Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 30 september 2018 22:00


FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

 

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

 


Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

 

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.


 

 

   

 

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

 

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

 

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

 

 

 

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

 

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

 

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

 


Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.

ANNONS
Av Ulf - 30 september 2018 09:15

 

FFF 2018 Dag 3: Sekter, demoner och monster, oh my!

 

Varje år lyckas jag ha åtminstone en dag av egentligen på tok för mycket sittande i en biofåtölj. Missförstå mig inte, jag älskar det jag gör, men efter fyra filmer (rekordet är sex biofilmer på en dag) börjar hjärnan bli lite mos. Festivalens första lördag blev årets galenskapsdag med tre långfilmer och ett kortfilmspaket. Det visade sig också vara den hitintills mest intressanta festivaldagen med råge. Fattas bara när titeln på första filmen var Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (2018)

 

 

Claire och Phil är nyinflyttade i Los Angeles där de genom något mirakel lyckats hitta en fin och billig lägenhet med bra läge. De blir snart varse om varför lägenheten är så billig när en man hoppar in genom fönstret, vrålar "DO YOU YIELD?!" och fortsätter med att ta livet av sig i deras badkar. Detta är ingen isolerad händelse utan parets lägenhet visar sig vara den plats där sektledaren Storsh till sist fick upplysning... och tog livet av sig i badkaret. Nu vill hans anhängare följa efter sin läromästare till Clarie och Phils förtvivlan.

 

Det är väldigt lätt att tycka om Seven Stages. När en komedi har kopplingar till både Community (2009 - 2015) och Rick & Morty (2013) i och med Dan Harmons medverkan vet man var man har humorn. När det dessutom är den väldigt underskattade Kate Miccuci som spelar den kvinnliga huvudrollen är det ytterligare upplagt för något riktigt bra. Det är tyvärr inte en perfekt film. Framförallt verkar det ibland som konceptet är starkare än manuset i sig och filmen hade kunnat tajtats till lite i berättandet. Den har dock en del att säga mellan sina sjok med svart komedi. Seven Stages kan ses som en parodi på alla självhjälpgurus och märkliga sekter som det finns just i det stora landet i väst i allmänhet och Los Angeles-området i synnerhet. Samtidigt visar den på att alla idéer som sekten har knappast är helt uppe i det blå och hur enkelt det är att som sökande halka in på fel bananskal (om det nu finns ett rätt bananskal). För diggare av svart och absurd komedi kan Seven Stages rekommenderas varmt. Betyg: 4 heliga badkar av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter en kort paus var det dags för kortfilmspaketet med de nominerade till Mélièspriset. I år var sex filmer från fem länder nominerade. Spanien hade som vanligt en stark representation. Detta år var Bailaora (2018) och Madres de Luna (2017) landets bidrag. Den förstnämnda låter oss följa en grupp soldater i ett krigshärjat landskap. När de kommer till en liten bergsby där alla innevånarna är döda upptäcker de att något trots allt har överlevt i kyrkan. Det kanske ser ut som en flicka, men frågan är vad det egentligen är... och om de har gått i en fälla eller inte? Bailaora är min favorit av de nominerade kortfilmerna just på grund av att den har allt jag letar efter i en kortfilm. Den är kärnfull, bygger upp en fantastisk stämning och vågar experimentera tekniskt samtidigt som den berättar en väl sammanhållen historia. Att den dessutom gör det utan dialog är imponerande.

 

Tyvärr tror jag att Spaniens andra bidrag ligger bra till för priset. Madres de Luna utgår från ett ofött barns funderingar över mäns våld mot kvinnor och hur det har varit nära att bli fött av en rad olika mödrar som råkat illa ut. Det här är givetvis ett viktigt ämne, men att ta de allra mest typiska exempel man kan komma på för att skildra historien förminskar den snarare än att göra den starkare. När hela historien för övrigt berättas av världens mest sävliga spädbarnsröst ville jag mest krypa ur skinnet. Tillrättalagt och högtravande på samma gång.

