Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Lördag 23 feb 14:12

   



Drama Double Feature: Shoplifters & Mary Queen Of Scots

 

Årets Oscarsbevakning drar mot sitt slut och trots att jag inte hunnit med lika mycket i år som jag brukar göra måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd. Om jag har tid kommer jag även recensera den sista filmen i Bästa manliga huvudroll innan galan, men om inte blir detta min sista post innan tippning.

 

Den japanska Shoplifters (2018) skapade viss kontrovers i hemlandet eftersom den visar en sida av Japan som vi inte är vana att se på film. Handlingen kretsar kring en familj (nåja, mer eller mindre) småtjuvar som måste dryga ut sina magra löner med att stjäla från stadens affärer. När familjen tar hand om en liten flicka som blir slagen av sina föräldrar sätter en serie händelser igång som kan få deras överlevnadsstrategi att bli deras fall.

 

Regissören Hirokazu Koreeda har länge varit känd för sina socialrealistiska draman och lyckades med Shoplifters bli den första japanska vinnaren av Guldpalmen i Cannes sedan 1997. Tyvärr är det en tämligen ojämn film som Koreeda presenterar. Vissa scener är helt fantastiska och manuset i sig berättar en viktig historia som många nog gärna hade fortsatt att blunda för. Det här är vad som händer i ett land där det inte finns ett starkt socialt skyddsnät - folk faller mellan stolarna och tvingas ta hand om sig bäst de kan. Å andra sidan har Shoplifters ingen anledning att vara två timmar lång. Historien hade gett ett mycket större intryck om den hade komprimerats och skalats ner till kanske 90 minuter. Det är många och långa transportsträckor som med fördel hade kunnat skäras bort. Det är fortfarande en sevärd film, men den hade kunnat bli en klassiker. Nu tror jag att den tyvärr kommer glömmas bort om några år, Guldplam eller inte. Betyg: 3+ snatterikonstnärer av 5 möjliga.

 


Jag var lite orolig över kvällens andra film, Mary Queen Of Scots (2018) av den enkla anledningen att brittiska kostymdraman har, även om de är satta i en intressant historisk kontext, en benägenhet att bli ganska långsamma. När den dessutom har två skådisar i huvudrollerna som jag tycker är riktigt bra, men som har valt riktiga skitprojekt de senaste åren hade jag inga förhoppningar på den här filmen. Det är kanske därför jag också gillade den så mycket som jag gjorde.

 

Saoirse Ronan gör en fantastiskt bra insats som Mary Stuart och Margot Robbie är, om än inte lika, bra i rollen som Elizabeth I. Filmen följer till stora drag vedertagna historiska fakta, det vill säga att Stuart till sist förlorar sin tron, frihet och liv på grund av politiskt ränkspel och intriger, men den tar sig också friheter. Baserad på John Guys bok om Mary Stuart (som för övrigt rekommenderas) visar Mary Queen Of Scots upp en större respekt mellan de två regenterna än vad som tidigare skildrats. Detta, och det möte som de delar, har fått andra historienördar att muttra, men om man läser Guys bok finns det åtminstone indicier som pekar mot att historien kan ha gått till så här.

 

Hur som helst är Mary Queen Of Scots en väldigt vacker film med svepande landsskapsbilder och en produktionsdesign som är mycket välgjord. Den förtjänar en större publik än vad den troligen kommer få och är en av de större överraskningarna i årets Oscars-race för undertecknad. Betyg: 4 drottningar ingen muckar med... eller alla muckar med... eller... äh, ni fattar av 5 möjliga.

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 21 feb 21:00

 



Animated Double Feature: Spider-Man: Into The Spider-Verse & Mirai No Mirai  

 

Jag kör vidare med mina double features, vilket jag har upptäckt är ett rätt trevligt recensionsformat som jag nog behåller efter Oscarsgalan. Dagens två filmer avrundar kategorin Bästa animerade film och står som typexempel på de vitt skilda sätten att göra animerad film på i USA respektive Japan.

 

Spider-Man: Into The Spider-Verse har hypats så jag inte ens vet var jag ska börja. Det har talats om att det är den bästa Marvelfilmen från 2018. Superlativen har avlöst varandra i recensenternas vilja att hylla Spidde. Själv tyckte jag den var... okej. Till och med lite bättre än "ok", men långt ifrån den fantastiska film som alla andra verkar ha sett.

