Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 13 november 2015 18:07


 

Svensk titel: Ruinerna

Författare: Scott Smith

År: 2006 (Svensk utgåva: 2008)

Sidor: 509

Förlag: Vintage Books (Svenskt förlag: Bazar Förlag)

ISBN: 978-0-307-27828-9


Scott Smiths The Ruins låter oss följa med sex turister när de ska möta upp med den enes bror på en arkeologisk utgrävning i den mexicanska djungeln. Efter att ha kommit till en stor kulle på ett kalhygge blir de sex tvingade av arga urinnevånare att stanna där. Det finns bara en väg att gå, upp, och längst upp på kullen hittar de tält men inget spår av någon annan. Någonting har hänt de tidigare besökarna och de sex undrar vad när den över kullen helt täckande rankväxten börjar röra på sig efter eget bevåg...

 

När jag för några år sedan såg The Ruins (2008) registrerade jag någonstans i en dunkel minnesvrå att den var baserad på en bok. När jag hittade boken ifråga på ett antikvariat kom jag ihåg att jag hade tyckt filmen var okej, men att den behövde mer karaktärsutveckling. Döm min förvåning när drygt 500 sidor bjuder på mindre av den varan.

 

Det låter som ett intressant upplägg och det är också därför jag orkade mig igenom boken. Någonstans här, tänkte jag, måste det finnas något matnyttigt att grotta ner sig i. Det fanns det inte. Jag läste klart boken igårkväll och när jag inför den här recensionen tänkte på vad jag egentligen kunde säga om de sex karaktärerna kom jag bara ihåg urskiljande drag för två av dem. Det är inget bra betyg.

 

Det som stör mig mest av allt är att The Ruins har potential men det blir aldrig något av den. Smith är skicklig på att bygga upp scener och suspens, men när man efter några hundra sidor lärt sig att denna aldrig mynnar ut i någonting dör intresset även för dessa styrkor. Utforskandet av ruinerna i titeln blir egentligen aldrig av. Merparten av bokens längd utspelar sig på kullen under gassande sol. Om Smith hade lyckats skriva karaktärerna bra hade deras mentala och fysiska nedåtgående spiral kunnat bli väldigt intressant. Nu behandlar han deras umbäranden som chockeffekter till en skräckrulle modell sämre.

 

Med allt detta i åtanke måste jag se om filmen. Det känns som att samtliga inblandade där överträffade källmaterialet med råge - även om det bara var en okej rulle. Håll er borta från boken.

 

Betyg: 1 inte-majblommor-iallafall av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 3 september 2015 10:15

 


Författare: David Lagerkrantz

År: 2015

Sidor: 505

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-306073-6

 

Millennium hotas av uppköp från den stora mediekoncernen Serner och Mikael Blomkvist får se sig hånad på sociala medier som en föredetting. När han dras in i en mordutredning angående en professor som sysslat med artificiell intelligens börjar Blomkvist dock vädra morgonluft - inte minst eftersom en viss hacker också verkar ha ett finger med i spelet...

 

Så kom den till sist, den fjärde delen i Millennium-serien. Jag ska inte fördjupa mig i alla turer om bokens vara eller icke vara särskilt mycket utan försöka bedöma Lagerkrantz insats som Larssons efterföljare. Hur förvaltar han det arv som Larsson lämnade efter sig? Efter cirka 500 sidor står det klart att även om Lagerkrantz är en habil författare är han långt ifrån Larssons kaliber när det gäller det avgörande - historieberättande.

 

Låt oss tala klarspråk och säga som det är: Larsson var inte någon lysande författare. Hans klumpiga stil, kvinnoporträtt med hora-madonna-komplex och förskönande av skjutjärnsjournalistiken (och journalisten i sig) blev ganska kvävande i vissa partier av de tre första böckerna. Vad Larsson däremot hade som Lagerkrantz saknar är den furiösa berättarstilen. Larsson hade ett driv i vad han skrev och var en rasande skicklig historieberättare som kunde bygga upp spänning sida efter sida. Detta, i kombination med det "exotiska landet Sverige", tror jag är huvudanledningen till att han slog på så pass bred front internationellt. Det och Lisbeth Salander.

