Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Fredag 19 jan 19:30

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Molly Blooms bok)

Medverkande: Jessica ChastainIdris ElbaMichael Cera mfl.

Produktionsbolag: Pascal Pictures & Entertainment One

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4209788/

 

Molly Bloom uppfostrades till att vara bäst på vad hon än företog sig. Med den attityden och med stenhård träning var hon en kvaltävling från att ta sig till OS i Salt Lake City. Sen bröt hon ryggen. En livslång dröm försvann och Molly hamnar på olika vägar som värdinna för ett mycket exklusivt pokersällskap i Los Angeles. Efter ett tag gör den gamla attityden sig känd igen - jag skulle kunna driva ett bättre pokersällskap själv. Man måste dock vara försiktig med vem man bjuder in till bordet...

 

Poker har alltid fascinerat mig, även om min egen erfarenhet främst sträcker sig till spel med vänner och kortare sejourer onlinepoker vid tidpunkterna då borden svämmar över av totala nybörjare. Alltså kan jag tillräckligt mycket om poker för att veta att jag inte kan någonting alls. Därför är filmer som Molly's Game som gjorda för mig.

 

Efter att konsekvent ha levererat några av de bästa manusen Hollywood har att erbjuda under lång tid gör Aaron Sorkin sin regidebut med Molly's Game. Förvisso har han fantastiska skådespelare att arbeta med och har varit i branschen ett bra tag, men jag är ändå imponerad över hur Sorkins förstlingsverk i registolen är så tajt regisserat! Molly's Game är ett bra exempel på hur en film kan vara lång men ändå behålla nerv och puls även om det inte är en action/fantasy/serietidningsfilm. Det "enda" som krävs är ett bra manus och en regissör som vet vad han gör. Sorkin vet vad han gör.

 

Jessica Chastain kommer knipa sin tredje Oscarsnominering i och med huvudrollen Molly. Chastains sätt att kunna skifta mellan känslonivåerna till synes sömlöst är återigen hennes starkaste sida och det är absolut så att hon bär Molly's Game på sina axlar. Bland de övriga rollerna märks den alltid lika sevärde Idris Elba i en biroll och den bästa rollprestation Kevin Costner gjort på år och dar.

 

Har du intresse av poker, spelteori eller mer subtila thrillers är Molly's Game något du bör se. Om du är som jag beger du dig sen ut på nätet och dammsuger forum och tidningsartiklar om vem de olika spelarna vid borden egentligen var bakom sina kodnamn. Resultaten kommer överraska dig.

 

Betyg: 4 ess av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 13 jan 20:14

 


Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

Medverkande: Gary OldmanKristin Scott Thomas, Lily James mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures & Working Title Films

År: 2017

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4555426/

 

London, maj 1940: Efter att ha missbedömt Hitlers avsikter och ha försatt Storbritannien i en prekär situation tvingas premiärminister Neville Chamberlain avgå. Winston Churchill utses till ny ledare och kastas direkt in i hetluften både på hemmaplan och i utrikespolitiken. Samtidigt hänger en katastrof i luften då stora delar av Storbritanniens armé håller på att tvingas ut i havet vid Dunkirk.

 

Förra året släpptes tre filmer som man nästan kan se som en trilogi. Börja med Darkest Hour, sen Dunkirk (2017) och avsluta med Churchill (2017). Som så ofta är mittenfilmen i trilogin den bästa, men Darkest Hour ligger inte långt efter.

 

Om Brian Cox gjorde sitt livs roll i Churchill både matchas och överträffas han av Gary Oldman i den här filmen. Det finns en anledning till att i princip alla posters till den här filmen proklamerar att "Gary Oldman is Winston Churchill in...". Ja, han är rollen in i minsta detalj och Anthony McCartens manus lyckas med balansakten mellan att skildra den mer privata sidan av Churchill med den politiska. Det är klart, här tas vissa friheter med historien, men knappast några avgörande sådana som de jag upptäckte i den andra omnämnda filmen.

 

Framförallt lyckas Joe Wright skapa en nerv i sin film med hjälp av skicklig klippning, musik och foto. Ja, vi vet exakt hur det kommer gå (om du inte kommer ihåg det sedan grundskolan... gå om), men precis som i Christopher Nolans Dunkirk är det det snabba berättandet tillsammans med stunder av stillhet som gör Darkest Hour till en mycket bra biografi över en dramatisk period i en mans liv.

 

Det är svårt att egentligen säga så mycket mer om Darkest Hour. Jag känner att min inspiration för att skriva recensioner på filmer baserade på Winston Churchill börjar sina lite. Förhoppningsvis, även om två av tre filmer om händelserna varit mycket bra, kan de låta gamle Winston vila lite nu... eller chilla. Förlåt, jag var tvungen.

 

Betyg: 4 mörka timmar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 12 jan 18:57

 


“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”


Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

 

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

 

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

 

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

 

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

 

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

 

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

 

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 7 jan 21:30

 

 

Regi: Martin Campbell

Manus: David Marconi (baserat på Stephen Leathers bok The Chinaman)

Medverkande: Jackie Chan, Pierce Brosnan, Rufus Jones mfl.

