Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 24 april 22:45

 

 

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

 

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

 

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

 

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

 

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

 

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

 

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 14 april 23:30

 


Regi: Jon Nguyen/Rick Barnes/Olivia Neergaard-Holm

Manus:  N/A

Medverkande: David Lynch

Produktionsbolag: Absurda/Duck Diver Films/Hideout Films mfl.

År: 2017

Längd: 90 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1691152/

 

The Art Life är termen som konstnären, regissören, animatören och musikern (jag hade kunnat hålla på långt längre) David Lynch använder sig av när han ska beskriva sitt skapande. Tre dokumentärfilmare har fått exklusiv tillgång till en annars väldigt tillbakadragen man och genom Lynchs ord berättas ett porträtt från barndomen fram till premiären för Eraserhead, 1977.

 

Ni känner redan till min besatthet med David Lynch, så jag ska inte dra den en gång till. Om man skriver en serie artiklar om tillkomsten av en ny säsong av Twin Peaks i tre år (!) innan den har premiär har ni någorlunda koll på hur mycket den här mannens konst betyder för mig. Så, klart.

 

The Art Life är, föga förvånande, en märklig film. Att skildra Lynchs barndom fram till hans genombrott sätter förvisso fingret på just skapandet av en konstnär (nej, jag ska inte göra trötta James Joyce-allusioner), men det utelämnar många viktiga skapandeprocesser främst mellan åren 1977 - 1992. Jag skulle vilja påstå att även om Lynchs filmer och konst sedan dess har varit bra, ibland fantastiska, har de sällan kommit upp i samma nivå som under nämnda tidsspann. Jag vill åt vad det var som klaffade exakt där och då.

 

Därmed inte sagt att den här dokumentären är dålig. Den lyckas bland annat med konststycket att ge oss en gedigen bakgrund till Lynchs influenser och uppfostran och samtidigt förstärka den mytos han omges av. Eller frågan är om det är Lynch själv som gör det i sin interaktion med kameran? Klart står att samtidigt som Lynch själv skapat en del av sin egen myt slås man som tittare av hur vissa saker påverkat honom ordentligt och kanske gjort honom till den excentriker han har rykte om sig att vara.

 

Filmskaparna låter Lynch föra hela talan och han gör det på typiskt manér med sin sävliga och eftertänksamma röst. Samtidigt som han berättar sina historier får vi en inblick i de kreativa processer han genomgår i sin privata ataljé. Just dessa scener pendlar mellan starkt och svagt helt enkelt på grund av att Lynchs bildkonst också gör det. Han hade säkert kastat en kopp kaffe i ansiktet på mig, men för mig är Lynch, i fallande skala,: regissör, manusförfattare, fotograf, musiker och sen bildkonstnär.

 

Känslan när jag lämnade salongen var att jag förvisso kanske inte lärt mig särskilt mycket jag inte redan visste (men sen får jag nog också klassa mig själv som Lynch-expert vid det här laget), men ändå fått viktiga pusselbitar att sättas ihop på nya sätt. Om du bara är måttligt bekant med hans verk är det här en fantastisk introduktion till hans konstnärskap. Själv ville jag kanske ha lite mer utvecklade svar (vad tusan sa Mr. Smith?! Ni kommer förstå om ni ser filmen), men hade ändå en smärre högtidsstund i biostolen. 

 

Betyg: 4 and boy does he hate Philadelphia! av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 12 april 18:15

 


"Perhaps real beauty was something unrecognized by the conscious self, a work that was always in progress, a thing of being rather than seeing"

 

Författare: Stephen King

År: 1994 (svensk utgåva 1995)

Sidor: 612

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7119-881-4

 

Nyblivne änklingen Ralph Roberts har börjat få problem med sömnen. Varje natt tycks han sova lite mindre och när han dessutom börjar se ljusfenomen i vaket tillstånd bestämmer han sig för att söka vård. Det visar sig att det inte finns någon hjälp att få. Ralph är dock inte den ende i Derry som börjar uppträda konstigt. Hans granne och vän, Ed Deepneau, har misshandlat sin fru svårt efter att hon skrivit på en aborträttskampanj. När den kända feministen Susan Day bestämmer sig för att tala vid stadens kvinnoklinik sätts skeenden igång som Ralph hamnar mitt i... inte minst sedan han börjar se inte bara ljusfenomen utan även skönja världar bortom denna.

 

Insomnia är en av Kings mest utskällda och sågade böcker. Jag kan i viss mån förstå varför. Om du inte har kunskap om The Dark Tower-serien kommer de sista 150 sidorna eller så vara tämligen obegripliga. Insomnia fungerar således som en fristående "del" i The Dark Tower som handlar en hel del om begreppet ka - ett komplicerat begrepp som genomsyrar en stor del av Kings författarskap. Det närmsta jag kan jämföra det med är romarnas pietas, ett livsöde bundet till dig som du kan kämpa emot om du så önskar, men om du följer det kommer ditt liv också belönas på olika sätt.

