Regi: Leigh Janiak

Manus: Leigh Janiak & Phil Graziadei (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6566576/

Staden Shadyside har en lång historia av våldsbrott i allmänhet och mord i synnerhet. Det verkar nästan som att staden är en slags magnet till tragiska förhållanden och annat som kan sluta i ond bråd död. Deena kunde dock inte bry sig mindre om lokalhistoria. Hennes flickvän, Sam, har flyttat till grannstaden Sunnyvale och verkar ha klippt alla band med sitt tidigare liv. Snart nog kommer dock Deena och Sam dras in i galenskapen som genomsyrar Shadyside.

Okej, okej, okej, först av allt - det här är en skitcool idé! Netflix ägnar tre veckor och åtskillig budget till att göra en sammanhängande trilogi skräckfilmer som alla mer eller mindre fungerar som kärleksbrev till gamla genrefilmer? Jag kan bara applådera tanken och att man vågade ta chansen med ett projekt som kanske främst kommer tilltala de redan frälsta. Om sen utförandet bara hade varit bättre hade det varit ännu roligare...

Del 1 av Fear Street hyllar och halvt om halvt parodierar 90-talets metaskräck. Ni vet, den som började på allvar med Scream (1996) och sen inte slutade förrän folk började gå vilse i skogen med handhållna kameror några år senare. För oss som var med på den tiden kan jag säga att Scream var en sjukt big deal när den kom. En av anledningarna till att den var så framgångsrik som den var var för att det var Wes Craven som satt i registolen - alltså någon som hade varit med och skapat genren som han sen parodierade och kunde utan och innan.

Fear Street baseras istället på R.L Stines böcker med samma namn. Jag tror många har läst saker av Stine även om de kanske inte känner till hans namn. Han var (och är) den kanske mest framgångsrika skräckförfattaren som inriktar sig till äldre barn och unga tonåringar. Och däri ligger också problemet - Fear Street är Scream fast med ett grundstoff som riktar sig till barn. Det är klart att materialet har kryddats rätt rejält för att det ska funka för en lite äldre publik, men det är väldigt hit or miss när det kommer till manuset.

Den stora behållningen är, föga förvånande, nostalgitrippen som filmen bjuder på. Soundtracket ekar av Garbage och Bush, online-chattrummen är fortfarande i princip BBS:er (slå upp det, ungdomar) och flanellen härskar. Klart att det är ett tillrättalagt 90-tal vi får presenterat för oss (bland annat står musikanakronismerna som spön i backen), men det är en väldigt mysig film det här! Storyn är, om än lite för simplistisk, intressant nog för att jag ska vilja se de andra delarna i trilogin och skådespelarna gör helt okej ifrån sig. Framförallt de två större manliga rollerna är välspelade med Benjamin Flores Jr. som nörden som vet allt om vad som pågår (och citerar Konami-koden när han är nervös!) och David W. Thompson som den översexualiserade stonern Ryan.

Fear Street kanske inte är stor filmkonst direkt, men jag vill ändå att så många som möjligt ser den av en enkel anledning - vi behöver fler sådana här projekt som vågar bryta normen av hur vi konsumerar film och tv. Det blir inte alltid perfekt första gången, men formatet har potential! Next stop, 1978!

Betyg: 3- nostalgitrippar av 5 möjliga

Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Avsnittet där ingen är arg. Absolut ingen. Speciellt inte Matti och Linda. Och hur kan man vara det när man får se Peter Jacksons parodi på Mupparna. Eftersom Matti inte har sett en valrosspenis tar Ulf sitt ansvar och undersöker detta. Linda vill se muppar dö i Vietnam och Gustaf får äntligen se sitt spirit animal, den hårt prövade räven. Och hur reagerade egentligen Nya Zeelands golfare när en valross, en bulldog och ett vårtsvin spelade golf? Linda vet hur hon skulle reagerat, den gamla dockrasisten! Och kan någon sluta sjunga om sodomi? Vill vi ens det? En sak är säker - vi är inte kvalificerade att diskutera den kristna treenigheten i den här podden!

Det kroppsfixerade avsnittet! Frank Frazetta älskar sin kurviga anatomi till den milda grad att det här kan vara filmen med mest röv i filmhistorien. Bockstensmannen gör ett gästspel och Linda får prata om Frazetta tills hon blir blå. Det är hon värd. Matti planerar på att bygga en reservoar fylld med lava som han kan kontrollera med en spak och Ulf myntar begreppet "ejakulationsanimation". Och trots att han är en brugd i själen hyser Gustaf en märklig aversion mot bläckfiskar. Vad har de gjort Gustaf? Ingen vet! Han blir dock lite gladare över nästa veckas filmval! Alltid något!

