Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Måndag 25 juni 11:33

 


Regi: Tim Southam (main director)

Manus: Matt Sazama & Irwin Allen (show runners)

Medverkande: Molly Parker, Toby Stephens, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Legendary Television/Synthesis Entertainment/Applebox Pictures mfl.

År: 2018

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5232792/

 

Familjen Robinsons färd till Alpha Centauri på koloniskeppet Resolute får ett abrupt slut då de av okänd anledning tvingas nödlanda på en icke-kartlagd planet. Tillsammans med de andra överlevande från Resolute måste de nu både försöka överleva som att hitta ett sätt att ta sig från planeten. När Will Robinson, minstingen i familjen, får en ny "kompis" på planeten inser de dock att de inte är ensamma där...

 

Lost In Space är en av de där klassiska science fiction-serierna som jag aldrig såg som barn. Det hade en enkel anledning. Mig veterligen gick den aldrig på svensk tv efter sin ursprungliga visning på 60-talet. Med riktigt dåliga minnen från den hemska filmatiseringen från 1998 (som inte ens Gary Oldman kunde rädda) gav jag originalet ett försök efter att nedladdnings- och streamingåldern hade inletts. Den var... okej. Varken mer eller mindre. Den har åldrats mycket dåligt och är idag främst av kult- och kitschvärde. Därför var jag också mycket skeptisk till rebooten som kom ut i april i år. Jag måste säga att jag därför blev mycket positivt överraskad.

 

Lost In Space anno 2018 är något så ovanligt som en påkostad familjeserie. Åldersrekommendationen på 7 år stämmer ganska bra genom hela första säsongen och då lyckas manusförfattarna ändå ta upp ganska jobbiga ämnen. Seriens styrka ligger i den respekt den visar publiken. Den försöker inte dumma ner sig bara för att den är riktad till hela familjen, samtidigt är handlingen inte för komplicerad för de yngre att följa med i. Manusförfattarna har hittat en perfekt balans mellan spänning, äventyr och barnvänlig science fiction. Det är något mycket, mycket ovanligt.

 

Skådespelarna är samtliga bra, men det finns några som sticker ut lite mer än andra. Molly Parker är lysande i rollen som familjens matriark Maureen och balanserar mellan kall vetenskapskvinna och varm mor på ett mycket lyckat sätt. Hon är helt enkelt badass på alla sätt och vis. Maxwell Jenkins är helt rätt val för Will Robinson. Det är en roll som mycket enkelt hade kunnat slå över till att bli väldigt irriterande (tänk boy wonder...), men trots att Will är skrämmande intelligent tillåter manusförfattarna karaktären att vara barn. Lillgammal, visst, men inte irriterande så. Slutligen ger Parker Posey ett väldigt originellt och drabbande porträtt av säsongens "skurk", June Harris.

 

Harris karaktär är en stor del i varför Lost In Space fungerar så pass bra som den gör. June Harris, eller Dr. Smith som hon gärna vill kalla sig, är inte serietidningsond utan agerar utifrån rädsla och egoism. Samtidigt slår hon inte över till att bli en tragisk karaktär man kan sympatisera med. Hon är riktigt genomrutten, men kan göra saker för det allmännas väl om det också gynnar henne. Och som hon kan manipulera folk! Poseys karaktär kan med en kort monolog göra mer skada än en klusterbomb och det ska bli sjukt intressant att se var den här karaktären tar vägen.

 

Lost In Space dras, trots allt ovanstående, med en del problem. Efter några inledande avsnitt som verkligen är sjukt bra dras tempot ner till nästan stillastående runt avsnitt 5 för att sen komma igång igen i säsongen avslutande avsnitt. Serien lider också en del av "the dumbass syndrome" - det vill säga smarta karaktärer som utan riktigt anledning kan vara förbannat korkade när handlingen kräver det. I det stora hela är detta mindre invändningar. Jag vill helt klart ha mer och med säsongens cliffhanger hoppas jag verkligen att det blir så.

