Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 11 december 2013 19:45

 


Svensk titel: Klanernas uppbrott + Stormen vaknar (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1993 (svensk utgåva 1997/1998)

Sidor: 912

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-209-7


"It seems to me that kings - and queens - can be fools when they forget what they are and act like who they are, but they're worse when they only remember what they are and forget who."

 

Aielfolket har brutit upp från Det trefaldiga landet och vandrar tillsammans med Rand al'Thor, Draken återfödd, mot länderna bortom bergen. Samtidigt beslutar sig Nynaeve och Elayne för att fortsätta sitt uppdrag även om Vita tornet har tagits i besittning av Elaida, en kvinna som inte har mycket till övers för någon av dem. De politiska intrigerna blir alltmer infekterade i och med att mörkrets hantlangare, De Förlorade, nästlar sig in i maktens finrum. Om det inte vore nog med det måste Rand även kämpa mot en man som hotar att splittra Aielfolket och ödelägga hans chanser för att samla manskap och makt till den slutgiltiga striden. Rand måste lära sig både vara kung och general. Samtidigt är det inte alla som kommer komma ut ur krigen med livet i behåll...

 

Det känns som det tagit mig en evighet att ta mig igenom The Fires Of Heavens drygt 900 sidor och när jag tittar på senaste bokrecensionens datum bekräftas detta faktum. Visserligen har jag läst en massa annat (jobbrelaterat) vid sidan av, men två månader är inte okej för att ta sig igenom en bok. Det finns dock en anledning - hon heter Nynaeve al'Meara.

 

Jag vet inte om Robert Jordan började hata karaktären intensivt under arbetet med The Fires Of Heaven, men jag kan nästan inte se någon annan förklaring. Från att ha varit en tuff kvinnlig karaktär med båda fötterna på jorden utvecklas hon i den här boken till ett mellanting mellan obstinat tonåring och gammal nucka. Hur det går ihop? Det gör det inte. Nynaeve karaktär är så illa skriven i den här boken att jag suckade varje gång det kom ett kapitel med henne som huvudperson - och det finns många kapitel med Nynaeve och tråkighetsmoster nummer ett i serien, Elayne, i den här delen av serien. Av någon anledning bestämde sig Jordan för att lämna händelserna som inträffar Perrin helt utanför The Fires Of Heaven. De tidigare tre bihandlingarna har blivit två, men med den mest intressanta bortplockad, och Nynaeves och Elaynes bihistoria så pass tråkig som den är, blir det Rands handling som får dra det tunga lasset. Det är helt klart en fungerande bihistoria som verkligen lyfter mot slutet av boken, men det räcker inte till för att komma upp i de tidigare böckernas kvalitet.

 

En sak som Jordan ska ha beröm för är beslutet att ha ihjäl en av de mest tongivande karaktärerna i serien. Hen hade förvisso till stor mån spelat ut sin ursprungliga roll, men det känns ändå i maggropen när hen offrar sig för Rands skull och gör det yttersta offret. När jag som tonåring läste den här boken för första gången hade jag aldrig varit med om att en så pass viktig karaktär i en fantasyroman dog och inte återuppstod (Gandalf Jesus...) och det har bra effekt än idag. Jag hoppas att karaktären inte kommer tillbaka senare i serien. Jag har som sagt inte läst de sista böckerna i serien än.

 

The Fires Of Heaven är inte en bra bok, men om man vill fortsätta med serien måste man ta sig igenom den. Jag vet att det blir bättre snart, så gör inte som så många andra och sluta med den här delen. Ni har mycket skoj senare i serien att se fram emot.

