FFF 2021 Dag 5: En annan nivå av brutalitet

Efter gårdagens känslostormar var det dags att återvända till Kino för två fysiska visningar. Först kände jag dock att det var dags att sätta tänderna i de kortfilmer som är nominerade till årets Méliès-pris. Jag tänkte göra som förra året och gradera dem i stigande ordning istället för att använda mitt vanliga betygssystem. Det blir ofta mer rättvisande eftersom kortfilmsformen ofta kan fånga känslor och stämningar som är svåra att placera in på en skala som först och främst är tänkt för längre berättelser.

I år tävlar åtta filmer från skilda delar av Europa, men tonvikten har hamnat på Frankrike och Storbritannien som tillsammans står för fem av bidragen. Lite förvånande saknas representation från Spanien som annars brukar vara ett starkt kortfilmsland på festivalen:

8. Luna In The Dark (Storbritannien)

Handling: En liten flicka använder sin säng/kuddfort som en fantasiflykt från föräldrarnas gräl.

Omdöme: På fem minuter hinner man ofta inte berätta så mycket om man tar ett så här pass tungt ämne att behandla. Tillsammans med nästa film i ordningen den mest experimentella av de nominerade, men för mig gick inte experimentet hem. Den sticker ut bland de nominerade på ett negativt sätt i form av kvalitet och teknik och jag hade själv inte sett den som en film för tävlan.

7. The Seine's Tears (Frankrike)

Handling: Under revolten i Algeriet (1954 - 1962) levde Paris algeriska minoritet i rädsla för polisen. Detta kulminerade i den så kallade "Parismassakern" 1961 där polis attackerade en fredlig demonstration med resultatet att uppskattningsvis 100 - 300 personer miste livet.

Omdöme: Ett intressant ämne som jag visste mycket lite om innan den här filmen. Tyvärr gav inte filmen mig så mycket mer info. En niominuters dockanimation är väldigt kort tid och form för att utforska det här ämnet. Den ledde mig dock vidare till en påkostad fransk miniserie från 2005 som skildrar händelseförloppet i detalj. Alltid något!

 6. Breathe (Bulgarien)

Handling: En ung man byter till sig ett munspel och inser snabbt att det fastnat i hans ansikte. Detta innebär givetvis en massa problem.

Omdöme: En absurd historia som har potential, men som inte är logisk inom sin egen kontext. Ibland verkar det som folk hör hans "munspelsandning", ibland inte och eftersom det inte händer så mycket annat än att diverse personer irriterar sig på ljudet blir det en ganska långsam historia.

5. Les Curiosités du mal (Frankrike)

Handling: Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen (stop me if you've heard it!) och träffar på en märklig varelse i skogen. Efter att gängets begåvningsreserv misshandlar varelsen och lämnar den att dö får en annan deltagare samvetskval och letar upp varelsen på natten.

Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta fingret på vad jag gillar med den här berättelsen. Under större delen av speltiden finns här verkligen ingen karaktär att gilla eller identifiera sig med, men när protagonisten väljer att gå emot sina nya "kompisar" och belönas med varelsens respekt finns här ändå någonting som slår an en sträng. Får fundera vidare på den här!

4. Pressure Drop (Schweiz)

Handling: En författare gömmer sig i Alperna efter en katastrofal intervju i princip dödat hans karriär. När två fans träffar på honom av en slump blir det början till att den psykiska pressen kokar över.

Omdöme: En historia av ett slag som jag tänker att Stephen King hade kunnat skriva. Författare som dukar under pressen, överlevnad och psykologisk stress? All good. Har ett lite för hastigt slut för att kunna bli något större, men ändå en gedigen kortfilm.

3. Unnecessary Things (Ukraina)

Handling: Roboten Rob är en samlare av onödiga och märkliga ting. En dag upptäcker han Robert, en äldre man som säljer sig själv som husdjur. Han har ju ändå ingenstans att vara och då kan man ju bringa glädje åt någon istället!

Omdöme: De tre filmerna i topp på den här listan är alla i viss mån utbytbara i ranking. De är verkligen av annan klass. Unnecessary Things ger en vackert tecknad tolkning av vad det innebär att vara människa, om maskiner kan ha känslor och om vi kan lära av varandra. Det är imponerande på 14 minuter. Baseras på Robert Sheckleys novell The Old Curiosity Shop som defintivt är på min läslista nu.

2. You're Dead, Helen (Frankrike)

Handling: Maximes flickvän Helen vägrar lämna jordelivet. Hennes spöke förföljer honom och sätter käppar i hjulen för hans nya romantiska intressen.

