Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Onsdag 7 juni 10:45

 



Regi: Colm McCarthy

Manus: Mike Carey (efter sin egen roman)

Medverkande: Gemma Arterton, Glenn Close, Sennia Nanua mfl.

Produktionsbolag: Poison Chef/BFI Film Fund/Altitude Film Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4547056/

 

Storbritannien har kollapsat i en epidemi som gör de infekterade ytterst våldsamma och med smak för att tugga i sig människor. Det finns dock hopp. Andra generationens infekterade, de som föddes av infekterade gravida kvinnor, har lyckats behålla sin mänsklighet även om de fortfarande har kvar sitt begär efter människokött. Barnen är den kvarvarande mänsklighetens främsta chans att hitta ett vaccin mot sjukdomen. När en av de sista militärutposterna i landet faller tvingas den mest lovande av barnen, Melanie, fly tillsammans med en liten grupp forskare och soldater genom ett oigenkännligt England.

 

Handen på hjärtat har zombiegenren varit ganska stel (pun intended) ett bra tag nu. Exklusive The Walking Dead verkar det mesta gå i samma hjulspår som decennierna innan. Det finns dock lysande undantag och The Girl With All The Gifts är ett av dem. Det här är något så ovanligt som en zombiefilm (kom igen, trots att de säger att det är svampinfektion är det klart att det är zombies...) med både hjärta och hjärna.

 

Det är sällan som jag bryr mig om karaktärerna i zombiefilmer eftersom de oftast är där som eftermiddagssnack och/eller allegori över något icke-önskvärt mänskligt beteende. The Girl är annorlunda här. Melanie är lika delar skrämmande som sympatisk och de vuxna vet inte hur de ska bete sig gentemot henne. Filmens bästa karaktär är dock projektets ledande läkare, Caroline Caldwell, spelad av Glenn Close. Close är bra i det mesta hon gör, men här spelar hon skjortan av alla med sin moraliskt ambivalenta doktor som man inte riktigt kan få grepp om. Hennes kemi med Sennia Nanua (Melanie) är superb.

 

Sättet som Mike Carey väljer att presentera sina zombies, ursäkta "svampmänniskor", på är också väldigt bra. Vi får med all tydlighet se hur infektionen inte har ihjäl dem som så utan snarare får dem att genomgå en slags metamorfos. Manuset har mer med evolution och utveckling att göra än med zombieslakten vi sett så många gånger förr. Det är, precis som Glenn Closes karaktär, en moraliskt ambivalent film som hela tiden får oss att gissa. Slutet blir dock lite för snabbt överstökat och jag skulle helst sett en längre film. Det är ett gott betyg i sig.

 

Betyg: 4 svampmänniskor av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 3 juni 16:31

 


Regi: Chris McKay

Manus: Seth Grahame-Smith/Chris McKenna/Erik Sommers mfl.

Medverkande: Will Arnett, Michael Cera, Rosario Dawson mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/LEGO System A/S/Warner Bros. Animation mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4116284/

 

När Jokern försöker ta över Gotham för femtielfte gången går det som det brukar - hans team av superskurkar blir stoppade av Batman utan någon större ansträngning. Jokern upplyser Batman om att om det inte vore för honom, hans värste fiende,  så skulle han inte ha ett syfte. Omedvetet lyckas Batman knäcka superskurken totalt genom att säga att han inte betyder ett dyft för honom. En till synes deprimerad Joker kapitulerar. Gotham är säkert igen och till synes permanent för den här gången... men vem behöver då Batman?

 

The LEGO Movie (2014) förvånade både mig och många andra med hur fantastiskt bra och rolig den var. Batman hade en liten biroll i den historien och eftersom LEGO har rättigheterna till en väldig massa legofierade franchises var det egentligen bara en tidsfråga innan en film om den mörke riddaren dök upp i legoformat. The LEGO Batman Movie är ett sällsynt exempel på hur en så pass konceptualicerad idé kan bli bra en gång till. Det här är bland det roligaste jag sett än så länge under 2017.

 

Jag har tidigare skrivit om hur DC Comics inte verkar veta vad de sysslar med gällande sina spelfilmer, men att de fullkomligt äger Marvel när det kommer till animation. LEGO Batman får med sin stop-motion sägas ligga närmre den sistnämnda kategorin och ja, den sopar fullkomligt banan med sina live action-motsvarigheter. Förutom att den är förbaskat rolig visar manusförfattarna (alla sex!) en mycket bättre förståelse för Batman som karaktär än vad vi fått se från DC på senare tid. Förhållandet mellan Jokern och Batman har utforskats i serieförlagorna åtskilliga gånger, men jag tror inte jag sett det lika tydligt på film någon gång. Det inkluderar även de bra varianterna av Jokern signerade Jack Nicholson och Heath Ledger. Det är ganska stort.