 

Betyg: 2 ordbajsande delar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 10 oktober 2013 14:00

 

 

Titel: Sandmannen

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2012

Sidor: 518

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-013467-9

 

Den finlandssvenske kriminalkommissarien Jonna Linna återvänder till ett nygammalt fall. För 13 år sedan var han med och satte dit Sveriges värste seriemördare genom tiderna, Jurek Walter. Sedan dess har Walter suttit som enda fånge på en säkerhetsenhet. När ett av Walters förmodade offer hittas, svårt medtagen, vandrande på en järnvägsbro söder om Stockholm inser Linna att Walter kanske inte agerade ensam. Någon måste bryta ner Walters försvarsmurar för att få reda på var han höll sina offer - innan det är för sent.

 

Lars Keplers böcker har en benägenhet att falla rakt i famnen på mig. Det var bokstavligen fallet den här gången då boken trillade ut ur ett biblioteksskåp på jobbet. Även om jag blev besviken på förra delen om kriminalkommissarie Jonna Linna, Eldvittnet (2011), måste jag erkänna att Kepler har ett sätt att berätta på som gör att man fastnar, vare sig man vill eller inte. Tack och lov har författarparet bakom pseudonymen också arbetat bort några av seriens mest irriterande inslag i Sandmannen.

 

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna varit inne på hur jag stört mig på Linnas karaktär och att han är lite för bra för sitt eget bästa. Visst, han är fortfarande superpolisen nummer ett även i Sandmannen, men han är inte lika rättrådigt irriterande. Samtidigt har Kepler tonat ner de tröttsamma beskrivningarna av seriens andra huvudkaraktär, Saga Bauer, som Jonnas kvinnliga motsvarighet - vacker som en älva, tuff som få och utan några större brister. I Sandmannen får hon desto mer utrymme och utvecklas till en bättre karaktär.

 

Här finns teman och stilgrepp som däremot inte funkar så bra också. Bland annat är huvudskurken, Jurek Walter, en väldigt platt antagonist. Han verkar som hin håle själv när de andra karaktärerna pratar om honom, men de kapitel han själv är med i blir mest en axelryckning. Likaså verkar Kepler ha fått dille på att ha med någon form av övernaturligt inslag i sina böcker. Förra gången var det medier, den här gången verkar Walter besitta någon suggestionskraft som är så stark att folk som går in till honom är tvugna att använda öronproppar. Den här detaljen glöms bort i senare skeenden i boken, men varje gång det kommer upp kunde jag bara sucka.

 

Sandmannen är trots sina brister en spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kepler är i princip den enda svenska deckarförfattare jag läser och det lär jag fortsätta med. Även om det inte är stor litteratur på något sätt är det lättuggad underhållning. Sånt kan man inte få för mycket av.

 

Betyg: 3+ inte Gaimans Sandman av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 september 2013 13:37

 

 

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Two

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2013 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-979592-9-2


Sist ut i Apart Förlags trippelsläpp så här inför Bokmässan är andra volymen av serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos. I min recension av den första volymen ställde jag mig frågan om varför vi behövde ännu en bearbetning av en redan väldigt spridd historia. Det har gått snart ett år sedan dess (mycket på grund av att den här volymen inte släpptes förrän i juni på den amerikanska marknaden) och jag har då och då hunnit fundera på ändringarna, tecknarstilen och berättartekniken i det första albumet. Om jag skulle recensera den idag skulle jag strukit pluset och gett den en rak trea i betyg. Därför är jag också glad över att volym två är bättre på nästan alla punkter.

 

Volym två tar sin början med Tyrion Lannisters besök hos Mörkrets väktare och sträcker sig fram till det att Eddard Stark börjar hamna rejält i onåd nere i King's Landing. Det här är mycket av Tyrions historia, och som alla andra älskar jag den elake dvärgen. Det är då kanske inte så konstigt att jag tycker det här albumet är bättre än ettan, men det har inte bara att göra med mina karaktärspreferenser. Berättarstrukturen känns tydligare i del två och manuset bättre skrivet. Det verkar som att Martin och Abraham behövde några nummer på sig för att veta vad de skulle skära bort och vad de skulle behålla. Framförallt lyckas man på ett mycket mindre omständligt sätt förklara släktskapet mellan vissa karaktärer.