Omdöme: En ömsom rolig, ömsom sorglig historia om att vägra släppa taget. De klart bästa skådespelarinsatserna i kortfilmspaketet. Framförallt påminner den mig lite om en gammal festivalfavorit i Nina Forever (2015). Det är ett väldigt gott betyg.

1. Such Small Hands (Storbritannien)

Handling: Marina anländer till ett barnhem för flickor efter att hennes föräldrar dött i en bilolycka. Blyg och tillbakadragen blir Marina snabbt offer för diverse pikar och elakheter, men en kväll kommer hon på en lek som fascinerar de andra. En i gruppen ska vara en docka. Som docka får du inte prata eller reagera på något annat sätt, men du får också höra alla andras hemligheter.

Omdöme: Om någon kortfilm i årets paket av nominerade fyllde mig med obehag var det Maria Martinez Bayonas adaption av Andrés Barbas bok med samma namn. Ett lysande exempel på att less is more utspelas skräcken i vårt eget huvud och det är som bekant så mycket värre än något som kan visas på duk. Den i min mening absolut bästa kortfilmen av de nominerade.

Efter kortfilmskavalkaden var det då dags att åter bege sig till Kino för att se två kanadensiska filmer, där en var en gäspning men den andra fick eventuella tankar på tupplurar att fly någonstans långt bort.

Sophies dröm om att tävla i OS som utförsåkare har gått i kras då hennes medfödda synnedsättning i princip gjort henne blind. För att tjäna pengar hyr hon ut sina tjänster som husvakt till företrädesvis rika klienter i lugna områden. När hon får i uppdrag att ta hand om ett avsides beläget hus mitt ute i skogarna verkar det vara vilket uppdrag som helst. Det är tills huset håller på att bli plundrat av tre rånare. Sophie måste nu förlita sig på en app, See For Me, där seende hjälper synskadade. Och hon hittar absolut rätt hjälpare...

Det är väldigt sällan som filmerna på FFF ger mig en känsla av... "meh". De brukar ha något som verkligen sticker ut, positivt eller negativt, som man kan ta fasta på. See For Me (2021) kommer jag ha glömt om någon månad. Den är snarlik många andra filmer där en huvudperson med någon typ av funktionsvariation ställs inför liknande utmaningar.

Det som kanske skiljer den från merparten är att huvudrollsinnehavaren, Skyler Davenport, verkligen är synskadad och det ger filmen en realism i sättet den hanterar nämnda variation på. Problemet är bara att Sophie är en karaktär som är väldigt svår att tycka om och sympatisera med. Jag förstår hennes frustration på allt "medkännande" och i princip nedlåtande attityd hon stöter på, men hon är så fast i sin vilja att inte vara ett offer att hon blir just det - ett offer.

De tekniska lösningarna som filmen presenterar är det som fascinerar mig mest, framförallt med diverse appar för smartphones som verkligen måste ha inneburit en smärre revolution i självständighet för personer med synnedsättning. Men det är något fel när jag som tittare främst bryr mig om de tekniska lösningarna och inte historien eller karaktärerna. 2 axelryckningar av 5 möjliga.

Om kvällens första film var något av en besvikelse levererade Violation (2020) något helt annat. Det var mycket länge sedan jag var på en film där folk reste sig upp och gick, troligen inte för att de tyckte den var dålig utan för att det blev för mycket för dem. Det respekterar jag, för det här är brutalitet på en annan nivå.

Miriam åker tillsammans med sin make till sin yngre syster Greta för att spendera en vecka i deras sommarhus. Det har uppenbart varit ett tufft år för Miriam och maken, Caleb, och paret står på randen till att gå skilda vägar. Miriam tyr sig till Gretas man, Dylan, och anförtror honom med hur hon känner inför allt. En natt, när Miriam somnat fram en lägereld, vaknar hon av att Dylan har sex med henne. Den samtyckeslösa handlingen blir starten på Miriams totala förfall och det enda hon kan tänka på är hämnd.

Jag har skrivit en del om rape-revenge-genren tidigare och ett stort problem med denna är att vi, sjukt nog, vant oss. Sexualiserat våld föder blodig hämnd som ger snabb katarsis åt karaktär och tittare. Gott så, men genren har i mångt om mycket förlorat det som en gång gjorde den chockerande. Visst finns det undantag, såsom Gaspar Noés Irreversible (2002), men i mångt om mycket känns det som genren stått och stampat sedan 80-talet. Jag kan givetvis ha fel i detta och det kanske finns en uppsjö bra exempel som jag inte hittat, men Violation tar ett grepp jag aldrig tidigare sett. Det är inte det sexuella våldet som skildras ingående utan hämnden. Det är inte tal om att skjuta en slemmig karaktär och gå vidare utan under betydande del av filmens speltid skildras istället den utsattas våld mot förövraren så pass ingående att det suger till i magen. Violation skildrar både bildligen och bokstavligen psykets och kroppens förgörelse. Det är som om Michael Haneke hade gett sig på genren.

