Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Tisdag 11 juli 13:20

 


Regi: Charlie Siskel

Manus: Charlie Siskel

Medverkande: William Powell

Produktionsbolag: Bow and Arrow Entertainment & Patna Pictures

År: 2016

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6032170/

 

Under de stora sociala protesterna i USA under slutet av 60-talet och början av 70-talet arbetade William Powell i en bokhandel som hamnat i blåsväder. Man hade sålt "känsligt material", det vill säga tidskrifter och böcker som uttryckte en vilja för revolution. Fruktansvärt arg och desillusionerad skrev och publicerade Powell då vad som har kommit att bli den mest ökända how to-guiden för bombmakare och terrorister - The Anarchist Cookbook. Idag, mer än 40 år senare, intervjuar Charlie Siskel honom om vad han anser om boken idag och hur den har använts.

 

The Anarchist Cookbook var när jag växte upp på 90-talet en mytomspunnen publikation som många hade läst delar från men få (om ens någon i min bekantskapskrets) ägde en kopia av. Under internetålderns första år spreds varianter och utdrag ur boken på diverse sajter och det är klart att man som nyfiken tonåring tyckte det både var spännande och lite häftigt. Kom ihåg att detta var innan Google och sökmotorerna var vad de var. Vi hade inte en aning om att det faktiskt var en fysisk bok det handlade om från början. Därför är Charlie Siskels dokumentär om William Powell skräckblandad förtjusning när man upptäcker mannen bakom skriften och varför han skrev den.

 

Siskel tar i med hårdhandskarna från första stund och ställer riktigt jobbiga frågor till Powell, nu bosatt i Frankrike där han arbetade som lärare (han gick hastigt ur tiden några månader efter dokumentären var färdigställd). Flertalet recensenter har menat på att Siskel driver en för tydlig agenda med sin intervju, men jag håller inte med. Det är klart att han trycker på de jobbiga frågorna om ansvar och skuldkänslor för en skrift som bevisligen har kopplats till en rad terrordåd och skolskjutningar, men samtidigt låter han Powell komma till tals.

 

Powell framstår som en man som har tämligen högtflygande idéer om idealism och informationsfrihet, men aldrig som en fanatiker på något sätt. Han påpekar gång på gång att han skrev boken när han var 19. Det kanske mest intressanta är att han egentligen inte skrev särskilt mycket av den. Informationen fanns tillgänglig på biblioteken han använde som researchställen. Om något sammanställde han information från flera offentliga källor. Biblioteken har dock aldrig ställts till svar.

 

Frågorna om var ansvaret börjar och slutar tar en ny vändning när Siskel ställer frågor om det som Powell uttryckligen skrev - de revolutionära kommentarerna och förordet till boken. Är boken uppviglande? Hade inspirationen den möjligen kan ge kunnat hämtas annorstädes? Siskel har gjort en tankvärd dokumentär om en mytomspunnen bok, dess upphovsman och dess användning. Alla som är intresserade av informationsfrihet eller nutidshistoria har mycket att hämta här.

 

Betyg: 4 farliga böcker av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 8 juli 22:45

 


Regi: Rupert Sanders

Manus: Jamie Moss/William Wheeler/Ehren Kruger (baserat på Shirow Masamune manga)

Medverkande: Scarlett JohanssonPilou AsbækTakeshi Kitano mfl.

Produktionsbolag: Arad Productions/Steven Paul Production/Amblin Partners mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Japan/Indien/Kina/Storbritannien mfl.

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1219827/

 

Japan, närbelägen framtid. Major Motoko Kusanagi är den första i sitt slag - en lyckad symbios mellan människa och maskin. Där tidigare robotar och androider inte kunnat känna känslor är introduktionen av en mänsklig hjärna i en maskin vad som gör Kusanagi unik. Hon är inte begränsad av sin programmering utan kan improvisera och utveckla personliga band. Kusanagi arbetar för en statlig antiterrorstyrka vid namn Section 9. Under ett uppdrag för att skydda en högt uppsatt affärsman går allting fel då en hacker tar sig in i byggnadens androider. Kusanagi räddar dagen, men hackern kommer med en varning - de som står på robottillverkarnas sida kommer dö...

