Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 26 augusti 2014 21:33

 


Svensk titel: Sommardåd & Vinterverk

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1983/1984)

Sidor: 592

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1895-5


Det finns novellsamlingar och så finns det novellsamlingar. Visserligen är Different Seasons mer av en samling kortromaner än en antologi av noveller, men den sorteras fortfarande in under det förstnämnda i bokhandlarnas klassificeringar. Hur som helst innehåller Different Seasons fyra kortromaner, varav inte mindre än tre av dem blivit hyllade (nåja, två har blivit hyllade, en snarare bortglömd) filmatiseringar.


Rita Hayworth & Shawshank Redemption inleder samlingen med en historia om en fängelserymning som tar lika delar inspiration från Leo Tolstoy som filmen Escape From Alcatraz (1979). Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för dubbelmordet på sin fru och dennas älskare. När han skickas till det ökända fängelset Shawshank blir han snart bekant med ställets “fixare”, Red. Red och Andy blir vänner och fixaren beskriver deras vänskap de 27 år som Andy spenderar bakom lås och bom.


Givetvis blev den här kortromanen filmen The Shawshank Redemption (1994), hyllad och nominerad till sju Oscars. Filmen har blivit populär och följer sitt källmaterial nästan till punkt och pricka. Det gör att det är svårt att i efterhand skaffa sig en unik uppfattning om just kortromanen utan att man kommer att tänka på filmen. Berättarmässigt fungerar historien bra, men lider av samma problem som filmen: vi har sett det förrut. Jag bestrider inte att Rita Hayworth & Shawshank Redemption är en välkonstruerad fängelsehistoria, men det är just det - den känns något konstruerad. Karaktärerna sticker inte ut tillräckligt mycket för att det ska bli en originell tolkning av fängelselivet. Trots det en helt okej kortroman.


Samlingens andra kortroman, Apt Pupil, är då mycket mer intressant. Tonårige Todd Bowden har en äldre granne som han anklagar för att vara en förrymd krigsförbrytare, Kurt Dussander, som arbetat i nazisternas dödsläger. Efter att först ha förnekat anklagelserna tvingas Dussander erkänna sanningen, men istället för att gå till polisen tvingar Todd honom berätta om lägren och vad de gjorde där - inte bara av intresse utan även som ett sätt att försöka förstå sig själv.


Apt Pupil tillhör de få saker jag läst av King som gjort mig genuint illamående. King, välkänd för att skriva äckliga och blodiga scener, lyckas balansera på den berömda knivsudden och gör berättelserna om lägren så levande och vedervärdiga att i alla fall jag drog efter andan både en och två gånger. Dussander är en intressant karaktär i sig själv. Han är inte ideologisk nazist så mycket som han verkligen, verkligen gillade sitt arbete. Samtidigt är han inte sadistisk i och med att han inte får någon reell njutning av sina handlingar. Istället berättar han sina historier med en illa dold nostalgisk klang om en tid då han var en del av något större än sig själv, även om detta råkade vara en fruktansvärd regim. Även Todd är en intressant karaktär, men här framträder de sadistiska dragen mycket tydligare. Som läsare anar man ganska snabbt att Todd är en sann psykopat som försökt passa in i samhällets mönster men i och med bekantskapen med Dussander börjar detta grepp om verkligheten svikta allt mer. Apt Pupil är en väldigt effektiv och drabbande kortroman där King skapat en av sina mest intressanta antagonoister i Kurt Dussander. Eller om det är han som är antagonisten? Eller är det Todd? Eller båda? Det är upp till läsaren att avgöra.


Samlingens höjdpunkt kommer i den fantastiska The Body. Gordie och hans vänner spenderar de sista sommardagarna mellan mellan- och lågstadiet med att spela kort och snacka skit i en trädkoja. När en i gänget, Vern, råkar höra att hans ligist till storebror hittat liket av Ray Brower, en pojke i deras ålder som försvunnit spårlöst några veckor innan. Gänget beslutar sig för att de ska gå de dryga fem milen till fyndplatsen för att “göra upptäckten” själva, rapportera in fyndet och bli lokalhjältar.