Många av filmens scener är direkt plågsamma att se, men det som visas gör aldrig det av sensationslystnad utan av "nödvändighet". Miriams karaktär har genom filmens uppbrutna kronologi gjort en resa från offer till att bli den varg som återkommer i berättelsens kanske lite väl tilltagna "konstnärliga övergångar". Det är framförallt i dessa som filmen skvallrar om att det är en produktion av ett team utan så mycket erfarenhet. Samtidigt tror jag att bristen på erfarenhet gör att autenciteten blir desto mer drabbande. 

Det råder ingen tvekan om att Violation är en bra film, men den har sina skönhetsfläckar. Bland annat berörs egentligen aldrig det faktum att Miriam själv utför ett liknande övergrepp på sin man morgonen efter hon själv blivit utsatt för det. Just Calebs karaktär försvinner väldigt hastigt och jag hade personligen nog klippt om/ner vissa scener för tid och tempo. Jag kan dock lova dig att du inte sett något liknande tidigare. Ett varningens ord dock: Om jag någonsin skulle skriva "trigger warning" om en film så är det denna. Den går på djupet och träffar hårt om saker som inte är enkla att prata om. 4+ eländes, eländes, elände av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag TriArt Plays digitala paket och beger mig på resa till Japan, Kazakstan och USA.

FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad Erdem Tepegöz (manus och regi) vill göra med den här filmen, men dessvärre fungerar inte hans tämligen valhänta symbolik om arbetarens roll i ett alltmer automatiserat samhälle. Framförallt är det slöseri med fint skådespel från Numan Acar (Zait) och de fantastiska inspelningsmiljöerna man hittat i ett övergivet fabrikskomplex i Georgien. För jäklar vad snygg den här filmen är för att vara en independentproduktion! Det är skitigt på ett naturligt sätt och dystopistämningen ligger tung över allt från ljussättning till de ständigt bankande industriljuden.

Men, som sagt, sen funkar manuset sådär. I och med att vi kastas in i handlingen och inte heller får någon bakgrundshistoria är det svårt att fatta riktig sympati för Zaits historia gällande annat än det vi ser hända honom omedelbart. Det hade kunnat undvikas med ett mer utvecklat världsbygge, men när inte heller detta finns blir detta snyggt men tämligen tomt. 2+ dunkande hammarslag av 5 möjliga.

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.

FFF 2021 Dag 2: Los Angeles är egentligen Sydafrika

Varför bryta en festivaltradition? När jag vaknade igår var det med feber och halsont, precis som vanligt under festivalveckan. Jag vet inte vad det är med just den här veckan på året, men jag lyckas nästan alltid bli sjuk i början av festivalen. Eftersom världen är vad den är för tillfället fick jag stanna hemma och invänta ett covidtest. Lite som en modern Halloween, fast med bara tricks och inga treats! Tack och lov var jag inte bärare av zombieviruset den här gången heller, men fick snällt stanna kvar i soffan med en modern klassiker från 90-talet och en nyversion av en slasher från 80-talet. Det gick alltså ingen större nöd på mig.

Eftersom jag brukar "återvinna" recensioner jag redan skrivit (digital miljömedvetenhet?) kommer min recension av Wes Cravens genrebrytande Scream att klistras in nedan. Jag vill dock slå ett slag för den serie som recension kommer ifrån, Franchise Hell, där jag gick igenom alla filmerna i de vid tidpunkten tio mest inkomstbringande skräckfilmsserierna. 

(Saxat från 5/5, 2012)

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år (26 nu!) sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Så stämmer fortfarande min gamla recension? Ganska bra faktiskt! Jag har blivit lite mer nostalgisk över min ungdomstid de senaste tio åren och skulle kanske inte dömt den så pass hårt som jag gjorde gällande 90-tals-skimret. Och Republica har jag glömt igen. Kanske av godo?

Kvällens andra begivenhet får jag tacka snabba puckar från SyFy för. En screener på tio timmar när merparten på andra sidan Atlanten sov? Det är kundservice! Och det var väl investerad tid skulle det visa sig. Årets remake på kultrullen The Slumberparty Massacre (1982) levererade på förvånansvärt många plan!

