Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 15 april 2015 16:01

 


Originaltitel: Dylan Dog: Reincarnazioni

Författare: Pasquale Ruju

Tecknare: Corrado Roi

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-7-1

 

Dylan Dog, före detta anställd vid Scotland Yard, driver numera en detektivbyrå som hanterar fall som polisen kanske inte riktigt vill ta tag i, gärna med övernaturliga inslag. Dylan kontaktas av den vackra Sheena Johnson angående en rad brutala mord som nyligen inträffat i London. Sheena tror nämligen att hon själv kan ha något med morden att göra - även om hon inte kommer ihåg det själv.

 

Dylan Dog är en serie som sedan länge funnits i periferin för mig, men som jag aldrig har tagit mig tid att läsa. Hyllad som en av Italiens mest framgångsrika serier genom tiderna har den sålts i miljontals exemplar och influerat mängder med serieskapare. När nu svenska Ades Media ger ut en rad album tog jag tillfället i akt och satte mig ner och läste ett. Och ja, Dylan Dog är än så länge en småmysig bekantskap med vissa toppar och dalar.

 

Jag gillar verkligen Corrado Rois tecknarstil som till stor del påminner mig om de mer realistiskt tecknade skräckserierna från över Atlanten anno 1950-tal. Han håller dock en tämligen ojämn kvalitet och vissa rutor har klara proportionsproblem. Föga förvånande, då man definitivt kan spåra influenser från den italienska giallo-genren, gäller detta ofta kvinnoporträtten. De är, låt oss säga, ganska "rundade" på sina ställen och Roi försitter inte en chans att visa detta faktum.

 

Manuset är även det relativt ojämnt. Jag gillar karaktärerna, från den arketypiske privatdeckaren Dylan tills hans sidekick Groucho (som tror att han är Groucho Marx), men storytellingen är lite upp och ner på sina ställen. Idén om reinkarnerade mördare är bra och på sina ställen riktigt effektivt utförd. Slutet står dock klart redan efter halva albumet och jag saknade någon form av twist eller överraskning. Om Ruju hade haft fler sidor att arbeta med hade det troligen varit en annan sak. Ett seriealbum av den här typen på 96 sidor känns då och då lite snävt.

 

För diggare av skräck- och detektivserier skulle jag ändå rekommendera att ni införskaffar er ett album eller två. Min recension kanske låter som att jag tycker att albumet är dåligt, men det är snarare det att jag hade förväntat mig lite mer av mitt första möte med en så pass känd seriehjälte. Men, som Malin Rydén skriver i efterordet, kanske är det så att "även vuxna behöver godnattsagor ibland." Gott så.

 

Betyg: 3 italienska Londonskildringar av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 12 mars 2015 21:56

 


Originaltitel: The Walking Dead: Too Far Gone

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-13-1

 

Livet i Alexandria betyder en rejäl omställning från gruppen. Plötsligt behöver de inte se sig om över axeln längre - eller behöver de det? Rick och de andra har svårt att acceptera att ett samhälle som Alexandria kan existera mitt i apokalypsens kölvatten och just Rick kommer på kant med befolkningen när han bryter mot vapenlagarna i sin roll som polis. Samtidigt står det klart att alla ute på vägarna inte är några man vill ha in bakom barrikaderna.

 

Katarina Gospic skriver i sitt förord till denna, den trettonde, volymen av The Walking Dead om hur vår reptilhjärna i mångt om mycket styr våra impulser och däribland den välkända reflexen "fäkta eller fly". Kirkmans trettonde samlade version av sitt magnum opus är ett mästerligt utforskande av just denna. För alla (och vi är många!) som kämpat med ångestproblematik så vet vi exakt vad det innebär att aldrig riktigt kunna slappna av. Reptilhjärnan säger till oss att faran kan finnas bakom nästa hörn och därför spänner vi oss och vi drar oss undan (läs: flyr). I en värld som den i The Walking Dead finns det inte längre några sociala spärrar som reglerar vårt användande av den andra aspekten av reflexen - fäktandet, striden. Kirkman har tagit till fasta på detta i sitt manus och visar med all fruktanvärd tydlighet hur avskalandet av den sociala fernissan kan göra oss till de brutala sällar som vi byggt upp ett helt rättssamhälle för att tygla. Det är inte vackert. 

