Svensk titel: Om en Buick 8

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2003)

Sidor: 487

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-7434-5737-4

"Law enforcement: a case of good men doing bad chores."

Ned Wilcox försöker komma över sin fars plötsliga död genom att göra frivilligarbete för samma polisavdelning där fadern arbetade. En dag, när Ned gör lite trädgårdsarbete, dras hans blick till den gamla Buicken stående i ett skjul. Han frågar sin chef, Sandy, om bilen och om han inte kan få köpa den om den ändå bara samlar damm. Vad Ned inte vet är att det är något mycket fel med Buicken i skjul B - kanske något som till och med har med hans fars död att göra.

Stephen King och bilar går hand i hand. Dessvärre brukar inte hans bilrelaterade historier vara särskilt intressanta. Kanske är det annorlunda om man inte, som jag, är totalt ointresserad av motorfordon, men jag har alltid svårt att koppla föremålet "bilen" till något mystiskt och skrämmande. From A Buick 8 är dock den första historien med biltema av King som jag tyckt varit riktigt bra.

På många sätt är det här en ganska ovanlig bok av King. Den utspelar sig inte i Maine och språkbehandlingen drar mer åt hårdkokt deckare än Kings vanliga, tämligen orerande, språk. Jag tänkte mer än en gång på en övernaturlig Raymond Chandler i både struktur och stil när jag läste den.

Språket må vara hårdkokt och avskalat för att vara King, men tematiken är som hämtad från någon av Lovecrafts gamla noveller. Märkliga djur, tentakler och kroppsskräck i form av obduktioner avlöser varandra. Samtidigt är From A Buick 8 en lyckad studie i sorg. Vi har dels Neds sorg över sin far och dels hans arbetskamraters dito. Polispatrullen skildras mer som en familj än Neds riktiga sådana, komplett med auktoritetsfigurer, hönsmamman och "den galne farbrodern" (som lustigt nog bryter på svenska av alla språk). Framförallt har From A Buick 8 en familjär känsla som jag hela tiden ville återvända till och svepas upp i. 

Jag vänder mig dock lite mot bokens slut. Precis som med inspirationskällan Lovecraft så är slutet, om inte en besvikelse, så i alla fall inte i nivå med resten av boken. Resan fram tills dess är dock en spännande och intressant lässtund som jag rekommenderar till alla King-fans och även till diggare av spänning med science fiction-förtecken i stort.

Betyg: 4 hungriga Buicks av 5 möjliga

Svensk titel: Signal

Författare: Stephen King

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 350

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-7002-411-5

"What Darwin was too polite to say, my friends, is that we came to rule the earth not because we were the smartest, or even the meanest, but because we have always been the craziest, most murderous motherfuckers in the jungle."

Clayton Riddell har äntligen lyckats med sin dröm med att sälja sin första grafiska roman. Det borde vara en dag att fira, men plötsligt händer något helt oväntat. Från ingenstans börjar alla som pratar i mobiltelefon att uppträda mycket märkligt och våldsamt. Clayton måste nu fly Boston och hem till sin familj i Maine. Problemet är bara att de våldsamma "mobilarna" börjar efter en ett tag att uppvisa någon form av kollektiv intelligens...

Med lika delar inspiration från George Romero som Richard Matheson ger Stephen King sin variant av zombieapokalypsen... eller gör han? Till en början verkar Cell vara en tämligen standardmässig undergångsskildring som vi sett och läst åtskilliga gånger förr. Snart tar dock historien en ny vändning och blir något eget i genren. Det närmsta jag kan jämföra den med är The Omega Man (1971), en av flera filmatiseringarna av Mathesons bok I Am Legend (1954). Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

Cell är en förvånansvärt kort bok för att vara King. När King skriver något i den här längden brukar det ges ut som en del av en samling, och det är lite där problemet ligger. King har ett sätt att skriva på som man antingen gillar eller inte, men en av de utmärkande aspekterna av stilismen är hur han låter karaktärsutvecklingen ta sin tid. I Cell finns det inte riktigt tid för både en episk resa, ett "krig" och karaktärsutveckling. Det gör att alla tre delarna i större eller mindre utsträckning blir lidande. Claytons karaktär får inte särskilt mycket bakgrundshistoria utan är en mycket typisk King-protagonist som inte sticker ut på något vis. Den mest fängslande karaktären är istället "mobilarnas" ledare, en trashank utan namn som verkar ta ett personligt intresse i Clayton och hans följeslagare. Hans form av iskall och våldsam logik är en av bokens höjdpunkter.