Som dotter till den enda överlevande från en massaker 30 år tidigare har Dana levt ett väldigt skyddat liv. När hennes mor motvilligt släpper iväg henne med sina vänner för en helg i en stuga i skogen packar tjejerna dock inte bara marshmallows. Dana är övertygad om att mördaren hennes mamma undkom fortfarande lever och hon och hennes vänner ska sätta stopp för honom en gång för alla. Men, som Mike Tyson en gång sa: "Everyone's got a plan until you get punched in the face.".. eller borrad.

The Slumberparty Massacre-serien är tämligen unik i och med att alla delarna i den har skrivits och regisserats av kvinnor. Så också här med Danishka Esterhazy som regissör och Suzanne Keilly som manusförfattare. Båda har gedigen erfarenhet inom skräckfilmsgenren sedan tidigare och med ett delat intresse för produktioner med starka kvinnoroller gör de den här remaken till något långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det finns en tydlig "female gaze" här vilken verkligen sätter den allt som oftast rådande motsatsen i tämligen ny dager.

Efter sina ganska övertydliga försök att casha in på slashertrenden med den första filmen drog serien allt mer mot det komiskt absurda, inte minst i den på bloggen tidigare recenserade Slumber Party Massacre II (1987). Det är något som Keilly tagit tillvara på i sitt manus, men framförallt är det här en mycket lyckad parhäst till kvällens första film, Scream. Medan Scream är metaskräck där specifika referenser läggs på hög är SPM mer konceptuell i sina referenser. Den lurar tittaren att den spelar på stereotyper för att sen gång på gång överraska med hur väl den känner sin publik när det ställer koncepten på sina huvuden.

Eftersom den är producerad av SyFy har SPM tyvärr också några av kanalens kännetecken när det kommer till sisådär produktionskvalitet. Det känns dessvärre inte som detta är gjort med glimten i ögat utan mer för att man inte hade något val i och med budgeten. Landsbygden utanför Los Angeles är väldigt uppenbart filmad i Sydafrika (ändå kul med en sydafrikansk remake på en kultklassiker!) och saker som ljud- och ljussättning skulle behövt en extra boost. Jag kanske är lite purist, men jag saknar de nordamerikanska träden! Stämningen blir aldrig riktigt den samma som det blev i 80-talets slasherrullar som ofta spelades in i de vidsträckta amerikanska skogsområdena.

Trots detta är SPM en film som inte får missas av genrefans. Om du har tidigare kunskap om slashertroper behöver du nog heller inte vara ett jättefan för att uppskatta den. Good show! 4 av de mest homoerotiska scener jag sett av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag mig i soffan med katt, kaffe och valda delar av fesitvalens digitala paket! Kolla in det på TriArt Play!

FFF 2021 Dag 1: Faust är inte död! Han bara luktar så!

Klang och jubel! Mitt tionde år som en del av inredningen till Lund Fantastisk Filmfestival inleddes igår. Eftersom vi fortfarande har en pandemi är även årets upplaga en hybridvariant med både fysiska och digitala visningar. Jag tror att detta i viss mån kan vara vägen framåt även efter pandemin. Det ger filmerna större spridning och skapar dessutom fler samarbetsytor att utveckla.

Årets partner när det gäller den digitala delen är TriArt Play - en mycket lättanvänd plattform som gör precis vad den ska utan massa onödigheter. Jag, som sitter på en uppkoppling från utvandrarnas dagar, (vem tyckte Com Hem-hus var en bra idé? Förutom Com Hem då.) hade inga som helst problem med streamningen, vilket jag ibland har för andra plattformar. En samarbetspartner att behålla!

Utöver TriArt Play är även festivalgeneralen ny för i år. Förra året tackade Maritte Sørensen för sig efter tre år på posten och lämnade plats för Anders E. Larsson. Larsson har många strängar på sin lyra, men är kanske mest känd som kulturskribent. Innan kvällens andra film visade han också upp prov på sitt musikaliska kunnande då han i samband med den officiella invigningen spelade en lysande version av Mad World. Suggestivt värre i ett nedsläckt Skissernas Museum!

Kvällen inleddes dock på festivalens högborg, Kino, där den brasilianska Medusa (2021) satte tonen för kvällen - gör inte avtal med Djävulen, vare sig hen är en sekulär eller religiös variant.

Mariana bor tillsammans med sina "systrar" i en kristen församling i São Paulo där de drillas i konsten att vara modernt konservativa kvinnor. Med en karismatisk pastor och en i princip paramilitärisk organisation för församlingens män råder det ingen tvekan om att församlingen mer eller mindre är en sekt. Mariana och hennes systrar går till och med så pass långt att de misshandlar kvinnor de anser har syndat. En kväll går ett av deras överfall väldigt fel och Mariana får ett långt ärr i ansiktet. Det blir början på en frigörelsekamp och något som kommer ställa hela sekten på sitt huvud.

