Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Lördag 24 feb 23:48

 

Regi: Nora Twomey

Manus: Anita Doron (baserat på Deborah Ellis bok)

Medverkande: Saara ChaudrySoma Chhaya, Noorin Gulamgaus mfl.

Produktionsbolag: Aircraft Pictures/Cartoon Saloon/Mélusine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Irland/Kanada/Luxemburg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3901826/

 

Elvaåriga Pavarna växer upp under talibanernas styre i Afghanistan. När hennes far blir arresterad på märkliga grunder tvingas Pavarna blir familjens försörjare, men i ett land där elvaåriga flickor knappast kan hoppas på att ens kunna gå till marknaden på egen hand stöter hon på svårigheter. I ett försök att komma runt talibanernas regel klipper hon av sig håret och ikläder sig rollen som pojke och kanske kan hon få sin far ur fängelset på kuppen.

 

Cartoon Saloon har de senaste åren seglat upp som en av de mest lovande animationshusen i världen och The Breadwinner befäster detta. I en perfekt värld hade studion och framförallt deras huvudproducent/regissör Nora Twomey varit mer kända än vad de är. Tyvärr för Cartoon Saloons vidkommande när det gäller priser och utmärkelser ligger de lite väl utanför den etablerade fåran för animerad film i väst. Som fan av både animation och välberättade historier med hjärta är dock The Breadwinner ännu en lyckad skapelse.

 

En väldigt avskalad stil när det gäller karaktärsdesign blandas med mer konstnärligt utmanande bakgrunder och fantasisekvenser till en väldigt säregen stil. I ett Afgahnistan där talibanerna håller på att förlora sin omedelbara makt finns det hela tiden små och subtila tecken på hur deras tidigare benhårda fascistiska tolkning av islam börjar krackelera. Det är ett bra sätt att sätta historien i ett större perspektiv och gör Pavarnas värld väldigt levande.

 

Karaktärernas kamp är trovärdig och det är värt att notera att The Breadwinner inte är en film för de allra yngsta. Den har ganska tung tematik och framförallt finns här många scener som är väl skrämmande för mindre barn. Det är lite det som är Cartoon Saloons signum - att berätta animerade historier som inte skyggar för att visa hemskheter när historien kräver det. På så sätt ligger deras filmografi ofta närmre den japanska skolan än den amerikanska.

 

The Breadwinner är ytterligare en mycket bra animerad film från den irländska studion. Om du har intresse för nutidshistoria och/eller konflikten i Afghanistan är den ett måste.

 

Betyg: 4 brödvinnande döttrar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 22 feb 17:39

 


Regi: Dorota Kobiela & Hugh Welchman

Manus: Dorota Kobiela/Hugh Welchman/Jacek Dehnel

Medverkande: Douglas BoothSaoirse RonanJerome Flynn mfl.

Produktionsbolag: BreakThru Productions/Trademark Films/Silver Reel mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Polen/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3262342/

 

Ett år efter att Vincent van Gogh dött skickas Armand Roulin för att leverera ett brev från Vincent till en värdig mottagare. Han får höra talas om att Vincent mot slutet av sitt liv stod nära en man boende i den sömniga landsortshålan Auvers-sur-Oise och beger sig dit för att slutföra sitt uppdrag. När han måste vänta tills mannen är tillbaka från en affärsresa börjar Armand nysta i vad som egentligen hände Vincent och varför flertalet av byns innevånare är ovilliga att tala om honom överhuvudtaget.

 

Flertalet recensioner och artiklar om Loving Vincent har handlat om hur filmen förvisso är utsökt rent tekniskt, men att den haltar i manusdelen. För den som inte känner till det sedan innan är alla 65 000 bildrutor i Loving Vincent handmålade i samma teknik som van Gogh använde sig av. Dessa rutor har sedan animerats till den färdiga filmen. Det är ett lika galet som imponerande verk som sysselsatte drygt 100 konstnärer och ja, resultatet blir att det känns som att man tittar på en rörlig van Gogh-tavla.

 

Till skillnad från många andra recensenter tycker jag dock att Loving Vincents manus funkar nästan lika bra som dess visuella stil. Historien bakom van Gogh och hans död har berättats förr, inte minst i filmens värld, men vad Loving Vincent gör är att dra ner historien till sin essens och låta det konstnärliga sköta mycket av karaktärsutvecklingen. Vanligtvis skulle jag här börjat orera om att man minsann behöver ett starkt skrivet manus också för att det ska bli en bra film av det hela, men Loving Vincent är ett av de sällsynta fallen där en starkt distinkt filmestetik inte kommer i vägen för berättandet utan snarare förhöjer det. Resultatet blir visuell berättarkonst av allra högsta rang.

 

Det märks när filmskapare verkligen älskar det de arbetar med. Det gäller inte bara filmskapare utan alla former av konstnärer. En historia som förr blivit mer komplex berättad tas som sagt ner till sina grundstenar, men känns därför också väldigt naken och genuin i sitt känslouttryck. Loving Vincent var en mycket positiv överraskning som du bör se på duk. Jag såg en streamad recensionskopia. Det ångrar jag lite nu.

