Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Tisdag 23 jan 16:30

 

 

Oscarsgalan 2018: Nomineringarna

 

 

You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.

 

 

Best Motion Picture


Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)


 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 


Best Achievment In Directing


Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)


Best Original Screenplay


Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay


Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature


Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner



Best Foreign Language Film


The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)


Best Cinematography


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound


Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Production Design


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water


Best Costume Design


Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul



Best Makeup & Hairstyling


Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score


Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Original Song


"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 


Best Sound Mixing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049



Best Visual Effects


Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short


Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 


Best Documentary, Feature

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 
 
Best Short Film, Animated

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

ANNONS
Av Ulf - Söndag 21 jan 14:45

 


 

Regi:  Craig Gillespie

Manus: Steven Rogers

Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/

 

Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?

 

Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.

 

Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.

 

I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.

 

Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 20 jan 22:33


 

Regi:  Luca Guadagnino

Manus: James Ivory (baserat på André Acimans bok)

Medverkande: Armie Hammer, Timothée ChalametMichael Stuhlbarg mfl.

Produktionsbolag: Frenesy Film Company/La Cinéfacture/RT Features mfl.

År: 2017

Längd: 132 min

Land: USA/Italien/Frankrike/Brasilien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5726616/

 

Tonårige Elio faller pladask för faderns forskningsassistent Oliver och tvingas brottas med sina känslor för honom samt en framväxande sexualitet. Under en sommar utvecklas Elio och Olivers förhållande till något mer än bara vänskap, men kan det verkligen hålla?

 

Call Me By Your Name har hyllats av kritiker världen över för sitt porträtt av homosexuell kärlek som vilken kärlek som helst. Jag antar det är en generations- och kulturfråga, men jag kan inte se något speciellt med att göra det år 2017. I alla fall inte om man inte gör det till en bra kärlekshistoria oavsettsexuell läggning hos karaktärerna. Call Me By Your Name är så pass rädd för att trampa fel att den istället blir extremt tillrättalagd och uppriktigt tråkig.

 

Det har skrivit mycket om de två huvudrollsinnehavarnas kemi. Jag medger att både Armie Hammer och Timothée Chalamet gör mycket fina rollprestationer, men problemet är att de gör det oberoende av varandra. Kemin finns inte där vad jag kan se och det beror allt som oftast på ålderskillnaden. Oliver är ärligt talat en ganska slemmig karaktär som stöter på 17-åringar (sin chefs son dessutom!) och i många scener är han direkt otrevlig. Det är här kemin faller. Det enda jag kunde tänka på var att filmen lika gärna kunde ha "slemmig äldre man stöter på tonåring i två timmar" som undertitel.

 

Det ser åtminstone vackert ut. Norra Italiens landsbygd är väldigt vacker och man har fångat det väl med fotot. Tyvärr blir det lite för mycket av det ibland och sekvensen när de två huvudpersonerna cyklar ackompanjerade till pianomusik i närmre fem minuter är ett lysande exempel på detta. Nej, Call Me By Your Name är en slemmig kärlekspekoral med vackra omgivningar. Framförallt begår den kardinalsynden att vara tråkig. Det är värre än att vara en genuint dålig film. De kommer man åtminstone ihåg.

 

Betyg: 2 tekniskt vackra men tomma filmer av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - Fredag 19 jan 19:30

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Molly Blooms bok)

Medverkande: Jessica ChastainIdris ElbaMichael Cera mfl.

Produktionsbolag: Pascal Pictures & Entertainment One

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4209788/

 

Molly Bloom uppfostrades till att vara bäst på vad hon än företog sig. Med den attityden och med stenhård träning var hon en kvaltävling från att ta sig till OS i Salt Lake City. Sen bröt hon ryggen. En livslång dröm försvann och Molly hamnar på olika vägar som värdinna för ett mycket exklusivt pokersällskap i Los Angeles. Efter ett tag gör den gamla attityden sig känd igen - jag skulle kunna driva ett bättre pokersällskap själv. Man måste dock vara försiktig med vem man bjuder in till bordet...