 

Ghost In The Shell (1995) är tillsammans med Akira (1988) troligen de animes som slagit på bredast front i väst. Själv var jag alltid ett större fan av den sistnämnda, eftersom jag kände att någonting hade gått förlorat i översättningen från manga till anime i GITS. De efterföljande tv-serierna och filmerna bjöd dock på en djuplodande mytologi som jag rekommenderar att alla fans av japansk animation tar en titt på. Både GITS och Akira har länge haft rykten om sig att få varsin live action-adaption och i år kom alltså en av dem. Jag var minst sagt skeptisk, men måste säga att även om filmen inte går upp mot några av uppföljarna till animen är den överraskande bra.

 

Okej, den vita elefanten (pun intended) i rummet har handlat mycket om huruvida det var rätt eller fel att casta Scarlett Johansson i rollen som Kusanagi. Var detta ett klart fall av whitewashing? Det är en djungel av argument att ta ställning till eftersom Kusanagi har haft olika utseenden i olika versioner av serien. Troligtvis blev kontroversen så pass stor som den blev i och med att de flesta är bekanta med animeversionen från 1995 där Kusanagi uppenbart är asiatisk... men å andra sidan med så pass stora "behag" att hon skulle ha svårt att röra sig. Min poäng är att om rollen varit starkt förankrad med ett specifikt utseende eller kultur skulle det varit en allvarligare sak. Nu blev det Johansson och tja, hon är helt okej i rollen. Det jag kan irritera mig lite på med hennes porträtt är dock hur hon i scenerna där hon ifrågasätter sin själ (eller "ghost") så har hon svårt att bryta sin logiskt nog mer robotlika personlighet från övriga scener.

 

Övriga roller är välcastade med danske Pilou Asbæk i en nästan löjligt porträttlik roll som Kusanagis kollega Batou som främsta fynd. Även den gamle räven Takeshi Kitano gör en bra roll. Det finns få skådespelare som kan spela auktoriteter lika bra som Kitano.

 

Att GITS anno 2017 är ögongodis har framgått av trailers sedan filmen utannonserades och ja, den är fruktansvärt snygg med sin blandning av CGI och mekaniska effekter. Niihama, huvudstaden i det futuristiska Japan, har aldrig varit snyggare och flertalet scener är lyfta bildruta för bildruta från 1995 års anime. Att göra det och samtidigt få det att se så här bra ut är minst sagt imponerande. Vid nästa års prisceremonier lär vi se GITS nominerad i många tekniska klasser.

 

Historieberättarmässigt lyckas GITS ta element från en rad olika källor och göra det till en väldigt bra introduktion till världen den utspelar sig i. Manuset tonar dessvärre ner de mer filosofiska aspekterna om vad en människa och själ egentligen är och fokuserar mer på actionsekvenserna. Om en uppföljare kommer, vilket inte är omöjligt i och med de positiva recensionerna och att filmen gjort en fin vinst, skulle jag gärna se mer fokus på just de själsliga aspekterna mellan pangpangandet. Det är trots allt franchisens huvudtema. Men, GITS är absolut mycket sevärd och rekommenderas till alla diggare av genren.

 

Betyg: 4 hackade hjärnor av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 29 juni 14:45

 


Regi: James Gray

Manus: James Gray (baserat på David Granns bok)

Medverkande: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller mfl.

Produktionsbolag: Keep Your Head/MICA Entertainment/MadRiver Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1212428/

 

Under det tidiga 1900-talets utforskarvåg i det brittiska imperiet gjorde sig Percy Fawcett ett namn som den mest våghalsiga av dem alla. Då hans far skämt ut sig själv och i förlängningen sin familj går Fawcett med på ett mycket riskabelt uppdrag för att rentvå familjenamnet. En väpnad konflikt mellan Brasilien och Bolivia är för dörren och Fawcett kontrakteras att göra en karta över en tidigare outforskad del av Amazonas för att länderna ska kunna lösa sin konflikt vid ritbordet istället för med våld. Men mitt ute i djungeln, där man inte trodde någon avancerad kultur hade funnits, gör Percy ett makalöst fynd som ska förändra hans liv...