 

Betyg: 4 öronsnibbar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 18 feb 20:06

 

Regi: Feras Fayyad/Steen Johannessen/Hasan Kattan

Manus: Feras Fayyad

Medverkande: Khaled Umar Harah, "Mahmoud", "Ahmad" mfl.

Produktionsbolag: Aleppo Media Center/Larm Film/Kloos & Co. Medien GmbH mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Syrien/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333074/

 

Feras Fayyad följer ett team från hjälporganisationen White Helmets och deras kamp för att rädda så många civila som möjligt från Assad-regimens och Rysslands bombningar av Aleppo. Det är brutal bild som målas upp där civila mål blir urskiljningslöst bombade och teamet är först på plats för att rädda dem som räddas kan.

 

Det tog bara några minuter innan jag viskade "nej, nej, nej...". Räddningsarbetarna hade precis grävt fram ett avlidet spädbarn ur rasmassorna. Varken de män som gräver eller Feras Fayyad skyggar för att visa allt i precis så fruktansvärd detalj som man någonsin kunnat önska. Det här är Last Men In Aleppos stora styrka - det är inte bara en krigsdokumentär från fronten utan en krigsdokumentär på själva frontlinjen.

 

Det enda problemet med den här filmen är att den gjordes redan förrförra året under titeln The White Helmets (2016). Filmen vann en Oscar för bästa kortfilmsdokumentär och innehåller i princip samma berättarperspektiv. Missförstå mig inte, det här är en historia som behöver berättas fler gånger, men kanske hade det tjänat den här versionen bättre om man lyft blicken då och då för att granska de större geopolitiska händelserna. Det hade gett en kontext som snarare skulle förhöjt det personliga anslaget än att tynga ner det.

 

Filmen kan dock med sin längre speltid fördjupa de mänskliga levnadsödena på ett sätt som kortfilmsversionen inte hann med. Den kanske mest drabbande scenen, förutom den tidigare nämnda, är när en bräcklig vapenvila (som mer eller mindre betyder att det är färre bomber i alla fall) tillåter familjerna att ta sina barn till en av få kvarvarande lekplatser. Dagsutflykten får dock ett abrupt slut när ryska plan attackerar en annan del av staden. De trötta och resignerade blickarna från de vuxna blandat med barnens gråt kommer stanna hos mig länge.

 

Om vi bortser från vem som skjuter på vem i den här konflikten och ser till konsekvenserna visar Last Men In Aleppo dessa väldigt tydligt. Det rör sig om sönderbombade hus och människor, familjer som splittras och personer som begår hjältedåd på hjältedåd när de räddar sina grannar och bekanta. Den här dokumentären slår fast en av vår tids beskaste läxor som inte får glömmas: Glöm inte Syrien.

 

Betyg: 4 hjälmar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 19 jan 19:30

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Molly Blooms bok)

Medverkande: Jessica ChastainIdris ElbaMichael Cera mfl.

Produktionsbolag: Pascal Pictures & Entertainment One

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4209788/

 

Molly Bloom uppfostrades till att vara bäst på vad hon än företog sig. Med den attityden och med stenhård träning var hon en kvaltävling från att ta sig till OS i Salt Lake City. Sen bröt hon ryggen. En livslång dröm försvann och Molly hamnar på olika vägar som värdinna för ett mycket exklusivt pokersällskap i Los Angeles. Efter ett tag gör den gamla attityden sig känd igen - jag skulle kunna driva ett bättre pokersällskap själv. Man måste dock vara försiktig med vem man bjuder in till bordet...

 

Poker har alltid fascinerat mig, även om min egen erfarenhet främst sträcker sig till spel med vänner och kortare sejourer onlinepoker vid tidpunkterna då borden svämmar över av totala nybörjare. Alltså kan jag tillräckligt mycket om poker för att veta att jag inte kan någonting alls. Därför är filmer som Molly's Game som gjorda för mig.

 

Efter att konsekvent ha levererat några av de bästa manusen Hollywood har att erbjuda under lång tid gör Aaron Sorkin sin regidebut med Molly's Game. Förvisso har han fantastiska skådespelare att arbeta med och har varit i branschen ett bra tag, men jag är ändå imponerad över hur Sorkins förstlingsverk i registolen är så tajt regisserat! Molly's Game är ett bra exempel på hur en film kan vara lång men ändå behålla nerv och puls även om det inte är en action/fantasy/serietidningsfilm. Det "enda" som krävs är ett bra manus och en regissör som vet vad han gör. Sorkin vet vad han gör.

 

Jessica Chastain kommer knipa sin tredje Oscarsnominering i och med huvudrollen Molly. Chastains sätt att kunna skifta mellan känslonivåerna till synes sömlöst är återigen hennes starkaste sida och det är absolut så att hon bär Molly's Game på sina axlar. Bland de övriga rollerna märks den alltid lika sevärde Idris Elba i en biroll och den bästa rollprestation Kevin Costner gjort på år och dar.

 

Har du intresse av poker, spelteori eller mer subtila thrillers är Molly's Game något du bör se. Om du är som jag beger du dig sen ut på nätet och dammsuger forum och tidningsartiklar om vem de olika spelarna vid borden egentligen var bakom sina kodnamn. Resultaten kommer överraska dig.

