Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 23 oktober 2014 09:45


Författare: Micael Dahlén

År: 2011

Sidor: 186

Förlag: Månpocket

ISBN:  9789172322622

 

Micael Dahlén är till vardags ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han är även hyllad författare och flitigt anlitad föredragshållare. I Monster får vi följa med Dahlén när han utforskar ett ämne som han inte kan släppa - varför är det så många kvinnor och män som drar sig till seriemördare och varför blev just nämnda brottslingar mördare?

 

Dahlén har skrivit en intressant bok, om än något kort. Bokens inledande kapitel, där Dahlén intervjuar Issei Sagawa, Peter Lundin, Dorothea Puentes och Wayne Lo är förvisso intressanta (framförallt öppningskapitlet om Sagawa - den japanske kannibalen), men boken lyfter inte riktigt förrän bokens femte intervjuperson - Charles Manson. Från att ha kunnat hålla sig relativt objektiv i sina intervjuer drabbas Dahlén av Mansons personlighet och tvingas ställa frågan om han själv har blivit ett "fan" av seriemördare. Genom en rad sociologiska experiment ger Dahlén sen svar på sina ursprungliga frågor och kommer till flera hårresande slutsatser.

 

Monster är en bok som förvisso gör en mörkrädd då och då, men samtidigt säger den inte så mycket nytt i ämnet om man har en rudimentär kunskap om psykologi och gärningsmannaprofilering (det riktiga området, inte vad vi ser på tv). Det är därför som boken egentligen inte lyfter förrän kapitlet om Charles Manson. Den som sett intervjuer med Manson vet att han bara i dessa har så nära en demonisk persona som man kan komma. Han drar in dig, fascinerar dig men skrämmer samtidigt livet ur dig. Jag kan bara föreställa mig om hur ett möte ansikte mot ansikte kan påverka en person. Om någon nu levande människa personifierar "kultledare" borde det vara Manson.

 

Jag hade önskat en längre analysdel då denna, tillsammans med mötet med Manson, är den mest intressanta delen av boken. Samtidigt har jag inte egentligen några bra förslag på hur Dahlén hade kunnat gå vidare med sina frågeställningar. Hans metod, som godtas av peer reviewers, är god och i och med att han fått vissa av undersökningsresultaten publicerade i akademiska publikationer borde de hålla måttet. Jag vill dock ha mer! Som underhållningsläsning, med lite rysningar längs ryggraden, fungerar Monster bra, men jag hade önskat att det fanns en utökad utgåva. Kanske något som kommer?

 

Betyg: 3+ kultledare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 oktober 2014 09:06

 

 

Författare: Anders de la Motte

År: 2013

Sidor: 424

Förlag: Pocketförlaget

ISBN:  9789187319297

 

Sex månader efter att Henrik "HP" Pettersson tror att han till slut gjort sig fri från Spelet får han ett sista uppdrag som toppar allt han tidigare gjort. Spelledaren vill att han ska utföra ett attentat mot det prinsessbröllop som planeras i staden. Samtidigt gör hans syster Rebecca snabb karriär inom IT-företaget PayTag. Frågan är om PayTag är att lita på och om HP än en gång kommer lyckas manöverera i Spelets allt mer vindlande intriger.

 

Jag måste erkänna att jag helt enkelt glömde bort Anders de la Motte. Förlåt, Anders! De två första delarna i serien om Henrik "HP" Pettersson, [geim] (2010) och [buzz] (2012), har stått i min bokhylla och väntat på sin polare ett tag nu. När jag hittade hela serien på Erikshjälpen (bästa stället för billiga böcker!) slog det mig att jag helt glömt bort att serien hade avslutats. Nåja, hur som helst är jag glad att även [bubble] tillhör bland de bättre pusseldeckare jag läst i allmänhet och absolut de bästa från Sverige.

 

Anders de la Motte rör sig smidigt i både teknisk jargong som polisväsendet i sina beskrivningar. Med sin bakgrund som säkerhetschef inom IT-branschen och som polis är det inte så konstigt, men det gör de la Motte nästan unikt lämpad till att skriva teknikorienterade thrillers.

