Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Söndag 18 mars 19:45

 

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2017

Sidor: 384

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-40-7

 

"Love hurts
Love scars
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts"

 

 

Under 2017 års upplaga av Fantastisk Filmfestival kunde man se en reklamfilm för en kickstarterkampanj för att ge ut en samlingsvolym av Kim W. Anderssons Love Hurts-serier. Satt till tonerna av en sockersöt version av Roy Orbisons klassiska låt med samma namn visades kärleksfulla och bedårande tecknade förhållandebilder upp för att några sekunder senare bli till en serieslaktfest utan dess like med ylande elgitarrer. Det är den bästa reklam för en kickstarterkampanj jag sett och jag tröttnade inte ett dugg på den trots att jag i princip såg allt på festivalen.

 

Det kanske inte är så konstigt. Jag älskar Roy Orbison och jag älskar skräckserier. Därför kunde jag inte heller få boken ur tankarna och när jag till sist hade den tegelstenstunga luntan (1,2 kilo!) i min hand visste jag att Andersson och Apart Förlag lyckats - det här är en deluxeutgåva vars like jag inte sett i svensk handel tidigare. Layout, texterna från gästskapare och det fantastiska omslaget är bara några av sakerna som gör Love Hurts Deluxe till en rent ut sagt skitsnygg bok att ha i bokhyllan.

 

Hur snygg utgåvan än är måste den bedömas på grund av sitt innehåll. Love Hurts Deluxe låter oss följa med från första rutan till sista i hela utgivningen och det är en minst sagt intressant resa. Man kan se en tydlig progression hos Andersson inte bara när det gäller tecknarfärdigheterna utan även manusen som går från att vara ganska enkla berättelser till att bli allt mer intrikata och utvecklade.

 

Det som skiner allra klarast från den första episoden och framåt är ärligheten i Andersson berättande. Det är av samma anledning som jag älskar artister som Roy Orbison, Chris Isaak och Johnny Cash. Det är enkla, men aldrig simpla, historier om kärlek och hjärtesorg, och de känns på flera olika nivåer. Det är en viktig skillnad jag gör ovan. "Enkel" är något av det finaste jag kan säga om en historia. "Simpel" är däremot i princip en förolämpning. Och Andersson är aldrig simpel.

 

Nutida fenomen, såsom dokusåpor och rädsla för besjälad teknik, blandas med tidlösa teman som spökhistorier, vampyrer och annat oknytt. Gemensamt är att de allra flesta av serienovellerna binds ihop av en mycket smittande mörk humor. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i en av bokens avslutande texter går tankarna till EC:s skräckserier från 1950-talet, något som också syns i omslagsdesignen. Eftersom jag länge muttrade om hur dyra alla EC-samlingar var kan Love Hurts Deluxe mycket väl fungera som en inkörsport till den här typen av skräcknoveller.

 

Jag återkommer till ordet "skräcknovell" då det är detta som Anderssons skapelser påminner mest om. De populärkulturella referenserna är alltid med, men används till att berätta historier och inte som rekvisita. Mycket bra. Dessutom, precis som bra noveller om de är så i serieformat som i endast text, väcker Anderssons diton en nyfikenhet hos mig som hitintills genererat tre egna novellidéer. Om min egen samling blir publicerad kommer Kim W. Andersson tackas.

 

Så varför inte högsta betyg efter allt detta hyllande? Det ligger helt enkelt tyvärr i en samling och/eller antologis natur att vissa delar inte går hem lika väl som andra. Jag har fortfarande inte läst en samling av något (såvitt jag kommer ihåg) där jag gillade allt. Det kanske inte riktigt är meningen heller. Love Hurts Deluxe är hur som helst en riktigt gedigen samling skräcknoveller som kan beröra, chocka och säkert sätta ett och annat plåster på ett brustet hjärta. För ja, kärlek gör förbannat ont och till det är Love Hurts Deluxe en tydlig och underhållande guide. Och för Guds skull, lyssna på Roy Orbison när du läser den!

 

Betyg: 4 nej, inte Nazareths version av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 16 mars 21:22

 


Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/


Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.


Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).


Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.


"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.


Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.


Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.


Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.


Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 28 feb 18:45

 


Regi: Ildikó Enyedi

Manus: Ildikó Enyedi

Medverkande: Géza MorcsányiAlexandra BorbélyZoltán Schneider mfl.

Produktionsbolag: Inforg-M&M Film Kft.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5607714/

 

Endre är chef för ett slakteri i Budapest och lever ett ensamt och tillbakadraget liv. När slakteriet anställer en ny kvalitetskontrollant, den vackra Mária, börjar dock märkliga saker att hända. Det verkar som att Mária och Endre delar samma återkommande dröm om att de är hjortar i en snötäckt skog. Endre dras till Mária, men samtidigt måste den senare kämpa med sin autism för att våga sig närma sig honom.

 

Alltså, ovanstående synopsis låter helt knäpp och ja, On Body & Soul är bland det mer originella jag sett från 2017. En långsam start till trots är det också en film som verkligen föll över mig efter halvtidsstrecket ungefär. Mycket är tack vare huvudrollsinnehavarna i allmänhet och Alexandra Borbélys roll som Mária i synnerhet.

 

Det sägs aldrig rakt ut att Mária är autistisk, men om man som jag har jobbat med autistiska ungdomar råder det väldigt lite tvivel om detta. Borbély har verkligen gjort sin hemläxa och spelar rollen med lika delar naiv storögdhet som distans. Hon är helt enkelt magnifik. Filmen ger också ett porträtt av autism som något som är, inte något som behöver försöka "botas". Det är väldigt uppfriskande att se. Mária arbetar med sig själv och sina egna mål och Ildikó Enyedi (manus och regi) visar verkligen en djup förståelse för ämnet.

 

Efter att man skalat ner manuset till sin kärna är det en tämligen rakt berättad kärlekshistoria som berättas i On Body & Soul, men det är på sättet som den berättas som gör den speciell. Museringarna över hur kropp och själ hänger ihop i allt levande, inte bara människor, beskrivs med all önskvärd tydlighet i och med att handlingen i huvudsak är förlag till ett slakteri. Det är med allra största sannolikhet dessa scener som gjort att filmen fått en 15-årsgräns i Sverige. Låt oss bara säga att det är en film som gör mig tacksam för att vara vegetarian sedan 25 år.

 

Liksom slaktscenerna återfinns även kropp- och själtematiken hos huvudrollsinnehavarna med Márias distans till världen och sig själv samt Endres sargade fysiska kropp. När allt binds ihop mot slutet är det i princip perfektion på skärmen. Om första akten hade varit lite tajtare berättad hade det blivit full pott.

 

Betyg: 4+ raindeer games av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 27 feb 21:45

 


Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions/Fetisoff Illusion/Wild Bunch mfl.

År: 2017

Längd: 127 min

Land: Ryssland/Frankrike/Tyskland/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6304162/

 

Zhenya och Boris ligger i bitter skilsmässa och båda har nya partners på varsitt håll. Deras son, tolvårige Alyosha, hamnar mitt i deras konflikt eftersom ingen av dem vill ha vårdnaden om honom. När Alyosha försvinner spårlöst från hemmet tvingas dock Zhenya och Boris arbeta tillsammans för att hitta sin son.

 

Dagens underdrift är nog att Andrey Zvyagintsev inte är en muntergök direkt. Hans filmer brukar skildra ett Ryssland i socialt och personligt förfall och inte sällan anklagas han på hemmaplan för att vara direkt anti-rysk. Med Loveless har Zvyagintsev på gott och ont levererat sin mest subtila film hitintills. Det är långsamt, blekt och framförallt i total brist på empati från samtliga större karaktärer. I en mindre skicklig regissörs händer skulle det innebära en tämligen tråkig film. I Zvyagintsevs regi innebär det istället en smärtsam resa som sätter fingret på många av samhällsproblemen som inte direkt är typiskt ryska utan kan anpassas till de flesta moderniserade samhällen.