 

Konflikten mellan Rick och Alexandrias borgmästare är det som verkligen lyfter volym 13. De har båda varit tvingade att göra fruktansvärda saker. Skillnaden mellan dem är att Rick inte har haft någon riktig social kontext att förhålla sig till. Borgmästaren har också utfört handlingar som i en pre-apokalyptisk värld allra minst skulle få honom dömd till livstids fängelse. Han har dock lyckats rationalisera sina handlingar utifrån välkända slagord som "samhällets bästa". Det är här som Kirkman lyser med sin analys. Vi känner igen rationaliseringarna från diverse politikers tal i allmänt och från diktatorer i synnerhet. Det är därför jag också föredrar Ricks sätt att se på saken i den här kontexten - vi kanske ser på våldet med avsmak, men det blir inte riktigt farligt för den stora massan förrän rationaliseringarna kommer in i bilden.

 

Kirkman går från klarhet till klarhet och jag längtar redan efter nästa del. The Walking Dead håller stilen på ett sätt som ingen annan serie gör just nu.

ANNONS
Av Ulf - 10 mars 2015 20:09

 


Originaltitel: The Walking Dead: Life Among Them

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-12-4

 

Gruppen får reda på att Eugene har ljugit för dem hela tiden. Han är inte forskare med tillgång till värdefulla resurser i Washington D.C utan en vanlig gymnasielärare. Precis som gruppen håller på att falla samman dyker dock Aaron upp. Han arbetar som rekryterare åt ett litet samhälle utanför huvudstaden som alltid är på jakt efter nya förmågor. Samhället, kallat för Alexandria, leds av den karismatiske Douglas Monroe och verkar från en början som en idyll mitt i kaoset. Rick kan dock inte slappna av. Är det för bra för att vara sant?

 

Kalla det glömska, kalla det vad ni vill - jag borde ha recenserat volym 12 av den svenska utgivningen av The Walking Dead för ett bra tag sedan. Så blir det ibland. Recensionsexemplaren läggs på hög och högen växer. Det är lite mer pinsamt den här gången eftersom jag själv citeras på baksidan till den här volymen. Jepp, så ligger det till - min första ritkiga blurb i svensk press. Det får jag slå mig lite för bröstet för och upplyser alla intresserade (typ mor och far) att det snart kommer ytterligare ett citat från undertecknad - denna gång på en filmposter. Living the dream!

 

Hur som helst, så borde ni känna till min inställning till The Walking Dead i serieform vid det här laget. Det här är precis lika bra som tidigare och jag kan med rak rygg påstå att TWD kan vara den serie jag läst mest av som haft samma klass precis hela tiden. Jag har några andra personliga favoriter också, men det som skiljer dessa från TWD är att de förstnämnda oftast högst har tio volymer och inte ens då brukar de hålla samma klass rakt igenom. Kirkman imponerar återigen på mig helt enkelt.

 

Radhuseffekten passar tämligen väl att recensera just nu trots allt då den svenska utgivning av TWD i princip är synkad med den amerikanska tv-serien för närvarande. Som läsare av serien vet finns det dock stora skillnader i både berättarteknik, karaktärer och tempo mellan adaptionerna. Även om jag kan föredra tv-serien då och då håller den inte alls samma jämna klass som Kirkmans original. Varenda panel, varenda sida är genomtänkt. Med den tolfte volymen från Apart Förlag känns det lite som att karaktärerna har gått hela varvet runt. De började som civiliserade människor utkastade i en situation där ingen kände sig hemma. Nu är det snarare civilisationen som skrämmer. Det är klart, har överlevnadsinstinkten fått härja fritt så pass länge som den har för karaktärerna blir man säkert misstänksam, men Kirkman lyckas verkligen bygga upp början till en klassisk zombiegenreallegori - vem är det som är monstren egentligen? Vi eller dem?

 

Det finns absolut ingen anledning till att inte införskaffa både den här och efterföljande volym (recension kommer senare i veckan). Det är helt enkelt en fortsättning på en av vår tids bästa serier och även om mycket uppbyggnad sker till nästföljande volym blir det aldrig någonsin tråkigt eller segt. Tempomästaren Kirkman slår till igen!

 

Betyg: 5 radhusmardrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 17 februari 2015 13:37

 


Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva: 2009)

Sidor: 771

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-4165-5296-3

 

"Art is the concrete artifact of faith and expectation, the realization of a world that would otherwise be little more than a veil of pointless consciousness stretched over a gulf of mystery."