 

Utan att spoila hur eller varför får vi dessutom en fullkomlig kavalkad av populärkulturella monster, såsom Gremlins, Godzilla, King Kong, Voldemort, Sauron och till och med Daleks! Referenserna är knivskarpa och humorn ligger i en perfekt balans mellan saker som alla kan skratta åt och mer subtila saker som kommer få de lite äldre tittarna att dra på smilbanden. Tillsammans med Will Arnetts väldigt passande röst för huvudrollen är The LEGO Batman Movie något som du som fan av antingen LEGO eller superhjältar inte får missa. Everything is indeed awesome!

 

Betyg: 4+ referensmaratons av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 28 maj 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

Av Ulf - Fredag 26 maj 14:58

 


Regi: Ryan White

Manus: N/A

Medverkande: Jean Wehner, Teresa Lancaster, Gemma Hoskins mfl.

Produktionsbolag: Film 45/Tripod Media/Netflix

År: 2017

Längd: cirka 420 min (7 x ca 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6792200/


I november 1969 försvinner Syster Cathy Cesnik spårlöst när hon ska utföra några snabba kvällsärenden i Keough, en liten förort till Baltimore. Två månader senare hittas hennes kropp i ett avlägset skogsområde. Det borde ha blivit en minutiöst genomförd utredning efter brottet, men fallet är fortfarande olöst. Två av Cesniks gamla elever, Gemma Hoskins och Abbie Schaub, har aldrig kunnat släppa fallet och bestämmer sig för att utreda det på egen hand. När de börjar gräva i historierna upptäcker de snart att allt definitivt inte stod rätt till på skolan där de gick och Cathy arbetade. Alla spår pekar mot en nedtystad sex- och pedofiliskandal inom den katolska kyrkan och inte minst den också på skolan arbetande Fader Joseph Maskell.


The Keepers är en av få dokumentärserier där jag fått stänga av ett avsnitt och andas lite innan jag kunde fortsätta. Det är en otroligt naken och brutal skildring av övergreppsoffer och ett civilsamhälle som antingen inte brydde sig eller valde att titta åt ett annat håll. Mordet på Cathy Cesnik må vara det som sätter igång hela undersökningen, men rötan går så mycket djupare än så. Som påpekas i serien var detta innan de stora avslöjandena om övergrepp inom den katolska kyrkan så i det mycket starkt katolska Baltimore var kyrkans män i princip ofelbara.


Även om Ryan White har pusslat ihop en mycket välgjord och gripande dokumentärserie finns här mindre detaljer som skaver lite. Exempelvis förstår jag valet att fokusera på offer och inte förövare (gudarna ska veta att vi har på tok för många sensationalistiska dokumentärer...), men efter sju timmar visste jag egentligen inte så mycket om Maskell annat än övergreppen. White gör ansatser till att låta hans överlevande vänner berätta om honom, men det blir inte så mycket av det. För mig, som vill i så stor mån som möjligt förstå anledningarna bakom varför, känns den här delen lite lättviktig och ärligt talat gör det även berättelserna från offren en otjänst. Om vi fokuserar på förövraren som en odefinierad ondska främjar det tänket som man brukar höra om "men han var ju så normal! Inte kunde väl vi tro att han kunde göra något sånt här!"


Med det sagt så är The Keepers fortfarande extremt drabbande och viktig. Den tar upp post-traumatisk stress, de fall där offer bevisligen kan undertrycka minnen (och inte som i exempelvis Fallet Kevin få dem fabricerade) och maktmissbruk på högsta nivå. Framförallt är den en käftsmäll till den katolska kyrkans benägenhet att hålla sina präster om ryggen vad de än gör. Whites förståelse av materialet han arbetat med gör serien till en imponerande sammanställning av en rad olika källor och tidsperioder. Om du är intresserad av kriminaldokumentärer är det här ett måste.


