Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - 23 december 2019 12:08

 


Regi: Noah Baumbach

Manus: Noah Baumbach

Skådespelare: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Heyday Films

År: 2019

Längd: 137 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7653254/

 

Charlie och Nicole bor i New York med sin åttaårige son Henry. När deras äktenskap knakar i fogarna tar Nicole med sig Henry till Los Angeles där hon ska filma ett pilotavsnitt till en tv-serie. Charlie är till en början fast besluten att rädda äktenskapet, men när det visar sig att Nicole anlitat en advokat tvingas han inse att det är över och att han nu istället måste kämpa för delad vårdnad om Henry.

 

Det närmsta jag kommit till att vara gift var en förlovning som slutade i total misär. Därför är jag kanske inte riktigt rätt person att säga om Marriage Story är verklighetstrogen eller ej, men den känns verkligen brutalt äkta och ärlig. Det är mycket tack vare Adam Driver och Scarlett Johansson som båda återigen visar att de kan spela skjortan av de flesta när de inte är relegerade till tråkkaraktärer som Kylo Ren eller Black Widow. Det finns så många nyanser i deras spel tillsammans och regissör Noah Baumbach har medvetet låtit tagningarna dem emellan vara långa och nästan dogmaaktiga i sin stil. 

 

Baumbach har baserat mycket av manuset på den egna skilsmässan från Jennifer Jason Leigh och det är troligen därför det känns så äkta. Varken Charlie eller Nicole skönmålas utan båda har rejäla karaktärsbrister och det här är inte en fråga om vem som har rätt och fel. Snarare är det en jobbig situation med ett barn i mitten som skildras. Tankarna går till Kramer vs. Kramer (1979) och Scener från ett äktenskap (1974) och det är liknelser som förpliktigar. Samtidigt är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis, som Tolstoj sa.

 

Stort plus är det även för birollerna med en lysande Laura Dern som främsta höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att Dern får all beröm hon förtjänar nu efter en karriär precis, precis utanför de riktiga legendarernas. Även Julie Hagerty, Alan Alda och Ray Liotta är värda hedersomnämndanden. Marriage Story är helt enkelt en förbaskat välspelad film!

 

Det enda jag har att anmärka på är att berättarstrukturen gärna hade kunnat vara lite tajtare. Ibland blir det lite för långa transportsträckor, men om du vill se något sjukt deprimerande men ändå märkligt hoppfullt är Marriage Story bäst just nu.

 

Betyg: 4 förhållanden i kras av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 17 december 2019 12:27

 

Regi: Ruben Fleischer

Manus: Dave Callaham/Rhett Reese/Paul Wernick

Skådespelare: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: 2.0 Entertainment/Columbia Pictures/Pariah

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1560220/


Tio år har gått sedan zombieapokalypsen och Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock har försökt göra det bästa av situationen. Att bo i Vita Huset är bara en bonus liksom. När Columbus friar till Wichita tar hon det dock inte särskilt väl. Istället flyr hon och Little Rock från den gamla presidentboningen. Flykten får dock ett abrupt slut när en ensam Wichita återvänder för att informera att Little Rock rymt med den värsta av alla tänkbara varelser - en hippie!

 

När jag för tio år sedan (damn, I'm old) recenserade Zombieland (2009) här på bloggen var jag tämligen underhållen om än inte jätteimponerad. Den kom i en tid då marknaden formligen översvämmades av zombierelaterade produktioner och jag var mer än lovligt mätt på de levande döda. Nu tio år senare börjar zombievågen mattas av och det är säkert en av anledningarna till att jag uppskattar den här filmen mer än originalet. En annan är att den helt enkelt inte är karbonkopia av Shaun Of The Dead (2004), vilket originalet hade en benägenhet att vara. Double Tap har en egen identitet som en zombiekomedi med americana-inslag och mer hyllningar till sina föregångare än efterapningar.