 

Edgar Freemantle är en framgångsrik företagare inom byggbranschen som har det mesta i livet. Fru, två utflugna barn det går bra för och ett antal miljoner på kontot. Allt ändras dock när Edgar skadas allvarligt i en arbetsplatsolycka. Förutom att förlora ena armen förlorar han också sitt äktenskap och sitt hus. Deprimerad söker han miljöombyte och finner det på den lilla ön Duma Key, utanför Floridas kust. Duma Key har sedan tidigt 1900-tal varit en tillflyktsort för både kända och okända konstnärer och när Edgars intresse för att teckna övergår till canvasduk inser han att han burit på en nästan gudagiven talang. Allt är dock inte som det verkar på Duma Key. I ett palatsliknande hus bor den åldriga Elizabeth Eastlake med sin assistent Wireman. Elizabeth har burit på en hemlighet om Duma Keys historia sedan hon var barn - en hemlighet som Edgar börjar nysta upp i sina tavlor...

 

Ett vanligt förekommande tema i Stephen Kings romaner under 2000-talet är huvudkaraktärer som varit med om en allvarlig olycka av ett eller annat slag. Det är inte så konstigt med tanke på att King nästan dog efter att ha blivit påkörd 1999. Sällan har han dock skrivit bättre om återhämtande, läkande och förändring än han gör i Duma Key. Edgar Freemantle, som stand-in för King själv, har i mångt om mycket samma skador som King ådrog sig vid olyckan (King fick dock behålla sin arm) och skildringen av vägen tillbaka, med ilska, depression och anklagande är väldigt drabbande.

 

Om bokens första tredjedel handlar om Edgars tillfrisknande så handlar de två avslutande delarna främst om mysteriet som omgärdar Duma Key. Edgars vänskap med Elizabeth Eastlakes assistent Wireman är ett väldigt fint skildrat förhållande liksom hans förhållande till sin ena dotter, Ilse. Här är Duma Key som bäst. Karaktärerna känns trovärdiga och den för King väldigt ovanliga geografiska platsen ger hans språk ett nyskapande som han inte haft på ett tag. Duma Key spelar nästan en karaktärsroll själv i boken och är en verkligt besjälad plats - på gott och ont. I motsats till Kings småorter i Maine är Duma Key inte så mycket en plats där småstadspatriarker styr och ställer utan människan är där på naturens nåder. Det är väldigt effektivt.

 

Dessvärre känns upplösningen lite för "enkel". Den sista tredjedelen ökar i tempo, men King faller tillbaka på många beprövade troper som kanske hade känts okej i några av hans andra böcker, men som sticker ut alltför mycket i jämförelse med den övriga tonen i boken. Det är dock fortfarande det bästa av honom jag läst från det från Kings sida ganska mediokra 00-talet och en bok jag kan rekommendera till både fans och andra.

 

Betyg: 4 nasty men with big teeth av 5 möjliga

Av Ulf - 9 januari 2015 13:41

 


Svensk titel: Geralds lek

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva: 1994)

Sidor: 330

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03979-X

 

“If anyone ever asks you what panic is, now you can tell them: an emotional blank spot that leaves you feeling as if you've been sucking on a mouthful of pennies.”


Jessies och Geralds äktenskap har sett sina bättre dagar. Som ett försök att tända gnistan igen experimenterar de båda med lättare bondage. Jessie är måttligt road, men går med på att ge handbojorna ett försök när paret åkt upp till sin sommarstuga mitt ute i skogen. Efter ett gräl som går överstyr faller Gerald så illa att han dör. Nu sitter Jessie fastbunden i en säng mitt ute i ingenstans... och frågan är om hon är ensam i huset.

 

Gerald's Game är en av Kings kvinnodrivna romaner från tidigt 90-tal där en solförmörkelse på 1960-talet är den gemensamma nämnaren. Likt Dolores Claiborne, i boken med samma namn, definieras huvudkaraktären i Gerald's Game till stor mån av händelser kopplade till nämnda naturfenomen. Medan Dolores Claiborne var en välskriven men tämligen förutsägbar thriller är Gerald's Game snarare en överlevnadshistoria med allt vad detta innebär. King målar med all tydlighet upp den panik och rädsla som Jessie känner i sin situation, men framförallt visar han på hur hon tvingas gå utom sig själv och vad hon tror att hon kan och inte kan göra.

 

Premissen som sådan är briljant. En lek som går överstyr och blir dödligt allvar via en förlupen sekunds rejäla otur. De delar av boken som behandlar Jessies flyktförsök från handbojorna är också de klart bästa och mest spännande. Kopplingen till solförmörkelsen vid Dark Score Lake är tyvärr en annan sak. I ett försök att ge Jessie större karaktärsdjup går King tillbaka till hennes barndom och berättar en förvisso välskriven men också långdragen tillbakablick om sexuellt trauma. Denna gör att boken tappar i det rasande tempo som den byggt upp. Det är ingen dum idé att ha med tillbakablicken, men den hade kunnat kortas med nästan hälften utan att något går förlorat i sig. Likaså är de avslutande 50 sidorna ett rejält stilbrott mot resten av boken och borde helt enkelt inte ha varit med.