Produktionsbolag: Arthur Sarkissian Productions/The Entertainment Production Company/The Fyzz Facility

År: 2017

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615160/

 

Restaurangägaren Quans dotter omkommer i en terroristattack i London och världen tittar på med skräck när en nyuppkommen avknoppning av IRA tar på sig dådet. I Belfast är försteminister Liam Hennessy under hård press, inte minst med tanke på hans samröre med just IRA i sin ungdom. Saken blir inte lättare när han får en viss Quan på besök som kräver honom på namnen på bombmännen. Liam inser snabbt att Quan inte är någon man kan avfärda hursomhelst och finner sig plötsligt i både politisk och reell skottlinje.

 

Det finns ingen actionstjärna som Jackie Chan. Jag tror jag sett åtminstone 90% av vad han gjort under åren (vilket är en ansenlig hög med film) och bara det att han fortfarande lever vid snart 64 års ålder är en bedrift. Att han dessutom fortfarande sparkar röv med de bästa av sina konkurrenter är inget annat än ett mirakel. Med The Foreigner visar han åter var skåpet ska stå.

 

Det som skiljer den här filmen från det mesta i Chans filmografi är att den spelas helt seriöst. Chans typiska humor är inte här, men istället visar han sig från sin bästa enmansarmé-sida. Manuset, trots att det är flyttat till konflikten mellan England och valda delar av Nordirland istället för USA:s förortsvärld, påminner mycket om First Blood (1982) uppblandat med en god dos Taken (2008). Det är en väldigt lyckad blandning som förvisso inte bjuder på någon mer djuplodande analys av konflikten som sådan, men förenklar den inte heller. Chan har god kemi med Pierce Brosnan som den nordirländske försteministern och deras scener tillsammans bjuder på mer än ett bevingat ord.

 

The Foreigner är en mycket bra actionthriller som bara missar lite när det gäller karkatärsutvecklingen av vissa av birollskaraktärerna. Visserligen kan man diskutera om detta gjorts för bästa möjliga chockeffekt när somliga saker slutligen avslöjas, men det gör också filmens sista akt något förvirrande och framhastad. Det är dock ingen anledning till att inte se The Foreigner om du gillar Chan och vill se honom i en mer seriös roll.

 

Betyg: 4 mucka inte med kinesiska restaurangägare av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2017 11:00

 

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

 

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

 

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

 

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

 

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

 

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

 

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

 

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2017 20:14

 


Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky

Medverkande: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Protozoa Pictures

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5109784/

 

Ett äkta par bor i ett avsides hus där mannen försöker få fart på sin skrivarkarriär igen och kvinnan renoverar huset. När ett annat par kommer på oannonserat besök börjar märkliga saker hända - minst sagt märkliga.

 

Jag betvivlar att jag kommer bli klar med Mother! inom det närmsta. Filmen har splittat publiken i två och jag förstår verkligen varför! Om man bara ser Mother! som en rakt berättad film utan att fundera och pussla ihop symboliken och metaforerna blir den stundtals väldigt långsam. Om man däremot börjar skrapa lite på ytan finner man en otroligt mångbottnad historia som fortsätter att ge långt efter sluttexterna tonat ut.

 

Darren Aronofsky är förvisso känd för att vända och vrida på koncepten, men fråga värt om Mother! inte är hans märkligaste film. I mer oerfarna händer hade det lätt kunnat bli pretentiöst och navelskådande, men Aronofsky bygger upp en av de mest obehagliga stämningarna jag sett på film i år. När filmen sedan totalt ändrar karaktär med halvtimmen kvar känns det som man får en spark i magen. Det tyckte även Jennifer Lawrence i huvudrollen som gick in för det så pass att hon spräckte ett revben genom att hyperventilera under inspelningen. Det är rätt extremt.

 

Jag skulle vilja säga att jag rekommenderar Mother! till alla, men det kan jag inte göra. Om du bara ser film för att bli underhållen utan större tuggmotstånd kommer du troligen hata den här filmen. Jag är inte helt såld själv, men jag kan definitivt uppskatta filmkonsten som Aronofsky visar upp. Framförallt är det en film som får mig att tänka. Den kommer fortsätta att diskuteras och lär inte gå obemärkt förbi. Det är ett gott betyg om något.

 

Betyg: 4 psycho freakouts av 5 möjliga

Av Ulf - 2 december 2017 13:00

 


Regi: Chris Smith

Manus: N/A

Medverkande: Jim Carrey, Milos Forman, Peter Bonerz mfl.

Produktionsbolag: Vice Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214762/

 

 

Under inspelningen av Man On The Moon (1999), en biografi över den legendariske komikern Andy Kaufman, gick Jim Carrey in i huvudrollen totalt. Som en av Carreys största hjältar ville han göra en så träffsäker prestation som möjligt, vilket ledde till att han vägrade gå ur rollen (eller rollerna) när han kommunicerade med filmteamet och hade även stora problem med att släppa rollerna i privatlivet. Jim & Andy är en fascinerande inblick i en skådespelarprocess som ofta balanserade på kanten till galenskap.