 

Det tog ett tag innan jag förstod hur smart de la Motte byggt upp historien i [bubble]. Titeln åsyftar att varje bubbla, må det vara it-branschen eller något annat, förr eller senare kommer spricka. Från mina recensionskollegor på nätet har jag läst besvikelse över att [bubble] har för mycket av allt. Ja, vid en första anblick är den här boken bra mycket mer splittrad än tidigare delar, men jag känner att just det är lite av poängen - bubblorna spricker och de la Motte alluderar till några av vår tids mest kända "bubblor" - framförallt när det gäller konspirationsteorier. Allt ifrån Palmemordet till Kalla kriget kommenteras, men gör det hela tiden med titeln i åtanke - bubblor, liksom konspirationsteorier, spricker om man petar för mycket på dem.

 

Språket är fortsatt bra och framförallt speciellt. Slanguttrycken står som spön i backen, men liksom tidigare fungerar det. Jag gillar karaktärerna och sörjer lite att serien nu är slut. Jag bävar lite inför den kommande filmatiseringen som verkligen kräver sin regissör för att förmedla den paranoia och det tempo som böckerna förmedlar. Det är bara att hoppas på det bästa.

 

Betyg: 4 revolvrar i bankfack av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 13 oktober 2014 09:15

 

 

Svensk titel: Köplust

Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 1992)

Sidor: 702

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-270-3213-2

 

"Everyone loves something for nothing... even if it costs everything."

 

Det har öppnat en fantastisk liten affär i Castle Rock. Affären, "Oumbärliga ting", må se ut som en glorifierad lumphandel, men på något märkligt vis tycks innehavaren, Leland Gaunt, alltid ha vad kunden än vill ha. Det kan röra sig om ett sällsynt baseballkort, ett par solglasögon som tillhört Elvis eller varför inte en amulett som kan ta bort reumatisk smärta? Priserna är också högt överkomliga och om Mr. Gaunt vill att kunderna ska spela någon annan innevånare i Castle Rock ett harmlöst spratt som extra betalning, vad gör det?

 

För vana läsare av Stephen King är den amerikanska delstaten Maine lite som "hemma". King har konsekvent placerat de allra flesta av sina romaner i denna, den mest nordöstra staten i USA. Till denna lokalisering har han skapat en rad fiktiva orter, däribland Castle Rock. Av någon anledning bestämde sig King för att sluta skriva om just Castle Rock och ville således ge staden en stor final med Needful Things - den sista Castle Rock-historien (nåja, den sista i kronologin än så länge i alla fall...). Här försöker King knyta ihop de flesta av sina Castle Rock-berättelser och karaktärer, däribland Cujo (1981), The Dark Half (1989) och The Body (1982), och jag rekommenderar att ni läser dessa böcker innan ni ger er på Needful Things, i synnerhet den sistnämnda. Det är inget måste, men ni kommer få ut mer av berättelsen om ni gör det. Kings tilltänkt grandiosa farväl till en av sina mest kända fiktiva städer är tyvärr ganska ljummet.

 

Här finns intressanta karaktärer som vi ofta lärt känna i tidigare verk. Exempelvis återvänder Ace Merrill från The Body i en stor roll. Det är väl egentligen också det snällaste jag kan säga om Needful Things. Alla som läser mina recensioner av Kings böcker vet att jag mer än gärna försvarar hans litterära stil, som många andra anser vara snacksalig och omständlig. Här är jag dock beredd att hålla med. På de drygt 700 sidorna presenteras en mängd olika bihistorier som skulle kunnat måla upp en tät och sammanhållen historia om det inte just rört sig om 700 sidor. Det går långsamt, kopplingarna är inte alltid logiska och det känns som en av de böcker King kanske har skrivit när han hade en av sina sämre perioder med sitt spritmissbruk. Det funkade när han skrev raka historier med en eller två bihandlingar, men Needful Things har minst tio. Samma sak kan ses i exempelvis The Tommyknockers (1987) fast ännu mer extremt - en massa bihandlingar som inte hänger ihop med varandra på ett särskilt tilltalande eller bra sätt. Här finns bra bihistorier, exempelvis den genomgående storyn om Ace Merrill och stadens sheriff, Alan Pangborn, men för varje bra bihistoria finns det en dålig. Tyvärr blir det till en väldigt splittrad läsupplevelse.