Regi: Demián Rugna

Manus: Demián Rugna

Medverkande: Maximiliano Ghione, Norberto Gonzalo, Elvira Onetto mfl.

Produktionsbolag: Machaco Films/INCAA

År: 2017

Längd: 87 min

Land: Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549892

Märkliga saker sker i ett lugnt villaområde i Buenos Aires. Efter att ha blivit arresterad för mordet på sin fru besöks Juan av tre forskare som specialiserar sig på att undersöka paranormala fenomen. Tillsammans med kommissarie Funes arrangerar de tre att spendera natten i Juans hus, men det visar sig snart att det inte bara är huset som är drabbat...

Ovanstående låter som minst ett femtiotal filmer jag sett och/eller recenserat här på bloggen. Saker spökar, folk åker dit för att undersöka, shit happens. Det som Demián Rugnas Terrified gör bättre än de flesta filmer i genren är uppbyggnad av suspens och osäkerhet. Framförallt med ljus och mörker lyckas Rugnas hela tiden ta sig in under huden (no pun intended) på tittaren och tillsammans med väldigt lyckade specialeffekter blir det hela mycket effektivt. Det är så pass effektivt att Guillermo del Toro tänker göra en amerikansk remake. This is why we can't have nice things!

Skådespelet är okej, men inget att skriva hem om. Den som gör bäst ifrån sig är helt klart Maximiliano Ghione i rollen som kommissarie Funes. Istället är det Rugnas manus och regi som är de riktiga stjärnorna i den här filmen. Manuset skriver inte tittaren på näsan och de "förklaringar" som ges ger snarare fler frågor än svar. Det går tillbaka till osäkerheten - det okända är mycket mer skrämmande än det som överförklaras och Rugnas har full koll på detta.

Terrified är en liten pärla till övernaturlig skräckfilm som inte bör missas av genrefans. Den utforskar förvisso redan kartlagt territorium, men Rugnas fingertoppskänsla gör det här till en av de bästa filmerna jag sett i subgenren på länge. Han jobbar just nu på en uppföljare. Det hade han gärna fått låta bli dock. Som sin egen film står Terrified stark. Vattna inte ur den i Franchise Hell nu!

Betyg: 4 spöken på Pampas av 5 möjliga

Regi: Donovan Marsh

Manus: Wayne Fitzjohn/Marcell Greeff/Emile Leuvennink mfl.

Medverkande: Erica Wessels, Hlubi Mboya, Deon Lotz mfl.

Produktionsbolag: Nthibah Pictures

År: 2021

Längd: 107 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9013182/

Jodie arbetar som utredare för Johannesburgs trafficking-grupp, men får efter ett misslyckat ingripande ta "semester" från det stora fall hon arbetar på. Istället får hon ta hand om mordutredningen av en man som hittats med initialer inristade i bröstet. Jodie och hennes vän, kriminalteknikern Ntombi, inser dock snart att fallen är sammankopplade.

Thriller med socialt patos brukar inte riktigt vara vad tänkte när jag startade det här lilla projektet, men Donovan Marshs I Am All Girls har definitivt skräckelement nog att platsa - även om dessa element inte är så mycket övernaturliga mördare som tragisk realitet för alltför många. Löst baserad på brotten utförda av Gert Van Rooyen (varning för att googla det namnet då du hittar väldigt, väldigt störda historier...) har I Am All Girls åtminstone en halv fot förankrad i verkligheten, men Marsh och manusförfattarna har ändrat så pass mycket att det är helt korrekt att säga "inspired by" och inte "based on". Det är en betydande skillnad.

Netflix har som bekant sina beskrivningar som är mer eller mindre bra. Här slog de dock huvudet på spiken. "Osentimental" är exakt så jag skulle beskriva den här filmen. Den skyr inget, men den grottar inte heller ner sig i onödigt chockerande detaljer bara för chockvärdets skull. Det är också tacksamt att spela in film som har en stark klasstematik i Sydafrika - åker du från det rika centrum hamnar du förr eller senare bland de fattigaste områdena du kan tänka dig. Skillnaden blir extremt tydlig, inte minst i Ntombis fall och den klassresa som skildras där - en resa som lämnat djupa fåror. Bra skådespel från Erica Wessels (Jodie) och Hlubi Mboya (Ntombi) förhöjer också filmen.

