Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Söndag 5 feb 12:45

 


Regi: Mel Gibson

Manus: Robert SchenkkanAndrew Knight

Medverkande: Andrew Garfield, Sam Worthington, Hugo Weaving mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Demarest Media/IM Global mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119532/

 

Efter att Pearl Harbor attackerats av Japan ville gemene amerikan gå man ur huse för att ta värvning. Det ställer till vissa problem för Desmond Doss. Doss vägrar bära vapen på grund av sin religiösa övertygelse och vill tjänstgöra som fältläkare. Sedd som feg lyckas Doss genomföra grundutbildningen ändå. Under USA:s invasion av Okinawa får Doss visa att han är allt annat än feg.

 

Tio år efter sin senaste sejour i regissörstolen återvänder Mel Gibson till sin Jesus-fetisch. Nej, nu ska jag vara snäll. Hacksaw Ridge är liksom många av Gibsons andra filmer full av kristen symbolik, men denna är inte alls lika övertydlig som den brukar vara. Det kan vara så att Gibson lärt sig bli lite mer subtil på äldre dar.

 

Hur det än må vara med den saken är Gibson fortfarande en lysande actionregissör. Stridscenerna i Hacksaw Ridge tillhör de bästa jag sett i en krigsfilm på mycket länge. Framförallt är det klippningens förtjänst. Istället för att förlita sig på skakig kamera och två klipp i sekunden (som så många andra regissörer gör) låter Gibson scenerna ta sin tid. Det är ett extremt närgånget och explicit våld som lyckades skaka om mig rejält då och då.

 

Dessvärre är Gibson inte lika säker när det gäller de mer nedtonade och karaktärsdrivna scenerna. Andrew Garfield är förvisso bra i huvudrollen, men jag undrar om han inte kunnat bli ännu bättre med en regissör som lagt ner lite mer krut (no pun intended) på skådespelarregin. Det är klart att stridsscenerna är det centrala i Hacksaw Ridge, men med lite mer kontext hade även dessa blivit ännu bättre.

 

Hacksaw Ridge är en historia så pass otrolig att Gibson fick tona ner den. Han ansåg att publiken inte skulle tro på Desmond Doss kompletta historia och efter att ha läst den kan jag förstå varför. Som den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s armé som tilldelades den amerikanska hedersmedaljen är han en krigshjälte att se upp till. Att lyckas med denna bedrift utan att avfyra ett enda skott är minst sagt inspirerande.

 

Betyg: 4- vapenvägrare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 4 feb 02:00

 


Regi: Hannes Holm

Manus: Hannes Holm (efter Fredrik Backmans roman)

Medverkande: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg mfl.

Produktionsbolag: Tre Vänner Produktion AB/Film i Väst/Nordisk Film mfl.

År: 2015

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4080728/

 

Ove har inte det särskilt lätt. Förutom att bli friställd från sitt arbete ses han som grannskapets surgubbe som alltid har en regelöverträdelse att protestera mot. Som om det inte vore nog verkar de stört omöjligt att få ta sitt liv ifred! Efter flertalet försök att återförenas med sin fru i efterlivet tvingas Ove börja interagera med sina nya grannar. Det verkar ju som att de inte kan göra någonting ordentligt! Idioter!

 

Efter att en sommar ha arbetat på bio får jag flashbacks med virvlande takfläktar så fort jag hör orden "svensk komedi". En av mina arbetsuppgifter var att kontrollera ljudsynkningsproblemen med den kopia av Sommaren med Göran (2009) som skickats till biografen. Jag såg denna förbannade film tolv gånger på tre dagar och sedan dess springer jag skrikande åt andra hållet när någon nämner genren ifråga. Jag berättar denna anekdot som förklaring till varför jag inte sett En man som heter Ove innan. Tack och lov visade sig Ove vara anti-Göran.

 

Det finns vissa saker man förväntar sig av svensk komik för att den ska vara bra och allra mest dras jag till den vardagssvärta som exempelvis den här filmen innehåller. Det är sällan de stora gesterna som exploderar över skärmen som blir bäst utan de små irritationsmomenten som läggs på hög. Ove som karaktär är surgubben vi alla träffat på åtskilliga gånger i våra liv. Vad vi sällan tänker på är vad som ligger bakom beteendet. Hannes Holms manus väver skickligt ihop Oves bakgrundshistoria med hur han blivit som äldre på ett lika underhållande som nattsvart vis.

