Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Fredag 19 maj 16:28


Regi: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Manus: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Medverkande: Roger Stone, Donald J. Trump, Paul Manafort mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6714534/

 

Roger Stone har varit en stark kraft i amerikansk inrikespolitik sedan Nixons dagar. Som den yngste anklagade i Watergateskandalen lyckades Stone navigera de politiska vattnen i Washington och bli en ledande röst hos Reagan och både Bush Sr. och Jr. Dokumentärfilmarna Dylan Bank, Daniel DiMauro och Morgan Pehme har följt honom under hans senaste kampanj - den att göra Donald Trump till USA:s president.

 

Om jag hade sett den här filmen för några år sedan hade jag tagit Trump som en seriös utmanare till USA:s presidentpost. Det hade inte varit så mycket för Trumps egenskaper som för Roger Stones. Stone kan vara det närmsta den machiavelliska fursten som man kan komma. Under personlighetsdrag som brukar kallas machiavelliska hittar vi vi definitionen: "Den machiavelliska personligheten präglas av manipulation och exploatering av andra, med en cynisk likgiltighet för moral och fokus på egenintresse och bedrägeri." Det här är en lysande beskrivning av Roger Stone, men ta inte mina eller filmmakarnas ord som sanning - det behövs inte då Stone själv medverkar i filmen.

 

Stone visar upp en skrämmande förståelse för det mänskliga psyket och säger helt öppet att all form av moral är svaghet och att allt är tillåtet för att vinna. Filmskaparna har fått i princip obegränsat tillträde till Stones privatliv och trots sin extrema fokus på sin egen framgång är Stone åtminstone ärlig. Han är helt öppen med vad han gjort, hur han gjort det och varför han gjort det. Understödja diktaturer? Jepp. Hitta på saker för att fälla politiska motståndare? Klart. Ljuga om diverse saker för att ragga röster? Jo då. Och det är här som Stone blir en fantastiskt fascinerande karaktär - hela hans framtoning säger att en obildad population är enkel att kontrollera. Han har empiriska bevis. Det är bara att titta på hans kampanjer.

 

Det skrämmande är att det krävdes så mycket mer mygel och falskspel fram till och med Bush Jr. Efter det har folk börjat svälja allt med hull och hår. Det är inget unikt för USA. Människor som känner sig maktlösa måste ha en syndabock. Om det är för jobbigt eller tidskrävande att sätta sig in i komplicerade politiska processer är det enkelt att falla för den som skriker högst. Det är där som Stone kommer in i bilden. Ge folket någon att samlas runt som inte talar fikonspråk och de kommer falla i linje.

 

Get Me Roger Stone är en unik inblick i moderna politiska processer. Det kanske sker med mer flaggviftande i USA än i Sverige, men samma principer råder även här. Och till mångt om mycket har vi Roger Stone att "tacka" för det. Det här är en film som inte predikar så mycket som den visar att så här är det. När de inblandede varken förnekar eller försöker skönmåla det hör i alla fall jag stöveltrampandet bakom ryggen.

 

Betyg: 4+ obligatoriska dokumentärer för politiskt intresserade av 5 möjliga

 

 


ANNONS
Av Ulf - Måndag 15 maj 21:17

 

 

Regi: Ben Young

Manus: Ben Young

Medverkande: Emma Booth, Ashleigh Cummings, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag: Factor 30 Films

År: 2016

Längd: 180 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896738/


Vicki Maloney blir kidnappad av Evelyn och John White - ett minst sagt dysfunktionellt och seriemördande par. Snart inser Vicki att det inte är en kidnappning för lösensumma som det gäller. Nu måste hon hitta ett sätt att vända paret mot varandra om hon ska ha någon chans att överleva. Samtidigt försöker Vickis föräldrar förmå polisen att inleda en sökningsinsats.


Det här var riktigt creepy! Synopsisen ovan låter som vilken annan thriller som helst, men Ben Young har med sin långfilmsdebut lyckats göra en film som verkligen vill gå ner i realismens mörkaste vrår. Här finns lite barnsjukdomar som för tankarna till studentfilm, såsom överdrivet användande av vad jag brukar kalla "meditativ slowmotion", men Youngs grepp om sina karakärer är det som spelar någon roll. 