Betyg: 4+ hemligheter av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 19 maj 16:28


Regi: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Manus: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Medverkande: Roger Stone, Donald J. Trump, Paul Manafort mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6714534/

 

Roger Stone har varit en stark kraft i amerikansk inrikespolitik sedan Nixons dagar. Som den yngste anklagade i Watergateskandalen lyckades Stone navigera de politiska vattnen i Washington och bli en ledande röst hos Reagan och både Bush Sr. och Jr. Dokumentärfilmarna Dylan Bank, Daniel DiMauro och Morgan Pehme har följt honom under hans senaste kampanj - den att göra Donald Trump till USA:s president.

 

Om jag hade sett den här filmen för några år sedan hade jag tagit Trump som en seriös utmanare till USA:s presidentpost. Det hade inte varit så mycket för Trumps egenskaper som för Roger Stones. Stone kan vara det närmsta den machiavelliska fursten som man kan komma. Under personlighetsdrag som brukar kallas machiavelliska hittar vi vi definitionen: "Den machiavelliska personligheten präglas av manipulation och exploatering av andra, med en cynisk likgiltighet för moral och fokus på egenintresse och bedrägeri." Det här är en lysande beskrivning av Roger Stone, men ta inte mina eller filmmakarnas ord som sanning - det behövs inte då Stone själv medverkar i filmen.

 

Stone visar upp en skrämmande förståelse för det mänskliga psyket och säger helt öppet att all form av moral är svaghet och att allt är tillåtet för att vinna. Filmskaparna har fått i princip obegränsat tillträde till Stones privatliv och trots sin extrema fokus på sin egen framgång är Stone åtminstone ärlig. Han är helt öppen med vad han gjort, hur han gjort det och varför han gjort det. Understödja diktaturer? Jepp. Hitta på saker för att fälla politiska motståndare? Klart. Ljuga om diverse saker för att ragga röster? Jo då. Och det är här som Stone blir en fantastiskt fascinerande karaktär - hela hans framtoning säger att en obildad population är enkel att kontrollera. Han har empiriska bevis. Det är bara att titta på hans kampanjer.

 

Det skrämmande är att det krävdes så mycket mer mygel och falskspel fram till och med Bush Jr. Efter det har folk börjat svälja allt med hull och hår. Det är inget unikt för USA. Människor som känner sig maktlösa måste ha en syndabock. Om det är för jobbigt eller tidskrävande att sätta sig in i komplicerade politiska processer är det enkelt att falla för den som skriker högst. Det är där som Stone kommer in i bilden. Ge folket någon att samlas runt som inte talar fikonspråk och de kommer falla i linje.

 

Get Me Roger Stone är en unik inblick i moderna politiska processer. Det kanske sker med mer flaggviftande i USA än i Sverige, men samma principer råder även här. Och till mångt om mycket har vi Roger Stone att "tacka" för det. Det här är en film som inte predikar så mycket som den visar att så här är det. När de inblandede varken förnekar eller försöker skönmåla det hör i alla fall jag stöveltrampandet bakom ryggen.

 

Betyg: 4+ obligatoriska dokumentärer för politiskt intresserade av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - Måndag 15 maj 21:17

 

 

Regi: Ben Young

Manus: Ben Young

Medverkande: Emma Booth, Ashleigh Cummings, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag: Factor 30 Films

År: 2016

Längd: 180 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896738/


Vicki Maloney blir kidnappad av Evelyn och John White - ett minst sagt dysfunktionellt och seriemördande par. Snart inser Vicki att det inte är en kidnappning för lösensumma som det gäller. Nu måste hon hitta ett sätt att vända paret mot varandra om hon ska ha någon chans att överleva. Samtidigt försöker Vickis föräldrar förmå polisen att inleda en sökningsinsats.


Det här var riktigt creepy! Synopsisen ovan låter som vilken annan thriller som helst, men Ben Young har med sin långfilmsdebut lyckats göra en film som verkligen vill gå ner i realismens mörkaste vrår. Här finns lite barnsjukdomar som för tankarna till studentfilm, såsom överdrivet användande av vad jag brukar kalla "meditativ slowmotion", men Youngs grepp om sina karakärer är det som spelar någon roll. 


Skådespelarregin är på topp, även om jag stör mig på att det är väldigt uppenbart att Ashleigh Cummings (Vicki) absolut inte är 17. De flesta castar äldre skådespelare i ungdomsroller, men mycket riktigt är Cummings 25 år och kan inte riktigt komma undan med att spela tonåring längre. Sen att hon är väldigt bra i rollen är en annan femma. Den som dock stjäl varenda scen hon är med i är Emma Booth som Evelyn White. Booth visar upp mästerliga takter när hon låter sin karaktär pendla mellan självsäkerhet och att krypa för sin make i ett väldigt drabbande porträtt av hur man som offer själv kan bli förrövare. Stephen Curry är även han väldigt bra som maken, John, och hans skiften mellan lugn och manipulerande samt arg och våldsam är sjukt obehagliga.


