillsammans med sin nya familj, men när han som 25-åring börjar läsa en utbildning i Melbourne blir han påmind om saker han trodde han hade glömt. Det blir starten på en sju år lång jakt efter sitt ursprung.

 

Det tog mig några dagar att smälta den bombastiska La La Land (2016) och att se något lättsamt till efter den skulle göra den sistnämnda filmen orättvisa. Därför tänkte jag tungt adoptionsdrama. Istället fick jag ett förvisso ganska tungt men ack så livsbejakande dito.

 

Historien om Saroo är inspirerande och visar på hur vi med modern teknik (Google måste älska den här filmen!) kan bli våra egna detektiver i jakt på länge glömda sanningar. Dev Patel är bra som den vuxne Saroo, men de två skådespelarinsatser som sticker ut allra mest är Nicole Kidmans känslosamma adoptivmamma och den indiske barnskådespelaren Sunny Pawar som Saroo den yngre. Pawar är fantastisk i denna, hans första, filmroll och om korten faller väl kan han säkert göra sig en lysande karriär inom såväl Holly- som Bollywood.

 

Manuset är även detta välskrivet och jag gillar verkligen hur i princip halva filmen fokuserar på Saroos barndom och de umbäranden han upplever i Calcutta. De flesta andra filmer av detta slag fokuserar nästan enbart på själva letandet utan att ge någon reell kontext. Lion tar sin tid och bygger upp sin berättelse. Det enda som irriterar i manuset är själva metoden som Saroo använder för att leta med. Han kommer ihåg så pass mycket saker om sitt hem att han kunde gått in i total research mode och fått ett mycket, mycket mindre sökområde. Det kanske fanns någon anledning till varför han inte gjorde detta, men om så är fallet framkom det inte.

 

Lion är en film som du bör se. Det är en djupt rörande historia som aldrig slår över i pekoral. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig och tekniskt är den utsökt. Tyvärr kommer den nog försvinna lite jämte Oscarsgalans riktiga tungviktare, trots sina sex nomineringar. Den förtjänar att bli ihågkommen.

 

Betyg: 4+ lång dags färd mot... dag av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 23 jan 18:15

 


Regi: Andrew StantonAngus MacLane

Manus: Andrews Stanton & Victoria Strouse

Medverkande: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios & Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2277860/

 

Dory, palettkirurgfisken med obefintligt närminne, börjar komma ihåg saker om sin familj. Desperat för att hitta sina föräldrar igen beger hon sig tillsammans med sina vänner Marlin och Nemo över havet. När Dory hamnar på ett marinviltvårdscenter måste hon både hitta en väg ut och hitta sina föräldrar - något som inte är alltför enkelt för en fisk utan närminne.

 

Finding Nemo (2003) var en av filmerna som övertygade en hel värld om att Pixar var den främsta producenten av västerländsk animerad film. Jury överlägger fortfarande om vi räknar med Japan. Hur som helst lyckades Pixar hitta ett vinnande koncept i en film som drog i hjärtsträngarna samtidigt som den var underhållande för både barn och vuxna. Sedan dess har Pixar-filmerna i princip abonnerat på Oscarsstatyetten för bästa animerade film också. Finding Dory återvänder till havet och karaktärerna från 2003 års fantastiska undervattensäventyr. Det är ett kärt återseende som fungerar på flera olika plan.

 

Det är klart att Finding Dory först och främst är en film för barnen, men precis som i Pixars filmer i vanliga fall gömmer manuset fler bottnar än så. Där Finding Nemo handlade mycket om ansvar och att våga släppa taget fokuserar Finding Dory istället på främst på hur personer (eller fiskar) med speciella behov kanske inte alltid gör saker på "rätt" sätt, men att det kan fungera ganska bra ändå. Jag känner igen sättet som Dory resonerar på från ett av mina dagjobb där jag arbetar med ungdomar med diagnoser inom autismspektrat. Resonemangen och strategierna för att övervinna hinder samt det faktum att Pixar låter en karaktär med dessa drag vara filmens hjälte är en större tjänst än de kanske anar. Personer med dessa drag behöver förebilder och hjältar precis som alla vi andra, men dessa exempel lyser oftast med sin frånvaro.

 

Röstskådespelarna, i synnerhet Ellen DeGeneres som Dory, är bra och Pixars undervattensmiljöer är lika vackra som alltid. Man vet att man har lyckats med sina miljöer om jag som tittare helst av allt skulle vilja bo där. Finding Dory är en hjärtvärmande och rolig bekantskap som dessutom bär ett extra budskap med sig. Rekommenderas för barn i alla åldrar.

 

Betyg: 4 förvirrade fiskar av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - Onsdag 18 jan 16:45

 

 

 

 

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

 

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

 

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

 

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

 

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

 

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

 

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

Av Ulf - 29 december 2016 17:54

 


Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/


Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?


Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.


Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.


Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.


Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2016 13:48

 


Regi: Joe Dante 

Manus: Chris Columbus

Medverkande: Zach Galligan, Phoebe Cates, Hoyt Axton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. & Amblin Entertainment

År: 1984

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087363/


I ett försök att hitta en unik julklapp till sin son, Billy, lyckas Randall Peltzer komma över ett mycket säreget husdjur - en varelse kallad mogwai som verkar vara väldigt intelligent och sällskaplig. Det finns bara några regler som Billy måste komma ihåg: solljus dödar mogwais, vatten är farligt för dem och de får absolut inte äta efter midnatt. När Billys mogwai, Gizmo, trots allt blir blöt blir det starten på en jul de boende i Kingston Falls sent kommer glömma.


Gremlins var alltid tänkt som en julfilm (inte minst eftersom den utspelade sig på... julen), men i ett försök att möta sina konkurrenters storfilmer gjorde Warner Bros. en kovändning och lanserade den mitt under glödande sommar istället. Det gör att den ofta inte är med på listor över julfilmer, men i och med nätets uppsjö av tyckare och listmakare börjar detta ändras. Storfilmerna den tävlade mot förresten? En fredag - lördag 1984 gick Gremlins upp tillsammans med Ghostbusters och Indiana Jones & The Temple Of Doom. Schysst biohelg det där.


Jag var livrädd för den här filmen när jag var liten. Den tonårige sonen till min dagmamma hade bestämt sig för att det här skulle han visa för mig, vid tiden fyra år gammal. Resultatet blev att mina mardrömmar befolkades av gremlins under några års tid. Det är värt att ta upp eftersom alla de ovan nämnda filmerna sägs ligga till grund för att åldersgränsen PG-13 skapades i USA, och ja, Gremlins är absolut inte en film för de yngsta. Det är däremot en förbaskat kul monsterfilm som bör ses av alla över elva år.


Specialeffekterna är galet bra. Dockorna som används är till 90% otroligt verklighetstrogna och rör sig makalöst bra! Det är egentligen bara i en scen man tydligt ser att man använt sig av stop motion. En sak som verkligen slog mig när jag nu såg om den var den detaljrikedom som alla scener har. Den kända bioscenen när de gröna småjävlarna tittar på Snow White (1937) är till exempel full av så många filmreferenser att jag var tvungen att pausa för att räkna dem. Detaljrikedom som denna gör att en film blir levande.


Skådespelarmässigt är filmen okej, utan någon som verkligen lyser. Zach Gilligan är okej i huvudrollen, men den som stjäl showen  (bland de mänskliga karaktärerna det vill säga) är min ungdomskärlek Phoebe Cates. Även Polly Holliday är riktigt sevärd i rollen som den avskyvärda Mrs. Deagle.


Chris Columbus är lite av en julfilmsexpert och det märks när det kommer till manusarbetet. Kingston Falls, filmad på samma set som Back To The Future (1985) ser ut som ett julkort i all sin prakt. Helt enkelt är snö Columbus medium. Med bra regi av Joe Dante är Gremlins en tekniskt väldigt skickligt gjord film. Det som drar ner betyget ett litet snäpp är att Columbus trots allt ibland har svårt att skriva karaktärer utan att de blir som karikatyrer. Det är kanske medvetet för att ge Gizmo och hans onda avkomma större utrymme, vad vet jag? Problemet är bara att vissa karaktärer känns lite väl slätstrukna.


Till syvende och sist är Gremlins dock en perfekt film att avsluta mitt lilla julprojekt med. Nu tar jag semester några dagar och tänker inte se en enda julfilm mer! God jul!


Betyg: 4+ husdjur med ansvarsklausuler av 5 möjliga

Av Ulf - 22 december 2016 19:15

 


Regi: Charles E. Sellier Jr.

Manus: Michael Hickey

Medverkande: Lilyan Chauvin. Robert Brian Wilson, Britt Leach mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures & Slayride

År: 1984

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0088117/


Julafton 1971 blir den då femårige Billy vittne till hur hans föräldrar mördas i ett vägrån. Mördaren, som bar tomtekläder, fångas aldrig och Billy och hans bror växer upp på ett barnhem. Billy utmärker sig genom att varje december bli våldsam och surmulen, något som en av nunnorna som driver stället tror beror på undertryckta minnen. Tretton år senare ska Billy fasas ut i samhället och får anställning i en leksaksbutik. Det går bra... sen kommer december.