 

Det är klart att det funnits karaktärer som Salander förr, men Larssons porträtt av den androgyna hackern skapade en svallvåg av liknande personligheter i både film och litteratur. Det som gjorde Salander till en så pass intressant karaktär i min mening var att hon var obeveklig. Hon gick sin egen väg, damn the man och allt det där. Framförallt var hon aldrig svag. Hon var en superhjältinna. När Lagerkrantz associerar hennes hackernamn, Wasp, till Marvel Comics karaktär med samma namn och låter hennes fiender ta namn från samma seriebolag blir symboliken nästan löjligt tydlig. Samtidigt kommer Lagerkrantz aldrig ner till karaktärens kärna, den obevekliga och ganska surmulna kvinna som ingen sätter sig på. Istället är Lagerkrantz Salander nästan åt det sentimentala hållet. Visst, hon skjuter, springer, hackar och ligger som förr, men hennes inre monolog känns bara... fel.

 

Lagerkrantz har haft chansen att rätta till de saker hos Larsson som många läsare irriterade sig på, att sätta en personlig prägel på historieberättandet så att säga, men klampar istället in på områden de flesta ansåg fungera. Personligen (och av döma av alla likes jag fick på en Facebook-status om saken är jag inte den ende) hade jag mycket svårt för Larssons skildring av sexualitet i olika former. Alla kvinnor, oavsett ålder, vill ligga med medelålders män. Lagerkrantz skruvar upp detta irriterande drag till elva på förstärkaren. Unga män beskrivs som antingen socialt inkompetenta och naiva eller som bakgrundsbrus. Medelålders män är sexatleter och alla kvinnor vill ha dem. Skämskudden var nära när en 16-årig tjej använder sin sexualitet som vapen mot en medelålders familjefar. Verkligen?

 

Kommer det en uppföljare? Skiter björnar i skogen? Boken avslutas med en cliffhanger som snarare känns en variant av de tecknade serierna jag växte upp med ("Next time, Gadget!") än en kittlande och originell uppbyggnad mot något eget. När bokens förstaupplaga dessutom sålt slut på mindre än två veckor behövs det inte något geni för att lista ut att vi nog kan se fram emot fler Millennium-böcker... hur det nu ska gå. Historieberättandet är trots min kritik helt okej, men det här känns mindre som Larsson och mer som en dussinförfattare i deckargenren gjort ett beställningsjobb. Och så är det ju...

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 augusti 2015 19:09

 

 

Svensk titel: Om en Buick 8

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2003)

Sidor: 487

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-7434-5737-4

 

"Law enforcement: a case of good men doing bad chores."

 

Ned Wilcox försöker komma över sin fars plötsliga död genom att göra frivilligarbete för samma polisavdelning där fadern arbetade. En dag, när Ned gör lite trädgårdsarbete, dras hans blick till den gamla Buicken stående i ett skjul. Han frågar sin chef, Sandy, om bilen och om han inte kan få köpa den om den ändå bara samlar damm. Vad Ned inte vet är att det är något mycket fel med Buicken i skjul B - kanske något som till och med har med hans fars död att göra.

 

Stephen King och bilar går hand i hand. Dessvärre brukar inte hans bilrelaterade historier vara särskilt intressanta. Kanske är det annorlunda om man inte, som jag, är totalt ointresserad av motorfordon, men jag har alltid svårt att koppla föremålet "bilen" till något mystiskt och skrämmande. From A Buick 8 är dock den första historien med biltema av King som jag tyckt varit riktigt bra.

 

På många sätt är det här en ganska ovanlig bok av King. Den utspelar sig inte i Maine och språkbehandlingen drar mer åt hårdkokt deckare än Kings vanliga, tämligen orerande, språk. Jag tänkte mer än en gång på en övernaturlig Raymond Chandler i både struktur och stil när jag läste den.

 

Språket må vara hårdkokt och avskalat för att vara King, men tematiken är som hämtad från någon av Lovecrafts gamla noveller. Märkliga djur, tentakler och kroppsskräck i form av obduktioner avlöser varandra. Samtidigt är From A Buick 8 en lyckad studie i sorg. Vi har dels Neds sorg över sin far och dels hans arbetskamraters dito. Polispatrullen skildras mer som en familj än Neds riktiga sådana, komplett med auktoritetsfigurer, hönsmamman och "den galne farbrodern" (som lustigt nog bryter på svenska av alla språk). Framförallt har From A Buick 8 en familjär känsla som jag hela tiden ville återvända till och svepas upp i. 