 

Filmen tar sin början med att Miles Morales, begåvad men uttråkad tonåring, blir biten av en, you guessed it, radioaktiv spindel. Världen har dock redan en Spider-Man i Peter Parker, men när denne tragiskt nog omkommer funderar Miles på att dra på sig masken och dräkten själv. Det som komplicerar saker än mer är att Wilson "Kingpin" Fisk har lyckats öppna en dimensionsportal för att kunna hämta tillbaka sin familj. Saker går som de brukar med galna planer och plötsligt spottar portalen ut inte mindre än fem andra spindelpersoner, alla från sin egen verklighet. Nu måste de hjälpas åt för att kunna skicka hem alla och stoppa Fisk.

 

Okej, jag erkänner - jag är en Spider-Man-puritan. Serien dog för mig med publiceringen av One More Day/Brand New Day (2007 - 2008) då Marvel tog beslutet att göra hela sin kontinuitet med hjälten värdelös genom den dummaste deus ex machina jag läst. Alltså, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det elva år senare. Därför är jag inte heller särskilt intresserad av de olika Spider-Man-karaktärerna i den här filmen, alla utom en yngre än ovan nämnda storyline. Märkligt nog är den enda hjältevarianten från innan deus ex stupido Spider-Ham som dök upp i en parodipryl redan 1983. Ja, och Gwen Stacy givetvis, men det här är inte min Gwen Stacy. Hmph!

 

Nu när jag surgubbat mig klart får jag sätta mig över 2008 års traumatiska upplevelser och bedöma Into The Spider-Verse på egna meriter. Den är helt okej. Storyn är inget speciellt, men inte något som heller stör. Filmens stora vinningar ligger i teknik och design. Into The Spider-Verse ser i mångt om mycket ut som en levande serietidning, ibland med onomatopoetiska uttryck på skärmen mixat med inre monologer i tankebubblor. Animationen är väldigt, väldigt mjuk och det märks att det var ett för Sony rekordstort team som varit ansvarig för den.

 

Men... sen är det det där med det überamerikanska sättet att göra animerad film på. Det är aldrig tyst! I en film runt 90-minuters-strecket hade fullt ös medvetslös varit helt okej. När filmen klockar in på knappa två timmar blir det dock för mycket. Allt och alla rör sig hela tiden och det ges väldigt lite utrymme för några karaktärsögonblick. Visst, det här ska vara en actionfylld film för barn, men det går att göra båda. Animationsjättarna hos förvisso amerikanska Pixar brukar lyckas hålla en bra balans i detta. Sony har tyvärr mycket kvar att lära. Betyg: 3 men stå still någon gång! av 5 möjliga.

 


Den japanska Mirai No Mirai är för en gångs skull en nominerad film från landet i öst som inte är producerad av Studio Ghibli. Istället är det relativa nykomlingarna Studio Chizu som står för underhållningen. Jag nämner det främst eftersom man kan verkligen se vilken enorm inverkan Ghibli har haft på den japanska animerade långfilmen. Om jag inte visste bättre skulle jag helt klart sagt att den var producerad av Miyazakis gamla gäng. Det är ett gott betyg i sig.

 

Mirai No Mirai följer fyraårige Kun som måste vänja sig vid att plötsligt ha en lillasyster att tävla med om föräldrarnas kärlek. Han hanterar inte det så värst väl. Men huset där familjen bor har en märklig ek i trädgården - en ek som tycks kunna transportera Kun i tid och rum för att se och lära sig av äldre och framtida familjemedlemmar.

 

Mirai No Mirai är i motsats till Into The Spider-Verse en slow burn som tog ett tag för att vinna mitt intresse, men när den gjorde det fick jag se förra årets sötaste familjefilm. Mamoru Hosoda (manus och regi) har gjort en film från ett perspektiv jag inte kan påminna mig att jag tidigare sett. I och med att vi får följa Kun och hans avundsjuka inställning till lillasyster Mirai blir det också hans verklighet vi får ta del av. Färdas han verkligen i tid och rum? Vem vet? Det spelar inte så stor roll faktiskt. Scenerna när Kun får "lära sig" cykla av sin gammelfarfar eller när framtida Mirai skäller ut honom när han är elak mot henne som barn är både finstämda och härligt surrealistiska. Animationen är på topp och Mirai No Mirai visar upp den säregna japanska traditionen att lyckas göra magisk realism i animerad form. Rekommenderas! Betyg: 4 tågentusiaster av 5 möjliga.