Den spekulativa postern och titeln till trots är Silent Night, Deadly Night en av de bättre slasherfilmerna från tidigt 80-tal. Den är väldigt annorlunda i sitt upplägg än sina mer välkända genrekollegor i att Michael Hickeys manus vill utforska psykologin bakom mördarens handlingar och inte bara säga att "jaja, han är en mördarzombieclown eller något sådant. Vem kokar kaffe?" Det är klart att det inte är det mest djuplodande porträtt av förträngda minnen du sett, men bara att ambitionen finns där och följs konsekvent fram tills filmens sista tredjedel är anmärkningsvärt.


Filmens avslutande akt är mer av en standardiserad slasherjakt, men en underhållande sådan. Billys totala flipp på julafton 1984 kastar alla former av psykologiska ambitioner överbord, men då är du redan så pass investerad i karaktärerna att jakten faktiskt blir ganska spännande. Effekterna är ofta riktigt bra i all sin praktiska gloria och skapade tillsammans med filmens ämne en sådan stor kontrovers att protestmöten med arga föräldrar hölls i USA. Dels vände sig föräldrarna mot att tomten porträtterades som en yxmördare (trots att detta inte var något nytt inom skräckfilmen), men framförallt var det, föga förvånande, de många nakenscenerna som fick puritanerna att sätta riktigt i halsen. Det gör att den här filmen inte är helt lätt att hitta i oklippta versioner än idag.


Skådespelet är väl knappast på topp och regin haltar här och där, men överlag är Silent Night, Deadly Night överraskande bra. Gillar du skräck som inte helt rör sig efter mallen 1A och är beredd att bortse från att den charmigt daterade stilen ibland blir irriterande daterad är det här absolut en film för dig. Om jag inte hade blivit så grymt distraherad av den actionfigur av Jabba The Hutt som visas i bakgrunden ganska ofta. I need that!


Betyg: 4 naughty! av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2016 15:48

 


Varför den japanska postern? Jo, när starwars.com endast har högupplösta bilder på över 5 MB tyckte jag det var lite overkill...

 

Regi: Gareth Edwards

Manus: Chris Weitz & Tony Gilroy

Medverkande: Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Studios Motion Pictures/Allison Shearmur Productions mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3748528/


Imperiet tar ett allt hårdare grepp om galaxen, men saknar det sista avgörande vapnet som en gång för alla skulle göra dem till härskare över stjärnorna. Den före detta imperieingenjören Galen Erso har gömt undan sig själv och sin familj på en avlägsen planet då han vet vad det kan betyda om han blir tillfångatagen och tvingas att arbeta på vapnet. När Galen ändå tillfångatas lämnas hans dotter, Jyn, att klara sig själv. Cirka 15 år senare får hon möjligheten att äntligen ta hämnd och kanske hjälpa till att rädda galaxen på vägen.


Satt mellan episod 3 och 4 av Star Wars-sagan har Rogue One en rejäl uppförsbacke att klättra redan från start. Minnet av de underväldigande prologfilmerna och som väg in till den fantastiska del 4 väger tungt på filmen. Jag hade inte alltför höga förhoppningar eftersom filmer där man vet hur allt ska sluta sällan brukar engagera mig nämnvärt. Förra årets Star Wars Episode VII: The Force Awakens fick dessutom en lite för generös recension av mig. När jag sett om filmen landar den på en bekväm svag fyra och ja, det är stor skillnad mellan 4- och 4+ i min bok. Rogue One är inte heller den en femma, men tar ändå platsen som tredje bästa film i serien från förra årets rulle.


Rogue One är en ojämn film. Den börjar fantastiskt med storspelande Mads Mikkelsen och Ben Mendelsohn för att sen tappa rätt mycket i form av uppbyggnad. Det är väldigt mycket planethoppande fram och tillbaka. Jag antar att detta ska ge en skala över hur stort Star Wars-universumet faktiskt är, men vissa utflykter känns mest onödiga. Det ger andra akten ett splittrat intryck. När vi dessutom har en totalt överspelande Forest Whitaker som tar plats började jag skruva lite på mig i salongen. Det som räddar den andra akten är introduktionen av seriens bästa droid än så länge, K-2SO. Alan Tudyk levererar K-2:s repliker perfekt och blir filmens stora comic relief. Och comic relief behövs - Rogue One är mycket mer av en rak krigsfilm än vi är vana vid att se gällande Star Wars och det är på gott och ont. Felicity Jones och Diego Luna är adekvata i kvinnlig respektive manlig huvudroll, men handen på hjärtat hade de kunnat plocka in vilka skådespelare som helst att fylla de rollerna. De är okej, varken mer eller mindre.


Filmens tredje akt bjuder på kanske det största slaget i franchisens historia. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Alla scener som utspelar sig på marken är fantastiskt spännande och välgjorda, men det förvånar mig ännu en gång att man inte kan göra en vettig rymdstrid i Star Wars längre! Det är snabba klipp, explosioner utan andrum och slutklämmen är förbaskat löjlig. Jämför detta med den infernaliskt spännande uppbyggnaden i slutstriden i del 4 och den lämnar mycket över att önska. Det vägs dock upp till okej scener ändå med några inslag som långtida fans säkert lägger märke till. Jag ska inte avslöja vad de är, men det är något riktigt, riktigt häftigt. När filmen sen avslutas med kanske en av de bästa scenerna i franchisen får jag ändå kapitulera - det här är en mycket bra film.