Medusa är Anita Rocha da Silverias (manus och regi) rasande brev till den rådande politiska situationen i Brasilien. När hon introducerade filmen via tidigare inspelat filmklipp beskrev hon den med en mängd olika genrebeteckningar. Hon menade på att det var en skräckfilm, en thriller, en feministisk kampfilm, en komedi och mycket mer. Det är den här splittringen som gör Medusa både grymt facinerande och kanske i behov av en lite striktare form, i min mening.

Mari Oliveira är riktigt bra i huvudrollen, men da Silverias manus gör henne ibland en otjänst i karaktärens resa. Det blir ibland lite för mycket, lite för snabbt utan klar uppbyggnad. Vad da Silveria däremot nästan behärskar felfritt är regin. Det är helt klart att hon har en vision med den här filmen och hon lyckas allt som oftast få fram den. Man kan verkligen se ultrahögerns ideologi här, inte minst med den gamla fascistidén om den "rena kroppen". Jag måste också nämna soundtracket som tar sin inspiration ifrån 80-talets mörkare synthvrår, men inte skriver tittaren på näsan med det. En film som börjar med Siouxsie & The Banshees Cities In Dust har redan gjort mycket för att vinna mig.

Medusa är en märklig upplevelse. Jag tror jag måste se den minst en gång till innan jag kan sätta ett rättvist betyg, men för tillfället får den ligga i limbo mellan en trea och fyra. Som alltid friar jag hellre än fäller så det blir 4- skönhetsdemoner av 5 möjliga.

Efter en kort promenad i ett vackert höst-Lund var det dags för den officiella invigningen och kvällens andra film på Skissernas Museum. För den som inte varit på Skissernas Museum är det en tämligen unik institution som visar upp just skisserna, modellerna och arbetsexemplen på vad som senare skulle komma att bli offentlig konst. Det är en imponerande samling som jag verkligen kan rekommendera ett besök till!

Anders E. Larsson berättade om festivalens lite annorlunda inriktning under hans ledning. Fler event ska ligga utspridda under året och fokus läggs på att festivalen i första hand ska växa nationellt.. Som ni kanske har märkt på bannern längst upp har ordet "international" försvunnit för i år och jag måste säga att jag tror det är rätt väg att gå. Festivalen har haft ganska sviktande besökarantal de senaste åren, även innan pandemin, och en strategi kan absolut vara att få ut information och hype runt FFF i landet innan man försöker erövra världen.

För FFF är viktigt. Det säger jag inte bara för att jag får se en massa intressant film under en ett antal dagar varje år utan för att det är en av få genrefestivaler i Sverige. Vi ser mer och mer film och tv som kan platsas in under "fantastisk-paraplyet", men skillnaden mellan utbudet på FFF och gemene streamingsajt är att det finns en reell tanke och arbete bakom hur programmet ligger. Det såg man inte minst i kvällens andra film, den kanadensiska svarta dramakomedin Anything For Jackson (2020).

Audrey och Henry lever i en sorgedimma i och med att deras barnbarn Jacson har omkommit. Inte nöjda med att gå i terapi som andra sörjande äldre par väljer de istället att gå med i den lokala satanistförsamlingen. Målet är att hitta en ritual som kan föra Jackson tillbaka till livet. När paret får tag i en urgammal bok inser de att de faktiskt har en chans. Det är bara det att de måste kidnappa en kvinna som snart ska föda och sen var det det där med att högläsa saker man inte riktigt förstår. Det är aldrig en bra idé!

Den jämförelse som återkom under flertalet tillfälle när jag såg Anything For Jackson är att den kändes som en ockult Fargo (1996) i sin mörka humor. Vi får till och med nästan en flismaskinscen, fast med en annan, mer otippad, trädgårdsmaskin. Regissör Justin G. Dyck har innan först och främst gjort tv-filmer kopplade till olika högtider. Seriöst, kolla in hans IMDB-profil och du ser nästan bara ganska okända julfilmer. Det måste ha varit lite av en befrielse att göra Anything For Jackson och både han och manusförfattare Keith Cooper verkar ha haft väldigt kul! Det faktum att Cooper arbetat med specialeffekter för ett antal större Hollywood-produktioner gör att specialeffekterna också är oförskämt bra för att vara i en lågbudgetfilm.

Den meriterade birollsskådespelerskan Sheila McCarthy får här visa att hon även klarar av att bära en film. Hon är filmens stora skådespelarbehållning i rollen som Audrey, den sörjande mormodern, och äger varje scen hon är med i. Även resterande ensemble är bra, men McCarthy har en sårbarhet som gör de trots allt tokroliga komiska scenerna ännu bättre. För Anything For Jackson är på sina ställen rolig som fan!