 

Mycket är det tack vare skådespelarna. För tio år sedan var trion Stone, Eisenberg och framförallt Breslin ganska gröna, med en Woody Harrelson som åldermannen. Nu har Harrelson draghjälp på ett helt annat sätt av sina ensemblemedlemmar, inte minst av Emma Stone som är den här filmens riktiga stjärna tillsammans med nytillskottet Zoey Deutch.

 

Manuset är, om än något episodiskt till sin karaktär, oftast också väldigt roligt med flertalet fantastiska one-liners. Det är troligen också världens värst bevarade "hemlighet" att Bill Murray repriserar sin roll som sig själv i en av filmens absolut bästa scener. Hur han gör det, med tanke på att han dog i förra filmen, får ni se. Var dock noga med att se eftertexterna! Du vill inte missa den scenen!

 

Double Tap må inte gå till historien som världens bästa zombierulle, men här finns ögonblick som är så jäkla roliga att jag fick ont i magen. Favoriten, förutom Murray, måste vara hur the zombie kill of the year utvecklar sig. Om du gillar splattig humor har du helgen räddad.

 

Betyg: 4 Homer-zombies av 5 möjliga

Av Ulf - 15 december 2019 19:16

 


Regi: Robert Kenner & Taki Oldham

Manus: Robert Kenner & Taki Oldham

Skådespelare: Bob Prince, Hugh Aynesworth, Henry Lee Lucas mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 238 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11307176/

 

I juni 1983 greps Henry Lee Lucas, en dagdrivare som spenderat tio år i fängelse för mordet på sin mor, för vapenbrott. Vad ingen hade förväntat sig var att Lucas skulle börja erkänna mord på mord. Till sist hävde Lucas att han hade haft ihjäl omkring 600 människor och polisen började kryssa av en lång rad olösta mord som hans gärningar. Det är bara det att när han sen tog tillbaka alla erkännanden fanns det ingen bevisning som band honom till brotten...

 

Det går verkligen tio på dussinet av true crime-dokumentärer och de allra flesta orkar jag inte se klart eftersom de faller på samma grepp - ett frossande i vem mördaren var och inte en bredare kontext som tittar på samhället som hen verkade i, mediauppmärksamhet eller andra liknande infallsvinklar. The Confession Killer lyckas tack och lov hoppa över den här fallgropen och är lika delar en skildring av Lucas som det är en skildring av ett rättssystem i total förnekelse.

 

Robert Kenner & Taki Oldham har gjort ett gediget researcharbete med sin dokumentärserie och låter båda sidor komma till tals, de som tror att Lucas utförde brotten och de som arbetar för att bevisa att han inte gjorde det. Serien är fri från tillrättalagda intervjuer och överdrifter och vad vi får se är hur Texas Rangers framställer sig själva som väldigt löjliga och småaktiga när de inte kan erkänna att de möjligen kan ha begått fel.

 

Vad jag hade önskat är att de hade ställt lite tuffare frågor där det börjar dra sig till sin spets. Det är klart att tittaren ska vara den som drar de stora slutsatserna i en dokumentär av den här typen, men det är inte helt uppåt väggarna att ifrågasätta en intervjuperson som påstår att Lucas utfört ett mord som han bevisligen var 300 mil ifrån. Just de reaktionerna hade varit intressanta att se.

 

The Confession Killer är trots min kritik ovan true crime done right. Om du är intresserad av den här typen av serier eller filmer kan jag verkligen rekommendera den.

 

Betyg: 4 kafkasystem av 5 möjliga

 

Av Ulf - 12 december 2019 13:30

 


Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (efter Stephen Kings roman)

Skådespelare: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Vertigo Entertainment/Warner Bros.

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5606664/

 

Danny Torrance har vuxit upp för evigt ärrad av händelserna på The Overlook Hotel när hans far Jack tappade förståndet och försökte ha ihjäl både honom och hans mor. Dannys krafter, hans "shine", är fortfarande ett problem för honom då han hemsöks av spöken från förr. Ett liv kantat av alkoholism får dock ett slut i och med han får hjälp av en gammal "vän". Åtta år senare kastas dock Danny in i hetluften igen. Det verkar finnas fler personer runtom i landet som har the shine... och någon som jagar dem.