 

För lite drygt sex år sedan recenserade jag David Granns fantastiska bok The Lost City Of Z (2009) här på bloggen. Redan då tänkte jag att det här skulle blivit en perfekt spelfilm eller kanske ännu hellre en dokumentär. Nu blev det det förstnämnda och även om James Gray ändrat om i källmaterialet rejält är det fortfarande en bra historia.

 

Skådespelarmässigt är Grays version helt okej, även om den inte förlitar sig främst på just detta. Den som utmärker sig mest är Robert Pattison, äntligen helt fri från vampyroket, som Fawcetts ständige vapendragare Henry Costin. Det är dock miljöerna, fotot och stämningen som har huvudrollen i Z. Filmad på plats i Amazonas är det en fest för ögat och när Darius Khondji stått bakom kameran vet man att miljöerna kommer fångas rätt.

 

Det svagaste kortet i filmen är lite oväntat manuset. Förvisso puttrar berättelsen på och jag var aldrig uttråkad under filmens knappa två och en halv timmes speltid, men det som fascinerade mig mest med boken, de arkeologiska fynden och regionens historia, har i mångt om mycket gått förlorat. Gray väljer att fokusera mer på Fawcett som en man som gått vilse i sig själv och endast känner sig hemma just i Amazonas. När det fungerar, såsom mot det mycket vackra slutet, fungerar det mycket bra, men här finns också smärre transportsträckor man med fördel hade kunnat korta ner.

 

Trots de stora skillnaderna från källmaterialet kan jag rekommendera The Lost City Of Z. Dessvärre, såsom med så många bra filmer nuförtiden, fastnade Z i distributionshärvor och har lite syrligt kallats för den bästa film gjord 2016 som inte släpptes 2016. Resultatet blev en rejäl ekonomisk flopp. Låt dock inte detta lura er. Filmen är, ironiskt nog, en lite fördold pärla som väntar på att upptäckas.

 

Betyg: 4 men köp boken också av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 26 juni 18:15

 


Regi: Patty Jenkins

Manus: Allan Heinberg

Medverkande: Gal GadotChris Pine, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0451279/

 

Amasonernas ö har varit avskild från resten av världen i tusentals år. De är mänsklighetens sista hopp om krigsguden Ares skulle få för sig att återvända och göra slag i sitt löfte om att starta ett krig utan ände. Diana växer upp på ön, skyddad från omvärlden, när en pilot plötsligt kraschlandar i havet utanför. Det visar sig att kriget utan slut redan har pågått i några år. Diana beslutar sig för att följa med piloten tillbaka till världen utanför och konfrontera Ares innan det är för sent.

 

Det tog tre filmer innan DC till sist lyckades adaptera en av sina superhjältar till film under det Zak Snyder-styrda DCU. I recensionen av förra filmen i bolagets försök att skapa sitt eget cinematiska universum, Suicide Squad (2016), skrev jag att jag troligen inte skulle se fler DC-filmer på bio så länge som det kreativa teamet inte ändrades. Efter den hyllningskör som följt Wonder Woman var jag tvungen att tänka om. Det är jag glad för att jag gjorde.

 

Wonder Woman är den klart bästa filmen i DC:s rebootade filmpanteon hitintills. I motsats till de tidigare försöken är det tack och lov inte ännu en film som ser ut som den målats med fyra nyanser av brunt. Istället är Wonder Woman en färg- och kontrastrik film där de inledande scenerna på paradisön står i bjärt motsats till scenerna om första världskriget. Just beslutet att förlägga filmen till WW1 istället för det tämligen uttjatade WW2 är ett genidrag, inte bara för variationens skull utan framförallt för manusets. WW1 var i regel en mycket mer komplex konflikt än WW2 när det kommer till skuldfrågan, ideologier och viljan att slåss överhuvudtaget. Det tillåter manuset att utforska en mer nyanserad bild av ont mot gott istället för bara "nazisterna är onda, skjut dem" som gängse superhjältefilm satt under världskrigen brukar ha.