Du måste troligen ha en ganska brutal typ av galghumor för att se den som så, men jag hade klart argumenterat för att de komiska scenerna är filmens höjdpunkt. De rena skräckelementen, om än snygga, är inte lika intressanta och jag känner att filmen hade tjänat på att gå mer åt det komiska hållet. Det är dock helt klart en sevärd film som återigen visar att Kanada är bland de mest intressanta länderna när det kommer till genrefilm rent generellt.

Och det där jag skrev om att köra filmen tillsammans med Medusa? Här finns så många beröringspunkter, både tematiskt men framförallt visuellt att jag bara kan säga well played till schemaläggarna! Snyggt! 3+ det som massakreras i snö... av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag en förkylning (sedvanligt festivalproblem!) och ser om Scream (1996). Jag tycker att ni andra ska gå och se den på stor duk 19:30 på Kino. Om ni kommer lite innan finns det ett paket med Halloween-kortfilmer 17:30 och sen blir det en hemlig Europapremiär på samma tema klockan 22:00.

Regi: David Gordon Green

Manus: David Gordon Green, Danny McBride, Scott Teems

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Anthony Michael Hall mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Miramax/Blumhouse Productions mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10665338/

Efter händelserna i Halloween (2018) körs Laurie Strode med ilfart till sjukhuset för akutbehandling. Samtidigt lyckas Michael Myers föga förvånande överleva den fälla som Laurie gillrat åt honom i sitt mer eller mindre bunkerliknande hem. När Michael tar sig tillbaka till Haddonfield för att fortsätta jakten ställs han dock mot något han aldrig förr har stött på - en hel stad är ute efter hans blod. Med Tommy och Lindsey, de två överlevande barnen från 40 år sedan, i spetsen är Haddonfield redo att slå tillbaka.

Jag var inte jätteimponerad över 2018 års "reboot" av Halloween i och med att det kändes väldigt mycket old hat jämfört med vad de utlovade. Precis som i några tidigare inkarnationer skulle man ignorera allt som hänt efter Halloween II (1981) och fokusera på Laurie Strodes karaktär och inget annat. Gott så, men genomförandet lämnade väldigt mycket övrigt att önska. Därför var jag inte heller särskilt entusiastisk för Halloween Kills. Tack och lov kom denna brist på förväntningar på skam. Detta är den bästa filmen i franchisen sedan 1998 års Halloween H20.

Att låta filmen fortsätta bokstavligen direkt från förra installationens slut är samma grepp som de två första filmerna tog, men det funkar bättre här. Gamla karaktärer vi inte sett sedan 1981 gör comeback och har betydande roller att spela. Det är också en intressant take på vad vi förvisso sett i många andra slashers med "jägaren blir den jagade", men här sker det på så mycket större skala att det känns fräscht. Haddonfield känns som ett riktigt samhälle och inte bara en rad med pittoreska villor.

Det är klart att man får bortse från vissa löjligheter i manuset när det är den tolfte filmen i serien (även om det bara är nummer fyra i just den här tidslinjen... ja, it's weird, just go with it), men Halloween Kills känns oförskämt fräsch i jämförelse med mycket annan modern skräck. När det mot slutet blir en liten tillbakagång till hela Thorn-mytologin (de som vet, de vet...) hade jag gärna sett en annan lösning eller förklaring, men det är ingen stor sak i helheten. Jag önskar att man hade använt Jamie Lee Curtis lite mer i och med hennes status som skräckkunglighet, men hon gör sin paradroll lika bra som vanligt.

Halloween Kills var en riktigt trevlig överraskning för en slashernörd som undertecknad. Om du liksom jag gillar den här typen av filmer är det julafton... eller Halloween.

Betyg: 4- when posses go bad av 5 möjliga

Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Margot Robbie, Idris Elba, John Cena mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros., DC Entertainment, Atlas Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 132 min

Land: Storbritannien/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6334354/

Vad gör man när den USA-vänliga regimen i en sydamerikansk bananrepublik faller? Sanktioner? Samtal? Skickar en stor jävla människohajhybrid och hans andra knäppa polare för att ta hand om situationen? Om du inte valde alternativ nummer tre är det här inte din typ av film.

The Suicide Squad har en ganska uppfriskande tanke bakom sig - okej, förra filmen sög, då gör vi om och gör rätt. Inte som en remake, inte som en uppföljare utan mer, som regissör och manusförfattare James Gunn säger - det är vad det är. Den attityden passar bra till en film med det här persongalleriet. Och ja, den är sju resor bättre än 2016 års tråkfest och även ett steg uppåt från förra årets Birds Of Prey. Anledningen stavas just James Gunn.