Skådespelarregin är på topp, även om jag stör mig på att det är väldigt uppenbart att Ashleigh Cummings (Vicki) absolut inte är 17. De flesta castar äldre skådespelare i ungdomsroller, men mycket riktigt är Cummings 25 år och kan inte riktigt komma undan med att spela tonåring längre. Sen att hon är väldigt bra i rollen är en annan femma. Den som dock stjäl varenda scen hon är med i är Emma Booth som Evelyn White. Booth visar upp mästerliga takter när hon låter sin karaktär pendla mellan självsäkerhet och att krypa för sin make i ett väldigt drabbande porträtt av hur man som offer själv kan bli förrövare. Stephen Curry är även han väldigt bra som maken, John, och hans skiften mellan lugn och manipulerande samt arg och våldsam är sjukt obehagliga.


Här finns några riktigt obehagliga scener, men de utspelas nästan alla i ditt eget huvud. När Young ska skildra övergreppen stänger han bokstavligen talat dörren till rummet där Vicki hålls fången. Vi hör ljuden, korta små dialogbitar, men inte så mycket mer. Det är ett väldigt effektivt sätt att låta tittarens egen fantasi få fritt spelrum. Antydan av våld utan att visa våld är oftast bra mycket mer effektivt än att bada i gore helt enkelt.


Hounds Of Love är inte för alla. Då filmen har det tema den har och försöker hålla sig väldigt realistisk vill jag varna för att den kan fungera som en trigger för dåliga minnen och upplevelser. Med det sagt så lovar den här filmen mycket gott för Youngs framtida karriär.


Betyg: 4- oslipade diamanter av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 13 maj 14:00

 


Regi: Will Allen

Manus: Will Allen

Medverkande: Will Allen, Dimitrius Pulido, Phillipe Coquet mfl.

Produktionsbolag: WRA Productions/Very Special Projects/Whitewater Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5278464/

 

Will Allen hade precis tagit examen från ett filmprogram på universitetet när han kom i kontakt med Buddhafield - en religiös grupp under ledning av den karismatiske Michel Rostand (född Gomez). Rostand förespråkade en livsstil som i viss mån låg i linje med diverse österländska traditioner, men som ändrades markant under Allens samröre med gruppen. Drygt 22 år senare lämnade Allen Buddhafield. Holy Hell är hans berättelse om tiden där.

 

Jag har sett åtskilliga dokumentärer om sekter, kulter och "karismatiska ledare", men sällan har jag stött på något så drabbande som Holy Hell. Skillnaden mellan Allens dokumentär och liknande ligger i att den tar sin tid och besparar oss från sensationalism. Allen berättar och visar om hur det framstod som en rationell handling att dedikera sitt liv till Buddhafield och ja, på sättet han visar det verkar det till en början tämligen harmlöst. När skynket sedermera dras bort allt mer inser vi hur skicklig manipulatör Rostand egentligen är.

 

Det är klart att Rostand framstår som excentrisk redan från första början, men det är just det - excentrisk, inte knäpp. Som tittare börjar man ana oråd när man får små inblickar i hans bakgrund. Som misslyckad skådespelare (med en statistroll i Rosemary's Baby, 1968, som enda kända mainstream-arbete) och dansare är hans väg till inflytande över en grupp människor inte så värst annorlunda från andra till storleken mindre sekter. Isolation från familj, kontroll över sexualitet, påtvingade fysiska övningar (dans) är saker som vi känner igen från andra sekter. Samtidigt blandar han upp det med att medlemmarna trots allt skulle ha dagjobb och kontakt med samhället. Om någon gick för långt utanför ramen blev de inhalade igen. Allt detta, i kombination med härskartekniker och manipulation i form av "terapi" och hypnos, gör Rostand till en fruktansvärd bekantskap.