Tyvärr dras I Am All Girls också med en del problem. Den hämndtematik som skildras blir något halvhjärtad och borde antingen varit huvudspåret eller inte varit med alls. Det gör att filmen blir splittrad i vad den egentligen försöker få fram. Här finns också en del scener som är väldigt tondöva när det gäller rasism. Om det nu inte är belagt att det var så här det gick till i traffickinghärvan (vilket det troligen inte gjorde enligt uppgift) kanske man inte bör svartmåla en folkgrupp bara som ett "yttre hot".

I Am All Girls tar upp ett viktigt ämne, men behöver bearbetning. Gott försök, men lite färre manusförfattare nästa gång hade nog gett en mer samlad bild.

Betyg: 3- hämnare i mask av 5 möjliga

Säsong 2 av Film till fikat inleds med en Wes Anderson-rulle om hundar. Ulf gillar både Wes Anderson och hundar, så han är glad även om hans dator inte är det. Samtidigt visar Gustaf upp prover på bristande Bibel-kunskap, men det är okej, han kan ändå vara Jesus... om han inte är en sommarkatt. Mordtåget Linda har signalfel och Ulf tar upp taktpinnen istället för de mörkare aspekterna av filmen på sin morddressin. Linda är dock en hejare på att beskriva vad som händer i kvinnors kroppar vid puberteten... även om Gustafs poetiska omskrivningar av de biologiska processerna är mardrömsmat. Matte är djupt fascinerad av tolvåriga japaner med moppemustascher och har planer på ostorgie med Castlevania. Allt är som vanligt det vill säga. Dessutom, man kan göra längre stop motion än The Nightmare Before Christmas.

Regi: Antoine Fuqua

Manus: Ian Shorr & Todd Stein (baserat på D. Eric Maikranzs bok The Reincarnationist Papers)

Medverkande: Mark Wahlberg, Chiwetel Ejiofor, Sophie Cookson mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/New Republic Pictures/Di Bonaventura Pictures mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6654210/

Evan har alltid känt sig annorlunda. Saker och ting som han aldrig ens provat visar han sig vara en mästare på exempelvis. Dessvärre lider han också av schizofreni och har svårt att hitta ett jobb. Allt detta ändras när han blir kontaktad av en hemlig organisation, The Believers, som avslöjar att Evan är en av ett fåtal människor som kan minnas alla sina tidigare liv och deras färdigheter i dem. Nu måste han få tillbaka sina minnen innan en annan grupp med Infinites förstör världen.

Okej, first things first: Nej, det här är ingen bra film. Det är en skräpfilm som heter duga, men den har tillräckligt med förlåtande kvaliteter för att den ska kunna klassas som en "ball rull" - det vill säga en film man kan dra igång för hjärndöd pangpang. Det har framförallt med Mark Wahlberg att göra.

Wahlberg har haft en minst sagt brokig karriär med fantastiska roller ena året och riktigt usla det andra. När han inte själv har flippat ut det vill säga. I Infinite håller han sig i mittfåran till dessa två extremer, men det som gör filmen så pass underhållande som den bitvis är är att manusförfattarna har gett honom en ifrågasättande cynisk personlighet som både rackar ner på de mer mystiska aspekterna samtidigt som han går med på saker och ting för att "det kan ju inte bli värre." Det gör honom till om inte en älskvärd så i alla fall underhållande karaktär.

Det samma kan sägas för filmen i stort. Så länge den inte tar sig själv på för stort allvar är det ett kul matinéäventyr som funkar för stunden. Chiwetel Ejiofor spelar över något förbaskat i rollen som filmens skurk, men man märker att han själv inser hur löjligt manuset är att det snarare blir underhållande än irriterande.

Till syvende och sist kan jag dock inte ge filmen högre betyg än vad jag gör av en enkel anledning - Infinite är ännu ett exempel på hur storbudgetfilm just nu är inne i en av sina dummaste perioder under min levnadstid. Budgeten hade säkert kunnat täcka tio mindre bombastiska och mer minnesvärda filmer, vilket mest gör mig trött. För vad det är är det dock underhållande för stunden.

Betyg: 2+ pang-pang utan hjärna av 5 möjliga