The Body blev filmen Stand By Me (1986) och jag framhåller både kortromanen och filmen som några av de främsta uppväxtskildringarna någonsin. Allt ifrån rädslan för förändring och tonåriga lustar till uppgörelsen med vuxenvärlden och de fördomar denna har gentemot unga beroende på vart de kommer ifrån behandlas. Karaktärsporträtten är utsökta, dialogen känns äkta och Kings målande beskrivningar av framförallt den tryckande hettan får bläcket nästan att rinna av sidorna. Det finns vissa historier och berättelser som känns nästan nödvändiga för att man ska kunna förstå någon i en viss ålder. The Body är en av dessa. Har du någonsin varit (eller vill du någonsin förstå) en tolvårig pojke är den här kortromanen ett måste. Jag kan inte berömma den nog.


Den avslutande kortromanen, The Breathing Method, är tyvärr inte riktigt i samma klass som de övriga. David är en medelålders advokat i New York som blir medlem i en exklusiv herrklubb av ett slag. Utmärkande för klubben är att varje kväll avslutas med en historia berättad av en av medlemmarna. Den mest prestigefyllda historien varje år berättas torsdagen före jul. Dr. Emlyn McCarron berättar den historia som får David att till slut börja ana att klubben inte riktigt är vad den utger sig för att vara. Det är en historia om en ung kvinna, en graviditet och profylaxandning.


The Breathing Method är den enda av samligens kortromaner som inte filmatiserats och det finns en ganska enkel anledning till detta - historien håller inte måttet. King bygger stämningar väldigt fint och historien som Dr. McCarron berättar är riktigt kuslig, men precis när historien är på väg att lyfta tar den slut väldigt abrupt. Det är riktigt synd och jag skulle definitivt vilja att King återvänder till klubben i senare verk. Det finns definitivt bra historier att berätta här, men The Breathing Method känns inte som den bästa metoden (pun intended) för att göra detta.


Två fantastiska kortromaner, en helt okej och en mindre bra. Hur betygsätter man något sådant? Man går helt enkelt på känslan som hela verket ger. Different Seasons är ett lysande exempel på hur helheten kan vara större än delarna. Kortromanernas undertitlar beskriver förloppet av både ett helt år och en människas liv. Det är tillsammans med dessa som Different Seasons säger något om förgänglighet, födelse, död och återskapande. Jag har snart läst alla novell- och kortromanssamlingar som givits ut av King och jag måste säga att Different Seasons är den allra främsta. Det sällsamma tempot, det ständigt underliggande hotet och det bitterljuva i alla historierna bildar tillsammans en väv som lyckas säga något om människan, samhället och metafysiken. Det är stort - inte minst för en författare som de flesta fortfarande avfärdar som slaskskräck.


Betyg: 5 årstider av 5 möjliga  

ANNONS
Av Ulf - 9 augusti 2014 12:24

 


Svensk titel: Den förskräckliga apan och andra berättelser

Författare: Stephen King

År: 1985 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 597

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1134-9

 

"Sooner or later the question comes up in every medical student’s career. How much shock-trauma can the patient stand? Different instructors answer the question in different ways, but cut to its base level, the answer is always another question: How badly does the patient want to survive?"

 

Det kommer nog inte överraska någon när jag säger att Stephen King är en av mina favoritförfattare. Det har blivit mycket King i år, och det kommer nog bli mer. Den här gången var det en bok jag sett fram emot att läsa sedan omslaget skrämde livet ur mig som liten parvel. Av någon anledning har Skeleton Crew varit svår att hitta med det underbart kitschiga apomslaget. Kanske är det bara jag som haft otur, kanske försökte jag inte tillräckligt mycket, men till sist hittade jag inte bara en utan två kopior i en boklåda på en loppis. Skeleton Crew är ännu en av Kings novellsamlingar och som jag skrivit i tidigare recensioner brukar dessa vara av väldigt skiftande kvalitet. Det här är nog den allra jämnaste av de novellsamlingar jag läst av honom och därför också en bra startpunkt för den som vill ge sig i kast med Kings imponerande stora bibliografi. 

