Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 24 september 2016 00:45


Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

 

 

2.24. The Ultimate Computer

 

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

 

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

 

 

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

 

 


 

2.25 Bread & Circuses

 

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

 

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

 

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

 

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

 

 

2.26 Assignment: Earth

 

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

 

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

 

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

 

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

 

 

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

 


 

3.1 Spock's Brain


Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

 

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

 

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.



 

 Vad jag önskar mig i julklapp

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Ulf - 17 september 2016 09:27

 


Författare: Stephen King

År: 2014

Sidor: 427

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7503-515-4

 

"Most people are sheep and sheep don't eat meat."

 

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv och funderingar på om han ska ta livet av sig. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

 

Kings rykte som enbart skräckförfattare är något oförtjänt. Han har gjort nedslag i ett antal genres och stilar genom åren och många av hans mer atypiska historier har också blivit hans mest hyllade. Mr. Mercedes markerar den första riktiga thriller han skrivit, med undantag från den under pseudonym utgivna Rage (1977). Kanske något förvånande, men i och med att thrillergenren och skräcken ofta går hand i hand skulle jag tro att många av hans tidigare historier hade kunnat stå för sig själva som just thrillers om man redigerat bort skräckelementen. Mr. Mercedes är hursomhelst den första boken av tre om Bill Hodges och en mycket trevlig bekantskap.

 

King briljerar där han brukar, med sina karaktärer. Hodges må dela en del av klyschorna vi kan hitta i många thrillers, men de går aldrig till överdrift. Han framstår aldrig som en "superhjältedetektiv" utan behöver istället ta hjälp av vänner och bekanta för att lösa saker han helt enkelt inte har någon kunskap om. Hodges blir en ödmjuk Philip Marlowe och mer av en vardagshjälte än mästerdetektiv.

 

Även om Hodges och hans karaktär är välskriven är Kings verkliga seger karaktärsporträttet av Mr. Mercedes själv. Maken till obehaglig antagonist var det sällan jag läste! Mitt i sitt galna resonerande är han nämligen djupt mänsklig och uttrycker den obehagliga översittarandan man ofta hittar hos människor som blivit bittra på livet. Det är egentligen inte hans fel att han agerar som han gör - han har alltid en ursäkt. Avsnitten som beskriver hans komplicerade förhållande till sin mor är bland bokens bästa.

 

Mr. Mercedes är ännu en triumf för King och en välförtjänt sådan. Det kan inte vara lätt att bege sig in i en ny genre när man börjar närma sig 70 bast, men Kings berättarglädje och anda smittar av sig. Tempot är högt och jag hade så pass kul att jag beställde del två i serien redan när jag hade 100 sidor kvar. Det är ett gott betyg.

 

Betyg: 4 tyska muskelbilar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 september 2016 19:00


Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

 

 

2.20 Return To Tomorrow

 

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

 

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

 

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 

 

 

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande


 

  

2.21 Patterns Of Force


Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

 

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

 

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

 

 

 

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien



 

  

2.22.  By Any Other Name


Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

 

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

 

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

 

 

 

 

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 

 

     

 2.23 The Omega Glory

 

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

 

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

 

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 

 

 

 Inte jazzbacillen direkt

Av Ulf - 4 september 2016 17:15

 


Regi:  Florian Gallenberger

Manus: Florian Gallenberger & Torsten Wenzel

Medverkande: Emma Watson, Daniel Brühl, Michael Nyqvist mfl.

Produktionsbolag: Majestic Filmproduktion/Iris Productions/Rat Pack Filmproduktion mfl.

År: 2015

Längd:  110 min

Land: Tyskland/Frankrike/Luxembourg

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4005402/


Chile, 1973. Augusto Pinochet tar över makten i en militärkupp och inför sitt ökända skräckvälde. Lena och Daniel, två tyska medborgare, hamnar mitt i upproret. Daniel, som stöttat den legitime president Allende, grips och förs till det sektliknande klostret/politiska fängelset Colonia Dignidad. I ett modigt och/eller dumdristigt ögonblick svär Lena sig in sig vid klostret för att frita Daniel. Men Colonia, under ledning av den bestialiske Paul Schäfer, visar sig vara allt annat än enkelt att fly från.