 

Om Holy Hell bara hade varit Allens historia hade man kunnat avfärda den som en personlig vendetta. När man dock inser att Allen var mycket högt uppsatt i gruppen och dokumenterade det mesta som hände blir bilden svårare att bortförklara. I kombination med andra högt uppsatta medlemmar ger han en bild av just ett heligt helvete. Samtidigt är filmen inte fördömande av andra än Rostand. Den visar på positiva gruppdynamiska processer och saker som hände också och ger förklaringar till varför några av kärnmedlemmarna sökte sig till gruppen. Föga förvånande handlar det mycket om intolerans från resten av samhället och/eller familjen. Så vem kan klandra dem? Det står dock klart att Rostand såg detta som sitt livs roll och tänkte krama varenda droppe ur den. Allen lyckas på ett effektivt sätt definiera var skuldbördan ligger och det gör Holy Hell till en speciell film. 

 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när fasaden börjar smulas sönder, utan se den här filmen. Bra saker, fjärran ifrån liknande dokumentärer med spänningsmusik och häftiga inzoomningar.

 

Betyg: 4+ övningar i narcissism av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 24 april 22:45

 

 

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

 

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

 

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

 

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

 

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

 

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

 

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 14 april 23:30

 


Regi: Jon Nguyen/Rick Barnes/Olivia Neergaard-Holm

Manus:  N/A

Medverkande: David Lynch

Produktionsbolag: Absurda/Duck Diver Films/Hideout Films mfl.

År: 2017

Längd: 90 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1691152/

 

The Art Life är termen som konstnären, regissören, animatören och musikern (jag hade kunnat hålla på långt längre) David Lynch använder sig av när han ska beskriva sitt skapande. Tre dokumentärfilmare har fått exklusiv tillgång till en annars väldigt tillbakadragen man och genom Lynchs ord berättas ett porträtt från barndomen fram till premiären för Eraserhead, 1977.

 

Ni känner redan till min besatthet med David Lynch, så jag ska inte dra den en gång till. Om man skriver en serie artiklar om tillkomsten av en ny säsong av Twin Peaks i tre år (!) innan den har premiär har ni någorlunda koll på hur mycket den här mannens konst betyder för mig. Så, klart.

 

The Art Life är, föga förvånande, en märklig film. Att skildra Lynchs barndom fram till hans genombrott sätter förvisso fingret på just skapandet av en konstnär (nej, jag ska inte göra trötta James Joyce-allusioner), men det utelämnar många viktiga skapandeprocesser främst mellan åren 1977 - 1992. Jag skulle vilja påstå att även om Lynchs filmer och konst sedan dess har varit bra, ibland fantastiska, har de sällan kommit upp i samma nivå som under nämnda tidsspann. Jag vill åt vad det var som klaffade exakt där och då.

 

Därmed inte sagt att den här dokumentären är dålig. Den lyckas bland annat med konststycket att ge oss en gedigen bakgrund till Lynchs influenser och uppfostran och samtidigt förstärka den mytos han omges av. Eller frågan är om det är Lynch själv som gör det i sin interaktion med kameran? Klart står att samtidigt som Lynch själv skapat en del av sin egen myt slås man som tittare av hur vissa saker påverkat honom ordentligt och kanske gjort honom till den excentriker han har rykte om sig att vara.

 

Filmskaparna låter Lynch föra hela talan och han gör det på typiskt manér med sin sävliga och eftertänksamma röst. Samtidigt som han berättar sina historier får vi en inblick i de kreativa processer han genomgår i sin privata ataljé. Just dessa scener pendlar mellan starkt och svagt helt enkelt på grund av att Lynchs bildkonst också gör det. Han hade säkert kastat en kopp kaffe i ansiktet på mig, men för mig är Lynch, i fallande skala,: regissör, manusförfattare, fotograf, musiker och sen bildkonstnär.