 

Samlingen inleds med den kanske mest kända novellen i samlingen, The Mist (1980). För skräckfantaster är det en välkänd titel då det blev en fantastiskt bra filmadaption som King själv tyckte var bättre än hans källmaterial. Jag måste hålla med King om det. The Mist är en bra novell som i korta drag handlar om hur en man och hans son blir instängda i en större matvaruaffär tillsammans med resten av kunderna. Utanför har en tät dimma lagt sig och något lever i den. Framförallt är det slutet på filmen som är vida överlägset novellen, men trots detta är The Mist en bra och spännande öppning på samlingen.

 

Tillsammans med The Mist är mina favoriter i samlingen The Monkey (1980), The Jaunt (1981), The Raft (1982) samt The Reach (1981). Den förstnämnda, föga förvånande den novell som låg till grund för omslaget som skrämde mig som liten, handlar om hur en man återfinner en leksak från sin barndom - en uppvridbar apa som verkar ha den skrämmande egenskapen att varje gång den slår sina cymbaler kommer någon att dö. The Jaunt är en av få noveller på länge som verkligen skrämt mig. Det är inte ofta, men när King skriver science fiction så gör han ofta det jäkligt bra. The Jaunt handlar om en interstellär resa och hur denna skulle påverka människor. Jag vill inte avslöja för mycket, men läs den. Den sista sidan har en riktigt hemsk och bra payoff. The Raft följer fyra collegeungdomar som tänker fira av sommaren genom att simma ut till en badflotte i oktober månad. Väl där inser de att något lever i vattnet och inte vill att de ska komma i land. Den avslutande The Reach är en sällsam spökhistoria om en gammal kvinna som levt hela sitt liv på den lilla ön Goat Island. Faktum är att hon aldrig lämnat ön under sina 95 år. Nu när döden står inför dörren är det dock något som drar henne mot land.

 

Det är klart, här finns en del historier som inte kommer upp i riktigt samma klass som de andra, men på det hela taget är Skeleton Crew en riktigt gedigen samling skräcknoveller. Skippa Cain Rose Up (1968) och The Wedding Gig (1980) och du har en högtidsstund framför dig.

 

Betyg: 4 apskrällen av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 9 juni 2014 23:30


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Three

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2014 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-980734-7-8

 

Serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos fortsätter där volym 2 slutade. Konflikten mellan Eddard Stark och Jaime Lannister har lett till att den förre inte längre innehar platsen som kungens Hand. Samtidigt har Catelyn Stark tagit Tyrion Lannister tillfånga i den snabbt eskalerande spänningen mellan de båda familjerna. Situationen för de båda döttrarna Stark blir allt farligare i huvudstaden och när kungen dör i en "olycka" verkar allt barka rent åt vintern.

 

Även om jag till en början var något skeptisk till den här adaptionen måste jag säga att den växer för varje volym. Som Martin skriver i sitt förord i volym 1 så är det här "en annan version" av historien och inte ett komplement till vare sig böckerna eller tv-serien. Det må vara så som Martin har tänkt sig, men jag tycker serievarianten fungerar ypperligt som just ett komplement.

 

Jag har i mina recensioner av tidigare volymer varit inne på att jag framförallt tycker att de olika grupperingarna i Martins universum faktiskt presenteras bäst här. Jag har visserligen bara läst de två första böckerna i serien, men det största problemet med Martins författarskap i min mening är just det stora persongalleriet. Det ger visserligen en levande värld, men när utrymme inte ges i samma utsträckning till alla karaktärer blir det lite förvirrande ibland. I serieversionen fungerar tempot ofta bättre än i både tv- och bokvarianter.