 

Manuset till trots har jag svårt att se hur den här filmen hade klarat sig lika bra som den gör utan Rolf Lassgård. Bahar Pars må vara bra i den kvinnliga huvudrollen, men det här är Lassgård-show rakt igenom. Med ett register som spänner över de väldigt rörande scenerna när han talar med sin frus gravsten till det genuina hatet mot "vitskjortorna" (myndighetspersoner utan medmänsklighet) gör Lassgård kanske sin bästa roll i karriären. Faktum är att jag skulle vilja ha in honom på en Oscarsnominering för rollen. Det verkar vara kutym för akademin att ge nickar till skådespelerskor i icke-engelskspråkiga filmer, men de manliga ditona får sällan samma ära. Mycket synd.

 

Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller En man som heter Ove är att tempot ibland är något ojämnt och att historien inte direkt ger några större överraskningar i sitt berättande. Vad filmen däremot är är en livsbejakande upplevelse som förvisso tar redan kända grepp men genomför dem så pass bra att det är en av de bästa svenska filmerna jag sett på år och dar.

 

Betyg: 4+ vitskjortor av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 1 feb 22:30

 


 

Regi:   Ava DuVernay

Manus:  Ava DuVernay & Spencer Averick

Medverkande: Melina AbdullahMichelle Alexander, Cory Booker mfl.

Produktionsbolag: Kandoo Films/Netflix

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5895028/

 

 

I december 1865 godtogs det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen. Slaveriet avskaffades officiellt och USA:s afroamerikanska befolkning var äntligen fri. Så enkelt var det givetvis inte. Ava DuVernay visar med sin film, 13th, hur en formulering i nämnda tillägg ställt till det för USA:s svarta befolkning sedan dagen det skrevs under. Formuleringen syftar på att slaveriet avskaffas i allt annat än för brottslingar. DuVernay drar en röd tråd från 1900-talets början fram till dagens överfolkning av de amerikanska fängelserna och ställer sig en skrämmande fråga - ändrades egentligen bara kontrollen från privatägande till den amerikanska staten?

 

Efter några år av protester om hur Oscarsgalan missgynnat svarta filmskapare och/eller skådespelare försökte akademin i år göra saker åtminstone lite annorlunda. Det här är den första av tre dokumentärer nominerade i klassen för just bästa dokumentär som jag ska recensera innan galan som fokuserar på afroamerikansk historia eller personligheter inom denna.

 

De första 20 minuterna var jag lite skeptisk. Jag har ett visst intresse av amerikansk historia och kände att filmen var på tok för lättviktig för sitt ämnesområde. DuVernay lyckas dock vända på allt det här genom att skickligt väva sitt narrativ från slaveri till Jim Crow-lagarna och fram till idag. Det är framförallt när hon kommer fram till Nixon och framåt som det blir riktigt intressant. Med skrämmande tydlighet skildras hur Nixons program för att bekämpa brottslighet inriktade sig på landets svarta befolkning och hur detta var fallet med alla presidenter fram till och med Clinton. Det är intressant att se just den här delen av historien berättas. Det finns dussintals dokumentärer om Dr. King och Malcolm X, men perioden 1970 - 2000 har inte varit särskilt välrepresenterad.

 

13th har sina brister. Den har ett väldigt typiskt amerikanskt tillvägagångssätt att inte ifrågasätta sina intervjupersoner och föra en dialog med dem. Vidare skulle det vara intressant med lite mer djuplodande tolkningar av just lagstiftningen då denna är central för hela filmen. Som nutidshistoriskt dokument är det dock en både bra och viktig film.

 

Betyg: 4 protestmarscher av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 31 jan 21:00

 


Regi:  Garth Davis

Manus: Luke Davies & Saroo Brierley (baserat på Brierleys bok A Long Way Home)

Medverkande: Dev Patel, Nicole Kidman, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Screen Australia/See-Saw Films/Aquarius Films mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Australien/USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3741834/

 

Femårige Sharoo blir fast på ett tåg som tar honom till Calcutta, tre dagars färd hemifrån. Efter att ha levt på gatorna i några månader plockas han in på ett barnhem och blir snart adopterad av ett australiensiskt par. Sharoo växer upp tillsammans med sin nya familj, men när han som 25-åring börjar läsa en utbildning i Melbourne blir han påmind om saker han trodde han hade glömt. Det blir starten på en sju år lång jakt efter sitt ursprung.