 

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 20 feb 15:45

 



Documentary Double Feature: Minding The Gap & Free Solo  

 

Plötsligt händer det, som det heter i reklamen. Bolagen fick tummarna loss och skickade mig två dokumentärscreeners. Nu ser klassen åtminstone hyfsad ut rent recensionsmässigt. Det var två väldigt olika filmer jag fick se. Bing Lius självbiografiska Minding The Gap skildrar Bings uppväxt tillsammans med sina skejtarkompisar i en av lågkonjukturens hårt drabbad stad i Illinois. Free Solo tar oss med på en minst sagt kittlande klättring när Alex Honnold siktar på att bli den första att klättra den svåraste stigningen på Yosemite utan linor.

 

Minding The Gap visar på en uppväxt långt ifrån den amerikanska drömmen. Bing Liu har ständigt sin kamera med sig vart han än går, eller ännu hellre skejtar, och lyckas på så sätt fånga en väldigt naturlig coming-of-age-historia som verkligen löper över en mängd år. Tänk Boyhood (2014) fast på riktigt. Att Liu skulle arbeta som kameraman när han kom ur tonåren var ingen högoddsare när man ser bilderna han filmade med billigaste möjliga utrustning under sin uppväxt. Minding The Gap är nästan oförskämt snygg för att vara en independentproduktion först och främst filmad av en kille som inte ens visste om att han filmade en dokumentär! Det är djupt orättvist att den här filmen inte är nominerad i bästa klippning med tanke på det enorma jobb det måste ha tagit för få ihop det här till en enhet. 

 

Lius debutfilm som regissör är lika delar en uppväxtskildring som det är en svidande kritik mot den andra sidan av USA som vi sällan ser på nyheterna. Dåliga socioekonomiska förhållanden döljs med fina fasader på husen och Liu och hans vänner för en ständig kamp för att hitta arbete. Bristen på jobb föder trassliga familjeförhållanden och samtliga Lius vänner bär på massa skräp i sin bakgrund. Det fina är att de, med undantag för den väldigt omogne Zack, reser sig över detta och tar hand om varandra. Minding The Gap är lika hjärtskärande som älskvärd. Se den. Betyg: 4 brädor på hjul av 5 möjliga.

 


Om Minding The Gap tar sitt avstamp i gemenskap är Alex Honnold å andra sidan väldigt ensam i Free Solo. Beslutet att klättra Yosemites svåraste vägg, El Capitan, är häftigt bara det. Att göra det utan linor är snudd på galenskap. El Capitan reser sig i nästan 90 grader och är ökänt svår att klättra överhuvudtaget. Alex är dock inte riktigt som andra människor. Det står klart när han genomgår en magnetröntgen som visar på hur hans hjärnan är tillräckligt tränad för att hans amygdala inte ska skrika i högan sky och börja pumpa ut flight or flight-responser. Han är verklighetens Daredevil - han känner ingen fruktan. Samtidigt framstår han som väldigt livsbejakande Vi får följa med på Alex två år långa resa för att förbereda sig och till slut klättra El Capitan.

 

Free Solo är djupt imponerande, inte bara för Alex bedrift, men också filmtekniskt. Teamet visar på otrolig kontroll över sin utrustning  - inte minst eftersom de måste hålla sig på behörigt avstånd för att inte bryta Alex koncentration. Elizabeth Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin har i viss mån specialiserat sig på dokumentärer om bergsbestigning. För några år sedan gjorde de den uppmärksammande Meru (2015) om en expedition uppför berget med samma namn. Dessvärre är de inte lika vassa på att få fram berättelserna bakom sina dokumentärpersoner. Det känns som de inte riktigt vill pusha när de nuddar vid känsliga punkter och filmen blir lidande av detta. Trots detta är Free Solo en fascinerande film och Alex bestigning i sig gav upphov till många halvkvävda läten från min sida. Betyg: 3+ bergsgetter av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - Måndag 18 feb 23:03

 


Regi: Paul Schrader

Manus: Paul Schrader

Skådespelare: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric Antonio Kyles mfl.

Produktionsbolag: Killer Films/Fibonacci Films/Arclight Films mfl.