 

Jag måste också berömma Cato Vandrares språkdräkt i översättningen. Eftersom jag genomför lite korrekturläsning åt olika förlag då och då hamnde bland annat det här albumet på mitt bord för någon månad sedan. Jag har aldrig skrivit så lite i ett dokument som jag gjorde när jag korrekturläste Catos översättning. Ordval, rytm och förståelse för karaktärerna är perfekt! Jag borde gett beröm redan för översättningen i volym 1, men bättre sent än aldrig.

 

Från att ha varit ett frågetecken i min bok har serieadaptionen av Game Of Thrones blivit, om inte ett utropstecken, så i alla fall på god väg dit. Om du gillar historien, antingen i bok- eller tv-form kan jag nu utan eftertanke rekommendera även serieversionen. Jag är fortfarande inte vän med tecknarstilen, men det kan jag svälja.

 

Betyg: 4 små bastarder av 5 möjliga

Av Ulf - 25 september 2013 14:12

 

 

Originaltitel: The Walking Dead: Made To Suffer

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2008 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-3-0

 

Det börjar bli svårt att ge en ordentlig synopsis på vissa av de här volymerna utan att åtminstone spoila den föregående delen. Om ni inte har läst del 7 bör ni alltså sluta läsa recensionen här. Klara? Bra. Hoppa då ner två rader så kör vi.

 

Guvernören attackerar fängelsekomplexet med både en tank och sitt "infanteri". Rick och de andra försöker skydda både sina liv och sitt nyvunna hem, men frågan är om de kan stå emot de tungt beväpnade fienderna? Innan krutröken har lagt sig står en sak säker - alla kommer inte komma undan med livet i behåll...

 

Ja, herregud och alla enögda getter! Efter en lite långsam sjunde del i Kirkmans zombiesaga drämmer han till med något av det bästa i serien hitintills. Det är minst sagt imponerande att använda seriemediet på ett sådant sätt att man får actionsekvenserna att verka mer intensiva än i tv-adaptionen. Jag vet inte om det är Kirkman eller Adlard som skissar upp storyboards, men vem av dem det än är så förtjänar han en eloge! Tempot är rasande, karaktärer vi lärt oss tycka om (eller inte) får dra sina sista andetag på de svartvita sidorna och framförallt får striden en upplösning som känns mycket mer tillfredsställande än tv-seriens version. I tempot märker jag heller inte av Adlards märkliga proportioner på samma sätt som jag gjorde i föregående volym. De finns dock fortfarande där, men det är ett litet pris att betala för att ta del av den här storyn.

 

En bra sak med Apart Förlags utgivning är förorden, som alltid är läsvärda och ibland mycket mer än så. Sara Bergmark Elfgrens förord har påverkat mitt nästa bokinköp till att inkludera de böcker av Lasse Berg som hon drar inspiration ifrån och refererar till. Min nyfikenhet tackar dig, fröken (fru?) Bergmark Elfgren. Min plånbok har mindre trevliga saker den vill säga.

 

Volym 8 av The Walking Dead är en storstilad återkomst från den första fyra i betyg jag gav till serien i och med den sjunde volymen. Köp, läs, njut och börja nedräkningen till nästa volym.

 

Betyg: 5 wtf-men-ni-kan-ju-inte-ha-ihjäl-hen! av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 17:01


 

Författare: Per Thörn

År: 2013

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-980734-4-7

 

Så här i Bokmässetider brukar det dimpa ner lite fler recensionsexemplar än vanligt, vilket givetvis är skoj. Skitfinkulturs gamle favorit, Apart Förlag AB, kommer i dagarna ut med inte mindre än tre nya böcker, varav dagens recensionsobjekt är förlagets första helt egna produktion. Per Thörn, känd som poet, ljudkonstnär och performanceartist, har låtit 24 svenska serietecknare illustrera hans korta novelletter på temat ordning av olika slag. Samhällsordning, ordning i leden, ordning för ordningens skull - allt avhandlas hos Thörn.