 

Utöver Spaniens bidrag återfanns nominerade från Sverige, Irland, Slovenien och Storbritannien. Den svenska The Shadows Await (2018) handlar om hur Andrea försöker hjälpa sin vän Talih undan deportation från Sverige. Tillsammans har barnen ritat en serietidning om superhjälten Skuggan, men frågan är om deras barnatro på Skuggan kan hjälpa dem? Tyvärr hade The Shadows Await nackdelen att visas sist i paketet. Med tanke på den tunga tematiken hos de flesta nominerade filmerna hade jag svårt att sätta mig in i ännu en känslomässig berg- och dalbana. Jag vet således inte riktigt vad jag tycker om den här kortfilmen. Jag skulle tippa på någonstans i mittenskiktet eftersom om den hade varit lysande hade den gripit tag i mig ändå och om den varit usel hade jag gått ut från salongen arg.

 

Mittenskiktet är också där vi återfinner den brittiska The Sound (2018) och den slovenska Apoptosis (2017) - två science fiction-filmer med väldigt olika stil. Den förstnämnda är en lågmäld skildring av hur en tonårig flicka försöker ta reda på sanningen bakom det ljud som plågar hennes mor men som ingen annan kan höra. Konceptet är starkare än genomförandet och framförallt den pålagda berättarrösten irriterar mer än den förhöjer.

 

Apoptosis är en pastisch på alla dystopiska visioner om hur framtiden styrs med järnhand av ett stort företag. Det finns ingen originalitet att tala om här och när filmen dessutom citerar en av 1970-talets mest berömda science fiction-filmer (vilken jag inte ska avslöja) som slutkläm ville jag mest sucka. Även den irländska Metal Health (2018) rör sig i bekanta science fiction-kretsar, men gör det på ett betydligt bättre sätt. Jag vill inte avslöja något om handlingen eftersom det är väldigt enkelt att räkna ut vad som kommer hända med hjälp av en synopsis, men filmen i sig hamnar klart över medel.

 

 

Tyska Luz (2018) var en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen, inte minst med tanke på att detta troligtvis är det mest hyllade examensarbete som kommit ut på ett bra tag. Luz tar sin början med att taxichauffören Luz träffar en gammal klasskamrat, Nora, hon hade på en katolsk flickskola i Chile. Vad som sedan händer är öppet för diskussion, men Luz vän uppger att chauffören kastat sig ur bilen i farten. Tillsammans med en psykolog försöker hon och Luz bringa klarhet i vad som egentligen hände.

 

Luz lider tyvärr lite av filmskolesjukan i och med att den har en bra idé som sakta men säkert dras ut och urvattnas. Det hade blivit en lysande (no pun intended) kortfilm, men Tilman Singers manus vill gärna stanna kvar lite för länge på vissa ställen. Det gör att berättandet i sig blir lidande och jag skulle vilja gå in med klippsaxen både här och där. Däremot innehåller Singers manus och regi också emellanåt total briljans, snyggt foto och en lysande ljuddesign. Han har också stor hjälp av Luana Velis i huvudrollen som med sitt uttrycksfulla spel lyckas bära filmen tillsammans med en lika bra Jan Bluthardt i rollen som psykologen Rossini. Det är ojämnt och opolerat men samtidigt väldigt intressant. Håll ögonen på Singer i framtiden med andra ord! Betyg: 3+ chilenska flickskolemardrömmar av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den taiwanesiska monsterfilmen Mon mon mon Monsters(2017). Shu-wei Lin står anklagad för att ha stulit klasskassan och blir, trots bevis, tvingad att utföra samhällstjänst tillsammans med de elever som han vet faktiskt stod för brottet. Samhällstjänsten består i att dela ut mat i ett fruktansvärt nedgånget hyreshus med åldringar. Under en nattlig stöldräd mot en av lägenheterna blir gruppen attackerad av vad som tycks vara ett monster. När de lyckas fånga det har de ovetandes satt igång ett händelseförlopp som ingen i skolan kommer glömma...