 

Cato Vandrare fortsätter sin lysande språkbehandling i översättningen och jag vill ha mer! Killen kan verkligen vrida och vända på fraseringar för att få rätt nyanser och det är inte vanligt när det gäller svenska serieöversättningar. Aparts utgåvor (även The Walking Dead) har generellt mycket bättre språk än många översättningar. Som barn av 80-tal växte jag upp i en ålder med ofta riktigt dåliga svenska översättningar. Som ni kanske kommer ihåg hette Wolverine bland annat "Järven" på svenska och Daredevil "Demonen". Det blev bara så... fel.

 

A Game Of Thrones är en svår titel att recensera. I grund och botten är det här historien som vi har sett den på tv eller läst den i böckerna. För mig fungerar serien främst som det komplement som Martin säger att den inte är. Däremot, vem bryr sig när komplementet är så här tilltalande?

 

Betyg: 4 äsch, tappa inte huvudet nu, Ned av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2014 16:28

 

Originaltitel: The Walking Dead: What We Become

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-6-1

 

Strävan mot att få den något excentriske forskaren Eugene till Washington går vidare. Rick plågas av mardrömmar om sin döda fru och har fortfarande svårigheter att acceptera den betydelse som den telefonlur han bär med sig har för honom. När Rick inser att gruppen befinner sig nära hans gamla hemstad ser han sin chans att skaffa vapen till gruppen. Med nycklarna till sitt gamla jobb på polisstationen ger sig Rick, Carl och Abraham iväg. Men någon från Ricks förflutna väntar på dem i staden och spänningarna mellan Rick och Abraham dras till sin spets.

 

En ny volym av The Walking Dead och ännu en femma. Det börjar nästan bli slentrian att sätta detta högsta av betyg på Kirkmans serieepos, men att göra något annat skulle vara att ljuga. Som i de senaste samlingsvolymerna kan man i del 10 skönja ett klart tema - utveckling och anpassningsförmåga. Jenny Jägerfeld skriver i sitt förord om olika copingstrategier och berättar om de två huvudsakliga områdena - problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Det är bland annat detta som gör The Walking Dead till en så jäkla bra serie; karaktärer reagerar som folk skulle gjort i traumatiska situationer. Det är klart att man ofta i viss mån låter dessa strategier blandas med varandra för att kunna överleva. Det är inte bara traumatiska situationer det gäller utan även i vårt vardagliga liv. Vissa letar efter att identifiera problem och lösa dem, andra vill klara av samma situationer genom att förstå dem.

 

Av egen erfarenhet verkar det som vi ändå har en dominant sida av dessa två extremer. Det är därför som tiden som Rick och Abraham spenderar tillsammans i Att vara eller inte vara blir så pass spännande. Här har vi två utpräglade problemlösare som alltid ställts inför ett "uppdrag" i sina vardagliga liv innan katastrofen. Rick arbetade inom polisväsendet, en organisation som alltid kräver problemlösning på omedelbara förändringar från dag till dag. Abraham arbetade inom militären, en organisation som traditionellt sett lever för mottot att uppdraget är allt. Abraham gick vilse i sin tillvaro när hans liv som en problemlösande kugge i ett stort maskineri gick om intet. Rick går vilse i och med att hans fru dör. Hans nya uppdrag, att skydda gruppen (och framförallt sin familj) har misslyckats. Polariseringen mellan dessa problemfokuserade herrar och mötet med den känslofokuserade överlevaren Morgan blir därför total. Vad jag tror att Kirkman håller på att utveckla med sin serie, fullständigt medvetet givetvis, är att visa på hur en av dessa sidor inte är nog för att klara sig i en lång krissituation. Du måste helt enkelt vara anpassningsbar och skapa en ny vardag mitt i kaoset.