 

Det som slår tittaren först är den självupptagenhet som karaktärerna uttrycker. Zhenya lever i sin mobiltelefon och för att ytan ska se så perfekt ut som möjligt. Hon har aldrig ett snällt ord att säga om sin son utan den första interaktion vi ser dem ha är att hon skäller på honom för att han inte städat upp sitt "stökiga" (läs: fullkomligt normala för en tolvåring) rum. Å andra sidan har vi den känslomässigt avstängde Bpris som är på väg ut ur äktenskapet men inte tycks kunna ta det sista steget. Hans nya förhållande präglas av samma inställning som verkar ha drivit Zhenya mer eller mindre till vansinne. Mitt i allt står Alyosha som ett slagträ mellan de båda parterna. Det är hjärtskärande att se.

 

Zvyagintsevs filmer är alltid väldigt vackra att titta på och Loveless är inget undantag. Fotot är utsökt och den sparsmakade användningen av musik gör att när den verkligen kommer så står den också ut mycket mer. Skådespelarregin är i topp och det är tydligt att det här är en regissör som verkligen vill säga något med sin film. En svidande kritik mot självupptagen individualism som gör att vi inte ser våra medmänniskor. Med det sagt är Loveless inte riktigt lika vass som hans förra film, Leviathan (2014), men är ändå en tung, tung utmanare till Ruben Östlund om bästa utländska film på Oscarsgalan. Det är ingen film man ser för att må bra eller ha en stunds lättare underhållning en sömnig fredagkväll, men ger du den tid kryper Loveless in under huden på dig och stannar där.

 

Betyg: 4 vidriga människor som gör vidriga saker av 5 möjliga


Av Ulf - Söndag 25 feb 19:26

 

 

Regi:  Stephen Frears

Manus: Lee Hall (efter Shrabani Basus bok)

Medverkande: Judi Dench, Ali Fazal, Eddie Izzard mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Cross Street Films/Perfect World Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5816682/

 

Mot slutet av sin tid som regent hade drottning Victoria fått nog av lismare och folk som bara väntade på att hon skulle dö. Det är en av anledningarna att hon blir så betagen av indiske Abdul Karim, en man som egentligen bara befinner sig i England för att presentera en gåva till drottningen. Abduls öppenhet även inför världens mäktigaste kvinna gör honom till Victorias bundsförvant, vilket inte alla i hovet tycker lämpar sig.

 

Jag hade dragit mig för att se Victoria & Abdul trots att det var en av de första recensionskopior jag fick inför årets Oscarsgala. Anledningen var att jag var rädd för att detta enbart skulle vara anglofili för anglofilins skull och sakna ordentlig berättarstruktur och tempo. Tack och lov hade jag fel. Victoria & Abdul är en hjärtvärmande historia om en vänskap som egentligen inte skulle ha uppstått.

 

Judi Dench återvänder till sin paradroll (eller paradroller) som en av Englands drottningar och hon gör återigen ett storartat framtädande. Det finns helt enkelt ingen som kan spela drottning som Dench kan. Hon utstrålar makt och pondus i varje scen, men har samtidigt här en sårbarhet som kontrasterar med hennes enorma makt. Victoria vet att hon är döende och att "gamarna redan cirklar", men tiden med Abdul blir hennes huvudskäl att hålla ut ett litet tag till.

 

Filmen är dock inte utan sina problem. När man gör en film som har sin grund i förhållandet mellan Indien och kolonialmakten Storbritannien måste man hitta ett sätt att förhålla sig till det. Lee Hall låter detta främst bli tydligt i prins Berties attityd gentemot Abdul, men jag känner att man sopar det under mattan lite väl lättvindligt. Samtidigt är det intressant att se filmen som en berättelse om platonisk vänskap mellan en gammal kvinna och en ung man. Här finns flertalet riktigt finstämda scener och även om man inte gör anspråk på att vara särskilt historiskt korrekt (filmen öppnar med meddelandet att filmen baserats på riktiga händelser... mestadels) vill jag gärna tro att det var så här deras förhållande till varandra utvecklades.