 

Gal Gadot gör en bra huvudroll, med viss reservation. Ibland verkar det som det gått lite väl fort i skådespelarregin och Gadots annars fina spel dras ner av hennes problem med språket. Det är det enda jag kan tänka är fallet, eftersom hon är mycket bra i scenerna där kropp och mimik får tala istället för munnen. Hon vet uppenbart vad hon vill göra med karaktären och det är synd att vissa av de mer dialogtunga scenerna inte kommer upp i samma nivå som de övriga.

 

Det som återigen höjer Gadots spel är något som enkelt som yta. Diana/Wonder Woman ska vara så vacker att alla stirrar och ja, Gadot är så vacker att man baxnar. Det handlar dock aldrig om exploitation, utan används på sin höjd för komisk effekt. På diverse ljusskygga internetforum har det diskuterats (läs: män har diskuterat) huruvida Gadot skulle vara trovärdig eller inte i rollen i och med sin fysik. Vad spelar det för roll när hon har superkrafter? Normala regler gäller inte. Chris Pine, Gadots parhäst, är också bra, men att låtsas som att detta är allt annat än Gadots film vore löjligt.

 

Mot den sista kvarten dras filmen ner något i det ganska typiska DC-slutstridsmomentet med action som flimrar förbi utan någon större tyngd. Innan dess är dock Wonder Woman äntligen en hårdslående DC-film. Gadot och de övriga amasonerna sparkar röv både på ett estetiskt och brutalt vis och det känns! När temat började pumpa ur biohögtalarna kom jag på mig själv med att knyta näven i ren "hell yeah-anda".

 

Wonder Woman må inte vara en perfekt film, men det är exakt vad DC behövde. Det är popcornunderhållning med hjärta och för första gången sedan Nolans Batman-filmer är jag entusiastisk inför vad som komma skall från bolaget. I motsats till Nolans fladdermusman och även de tidigare installationerna i DCU är Wonder Woman dock en återgång till den gamla tidens hjältar och hjältinnor. Det är ett bevis på att en superhjältefilm från DC inte behöver vara mörk och dyster. Superman och Batman har i de senaste filmerna i princip gått ifrån alla mänskliga element överhuvudtaget. Man pratar inte med de människor man säger sig vara en förkämpe för utan om dem. Resultatet blir tämligen kliniska produkter där kostymerade män pucklar på varandra utan riktig konsekvens. I Wonder Woman återkommer det mänskliga elementet i form av karaktärer utan superkrafter som faktiskt spelar roll.

 

Wonder Woman är den första superhjältefilmen med en kvinna i huvudrollen sedan just DC:s katastrofala (pun intended) Catwoman (2004). Att det skulle ta 13 år innan man vågade "chansa" igen är en gåta. Wonder Woman krossar alla glastak som finns att krossa och visar en gång för alla att styrkan ligger i karaktärerna och manuset - inte vad man har eller inte har mellan benen.

 

Betyg: 4 amasoner av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 7 juni 10:45

 



Regi: Colm McCarthy

Manus: Mike Carey (efter sin egen roman)

Medverkande: Gemma Arterton, Glenn Close, Sennia Nanua mfl.

Produktionsbolag: Poison Chef/BFI Film Fund/Altitude Film Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4547056/

 

Storbritannien har kollapsat i en epidemi som gör de infekterade ytterst våldsamma och med smak för att tugga i sig människor. Det finns dock hopp. Andra generationens infekterade, de som föddes av infekterade gravida kvinnor, har lyckats behålla sin mänsklighet även om de fortfarande har kvar sitt begär efter människokött. Barnen är den kvarvarande mänsklighetens främsta chans att hitta ett vaccin mot sjukdomen. När en av de sista militärutposterna i landet faller tvingas den mest lovande av barnen, Melanie, fly tillsammans med en liten grupp forskare och soldater genom ett oigenkännligt England.