 

Jag vänder mig dock lite mot bokens slut. Precis som med inspirationskällan Lovecraft så är slutet, om inte en besvikelse, så i alla fall inte i nivå med resten av boken. Resan fram tills dess är dock en spännande och intressant lässtund som jag rekommenderar till alla King-fans och även till diggare av spänning med science fiction-förtecken i stort.

 

Betyg: 4 hungriga Buicks av 5 möjliga

Av Ulf - 29 juli 2015 19:45

 


Svensk titel: Signal

Författare: Stephen King

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 350

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-7002-411-5

 

"What Darwin was too polite to say, my friends, is that we came to rule the earth not because we were the smartest, or even the meanest, but because we have always been the craziest, most murderous motherfuckers in the jungle."

 

Clayton Riddell har äntligen lyckats med sin dröm med att sälja sin första grafiska roman. Det borde vara en dag att fira, men plötsligt händer något helt oväntat. Från ingenstans börjar alla som pratar i mobiltelefon att uppträda mycket märkligt och våldsamt. Clayton måste nu fly Boston och hem till sin familj i Maine. Problemet är bara att de våldsamma "mobilarna" börjar efter en ett tag att uppvisa någon form av kollektiv intelligens...

 

Med lika delar inspiration från George Romero som Richard Matheson ger Stephen King sin variant av zombieapokalypsen... eller gör han? Till en början verkar Cell vara en tämligen standardmässig undergångsskildring som vi sett och läst åtskilliga gånger förr. Snart tar dock historien en ny vändning och blir något eget i genren. Det närmsta jag kan jämföra den med är The Omega Man (1971), en av flera filmatiseringarna av Mathesons bok I Am Legend (1954). Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

 

Cell är en förvånansvärt kort bok för att vara King. När King skriver något i den här längden brukar det ges ut som en del av en samling, och det är lite där problemet ligger. King har ett sätt att skriva på som man antingen gillar eller inte, men en av de utmärkande aspekterna av stilismen är hur han låter karaktärsutvecklingen ta sin tid. I Cell finns det inte riktigt tid för både en episk resa, ett "krig" och karaktärsutveckling. Det gör att alla tre delarna i större eller mindre utsträckning blir lidande. Claytons karaktär får inte särskilt mycket bakgrundshistoria utan är en mycket typisk King-protagonist som inte sticker ut på något vis. Den mest fängslande karaktären är istället "mobilarnas" ledare, en trashank utan namn som verkar ta ett personligt intresse i Clayton och hans följeslagare. Hans form av iskall och våldsam logik är en av bokens höjdpunkter.

 

Till syvende och sist lyfter dock aldrig Cell till några högre höjder. Nästa år kommer filmversionen. Förhoppningsvis blir den jämnare. King har skrivit bättre apokalypser på kafferasten.

 

Betyg: 2 apokalypser av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juli 2015 12:49

 


Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

 

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

 

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

 

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

 

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

 

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

 

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

 

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

 

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Av Ulf - 13 juni 2015 16:42


Författare: Stephen King

År: 1977 (svensk utgåva 1980)

Sidor: 416

Förlag: Doubleday (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-450-0418-6

 

"Sometimes human places, create inhuman monsters."


Jacks äktenskap sjunger på sista versen, inte minst på grund av hans alkoholism och det faktum att han under en särskilt djup fylla råkade bryta armen på sin son, Danny. När Jack förlorar sitt jobb som lärare får han en chans av en gammal vän - se över det högt ansedda Overlook Hotel över vintern. Samtidigt börjar Danny inse att han inte är som alla andra. Pojken kan "höra" folks tankar och ser ibland saker som inte rimligtvis kan finnas där. Och nu menar alla röster och syner en och samma sak - åk inte till Overlook Hotel...