 

Ovanstående gör Att vara eller inte vara till en av de absolut bästa volymerna av The Walking Dead hitintills. På ytan är det som bekant en zombieserie, men jag tror jag sällan eller aldrig har stött på någon som tar denna sättning och använder den som fond för utforskande av mänsklighet såsom Kirkman gör. Lysande!

 

Betyg: 5 hemfarare av 5 möjliga


Av Ulf - 7 april 2014 09:11


Svensk titel: Benrangel

Författare: Stephen King

År: 1998 (svensk utgåva 1999)

Sidor: 492

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-562-5

 

“Grief is like a drunken house guest, always coming back for one more goodbye hug.”

 

Även om Mike Noonan inte ligger på de allra högsta placeringarna på försäljningslistorna har han lyckats skapa sig en god tillvaro som författare till spänningsromaner. När hans fru, Johanna, dör av en plötslig hjärnblödning kastas dock Mike in i ett skrivkrampsliknande tillstånd där han får ångest bara av att öppna en ordbehandlare. För att rensa tankarna beger han sig till sitt sommarställe - ett mysigt litet hus kallat Sara Laughs. När Mike räddar en liten flicka från att bli överkörd och dras in i en infekterad vårdnadstvist börjar märkliga saker hända på Sara Laughs. Någon vill säga något till Mike och tänker inte låta döden vara i vägen...

 

Bag Of Bones markerar för mig Kings riktiga återkomst efter merparten av 90-talets böcker av mycket varierande kvalitet. Tematiskt är det förvisso en tämligen typisk bok av skräckförfattaren, men King lyckas här skapa både väldigt sympatiska som hemska karaktärer. Vår protagonist, Mike Noonan, är likt många av Kings hjältar författare. Skriv om vad du kan och allt det där. Det som utmärker Noonan från merparten av Kings författarhjältar är den nästan bedövande sorg som King lyckas uttrycka genom honom. Sorgen ligger som en mörk matta över Bag Of Bones - när man tror att den till sist har gått ut genom dörren återvänder den för att omfamna en igen. Sorgen lättar något i och med att Noonan dras in i ovan nämnda vårdnadstvist, inte minst genom de komplicerade känslor han hyser för den lilla flickans unga mor, Mattie. Det hade lätt kunnat bli plumpt med en begynnande romans mellan en författare på 40+ och en 21-årig kvinna, men King lyckas undvika de flesta fallgroparna.

 

Narrativet väver också in en tredje kvinna, Sara Laughs, vars gamla hus Mike bor i. Sara var en hyllad folkmusiker under tidigt 1900-tal som försvann utan ett spår. Det här spåret i romanen är tyvärr det svagaste. Här finns en hel del riktigt bra saker att ta av, framförallt från karaktären Sara, men mysteriets upplösning känns något framhastat och är inte alls i samma klass som resten av boken.

 

Den svagare upplösningen är dock ingen anledning att inte läsa Bag Of Bones. Det är en studie i sorg och det småstadsliv som King gjort sig känd för att beskriva. Boken är satt i Maine (var annars?), men inte i de vanliga King-städerna Derry (nåja, de första femtio sidorna), Castle Rock eller Haven utan i ett samhälle så litet att det bara fått namn från sin plats i vägnätet, TR-90. TR-90 är bara en Log Lady kort från Twin Peaks i sin beskrivning och är en skräckblandad förtjusning att upptäcka. Samhället, karaktärerna och farorna med att gräva i lokala legender gör att Bag Of Bones är en högtidsstund för King-fantaster och en bra bok att börja med för dem som aldrig läst något av honom också.


Betyg: 4+ skogshuggarsamhällen av 5 möjliga

Av Ulf - 27 februari 2014 15:30

 


Originaltitel: The Walking Dead: Here We Remain

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-5-4

 

Efter striden mot guvernören och hans trupper i volym 8 har de överlevande tvingats lämna den relativa säkerheten i fängelset bakom sig. Rick och Carl hittar tillfälligt skydd i ett övergivet hus, men när Rick blir sjuk tvingas Carl klara sig själv och samtidigt hjälpa sin far tillfriskna. När Rick till sist är frisk nog att röra sig i det lilla huset händer något oväntat - telefonen ringer.