 

Förvisso har de allra flesta av berättelserna ett tema som handlar om brott och straff, men jag skulle snarare se Ordningen upprätthålls alltid mer som ett konceptalbum än den "deckare" som baksidestexten beskriver den som. Den röda tråden är främst konceptuell och inte narrativ. Alla berättelser börjar med frasen "Jag heter X och jag är död.". Efter detta uttalande får vi följa karaktärens väg mot döden, inte sällan beroende på dåliga val och beslut. 

 

Ordningen upprätthålls alltid är, som de flesta antologier, ojämn på sina ställen. Vissa historier går rakt in i hjärtat på mig, så som Polisen med patos, Den långsamma döden  och Bombmannen. Andra historier går mig mer obemärkt förbi. Jag kan däremot inte komma på att det finns en historia som sticker ut som rent utav dålig. Därmed är också albumet jämnare än många andra antologier jag läst.

 

Rent tecknarmässigt är det ett riktigt smart drag att låta 24 serietecknare visa upp sina talanger i vitt skilda stilar. Om jag skulle välja ut några favoriter skulle det vara Dennis Gustafssons detaljerade bild av tidigt 1900-tal i Människojägaren och Fanny M. Bystedts väldigt avskalade men samtidigt uttrycksfulla stil i Attentatskvinnan. Den berättelse vars teckningar fullständigt knockade mig var dock Allan Haverholms Kassaskåpssprängaren. Haverholms bilder av (vad jag antar är) 1930-talets Paris och Chicago vill jag ha inramade på min vägg!

 

Så är då Ordningen upprätthålls alltid värd dina pengar? Ja, det måste jag absolut säga! Den är som sagt lite ojämn här och där, men slutresultatet är ett album jag kommer återvända till - inte minst för Thörns skarpsinniga observationer och cyniska humor. Om ni läste min recension tidigare idag där jag bland annat diskuterade antiintellektualism så kan jag glatt meddela att Thörn är en representant för antitesenOrdningen upprätthålls alltid lyckas nämligen med något av det finaste man kan lyckas med: att fungera på flera olika plan, vara mångbottnad men samtidigt enkel att ta till sig.

 

Betyg: 4+ ordningssamma ordvrängande ordkonstnärer av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 09:35

 


Svensk titel: Du sköna nya värld

Författare: Aldous Huxley

År: 1931 (svensk utgåva i recension: 2003)

Sidor: 237

Förlag: Chatto & Windus (svenskt förlag: Lind & Co.)

ISBN: 978-91-89538-58-0

 

Det är intressant hur vissa saker kan påverka en utan att man tänker på det. Kort sagt, jag hade nog inte läst om Brave New World om det inte vore för Civilization V (2010) och det spelets senaste inkarnation i expansionen just med titeln Brave New World. Jag vet inte hur många gånger jag sett titelskärmen de senaste månaderna, men det är klart att det måste sätta spår någonstans. Så varför hela den här utläggningen? Jo, för att det helt enkelt är en enkel och oskyldig form av ett centralt begrepp i Aldous Huxleys dystopiska utopi – genom att utsättas för idéer och tankeströmningar plockar vi gärna upp dessa idéer hur märkliga de än kan tyckas vara. I mitt fall rörde det sig endast om att få suggestionen att läsa om en bok jag tycker om, hos Huxley uttrycks samma princip som en lyckans tyranni. Var glad eller var inte här alls.