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6053438/

 

Pastor Ernst Toller basar över den historiska First Reformed Church i en förort till New York. Uttråkad med sitt liv och med vacklande tro tar Ernsts liv en dramatisk vändning när en man han väglett tar sitt eget liv. Ernst får snart reda på att mannen inte bara var orolig för miljön utan var fast besluten att göra något åt saken. När Ernst brottas med sina egna tvivel angående miljöförstöring ska kyrkan snart fira 250 år. Detta, i kombination med dålig hälsa och jobbiga känslor för den avlidnes änka, försätter Ernst i en spiral som kan sluta hur som helst...

 

Manuskategorierna på Oscarsgalan brukar vara där man hittar de i min mening bästa filmerna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - story is king. Utan ett bra manus kan man lika gärna titta på animerade tavlor eller något. Paul Schraders manus till First Reformed är problematiskt. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt välskrivet, men det är ungefär 25 minuter för långt. Det har också en till en början väldigt pratig ton som mer för tankarna till litteratur än film. Samtidigt innehåller manuset vissa scener som är så otrolgt välgjorda att jag bara kunde gapa.

 

Amanda Seyfried och Ethan Hawke är båda bra i huvudrollerna, även om Seyfried spelar prästskjortan av Hawkes plågade pastor i de scener de delar. Som jag nämnde finns det vissa scener i First Reformed som är fantastiska och detta gäller framförallt en "kärleksscen" mellan Seyfried och Hawke. Du kommer veta vilken jag menar om du ser filmen. Den är värd att se enbart för nämnda scen.

 

First Reformed är kanske ingen klassiker, men den innehåller tillräckligt många intressanta saker och delar att jag ändå kan rekommendera den. Dessutom förhäxar Seyfried mig alltid med sina ögon. Det är gudomligt bara det.

 

Betyg: 4- plågade pastorer av 5 möjliga

RBG

Av Ulf - Måndag 11 feb 21:45

 


Regi: Julie Cohen & Betsy West

Manus: Julie Cohen & Betsy West

Skådespelare: Ruth Bader Ginsburg, Bill Clinton, Sharron Frontiero mfl.

Produktionsbolag: CNN Films/Storyville Films/Better Than Fiction Productions

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: BTL

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7689964/

 

Ruth Bader Ginsburg är troligen en av de mest namnkunniga amerikanska juristerna utanför landets gränser. Vid 84 års ålder visar hon inte några tecken på att sakta ner sitt arbete i HD utan är snarare mer talför och har en starkare röst än någonsin innan. Julie Cohen & Betsy West har regisserat detta porträtt av hennes liv, från den enkla starten i Brooklyn till maktens korridorer.

 

Ruth Bader Ginsburg, eller RBG som hon brukar få sitt namn förkortat, är en av de coolaste kvinnorna jag känner till. Därför var jag också väldigt glad att få tag i den här dokumentären. Som ni kanske har märkt lyser recensionerna av just dokumentärerna med sin frånvaro i årets Oscars-race. Samtliga bolag jag varit i kontakt med, förutom produktionsbolagen bakom RBG, har hitintills kategoriskt vägrat att skicka recensionsexemplar. Vi får hoppas att det hinner ändra sig tills galan går av stapeln. Hur som helst är RBG den enda dokumentär jag riktigt såg fram emot i klassen och den levde också upp till mina förväntningar!

 

RBG gör det mesta rätt som dokumentärbiografi. Den här genren har en benägenhet att bli ett enda långt hyllande av en person utan kontext. Cohen och West undviker denna ack för vanliga fälla genom att berätta Ginsburgs historia genom de politiska omvälvningarna i USA fråna 60-talet och framåt. Den här gången är dock glasögonen inte som så ofta annars på medborgarrättsrörelsen utan på 60- och 70-talens uppsving för organiserade feministiska rörelser. Ginsburg har gjort sig känd som en stark motståndare mot allt vad könsdiskriminering heter och har basat över flertalet uppmärksammade fall som hanterar just detta. Och som hon gör det!

 

Att se och lyssna på Ginsburg argumentera är en master class i retorik och debatteknik. Hennes anförande låter fullkomligt naturliga samtidigt som hon har en förmåga att hitta slagord och exempel som skär igenom all bullshit som en skalpell. När jag undervisar i de högre kurserna i engelska på gymnasiet brukar jag använda Ginsburg som exempel på hur ett anförande ska hållas. Hon är fullkomligt enastående!

