Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Fredag 29 juni 16:30

 


Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

 

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

 

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

 

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

 

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

 

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

 

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 26 juni 21:45

 


Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson

Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Twentieth Century Fox Animation/Studio Babelsberg mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5104604/

 

I ett framtida Japan förpassas alla hundar i staden i Megasaki till en soptippsö för att säkerställa att den nyupptäckta hundinfluensan inte börjar drabba människor. Borgmästare Kobayashi, som hatar hundar, är nöjd med att bli kvitt de fyrfota djuren till förmån för katter, men hans adoptivson, Atari, har andra planer. Han ska åka till ön för att leta upp sin hund och gå till botten med Kobayashis planer.

 

För knappt tio år sedan charmade Wes Anderson en hel filmvärld med sin fantastiska stop motion-film Fantastic Mr. Fox (2009), baserad på Roald Dahls bok. Under åren som gått har Anderson då och då hintat i intervjuer att han inte var färdig med stop motion än och att hans nästa film som använde tekniken skulle handla om hundar. Anderson är en man av sitt ord. Isle Of Dogs är ännu en tour de force av Anderson och han visar återigen att det här med konventioner inte är hans grej.

 

Okej, om vi ska vara ärliga faller Anderson ofta tillbaka på ett nostalgiskt skimmer med märkliga familjekonstellationer i sina filmer, men när denna konvention funkar gör den det med råge. Därför är det ganska uppfriskande att se Isle Of Dogs då den tar en lite annan riktning samtidigt som Anderson återigen leker med format och utförande.

 

Det första som slår tittaren är en lika ovan som briljant sak. Hundarna i filmen talar alla engelska, men människorna talar japanska. Ibland ger filmen en översättning av vad människorna säger, ibland inte. Det sätter gemene västerländske tittaren direkt i hundarnas perspektiv, med vissa ord som blöder igenom och förstås. Min egen japanska är okej, vilket gjorde att jag kunde följa med åtminstone i stora drag vad människorna säger. Effekten fick därför något förlorad för min del, men tanken är inget annat än lysande.

 

Det är idel stjärnspäckat gällande de engelskspråkiga röstskådespelarna, med flertalet Oscarsvinnare som Frances McDormand och F. Murray Abraham, tillsammans med exempelvis Bryan Cranston och Edward Norton. Alla gör bra ifrån sig, men framförallt Cranston har en fantastisk talröst som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Bland de japanska röstskådespelarna måste Akira Takayam nämnas. Den mannen har en röst som ger mig kalla kårar - på ett bra sätt.

 

En Wes Anderson-film skulle dock inte vara mycket värd om den inte hade ett bra manus. Isle Of Dogs lyckas nästan hela tiden, men har lite skavanker i tempo och avslut. Andersons kännetecken med en så pass djup pekoral att den slår över till att bli oemotståndelig är inte riktigt heller närvarande här. Det görs ansatser, men filmen är inte lika avväpnande som exempelvis Andersons Moonrise Kingdom (2012), en film som jag skattar högre idag än när jag först recenserade den. Om det också blir utvecklingen som Isle Of Dogs tar får tiden utvisa, men även om den inte just nu riktigt är i klass med Andersons bästa är det fortfarande en mycket bra film. Dessutom, stop-motion är coolt som fan.

 

Betyg: 4+ hundjobb av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 25 juni 11:33

 


Regi: Tim Southam (main director)

Manus: Matt Sazama & Irwin Allen (show runners)

Medverkande: Molly Parker, Toby Stephens, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Legendary Television/Synthesis Entertainment/Applebox Pictures mfl.

År: 2018

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5232792/

 

Familjen Robinsons färd till Alpha Centauri på koloniskeppet Resolute får ett abrupt slut då de av okänd anledning tvingas nödlanda på en icke-kartlagd planet. Tillsammans med de andra överlevande från Resolute måste de nu både försöka överleva som att hitta ett sätt att ta sig från planeten. När Will Robinson, minstingen i familjen, får en ny "kompis" på planeten inser de dock att de inte är ensamma där...

 

Lost In Space är en av de där klassiska science fiction-serierna som jag aldrig såg som barn. Det hade en enkel anledning. Mig veterligen gick den aldrig på svensk tv efter sin ursprungliga visning på 60-talet. Med riktigt dåliga minnen från den hemska filmatiseringen från 1998 (som inte ens Gary Oldman kunde rädda) gav jag originalet ett försök efter att nedladdnings- och streamingåldern hade inletts. Den var... okej. Varken mer eller mindre. Den har åldrats mycket dåligt och är idag främst av kult- och kitschvärde. Därför var jag också mycket skeptisk till rebooten som kom ut i april i år. Jag måste säga att jag därför blev mycket positivt överraskad.