 

Som ni märker är Insomnia en av Kings mer svårtillgängliga böcker och jag skulle inte rekommendera den till personer som bara läst en eller två av hans böcker innan. För mig som fan av Kings berättelser i stort är dock Insomnia riktigt bra. Första gången jag läste den tappade jag mycket riktigt bort mig i metafysiken, men med desto större förkunskap om Kings multiversum är den inte alls svår att ta till sig.

 

Alla komplicerade allusioner och beröringspunkter i världen hade dock inte kunnat rädda boken om det inte fanns en god ramberättelse här med. Att King först och främst låter pensionärer spela huvudrollen i narrativet är ovanligt för honom och gör Ralph Roberts och hans vänner till några av de mer säregna karaktärerna han skrivit.

 

Bokens röda tråd, den om abortpolitik, hade lätt kunnat bli rejält lökig om den inte vore så välresearchad. King ger sig inte in i politikens snävare vrår utan håller sig till att utforska konflikterna mellan abortförespråkare och abortmotståndare. Även om det inte råder någon tvekan om att King sluter sig till de förras skara är han ändå inte helt okritisk utan låter problematisera genom vissa av sina karaktärer. För en vid tiden medelålders amerikansk man är det åtminstone ganska progressivt, men framförallt är konflikten spännande skriven. Kombinerat med bokens "monster" (första delen heter "little bald doctors") blir det ett tämligen intrikat muserande över livets villkort om du så är pensionär som spädbarn.

 

För den som orkar grotta sig ner i Kings mytologi är Insomnia en bok som ger väldigt mycket. Det är en av de böcker han skrev under tidigt 90-tal som jag håller högst och som drabbad av periodvis insomnia själv känner jag igen mig väldigt väl i beskrivningarna. Mycket bättre än sitt rykte helt enkelt.

 

Betyg: 4 skalpellviftande, skalliga små doktorer av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 april 15:45

 


Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

 

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

 

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

 

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

 

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

 

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

 

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

 

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 mars 19:02

 


Regi: Peter Berg

Manus: Peter Berg/Matt Cook/Joshua Zetumer

Medverkande: Mark Wahlberg, Michelle Monaghan, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: CBS Films & Closest to the Hole Productions

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572514/

 

Under 2013 års Boston Marathon skakades den anrika tävlingen av ett bombdåd. Det här är historien om händelsen, vad som ledde fram till den och den intensiva jakten på terroristerna innan de kan slå till igen.

 

Jisses, det där var nog den kortaste synopsis jag skrivit på år och dar. Nåja, ibland behöver man inte mer än så. Historien om bombdådet vid Boston Marathon är en ganska rakt berättad historia men med finess. Peter Berg håller på att bli den främste skildraren av amerikansk 2000-talshistoria nu verksam i Hollywood. Han snubblade lite med den mycket mer uppmärksammade Deepwater Horizon (2016), men återvänder till fin form här.

 

Många regissörer skaffar sig sina favoritaktörer att jobba med. Peter Bergs castar ständigt Mark Wahlberg i sina huvudroller och det verkar som de hittat ett bra arbetssätt. Berg plågar Wahlbergs poliskaraktär i cirka två timmar och skrattar hela vägen till banken. Nej, nu ska jag vara snäll, Wahlberg har hittat en regissör som har gjort honom mer relevant än han varit på länge. I Patriots Day har han också god draghjälp av en bra ensemble, från J.K Simmons till en mycket märkligt sminkad (och tunn!) John Goodman.

 

Det är dock i manus och exekution som Patriots Day lyser. Manuset hade lätt kunnat bli katastroffilmsmässigt flaggnidande för hela slanten, men författarna har lyckats hålla en väldigt fin uppbyggnad utan excesser. När actionscenerna väl kommer tillhör de bland de mest välregisserade jag sett på länge. Bergs väldigt närgångna skildring av offrens skador lyckas också göra Patriots Day till en film som inte på något sätt försöker skönmåla det inträffade. Om du har problem med blodiga skildringar kanske du bör titta bort under de här scenerna.

 

Peter Berg börjar verkligen hitta sin nisch och jag hoppas han fortsätter skildra händelser som inte ligger särskilt långt bak i tid. Han är väldigt duktig på det och det är bara en tidsfråga innan han kommer med en riktig fullpoängare... om Mark Wahlberg orkar bli sprängd och jagad mer.

 

Betyg: 4 starka Bostoniter av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 mars 19:00

 



Regi:  James Mangold

Manus: James Mangold/Scott Frank/Michael Green

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafnee Keen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertaiment/20th Century Fox mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3315342/

 

I en nära framtid är James "Logan" Howlett, mer känd som Wolverine, en skugga av sitt forna jag. Samtidigt har världens mutantpopulation minskat kraftigt och det föds inga nya. Logan har tvingats ta ett jobb som chaufför samtidigt som han tar hand om den nu 90-årige Charles Xavier i smyg. När Logan kontaktas av en till synes desperat kvinna angående ett barn som delar krafter med honom dras en mycket motvillig gammal hjälte in i vad som kanske blir hans sista strid.