Jag hade aldrig hört historien om Colonia Dignidad innan jag såg den här filmen. I det Pinochet-kontrollerade Chile var Colonia något så bisarrt som en tysk enklav i samarbete med regimen, bestående av inte tyska utvandrare och framförallt gammal SS-personal. Schäfer adopterade en strikt nazi-liknande disciplin kombinerat med en riktigt perverterad version av kristendom för att dels kontrollera sina "undersåtar" och dels kunna leva ut sina pedofila böjelser. Det finns till och med obekräftade rapporter från CIA om hur Josef Mengele skulle ha genomfört experiment här. Det är en tanke lika mörk som fascinerande.


Florian Gallenberger och Torsten Wenzel berättar gripande om livet i lägret sett utifrån Lena och Daniels ögon. Emma Watson och Daniel Brühl är mycket bra i huvudrollerna. Michael Nyqvist har rollen som Schäfer. Han pendlar mellan väldigt bra och underspel. Framförallt måste Nyqvist skaffa en röstcoach när han har roller på engelska. Hans uttal skär genom benen på en anglofil och gör att vissa scener helt enkelt inte fungerar.


Gallenbergers och Wenzels manus har dessvärre en del logiska luckor som skulle behöva mer förklaring. Medan regin är tajt från den förre skulle manusarbetet behöva en sista genomkoll för att flyta på riktigt bra. Men, med bra klippning, musik och till allra största del välspelad måste jag ändå rekommendera Colonia - inte minst för att den beskriver en del av nutidshistorien som är sorgligt underrepresenterad på film.


Betyg: 4- chilenska tyskar av 5 möjliga

Av Ulf - 29 augusti 2016 16:30

 


Regi: Jean-François Richet

Manus: Peter Craig & Andrea Berloff (baserat på den förres roman)

Medverkande: Mel Gibson, Erin Moriarty, Diego Luna mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Wild Bunch

År: 2016

Längd:  88 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3647498/


När Link kommer ut från fängelset har hans dotter rymt hemifrån. Två år senare får han ett telefonsamtal från dottern - hon är i fruktansvärd knipa och behöver hans hjälp. Till en början tror Link att det endast rör sig om pengar, men sanningen, att hans dotter mördat en knarklangare, kommer snart fram. Och det visar sig att knarklangaren hade kopplingar längre upp i näringskedjan än de båda kunnat ana...


Jag kan inte riktigt komma över att Mel Gibsons karaktär i den här filmen heter Link. Jag väntar mig att han ska dra fram ett svärd och försöka rädda Zelda. Med Gibsons track record vore det inte helt otroligt. Nåja, säga vad man vill om Gibsons mentala krumbukter sedan 2000-talets början, men i Blood Father visar han återigen att han är en actionhjälte att räkna med. Han är fullkomligt trovärdig som den före detta brottslingen som försöker få rätsida på sitt liv. Scenerna han har med sin AA-sponsor, spelad av den alltid lika duktige William H. Macy, tillhör filmens höjdpunkter.


Medan Gibson sköter sig riktigt bra har jag lite problem med Erin Moriarty i rollen som hans dotter, Lydia. Moriarty pendlar mellan riktigt bra skådespel och att spela under i en del scener. Det är en ojämn prestation helt enkelt. Sen ska det också sägas att Blood Father inte står och faller på lysande skådespel heller. Det här är en hårdkokt actionthriller som skickade mig tillbaka till 80-talets genrediton. Samtidigt har den tydliga drag av mer modern film, inte minst No Country For Old Men (2007). Fokuset ligger dock mer på action än i nämnda inspirationskälla.


Det som lyfter Blood Father långt över gemene actionthriller är den tekniska kompetensen. Den amerikanska öknen har sällan sett så vacker ut och vissa scener är mästerligt klippta. Actionsekvenserna är tunga och hårdslående. Det enda jag egentligen har att anmärka på är kemin mellan Moriarty och Gibson som inte riktigt funkar alla gånger. Annars är det här en riktigt högoktanig actionthriller. Överraskande bra.


Betyg: 4 ökentatueringar av 5 möjliga

Av Ulf - 28 augusti 2016 15:13

 

Regi:  Billy O'Brien

Manus: Billy O'Brien & Christopher Hyde (baserat på Dan Wells roman)

Medverkande: Max Records, Christopher Lloyd, Laura Fraser mfl.

Produktionsbolag: Floodland Pictures/Fantastic Films/Level 5 Films mfl.