 

Poker har alltid fascinerat mig, även om min egen erfarenhet främst sträcker sig till spel med vänner och kortare sejourer onlinepoker vid tidpunkterna då borden svämmar över av totala nybörjare. Alltså kan jag tillräckligt mycket om poker för att veta att jag inte kan någonting alls. Därför är filmer som Molly's Game som gjorda för mig.

 

Efter att konsekvent ha levererat några av de bästa manusen Hollywood har att erbjuda under lång tid gör Aaron Sorkin sin regidebut med Molly's Game. Förvisso har han fantastiska skådespelare att arbeta med och har varit i branschen ett bra tag, men jag är ändå imponerad över hur Sorkins förstlingsverk i registolen är så tajt regisserat! Molly's Game är ett bra exempel på hur en film kan vara lång men ändå behålla nerv och puls även om det inte är en action/fantasy/serietidningsfilm. Det "enda" som krävs är ett bra manus och en regissör som vet vad han gör. Sorkin vet vad han gör.

 

Jessica Chastain kommer knipa sin tredje Oscarsnominering i och med huvudrollen Molly. Chastains sätt att kunna skifta mellan känslonivåerna till synes sömlöst är återigen hennes starkaste sida och det är absolut så att hon bär Molly's Game på sina axlar. Bland de övriga rollerna märks den alltid lika sevärde Idris Elba i en biroll och den bästa rollprestation Kevin Costner gjort på år och dar.

 

Har du intresse av poker, spelteori eller mer subtila thrillers är Molly's Game något du bör se. Om du är som jag beger du dig sen ut på nätet och dammsuger forum och tidningsartiklar om vem de olika spelarna vid borden egentligen var bakom sina kodnamn. Resultaten kommer överraska dig.

 

Betyg: 4 ess av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 15 jan 18:30

 


Regi: Michael & Peter Spierig

Manus: Pete Goldfinger & Josh Stolberg

Medverkande: Matt Passmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Productions & A Bigger Boat

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3348730/

 

När kropparna efter bestialiska mord börjar dyka upp runt om i staden pekar allt på att John "Jigsaw" Kramer har återupptagit sin självpåtagna roll som världens elakaste livscoach. Jigsaw har dock varit död i tio år vid det här laget. Så vem är det som spelar ett nytt spel med livet som insats och med fyra deltagare fastkedjade i en hinderbana till och med din gamle gympalärare skulle tycka var over the top?

 

Ok, hands down så är Jigsaw en riktig skitfilm, men det är en underhållande skitfilm. Vi är ljusår från det smart skrivna manuset från första filmen nu och Goldfinger & Stolberg slår verkligen knut på sig själva för att presentera chockerande vändningar. Kruxet är bara att man inte ska kunna räkna twisten i en film i den här franchisen när det gått 20 minuter. Vägen dit är dock lika lökig som kul.

 

Jag har inte riktigt kunnat ta franchisen på allvar sedan Saw III (2006), men det är först med Jigsaw som jag känner att de sista logiska fjällen har fallit från manussidorna och det numera är en ofrivillig parodi. Fast är den egentligen så ofrivillig? Ingen i den här filmen tar den på allvar och spelar sina roller med minsta möjliga ansträngning. Det är lite som skådespelarna säger att "om manuset inte försöker, varför ska vi?".

 

Så ja, Jigsaw är en brutalt dum film, men den underhåller ändå i och med att filmteamet inte ens orkar bry sig längre. Om det här är framtiden för franchisen så ser jag gärna fler rullar med Jiggsy och hans vidunderliga maskiner.