 

Gerald's Game hade passat mycket bättre som en kortroman då premissen som sagt är intressant, men inte riktigt lämpad för längden. Boken har dock något som gör att jag inte kan släppa den och med den kommande filmatiseringen lär den börja sälja bättre igen. Gerald's Game må ha sina brister, men med sin tematik och sin brutala överlevnadsskildring är den ändå ett snäpp över genomsnittet för King.

 

Betyg: 3+ skrovmål för hundar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2014 15:56

 


Svensk titel: Hjärtan i Atlantis

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva: 2001)

Sidor: 523

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 0-684-85351-5

 

"Sometimes when you're young, you have moments of such happiness, you think you're living on someplace magical, like Atlantis must have been. Then we grow up and our hearts break into two.”

 

Heart In Atlantis är Stephen Kings uppgörelse med sin egen generation och det amerikanska 1960-talet. Genom två kortromaner och tre noveller får vi följa olika karaktärer som på något sätt alla sammankopplas med antingen Carol Gerber eller Bobby Garfield i den lilla staden Harwich. King har skrivit flertalet novell- och kortromansamlingar utifrån ett visst tema, men mig veterligen är detta den första han skrivit där karaktärerna ständigt återkommer i olika konstellationer. Det gör att det jag brukar klaga på när det gäller Kings noveller, den ojämna kvaliteten, i viss mån vägs upp av den striktare ramen. Därmed inte sagt att alla är lika bra.

 

Den första historien, Low Men In Yellow Coats, utspelar sig 1960 i just nämnda Harwich. Bobby Garfield fascineras av sin nyinflyttade granne, den excentriske Ted Brautigan. En oväntad vänskap mellan generationsgränserna uppstår då unge Bobby och den åldrige Ted båda visar sig ha ett brinnande intresse för litteratur. Men när Ted ger Bobby ett uppdrag börjar den senare inse att allt i staden kanske inte är som det ska vara. Någon letar efter hans nya vän. Någon som klär sig i gula överrockar och patrullerar gatorna - och det är upp till Bobby att se till att de inte får tag i Ted.

 

Den andra kortromanen, som delar namn med bokens titel, Hearts In Atlantis, utspelar sig 1966 på University of Maine. Peter Riley, som tidigare varit en duktig elev, börjar tappa allt mer i betygskatalogerna när han och hans klasskamrater på studiehemmet i princip blir besatta av kortspelet Hjärter (Hearts). Samtidigt som hans betyg börjar dala träffar Peter den politiskt intresserade Carol Gerber och blir blixtförälskad. Med brinnande krig i Vietnam inser Peter att han måste ta ställning samtidigt som han får upp sina betyg. Om inte annat kommer han snart befinna sig i djungeln själv.

 

Dessa två historier utgör den absolut största delen av boken och är också bäst respektive sämst. Low Men In Yellow Coats är ytterligare en av Kings mycket fina barndomsskildringar, men det som skiljer den från de flesta andra han skrivit är det nästan allomfattande mörker den utspelar sig i. Visst har King haft mörka teman i sina barndomsskildringar tidigare, men där protagonisterna i exempelvis IT (1986) eller The Body (1982) har sina vänner och annan gemenskap att förlita sig på känns Bobby väldigt ensam. Visserligen har han sin vänskap med Ted, men eftersom Ted är en jagad man kan han inte "skydda" Bobby från hemskheterna världen utsätter honom för. När dessutom hans bäste vän, John Sullivan, åker iväg på sommarläger (det är alltid sommar i Kings barndomsskildringar) lämnas Bobby att försvara sig själv. 

 

Low Men In Yellow Coats beskriver också den pirrande känsla av ung kärlek man kan få precis innan tonåren i och med Bobbys flickvän Carol Gerber. En händelse i den här kortromanen som involverar just Carol blir en katalysator för resten av boken. Jag vill inte avslöja vad den är (eftersom den kommer så oväntat), men det är nyckelscenen till resterande historier i samlingen. För att få ut så mycket som möjligt av berättelsen krävs det dock att du är bekant med Stephen Kings magnum opus, The Dark Tower (1982 - 2012), då den på ett mycket påtagligt sätt är kopplad till den här serien. Dessa referenser ströks helt när berättelsen filmatiserades under titeln Hearts In Atlantis (2001). Denna film baseras alltså inte på berättelsen med samma namn utan en berättelse i boken med samma namn. Förvirrad än?