År: 2016

Längd:  104 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4303340/


John är allmänt ansedd som en konstig enstöring av sina klasskamrater. Saken blir inte bättre när hans mor är stadens rättsläkare och John praktiserar på samma arbetsplats. När en rad bestialiska mord inträffar i det lilla samhället riktas Johns uppmärksamhet mot en av sina grannar. Hans fascination för seriemördare och smått instabila grepp om verkligheten gör dock att han samtidigt måste kämpa mot sitt eget mörker. Är han en seriemördare i vardande själv?


Jag gick in i den här filmen utan några som helst förväntningar och förkunskaper. Titeln drog in mig. Vad jag fick var en mycket säregen historia långt ifrån gemene seriemördarthriller. I Am Not A Serial Killer är en del uppväxtdrama, en del deckare och en del lek med det mänskliga psyket. För det mesta funkar det också väldigt bra. Max Records (vilket namn!) är bra i huvudrollen, men det är Christopher Lloyd som den här filmen nästan verkar skriven för. Lloyd, med ett galet utseende redan under hans glansdagar på 80-talet, är genuint obehaglig i rollen som den misstänkte grannen, Crowley.


Det är ingen tillfällighet att grannen heter just Crowley. Det är inte en så subtil nick till en viss ökänd ockultist och ger också en föraning om filmens vändning. Jag är inte riktigt tillfreds med hur manuset utvecklar sig, men det är sannerligen unikt i sin genrekombination. Främst kom jag till att tänka på en serie gamla avsnitt av The X-Files (1993 - 2015) om Victor Tooms. Mulder och Scully gjorde det dock bättre. Lloyd räddar filmen från att sjunka alltför långt ner med sitt spel och jag vill se honom i fler roller av den här typen.


I Am Not A Serial Killer är också en tekniskt utsökt film, med ett blekt foto och välkomponerad musik. Det är något märkligt att ett främst irländskt team gör en film med amerikanska skådespelare som utspelar sig i den amerikanska mellanvästern. Varför inte förlägga handlingen till Irland? Resultatet blir att filmen redan gått upp i USA, men vi europeer får vänta tills minst december. Förhoppningsvis kommer den göra en rundtur på de europeiska genrefilmsfestivalerna innan dess. Det är en film som passar som handen i handsken på sådana tillställningar.


I Am Not A Serial Killer är en originell historia som säkert inte kommer falla alla i smaken. Om du vill se en annorlunda thriller med fint skådespel kan jag dock rekomendera den varmt.


Betyg: 4- men vem låter sin tonårige son praktisera som patolog? av 5 möjliga

Av Ulf - 23 augusti 2016 12:28

 


Regi:  Daniel Ragussis

Manus: Daniel Ragussis

Medverkande: Daniel Radcliffe, Toni Collette, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Atomic Features/Green-Light International/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4781612/


Nate Foster är en väldigt begåvad FBI-agent som har det svårare med det sociala samspelet. När han kallas in för att förhöra en misstänkt terrorist uppmärksammas hans kunnande av Angela, en veteran inom anti-terror. Angela är övertygad om att nästa stora terrorattack kommer bli från landets högerextrema element. Spåren leder till den kontroversielle radioprataren Dallas Wolf. Någon behöver dock luska ut exakt vad Wolf och områdets vit makt-organisationer har i kikaren. Lotten faller på Nate. Frågan är om han kan stoppa planerna i tid?


För personer som är intresserade av brottsbekämpning är Michael German ett välkänt namn. German var en av de främsta agenterna FBI hade under täckmantel och först och främst bekämpade han högerextremism. Imperium är i mångt om mycket baserad på Germans erfarenheter och han hjälpte även till med manusarbetets mer tekniska detaljer. Det gör att filmen, även om det inte är en sann historia som sådan, får en väldigt autentisk ton. Det är också det som gör den stundtals så skrämmande.


Daniel Ragussis manus är så pass drabbande som det är i och med att han tar en helhetsbild av den amerikanska nynazismen. I de flesta andra filmer jag sett om fenomenet behandlas endast skinheadvarianten av nynazister, men Ragussis låter oss följa med in i de välartade förortshusen och visar hur den riktiga makten hos de högerextrema ligger bakom ljusskygga fasader långt från kängor och rakade skallar.


Ragussis regi är även den mycket bra, framförallt när det kommer till skådespelarna. Daniel Radcliffe är långt, långt från Hogwarts i rollen som Nate och gör det mycket bra. Jag var till en början lite skeptisk till hur han skulle klara av att porträttera en FBI-agent (killen är tämligen ung), men det är just detta utseende och framtoning som gör att han klarar av att även spela undercover-rollen som övertygad nazist. Även Toni Collette är bra i rollen som anti-terrorexperten Angela och kemin mellan henne och Radcliffe fungerar utmärkt.