Till syvende och sist lyfter dock aldrig Cell till några högre höjder. Nästa år kommer filmversionen. Förhoppningsvis blir den jämnare. King har skrivit bättre apokalypser på kafferasten.

Betyg: 2 apokalypser av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1977 (svensk utgåva 1980)

Sidor: 416

Förlag: Doubleday (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-450-0418-6

"Sometimes human places, create inhuman monsters."

Jacks äktenskap sjunger på sista versen, inte minst på grund av hans alkoholism och det faktum att han under en särskilt djup fylla råkade bryta armen på sin son, Danny. När Jack förlorar sitt jobb som lärare får han en chans av en gammal vän - se över det högt ansedda Overlook Hotel över vintern. Samtidigt börjar Danny inse att han inte är som alla andra. Pojken kan "höra" folks tankar och ser ibland saker som inte rimligtvis kan finnas där. Och nu menar alla röster och syner en och samma sak - åk inte till Overlook Hotel...

Att recensera The Shining som roman bär på ett stort problem - Stanley Kubrick. Kubricks fantastiska filmadaption från 1980 är i mitt, och många andras, tycke en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Samtidigt tyckte King själv mycket illa om den. Jag kan i viss mån förstå honom. Huvudtemat i boken försvinner i princip helt i Kubricks filmatisering. King skrev enligt egen utsago romanen i mångt om mycket som självterapi. Hans egen alkoholism började bli allt mer allvarlig och han oroade sig sjuk för vad som skulle hända om han faktiskt en dag skadade sina barn under en av sina fyllor.

Det är sällan en författares alter ego i en roman så tydligt återspeglar författaren själv. Ofta vill författare försköna eller ge förklaringar till varför de är som de är på boksidorna. I The Shining härskar brutal ärlighet. Det är ett av Kings bästa karaktärsporträtt i karriären, vilket gör det hela än mer tragiskt - han visste mycket väl vad han höll på med och utsatte sin familj för, men kunde inte förmå sig att tackla sitt eget missbruk förrän långt senare.

The Shining är en bok som fungerar som debut för många av Kings återkommande troper. Det är den första roman han skrev där författaren är protagonisten, den första där kärnfamiljsenheten är under attack från utomstående krafter och den första där en återkommande "ond kraft" sakta men säkert driver karaktärerna galna. När jag någon gång i framtiden försöker mig på en analys för att koppla samman alla Kings verk (de flesta har beröringspunkter med varandra, vilket gör mitt eviga King-läsande så mycket roligare) kommer The Shining vara ett centralt verk.

Därmed inte sagt att det här är en perfekt roman. Den är inte ens bland mina topp 5 när det gäller King. Den skulle behöva en språkmässig genomgång och framförallt skulle den behöva vara längre. Det är en märklig bedömning när det kommer till en författare som ofta får kritik för att vara för långrandig, men även om jag uppskattar bokens höga tempo blir det för högt de sista hundra sidorna. Och det för mig tillbaka till Kubrick. Även om Kubricks filmversion i mångt om mycket plockar bort huvudtemat är det en av få filmatiseringar av Kings historier som är inte bara bättre utan mycket bättre än sitt källmaterial. Även denna version har sina skavanker, men om jag ska välja en av versionerna väljer jag Kubricks alla dagar i veckan.

Betyg: 4- men den där Kubrick-scenen med mannen i hundkostym blir i alla fall desto klarare av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: No Way Out

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-14-8

Rick och hans vänner må ha fått varma och mjuka sängar i Alexandria, men den gnagande känslan att de trots allt inte är trygga vill inte lämna gruppen. Samtidigt som borgmästaren sörjer sin fru och har satt Rick i ledarposition blir den lilla staden attackerad av en hel hord zombies. Frågan är om gruppen ska lyckas hålla tillbaka horden och om alla kommer överleva?