 

Betyg: 4 Danger, Will Robinson av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 14 juni 18:45

 



“Endings are heartless. Ending is just another word for goodbye.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 783

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017090-5

 

Även om Tornet aldrig varit närmre är det fortfarande långt borta. Roland och hans vänner färdas genom ett ödeland där de både måste se till att hindra de "brytare" som vill få Tornet att falla och färdas mellan världarna för att ge dem åtminstone en liten chans att lyckas. Men vägen kräver offer och det är inte alla som kommer få se Tornets portar...

 

På sidan 381 av The Dark Tower dog jag en smula inombords. Fram tills dess hade historien rullat på och, även om det inte var den bästa installationen i serien, hade jag plöjt igenom den som jag gjort med de sex tidigare böckerna. När King väljer att slå undan benen på läsaren kunde jag inte fortsätta på några dagar. Det var då jag insåg att även om The Dark Tower inte är perfekt som romansvit har den en sällsam förmåga att snirkla sig förbi alla mina känslomässiga försvar och få händelserna att verkligen kännas i maggropen.

 

Som sagt är inte den avslutande delen den bästa i serien, vilket sällan heller är fallet med längre berättelser av episk karaktär. På närmre 800 sidor är det seriens längsta bok, men problemet är att det ändå inte känns som King hinner avsluta alla trådar han behöver på ett tillfredsställande vis. Som tydligast blir det när det gäller historien om Mordred (vars släktskap jag inte ska spoila för folk som inte läst serien än). King spenderar många sidor med att beskriva hur Mordred förföljer Rolands grupp och bygger upp honom som ett rejält monster... för att senare få en väldigt hastig avslutning på sin bihandling. Jag brukar inte säga detta om King, men The Dark Tower hade tjänat på att vara längre. Två böcker om 500 sidor vardera istället för en bok på knappt 800 hade varit att föredra.

 

Som läsare märker man också mot slutet att King är så färdig han kan bli med den här serien. Han är pass färdig att han lägger till ett kortare appendix som ger svar på de flesta av de frågor som det "riktiga" slutet ger upphov till. Tack och lov för det, säger jag. Om jag hade behövt avsluta boken där King först hade tänkt hade jag alltid undrat över vissa saker. Men, som sai King mycket riktigt säger, det stora ligger i resan och inte målet.

 

Nu var inte King riktigt klar med sin saga. Några år senare släppte han en bok vars ramberättelse utspelar sig mellan bok 4 och 5. Mer om den i en framtida recension. Dessutom finns det fortfarande allusioner och små vinkar till sviten i hans böcker släppta efter 2004. Jag tror inte King någonsin kommer bli helt klar med The Dark Tower, men huvudberättelsen är färdig med bok 7. Jag kan nu dessutom förstå de märkliga val som gjordes i den undermåliga filmatiseringen lite bättre. Det gör inte den till en bättre adaption, men den blir åtminstone en smula mer begriplig. 

 

The Dark Tower är en imponerande svit böcker som jag borde ha läst för länge sedan. Jag ville vänta i och med alla de kopplingar som finns till Kings andra verk. Det behöver man inte gör. Jag rekommenderar att ni verkligen läser Salem's Lot (1975), Low Men In Yellow Coats (första delen av 1999 års Hearts In Atlantis) samt The Stand (1978). Det finns en helt fantastisk mängd kopplingar till Kings andra verk också, men ovanstående är egentligen de tre som jag känner har bäring på handlingen, där till och med The Stand främst är en matnyttig karaktärsanalys av en i sviten viktig karaktär. Det är klart, för att få ut som allra mest av sviten bör man ha läst åtminstone ett 20-tal böcker i Kings bibliografi. Jag tänkte sätta samman en lista som är så spoilerfri som den kan vara vid ett senare tillfälle.

 

Som alltid när jag avslutat något riktigt långt att läsa känns det lite tomt nu. Det botade jag med nästa King-bok där King genast slår an tonen med ett förord till fansen, The Constant Readers. Stephen King är och förblir en vän i bokform som jag kommer bära med mig så länge jag har kraft att vända sidorna. Sen ger jag mig på ljudböckerna.