 

Det tog mig några dagar att smälta den bombastiska La La Land (2016) och att se något lättsamt till efter den skulle göra den sistnämnda filmen orättvisa. Därför tänkte jag tungt adoptionsdrama. Istället fick jag ett förvisso ganska tungt men ack så livsbejakande dito.

 

Historien om Saroo är inspirerande och visar på hur vi med modern teknik (Google måste älska den här filmen!) kan bli våra egna detektiver i jakt på länge glömda sanningar. Dev Patel är bra som den vuxne Saroo, men de två skådespelarinsatser som sticker ut allra mest är Nicole Kidmans känslosamma adoptivmamma och den indiske barnskådespelaren Sunny Pawar som Saroo den yngre. Pawar är fantastisk i denna, hans första, filmroll och om korten faller väl kan han säkert göra sig en lysande karriär inom såväl Holly- som Bollywood.

 

Manuset är även detta välskrivet och jag gillar verkligen hur i princip halva filmen fokuserar på Saroos barndom och de umbäranden han upplever i Calcutta. De flesta andra filmer av detta slag fokuserar nästan enbart på själva letandet utan att ge någon reell kontext. Lion tar sin tid och bygger upp sin berättelse. Det enda som irriterar i manuset är själva metoden som Saroo använder för att leta med. Han kommer ihåg så pass mycket saker om sitt hem att han kunde gått in i total research mode och fått ett mycket, mycket mindre sökområde. Det kanske fanns någon anledning till varför han inte gjorde detta, men om så är fallet framkom det inte.

 

Lion är en film som du bör se. Det är en djupt rörande historia som aldrig slår över i pekoral. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig och tekniskt är den utsökt. Tyvärr kommer den nog försvinna lite jämte Oscarsgalans riktiga tungviktare, trots sina sex nomineringar. Den förtjänar att bli ihågkommen.

 

Betyg: 4+ lång dags färd mot... dag av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 23 jan 18:15

 


Regi: Andrew StantonAngus MacLane

Manus: Andrews Stanton & Victoria Strouse

Medverkande: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios & Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2277860/

 

Dory, palettkirurgfisken med obefintligt närminne, börjar komma ihåg saker om sin familj. Desperat för att hitta sina föräldrar igen beger hon sig tillsammans med sina vänner Marlin och Nemo över havet. När Dory hamnar på ett marinviltvårdscenter måste hon både hitta en väg ut och hitta sina föräldrar - något som inte är alltför enkelt för en fisk utan närminne.

 

Finding Nemo (2003) var en av filmerna som övertygade en hel värld om att Pixar var den främsta producenten av västerländsk animerad film. Jury överlägger fortfarande om vi räknar med Japan. Hur som helst lyckades Pixar hitta ett vinnande koncept i en film som drog i hjärtsträngarna samtidigt som den var underhållande för både barn och vuxna. Sedan dess har Pixar-filmerna i princip abonnerat på Oscarsstatyetten för bästa animerade film också. Finding Dory återvänder till havet och karaktärerna från 2003 års fantastiska undervattensäventyr. Det är ett kärt återseende som fungerar på flera olika plan.

 

Det är klart att Finding Dory först och främst är en film för barnen, men precis som i Pixars filmer i vanliga fall gömmer manuset fler bottnar än så. Där Finding Nemo handlade mycket om ansvar och att våga släppa taget fokuserar Finding Dory istället på främst på hur personer (eller fiskar) med speciella behov kanske inte alltid gör saker på "rätt" sätt, men att det kan fungera ganska bra ändå. Jag känner igen sättet som Dory resonerar på från ett av mina dagjobb där jag arbetar med ungdomar med diagnoser inom autismspektrat. Resonemangen och strategierna för att övervinna hinder samt det faktum att Pixar låter en karaktär med dessa drag vara filmens hjälte är en större tjänst än de kanske anar. Personer med dessa drag behöver förebilder och hjältar precis som alla vi andra, men dessa exempel lyser oftast med sin frånvaro.