 

Handen på hjärtat har zombiegenren varit ganska stel (pun intended) ett bra tag nu. Exklusive The Walking Dead verkar det mesta gå i samma hjulspår som decennierna innan. Det finns dock lysande undantag och The Girl With All The Gifts är ett av dem. Det här är något så ovanligt som en zombiefilm (kom igen, trots att de säger att det är svampinfektion är det klart att det är zombies...) med både hjärta och hjärna.

 

Det är sällan som jag bryr mig om karaktärerna i zombiefilmer eftersom de oftast är där som eftermiddagssnack och/eller allegori över något icke-önskvärt mänskligt beteende. The Girl är annorlunda här. Melanie är lika delar skrämmande som sympatisk och de vuxna vet inte hur de ska bete sig gentemot henne. Filmens bästa karaktär är dock projektets ledande läkare, Caroline Caldwell, spelad av Glenn Close. Close är bra i det mesta hon gör, men här spelar hon skjortan av alla med sin moraliskt ambivalenta doktor som man inte riktigt kan få grepp om. Hennes kemi med Sennia Nanua (Melanie) är superb.

 

Sättet som Mike Carey väljer att presentera sina zombies, ursäkta "svampmänniskor", på är också väldigt bra. Vi får med all tydlighet se hur infektionen inte har ihjäl dem som så utan snarare får dem att genomgå en slags metamorfos. Manuset har mer med evolution och utveckling att göra än med zombieslakten vi sett så många gånger förr. Det är, precis som Glenn Closes karaktär, en moraliskt ambivalent film som hela tiden får oss att gissa. Slutet blir dock lite för snabbt överstökat och jag skulle helst sett en längre film. Det är ett gott betyg i sig.

 

Betyg: 4 svampmänniskor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 3 juni 16:31

 


Regi: Chris McKay

Manus: Seth Grahame-Smith/Chris McKenna/Erik Sommers mfl.

Medverkande: Will Arnett, Michael Cera, Rosario Dawson mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/LEGO System A/S/Warner Bros. Animation mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4116284/

 

När Jokern försöker ta över Gotham för femtielfte gången går det som det brukar - hans team av superskurkar blir stoppade av Batman utan någon större ansträngning. Jokern upplyser Batman om att om det inte vore för honom, hans värste fiende,  så skulle han inte ha ett syfte. Omedvetet lyckas Batman knäcka superskurken totalt genom att säga att han inte betyder ett dyft för honom. En till synes deprimerad Joker kapitulerar. Gotham är säkert igen och till synes permanent för den här gången... men vem behöver då Batman?

 

The LEGO Movie (2014) förvånade både mig och många andra med hur fantastiskt bra och rolig den var. Batman hade en liten biroll i den historien och eftersom LEGO har rättigheterna till en väldig massa legofierade franchises var det egentligen bara en tidsfråga innan en film om den mörke riddaren dök upp i legoformat. The LEGO Batman Movie är ett sällsynt exempel på hur en så pass konceptualicerad idé kan bli bra en gång till. Det här är bland det roligaste jag sett än så länge under 2017.

 

Jag har tidigare skrivit om hur DC Comics inte verkar veta vad de sysslar med gällande sina spelfilmer, men att de fullkomligt äger Marvel när det kommer till animation. LEGO Batman får med sin stop-motion sägas ligga närmre den sistnämnda kategorin och ja, den sopar fullkomligt banan med sina live action-motsvarigheter. Förutom att den är förbaskat rolig visar manusförfattarna (alla sex!) en mycket bättre förståelse för Batman som karaktär än vad vi fått se från DC på senare tid. Förhållandet mellan Jokern och Batman har utforskats i serieförlagorna åtskilliga gånger, men jag tror inte jag sett det lika tydligt på film någon gång. Det inkluderar även de bra varianterna av Jokern signerade Jack Nicholson och Heath Ledger. Det är ganska stort.