Jag återkommer ständigt till skillnaden mellan tv-serien och serieförlagan när det gäller The Walking Dead. Jag gillar båda, men det är något som hela tiden har stört mig med tv-versionen. Först när jag läser den väldigt actionbetonade fjortonde volymen av serien inser jag vad det är - jag bryr mig om karaktärerna i den tecknade versionen mer och föredrar actionsekvenserna i tv-serien. När Kirkman låter sina hjältar stå för den största zombieslakten vad jag kan komma ihåg från serien tappar han också lite i den ypperliga karaktärsutvecklingen. Därmed inte sagt att Ingen utväg är en dålig installation av The Walking Dead. Den är tämligen annorlunda från tidigare volymer i det snabba och actionfyllda berättandet, men Kirkman lyckas ändå få till en hel del riktigt bra karaktärsögonblick. Sedan har vi chockeffekten...

Hur mycket The Walking Dead jag än läser lyckas jag aldrig värja mig för de grymheter som Kirkman ibland utsätter sina karaktärer för. I den här volymen, utan att spoila, råkar en karaktär ut för en fruktansvärd skada. Det är i uppföljningen av dessa händelser som Kirkman ofta gör sina mest talande analyser. Jag har en känsla av att volym 15 kommer bli något alldeles fantastiskt. Ingen utväg bygger upp till denna och även om den är marginellt svagare än många andra delar i serien är den ett måste i din samling.

Betyg: 4+ do I have something on or in my face? av 5 möjliga

Författare: Dan Josefsson

År: 2013

Sidor: 553

Förlag: Lind & Co (min utgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-87-5

Sedan blandmissbrukaren Sture Bergwall dömts till rättpsykiatrisk vård efter ett misslyckat rån med gisslantagande 1991 började ett av svensk kriminalhistorias märkligaste fall. Plötsligt började Bergwall under terapi erkänna en lång rad mord. Trots att ingen teknisk bevisning kunde säkras kom Bergwall, eller Thomas Quick som han valde att kalla sig mellan åren 1993 - 2002, att dömas för åtta mord. Där kunde historien ha slutat om inte Bergwall dragit tillbaka alla sina erkännanden i en tv-dokumentär av Hannes Råstam 2008. Journalisten Dan Josefsson börjar nysta i vad som skulle visa sig vara den största rättsskandalen i svensk historia. Vad han hittade var ännu märkligare än en man som lyckats dupera svensk psykvård i 20 år. Han hittade hur idéer och karriärslystenhet effektivt satt skygglappar på utredningen. Alla spåren ledde till samma kvinna - Margit Norell.

Thomas Quick-skandalen är något av det märkligaste som skett i Sverige. Jag visste dock inte hur märkligt allt föll sig förrän jag läste Josefssons bok. Under mina år av högre utbildning har jag lyckats stöta på den psykologiska teorin om bortträngda minnen ett antal gånger. I min enfald trodde jag att det var något som hade misskrediterats i och med SRA-skandalen i USA. Josefsson visar med all önskvärd tydlighet (boken innehåller över 500 fotnoter och 300 källor) hur detta synsätt var rådande på rättpsykiatriska kliniken i Säter (idag Skönviks rättspsykiatriska klinik) långt efter att forskningen visat att det helt enkelt inte var sant.

Under ledning av psykoterapeuten Margit Norell och hennes adepter skulle patienter "minnas" övergrepp som skett i barndomen och även andra bortträngda minnen. Bergwall, som funnits rehabiliterad redan något år efter sin intagning, såg sin chans och började spela psykologerna i händerna. Med lögner, överdrifter och svävande "fakta" insåg han att han kunde spendera mer tid på Säter och dessutom få tillgång till all medicin han ville ha. Bergwall var som sagt en blandmissbrukare och det är inte svårt att se den missriktade logiken bakom beslutet. Vad som sen hände är en total kollaps av svensk rättssäkerhet. Psykologer, poliser och åklagare trodde alla på de absurda historier som Bergwall berättade. Och varför inte? Experterna sa ju att det var fullt möjligt att tränga bort traumatiska minnen.