 

Chris Smiths Jim & Andy är så nära en genuin dokumentär man kan komma. Till allra största del baserad på material filmat behind-the-scenes försöker Smith aldrig ta över och sätta sig själv i första rummet. Istället låter han bilderna berätta tillsammans med en intervju med Jim Carrey. Carrey år 2017 framstår för det mesta som en man som funnit ro i livet. Om vi bortser från något märkliga trossatser (googla!) är det en mycket lång väg han vandrat sedan sitt genombrott i mitten på 90-talet.

 

Andy Kaufman hade även sitt alter ego, Tony Clifton, och det är framförallt som den vedervärdige Clifton som Carrey tycks ha problem att komma ner till jorden igen. Samtidigt verkar de två rollerna, Kaufman och Clifton, uppenbart som terapi för Carrey. Det ligger väldigt mycket under ytan som kommer upp då och då, inte minst gällande förhållandet mellan Carrey och hans far. Det påminner inte så lite om gestaltterapi, inte minst då Carrey i rollen som Kaufman även hjälper Kaufmans riktiga familj att komma till avslut gällande sonens död.

 

Jim & Andy är en mycket bra dokumentär för den som är intresserad av skådespeleri och filmproduktion i allmänhet. Det enda lilla jag har att anmärka på är att isbergstekniken med Carreys egen karaktär (såsom i ovan beskrivna förhållandet till sin far) ibland tynger ner materialet. Du behöver inte vara ett Carrey-fan för att uppskatta Jim & Andy, men du kommer troligen bli det efteråt. Från sin början som skränig fysisk komiker till sin roll som Kaufman och vidare har Carrey visat på en en utveckling och talang som andra komiker som började i samma fåra inte lyckats med. Imponerande.

 

Betyg: 4+ män på månen av 5 möjliga

Av Ulf - 3 november 2017 17:15

 


Regi: Taika Waititi

Manus: Eric Pearson/Craig Kyle/Christopher Yost

Medverkande: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3501632/

 

Efter att ha besegrat elddemonen Surtur tror sig Thor ha stoppat den kommande undergången, Ragnarök, för Asgård. När han återvänder hem finner han Asgård under Lokes kontroll. När Thor tvingar med sin halvbror till Midgård för att befria Oden från det hemskaste av öden, ett ålderdomshem, blir de snart varse om att Allfaderns tid är nästan ute och med hans död kommer dödsgudinnan Hela slippa lös sina bojor. Efter en strid mot Hela blir dock både Thor och Loke strandade på en planet där nykomlingar används som gladiatorer... och en gladiator är stor, grön och jävligt arg.

 

Det mesta man behöver veta om den tredje filmen om åsk- och dunderguden kan man utläsa från postern ovan. Det här är Thor som det borde varit från början - totalt balls to the wall från första sekund med en estetik hämtad från 80-talets metalomslag. Chris Hemsworth har verkligen vuxit in i sin roll och bjuder på en mycket mer komisk Thor än i tidigare framträdanden. Det hade kunnat bli platt fall, men Hemsworth har en förvånansvärt bra komisk timing som funkar väldigt bra. Samspelet med Mark Ruffalos Hulk funkar också bra, men det är framförfallt i scenerna med Tom Hiddleston som det verkligen märks att de här skådisarna har varit med förr i de här rollerna.

 

Lika kul är det tyvärr inte när det gäller Cate Blanchetts roll som Hela. Som en av de mest klassiska antagonisterna för Thor borde hon getts mycket mer utrymme annat än den här väldigt generiskt skrivna tolkningen. Blanchett försöker förvisso, men hon ges ganska lite material att verkligen jobba med. Det gäller också för Jeff Goldblum som Grandmaster. Vissa scener funkar jättebra, men överlag framstår karaktären mest som irriterande.

 

Manuset är av varierande kvalitet med ganska stor skillnad mellan de två huvudhandlingarna. Så fort Hemsworth är med är det riktigt bra och framförallt väldigt roligt. I och med att Helas karaktär är så tråkigt skriven blir det inte lika kul med scenerna i Asgård - tills de två handlingarna kolliderar givetvis. Då är det grymt medryckande action för hela slanten.

 

Till syvende och sist är dock Thor: Ragnarok de klart bästa av Thors solofilmer och ett exempel på hur man kan ta en karaktär som haft lite problem med att bära en film på egen hand och tweaka den även efter två filmer. Mycket är regissören, Taika Waititis, förtjänst. Waititi, kanske mest känd för den sjukt roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014), visar även här på riktigt bra skådespelarregi och framförallt ett sinne för det komiska. Med allt detta, plus genomtänkta cameos och en tydlig riktning mot nästa års stora superhjältefilm, Avengers: Infinity War (2018), kan jag med gott sinne rekommendera Thor: Ragnarok till alla Marvelfans.

 

Betyg: 4 immigrant songs av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se