 

Nionde volymen av The Walking Dead börjar med en kort rekapitulation om vad som hänt. Det är i vanlig Kirkman-anda en lika brutal som effektiv sammanfattning där de som har dött listas. Det lilla stycket avslutas med meningen "Rick och Carl... lever." Det borde ge hopp, men som vi snart blir varse om är det stor skillnad på att dra andetag och verkligen leva.

 

Jag brukar raljera över hur grym Kirkman är mot sina karaktärer och det på ett sätt som man ofta inte ens kan efterlikna i den nog så bloddränkta tv-serien. Frågan är om han någonsin varit så grym mot sina fiktiva skapelser som han är mot Rick i Det som inte dödar. Det känns nästan oundvikligt att den här typen av uttryck skulle ske i historien, men det är ändå ett slag i magen när det gör det. Eller är det det? Kirkman ställer som vanligt frågor om vad vi behöver för att klara oss i världen. När vi skalat bort allt det onödiga, vad är kvar? Kanske behöver Rick det som händer honom? Kanske behöver han det för att fortsätta? Det som jag till en början såg som grymhet kanske är en välsignelse istället. Serier, och historier av andra slag, som kan väcka den här typen av frågor är oftast de som stannar med oss efter vi hört, sett eller läst dem.

 

I motsats till när Kirkman sist drog ner tempot i berättandet med volym 7 skulle inte Det som inte dödar ha fungerat alls lika bra med ett snabbare berättande. Mot slutet av volymen pekar Kirkman dessutom framåt till händelserna med större betydelse för de stora skeendena av saker och ting... eller gör han det? En fråga som dök upp när jag läste igenom volymen var om originaltiteln. Även den kan tolkas dubbelt. Vad är det vi stannar i? Många av karaktärerna i volym 9, speciellt Carl och Rick, försöker omdefiniera sin plats i världen genom att förneka eller skriva om det förflutna. Ändå stampar de i viss mån på samma punkt hur mycket de än kämpar, hur långt de än går. Som vanligt är det svårt att veta när det gäller The Walking Dead och jag kan knappt bärga mig till nästa del.

 

Betyg: 5 telefonsamtal av ångest av 5 möjliga

Av Ulf - 28 januari 2014 12:39


Svensk titel: Strax efter solnedgången

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 431

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-970-7


"The medical definition of miracle is misdiagnosis."

 

När Stephen King antog uppdraget att redigera och skriva förord till en novellsamling insåg han hur mycket han hade saknat att skriva just noveller. Just After Sunset är en samling av gamla och nyskrivna historier med en sak gemensamt - de utspelar sig alla i skymningslandet. Vad detta eteriska rike egentligen är kan bara läsaren själv svara på. Vissa noveller utspelar sig i solnedgångens timmar, andra i den mer opåtagligbara livets skymning. Liksom de flesta av Kings novellsamlingar finns här dock både höjd- och lågpunkter.

 

Trion som står ut som de klart starkaste novellerna är Stationary Bike (2003), N. (2008, skriven för samlingen) och den avslutande A Very Tight Place (2008). Den förstnämnda är en drömsk skildring av hur konst och verklighet flyter ihop när en målare upplever att den väggmålning han skapat för att titta på under sina turer på en motionscykel börjar få liv. N. är en säregen novell med lika delar Lovecraft och Arthur Machens som inspiration. En psykolog tar livet av sig och hans syster hittar märkliga referenser i hans anteckningar till en patient kallad "N". N har grava tvångssyndrom som alla verkar kretsa kring en stencirkel på en avskild äng. Slutligen är A Very Tight Place Stephen King i äckelhögform. Faktum är att han i efterordet skriver att han till och med äcklade sig själv när han skrev den. En grannfejd går helt ur styr när en man blir inlåst i en portabel toalett på en övergiven byggnadsplats.