Josefsson har i viss mån fått kritik för sin metod i och med att han utgett sig för att skriva något helt annat för att få intervjuer med nyckelpersoner i Quick-skandalen. Jag funderade en del över kritiken, men kom fram till att om det finns ett allmänintresse med avslöjandet så är det ett förlåtligt tillvägagångssätt. Om Josefsson inte hade fått nämnda intervjuer skulle många nyckelhändelser i boken inte kunnat beläggas med vittnesmål.

Mannen som slutade ljuga är en utomordentligt viktig bok. Utöver att vara en historieskrivning av den värsta rättsskandalen i svensk historia är den svidande kritik mot bristande vetenskaplig metod inom psykologin. Att Norells idéer kunde härja fritt under så pass lång tid tyder på ett farligt navelskådande som i förlängningen inte bara drabbade Bergwall och de offer han sattes i samband med. Det är många, många svenskar som haft eller har kontakt med psykvården. Att idéer som dessa i princip kunde stå oemotsagda på en av landets viktigaste institutioner för ämnet ifråga gör att det säkerligen drabbat fler. Den oseriösa terapeutiska verksamheten väcker tankar på "fallet Ulf", även det ett scoop som först knäcktes av den i förtid bortgångne journalisten Hannes Råstam. Josefssons bok har satt ord på de delar av psykiatrin som döljer sig bakom dålig vetenskap och sekteristiskt tänkande. Det är och förblir en modern klassiker.

Betyg: 5 galna teorier av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2009 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 1074

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bonnier Förlag AB)

ISBN: 978-0-340-99258-6

Det är en vacker oktoberdag i den amerikanska småstaden Chester's Mill när det otänkbara inträffar - från ingenstans tycks en osynlig vägg omgärda staden. Efter de inledande olyckorna med flygplan och bilar som kraschar mot barriären tvingas stadens innevånare inse att de är totalt avskurna från omvärlden. Chester's Mill är dock inte den sömniga småstad som de flesta trott. I kommunfullmäktige sitter den mer eller mindre maktfullkomlige Jim Rennie och ser sin chans till att stärka sitt grepp om staden ytterligare. Samtidigt försöker Dale Barbara, pensionerad arméveteran, bara göra vad som är rätt och riktigt - en väg som kommer leda honom i direkt konflikt med Rennie på en plats ingen av dem kan fly.

Under The Dome var Stephen Kings längsta bok på många år när den gavs ut 2009. När den även blev en tv-serie några år senare verkade det som att boken skulle bli en betydande del i det pantheon av böcker King byggt upp genom åren. Jag försökte redan 2010 ta mig igenom boken, men andra böcker pockade på uppmärksamhet. Nu inser jag varför jag gav upp för fem år sedan. Under The Dome hade kunnat bli en riktigt bra bok på kanske 400 sidor, men Kings knappt 1100 sidor långa magnum opus är inte bara för långt utan har riktiga problem med karaktärsutveckling och dramaturgi.

Som alltid lyckas King bygga upp ett fascinerande persongalleri med excentriska och riktigt obehagliga typer. Jim Rennie är en riktigt bra skurk i och med att han ser sig själv som Chester's Mills räddning. Han är inte någon ond man, han gör ju bara vad som krävs, enligt honom själv. Lika subtil är inte Junior Rennie, hans son, som pendlar mellan att vara en slemmig mansgris och spritt språngandes galen. Kapitlen med Junior, Jim och deras förhållande till varandra är några av bokens bästa. Dessvärre är protagonisterna inte alls lika intressanta.

Dale "Barbie" Barbara är en av Kings svagaste protagonister på många år. Han besitter inte mycket till personlighet annat än att stå som motpol till Rennie. Dessutom måste jag hålla med Junior om att hans namn är förbaskat löjligt. Varje gång jag läser "Barbie" tänker jag inte på en tuff arméveteran precis. Hans bundsförvanter är i alla fall något bättre, med journalisten Julia Shumway och framförallt 13-årige pojkgeniet Joe "Scarecrow" McClatchey som bästa birollsinnehavare.

