Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - 17 december 2019 12:27

 

Regi: Ruben Fleischer

Manus: Dave Callaham/Rhett Reese/Paul Wernick

Skådespelare: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: 2.0 Entertainment/Columbia Pictures/Pariah

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1560220/


Tio år har gått sedan zombieapokalypsen och Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock har försökt göra det bästa av situationen. Att bo i Vita Huset är bara en bonus liksom. När Columbus friar till Wichita tar hon det dock inte särskilt väl. Istället flyr hon och Little Rock från den gamla presidentboningen. Flykten får dock ett abrupt slut när en ensam Wichita återvänder för att informera att Little Rock rymt med den värsta av alla tänkbara varelser - en hippie!

 

När jag för tio år sedan (damn, I'm old) recenserade Zombieland (2009) här på bloggen var jag tämligen underhållen om än inte jätteimponerad. Den kom i en tid då marknaden formligen översvämmades av zombierelaterade produktioner och jag var mer än lovligt mätt på de levande döda. Nu tio år senare börjar zombievågen mattas av och det är säkert en av anledningarna till att jag uppskattar den här filmen mer än originalet. En annan är att den helt enkelt inte är karbonkopia av Shaun Of The Dead (2004), vilket originalet hade en benägenhet att vara. Double Tap har en egen identitet som en zombiekomedi med americana-inslag och mer hyllningar till sina föregångare än efterapningar.

 

Mycket är det tack vare skådespelarna. För tio år sedan var trion Stone, Eisenberg och framförallt Breslin ganska gröna, med en Woody Harrelson som åldermannen. Nu har Harrelson draghjälp på ett helt annat sätt av sina ensemblemedlemmar, inte minst av Emma Stone som är den här filmens riktiga stjärna tillsammans med nytillskottet Zoey Deutch.

 

Manuset är, om än något episodiskt till sin karaktär, oftast också väldigt roligt med flertalet fantastiska one-liners. Det är troligen också världens värst bevarade "hemlighet" att Bill Murray repriserar sin roll som sig själv i en av filmens absolut bästa scener. Hur han gör det, med tanke på att han dog i förra filmen, får ni se. Var dock noga med att se eftertexterna! Du vill inte missa den scenen!

 

Double Tap må inte gå till historien som världens bästa zombierulle, men här finns ögonblick som är så jäkla roliga att jag fick ont i magen. Favoriten, förutom Murray, måste vara hur the zombie kill of the year utvecklar sig. Om du gillar splattig humor har du helgen räddad.

 

Betyg: 4 Homer-zombies av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 15 december 2019 19:16

 


Regi: Robert Kenner & Taki Oldham

Manus: Robert Kenner & Taki Oldham

Skådespelare: Bob Prince, Hugh Aynesworth, Henry Lee Lucas mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 238 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11307176/

 

I juni 1983 greps Henry Lee Lucas, en dagdrivare som spenderat tio år i fängelse för mordet på sin mor, för vapenbrott. Vad ingen hade förväntat sig var att Lucas skulle börja erkänna mord på mord. Till sist hävde Lucas att han hade haft ihjäl omkring 600 människor och polisen började kryssa av en lång rad olösta mord som hans gärningar. Det är bara det att när han sen tog tillbaka alla erkännanden fanns det ingen bevisning som band honom till brotten...

 

Det går verkligen tio på dussinet av true crime-dokumentärer och de allra flesta orkar jag inte se klart eftersom de faller på samma grepp - ett frossande i vem mördaren var och inte en bredare kontext som tittar på samhället som hen verkade i, mediauppmärksamhet eller andra liknande infallsvinklar. The Confession Killer lyckas tack och lov hoppa över den här fallgropen och är lika delar en skildring av Lucas som det är en skildring av ett rättssystem i total förnekelse.

 

Robert Kenner & Taki Oldham har gjort ett gediget researcharbete med sin dokumentärserie och låter båda sidor komma till tals, de som tror att Lucas utförde brotten och de som arbetar för att bevisa att han inte gjorde det. Serien är fri från tillrättalagda intervjuer och överdrifter och vad vi får se är hur Texas Rangers framställer sig själva som väldigt löjliga och småaktiga när de inte kan erkänna att de möjligen kan ha begått fel.