 

Cohen och West gör dock inte bara en poäng av Ginsburgs juridiska karriär utan utforskar även hennes familjeliv och karaktär privat. Att denna fantastiskt vältaliga och hårdföra kvinna skulle vara lite av en blyg viol privat är väldigt intressant. Balansen som regissörerna hanterar mellan det juridiska och det privata fungerar för det mesta väldigt bra. Det enda jag har att invända på är att filmen saknar det där svårfångade "någonting" som ger en absolut femma i betyg. Det är dock på håret. Se världens coolaste jurist in action.

 

Betyg: 4+ benhårda små damer som kommer krossa dig av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 9 feb 17:59

 


Regi: Joel & Ethan Coen

Manus: Joel & Ethan Coen (två segment baserade på en novell av Jack London respektive Stewart E. White)

Skådespelare: Tim Blake Nelson , James Franco, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Television/Mike Zoss Productions

År: 2018

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6412452/

 

Ethan & Joel Coen återvänder till sin älskade americana och ger oss sex berättelser av absurditeter blandade med djupaste allvar. En sjungande revolverman, en misslyckad bankrånare och två något "speciella" prisjägare är bara några av karaktärerna vi stöter på i bröderna Coens version av vilda västern.

 

För den som läser bloggen regelbundet är det numera ganska uppenbart att jag älskar en bra western. Det finns något speciellt i mytbildningen kring USA:s gränsmarker när det begav sig, med hårda män, farliga kvinnor och talande revolvrar. Bröderna Coen har allt som oftast flörtat med hela americana-genren och tog till sist steget fullt ut till klassisk western med True Grit (2010). The Ballad Of Buster Scruggs är på gott och ont en antologifilm, vilket oftast brukar ha några briljanta segment och några utfyllnadsberättelser. Det fina med den här filmen är att den inte har några riktiga dalar men också bara en fullkomligt briljant berättelse - föga förvånande den om Buster Scruggs.

 

Tim Blake Nelson spelar den första historiens sjungande revolverman vars äventyr vi får följa. Det är lika delar smutsig "ny-western" som den extremt glorifierade varianten som John Wayne och grabbarna stod för. Den här kontrasten, med Buster som en gammal typ av hjälte satt i en modern miljö som han trots allt kan hantera, gör öppningssegmentet till filmens stora höjdare. Jag vek mig av skratt under vissa scener och hade gärna sett att bröden Coen hade gjort en hel 90 minuters-film om filmens titulära hjälte.

 

Resterande segment är inte direkt dåliga, men de kommer aldrig upp i riktigt samma nivå som Buster Scruggs. Jag vet inte om det var ett briljant drag eller inte att börja med den i mitt tycke bästa berättelsen eftersom den också bryter av väldigt mycket från resten. Jag lutar dock mer och mer till att det var det bästa de kunde göra. Den fick mig verkligen att se fram emot resten av, de mycket mörkare, historierna.

 

Favoriten efter Buster Scruggs är historien om två prisjägare som är på väg för att leverera kroppen av sitt senaste byte. I en diligens stöter de på en mycket märklig samling människor och dialogen som följer dem emellan är guld värd. Om jag ska välja en historia som lite, lite svagare än de andra blir det den om ett utvandringståg längs Oregon-leden. Den drar ut något på tiden och är en smula för dyster för att passa in med resten.

 

Om du gillar westerns eller för den sakens skull bra historier får du dock inte missa The Ballad Of Buster Scruggs. Det är inte en perfekt antologi, men det är mycket få antologier förunnat. Den kommer närmre än de flesta jag sett de senaste åren.

 

Betyg: 4 stetsonhattar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 31 jan 21:15

 


Regi: Marielle Heller

Manus: Nicole Holofcener & Jeff Whitty (baserat på Lee Israels bok)

Skådespelare: Melissa McCarthy, Richard E. Grant, Dolly Wells mfl.

Produktionsbolag: Archer Gray & Fox Searchlight Pictures

År: 2018

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4595882/

 

Lee Israel var en biografiförfattare precis under den omedelbara litterära toppnivån när uppdragen när uppdragen började sina. I ett desperat försök att tjäna pengar till hyran och andra levnadsomkostnader hittade hon sin andra talang - förfalskning. Det här är historien om hur Israel lyckades grundlura en hel litterär värld... åtminstone ett litet tag.