Gunn är, som många känner till, mannen bakom filmerna i konkurrerande snygga-människor-i-trikåer-slår-varandra-på-käften-företaget Marvels Guardians Of The Galaxy - filmer och är helt rätt man att göra det samma för DC Comics slit-och-släng-karaktärer. För det är just vad Suicide Squad ska vara - en grupp hopsatt av folk som inte kommer saknas om de dör på sina uppdrag, därav namnet. Gunn har fått helt fria händer att slänga ihop vem han vill från DC:s universum av mindre betydelsefulla karaktärer och det gör också att han fått kreativ frihet att utveckla dem. Det funkar, liksom i hans Guardians-filmer, väldigt väl.

Det är klart att Margot Robbie skulle få vara med som Harley Quinn också. Hon har ett flertal gånger sagt att hon älskar rollen och var också den enda ljusglimten förra gången de släppte lös gruppen på vita duken. Här är hon återigen rolig om än lite mer återhållsam i sin galenskap än tidigare. Istället är det en annan, för mig oväntad, skådespelare som skiner starkast - John Cena.

Jag gillar ju wrestling och om man gillar wrestling vet man vem John Cena är. Han kommer nu, på ålderns höst (eh... han är bara några år äldre än undertecknad, men ändå!) försöka replikera Dwayne "The Rock" Johnsons resa från ringen till Hollywood. Jag förväntade mig inte något av Cena om jag ska vara ärlig men hans komiska timing är väldigt bra, i synnerhet i scenerna tillsammans med Idris Elba.

Men ja, ska man vara rättvis är det en annan karaktär som stjäl de flesta scener han är med i - Killer Shark. Den CG-animerade hajmannen är dum som ett spån, äter allt som kommer i hans väg och hans fåtaliga repliker görs av en Sylvester Stallone som om möjligt låter ännu mer bakfull än vanligt. Killer Shark är helt klart den här filmens MVP.

Manuset då? Mja, inte så mycket att skriva hem om där. Det är trevligt att handlingen är förlagd till Corto Maltese, en plats som ständigt är omtalad i DC men ganska sällan besökt. Annars är manuset mest en jakt på filmens McGuffin - en hemlig teknologi som regimen på ön förvaltat i en gammal nazibunker. Inte världens mest originella plot, men med Gunns grepp om karaktärerna blir det aldrig stel skåpmat. Han har helt enkelt gjort en Guardians Of The Galaxy med andra karaktärer här. Det blir aldrig riktigt lika bra som dessa filmer, men ska du se en film om självmordspatrullen är det denna du ska se. Popcornunderhållning när den är som bäst och behåll nu för tusan Gunn som franchiserunner!

Betyg: 4 hajar med pappakroppar av 5 möjliga

Regi: Hwang Dong-hyuk

Manus: Hwang Dong-hyuk

Medverkande: Lee Jung-jae, Park Hae-soo, Oh Yeong-su mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Siren Pictures

År: 2021

Längd: cirka 500 min (9 avsnitt med snittlängd runt 55 minuter)

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10919420/

Dagdrivaren Seong Gi-Hun är mest en börda för både sin gamla mor och sin ex-fru. Ständigt pank och nu dessutom jagad av indrivare träffar Gi-Hun en kväll på en man som vill spela ett spel mot honom. Detta blir Gi-Huns biljett in till "Spelet"- ett ställe där 455 andra deltagare i samma skuldtyngda situation som Gi-Hun får tävla om 45 miljarder won. Tävlingarna är versioner av lekar som deltagarna lekte som barn, bara med livet som insats. Men kan man verkligen gå ifrån ett spel där vinnarens liv förändras för alltid? Och kan man lita på någon alls i ett sådant spel?

Okej, okej, ja, det går verkligen tio på dussinet av produktion med "dödliga spel med livet som insats" och jag började se första avsnittet med tanken att det här skulle vara tämligen lättsmält. Man kan absolut se The Squid Game som lättsmält underhållning rakt upp och ner, men eftersom den uppenbarligen fångat tittare över hela världen har den något speciellt som drar en kvar. Det är Hwang Dong-hyuks förtjänst med manus och regi.