 

Betyg: 4 ess av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 13 jan 20:14

 


Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

Medverkande: Gary OldmanKristin Scott Thomas, Lily James mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures & Working Title Films

År: 2017

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4555426/

 

London, maj 1940: Efter att ha missbedömt Hitlers avsikter och ha försatt Storbritannien i en prekär situation tvingas premiärminister Neville Chamberlain avgå. Winston Churchill utses till ny ledare och kastas direkt in i hetluften både på hemmaplan och i utrikespolitiken. Samtidigt hänger en katastrof i luften då stora delar av Storbritanniens armé håller på att tvingas ut i havet vid Dunkirk.

 

Förra året släpptes tre filmer som man nästan kan se som en trilogi. Börja med Darkest Hour, sen Dunkirk (2017) och avsluta med Churchill (2017). Som så ofta är mittenfilmen i trilogin den bästa, men Darkest Hour ligger inte långt efter.

 

Om Brian Cox gjorde sitt livs roll i Churchill både matchas och överträffas han av Gary Oldman i den här filmen. Det finns en anledning till att i princip alla posters till den här filmen proklamerar att "Gary Oldman is Winston Churchill in...". Ja, han är rollen in i minsta detalj och Anthony McCartens manus lyckas med balansakten mellan att skildra den mer privata sidan av Churchill med den politiska. Det är klart, här tas vissa friheter med historien, men knappast några avgörande sådana som de jag upptäckte i den andra omnämnda filmen.

 

Framförallt lyckas Joe Wright skapa en nerv i sin film med hjälp av skicklig klippning, musik och foto. Ja, vi vet exakt hur det kommer gå (om du inte kommer ihåg det sedan grundskolan... gå om), men precis som i Christopher Nolans Dunkirk är det det snabba berättandet tillsammans med stunder av stillhet som gör Darkest Hour till en mycket bra biografi över en dramatisk period i en mans liv.

 

Det är svårt att egentligen säga så mycket mer om Darkest Hour. Jag känner att min inspiration för att skriva recensioner på filmer baserade på Winston Churchill börjar sina lite. Förhoppningsvis, även om två av tre filmer om händelserna varit mycket bra, kan de låta gamle Winston vila lite nu... eller chilla. Förlåt, jag var tvungen.

 

Betyg: 4 mörka timmar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 12 jan 18:57

 


“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”


Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

 

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

 

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

 

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

 

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

 

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

 

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

 

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 7 jan 21:30

 

 

Regi: Martin Campbell

Manus: David Marconi (baserat på Stephen Leathers bok The Chinaman)

Medverkande: Jackie Chan, Pierce Brosnan, Rufus Jones mfl.

Produktionsbolag: Arthur Sarkissian Productions/The Entertainment Production Company/The Fyzz Facility

År: 2017

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615160/

 

Restaurangägaren Quans dotter omkommer i en terroristattack i London och världen tittar på med skräck när en nyuppkommen avknoppning av IRA tar på sig dådet. I Belfast är försteminister Liam Hennessy under hård press, inte minst med tanke på hans samröre med just IRA i sin ungdom. Saken blir inte lättare när han får en viss Quan på besök som kräver honom på namnen på bombmännen. Liam inser snabbt att Quan inte är någon man kan avfärda hursomhelst och finner sig plötsligt i både politisk och reell skottlinje.

 

Det finns ingen actionstjärna som Jackie Chan. Jag tror jag sett åtminstone 90% av vad han gjort under åren (vilket är en ansenlig hög med film) och bara det att han fortfarande lever vid snart 64 års ålder är en bedrift. Att han dessutom fortfarande sparkar röv med de bästa av sina konkurrenter är inget annat än ett mirakel. Med The Foreigner visar han åter var skåpet ska stå.

 

Det som skiljer den här filmen från det mesta i Chans filmografi är att den spelas helt seriöst. Chans typiska humor är inte här, men istället visar han sig från sin bästa enmansarmé-sida. Manuset, trots att det är flyttat till konflikten mellan England och valda delar av Nordirland istället för USA:s förortsvärld, påminner mycket om First Blood (1982) uppblandat med en god dos Taken (2008). Det är en väldigt lyckad blandning som förvisso inte bjuder på någon mer djuplodande analys av konflikten som sådan, men förenklar den inte heller. Chan har god kemi med Pierce Brosnan som den nordirländske försteministern och deras scener tillsammans bjuder på mer än ett bevingat ord.

 

The Foreigner är en mycket bra actionthriller som bara missar lite när det gäller karkatärsutvecklingen av vissa av birollskaraktärerna. Visserligen kan man diskutera om detta gjorts för bästa möjliga chockeffekt när somliga saker slutligen avslöjas, men det gör också filmens sista akt något förvirrande och framhastad. Det är dock ingen anledning till att inte se The Foreigner om du gillar Chan och vill se honom i en mer seriös roll.

 

Betyg: 4 mucka inte med kinesiska restaurangägare av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2017 11:00

 

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

 

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

 

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

 

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

 

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

 

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

 

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

 

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se