Brave New World tar sin början år 2540 i London, eller år 632 e.f (efter Ford). Världen har genom i princip perfekt genteknik eliminerat ålderdom, sjukdom och olycka. Genom att industriellt avla fram barn utan känslomässiga kopplingar till vare sig familj eller någon traditionell familjestruktur kan folk ägna sig åt det viktigaste värdet istället – konsumtion. Om något ändå skulle kännas lite jobbigt finns alltid soma – en drog utan efterhängsna biverkningar som är ren lycka i pillerform. I denna värld av automatik går ändå något fel när Bernard Marx ska gå igenom den industriella processen för att bli en god medborgare. Istället för en samhällets pelare (tillhörande den högsta av samhällsklasserna) blir han mött med misstänksamhet för sina idéer om att lycka kanske inte är allt här i världen…

I den recenserade utgåvans förord skriver Göran Rosenberg att Brave New World har gått om George Orwells 1984 (1949) som den mest skrämmande framtidsvisionen helt enkelt eftersom den idag är mer trolig än Orwells dystopi. Jag skulle vilja mena att om vi hårddrar en framtid baserad på dessa två klassiska böcker kan jag snarare se en syntes mellan Orwells och Huxleys världar. I Orwells värld av totalitarism och tankepolisiära åtgärder råder det ingen tvekan om att vi står inför en dystopi. Det diaboliska som Huxley gör i sin bok är att han visar på ett sätt som människan fråntas till och med sin vilja att välja olycka. Personligen tror jag att om en framtida dystopi av det här slaget någonsin kommer få fotfäste i stora delar av världen så kommer det börja med Orwells vision och så sakteliga gå över i Huxleys. Det värsta är att de är lika jäkla illa.

Orwells värld är mer rakt på sak och mindre tekniskt sofistikerad i sina metoder att kontrollera sina medborgare. Denna brutalitet saknas hos Huxley, men Huxley visar å andra sidan på den totala likgiltighetens diktatur. Varför ska vi bry oss om vi ändå bara kan fly våra tankar med ett piller utan konsekvenser? Orwells värld är lika mycket kroppens fängelse som tankens. Huxleys värld är mer av tankens fängelse än något annat. Om du sköter dig (vilket du gör utan att veta om det) löper du heller ingen risk för kroppslig skada och/eller bestraffning.

Anledningen till jämförelsen mellan dessa två verk är enkel – de utgör tillsammans de två mest klassiska dystopierna och det med rätta. Orwells bok kom ut efter andra världskrigets slut och präglades givetvis av det. Huxley menar själv i sitt reviserade förord till Brave New World att kriget förde hans skräckvision närmre att realiseras än han någonsin kunde förutse. Han är nu övertygad om att ett liknande system kommer realiseras inom några generationers tid och inte de 600 år han tänkte sig när han skrev boken på 1930-talet. Det kanske är lite att ta i, men vissa saker är verkligen träffsäkra hos Huxley. Det råder exempelvis, enligt mig och andra, en utbredd antiintellektualism i västvärlden idag. Kunskap är inte längre något man behöver – det kan man ju googla sig fram till! Och om du tänker för mycket på saker och ting kommer du bara må dåligt ändå. Fast… om det verkligen vore sant, varför är vi då storkonsumenter av psykofarmaka och ser den psykiska ohälsan gå allt lägre ner i åldrarna? Jag menar inte att intellektualism är det enda svaret på problemet (det behövs definitivt en större samhällelig empati att gå hand i hand med intellektualismen), men man kan fråga sig varför vi började må sämre när vi gjorde oss av med saker som krävde att vi som människor utvecklade oss själva till att ta emot och bearbeta information, inte bara registrera den.

I dagens samhälleliga kontext ställer Huxleys bok fortfarande frågor om vad som gör en människa. Om vi fråntas vår fria vilja eller väljer bort den själv, är vi då människor i annat än biologisk mening? Det är en viktig och skrämmande fråga att ställa i en värld av genetikframsteg, kloning och en allt större vilja att kontrollera informationen vi konsumerar. Huxley har tyvärr inte blivit omodern.