 

Vad jag hade önskat är att de hade ställt lite tuffare frågor där det börjar dra sig till sin spets. Det är klart att tittaren ska vara den som drar de stora slutsatserna i en dokumentär av den här typen, men det är inte helt uppåt väggarna att ifrågasätta en intervjuperson som påstår att Lucas utfört ett mord som han bevisligen var 300 mil ifrån. Just de reaktionerna hade varit intressanta att se.

 

The Confession Killer är trots min kritik ovan true crime done right. Om du är intresserad av den här typen av serier eller filmer kan jag verkligen rekommendera den.

 

Betyg: 4 kafkasystem av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 12 december 2019 13:30

 


Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (efter Stephen Kings roman)

Skådespelare: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Vertigo Entertainment/Warner Bros.

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5606664/

 

Danny Torrance har vuxit upp för evigt ärrad av händelserna på The Overlook Hotel när hans far Jack tappade förståndet och försökte ha ihjäl både honom och hans mor. Dannys krafter, hans "shine", är fortfarande ett problem för honom då han hemsöks av spöken från förr. Ett liv kantat av alkoholism får dock ett slut i och med han får hjälp av en gammal "vän". Åtta år senare kastas dock Danny in i hetluften igen. Det verkar finnas fler personer runtom i landet som har the shine... och någon som jagar dem.

 

Doctor Sleep (2013) är en av få uppföljare som Stephen King skrivit och det på en av hans mest kända böcker, The Shining (1977). Den ultimata versionen av storyn gjordes dock på film med Stanley Kubricks monumentala filmatisering från 1980, som King hatade. Eller, det är ett vanligt missförstånd. King brukar säga i intervjuer att Kubricks film var en bra film, men det var inte den historia han hade skrivit. The Shining handlar i grund och botten om beroende och vad ett sådant kan göra med oss. Kubrick gjorde historien till en mer rak skräckberättelse, men på typiskt Kubrick-manér är det en ohyggligt välberättad film både när det gäller story och detaljer. Doctor Sleep följer framförallt Kubricks version av händelserna och Mike Flanagan använder sig av flashbacks både här och där, både från Kubricks film och med nyinspelat material. 

 

Framförallt är huvudtematiken i filmversionen av Doctor Sleep dock tillbaka till vad King ämnade med de två berättelserna från första början - beroende och besatthet. Dannys alkoholism är en spegelbild av faderns och den kult som jagar barn med the shine har sina egna beroenden att tampas med. Ewan McGregor gör en helt okej roll som Danny, men det här är framförallt Rebecca Fergusons film. Ferguson spelar kultledaren Rose The Hat och är genuint jäkla obehaglig!

 

Storymässigt fungerar filmatiseringen bättre än boken. Trots sina dryga 150 minuter speltid är det en mycket tajtare historia än Kings ibland ganska långdragna original. En handfull scener är dessutom rejält obehagliga, vilket är ovanligt för dagens King-filmatiseringar som snarare brukar tona ner dessa. Sen är det bara frågan om Doctor Sleep som sådan var en "nödvändig" historia att berätta. Jag skulle hellre valt att behålla The Shining som enda installation i den här sagan och den här filmen kan knappast tävla med Kubricks mästerverk. Trots det är Doctor Sleep en bra skräckadaption som överträffar sitt källmaterial. Mer än så kan jag egentligen inte begära.

 

Betyg: 4- galningar i hatt av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2019 12:30

 


Regi: Martin Scorsese

Manus: Steve Zaillian (efter Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses)

Skådespelare: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci mfl.

Produktionsbolag: Tribeca Productions/Sikelia Productions/Winkler Films

År: 2019

Längd: 209 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1302006/

 

Berättelsen om hur Frank "The Irishman" Sheeran steg i graderna hos den italienska maffian i Philadelphia och slutligen kanske, eller kanske inte, var inblandad i mordet på fackföreningsbossen Jimmy Hoffa. En episk berättelse i ordets sanna betydelse som tar sin början i efterkrigstidens ekonomiska boom i USA fram tills Sheerans död många år senare.