 

Att recensera The Shining som roman bär på ett stort problem - Stanley Kubrick. Kubricks fantastiska filmadaption från 1980 är i mitt, och många andras, tycke en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Samtidigt tyckte King själv mycket illa om den. Jag kan i viss mån förstå honom. Huvudtemat i boken försvinner i princip helt i Kubricks filmatisering. King skrev enligt egen utsago romanen i mångt om mycket som självterapi. Hans egen alkoholism började bli allt mer allvarlig och han oroade sig sjuk för vad som skulle hända om han faktiskt en dag skadade sina barn under en av sina fyllor.

 

Det är sällan en författares alter ego i en roman så tydligt återspeglar författaren själv. Ofta vill författare försköna eller ge förklaringar till varför de är som de är på boksidorna. I The Shining härskar brutal ärlighet. Det är ett av Kings bästa karaktärsporträtt i karriären, vilket gör det hela än mer tragiskt - han visste mycket väl vad han höll på med och utsatte sin familj för, men kunde inte förmå sig att tackla sitt eget missbruk förrän långt senare.

 

The Shining är en bok som fungerar som debut för många av Kings återkommande troper. Det är den första roman han skrev där författaren är protagonisten, den första där kärnfamiljsenheten är under attack från utomstående krafter och den första där en återkommande "ond kraft" sakta men säkert driver karaktärerna galna. När jag någon gång i framtiden försöker mig på en analys för att koppla samman alla Kings verk (de flesta har beröringspunkter med varandra, vilket gör mitt eviga King-läsande så mycket roligare) kommer The Shining vara ett centralt verk.

 

Därmed inte sagt att det här är en perfekt roman. Den är inte ens bland mina topp 5 när det gäller King. Den skulle behöva en språkmässig genomgång och framförallt skulle den behöva vara längre. Det är en märklig bedömning när det kommer till en författare som ofta får kritik för att vara för långrandig, men även om jag uppskattar bokens höga tempo blir det för högt de sista hundra sidorna. Och det för mig tillbaka till Kubrick. Även om Kubricks filmversion i mångt om mycket plockar bort huvudtemat är det en av få filmatiseringar av Kings historier som är inte bara bättre utan mycket bättre än sitt källmaterial. Även denna version har sina skavanker, men om jag ska välja en av versionerna väljer jag Kubricks alla dagar i veckan.

 

Betyg: 4- men den där Kubrick-scenen med mannen i hundkostym blir i alla fall desto klarare av 5 möjliga


Av Ulf - 9 juni 2015 15:02

 


Originaltitel: The Walking Dead: No Way Out

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-14-8

 

Rick och hans vänner må ha fått varma och mjuka sängar i Alexandria, men den gnagande känslan att de trots allt inte är trygga vill inte lämna gruppen. Samtidigt som borgmästaren sörjer sin fru och har satt Rick i ledarposition blir den lilla staden attackerad av en hel hord zombies. Frågan är om gruppen ska lyckas hålla tillbaka horden och om alla kommer överleva?

 

Jag återkommer ständigt till skillnaden mellan tv-serien och serieförlagan när det gäller The Walking Dead. Jag gillar båda, men det är något som hela tiden har stört mig med tv-versionen. Först när jag läser den väldigt actionbetonade fjortonde volymen av serien inser jag vad det är - jag bryr mig om karaktärerna i den tecknade versionen mer och föredrar actionsekvenserna i tv-serien. När Kirkman låter sina hjältar stå för den största zombieslakten vad jag kan komma ihåg från serien tappar han också lite i den ypperliga karaktärsutvecklingen. Därmed inte sagt att Ingen utväg är en dålig installation av The Walking Dead. Den är tämligen annorlunda från tidigare volymer i det snabba och actionfyllda berättandet, men Kirkman lyckas ändå få till en hel del riktigt bra karaktärsögonblick. Sedan har vi chockeffekten...

 

Hur mycket The Walking Dead jag än läser lyckas jag aldrig värja mig för de grymheter som Kirkman ibland utsätter sina karaktärer för. I den här volymen, utan att spoila, råkar en karaktär ut för en fruktansvärd skada. Det är i uppföljningen av dessa händelser som Kirkman ofta gör sina mest talande analyser. Jag har en känsla av att volym 15 kommer bli något alldeles fantastiskt. Ingen utväg bygger upp till denna och även om den är marginellt svagare än många andra delar i serien är den ett måste i din samling.