 

Lost In Space anno 2018 är något så ovanligt som en påkostad familjeserie. Åldersrekommendationen på 7 år stämmer ganska bra genom hela första säsongen och då lyckas manusförfattarna ändå ta upp ganska jobbiga ämnen. Seriens styrka ligger i den respekt den visar publiken. Den försöker inte dumma ner sig bara för att den är riktad till hela familjen, samtidigt är handlingen inte för komplicerad för de yngre att följa med i. Manusförfattarna har hittat en perfekt balans mellan spänning, äventyr och barnvänlig science fiction. Det är något mycket, mycket ovanligt.

 

Skådespelarna är samtliga bra, men det finns några som sticker ut lite mer än andra. Molly Parker är lysande i rollen som familjens matriark Maureen och balanserar mellan kall vetenskapskvinna och varm mor på ett mycket lyckat sätt. Hon är helt enkelt badass på alla sätt och vis. Maxwell Jenkins är helt rätt val för Will Robinson. Det är en roll som mycket enkelt hade kunnat slå över till att bli väldigt irriterande (tänk boy wonder...), men trots att Will är skrämmande intelligent tillåter manusförfattarna karaktären att vara barn. Lillgammal, visst, men inte irriterande så. Slutligen ger Parker Posey ett väldigt originellt och drabbande porträtt av säsongens "skurk", June Harris.

 

Harris karaktär är en stor del i varför Lost In Space fungerar så pass bra som den gör. June Harris, eller Dr. Smith som hon gärna vill kalla sig, är inte serietidningsond utan agerar utifrån rädsla och egoism. Samtidigt slår hon inte över till att bli en tragisk karaktär man kan sympatisera med. Hon är riktigt genomrutten, men kan göra saker för det allmännas väl om det också gynnar henne. Och som hon kan manipulera folk! Poseys karaktär kan med en kort monolog göra mer skada än en klusterbomb och det ska bli sjukt intressant att se var den här karaktären tar vägen.

 

Lost In Space dras, trots allt ovanstående, med en del problem. Efter några inledande avsnitt som verkligen är sjukt bra dras tempot ner till nästan stillastående runt avsnitt 5 för att sen komma igång igen i säsongen avslutande avsnitt. Serien lider också en del av "the dumbass syndrome" - det vill säga smarta karaktärer som utan riktigt anledning kan vara förbannat korkade när handlingen kräver det. I det stora hela är detta mindre invändningar. Jag vill helt klart ha mer och med säsongens cliffhanger hoppas jag verkligen att det blir så.

 

Betyg: 4 Danger, Will Robinson av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 11 juni 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 7 juni 19:46

 


Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons

Medverkande: Alicia Vikander, Walton Goggins, Daniel Wu mfl.

Produktionsbolag: MGM/Square Enix/Warner Bros. mfl

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1365519/

 

Lara Croft, ekonomiskt oberoende dotter till den mystiskt försvunne filantropen Richard Croft, lever ett anonymt liv i London. När hon kontaktas av sin fars fondförvaltare att fadern kommer dödförklaras hittar Lara en rad ledtrådar som berättar att hennes far kanske trots allt lever. Nu måste Lara ta sig till en obebodd ö utanför Japan och hitta farsgubben.

 

Film baserad på tv- och datorspel kommer ingenstans. Det finns en uppsjö spel med komplicerade och bra narrativ som förtjänar att adapteras till vita duken. Istället regerar de säkra korten - de spel som sålt mest blir ofta de som filmatiseras. Problemet är att medierna datorspel och film är väldigt olika. Det som funkar jättebra i en spelkontext funkar kanske inte alls i en film och tvärtom. När nu Tomb Raider dessutom fått en reboot filmad får vi nog tyvärr vänja oss vid att spelen med bra stories får ta baksätet för spelen som säljer mest och därmed tros kunna sälja en film. I Tomb Raiders fall funkade det, med mer än en fördubbling av budgeten intjänad.