 

Givetvis är temat med Mr. Gaunt solklart. Det här är en version av Faust. Att folk kallar bokens premiss för originell är därför ganska förvånande. Faust är en av de mest välkända legenderna i västvärldens litteraturhistoria och jag skulle våga gissa att de flesta känner till den utan att kanske veta exakt var den kommer ifrån. Det är ganska logiskt att King väljer en Satansbild som sin avslutning för en fiktiv stad han skrivit så mycket om. Om en liten håla inte knäcks av mördarhundar eller onda alter egon krävs något lite tyngre för att få staden att gå under. 

 

Trots att jag är kritisk till hur King väljer att använda sig av Faust kan jag inte såga den här boken totalt. Här finns en del bra saker och framförallt känns den som en "rensning" i Kings komplicerade pantheon. Vissa lösa trådar knyts ihop och Gaunt är en ganska välskriven djävulsfigur. Det är dock knappast en klassiker i Kings bibliografi och inget jag rekommenderar för er som inte är lika stora fans av mannen som jag är.

 

Betyg: 2 städer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Av Ulf - 7 september 2014 14:13

 


Författare: Stephen King

År: 1981 (svensk utgåva 1982)

Sidor: 342

Förlag: Viking Press (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0472-5

 

"He would have died for them, if that had been required. He had never wanted to kill anybody. He had been struck by something, possibly destiny, or fate, or only a degenerative nerve disease called rabies. Free will was not a factor."

 

Cujo, en närmre hundra kilo tung sanktbernhardshund, är tioårige Brett Cambers bäste vän. När Cujo en dag jagar efter en kanin fastnar han med nosen i öppningen till en underjordisk grotta. Grottan är hem till hundratals rabiessmittade fladdermöss. Samtidigt, i en annan del av Castle Rock, utspelar sig ett familjedrama mellan herr och fru Trenton - ett drama som på olika villovägar skickar Donna Trenton med son till familjen Cambers verkstad där en viss hund med röda ögon vaktar...

 

Jag tror det nästan är oundvikligt att växa upp utan att bli åtminstone jagad av en hund. När hundar för tillfället glömmer bort sina otaliga generationer av domesticering och går tillbaka till ett vargliknande stadie är det lätt att känna skräcken krypa längs ryggraden. Själv blev jag ordentligt hundbiten två gånger under min uppväxt, men tack och lov inte av större hundar och definitivt inte av hundar med rabies.

 

Det föll sig som så att för några månader sedan läste jag en artikel om ett utbrott av rabies i Indien. Vi har i västvärlden, i alla fall de senaste 50 åren, gärna förminskat sjukdomen, men för den som inte är insatt i vad den gör med en levande varelse rekommenderar jag att läsa på innan ni läser Cujo. Boken blir mycket mer effektiv i sin skräck på så vis.

 

Cujo är en märklig bok i Kings bibliografi. Många av Kings kritiker menar att han alltid skriver för utsvävande och låter ordbehandlaren löpa fritt utan att återkoppla händelserna till sin huvudstory. I de flesta fall är det att göra det för lätt för sig i sin kritik, men det finns en poäng med den gällande Cujo. Som många kanske redan vet hade King stora problem med spriten under så gott som hela 80-talet. I perioder var han så långt under isen att han skrev på ren rutin. Cujo är den enda bok som King själv säger att han inte har något minne alls av att skriva. För att vara skriven av en stupfull författare är det en fantastiskt bra bok, men den tidigare nämnda kritiken med att låta ordbehandlaren leva sitt eget liv är väldigt tydlig här.

 

Cujo är egentligen två berättelser, båda bra på sitt sätt, som inte riktigt passar ihop i skarvarna. Å ena sidan har vi ett familjedrama hos familjen Trenton som bitvis fungerar bra, bitvis pladdrigt. Å andra sidan har vi historien om just hunden, Cujo. Det är den sistnämnda historien som är den klart bästa och en King mer i fas med sig själv hade kunnat utöka denna och låta Trentonhistorien vara en vag bakgrund. Nu känns det som historierna skiljs åt på tok för mycket innan de förs samman under de sista 50 sidorna. Dessa är däremot väldigt bra och spännande. Framförallt är styckena berättade från hundens perspektiv läsvärda.