Betyg: 5 klassiker som tyvärr håller av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2013 11:15

 

 

Författare: Stephen King

År: 1974 (svensk utgåva i recension: 1985)

Sidor: 229

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda)

ISBN: 91-582-0698-1

 

Stephen King började sin litterära bana med noveller skrivna för diverse tidskrifter samtidigt som han arbetade som lärare. När hans fru blev gravid började King oroa sig för att han inte skulle kunna försörja sin familj. Resultatet blev att han ville få ut en bok så snabbt som möjligt för att tjäna lite extrapengar. Carrie publicerades 1974 och blev överraskande nog en succé. Två år senare hade Brian De Palma gjort en bejublad filmatisering och King var på väg att bli en superstjärna på den litterära scenen. Så varför fick Carrie sådan genomslagskraft? 

 

Det enkla svaret är att vi har alla varit där. Carrie handlar om mobbning, hämndlusta och att växa upp. Carrie White är skolans driftkucku, inte minst för sin mycket strikt religiösa uppfostran vilket har gjort att hon har förvånande kunskapsluckor. En dag efter en gymnastiklektion får Carrie sin första mens, något som hon inte har någon aning om vad det är. Skräckslagen, i tron om att hon håller på att blöda till döds, blir hon återigen målet för de övriga flickornas glåpord och mobbning. Men Carrie börjar inse att hon kan något som ingen annan kan - hon kan få saker att röra på sig bara genom att tänka på dem.

 

Vi har som sagt alla varit där. Antingen om vi själva blivit offer för mobbning, om vi varit mobbare eller om vi stått vid sidan av. King har en mycket god förståelse för tonåringars sätt att resonera på. Som lärare själv kan jag säga att det absolut är en sak som växer fram - en förståelse för hur tonåringars gruppdynamik fungerar, inte bara från våra egna minnen från den tiden utan även från ett mer vuxet perspektiv. Om några tonåringar läser den här recensionen kan det vara bra att veta - dina lärare vet allt som händer på skolan. Sov gott.

 

Carrie har en intressant, ödesmättad, struktur i och med att vi tidigt i boken får läsa "rapporter" och utdrag från fiktiva böcker som skrivits efter händelserna som avslutar berättelsen. Vi vet i princip från sida 1 att det här kommer gå rent åt helvete. Carrie har blivit parodierad, tolkad och adapterad så många gånger under årens lopp att de flesta känner till slutet på berättelsen utan att ha läst boken. Det är klart att chockvärdet förminskas något när man redan sedan innan vet vad som kommer hända, men vägen dit är fortfarande intressant. Framförallt har det med dynamiken mellan Carrie och hennes mor, Margaret, att göra. Margaret är den första av Kings många karaktärer med fanatiskt kristna drag och en av de mest välskrivna. Hennes maniska tolkning av Bibeln kontrasterat med Carries första steg in i vuxenvärlden (och allt som kan hända där) är bokens absoluta höjdpunkt.

 

Rent stilistiskt är King inte riktigt hemma än i sin första bok. Han har själv sagt att han skulle skrivit boken på ett annorlunda sätt idag, men att han ändå tycker om den för det råbarkade språk och berättarstruktur den har. Jag håller till viss mån med, men skulle vilja ha lite mer karaktäriseringar runt vissa av bikaraktärerna för att det ska kännas som en riktig fullpoängare. Gör dig själv dessutom en tjänst och skaffa inte Legendas utgåva från 80-talet. Översättningen är på sina ställen under all kritik, med konstiga ordval och ibland rena fel. Annars är Carrie fortfarande en bok som håller än idag - inte minst för att vi tragiskt nog fortfarande alla har varit där.

 

Betyg: 4 hinkar blod av 5 möjliga

Av Ulf - 4 september 2013 19:45

 


Svensk titel: Skuggan växer + Tornets fall(2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1992(svensk utgåva 1996/1997)

Sidor: 1001

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-121-2

 

"'I will let you know when I'm angry, my wife,' he promised. She gave him a slanted look , as if she was not sure how to take that. You won't ever come to understand them, Cousin Jaim, but you won't care."