 

Den som känner mig vet att jag brukar skruva lite på mig när en film går över 125 minuter. Oftast är det ett tecken på att filmskaparen haft lite väl mycket kreativ frihet och ingen producent som vågat säga till hen att det är dags att klippa. Martin Scorseses The Irishman borde därför genererat åtminstone några suckar från mig med sin speltid på knappt 210 minuter. Scorsese tillhör dock de fåtal filmskapare som kan göra i princip hur långa filmer som helst och få dem att bara flyga förbi.

 

Sanningshalten i The Irishman kan förvisso debatteras, men likt Quentin Tarantino gjorde med Once Upon A Time... In Hollywood (2019) kan man se Scorseses film som en alternativ tolkning av nutidshistorien. Vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Jimmy Hoffa och Steve Zaillians manus presenterar en trovärdig teori. Zaillian baserade manuset på Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses där en döende Frank Sheeran erkände att han mördat Hoffa. Detta påstående har senare inte riktigt kunnat hålla vatten vid granskning, men rent teoretiskt skulle jag inte vara förvånad om det hände ungefär på det här sättet.

 

Ett stort samtalsämne har varit den skådespelarensemble som Scorsese lyckats knyta till projektet. På senare år har Robert De Niro varit en skugga av sitt forna jag, men i The Irishman tar han en gruvlig revansch på tvivlarna. Han är enastående i rollen som Frank Sheeran och har minst sagt namnkunnig hjälp i birollerna. Både Al Pacino (Jimmy Hoffa) och Joe Pesci (Russell Bufalino) gör fantastiska prestationer. Det är i princip omöjligt att peka på vem som är bäst av de tre, men om jag skulle välja någon som ligger en hårsmån över de andra blir det Pesci. Pesci hade egentligen gått i pension från skådespelandet när Scorsese tjatade sig till att han skulle spela rollen som Bufalino och det kan vi vara väldigt tacksamma för.

 

Den enda egentliga kritik jag har att rikta mot The Irishman har dock också med skådespelarna att göra. Eller, inte så mycket skådespelarna i sig som beslutet att "föryngra" dem på digital väg. Ibland funkar det bra, men lika ofta blir det en känsla av the uncanny valley. Framförallt är det bara bisarrt att höra Robert De Niro bli kallad för "kid". Den som lyckas bäst av trion när det gäller att anpassa sig är Pacino. Skådespel handlar inte bara om hur du ser ut utan också om hur du för dig. Pacino lyckas mana fram yngre versioner av sig själv när det gäller saker som gång, hållning och dylikt på ett sätt som framförallt De Niro kämpar med.

 

The Irishman visar på hur Scorsese fortfarande är en av världens främsta filmskapare genom tiderna. Hans känsla för karaktärer och detaljer är få förunnat. Avsätt en eftermiddag och se The Irishman. Den må vara lång, men när något är så här pass bra kan man ställa sig frågan om man ska se något riktigt bra som är långt eller två halvdana filmer med mer återhållsam speltid? Jag vet vad jag väljer.

 

Betyg: 5 things are what they are av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2019 19:30


Regi: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Manus: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Skådespelare: Emile Hirsch, Lexy Kolker, Bruce Dern mfl.

Produktionsbolag: Amazing/Bloomgarden Films/My Way Entertainment

År: 2018

Längd: 105

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8781414/


Sjuåriga Chloe bor i princip avskärmad från resten av världen tillsammans med sin far. Varför Chloe inte får gå ut och leka med de andra barnen eller vem "de onda männen" är som vill henne illa kan hennes far inte riktigt förklara. När Chloe trots allt vågar sig utanför dörren verkar det inte så farligt som hon fått höra. Skenet kan dock bedra...

 

Freaks var något jag såg på vinst och förlust i och med att jag brukar gilla saker som Bruce Dern är med i. Dern är bra även här som kvarterets glassförsäljare, endast kallad Mr. Snowcone. Det här är dock först och främst ett kammarspel mellan en lysande Lexy Kolker i rollen som Chloe och en lika bra Emile Hirsch i rollen som hennes far. Paranoian ligger tung över både manus och scenografi, men Zach Lipovsky & Adam B. Stein går ett steg längre i sitt välskrivna manus.