 

Till syvende och sist är Cujo en bok som skulle mått bra av en genomarbetning av en nykter King. Den fungerar, men i jämförelse med vilka andra böcker King skrev under sitt lite för glada 80-tal är den ganska medioker.

 

Betyg: 2+ nervsjukdomar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2014 21:33

 


Svensk titel: Sommardåd & Vinterverk

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1983/1984)

Sidor: 592

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1895-5


Det finns novellsamlingar och så finns det novellsamlingar. Visserligen är Different Seasons mer av en samling kortromaner än en antologi av noveller, men den sorteras fortfarande in under det förstnämnda i bokhandlarnas klassificeringar. Hur som helst innehåller Different Seasons fyra kortromaner, varav inte mindre än tre av dem blivit hyllade (nåja, två har blivit hyllade, en snarare bortglömd) filmatiseringar.


Rita Hayworth & Shawshank Redemption inleder samlingen med en historia om en fängelserymning som tar lika delar inspiration från Leo Tolstoy som filmen Escape From Alcatraz (1979). Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för dubbelmordet på sin fru och dennas älskare. När han skickas till det ökända fängelset Shawshank blir han snart bekant med ställets “fixare”, Red. Red och Andy blir vänner och fixaren beskriver deras vänskap de 27 år som Andy spenderar bakom lås och bom.


Givetvis blev den här kortromanen filmen The Shawshank Redemption (1994), hyllad och nominerad till sju Oscars. Filmen har blivit populär och följer sitt källmaterial nästan till punkt och pricka. Det gör att det är svårt att i efterhand skaffa sig en unik uppfattning om just kortromanen utan att man kommer att tänka på filmen. Berättarmässigt fungerar historien bra, men lider av samma problem som filmen: vi har sett det förrut. Jag bestrider inte att Rita Hayworth & Shawshank Redemption är en välkonstruerad fängelsehistoria, men det är just det - den känns något konstruerad. Karaktärerna sticker inte ut tillräckligt mycket för att det ska bli en originell tolkning av fängelselivet. Trots det en helt okej kortroman.


Samlingens andra kortroman, Apt Pupil, är då mycket mer intressant. Tonårige Todd Bowden har en äldre granne som han anklagar för att vara en förrymd krigsförbrytare, Kurt Dussander, som arbetat i nazisternas dödsläger. Efter att först ha förnekat anklagelserna tvingas Dussander erkänna sanningen, men istället för att gå till polisen tvingar Todd honom berätta om lägren och vad de gjorde där - inte bara av intresse utan även som ett sätt att försöka förstå sig själv.


Apt Pupil tillhör de få saker jag läst av King som gjort mig genuint illamående. King, välkänd för att skriva äckliga och blodiga scener, lyckas balansera på den berömda knivsudden och gör berättelserna om lägren så levande och vedervärdiga att i alla fall jag drog efter andan både en och två gånger. Dussander är en intressant karaktär i sig själv. Han är inte ideologisk nazist så mycket som han verkligen, verkligen gillade sitt arbete. Samtidigt är han inte sadistisk i och med att han inte får någon reell njutning av sina handlingar. Istället berättar han sina historier med en illa dold nostalgisk klang om en tid då han var en del av något större än sig själv, även om detta råkade vara en fruktansvärd regim. Även Todd är en intressant karaktär, men här framträder de sadistiska dragen mycket tydligare. Som läsare anar man ganska snabbt att Todd är en sann psykopat som försökt passa in i samhällets mönster men i och med bekantskapen med Dussander börjar detta grepp om verkligheten svikta allt mer. Apt Pupil är en väldigt effektiv och drabbande kortroman där King skapat en av sina mest intressanta antagonoister i Kurt Dussander. Eller om det är han som är antagonisten? Eller är det Todd? Eller båda? Det är upp till läsaren att avgöra.