Mycket av förhandssnacket har handlat om hur man plockat tillbaka en karaktär från de döda - inte bara i Star Wars-universumet utan även från vår verklighet. Peter Cushing "repriserar" sin roll som Grand Moff Tarkin trots att han varit död sedan 1994. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Det vore fullkomligt ologiskt att inte ha med karaktären i filmen, men samtidigt är CG:n inte riktigt där än. Guy Henry har dock studerat Cushings karakteristiska röst väldigt väl och om jag ska fria eller fälla måste jag nog välja det förstnämnda. Den andra CG-karaktären hade jag helst sluppit dock.


På tal om röstskådespelare återvänder James Earl Jones till sin paradroll som Darth Vader. Vader har inte särskilt mycket tid på skärmen i Rogue One, men den tid han har använder han desto bättre. Detta är i princip första gången vi ser Vader "go full Sith". Nej, gnällspiken med emo-sminkningen i episod 3 räknas inte.


Nämnas bör också Donnie Yen och Wen Jiang. Med inte så lite inspiration ifrån en viss japansk filmserie stjäl Yen föga förvånande de fightingscener han är med i. Hans samspel med Jiang är också mycket, mycket lyckat.


Med god regi av Gareth Edwards (som jag inte varit särskilt imponerad av tidigare) och en vidareutveckling av John Williams klassiska musik av Michael Giancchino blir Rogue One en högtidsstund för alla fans av franchisen. När manuset dessutom täpper till kanske den största logiska luckan i hela serien kan jag bara applådera. Så länge filmerna håller den här klassen får Disney gärna fortsätta pumpa ut en om året.


Betyg: 4 skitarga siths av 5 möjliga



 

Av Ulf - 17 december 2016 23:15

 


Regi: Bob Clark

Manus: Roy Moore

Medverkande: Olivia Hussey, Keir Dullea, Margot Kidder mfl.

Produktionsbolag: Film Funding Ltd. of Canada/Vision IV/Famous Players mfl.

År: 1974

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0071222/


Jullovet stundar i den lilla collegestaden och eleverna på det lokala hemmet för kvinnliga elever gör sig redo för att åka hem till sina familjer. När en av dem försvinner spårlöst kopplas polisen in. Efter att först inte ha tagit dem på allvar dras en utredning igång när en ung flicka hittas mördad i en närbelägen park. När flickhemmet dessutom börjar få mystiska samtal från en "Billy" börjar polisen lägga ihop ett och ett. Frågan är bara om det är för sent?


Den andra Bob Clark-filmen i rad, men den här gången är det en desto jämnare regi än i A Christmas Story (1983). Black Christmas brukar tillsammans med en handfull andra filmer sägas vara bland de första slasherfilmerna, men även om den i mångt om mycket följer samma struktur dras mina tankar mer till de italienska förlagorna från Dario Argento än till Jason och grabbarna i mask. Det är mer komplicerad psykologisk karaktärsutveckling än i gemene slasher och i regel också högre kvalitet på både klippning och filmteknik. John Carpenter sneglade mer än lite på den här filmen när han gjorde Halloween (1978). Konceptet med POV-kamera, en final girl och upptäckten av morden följer samma struktur och vissa bildrutor känns nästan som tagna från Carpenters mer kända skräckklassiker.


Skådespelsmässigt har Black Christmas ganska namnkunniga skådisar som John Saxon, Margot Kidder och Olivia Hussey. Dessa gör också bra ifrån sig i sina roller. Dessvärre har de också samlat en rad riktiga bottennapp i rollistan. När Kidder, Hussey eller Saxon spelar mot dessa blir skillnaden ibland extremt tydlig. Klipptekniken är då desto jämnare och vissa scener är väldigt snyggt redigerade.


Det som höjer Black Christmas över mittenfållan när det gäller skräckfilmer är dock manuset. Jag bryr mig om de här karaktärerna. "Billy" är också en av 70-talets mer obehagliga filmmördare även om vi först och främst ser honom i POV-tagningar. Användandet av telefonen som "terrorredskap" är också väldigt effektivt. Det något tvetydiga slutet gör också sitt för att låta filmen stanna kvar i tankarna ett bra tag efter eftertexterna. Kombinera allt detta med några scener som är förbaskat roliga och du får en riktigt bra julskräckfilm. Enligt uppgift ska den ha varit Elvis favoritskräckfilm. Bara en sådan sak gör den värd att se.


Betyg: 4 julgalningar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se