 

Betyg: 4 ka-hjul av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 5 juni 15:15

 



Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese/Paul Wernick/Ryan Reynolds

Medverkande: Ryan Reynolds, Josh BrolinJulian Dennison mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Marvel Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5463162/

 

Det är inte lätt att skriva en synopsis värd namnet på den här filmen utan att avslöja två stora plot points som, om man inte tjuvkikar på IMDB-sidan, verkligen kommer som slag i magen. Därför tänker jag inte göra det. Det här är mer Deadpool, pojkar och flickor av alla åldrar över 15, och det är nästan lika underhållande som förra gången. Jag kan säga som så mycket att huvudstoryn kretsar kring hur Wade "Deadpool" Wilson måste omvärdera hela sitt liv och tillvägagångssätt när hans tillvaro ställs på ända. Som "provmedlem" i X-Men får hans chansen att skydda en ung mutant på en väldigt destruktiv bana. Det är dock inte så enkelt att ändra på sig när man alltid gjort saker efter egen skalle...

 

Deadpool var en av 2016 års bästa filmer, alla katergorier, i min bok. Uppföljaren består av mer fjärde vägen-brytande skämt, mer Ryan Reynolds i sitt livs roll och mer action lika brutal som underhållande. Deadpools värld växer markant när det kommer till andra superhjältar och skurkar i den här filmen och det är på gott och ont. De flesta av nytillskotten är tämligen kortlivade, men det är kul att se några av de mindre kända Marvelhjältarna få åtminstone några minuter i rampljuset. Det nytillskott som genomsyrar större delen av filmen är dock som väntat Cable.

 

Josh Brolin är som klippt och skuren för rollen som den sörjande enmansarmén från framtiden och jag skulle verkligen vilja se mer av honom. Problemet med hans roll i Deadpool 2 är att han trots ganska många scener får för lite att göra. Jag fattare grejen - en Deadpool-film bör kanske inte cirkulera kring en seriös hämndhistoria alltför mycket - men Cables story kommer lite i skymundan.

 

Filmen innehåller också en för mig mycket stor överraskning, vilken jag inte tänker spoila. Jag kan dock ge en ledtråd. En av de mest misshandlade Marvel-karaktärerna i filmhistorien får en gruvlig revansch i Deadpool 2 som gjorde det väldigt enkelt att avgöra vem som var serieläsare i publiken och vem som inte var det. Serieläsarna, däribland undertecknad, jublade. Förvirringen var total bland icke-läsarna. Sättet som karakären byggs upp visar att manusförfattarna kan sin Marvel och trots en typisk Deadpool-finish på deras fight behandlas hen äntligen med respekt. Tack!

 

Actionscenerna tar ännu ett steg upp från första filmen och många fighter, speciellt de där Deadpool "dör", fick publiken att både skratta och stöna lite småäcklat. Precis som det ska vara med andra ord. Reynolds fortsätter leverera i huvudrollen och vid det här laget är han så synonym med Deadpool att jag inte tror att det kommer gå att casta någon annan som honom - trots masken.

 

Deadpool 2 når inte riktigt upp till sin föregångare i och med att den ibland blir lite splittrad. Det blir lätt så när man vill berätta för mycket på en gång. Vad filmen dock har, som har mer eller mindre försvunnit från MCU, är den fortsatta övertygelsen om att superhjältefilm ska vara jäkligt rolig. Jag vill ha mer och med de avslutande scenerna och filmens biljettförsäljning är det bara att räkna ner tills del 3 har premiär.

 

Betyg: 4+ prison wallets av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 29 maj 22:11

 


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Jonathan Bernstein & James Greer

Medverkande: Claire Foy, Joshua Leonard, Jay Pharoah mfl.

Produktionsbolag:  Extension 765/New Regency Pictures/Regency Enterprises

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7153766/

 

Sawyer har precis flyttat till en ny stad för att undkomma den stalker hon tampats med. Väl etablerad i sitt nya liv söker hon hjälp för sina trauman på det ansedda Hillcrest-sjukhuset. Av misstag skriver hon under ett dokument där hon frivilligt lägger in sig för observation i ett dygn. Det blir starten på både en byråkratisk och rent farlig karusell där frågan är hur hon egentligen ska komma ut?

 

Jag kan väl inte säga att jag är ett jättestort fan av Steven Soderbergh direkt. De flesta av hans filmer har bra premisser som ofta dras ner av ett alldeles för långsamt tempo som tuggar på tills en dramatisk slutkläm. När jag såg att Unsane bara hade en speltid på 98 minuter bestämde jag mig dock för att ge den en chans. Det här är Soderberghs första riktiga thriller/skräckfilm och efter knappa hundra minuter har jag fått en helt annan respekt för hans hantverk.