 

Doctor Sleep (2013) är en av få uppföljare som Stephen King skrivit och det på en av hans mest kända böcker, The Shining (1977). Den ultimata versionen av storyn gjordes dock på film med Stanley Kubricks monumentala filmatisering från 1980, som King hatade. Eller, det är ett vanligt missförstånd. King brukar säga i intervjuer att Kubricks film var en bra film, men det var inte den historia han hade skrivit. The Shining handlar i grund och botten om beroende och vad ett sådant kan göra med oss. Kubrick gjorde historien till en mer rak skräckberättelse, men på typiskt Kubrick-manér är det en ohyggligt välberättad film både när det gäller story och detaljer. Doctor Sleep följer framförallt Kubricks version av händelserna och Mike Flanagan använder sig av flashbacks både här och där, både från Kubricks film och med nyinspelat material. 

 

Framförallt är huvudtematiken i filmversionen av Doctor Sleep dock tillbaka till vad King ämnade med de två berättelserna från första början - beroende och besatthet. Dannys alkoholism är en spegelbild av faderns och den kult som jagar barn med the shine har sina egna beroenden att tampas med. Ewan McGregor gör en helt okej roll som Danny, men det här är framförallt Rebecca Fergusons film. Ferguson spelar kultledaren Rose The Hat och är genuint jäkla obehaglig!

 

Storymässigt fungerar filmatiseringen bättre än boken. Trots sina dryga 150 minuter speltid är det en mycket tajtare historia än Kings ibland ganska långdragna original. En handfull scener är dessutom rejält obehagliga, vilket är ovanligt för dagens King-filmatiseringar som snarare brukar tona ner dessa. Sen är det bara frågan om Doctor Sleep som sådan var en "nödvändig" historia att berätta. Jag skulle hellre valt att behålla The Shining som enda installation i den här sagan och den här filmen kan knappast tävla med Kubricks mästerverk. Trots det är Doctor Sleep en bra skräckadaption som överträffar sitt källmaterial. Mer än så kan jag egentligen inte begära.

 

Betyg: 4- galningar i hatt av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2019 12:30

 


Regi: Martin Scorsese

Manus: Steve Zaillian (efter Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses)

Skådespelare: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci mfl.

Produktionsbolag: Tribeca Productions/Sikelia Productions/Winkler Films

År: 2019

Längd: 209 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1302006/

 

Berättelsen om hur Frank "The Irishman" Sheeran steg i graderna hos den italienska maffian i Philadelphia och slutligen kanske, eller kanske inte, var inblandad i mordet på fackföreningsbossen Jimmy Hoffa. En episk berättelse i ordets sanna betydelse som tar sin början i efterkrigstidens ekonomiska boom i USA fram tills Sheerans död många år senare.

 

Den som känner mig vet att jag brukar skruva lite på mig när en film går över 125 minuter. Oftast är det ett tecken på att filmskaparen haft lite väl mycket kreativ frihet och ingen producent som vågat säga till hen att det är dags att klippa. Martin Scorseses The Irishman borde därför genererat åtminstone några suckar från mig med sin speltid på knappt 210 minuter. Scorsese tillhör dock de fåtal filmskapare som kan göra i princip hur långa filmer som helst och få dem att bara flyga förbi.

 

Sanningshalten i The Irishman kan förvisso debatteras, men likt Quentin Tarantino gjorde med Once Upon A Time... In Hollywood (2019) kan man se Scorseses film som en alternativ tolkning av nutidshistorien. Vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Jimmy Hoffa och Steve Zaillians manus presenterar en trovärdig teori. Zaillian baserade manuset på Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses där en döende Frank Sheeran erkände att han mördat Hoffa. Detta påstående har senare inte riktigt kunnat hålla vatten vid granskning, men rent teoretiskt skulle jag inte vara förvånad om det hände ungefär på det här sättet.