 

Betyg: 4+ do I have something on or in my face? av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2015 16:45

 

Författare: Dan Josefsson

År: 2013

Sidor: 553

Förlag: Lind & Co (min utgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-87-5

 

Sedan blandmissbrukaren Sture Bergwall dömts till rättpsykiatrisk vård efter ett misslyckat rån med gisslantagande 1991 började ett av svensk kriminalhistorias märkligaste fall. Plötsligt började Bergwall under terapi erkänna en lång rad mord. Trots att ingen teknisk bevisning kunde säkras kom Bergwall, eller Thomas Quick som han valde att kalla sig mellan åren 1993 - 2002, att dömas för åtta mord. Där kunde historien ha slutat om inte Bergwall dragit tillbaka alla sina erkännanden i en tv-dokumentär av Hannes Råstam 2008. Journalisten Dan Josefsson börjar nysta i vad som skulle visa sig vara den största rättsskandalen i svensk historia. Vad han hittade var ännu märkligare än en man som lyckats dupera svensk psykvård i 20 år. Han hittade hur idéer och karriärslystenhet effektivt satt skygglappar på utredningen. Alla spåren ledde till samma kvinna - Margit Norell.

 

Thomas Quick-skandalen är något av det märkligaste som skett i Sverige. Jag visste dock inte hur märkligt allt föll sig förrän jag läste Josefssons bok. Under mina år av högre utbildning har jag lyckats stöta på den psykologiska teorin om bortträngda minnen ett antal gånger. I min enfald trodde jag att det var något som hade misskrediterats i och med SRA-skandalen i USA. Josefsson visar med all önskvärd tydlighet (boken innehåller över 500 fotnoter och 300 källor) hur detta synsätt var rådande på rättpsykiatriska kliniken i Säter (idag Skönviks rättspsykiatriska klinik) långt efter att forskningen visat att det helt enkelt inte var sant.

 

Under ledning av psykoterapeuten Margit Norell och hennes adepter skulle patienter "minnas" övergrepp som skett i barndomen och även andra bortträngda minnen. Bergwall, som funnits rehabiliterad redan något år efter sin intagning, såg sin chans och började spela psykologerna i händerna. Med lögner, överdrifter och svävande "fakta" insåg han att han kunde spendera mer tid på Säter och dessutom få tillgång till all medicin han ville ha. Bergwall var som sagt en blandmissbrukare och det är inte svårt att se den missriktade logiken bakom beslutet. Vad som sen hände är en total kollaps av svensk rättssäkerhet. Psykologer, poliser och åklagare trodde alla på de absurda historier som Bergwall berättade. Och varför inte? Experterna sa ju att det var fullt möjligt att tränga bort traumatiska minnen.

 

Josefsson har i viss mån fått kritik för sin metod i och med att han utgett sig för att skriva något helt annat för att få intervjuer med nyckelpersoner i Quick-skandalen. Jag funderade en del över kritiken, men kom fram till att om det finns ett allmänintresse med avslöjandet så är det ett förlåtligt tillvägagångssätt. Om Josefsson inte hade fått nämnda intervjuer skulle många nyckelhändelser i boken inte kunnat beläggas med vittnesmål.

 

Mannen som slutade ljuga är en utomordentligt viktig bok. Utöver att vara en historieskrivning av den värsta rättsskandalen i svensk historia är den svidande kritik mot bristande vetenskaplig metod inom psykologin. Att Norells idéer kunde härja fritt under så pass lång tid tyder på ett farligt navelskådande som i förlängningen inte bara drabbade Bergwall och de offer han sattes i samband med. Det är många, många svenskar som haft eller har kontakt med psykvården. Att idéer som dessa i princip kunde stå oemotsagda på en av landets viktigaste institutioner för ämnet ifråga gör att det säkerligen drabbat fler. Den oseriösa terapeutiska verksamheten väcker tankar på "fallet Ulf", även det ett scoop som först knäcktes av den i förtid bortgångne journalisten Hannes Råstam. Josefssons bok har satt ord på de delar av psykiatrin som döljer sig bakom dålig vetenskap och sekteristiskt tänkande. Det är och förblir en modern klassiker.

 

Betyg: 5 galna teorier av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se