 

Manuset är om inte felfritt så i alla fall mycket intressant. Bernstein & Greer tar avstamp i den ljusskygga privatiserade vårdkarusellen där vinst och förtjänst ofta går före vårdtagarnas väl och ve. Detta klingar bra med Soderberghs tidigare influenser där han inte gjort en hemlighet att han är en stor beundrare av Kafka. Filmens första halva spelas i mångt om mycket ut som en sjukhusvariant på Processen, vilket är mycket obehagligt och drabbande. Claire Foy gör en väldigt bra huvudroll och Joshua Leonard är även han i toppform.

 

Unsanes andra halva klarar inte riktigt av att leverera på samma nivå som dess upptakt, men även om filmskaparna till viss mån faller tillbaka på genrekonventioner blir det aldrig övertydligt. Som den första större film filmad helt med en mobilkamera ger Unsane dessutom en helt ny dimension till dokumentär spelfilm. Soderberghs användning av filter och färgkontraster är utsökta och för att ha filmats på en kamera gemene man kan köpa i vilken mobilbutik som helst ser det oförskämt bra ut!

 

Unsane är inte en perfekt film, men den har många egna idéer och infallsvinklar som gör att jag verkligen rekommenderar den till genrefans. Framförallt visar den på att Soderbergh kan regissera annat än långsam socialrealism med lite vapen i.

 

Betyg: 4 bältningar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 6 maj 19:04

 



“Ka-mai, yes. Not just a fool, but ka's fool - a fool of destiny.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 413

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017089-9

 

Susannah Dean, Rolands följeslagare och hustru till Eddie Dean, har försvunnit genom en port till vår värld. Det är dock inte hennes eget beslut. Besatt av personligheten som kallar sig "Mia" tvingas Susannah till en inre strid för att hennes ofödda barn inte ska falla i fiendens händer. Samtidigt ger sig de övriga ut på jakt efter Susannah, men inser snart att världen de kommit till är mer än ännu bara en alternativ verklighet. Den är någon form av nyckelvärld och alla spår leder till en viss författare i Maine...

 

Efter den explosiva avslutningen av Wolves Of The Calla (2003) saktar King in historien med den här boken. Av förklarliga skäl följer vi till allra största del Susannah Dean. Susannah är en väldigt välskriven karaktär, men ibland blir glappen mellan hennes historia och de övriga i gruppens lite för långa. Jag hade hellre sett att King hade lagt lite mer krut på Eddies och Rolands berättelse. Anledningen är den märkliga, nästan metafysiska, twist som King utför genom att skriva in sig själv i historien.

 

Att författare skriver in sig själva i sina berättelser är knappast något nytt, men King tar det flera steg längre än så. Om man ska hårddra det utan att gå in på detaljer hade man kunnat argumentera för att händelserna i Song Of Susannah kan ses som den drivande kraften i Kings författarskap sedan tidigt 1980-tal. Det hade lätt kunnat bli så lökigt och självförhärligande, men King porträtterar sig själv på ett sätt som känns ärligt. Händelserna han är med i äger rum under sent 1970-tal och den som kan sin King vet att han inte riktigt var vid sunda vätskor under den eran.

 

Susannahs berättelse, å andra sidan, verkar då och då stå och stampa lite på samma ställe. Det är väldigt mycket dialoger mellan henne och "Mia" och ibland även hennes gamla personlighet, Detta Walker. Men, när allt prat så sakteliga bygger upp till ett av de estetiskt vackraste kapitel King någonsin skrivit är det svårt att klanka ner alltför mycket på den något långsamma starten. Just språket i Song Of Susannah är utsökt och som titeln antyder spelar musik, sång och rytm stor betydelse i både berättelse och form.

 

Även om sjätte delen i sagan inte är riktigt lika stark som föregångaren bjuder den på fantastiska scener och kapitel. Den leder in till den avslutande delen på ett väldigt bra sätt och är en av få böcker i serien jag kommer läsa om som fristående bok. Rytmen kanske inte riktigt passar in i melodin som är The Dark Tower-sagan som helhet, men de avslutande kapitlen är bland höjdpunkterna i Kings författarskap.