 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Freaks är en typ av genrefilm vi är vana att se från ett helt annat perspektiv än det som Lipovsky och Stein presenterar. Att ta en välkänd typ av historia och ändra på dess premisser och perspektiv är inte bara häftigt, det är dessutom jäkligt svårt. I nio fall av tio lyckas Lipovsky och Stein med vad de föresättter sig. Freaks är en förvånansvärt frisk fläkt i en genre som blivit mer än lite standardiserad. 

 

Det som inte riktigt håller alla gånger är tempot. Jag hade gärna sett filmen nedklippt med ungefär tio minuter. Det skulle gjort storytellingen tätare och än mer drabbande. För diggare av genrefilm i stort är dock Freaks en högtidsstund. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om den innan du ser den. Det är att förstöra överraskningen. Freaks är en dold pärla som förtjänar din uppmärksamhet.

 

Betyg: 4+ parallelliv av 5 möjliga

Av Ulf - 27 november 2019 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

Av Ulf - 25 november 2019 20:58

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Skådespelare: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/B-Reel Films/Square Peg

År: 2019

Längd: 147 min

Land: USA/Sverige/Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8772262/

 

När Danis värsta mardröm besannas i och med att hennes bipolära syster till sist tar livet av både sig själv och resten av familjen hamnar hon av uppenbara skäl i en djup depression.. Dani åker tillsammans med pojkvännen Christian och vännerna Mark och Josh till den gemensamme vännen Pelles hemort i Hälsingland för att förhoppningsvis kunna koppla bort allt det hemska. Väl där ska Josh göra en antropologisk studie av det traditionella midsommarfirande som det lilla samhället håller. Det blir dock inte som någon av dem har tänkt sig.

 

Ari Aster gjorde en av förra årets bästa skräckfilmer, Hereditary (2018), där han på ett mycket skickligt och drabbande sätt skildrade sorg och mardrömskvaliteter som hette duga. Framförallt var det uppfriskande att se en ny röst inom det amerikanska skräcklandskapet som inte förlitade sig på sedan länge upptrampade stigar utan försökte göra något eget. I år har Aster till och med överträffat sig själv och levererar med Midsommar en av årets bästa filmer överhuvudtaget.

 

Tematiken är sig ganska lik från Hereditary - sorg, förlust och religiös extremism i en salig blandning. Det som Midsommar gör bättre än Asters förra film är att den är mycket mer subtil i både tolkning av religiös symbolik och sorgearbetet. Tyvärr fick Aster klippa bort en halvtimme från filmen då den skulle fått en NC-17-gräns i USA (det vill säga ekonomiskt självmord), men jag kommer helt klart se om den här filmen i en director's cut när jag väl får tag i den. Det här är inte fråga om några enskilda småscener heller utan Aster fick sätta saxen i en färdig produkt. Jag skulle inte bli förvånad om detta får Aster att söka sig utanför USA helt och hållet. Midsommar har bara en enda amerikansk skådespelare och är i huvudsak inspelad i Europa (Sverige och Ungern). Aster har ett öppnare filmklimat över Atlanten och jag hoppas att han ser det själv.

 

Trots klippningen är Asters film fullkomligt fascinerande. Traditionellt svensk midsommarfirande blandas med religiös fanatism med rötter i förkristen tid och Aster har gjort gedigen research. Stort plus är det även för soundtracket som till största mån påminner om svensk folkmusik i lite mer modern tappning. Musiken, skriven av Bobby Krlic under scenpersonan The Haxan Cloak, är suggestiv och passar filmen perfekt. Det enda smolket i bägaren är att man inte använder sig av Hårgalåten i en film som utspelar sig i Hårga... på midsommar. Tjänstefel.

 

Midsommar bärs till största del av Florence Pugh i huvudrollen. Pugh gör en helt fantastisk roll och i en rättvis värld skulle det regna priser över henne nästa år. Så kommer tyvärr inte fallet bli. Midsommar ligger för långt ifrån mittfåran för att bli något annat än en blivande kultklassiker, inte olikt filmens stora inspirationskälla, The Wicker Man (1973). Och nej, det här är inte en film för alla. Förvänta dig inte en rappt berättad skräckberättelse som är lätt att tugga i sig. För den som har lite tålamod är dock Midsommar en unik film som förtjänar alla goda vitsord den kan få. Jag håller defintivt utkik efter Asters nästa produktion.

 

Betyg: 5 björnstekar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se