 

När eftertexterna till Mon mon mon Monsters rullade var både mitt och min stolsgrannes omdöme något i stil med "Eh, ja, jo, såatte, den var ju... bra? Kanske? Jo, jag gillar den? Eller?". Det här är genreblandning på hög nivå och är lika delar ett drama om intolerans och mobbning som det är en monsterfilm. Släng med lite lyteskomik på köpet och du har något som är tämligen unikt. Filmen pendlar hela tiden mellan att vara djupt obehaglig i sina tortyrliknande scener av monstret till att bjuda på stereotypiskt överspel som man ofta ser i filmer med asiatiska tonåringar i huvudrollerna. På sina ställen något för långdragen, men har också några av de bästa scener jag sett på festivalen hitintills, däribland en mycket stark slutscen. En mycket märklig film som jag inte tror kommer lämna någon oberörd. Betyg: 4- kreativa tandläkarbesök av 5 möjliga.

 


Idag ser jag en dödsgud i Killing God klockan 15:00, lunchar och tar schweiziska Blue My Mind i farten klockan 19:00 innan jag avslutar med att titta på japanska våldsamheter i Liverleaf från soffan.

ANNONS
Av Ulf - 28 september 2018 23:15

 

FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

 

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

 

 

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

 

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

 

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

 

 


Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

 

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

 


Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel,
Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

Av Ulf - 16 september 2018 17:16

 


Regi: Scott Buck(show runner)

Manus: Scott Buck/Gil Kane/Roy Thomas (head writers)

Medverkande: Finn Jones/Jessica Henwick/Jessica Stroup mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322310/

 

Danny Rand har med sitt löfte till Matt Murdock blivit stadens och framförallt Chinatowns beskyddare. Det är ett till synes lyckligt och enkelt liv som Danny skaffat sig tillsammans med sin fickvän Colleen, men säg den lycka som varar. Danny har problem med att kontrollera sina krafter och när ett blossande krig mellan tiraderna håller på att antändas dyker någon från Dannys förlutna upp, fast besluten att hämnas en oförrätt.

 

Första säsongen av Iron Fist hade sina stunder, men det var den klart svagaste Marvel-serien på Netflix. Den hittade aldrig rätt ton och bestod till stor del av dåligt koreograferade fightingscener blandat med snack i styrelserum. Jag verkar vara bland de få som gillade castingen av Finn Jones i huvudrollen, men vad jag inte kunde förlika mig mig med var hur gnällig hans karaktär var skriven. Dessutom märktes det med all tydlighet att Jones inte hade någon kampsportsbakgrund överhuvudtaget, vilket gör det svårt att ta sig igenom avancerade rörelsemönster utan att det ser krystat ut. Säsong 2 är en gruvlig revansch på allt det där.

 

Finn Jones har uppenbart hårdtränat den mix av wushu och vilka kampsystem som ser coola ut i kombination med detta. Det märks framförallt i hans scener tillsammans med Jessica Henwick (Colleen) som är en klassiskt skolad wushuutövare. Berättandet är mycket tajtare och Netflix har äntligen dragit ner säsongen till tio avsnitt istället för de sedvanliga 13. Resultatet blir en säsong som inte innehåller de många och långa transportsträckor som den första hade. Säsongen har också en tydligt definierad bad guy och vad Danny har för koppling till denna. Överhuvudtaget funkar allt bättre helt enkelt.

 

Den andra säsongen av killen med järnnäven är en riktigt stor överraskning. För er (liksom jag) som funderade på att låta serien vara efter den träiga första säsongen - ge den en ny chans. Iron Fist toppar för övrigt Rotten Tomatoes lista på serier som gjort störst förbättring mellan säsong ett och två. Jag är beredd att hålla med.

 

Betyg: 4 glödande nävar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 8 september 2018 17:30

 


Regi: Ali Abbasi

Manus: Ali Abbasi/Isabella Eklöf/John Ajvide Lindqvist (efter Lindqvists novell)

Medverkande: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom mfl.

Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5501104/

 

Tullarbetaren Tina har en märklig förmåga att till synes kunna lukta sig till vem som gör sig skyldig till smuggling av både det ena och det andra. Med sitt säregna utseende, som hon fått förklarat för sig beror på ett kromosomfel, lever hon annars ett tillbakadraget och ensamt liv ute i skogen med sin inneboende odugling till pojkvän, Roland. När Tina träffar på någon som ser likadan ut som henne, Vero, ändras allt. Men Vero vet mer om vad både han och Tina egentligen är...

 

Om man nämner John Ajvide Lindqvist för mig är det som att sätta igång en kran. Jag vill veta allt om vad folk tyckte om än den ena och än den andra boken. Till sist brukar folk tröttna, men jag vidhåller att Lindqvist är en av våra främsta författare nu verkande. Precis som en annan skräckfavorit, Stephen King, lyckas Lindqvist alltid fånga det lilla samhället och/eller det lilla i samhället. Fantastiska saker sätts mot en vardagslunk vilket gör hans berättelser till lika skickliga gällande vardagsrealism som de mer fantasieggande elementen. Kombinationen gör att allting känns mer och det är något av det finaste en författare kan göra.

 

Med filmatiseringen av Gräns (publicerad i den ypperliga novellsamlingen Pappersväggar, 2015) har kombinationen mellan Lindqvists berättelse och regissören Ali Abbasis nu utvecklade öga för detaljer blivit något riktigt speciellt. Jag har tidigare recenserat Abbasis Shelley (2016) och var inte särskilt imponerad. Abbasi har dock kommit riktigt långt från sin pastisch på Rosemary's Baby (1968) och har tillsammans med Ajvide och Isabella Eklöf skapat en lika delar vacker som hemsk filmupplevelse.

 

Styrkan i Gräns är att den gör det mesta riktigt bra. Fotot av de svenska urskogarna är riktigt snyggt, men det som säljer hela filmen är skådespelarinsatserna från Eva Melander och Eero Milonoff. Framförallt Milonoff framstår som nästan som ett väsen i sin roll. Hans naturliga brytning (?) gör också att han låter tillräckligt annorlunda för att ge rollen ytterligare en dimension. Med tanke på att makeup från svenska produktioner gått bra på Oscarsgalorna de senaste åren är det inte heller helt omöjligt att teamet här kniper en nominering för de fantastiska proteserna. De är, precis som Milonoffs brytning, tillräckligt annorlunda för att signalera någonting "annat" samtidigt som de inte går till överdrift.

 

Gräns är en mycket bra svensk film och något jag rekommenderar för alla som gillar svensk folktro och Lindqvists texter. Det enda lilla jag har att invända mot den är att man gärna kunde kortat den cirka tio minuter för att få ett bättre flyt. Det är dock ingen anledning till att inte se den här filmen.

 

Betyg: 4+ sexscener som får tanter att skruva på sig i biostolen av 5 möjliga

Av Ulf - 19 augusti 2018 13:44

 


Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande: Evan Peters, Barry Keoghan, Blake Jenner mfl.

Produktionsbolag: Film4/New Amsterdam Film Company/RAW

År: 2018

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6212478/


Transylvania University, Kentucky, har ett säkert rum där de förvarar några av världens mest värdefulla böcker. Spencer, uttråkad konststudent, träffar Warren, allmän screw-up, och börjar på skoj planera en stöt mot biblioteket. Det stora priset är originalet av The Birds Of America, värderad till lite drygt 200 miljoner dollar. Leken blir dock plötsligt allvar när de inser att de kanske faktiskt kan utföra sin plan. Det ska snart visa sig att allt inte är riktigt lika enkelt som på film...