 

Röstskådespelarna, i synnerhet Ellen DeGeneres som Dory, är bra och Pixars undervattensmiljöer är lika vackra som alltid. Man vet att man har lyckats med sina miljöer om jag som tittare helst av allt skulle vilja bo där. Finding Dory är en hjärtvärmande och rolig bekantskap som dessutom bär ett extra budskap med sig. Rekommenderas för barn i alla åldrar.

 

Betyg: 4 förvirrade fiskar av 5 möjliga


Av Ulf - Onsdag 18 jan 16:45

 

 

 

 

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

 

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

 

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

 

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

 

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

 

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

 

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

Av Ulf - 29 december 2016 17:54

 


Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/


Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?


Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.


Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.


Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.


Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2016 13:48

 


Regi: Joe Dante 

Manus: Chris Columbus

Medverkande: Zach Galligan, Phoebe Cates, Hoyt Axton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. & Amblin Entertainment

År: 1984

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087363/


I ett försök att hitta en unik julklapp till sin son, Billy, lyckas Randall Peltzer komma över ett mycket säreget husdjur - en varelse kallad mogwai som verkar vara väldigt intelligent och sällskaplig. Det finns bara några regler som Billy måste komma ihåg: solljus dödar mogwais, vatten är farligt för dem och de får absolut inte äta efter midnatt. När Billys mogwai, Gizmo, trots allt blir blöt blir det starten på en jul de boende i Kingston Falls sent kommer glömma.


Gremlins var alltid tänkt som en julfilm (inte minst eftersom den utspelade sig på... julen), men i ett försök att möta sina konkurrenters storfilmer gjorde Warner Bros. en kovändning och lanserade den mitt under glödande sommar istället. Det gör att den ofta inte är med på listor över julfilmer, men i och med nätets uppsjö av tyckare och listmakare börjar detta ändras. Storfilmerna den tävlade mot förresten? En fredag - lördag 1984 gick Gremlins upp tillsammans med Ghostbusters och Indiana Jones & The Temple Of Doom. Schysst biohelg det där.


Jag var livrädd för den här filmen när jag var liten. Den tonårige sonen till min dagmamma hade bestämt sig för att det här skulle han visa för mig, vid tiden fyra år gammal. Resultatet blev att mina mardrömmar befolkades av gremlins under några års tid. Det är värt att ta upp eftersom alla de ovan nämnda filmerna sägs ligga till grund för att åldersgränsen PG-13 skapades i USA, och ja, Gremlins är absolut inte en film för de yngsta. Det är däremot en förbaskat kul monsterfilm som bör ses av alla över elva år.


Specialeffekterna är galet bra. Dockorna som används är till 90% otroligt verklighetstrogna och rör sig makalöst bra! Det är egentligen bara i en scen man tydligt ser att man använt sig av stop motion. En sak som verkligen slog mig när jag nu såg om den var den detaljrikedom som alla scener har. Den kända bioscenen när de gröna småjävlarna tittar på Snow White (1937) är till exempel full av så många filmreferenser att jag var tvungen att pausa för att räkna dem. Detaljrikedom som denna gör att en film blir levande.


Skådespelarmässigt är filmen okej, utan någon som verkligen lyser. Zach Gilligan är okej i huvudrollen, men den som stjäl showen  (bland de mänskliga karaktärerna det vill säga) är min ungdomskärlek Phoebe Cates. Även Polly Holliday är riktigt sevärd i rollen som den avskyvärda Mrs. Deagle.


Chris Columbus är lite av en julfilmsexpert och det märks när det kommer till manusarbetet. Kingston Falls, filmad på samma set som Back To The Future (1985) ser ut som ett julkort i all sin prakt. Helt enkelt är snö Columbus medium. Med bra regi av Joe Dante är Gremlins en tekniskt väldigt skickligt gjord film. Det som drar ner betyget ett litet snäpp är att Columbus trots allt ibland har svårt att skriva karaktärer utan att de blir som karikatyrer. Det är kanske medvetet för att ge Gizmo och hans onda avkomma större utrymme, vad vet jag? Problemet är bara att vissa karaktärer känns lite väl slätstrukna.


Till syvende och sist är Gremlins dock en perfekt film att avsluta mitt lilla julprojekt med. Nu tar jag semester några dagar och tänker inte se en enda julfilm mer! God jul!


Betyg: 4+ husdjur med ansvarsklausuler av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se