Det som fäller Under The Dome är däremot det övergripande temat. King ska helt enkelt inte skriva böcker om politisk kamp och/eller maktfullkomlighet. Man kan tycka att detta ligger nära många av Kings andra böcker, särskilt det sistnämnda temat, men de har i tidigare verk främst varit delteman av en större bild. Korrupta politiker har ofta figurerat i Kings historier, inte minst med religiösa agendor, så på så vis är Rennie inte på något sätt unik för Under The Dome. Man hade ju kunnat tycka att huvudtemat skulle vara den gigantiska barriär som skär av staden från omvärlden, men denna verkar egentligen mest sekundär och som ett sätt att hålla karaktärerna fångade på ett och samma ställe.

Antalet karaktärer är också minst sagt för många. När man behöver ett dramatis personae i början på sin roman, och inte är rysk 1800-talsförfattare, brukar det inte vara ett gott tecken. Resultatet blir att karaktärsutvecklingen sker ryckvis och sällan särskilt trovärdigt. Vad jag däremot får ge King beröm för är att han som vanligt har en kuslig förmåga att skriva karaktärer som inte på något vis censurerar sig själva. Det är något jag verkligen uppskattar med Kings böcker. Karaktärerna är ofta väldigt mänskliga och lidanden och umbäranden beskrivs i all önskvärd detalj.

Till syvende och sist kan jag ändå inte rekommendera Under The Dome. Jag var beredd att ge den en rak tvåa i betyg, men de sista 20 sidornas väldigt påklistrade deus ex machina-slut blir ett minustecken i protokollet. Tv-serien är om inte bra så åtminstone tillräckligt knäpp för att jag ska fortsätta titta. Håll er till den.

Betyg: 2- böcker för långa för sitt eget bästa av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: La Statua Di Carne

Författare: Bruno Enna

Tecknare: Nicola Mari

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-9-5

Dylan kontaktas av en kvinna, Violet, som av okänd anledning blir uppvaktad med poesi i samband med ett antal bestialiska mord. Morden, som inträffat på en av Londons kyrkogårdar, utförs av vad vittnena beskriver som statyer. Offren är människor som inte visar respekt för de döda. Men vem är det som skickar strofer av John Donne till Violet efter varje begånget mord?

Det andra albumet om mardrömsdetektiven Dylan Dog jag satt mina tänder i är ett klart fall framåt från Dylan Dog: Reinkarnation. Det rent serietekniska, från teckning till layout, är bättre i Nicola Maris händer än kollegan Corrado Roi. Mari må inte ha samma inspirationstoppar som Roi har, men håller desto jämnare klass när det gäller perspektiven, vilket var vad jag främst störde mig på i föregående album.

Det som gör Hjärta av sten till ett bättre album än Reinkarnation är dock manuset. Det här med levande statyer är knappast något nytt, men som alla bra historier behövs egentligen bara en liten twist för att göra den intressant igen. Den är inte lika bra som exempelvis det fantastiska Dr Who-avsnittet Blink (2007), men lyckas ändå med en tämligen fräsch och egen tolkning. Sedan att statyer som rör på sig (och tala inte om dockor!) är förbaskat obehagliga är inte fel i sammanhanget det heller. Vidare känner jag att Bruno Enna har gjort mer av en riktig karaktär av Dylan än kollegan Ruju lyckades med i Reinkarnation. Nu vill jag helt plötsligt inte bara fortsätta läsa för den småmysiga skräckkänslan utan även för karaktärerna. Riktigt bra.

Som ni förstår är det här ett riktigt bra seriealbum. Om jag har något att invända på är det tyvärr samma sak som jag påpekade i min recension av förra albumet - ibland känns det som storyn skulle behövt kanske 50 sidor till på sig för att bli den bästa story den kan vara. Det är dock ingen anledning för serie- och/eller skräckdiggaren att skippa Hjärta av sten.

Betyg: 4 mordiska strofer av 5 möjliga