Samlingens höjdpunkt kommer i den fantastiska The Body. Gordie och hans vänner spenderar de sista sommardagarna mellan mellan- och lågstadiet med att spela kort och snacka skit i en trädkoja. När en i gänget, Vern, råkar höra att hans ligist till storebror hittat liket av Ray Brower, en pojke i deras ålder som försvunnit spårlöst några veckor innan. Gänget beslutar sig för att de ska gå de dryga fem milen till fyndplatsen för att “göra upptäckten” själva, rapportera in fyndet och bli lokalhjältar.


The Body blev filmen Stand By Me (1986) och jag framhåller både kortromanen och filmen som några av de främsta uppväxtskildringarna någonsin. Allt ifrån rädslan för förändring och tonåriga lustar till uppgörelsen med vuxenvärlden och de fördomar denna har gentemot unga beroende på vart de kommer ifrån behandlas. Karaktärsporträtten är utsökta, dialogen känns äkta och Kings målande beskrivningar av framförallt den tryckande hettan får bläcket nästan att rinna av sidorna. Det finns vissa historier och berättelser som känns nästan nödvändiga för att man ska kunna förstå någon i en viss ålder. The Body är en av dessa. Har du någonsin varit (eller vill du någonsin förstå) en tolvårig pojke är den här kortromanen ett måste. Jag kan inte berömma den nog.


Den avslutande kortromanen, The Breathing Method, är tyvärr inte riktigt i samma klass som de övriga. David är en medelålders advokat i New York som blir medlem i en exklusiv herrklubb av ett slag. Utmärkande för klubben är att varje kväll avslutas med en historia berättad av en av medlemmarna. Den mest prestigefyllda historien varje år berättas torsdagen före jul. Dr. Emlyn McCarron berättar den historia som får David att till slut börja ana att klubben inte riktigt är vad den utger sig för att vara. Det är en historia om en ung kvinna, en graviditet och profylaxandning.


The Breathing Method är den enda av samligens kortromaner som inte filmatiserats och det finns en ganska enkel anledning till detta - historien håller inte måttet. King bygger stämningar väldigt fint och historien som Dr. McCarron berättar är riktigt kuslig, men precis när historien är på väg att lyfta tar den slut väldigt abrupt. Det är riktigt synd och jag skulle definitivt vilja att King återvänder till klubben i senare verk. Det finns definitivt bra historier att berätta här, men The Breathing Method känns inte som den bästa metoden (pun intended) för att göra detta.


Två fantastiska kortromaner, en helt okej och en mindre bra. Hur betygsätter man något sådant? Man går helt enkelt på känslan som hela verket ger. Different Seasons är ett lysande exempel på hur helheten kan vara större än delarna. Kortromanernas undertitlar beskriver förloppet av både ett helt år och en människas liv. Det är tillsammans med dessa som Different Seasons säger något om förgänglighet, födelse, död och återskapande. Jag har snart läst alla novell- och kortromanssamlingar som givits ut av King och jag måste säga att Different Seasons är den allra främsta. Det sällsamma tempot, det ständigt underliggande hotet och det bitterljuva i alla historierna bildar tillsammans en väv som lyckas säga något om människan, samhället och metafysiken. Det är stort - inte minst för en författare som de flesta fortfarande avfärdar som slaskskräck.


Betyg: 5 årstider av 5 möjliga  

Av Ulf - 9 augusti 2014 12:24

 


Svensk titel: Den förskräckliga apan och andra berättelser

Författare: Stephen King

År: 1985 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 597

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1134-9

 

"Sooner or later the question comes up in every medical student’s career. How much shock-trauma can the patient stand? Different instructors answer the question in different ways, but cut to its base level, the answer is always another question: How badly does the patient want to survive?"