 

Victoria & Abdul var en riktig överraskning och även om du inte brukar gilla kostymdramer kan jag rekommendera den här filmen. Om du dessutom råkar vara anglofil kommer du smälla av. Jolly good.

 

Betyg: 4 we are amused av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 24 feb 23:48

 

Regi: Nora Twomey

Manus: Anita Doron (baserat på Deborah Ellis bok)

Medverkande: Saara ChaudrySoma Chhaya, Noorin Gulamgaus mfl.

Produktionsbolag: Aircraft Pictures/Cartoon Saloon/Mélusine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Irland/Kanada/Luxemburg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3901826/

 

Elvaåriga Pavarna växer upp under talibanernas styre i Afghanistan. När hennes far blir arresterad på märkliga grunder tvingas Pavarna blir familjens försörjare, men i ett land där elvaåriga flickor knappast kan hoppas på att ens kunna gå till marknaden på egen hand stöter hon på svårigheter. I ett försök att komma runt talibanernas regel klipper hon av sig håret och ikläder sig rollen som pojke och kanske kan hon få sin far ur fängelset på kuppen.

 

Cartoon Saloon har de senaste åren seglat upp som en av de mest lovande animationshusen i världen och The Breadwinner befäster detta. I en perfekt värld hade studion och framförallt deras huvudproducent/regissör Nora Twomey varit mer kända än vad de är. Tyvärr för Cartoon Saloons vidkommande när det gäller priser och utmärkelser ligger de lite väl utanför den etablerade fåran för animerad film i väst. Som fan av både animation och välberättade historier med hjärta är dock The Breadwinner ännu en lyckad skapelse.

 

En väldigt avskalad stil när det gäller karaktärsdesign blandas med mer konstnärligt utmanande bakgrunder och fantasisekvenser till en väldigt säregen stil. I ett Afgahnistan där talibanerna håller på att förlora sin omedelbara makt finns det hela tiden små och subtila tecken på hur deras tidigare benhårda fascistiska tolkning av islam börjar krackelera. Det är ett bra sätt att sätta historien i ett större perspektiv och gör Pavarnas värld väldigt levande.

 

Karaktärernas kamp är trovärdig och det är värt att notera att The Breadwinner inte är en film för de allra yngsta. Den har ganska tung tematik och framförallt finns här många scener som är väl skrämmande för mindre barn. Det är lite det som är Cartoon Saloons signum - att berätta animerade historier som inte skyggar för att visa hemskheter när historien kräver det. På så sätt ligger deras filmografi ofta närmre den japanska skolan än den amerikanska.

 

The Breadwinner är ytterligare en mycket bra animerad film från den irländska studion. Om du har intresse för nutidshistoria och/eller konflikten i Afghanistan är den ett måste.

 

Betyg: 4 brödvinnande döttrar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 22 feb 17:39

 


Regi: Dorota Kobiela & Hugh Welchman

Manus: Dorota Kobiela/Hugh Welchman/Jacek Dehnel

Medverkande: Douglas BoothSaoirse RonanJerome Flynn mfl.

Produktionsbolag: BreakThru Productions/Trademark Films/Silver Reel mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Polen/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3262342/

 

Ett år efter att Vincent van Gogh dött skickas Armand Roulin för att leverera ett brev från Vincent till en värdig mottagare. Han får höra talas om att Vincent mot slutet av sitt liv stod nära en man boende i den sömniga landsortshålan Auvers-sur-Oise och beger sig dit för att slutföra sitt uppdrag. När han måste vänta tills mannen är tillbaka från en affärsresa börjar Armand nysta i vad som egentligen hände Vincent och varför flertalet av byns innevånare är ovilliga att tala om honom överhuvudtaget.

 

Flertalet recensioner och artiklar om Loving Vincent har handlat om hur filmen förvisso är utsökt rent tekniskt, men att den haltar i manusdelen. För den som inte känner till det sedan innan är alla 65 000 bildrutor i Loving Vincent handmålade i samma teknik som van Gogh använde sig av. Dessa rutor har sedan animerats till den färdiga filmen. Det är ett lika galet som imponerande verk som sysselsatte drygt 100 konstnärer och ja, resultatet blir att det känns som att man tittar på en rörlig van Gogh-tavla.