Tecknen på att Rand al'Thor faktiskt är Draken återfödd blir allt tydligare och svårare att förneka, något som både enar och splittrar folkslag och länder. Rand måste resa till den ogästvänliga Aielöknen för att försöka övertyga de tolv klaner som lever där att han även är deras "frälsare och förgörare" - Han som kommer med gryningen. Samtidigt måste Perrin återvända till Two Rivers för att bistå mot en allt stridare ström attacker från mörkrets makter. Oroligheterna i Vita tornet börjar dessutom dras till sin spets och hela världen tycks hålla andan inför vad som komma skall.

 

Fjärde delen av Robert Jordans serie om Rand al'Thor och de andra är en volym av uppbrott och nystarter. Aldrig förr har karaktärerna varit så pass långt ifrån varandra, varken geografiskt eller relationsmässigt. Mat försöker desperat hålla fast vid sitt gamla, sorglösa sätt att leva på medan Rand känner sitt tunga väga än tyngre på sina axlar. Dessa två karaktärer placeras tillsammans med Egwene, männens barndomsvän men nu i princip fullfjädrad Aes Sedai. Jordan lyckas på ett mycket skickligt sätt väva in dessa tre karaktärer i en bihistoria samtidigt som han gör klyftan mellan dem allt vidare. Egwene slits dessutom mellan sin lojalitet till Vita tornet och till Aielfolkets motsvarighet, De Visa, som kan lära henne att kontrollera sina drömmar. Bra saker.

 

Perrins bihistoria är den klart mest intressanta av de tre som boken bjuder på. Återvändandet till Two Rivers går i djupaste svart, men precis när man inte tror att det kan bli värre bryter Jordan av med en ljusglimt. Perrin är helt klart den av de manliga huvudkaraktärerna som är bäst skriven. Han har inte Rands allvarsamma tyngd eller Mats glada lynne utan ligger någonstans i mitten. Det gör honom också till en mer nyanserad karaktär än de båda andra. Bokens höjdpunkter är ofta Perrins försök att förstå det motsatta könet och de vinster han som karaktär till sist gör när han beslutar sig för att det ändå aldrig kommer att hända. Det ger upphov till många komiska, och för den delen väldigt känslosamma, repliker.

 

Medan förra delen i serien främst fokuserade på de kvinnliga karaktärerna får de i viss mån stå undan för männen i Shadow. Beslutet att splittra grupperna fungerar dock mycket bättre gällande de manliga karaktärerna än de kvinnliga. Jordans kvinnliga trio behöver alla sina delar för att fungera som bäst. Nu blir det en intressant karaktär (Nynaeve), en okej karaktär (Egwene) och en urbota tråkig karaktär (Elayne) som inte fungerar särskilt bra på egen hand. Det känns som att Nynaeves karaktär måste släpa mähäet Elayne med sig genom större delen av deras bihandling vilket också gör att boken missar högsta betyg. Liksom de tre kvinnliga huvudkaraktärerna kan man nämligen betygssätta de olika bihandlingarna med fantastisk (Perrin), bra (Rand, Egwene & Mat) samt splittrad och ganska trist (Nynaeve & Elayne).

 

Den största behållningen utöver Perrins historia är beskrivningen av Aielfolkets samhälle och historia. Här finns flertalet paralleller till vår egen värld som varierar från de väldigt tydliga (ett ökenfolk med tolv stammar väntar på en frälsare) till de lite mer subtila (exempelvis hur Aielfolket gått från en icke-våldsprincip inte helt olikt buddhism till en krigarkultur inte helt olikt utbrytargrupper i vår egen värld). Aielsamhället är ett fascinerande porträtt av ett fiktivt folk vars problem och historia lika gärna hade kunnat existera i vår värld. Om du kommit så här långt i serien är The Shadow Rising därför bara ännu ett gott skäl att fortsätta läsa!

 

Betyg: 4+ drömvandrare av 5 möjliga

 


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se