 

Det kommer nog inte överraska någon när jag säger att Stephen King är en av mina favoritförfattare. Det har blivit mycket King i år, och det kommer nog bli mer. Den här gången var det en bok jag sett fram emot att läsa sedan omslaget skrämde livet ur mig som liten parvel. Av någon anledning har Skeleton Crew varit svår att hitta med det underbart kitschiga apomslaget. Kanske är det bara jag som haft otur, kanske försökte jag inte tillräckligt mycket, men till sist hittade jag inte bara en utan två kopior i en boklåda på en loppis. Skeleton Crew är ännu en av Kings novellsamlingar och som jag skrivit i tidigare recensioner brukar dessa vara av väldigt skiftande kvalitet. Det här är nog den allra jämnaste av de novellsamlingar jag läst av honom och därför också en bra startpunkt för den som vill ge sig i kast med Kings imponerande stora bibliografi. 

 

Samlingen inleds med den kanske mest kända novellen i samlingen, The Mist (1980). För skräckfantaster är det en välkänd titel då det blev en fantastiskt bra filmadaption som King själv tyckte var bättre än hans källmaterial. Jag måste hålla med King om det. The Mist är en bra novell som i korta drag handlar om hur en man och hans son blir instängda i en större matvaruaffär tillsammans med resten av kunderna. Utanför har en tät dimma lagt sig och något lever i den. Framförallt är det slutet på filmen som är vida överlägset novellen, men trots detta är The Mist en bra och spännande öppning på samlingen.

 

Tillsammans med The Mist är mina favoriter i samlingen The Monkey (1980), The Jaunt (1981), The Raft (1982) samt The Reach (1981). Den förstnämnda, föga förvånande den novell som låg till grund för omslaget som skrämde mig som liten, handlar om hur en man återfinner en leksak från sin barndom - en uppvridbar apa som verkar ha den skrämmande egenskapen att varje gång den slår sina cymbaler kommer någon att dö. The Jaunt är en av få noveller på länge som verkligen skrämt mig. Det är inte ofta, men när King skriver science fiction så gör han ofta det jäkligt bra. The Jaunt handlar om en interstellär resa och hur denna skulle påverka människor. Jag vill inte avslöja för mycket, men läs den. Den sista sidan har en riktigt hemsk och bra payoff. The Raft följer fyra collegeungdomar som tänker fira av sommaren genom att simma ut till en badflotte i oktober månad. Väl där inser de att något lever i vattnet och inte vill att de ska komma i land. Den avslutande The Reach är en sällsam spökhistoria om en gammal kvinna som levt hela sitt liv på den lilla ön Goat Island. Faktum är att hon aldrig lämnat ön under sina 95 år. Nu när döden står inför dörren är det dock något som drar henne mot land.

 

Det är klart, här finns en del historier som inte kommer upp i riktigt samma klass som de andra, men på det hela taget är Skeleton Crew en riktigt gedigen samling skräcknoveller. Skippa Cain Rose Up (1968) och The Wedding Gig (1980) och du har en högtidsstund framför dig.

 

Betyg: 4 apskrällen av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 juni 2014 23:30


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Three

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2014 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-980734-7-8

 

Serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos fortsätter där volym 2 slutade. Konflikten mellan Eddard Stark och Jaime Lannister har lett till att den förre inte längre innehar platsen som kungens Hand. Samtidigt har Catelyn Stark tagit Tyrion Lannister tillfånga i den snabbt eskalerande spänningen mellan de båda familjerna. Situationen för de båda döttrarna Stark blir allt farligare i huvudstaden och när kungen dör i en "olycka" verkar allt barka rent åt vintern.

 

Även om jag till en början var något skeptisk till den här adaptionen måste jag säga att den växer för varje volym. Som Martin skriver i sitt förord i volym 1 så är det här "en annan version" av historien och inte ett komplement till vare sig böckerna eller tv-serien. Det må vara så som Martin har tänkt sig, men jag tycker serievarianten fungerar ypperligt som just ett komplement.

 

Jag har i mina recensioner av tidigare volymer varit inne på att jag framförallt tycker att de olika grupperingarna i Martins universum faktiskt presenteras bäst här. Jag har visserligen bara läst de två första böckerna i serien, men det största problemet med Martins författarskap i min mening är just det stora persongalleriet. Det ger visserligen en levande värld, men när utrymme inte ges i samma utsträckning till alla karaktärer blir det lite förvirrande ibland. I serieversionen fungerar tempot ofta bättre än i både tv- och bokvarianter.