 

Till skillnad från många andra recensenter tycker jag dock att Loving Vincents manus funkar nästan lika bra som dess visuella stil. Historien bakom van Gogh och hans död har berättats förr, inte minst i filmens värld, men vad Loving Vincent gör är att dra ner historien till sin essens och låta det konstnärliga sköta mycket av karaktärsutvecklingen. Vanligtvis skulle jag här börjat orera om att man minsann behöver ett starkt skrivet manus också för att det ska bli en bra film av det hela, men Loving Vincent är ett av de sällsynta fallen där en starkt distinkt filmestetik inte kommer i vägen för berättandet utan snarare förhöjer det. Resultatet blir visuell berättarkonst av allra högsta rang.

 

Det märks när filmskapare verkligen älskar det de arbetar med. Det gäller inte bara filmskapare utan alla former av konstnärer. En historia som förr blivit mer komplex berättad tas som sagt ner till sina grundstenar, men känns därför också väldigt naken och genuin i sitt känslouttryck. Loving Vincent var en mycket positiv överraskning som du bör se på duk. Jag såg en streamad recensionskopia. Det ångrar jag lite nu.

 

Betyg: 4 öronsnibbar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 18 feb 20:06

 

Regi: Feras Fayyad/Steen Johannessen/Hasan Kattan

Manus: Feras Fayyad

Medverkande: Khaled Umar Harah, "Mahmoud", "Ahmad" mfl.

Produktionsbolag: Aleppo Media Center/Larm Film/Kloos & Co. Medien GmbH mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Syrien/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333074/

 

Feras Fayyad följer ett team från hjälporganisationen White Helmets och deras kamp för att rädda så många civila som möjligt från Assad-regimens och Rysslands bombningar av Aleppo. Det är brutal bild som målas upp där civila mål blir urskiljningslöst bombade och teamet är först på plats för att rädda dem som räddas kan.

 

Det tog bara några minuter innan jag viskade "nej, nej, nej...". Räddningsarbetarna hade precis grävt fram ett avlidet spädbarn ur rasmassorna. Varken de män som gräver eller Feras Fayyad skyggar för att visa allt i precis så fruktansvärd detalj som man någonsin kunnat önska. Det här är Last Men In Aleppos stora styrka - det är inte bara en krigsdokumentär från fronten utan en krigsdokumentär på själva frontlinjen.

 

Det enda problemet med den här filmen är att den gjordes redan förrförra året under titeln The White Helmets (2016). Filmen vann en Oscar för bästa kortfilmsdokumentär och innehåller i princip samma berättarperspektiv. Missförstå mig inte, det här är en historia som behöver berättas fler gånger, men kanske hade det tjänat den här versionen bättre om man lyft blicken då och då för att granska de större geopolitiska händelserna. Det hade gett en kontext som snarare skulle förhöjt det personliga anslaget än att tynga ner det.

 

Filmen kan dock med sin längre speltid fördjupa de mänskliga levnadsödena på ett sätt som kortfilmsversionen inte hann med. Den kanske mest drabbande scenen, förutom den tidigare nämnda, är när en bräcklig vapenvila (som mer eller mindre betyder att det är färre bomber i alla fall) tillåter familjerna att ta sina barn till en av få kvarvarande lekplatser. Dagsutflykten får dock ett abrupt slut när ryska plan attackerar en annan del av staden. De trötta och resignerade blickarna från de vuxna blandat med barnens gråt kommer stanna hos mig länge.

 

Om vi bortser från vem som skjuter på vem i den här konflikten och ser till konsekvenserna visar Last Men In Aleppo dessa väldigt tydligt. Det rör sig om sönderbombade hus och människor, familjer som splittras och personer som begår hjältedåd på hjältedåd när de räddar sina grannar och bekanta. Den här dokumentären slår fast en av vår tids beskaste läxor som inte får glömmas: Glöm inte Syrien.

 

Betyg: 4 hjälmar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se