 

Betyg: 3 blodiga manicker av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 13 jan 20:14

 


Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

Medverkande: Gary OldmanKristin Scott Thomas, Lily James mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures & Working Title Films

År: 2017

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4555426/

 

London, maj 1940: Efter att ha missbedömt Hitlers avsikter och ha försatt Storbritannien i en prekär situation tvingas premiärminister Neville Chamberlain avgå. Winston Churchill utses till ny ledare och kastas direkt in i hetluften både på hemmaplan och i utrikespolitiken. Samtidigt hänger en katastrof i luften då stora delar av Storbritanniens armé håller på att tvingas ut i havet vid Dunkirk.

 

Förra året släpptes tre filmer som man nästan kan se som en trilogi. Börja med Darkest Hour, sen Dunkirk (2017) och avsluta med Churchill (2017). Som så ofta är mittenfilmen i trilogin den bästa, men Darkest Hour ligger inte långt efter.

 

Om Brian Cox gjorde sitt livs roll i Churchill både matchas och överträffas han av Gary Oldman i den här filmen. Det finns en anledning till att i princip alla posters till den här filmen proklamerar att "Gary Oldman is Winston Churchill in...". Ja, han är rollen in i minsta detalj och Anthony McCartens manus lyckas med balansakten mellan att skildra den mer privata sidan av Churchill med den politiska. Det är klart, här tas vissa friheter med historien, men knappast några avgörande sådana som de jag upptäckte i den andra omnämnda filmen.

 

Framförallt lyckas Joe Wright skapa en nerv i sin film med hjälp av skicklig klippning, musik och foto. Ja, vi vet exakt hur det kommer gå (om du inte kommer ihåg det sedan grundskolan... gå om), men precis som i Christopher Nolans Dunkirk är det det snabba berättandet tillsammans med stunder av stillhet som gör Darkest Hour till en mycket bra biografi över en dramatisk period i en mans liv.

 

Det är svårt att egentligen säga så mycket mer om Darkest Hour. Jag känner att min inspiration för att skriva recensioner på filmer baserade på Winston Churchill börjar sina lite. Förhoppningsvis, även om två av tre filmer om händelserna varit mycket bra, kan de låta gamle Winston vila lite nu... eller chilla. Förlåt, jag var tvungen.

 

Betyg: 4 mörka timmar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 jan 20:07

 

 

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Vanessa Taylor

Medverkande: Sally Hawkins, Michael Shannon, Doug Jones mfl.

Produktionsbolag: Bull Productions/Double Dare You (DDY)/Fox Searchlight Pictures

År: 2017

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580390/

 

Elisa lever ett tämligen ensamt liv eftersom hon på grund av sin stumhet har svårigheter att kommunicera med andra. Annat än sin granne och sin kollega, Zelda, har hon i princip inget socialt liv. Hon har dock ett arbete som städerska på ett topphemligt labb. Där träffar hon av en händelse på ett av försöksexemplaren, en närmre två och en halv meter lång varelse som ser ut att komma från havet. De båda bildar en oväntad vänskap som dock hotas av experimenten som militären vill genomföra.

 

Jag har aldrig förstått den påstådda storheten hos Guillermo del Toro. Hans konstanta insnöande på "mörka sagor" var gammalt redan för tio år sedan och filmerna följer alltid idén om att ytan är viktigare än substansen. Några tidiga filmer i hans karriär lyckades i viss mån resa sig över detta, men The Shape Of Water är mest par for the course när det gäller del Toros filmer sedan dess. Det ser jäkligt snyggt ut, designen är distinkt och musikspåret är passande. Sen har den också karikatyrer till karaktärer, ett manus som förebådar saker så klumpigt att jag bara blir trött samt en och annan scen som säkert verkar magiska för vissa, men som tar mig helt ut ur filmupplevelsen.

 

Det The Shape Of Water dock lyckas med är castingen. Sally Hawkins är mycket bra i huvudrollen som den stumma Elisa och har all sin dialog via ASL. Det ställer stora krav för en skådespelerska att kunna förmedla vad hon vill när man tar ifrån henne ett av de viktigaste verktygen - rösten - men Hawkins gör mycket bra ifrån sig. Filmens andra stora behållning när det gäller skådespelet är Michael Shannon som den nästan parodiskt patriotiske säkerhetschefen Strickland.