 

Utan att spoila hur eller varför får vi dessutom en fullkomlig kavalkad av populärkulturella monster, såsom Gremlins, Godzilla, King Kong, Voldemort, Sauron och till och med Daleks! Referenserna är knivskarpa och humorn ligger i en perfekt balans mellan saker som alla kan skratta åt och mer subtila saker som kommer få de lite äldre tittarna att dra på smilbanden. Tillsammans med Will Arnetts väldigt passande röst för huvudrollen är The LEGO Batman Movie något som du som fan av antingen LEGO eller superhjältar inte får missa. Everything is indeed awesome!

 

Betyg: 4+ referensmaratons av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 28 maj 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

Av Ulf - Fredag 26 maj 14:58

 


Regi: Ryan White

Manus: N/A

Medverkande: Jean Wehner, Teresa Lancaster, Gemma Hoskins mfl.

Produktionsbolag: Film 45/Tripod Media/Netflix

År: 2017

Längd: cirka 420 min (7 x ca 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6792200/


I november 1969 försvinner Syster Cathy Cesnik spårlöst när hon ska utföra några snabba kvällsärenden i Keough, en liten förort till Baltimore. Två månader senare hittas hennes kropp i ett avlägset skogsområde. Det borde ha blivit en minutiöst genomförd utredning efter brottet, men fallet är fortfarande olöst. Två av Cesniks gamla elever, Gemma Hoskins och Abbie Schaub, har aldrig kunnat släppa fallet och bestämmer sig för att utreda det på egen hand. När de börjar gräva i historierna upptäcker de snart att allt definitivt inte stod rätt till på skolan där de gick och Cathy arbetade. Alla spår pekar mot en nedtystad sex- och pedofiliskandal inom den katolska kyrkan och inte minst den också på skolan arbetande Fader Joseph Maskell.


The Keepers är en av få dokumentärserier där jag fått stänga av ett avsnitt och andas lite innan jag kunde fortsätta. Det är en otroligt naken och brutal skildring av övergreppsoffer och ett civilsamhälle som antingen inte brydde sig eller valde att titta åt ett annat håll. Mordet på Cathy Cesnik må vara det som sätter igång hela undersökningen, men rötan går så mycket djupare än så. Som påpekas i serien var detta innan de stora avslöjandena om övergrepp inom den katolska kyrkan så i det mycket starkt katolska Baltimore var kyrkans män i princip ofelbara.


Även om Ryan White har pusslat ihop en mycket välgjord och gripande dokumentärserie finns här mindre detaljer som skaver lite. Exempelvis förstår jag valet att fokusera på offer och inte förövare (gudarna ska veta att vi har på tok för många sensationalistiska dokumentärer...), men efter sju timmar visste jag egentligen inte så mycket om Maskell annat än övergreppen. White gör ansatser till att låta hans överlevande vänner berätta om honom, men det blir inte så mycket av det. För mig, som vill i så stor mån som möjligt förstå anledningarna bakom varför, känns den här delen lite lättviktig och ärligt talat gör det även berättelserna från offren en otjänst. Om vi fokuserar på förövraren som en odefinierad ondska främjar det tänket som man brukar höra om "men han var ju så normal! Inte kunde väl vi tro att han kunde göra något sånt här!"


Med det sagt så är The Keepers fortfarande extremt drabbande och viktig. Den tar upp post-traumatisk stress, de fall där offer bevisligen kan undertrycka minnen (och inte som i exempelvis Fallet Kevin få dem fabricerade) och maktmissbruk på högsta nivå. Framförallt är den en käftsmäll till den katolska kyrkans benägenhet att hålla sina präster om ryggen vad de än gör. Whites förståelse av materialet han arbetat med gör serien till en imponerande sammanställning av en rad olika källor och tidsperioder. Om du är intresserad av kriminaldokumentärer är det här ett måste.


Betyg: 4+ hemligheter av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se