 

Tredje gången gillt för en solofilm om Wolverine och äntligen fick de rätt på karaktären! Missförstå mig inte, jag tycker Jackman har varit som klippt och skuren för rollen, men i både X-Men Origins: Wolverine (2009) och The Wolverine (2013) har både manus och åldersgränser varit problem.

 

Åldersgränserna har kort och gott kastrerat den lille hårige kanadensaren (no pun intended) med att göra honom till en mycket mindre hänsynslös fighter än han egentligen är. I Logan får vi äntligen se en Wolverine som är precis lika vild och jävlig som jag alltid önskat. Det är en exceptionellt våldsam film, men det behöver det vara för att det ska vara Wolverine.

 

Våldet till trots är åldergränshöjningens stora vinst att man nu kan fokusera på ett manus som inte hade tilltalat en yngre publik på samma sätt. I Logan är Wolverine gammal och nedbruten. Hans krafter börjar svika honom och hans enda kvarvarande lojalitet ligger hos Xavier. Han blir en mycket mänskligare karaktär som vi kan relatera till.

 

Manuset har hämtat inspiration från en mängd storylines i serietidningsförlagan, vilket gör att serieläsarna har mycket att gotta sig åt som kanske går gemene man förbi. Samtidigt är det en sammanhållen historia som kan ses av alla som har lite hum om filmernas kronologi. Rent kronologiskt ligger den, som jag har förstått det, i den alternativa tidslinjen som skapades i X-Men: Days Of Future Past (2014), men så länge du har koll på de större händelserna i filmerna kommer inte några av de mer betydande referenserna gå dig förbi.

 

Logan är enligt uppgift den sista gången som Jackman spelar rollen som gjorde honom till en stjärna. Vad som fokuserats lite mindre på är att det också är sista gången som Patrick Stewart spelar sin roll i X-Men-franchisen. Det var länge sedan jag såg någon av dem så här bra, men Stewart tar priset. Om Wolverine är sliten har Xavier en fot i graven redan och Stewart spelar rollen perfekt. Ett ständigt återkommande tema i X-Men-filmerna är det nästan fader-son-aktiga förhållandet mellan Wolverine och Xavier. Detta förhållande dras till sin spets i Logan och de båda skådespelarveteranerna har en fantastisk kemi. Med en ung Dafne Keen i den kvinnliga huvudrollen och Stephen Merchant som mutanten Caliban blir den huvudsakliga kvartetten skådespelare något av det bästa jag sett i superhjältefilm.

 

Logan är inte en perfekt film. James Mangold, duktig regissör som han är, har lite problem med tempot i framförallt andra akten. Den långa speltiden används inte heller optimalt alla gånger utan blir då och då ett långsamt muserande över åldrandets effekter som upprepar sig några gånger för mycket. Det är dock ingen anledning till att inte se Logan. Årets första stora superhjältefilm kan mycket väl också vara den bästa.

 

Betyg: 4+ snikts av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 4 mars 23:00

 


Regi: Macon Blair

Manus: Macon Blair

Medverkande: Melanie Lynskey, Elijah Wood, Devon Graye mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Film Science/XYZ Films

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5710514/

 

Ruth trivs inte särskilt bra med sitt liv. Visserligen får hon spendera stor del av sin arbetstid med att ta hand om otacksamma patienter, men det som verkligen irriterar henne är hur folk är så förbannat otrevliga mot varandra hela tiden. Droppen blir när Ruths hus blir plundrat av en inbrottstjuv och polisen inte tycks lägga två strån i kors för att hjälpa henne. Om man vill få något gjort rätt får man väl göra det själv...

 

Post-Oscarsblues, eller vad man vill kalla det, slår alltid in över bloggen veckorna efter galan. Intensivt arbete får följas av en lite lugnare period helt enkelt. Det är då jag behöver filmer som den här. Netflix har gång på gång visat att man är en kraft att räkna med även när det gäller egenproducerat material och fråga värt är om de andra streamingtjänsterna kan hänga med? I Don't Feel At Home In This World Anymore (IDF) är nämligen ännu en triumf för streamingjätten.

 

Melanie Lynskey är bra i huvudrollen som Ruth, men Elijah Wood fortsätter sin karriär av mindre projekt med starka manus. Han är den klarast lysande stjärnan i IDF som Ruths granne Tony - en man som tar sig själv och sina förmågor på alltför stort allvar och upplevs som dryg av de flesta. Lynskey och Wood har en bra kemi filmen igenom och kompleterar karaktärernas excentriska drag.

 

Både Lynskey och Wood får dock stå tillbaka för Macon Blairs manus. Blair beskriver hela Ruths situation som något väldigt typiskt för vår tid - folk är så upptagna med sina egna "personliga varumärken" att de inte kan se varandra. Det är svart humor och samhällskritik staplat på varandra. Det fungerar ypperligt fram tills det är cirka en kvart kvar. Jag var inte riktigt vän med den överdrivet våldsamma finalen, även om här också finns glimtar av den tidigare nämnda svarta humorn. IDF är dock en film du bör se om du gillar bra skådespel, intressant manus eller om du känner dig lite extra bitter för tillfället. Misery loves company, som bekant.

 

Betyg: 4 grannar med morgonstjärnor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se