Jag hade ett vagt minne av den här historien, men hade förpassat den till något dammigt vrå i huvudet. Bart Layton berättar den (mestadels) sanna historien om kuppen som hade kunnat bli en av de mesta legendariska stölderna i amerikansk historia. Han gör det genom att från början konstatera att detta inte är baserat på en sann historia utan att det är en sann historia. Det är i sig ett genidrag då han fått med de riktiga personerna involverade i fallet i kortare intervjusegment där de ofta inte är riktigt säkra på hur saker och ting faktiskt gick till. Det kastar skugga över vissa händelser i filmen, samtidigt som det ger tittaren ett ställningstagande att göra - vem är den pålitlige berättaren om han ens finns?


Det bästa med manuset är dock hur vanliga alla är. Det rör sig om uttråkade collegeungdomar och inte härdade brottslingar och deras reaktioner blir därefter. Exempelvis är en av de stora problemen de upplever med planen hur de ska se till att ta hand om bibliotekarien utan att skada henne. Filmen får en helt annan realistisk ton än de flesta andra heistfilmer i och med att vi vet att det här kommer gå åt helvete från bildruta ett och de inblandade är närvarande för att på ett öppet sätt prata om vad som verkligen skedde.


American Animals är Laytons debut som spelfilmsregissör, men det märks verkligen inte. Det här är en ytterst välregisserad och tajt berättad historia med superbt användande av både klippning och musik. Han har hjälp av en mycket bra (och porträttlik!) ensemble där Barry Keoghan är den som lyser starkast i rollen som Warren. Keoghan har haft roller i en del uppmärksammade filmer de senaste åren och är absolut ett namn att lägga på minnet.


Om ni vill se en riktigt bra heistfilm med en mycket mer realistisk berättelse än merparten av filmerna i genren är American Animals filmen för er. Det är den typen av film som kommer få en hel massa nomineringar när nästa års galasäsong drar igång, men som inte kommer vinna så många kategorier. Ni vet, de där filmerna som brukar vara bättre än de som verkligen vinner.


Betyg: 4+ amerikanska fåglar av 5 möjliga

Av Ulf - 15 augusti 2018 17:46

 


Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

 

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

 

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

 

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

 

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

 

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

 

Boken eller filmen?: Filmen

Av Ulf - 11 augusti 2018 11:57

 


Regi: Nicholas Gyeney

Manus: Nicholas Gyeney & André Kirkman

Medverkande: Manu Bennett, Larenz Tate, Linden Ashby mfl.

Produktionsbolag: Mirror Images LTD

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4244162/

 

Spelföretaget Sentinel ska lansera en produkt som ryktas revolutionera spelvärlden. Mot företagets karismatiske VD, Kincaid, står den före detta delägaren Creed. När Creed ska opponera sig blir han och hans fru attackerade av beväpnade män. Samtidigt, på annan adress i Seattle, nås betatestaren Max av ett paket från Sentinel innehållandes det revolutionerande spelet...

 

Ibland behöver man gräva djupt för att hitta guldkornen. Längst ner i science fiction-sektionen hos Netflix hittade jag den här dolda klimpen. Är den bra rent objektivt? Nej. Har den bra produktionsvärden? Knappast. Är den bara en kul jäkla film? Ja! Beta Test är så långt över gränsen när det gäller återhållsamhet eller djuplodande karaktärsporträtt att den känns som en borttappad film från 80-talets dammiga videohyllor. Med andra ord, det är för den här typen av filmer som jag en gång i tiden skapade bloggen.

 

Som betatestare av ett antal titlar skulle jag gärna haft de förmåner och lön som Max har. I verkligheten innebär betatesting att spela halvfärdiga spel i underkläderna på en skakig server klockan kvart över galenskap. Det är lite av det som är charmen med Beta Test - den gör allt over the top. Samtidigt har den en hel del bra idéer som gör att intresset hålls vid liv. Fylld med action och kitschiga one-liners gör att om jag kisar kan jag nästan se Arnold i rollen som Creed. Med skådespelare som varierar från godtagbara till den lokala amatörteatern har Beta Test en märklig charm som pengar inte kan köpa. Den andas entusiasm och skaparglädje och rekommenderas till alla som saknar VHS-eran.

 

Betyg: 4- avatarer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se