 

Betyg: 4+ vemodiga sånger av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 26 april 18:30

 


Regi: Tyler MacIntyre

Manus: Tyler MacIntyre & Chris Lee Hill

Medverkande: Brianna Hildebrand, Alexandra Shipp, Jack Quaid mfl.

Produktionsbolag:  It's The Comeback Kids/New Artist Pictures/Ardor Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3859272/

 

Sadie och McKayla går sista året på high school och engagerar sig i allt från cheerleading till elevråd. Deras stora passion är dock deras blogg och instagramkonto Tragedy Girls där de försöker komma fram till vem den mördare som terroriserat staden är. Problemet är bara att när de fångar honom, vad ska de då göra? Äsch, det finns alltid lite klasskamrater och annan skolpersonal som kan behöva sluta andas, även om Sadie och McKayla får göra det själva. Bloggen måste ju överleva!

 

Egentligen borde det ha kommit en film som Tragedy Girls för länge sedan. Med ett ständigt ökande inslag av sociala medier i skräck- och thrillerfilm borde någon ha tänkt på att göra en skräckkomedi av det hela. Jag kan dock inte komma på någon annan film som drar satiren över sociala medier så pass långt som den här filmen gör. Det är väldigt, väldigt underhållande.

 

Jag arbetar till vardags i skolmiljö och finns det något jag lärt mig avsky under de åren jag gjort det är det det hos somliga totala beroendet av sociala medier Alltså, nu talar vi inte om ett användande av sociala medier på raster och fritid utan att det är som en konstant i alla miljöer och tidpunkter. Tragedy Girls fångar detta perfekt med hur Sadie och McKayla inte drivs av vad de egentligen gör utan vad de ser ut att göra via konstruerade poster och likes. I de flesta filmer av liknande slag har det här främst känts påklistrat och som en gimmick, men här känns det bisarrt trovärdigt i all sin överdrivenhet.

 

Som slasher fungerar filmen också mycket bra och lyckas väva in små hyllningar till genrens klassiker utan att det blir alltför övertydligt. Skådespelarmässigt är det en blandning mellan högt och lågt, men den som verkligen stjäl showen i alla scener han är med i är Matthew Lillard i rollen som mördaren. Åtminstone tror jag det är Matthew Lillard då inte ens rollkaraktären står listad på IMDB, vilket jag sällan eller aldrig varit med om förr. Lillard visar här återigen att när han får en roll som passar honom så kan han verkligen glänsa. Bland de båda kvinnliga huvudrollerna är det helt klart Brianna Hildebrand som drar det längsta stået som Sadie.

 

Tragedy Girls är helt enkelt en mycket underhållande film som verkar ha delat skräckfansen i två läger. Själv hade jag riktigt kul!

 

Betyg: 4- mördare med likeberoende av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 23 april 22:19

 


Regi: Steven S. DeKnight

Manus: Steven S. DeKnight/Emily Carmichael/Kira Snyder mfl.

Medverkande: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag:  Clear Angle Studios/Legendary Entertainment/Universal Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 111 min

Land: USA/Kina/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2557478/

 

Tio år har gått sedan mänsklighetens krig mot kaijumonstren. Världen börjar så smått återhämta sig även om det finns många platser som fortfarande är mer eller mindre laglöst land. På en av dessa platser bor Jake Pentecost, son till krigshjälten Stacker Pentecost. Han vill inte ha något med Jaeger-programmet att göra, men mer eller mindre tvingas tillbaka när han ställs inför ultimatumet att det antingen är det eller fängelse. Men vad kan gå fel? Kriget har ju varit över i ett decennium...

 

Pacific Rim (2013) visade att även västerländska studios kan göra underhållande kaijufilmer... om man har lite hjälp från Kina. Hur som helst var första filmen i serien bara en enda stor och dum popcornrulle som gjorde precis vad den skulle. Pacific Rim: Uprising tar vid där förra filmen slutade. Det är helt enkelt mer av samma vara. Det smäller högt och ofta och den som inte får lite gåshud av stora robotar och monster som pucklar på varandra i sönderfallande städer växte troligen inte upp på 80-talet.