 

Dessvärre håller inte alla noveller i samlingen samma klass som de ovanstående. The New York Times At Special Bargain Rates (2008)är en ganska svag novell om en kvinna som får ett telefonsamtal från sin avlidne make. Fråga mig inte varför den ska ligga till grund för en tv-serie med premiär i sommar. Likaså är Harvey's Dream  (2003) och Graduation Afternoon (2007) inte något att skriva hem om. Graduation Afternoon har en intressant premiss som skulle kunna ligga till grund för något större om inte marknaden redan vore mättad med postapokalyps just nu. En examensfest utanför New York blir snabbt den perfekta utsiktsplatsen för atombombningen av Manhattan. Där slutar tyvärr novellen. Med karaktärerna som presenteras borde Graduation Afternoon utvecklas till något längre.

 

Som ni märker är det väldigt upp och ner, vilket det alltid är när det gäller Kings novellsamlingar. Om ni hittar samligen billigt någonstans är den värd några kronor för de tre riktigt bra novellerna. Så vitt jag vet finns det ingen samling av Kings absolut bästa noveller utgiven. Det kanske vore dags för det.

 

Betyg: 3 katharsiskanaler av 5 möjliga

Av Ulf - 30 december 2013 14:25

 


Svensk titel: Den flyende mannen

Författare: Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman)

År: 1982 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 226

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-582-1155-1

 

"Say your name over two hundred times and discover you are no one."

 

År 2025 lever den amerikanska befolkningen helt för sina underhållnings- och tävlingsprogram. Nåja, de rika lever för dem, medan de fattiga kämpar för sin brödföda i dem. Den mest populära tävlingen kallas för "The Running Man". Deltagaren tjänar pengar varje timme han lyckas hålla sig i frihet och vid liv. Ben Richards måste lämna fru och barn för att delta i tävlingen. Han har inget val - om han inte kan skaffa pengar kommer hans dotter att dö i obehandlad influensa. Om han lyckas hålla sig undan i en månad blir han miljardär och jakten slutar. Nedräkningen har börjat och klockan tickar...

 

Som jag har varit inne på i mina tidigare recensioner av böckerna som King skrev under namnet Bachman tillhör dessa ofta hans mest säregna och tilltalande verk. Så är även fallet med The Running Man. Boken följer en dystopitradition inom science fiction-litteraturen, men klarar ändå av att säga något eget. Att King skrev en dystopi där dokusåpor med dödlig utgång är högsta underhållning redan 1982 är riktigt imponerande. I grund och botten är The Running Man, tillsammans med den tidigare recenserade Bachman-boken The Long Walk (1979), stora inspirationskällor till exempelvis The Hunger Games (2008) och Battle Royale (1999).

 

Tematiskt känns The Running Man fortfarande fräsch, och protagonisten Ben Richards är en av Kings bästa antihjältar. Idag är boken och karaktären Richards troligen mest kända för den extremt kitschiga (och ack så underhållande) filmatiseringen från 1986. Även om nämnda film är väldigt kul är det synd att inte fler läst boken. Det är en helt annan historia med mycket mer karaktärsfokus, utan wrestlarpersonas med motorsågar eller Arnold Schwartzenegger. Gör dig själv en tjänst och läs boken och se filmen, fast med helt olika förväntningar!

 

Även om The Running Man fortfarande fungerar riktigt bra är det inte en perfekt dystopiskildring. Språket är exempelvis några grader sämre än vad King brukar prestera. Enligt egen utsago skrev han boken på en vecka, vilket man verkligen kan märka ibland. Den hade mått bra av lite mer tid, mer utmejslade bihistorier och egentligen mer av allt! Men, för er som vill läsa en fascinerande och fortfarande aktuell framtidsvision (även om 2025 ligger lite väl nära i tid år 2013) rekommenderas The Running Man varmt.

 

Betyg: 4 and it ends with a big explosion! av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se