 

Cato Vandrare fortsätter sin lysande språkbehandling i översättningen och jag vill ha mer! Killen kan verkligen vrida och vända på fraseringar för att få rätt nyanser och det är inte vanligt när det gäller svenska serieöversättningar. Aparts utgåvor (även The Walking Dead) har generellt mycket bättre språk än många översättningar. Som barn av 80-tal växte jag upp i en ålder med ofta riktigt dåliga svenska översättningar. Som ni kanske kommer ihåg hette Wolverine bland annat "Järven" på svenska och Daredevil "Demonen". Det blev bara så... fel.

 

A Game Of Thrones är en svår titel att recensera. I grund och botten är det här historien som vi har sett den på tv eller läst den i böckerna. För mig fungerar serien främst som det komplement som Martin säger att den inte är. Däremot, vem bryr sig när komplementet är så här tilltalande?

 

Betyg: 4 äsch, tappa inte huvudet nu, Ned av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2014 16:28

 

Originaltitel: The Walking Dead: What We Become

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-6-1

 

Strävan mot att få den något excentriske forskaren Eugene till Washington går vidare. Rick plågas av mardrömmar om sin döda fru och har fortfarande svårigheter att acceptera den betydelse som den telefonlur han bär med sig har för honom. När Rick inser att gruppen befinner sig nära hans gamla hemstad ser han sin chans att skaffa vapen till gruppen. Med nycklarna till sitt gamla jobb på polisstationen ger sig Rick, Carl och Abraham iväg. Men någon från Ricks förflutna väntar på dem i staden och spänningarna mellan Rick och Abraham dras till sin spets.

 

En ny volym av The Walking Dead och ännu en femma. Det börjar nästan bli slentrian att sätta detta högsta av betyg på Kirkmans serieepos, men att göra något annat skulle vara att ljuga. Som i de senaste samlingsvolymerna kan man i del 10 skönja ett klart tema - utveckling och anpassningsförmåga. Jenny Jägerfeld skriver i sitt förord om olika copingstrategier och berättar om de två huvudsakliga områdena - problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Det är bland annat detta som gör The Walking Dead till en så jäkla bra serie; karaktärer reagerar som folk skulle gjort i traumatiska situationer. Det är klart att man ofta i viss mån låter dessa strategier blandas med varandra för att kunna överleva. Det är inte bara traumatiska situationer det gäller utan även i vårt vardagliga liv. Vissa letar efter att identifiera problem och lösa dem, andra vill klara av samma situationer genom att förstå dem.

 

Av egen erfarenhet verkar det som vi ändå har en dominant sida av dessa två extremer. Det är därför som tiden som Rick och Abraham spenderar tillsammans i Att vara eller inte vara blir så pass spännande. Här har vi två utpräglade problemlösare som alltid ställts inför ett "uppdrag" i sina vardagliga liv innan katastrofen. Rick arbetade inom polisväsendet, en organisation som alltid kräver problemlösning på omedelbara förändringar från dag till dag. Abraham arbetade inom militären, en organisation som traditionellt sett lever för mottot att uppdraget är allt. Abraham gick vilse i sin tillvaro när hans liv som en problemlösande kugge i ett stort maskineri gick om intet. Rick går vilse i och med att hans fru dör. Hans nya uppdrag, att skydda gruppen (och framförallt sin familj) har misslyckats. Polariseringen mellan dessa problemfokuserade herrar och mötet med den känslofokuserade överlevaren Morgan blir därför total. Vad jag tror att Kirkman håller på att utveckla med sin serie, fullständigt medvetet givetvis, är att visa på hur en av dessa sidor inte är nog för att klara sig i en lång krissituation. Du måste helt enkelt vara anpassningsbar och skapa en ny vardag mitt i kaoset.

 

Ovanstående gör Att vara eller inte vara till en av de absolut bästa volymerna av The Walking Dead hitintills. På ytan är det som bekant en zombieserie, men jag tror jag sällan eller aldrig har stött på någon som tar denna sättning och använder den som fond för utforskande av mänsklighet såsom Kirkman gör. Lysande!

 

Betyg: 5 hemfarare av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se