 

John Boyega visar att han kan spela annat än sin tämligen träiga karaktär i Star Wars-franchisen och axlar huvudrollen väldigt bra. Hans samspel med framförallt unga stjärnskottet Cailee Spaeny är en av filmens få höjdpunkter när det gäller skådespelet. Om vi ska vara ärliga är det inte för skådespelet som man ser en film av det här slaget. Resten av ensemblen sköter sig bra, men är inget att skriva hem om.

 

Actionscenerna är föga oväntat filmens stora stjärna. De känns i regel mer genomtänkta än föregångarens dito och specialeffekterna är på topp. I grund och botten är Pacific Rim: Uprising en b-film med en budget på 150 miljoner dollar. Som fan av både mechas och kaijus kan jag bara tacka och bocka. Det må inte vara en film som kommer gå till historien för sina djuplodande karaktärsporträtt eller dylikt, men ibland behöver man bara se Tokyo krossas av robotar och monster.

 

Betyg: 4 snygga explosioner av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 18 april 18:04

     



Författare: Ed Brubaker

Tecknare: Steve Epting

År: 2016

Sidor: 447 (149 x 3)

Förlag: Basement Gang, Inc. & Steve Epting (svenskt förlag: Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-87877-41-4 (vol 1)

978-91-87877-42-1 (vol 2)

978-91-87877-43-8 (vol 3)

 

Paris, 1973: Agent Jefferson "X-14" Keller mördas i ett bakhåll när han är på väg att avsluta ett uppdrag. I London försöker Kellers arbetsgivare, agentverksamheten ARC-7, lägga pusslet om vad som egentligen hände. Verksamhetens huvudsekreterare, Velvet Templeton, börjar dock få misstankar om att det var ett insiderjobb. Som före detta agent tar hon på sig att undersöka Kellers död och finner sig snart anklagad själv, med både mördare och ARC-7 efter sig.

 

En trippelrecension idag av en enkel anledning - det är svårt att lägga ifrån sig Velvet när man väl börjat. De 15 kortare avsnitten vävs dessutom ihop till en riktigt bra story som tjänar på att sträckläsas. Det finns nämligen många vändningar, namn och komplikationer att hålla reda på.

 

Velvet Templeton beskrivs i baksidestexten som en arvtagerska till Modesty Blaise och ja, jag kan absolut se liknelsen. Det är mycket samma agentsnack med kodnamn och manliga agenter som underskattar huvudrollsinnehaverskan. Blaise har uppdaterats flertalet gånger genom åren för att passa in i tiden, men Velvet är en skapelse som redan befinner sig i vår värderingskultur. Tack och lov har Epting varit försiktig med "the male gaze" i sina teckningar och de många lättklädda scenerna känns aldrig exploativa på samma vis som många andra serietecknare i den här genren brukar stå för. Eptings tecknarstil är helt makalös och beskrivningen av hans arbete som "snudd på fotorealistiska bilder" (åter från baksidestexten) är spot on. I samarbete med Elizabeth Breitweisers utsökta färgläggning känns det som man läser serieversionen av en 70-tals-thriller.

 

Just att Brubaker har valt att förlägga handlingen till 1970-talet gör mycket för stämningen, och små detaljer som exempelvis reklam för David Bowies senaste skivsläpp, gör sitt till. På ett djupare plan påminner handlingen om just kalla krigets kallaste dagar med spänningar mellan öst och väst, hemliga möten i parkeringshus och dubbelagenter. För er som gillar exempelvis Ian Fleming är Velvet en riktig höjdare. Det enda lilla jag har att anmärka på är att hur cool karaktäre Velvet än är blir det lite Mary Sue-komplex över henne ibland. Hon är helt enkelt för bra på för mycket. Det går stick i stäv med seriens annars realistiska ton. Sista volymens avslutande kapitel känns också lite för mycket ibland med hur diverse personer och regeringsorgan skulle reagerat på vissa saker. 

 

Jag har inte läst jättemycket agentserier i mina dar, men Velvet kan uppskattas även av noviser i genren. När den nu finns i en ypperlig översättning av Mathias Bällsten rekommenderar jag att ni ger den en rejäl chans!

 

Betyg: 4 hårda sammetsagenter av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se