 

Känslan när jag lämnade salongen var att jag förvisso kanske inte lärt mig särskilt mycket jag inte redan visste (men sen får jag nog också klassa mig själv som Lynch-expert vid det här laget), men ändå fått viktiga pusselbitar att sättas ihop på nya sätt. Om du bara är måttligt bekant med hans verk är det här en fantastisk introduktion till hans konstnärskap. Själv ville jag kanske ha lite mer utvecklade svar (vad tusan sa Mr. Smith?! Ni kommer förstå om ni ser filmen), men hade ändå en smärre högtidsstund i biostolen. 

 

Betyg: 4 and boy does he hate Philadelphia! av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 12 april 18:15

 


"Perhaps real beauty was something unrecognized by the conscious self, a work that was always in progress, a thing of being rather than seeing"

 

Författare: Stephen King

År: 1994 (svensk utgåva 1995)

Sidor: 612

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7119-881-4

 

Nyblivne änklingen Ralph Roberts har börjat få problem med sömnen. Varje natt tycks han sova lite mindre och när han dessutom börjar se ljusfenomen i vaket tillstånd bestämmer han sig för att söka vård. Det visar sig att det inte finns någon hjälp att få. Ralph är dock inte den ende i Derry som börjar uppträda konstigt. Hans granne och vän, Ed Deepneau, har misshandlat sin fru svårt efter att hon skrivit på en aborträttskampanj. När den kända feministen Susan Day bestämmer sig för att tala vid stadens kvinnoklinik sätts skeenden igång som Ralph hamnar mitt i... inte minst sedan han börjar se inte bara ljusfenomen utan även skönja världar bortom denna.

 

Insomnia är en av Kings mest utskällda och sågade böcker. Jag kan i viss mån förstå varför. Om du inte har kunskap om The Dark Tower-serien kommer de sista 150 sidorna eller så vara tämligen obegripliga. Insomnia fungerar således som en fristående "del" i The Dark Tower som handlar en hel del om begreppet ka - ett komplicerat begrepp som genomsyrar en stor del av Kings författarskap. Det närmsta jag kan jämföra det med är romarnas pietas, ett livsöde bundet till dig som du kan kämpa emot om du så önskar, men om du följer det kommer ditt liv också belönas på olika sätt.

 

Som ni märker är Insomnia en av Kings mer svårtillgängliga böcker och jag skulle inte rekommendera den till personer som bara läst en eller två av hans böcker innan. För mig som fan av Kings berättelser i stort är dock Insomnia riktigt bra. Första gången jag läste den tappade jag mycket riktigt bort mig i metafysiken, men med desto större förkunskap om Kings multiversum är den inte alls svår att ta till sig.

 

Alla komplicerade allusioner och beröringspunkter i världen hade dock inte kunnat rädda boken om det inte fanns en god ramberättelse här med. Att King först och främst låter pensionärer spela huvudrollen i narrativet är ovanligt för honom och gör Ralph Roberts och hans vänner till några av de mer säregna karaktärerna han skrivit.

 

Bokens röda tråd, den om abortpolitik, hade lätt kunnat bli rejält lökig om den inte vore så välresearchad. King ger sig inte in i politikens snävare vrår utan håller sig till att utforska konflikterna mellan abortförespråkare och abortmotståndare. Även om det inte råder någon tvekan om att King sluter sig till de förras skara är han ändå inte helt okritisk utan låter problematisera genom vissa av sina karaktärer. För en vid tiden medelålders amerikansk man är det åtminstone ganska progressivt, men framförallt är konflikten spännande skriven. Kombinerat med bokens "monster" (första delen heter "little bald doctors") blir det ett tämligen intrikat muserande över livets villkort om du så är pensionär som spädbarn.

 

För den som orkar grotta sig ner i Kings mytologi är Insomnia en bok som ger väldigt mycket. Det är en av de böcker han skrev under tidigt 90-tal som jag håller högst och som drabbad av periodvis insomnia själv känner jag igen mig väldigt väl i beskrivningarna. Mycket bättre än sitt rykte helt enkelt.

 

Betyg: 4 skalpellviftande, skalliga små doktorer av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 april 15:45

 


Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

 

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

 

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

 

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

 

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

 

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

 

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

 

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se