Framförallt är karaktärerna väldigt utmejslade och första avsnittet är tillräckligt långt för att vi ska få lära känna Gi-Hun ordentligt innan han försätter sig i Spelet. Och här är kickern - Gi-Hun är absolut ingen hjälte, älskvärd på något sätt eller ens en antihjälte. Han är rätt och slätt ett as. Han utnyttjar sin mor ekonomiskt, sviker gång på gång sin dotter och har ett allvarligt fall av "det är fel på alla utom mig-sjukan". Därför blir också Gi-Huns karaktärsresa seriens höjdpunkt. Han ser snart att de allra flesta i Spelet är värre än vad han är. Det blir också början till hans "lag" - en lös sammansättning persoenr som försöker hjälpa varandra under de olika spelen. Genom denna "familjebildning" börjar också Gi-Huns karaktär mjukna och vi ser tecken på att han troligen varit mycket trevligare innan han föll ner i självömkansspiralen.

Skådespelet är också utsökt. Lee Jung-jae gör en jättefin roll som Gi-Hun. Han är lite av ett household name i Sydkorea, men har inte riktigt hittat genomslag i väst än. Det här kan mycket väl bli rollen som gör det för honom. Jag måste också nämna Kim Joo-ryoung som den extremt både manipulativa och irriterande Han Mi-nyeo, en kvinna som verkligen spelar ut alla mot alla och skulle hugga sin mor i ryggen om det gagnade henne.

Även om jag tycker både karaktärer och skådespel är bra finns det dock behov av lite redigering av manuset här och där. Här finns en subplot som löper genom större delen av serien som får en väldigt underväldigande upplösning. Den tar upp en alldeles för stor del av speltiden för att kunna rättfärdigas. Möjligen kan detta byggas på till en eventuell andra säsong. För, ja, serien slutar med en cliffhanger, men den fungerar att se som ett avslutat kapitel också. Hwang Dong-hyuk har sagt i intervjuer att han inte direkt planerar att skriva en fortsättning, men om det blir en så har han redan huvudstoryn färdig. Om han kan hålla samma kvalitet i nio avsnitt till säger jag bring it on. The Squid Game var bra mycket bättre än jag vågat hoppas på.

Betyg: 4 fast någon jäkla bläckfisk liknar det inte av 5 möjliga

Regi: Amber Sealey

Manus: Kit Lesser

Medverkande: Elijah Wood, Luke Kirby, Robert Patrick mfl.

Produktionsbolag: Company X

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13507778/

Efter att seriemördaren Ted Bundy dömts till döden för sina brott började en katt-och-råtta-lek för att få honom att erkänna vilka mord han faktiskt var skyldig till. Bill Hagmaier, en av de fem grundande medlemmarna av FBI:s profilerarenhet, BAU, tar sig an uppdraget att få Bundy att prata och framförallt jobbet med att försöka förstå varför Bundy gjorde vad han gjorde.

Jag vet inte vilken film i ordningen det här är jag ser om Ted Bundy de senaste åren. Man kan tycka att nog är nog, men skrämmande nog finns det fortfarande områden som de tidigare filmerna inte berört, eller i bästa fall hastat förbi. No Man Of God är inte så mycket en "traditionell seriemördarbiografi" som det är ett psykologiskt kammarspel mellan två väldigt socialt begåvade personer. Filmen äger till 90% rum i en och samma intervjucell där de enda två skådespelarna är Wood och Kirby. Det är en god fingervisning om hur jäkla bra kemi de här två skådisarna har då filmen aldrig känns utdragen eller långsam.

Både Wood och Kirby gör som sagt utmärkta roller, men om valet skulle stå mellan dem måste jag ge Kirby elogen för filmens bästa prestation. Hans porträtt av Bundy är djupt störande och ganska långt ifrån många av de andra versionerna jag sett. No Man Of Gods struktur gör att Kirby får ta sin tid och långsamt visa vad han egentligen är för en karaktär. Det är inga plötsliga utspel eller överteatraliskt, bara kall logik - tills det inte är det längre. Filmens avslutande tio minuter lyfter Kirby till sist på masken och släpper in tittaren på allvar i Bundys galenskap. Det är riktigt, riktigt bra.

Det här är, uppenbart nog, en karaktärsdriven film till sitt yttersta så manuset varken tar eller bör ta några vidare utsvävningar. Det enda jag hade önskat mer av är kontext. Som ovan skrivet har jag sett en massa om Bundy de senaste åren, men jag fick ibland tänka till både en och två gånger om var i berättelsen de befann sig. För någon som inte sett tidigare adaptioner kan det nog vara lite klurigt att hänga med alla gånger!

No Man Of God rekommenderas till alla som är intresserade av psykologi i allmänhet och gärningsmannaprofilering i synnerhet. Med Hagmaier själv som producent ligger man så nära källmaterialet man kan komma. Och enastående skådespel som sagt. Det är inte en snabbt berättad film det här, men ge den tid och du kommer bli belönad.

Betyg: 4 deep waters av 5 möjliga