 

Tomb Raider anno 2018 är flera resor bättre än vad tusan det än var Angelina Jolie höll på med i sina tights för några år sedan. Det säger dock inte mycket. Vad Tomb Raider dock lyckas med är att vara så fantastiskt dum att den stundom blir underhållande. Jag brukar säga att en film inte måste vara logisk, men den måste vara logisk inom sin egen kontext. Här är några exempel på hur Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons manus hanterar logik:

 

1. En liten pantbank betalar gladeligen ut 10 000 pund för något de inte ens tar en närmre titt på.

2. En grupp arkeologer har varit fast på en ö i sju år letandes efter några ruiner. På en liten jäkla år i sju år...

3. Arkeologernas metod för att hitta vad de letar efter? Till synes slumpmässig dynamitsprängning.

4. Om två dödsfällor har haft med farliga golv att göra kanske ni bör... se var ni går?

 

Och så vidare, och så vidare. Det hade inte varit lika underhållande om inte Tomb Raider tog sig själv hundra procent seriöst. Det blir skrattretande efter ett tag. Alicia Vikander, vad gör du i den här filmen? Det är en fruktansvärt dum pastisch på Indiana Jones som säkert gav dig en stor check och... ja, där var det. Med tanke på filmens avslutande scener och vad den drog in i intäkter lär det komma en uppföljare. Jag hoppas nästan att den är lika dum.

 

Betyg: 2 skådespelerskor för bra för den här filmen av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - Tisdag 5 juni 15:15

 



Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese/Paul Wernick/Ryan Reynolds

Medverkande: Ryan Reynolds, Josh BrolinJulian Dennison mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Marvel Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5463162/

 

Det är inte lätt att skriva en synopsis värd namnet på den här filmen utan att avslöja två stora plot points som, om man inte tjuvkikar på IMDB-sidan, verkligen kommer som slag i magen. Därför tänker jag inte göra det. Det här är mer Deadpool, pojkar och flickor av alla åldrar över 15, och det är nästan lika underhållande som förra gången. Jag kan säga som så mycket att huvudstoryn kretsar kring hur Wade "Deadpool" Wilson måste omvärdera hela sitt liv och tillvägagångssätt när hans tillvaro ställs på ända. Som "provmedlem" i X-Men får hans chansen att skydda en ung mutant på en väldigt destruktiv bana. Det är dock inte så enkelt att ändra på sig när man alltid gjort saker efter egen skalle...

 

Deadpool var en av 2016 års bästa filmer, alla katergorier, i min bok. Uppföljaren består av mer fjärde vägen-brytande skämt, mer Ryan Reynolds i sitt livs roll och mer action lika brutal som underhållande. Deadpools värld växer markant när det kommer till andra superhjältar och skurkar i den här filmen och det är på gott och ont. De flesta av nytillskotten är tämligen kortlivade, men det är kul att se några av de mindre kända Marvelhjältarna få åtminstone några minuter i rampljuset. Det nytillskott som genomsyrar större delen av filmen är dock som väntat Cable.

 

Josh Brolin är som klippt och skuren för rollen som den sörjande enmansarmén från framtiden och jag skulle verkligen vilja se mer av honom. Problemet med hans roll i Deadpool 2 är att han trots ganska många scener får för lite att göra. Jag fattare grejen - en Deadpool-film bör kanske inte cirkulera kring en seriös hämndhistoria alltför mycket - men Cables story kommer lite i skymundan.

 

Filmen innehåller också en för mig mycket stor överraskning, vilken jag inte tänker spoila. Jag kan dock ge en ledtråd. En av de mest misshandlade Marvel-karaktärerna i filmhistorien får en gruvlig revansch i Deadpool 2 som gjorde det väldigt enkelt att avgöra vem som var serieläsare i publiken och vem som inte var det. Serieläsarna, däribland undertecknad, jublade. Förvirringen var total bland icke-läsarna. Sättet som karakären byggs upp visar att manusförfattarna kan sin Marvel och trots en typisk Deadpool-finish på deras fight behandlas hen äntligen med respekt. Tack!

 

Actionscenerna tar ännu ett steg upp från första filmen och många fighter, speciellt de där Deadpool "dör", fick publiken att både skratta och stöna lite småäcklat. Precis som det ska vara med andra ord. Reynolds fortsätter leverera i huvudrollen och vid det här laget är han så synonym med Deadpool att jag inte tror att det kommer gå att casta någon annan som honom - trots masken.

 

Deadpool 2 når inte riktigt upp till sin föregångare i och med att den ibland blir lite splittrad. Det blir lätt så när man vill berätta för mycket på en gång. Vad filmen dock har, som har mer eller mindre försvunnit från MCU, är den fortsatta övertygelsen om att superhjältefilm ska vara jäkligt rolig. Jag vill ha mer och med de avslutande scenerna och filmens biljettförsäljning är det bara att räkna ner tills del 3 har premiär.

 

Betyg: 4+ prison wallets av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 2 juni 17:42

 


Regi: Ben HowlingYolanda Ramke

Manus: Yolanda Ramke

Medverkande: Martin Freeman, Simone Landers, Anthony Hayes mfl.