Här finns några riktigt obehagliga scener, men de utspelas nästan alla i ditt eget huvud. När Young ska skildra övergreppen stänger han bokstavligen talat dörren till rummet där Vicki hålls fången. Vi hör ljuden, korta små dialogbitar, men inte så mycket mer. Det är ett väldigt effektivt sätt att låta tittarens egen fantasi få fritt spelrum. Antydan av våld utan att visa våld är oftast bra mycket mer effektivt än att bada i gore helt enkelt.


Hounds Of Love är inte för alla. Då filmen har det tema den har och försöker hålla sig väldigt realistisk vill jag varna för att den kan fungera som en trigger för dåliga minnen och upplevelser. Med det sagt så lovar den här filmen mycket gott för Youngs framtida karriär.


Betyg: 4- oslipade diamanter av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 13 maj 14:00

 


Regi: Will Allen

Manus: Will Allen

Medverkande: Will Allen, Dimitrius Pulido, Phillipe Coquet mfl.

Produktionsbolag: WRA Productions/Very Special Projects/Whitewater Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5278464/

 

Will Allen hade precis tagit examen från ett filmprogram på universitetet när han kom i kontakt med Buddhafield - en religiös grupp under ledning av den karismatiske Michel Rostand (född Gomez). Rostand förespråkade en livsstil som i viss mån låg i linje med diverse österländska traditioner, men som ändrades markant under Allens samröre med gruppen. Drygt 22 år senare lämnade Allen Buddhafield. Holy Hell är hans berättelse om tiden där.

 

Jag har sett åtskilliga dokumentärer om sekter, kulter och "karismatiska ledare", men sällan har jag stött på något så drabbande som Holy Hell. Skillnaden mellan Allens dokumentär och liknande ligger i att den tar sin tid och besparar oss från sensationalism. Allen berättar och visar om hur det framstod som en rationell handling att dedikera sitt liv till Buddhafield och ja, på sättet han visar det verkar det till en början tämligen harmlöst. När skynket sedermera dras bort allt mer inser vi hur skicklig manipulatör Rostand egentligen är.

 

Det är klart att Rostand framstår som excentrisk redan från första början, men det är just det - excentrisk, inte knäpp. Som tittare börjar man ana oråd när man får små inblickar i hans bakgrund. Som misslyckad skådespelare (med en statistroll i Rosemary's Baby, 1968, som enda kända mainstream-arbete) och dansare är hans väg till inflytande över en grupp människor inte så värst annorlunda från andra till storleken mindre sekter. Isolation från familj, kontroll över sexualitet, påtvingade fysiska övningar (dans) är saker som vi känner igen från andra sekter. Samtidigt blandar han upp det med att medlemmarna trots allt skulle ha dagjobb och kontakt med samhället. Om någon gick för långt utanför ramen blev de inhalade igen. Allt detta, i kombination med härskartekniker och manipulation i form av "terapi" och hypnos, gör Rostand till en fruktansvärd bekantskap.

 

Om Holy Hell bara hade varit Allens historia hade man kunnat avfärda den som en personlig vendetta. När man dock inser att Allen var mycket högt uppsatt i gruppen och dokumenterade det mesta som hände blir bilden svårare att bortförklara. I kombination med andra högt uppsatta medlemmar ger han en bild av just ett heligt helvete. Samtidigt är filmen inte fördömande av andra än Rostand. Den visar på positiva gruppdynamiska processer och saker som hände också och ger förklaringar till varför några av kärnmedlemmarna sökte sig till gruppen. Föga förvånande handlar det mycket om intolerans från resten av samhället och/eller familjen. Så vem kan klandra dem? Det står dock klart att Rostand såg detta som sitt livs roll och tänkte krama varenda droppe ur den. Allen lyckas på ett effektivt sätt definiera var skuldbördan ligger och det gör Holy Hell till en speciell film. 

 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när fasaden börjar smulas sönder, utan se den här filmen. Bra saker, fjärran ifrån liknande dokumentärer med spänningsmusik och häftiga inzoomningar.

 

Betyg: 4+ övningar i narcissism av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se