 

Sen är det manuset. Det är en tämligen ordinär kärlekshistoria mellan kvinna och fiskman/odjur/någon från fel sida av stan och det funkar sisådär. Hawkins och den evige fiskmannen Doug Jones (det är tredje gången han spelar en amfibisk kille för del Toro) gör sitt bästa och ibland lyckas de till och med få lite kemi, men saken är att Jones roll inte är särskilt sympatisk till att börja med. Med ett så här pass långt manus hade de gärna fått ge honom lite fler karaktärsdrag än fight or flight. Designmässigt har del Toro mer än sneglat på den klassiska designen av The Creature From The Black Lagoon från filmen (1954) med samma namn när det gäller Jones feniga alter ego. Faktum är att alla små referenser och sätt den etablerar sig i ett slags americanadoftande 60-tal är riktigt bra.

 

Till syvende och sist är The Shape Of Water mer av det samma från del Toro. Den kommer hyllas och jag försöker fortfarande luska ut varför folk älskar honom. För mig är det mest en axelryckning med utsökt tekniskt arbete.

 

Betyg: 3 fiskpinnar av 5 möjliga

 

Av Ulf - Söndag 7 jan 21:30

 

 

Regi: Martin Campbell

Manus: David Marconi (baserat på Stephen Leathers bok The Chinaman)

Medverkande: Jackie Chan, Pierce Brosnan, Rufus Jones mfl.

Produktionsbolag: Arthur Sarkissian Productions/The Entertainment Production Company/The Fyzz Facility

År: 2017

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615160/

 

Restaurangägaren Quans dotter omkommer i en terroristattack i London och världen tittar på med skräck när en nyuppkommen avknoppning av IRA tar på sig dådet. I Belfast är försteminister Liam Hennessy under hård press, inte minst med tanke på hans samröre med just IRA i sin ungdom. Saken blir inte lättare när han får en viss Quan på besök som kräver honom på namnen på bombmännen. Liam inser snabbt att Quan inte är någon man kan avfärda hursomhelst och finner sig plötsligt i både politisk och reell skottlinje.

 

Det finns ingen actionstjärna som Jackie Chan. Jag tror jag sett åtminstone 90% av vad han gjort under åren (vilket är en ansenlig hög med film) och bara det att han fortfarande lever vid snart 64 års ålder är en bedrift. Att han dessutom fortfarande sparkar röv med de bästa av sina konkurrenter är inget annat än ett mirakel. Med The Foreigner visar han åter var skåpet ska stå.

 

Det som skiljer den här filmen från det mesta i Chans filmografi är att den spelas helt seriöst. Chans typiska humor är inte här, men istället visar han sig från sin bästa enmansarmé-sida. Manuset, trots att det är flyttat till konflikten mellan England och valda delar av Nordirland istället för USA:s förortsvärld, påminner mycket om First Blood (1982) uppblandat med en god dos Taken (2008). Det är en väldigt lyckad blandning som förvisso inte bjuder på någon mer djuplodande analys av konflikten som sådan, men förenklar den inte heller. Chan har god kemi med Pierce Brosnan som den nordirländske försteministern och deras scener tillsammans bjuder på mer än ett bevingat ord.

 

The Foreigner är en mycket bra actionthriller som bara missar lite när det gäller karkatärsutvecklingen av vissa av birollskaraktärerna. Visserligen kan man diskutera om detta gjorts för bästa möjliga chockeffekt när somliga saker slutligen avslöjas, men det gör också filmens sista akt något förvirrande och framhastad. Det är dock ingen anledning till att inte se The Foreigner om du gillar Chan och vill se honom i en mer seriös roll.

 

Betyg: 4 mucka inte med kinesiska restaurangägare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se