 

Ett stort samtalsämne har varit den skådespelarensemble som Scorsese lyckats knyta till projektet. På senare år har Robert De Niro varit en skugga av sitt forna jag, men i The Irishman tar han en gruvlig revansch på tvivlarna. Han är enastående i rollen som Frank Sheeran och har minst sagt namnkunnig hjälp i birollerna. Både Al Pacino (Jimmy Hoffa) och Joe Pesci (Russell Bufalino) gör fantastiska prestationer. Det är i princip omöjligt att peka på vem som är bäst av de tre, men om jag skulle välja någon som ligger en hårsmån över de andra blir det Pesci. Pesci hade egentligen gått i pension från skådespelandet när Scorsese tjatade sig till att han skulle spela rollen som Bufalino och det kan vi vara väldigt tacksamma för.

 

Den enda egentliga kritik jag har att rikta mot The Irishman har dock också med skådespelarna att göra. Eller, inte så mycket skådespelarna i sig som beslutet att "föryngra" dem på digital väg. Ibland funkar det bra, men lika ofta blir det en känsla av the uncanny valley. Framförallt är det bara bisarrt att höra Robert De Niro bli kallad för "kid". Den som lyckas bäst av trion när det gäller att anpassa sig är Pacino. Skådespel handlar inte bara om hur du ser ut utan också om hur du för dig. Pacino lyckas mana fram yngre versioner av sig själv när det gäller saker som gång, hållning och dylikt på ett sätt som framförallt De Niro kämpar med.

 

The Irishman visar på hur Scorsese fortfarande är en av världens främsta filmskapare genom tiderna. Hans känsla för karaktärer och detaljer är få förunnat. Avsätt en eftermiddag och se The Irishman. Den må vara lång, men när något är så här pass bra kan man ställa sig frågan om man ska se något riktigt bra som är långt eller två halvdana filmer med mer återhållsam speltid? Jag vet vad jag väljer.

 

Betyg: 5 things are what they are av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2019 19:30


Regi: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Manus: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Skådespelare: Emile Hirsch, Lexy Kolker, Bruce Dern mfl.

Produktionsbolag: Amazing/Bloomgarden Films/My Way Entertainment

År: 2018

Längd: 105

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8781414/


Sjuåriga Chloe bor i princip avskärmad från resten av världen tillsammans med sin far. Varför Chloe inte får gå ut och leka med de andra barnen eller vem "de onda männen" är som vill henne illa kan hennes far inte riktigt förklara. När Chloe trots allt vågar sig utanför dörren verkar det inte så farligt som hon fått höra. Skenet kan dock bedra...

 

Freaks var något jag såg på vinst och förlust i och med att jag brukar gilla saker som Bruce Dern är med i. Dern är bra även här som kvarterets glassförsäljare, endast kallad Mr. Snowcone. Det här är dock först och främst ett kammarspel mellan en lysande Lexy Kolker i rollen som Chloe och en lika bra Emile Hirsch i rollen som hennes far. Paranoian ligger tung över både manus och scenografi, men Zach Lipovsky & Adam B. Stein går ett steg längre i sitt välskrivna manus.

 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Freaks är en typ av genrefilm vi är vana att se från ett helt annat perspektiv än det som Lipovsky och Stein presenterar. Att ta en välkänd typ av historia och ändra på dess premisser och perspektiv är inte bara häftigt, det är dessutom jäkligt svårt. I nio fall av tio lyckas Lipovsky och Stein med vad de föresättter sig. Freaks är en förvånansvärt frisk fläkt i en genre som blivit mer än lite standardiserad. 

 

Det som inte riktigt håller alla gånger är tempot. Jag hade gärna sett filmen nedklippt med ungefär tio minuter. Det skulle gjort storytellingen tätare och än mer drabbande. För diggare av genrefilm i stort är dock Freaks en högtidsstund. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om den innan du ser den. Det är att förstöra överraskningen. Freaks är en dold pärla som förtjänar din uppmärksamhet.

 

Betyg: 4+ parallelliv av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se