Det enda jag har att anmärka på är filmens tempo. Det finns en tydlig nedgång i tempo och berättande i filmens mitt, vilket gör att andra akten blir något lidande. Dessutom skulle jag vilja ha en lite tydligare förklaring om de olika grupperingarna i filmen. För en icke-amerikan kan det ibland vara svårt att hänga med i alla förkortningar de slänger sig med gällande dessa organisationer. Men, Imperium är en bra film som visar något viktigt - rasismen kommer inte bara med rakad skalle utan även i kostym.


Betyg: 4 you're a skinhead, Harry av 5 möjliga

Av Ulf - 20 augusti 2016 15:00

 


 

OBS! Uppdatering! The good people på Apart Förlag AB vill stötta sina författare och även ge er läsare av Skitfinkultur en chans till lite rabatt! Köp boken direkt från apartforlag.se så får Andersson bra mycket mer pengar än om ni skulle köpt den annorstädes. Dessutom, om ni anger rabattkoden SKITFINKULTUR får ni 10% på köpet. En serieskapare får betalt, du betalar mindre och allt är groovy. Win win!

 

Författare: Kim W. Andersson (med dialogassistans av C/M Edenborg)

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2012

Sidor: 125

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-74-2

 

Alena är inte som de andra flickorna på den snobbiga privatskolan Ekensberg. När hennes bästa vän Josefin hoppar från en bro börjar allsköns rykten spridas om att de två haft en romans - något socialt förbjudet i den hårda hackordningen bland skolans tjejer. Men även om Alena är utstött och mobbad har hon en hemlighet. Josefin är inte alls borta - hon är bara inte särskilt levande längre.

 

Alena markerar en viktig händelse i svensk populärkultur. Det är första gången på hur länge som helst som en serieroman med svenskt ursprung blir film. Dessutom är det kanske den första riktigt bra svenska skräckfilmen på decennier. För handen på hjärtat, det har gjorts tafatta försök inom genren i Sverige men merparten av slutresultaten har mest kunnat sägas vara "bra för att vara svenskt". Det är egentligen bara Henrik Möllers exkursioner ner i det mänskliga mörkret som varit något att se de senaste åren. Alena är något helt annat. I motsats till Möllers skräckfyllda produktioner i till exempel Lokalvårdaren (2014) håller sig Alenas källmaterial mycket mer åt traditionell skräck, men med en säregen och mycket svensk touch.

 

Tankarna går oundvikligen till Stephen Kings Carrie (1974), men där nämnda bok (och sedermera film) var djupt rotad i det förljugna amerikanska förortssamhället går Alena vägen med klasskillnader och sexuell läggning istället. Alena presenteras direkt som en outsider som inte hör hemma på Ekensberg och genom hela berättelsen uttrycks förakt för hennes sociala bakgrund, inte minst riktat från hennes huvudsakliga plågoande, Filippa.

 

Filippa är en otroligt bra skriven karaktär. Vi har alla träffat henne när vi gick i skolan, men Andersson skruvar upp henne till elva. Självgod, bortskämd och utan konsekvenstänkande blir hon den populära tjejen som alla egentligen hatade men samtidigt var rädda för. Precis som mobbarna i Carrie blir Filippa den drivande kraften som får allt att krascha, talande nog både i en duschscen och ett avslöjande på en fest. Andersson är en kombination av Stephen King och John Ajvide Lindqvist i sitt berättande och jag fullkomligen älskar det. Med sin tecknarstil, full av rundade konturer och välgenomtänkt färgsättning, har Andersson dessutom lyckats fånga sina miljöer perfekt.

 

Det är också det som gör att jag inte riktigt kan ge den här serieromanen högsta betyg. Jag vill helt enkelt ha mer. Jag vill ha en "special edition", utökad version med mer Alena, mer vedervärdig Filippa och mer förvirrade tonåringar. Det här är nämligen riktigt jäkla bra och en anledning att se filmatiseringen när den nu går upp på biograferna. Se filmen, läs boken och förbluffas över att det faktiskt görs bra svensk skräck i serieform och på duk.

 

Betyg: 4+ flickor som springer med saxar av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se