Produktionsbolag:  Bankside Films/Causeway Films/Umbrella Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3860916/

 

Just nu är det förbannat jävla varmt överallt - så även i min lägenhet. På grund av detta och extrem arbetsbörda på mitt "dagjobb" blir det lite mindre uppdateringar för tillfället. Trogna läsare (har jag några sådana eller skriver jag till en tom eter?) förstår säkert.

 


En dödlig sjukdom har dragit fram som en löpeld i Australien. De överlevande har till största del flytt ut i ödemarken, däribland Andy med fru och dotter. När hans fru blir smittad måste Andy föra deras i säkerhet. Med sjukdomen kommer dock också andra problem - de flesta Andy möter på sin resa är inte direkt villiga att dela det lilla de har.

 

Efter att ha sett Martin Freeman i en rad komiska roller i början av hans karriär har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar. Han har haft en rad mer seriösa roller sedan dess, men så fort jag ser honom i en film förväntar jag mig att han ska falla tillbaka till sin mest spelade komiska trop - den socialt pinsamme britten. Så också i den här tämligen bleka och halvträiga outback-versionen av The Road (2009). Tyvärr har han inte särskilt mycket hjälp av manuset heller.

 

Den här filmen hade kunnat göras utan zombies. Zombies är inte salt - du behöver inte en tesked av det i varje postapokalyps. Yolanda Ramke försöker sig på en förklaring om att sjukdomen och zombifieringen av de döda beror på miljöförstöring innan hon släpper tråden. Det är riktigt synd eftersom hon intressant nog också porträtterar Australiens urinnevånare som de som klarat av sjukdomsutbrottet bäst i och med att de kunnat falla tillbaka på gamla sätt att leva på. Här borde fokus ha legat. En stam som måste återvända till sina gamla seder och bruk för att möta en kollapsande värld. Istället får vi Martin Freeman med en babysele på ryggen. Det är lika intressant som det låter.

 

Som ni märker är Cargo inget vidare. Den misslyckas som överlevnadsfilm och som skräckdito. Kompetent gjord och fungerande skådespel överlag räddar den från lägre betyg. Det finns dock en mängd bättre filmer på samma tema.

 

Betyg: 2 outbackzombies av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 29 maj 22:11

 


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Jonathan Bernstein & James Greer

Medverkande: Claire Foy, Joshua Leonard, Jay Pharoah mfl.

Produktionsbolag:  Extension 765/New Regency Pictures/Regency Enterprises

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7153766/

 

Sawyer har precis flyttat till en ny stad för att undkomma den stalker hon tampats med. Väl etablerad i sitt nya liv söker hon hjälp för sina trauman på det ansedda Hillcrest-sjukhuset. Av misstag skriver hon under ett dokument där hon frivilligt lägger in sig för observation i ett dygn. Det blir starten på både en byråkratisk och rent farlig karusell där frågan är hur hon egentligen ska komma ut?

 

Jag kan väl inte säga att jag är ett jättestort fan av Steven Soderbergh direkt. De flesta av hans filmer har bra premisser som ofta dras ner av ett alldeles för långsamt tempo som tuggar på tills en dramatisk slutkläm. När jag såg att Unsane bara hade en speltid på 98 minuter bestämde jag mig dock för att ge den en chans. Det här är Soderberghs första riktiga thriller/skräckfilm och efter knappa hundra minuter har jag fått en helt annan respekt för hans hantverk.

 

Manuset är om inte felfritt så i alla fall mycket intressant. Bernstein & Greer tar avstamp i den ljusskygga privatiserade vårdkarusellen där vinst och förtjänst ofta går före vårdtagarnas väl och ve. Detta klingar bra med Soderberghs tidigare influenser där han inte gjort en hemlighet att han är en stor beundrare av Kafka. Filmens första halva spelas i mångt om mycket ut som en sjukhusvariant på Processen, vilket är mycket obehagligt och drabbande. Claire Foy gör en väldigt bra huvudroll och Joshua Leonard är även han i toppform.

 

Unsanes andra halva klarar inte riktigt av att leverera på samma nivå som dess upptakt, men även om filmskaparna till viss mån faller tillbaka på genrekonventioner blir det aldrig övertydligt. Som den första större film filmad helt med en mobilkamera ger Unsane dessutom en helt ny dimension till dokumentär spelfilm. Soderberghs användning av filter och färgkontraster är utsökta och för att ha filmats på en kamera gemene man kan köpa i vilken mobilbutik som helst ser det oförskämt bra ut!

 

Unsane är inte en perfekt film, men den har många egna idéer och infallsvinklar som gör att jag verkligen rekommenderar den till genrefans. Framförallt visar den på att Soderbergh kan regissera annat än långsam socialrealism med lite vapen i.

 

Betyg: 4 bältningar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se