 

Jag har knappast gjort någon hemlighet att jag avskyr Melissa McCarthy som skådespelerska. Från att ha haft en start på karriären där hon fick ordentliga roller slog det över till dussinfilmer på temat "titta-jag-är-fet-och-därför-rolig". Samtidigt hade hennes tidiga roller visat att hon verkligen kan skådespela när hon får rätt roll och manus. Can You Ever Forgive Me? är Melissa McCarthy-show - på ett bra sätt. McCarthy förkroppsligar verkligen den älskvärda skitstöveln i den här filmen, framförallt för att Israel (om porträttet ligger nära sanningen) främst hade nolltolerans mot bullshit och idiotiska sociala konventioner. Hon körde sitt eget race och var oftast nöjd med det. Det är något jag kan respektera.

 

McCarthys parhäst är den brittiske veteranen Richard E. Grant i rollen som hennes kumpan och vän Jack. Grant är även han väldigt bra, men det står helt klart att han spelar andrafiol till McCarthy i den här filmen.

 

Välspelat må så vara, men filmens galghumoristiska ådra hade troligen blivit väldigt träig och tråkig i fel händer. Nicole Holofcener & Jeff Whitty har gjort ett jättefint jobb med adaptionen av Lee Israels memoarer och försöker verkligen inte skönmåla de tvivelaktiga val hon gjorde. Marielle Heller har gjort en bra jobb med regin också och är definitivt någon att hålla ögonen på. Can You Ever Forgive Me? är bara hennes andra film som regissör och med den här talangen för skådespelarregi och detaljer kan hon vara på väg mot något riktigt stort.

 

Can You Ever Forgive Me? fungerar på många olika plan. Det är en berättelse om en sällsam vänskap, en lågmäld thriller i böckernas värld och ett karaktärsporträtt av en kvinna som inser att hon trots allt kanske behöver lite av det världen kan erbjuda henne. En trevlig överraskning som rekommenderas!

 

Betyg: 4 bullshit artists av 5 möjliga

 

Av Ulf - Måndag 21 jan 10:58


Regi: Travis Knight

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr., John Cena mfl.

Produktionsbolag: Allspark Pictures/Bay Films/Paramount Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4701182/


Autoboterna håller på att förlora kriget om Cybertron och skickar B-127 för att scouta en planet avsides från konflikten. Han blir dock förföljd av två Decepticoner och blir allvarligt skadad. En tid senare hittar den bilintresserade tonåringen Charlie en märklig gul Volkswagen på den lokala bilskroten. När det går upp för henne vad, eller vem, det är hon hittat inser hon att livet aldrig kommer bli det samma igen.


Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande Transformers-franchisen kom till sist en film i serien som var värd att se. Bumblebee ser äntligen att Michael Bay relegeras till en producentroll och inte får sitta i regissörsstolen längre. Det var på tiden! Den gamle explosionsfetischisten kunde på sin höjd få till en habil actionsekvens, när han inte klippte sönder den i hackig epilepsiklippning. Travis Knight har tagit över regin och har lyckats med det som Bay inte gjorde - göra trovärdiga och älskvärda mänskliga karaktärer och ge robotarna mer än ytliga personligheter.


Mycket förtjänst ligger även hos manusförfattaren Christina Hodson som förstår att karaktärerna, såväl av kött som plåt, behöver utveckling och särdrag. Designmässigt ligger dessutom robotarna mycket närmre sina original och har skippat mycket av den överdrivet blänkande kromen. Tack för det. Bäst av allt är dock castingen. Hailee Steinfeld är i princip anti-Megan-Fox i sin genuina tough girl with a heart of gold-attityd. Steinfeld har redan en lång karriär bakom sig med bland annat en Oscarsnominering för True Grit (2010) i bagaget. Jag både hoppas och tror att vi kommer få se mer av henne. I andra roller märks wrestlaren John Cena, som trots att han knappast är The Rock är den av de många proffsbrottarna som försökt sig på film som lyckats bäst sedan ovan nämnda muskelknippe slog igenom.

 

Bumblebee har egentligen bara ett problem - den är för kort. Det är inte ofta jag säger det om en film, men jag skulle gärna suttit en halvtimme till. Om den här filmen går lika bra som Bays filmer i serien lär vi få se en uppföljare. Jag hoppas verkligen det och att de behåller samma team. Det skulle vara mycket intressant att se vad de hade gjort av kriget mellan robotarna på Jorden.

 

Betyg: 4 gula bubblor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se