 

Low Men In Yellow Coats är bokens bästa historia. King återvänder till sina barndomsskildringar som han är så fruktansvärt duktig på att teckna. Det enda jag egentligen har att invända mot är att den kanske inte är så lätt att förstå för dem som inte läst The Dark Tower, men kopplingen gör det till en liten bonus för King-fans som jag.

 

Bokens andra kortroman, Hearts In Atlantis (förvirrad än?), må kretsa kring Peter Riley och hans politiska uppvaknande, men det är Carol Gerber som är navet allt kretsar kring. Här presenteras även karaktärer som återkommer i novellerna och på så vis är kortromanen ett viktigt inslag i det sammanlagda narrativet. Problemet är att den är på tok för lång. Jag skulle vilja dela av den på hälften och slänga in en ny historia om Bobby på de kortade sidorna. Det hade dels gett boken ett bättre flyt och dels hade det gett lite större insikt i Bobbys uppväxt efter händelserna i Low Men In Yellow Coats. Här finns bra passager, främst de med Carol som här utvecklas till min favoritkaraktär i historierna, men på det hela taget är det på tok för pratigt och förvånansvärt händelsefattigt.

 

De två efterföljande novellerna utspelar sig efter Vietnamkrigets slut och gör nedslag i sidokaraktärers liv från de två kortromanerna. Den första, Blind Willie, utspelar sig under loppet av en dag i december 1983 på en trottoar i New York. Willie Shearman, veteran från kriget, är utåt sett en vanlig affärsman, men när han pendlat till sitt kontor förvandlas han till tiggaren "Blind Willie". Anledningen är en händelse han och hans kamrater utsatte en viss Carol Gerber för när de var unga. En kort och kärnfull novell som leder in till Why We're In Vietnam där John Sullivan (se Low Men In Yellow Coats) anländer till en begravning för en av hans gamla armékamrater, 1994. Under ett samtal med hans gamla befäl får vi  varför John sedan striden i Dong Ha ser en gammal vietnamesisk kvinna, som han kallar för Mama-san, vart han än går.

 

Boken avslutas med den kortaste av de fem historierna, men kanske den som drar mest på hjärtsträngarna. Heavenly Shades Of Night Are Falling utspelar sig 1999 då Bobby Garfield återvänder till Harwich efter mer än 40 års frånvaro. Det finns något han måste göra. Något han lovade en gammal vän. Jag kan inte säga mer om den avslutande novellen utan att spoila överraskningen, men jag måste erkänna att jag fällde en tår eller två när den var slut. Det är det som Hearts In Atlantis också gör allra bäst - det är en samling berättelser som till en början verkar stå för sig själv, men efter man läst titelhistorien börjar man uppleva hur dessa karaktärers öden vävs in med varandra mer och mer. King har helt klart försökt att ge sin bild om hur Vietnamkriget formade hans generation och slutsatsen står att läsa redan i det inledande citatet från Easy Rider (1969): "We blew it". 

 

Det finns en nästan övernaturlig svärta som genomsyrar denna annars tämligen socialrealistiska King-bok. En svärta som kommer ifrån insikten om att de försökte, de kämpade men de misslyckades. Precis som ön Atlantis sjunker Kings babyboomgeneration hur mycket kärlek de än vill ge och ta. Redan i titeln finns det en domedagsprofetia, men på samma sätt ett hoppfullt meddelande - det går att älska även om landet självt sjunker.

 

Betyg: 4 golden oldies av 5 möjliga

Av Ulf - 23 oktober 2014 09:45


Författare: Micael Dahlén

År: 2011

Sidor: 186

Förlag: Månpocket

ISBN:  9789172322622

 

Micael Dahlén är till vardags ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm. Han är även hyllad författare och flitigt anlitad föredragshållare. I Monster får vi följa med Dahlén när han utforskar ett ämne som han inte kan släppa - varför är det så många kvinnor och män som drar sig till seriemördare och varför blev just nämnda brottslingar mördare?

 

Dahlén har skrivit en intressant bok, om än något kort. Bokens inledande kapitel, där Dahlén intervjuar Issei Sagawa, Peter Lundin, Dorothea Puentes och Wayne Lo är förvisso intressanta (framförallt öppningskapitlet om Sagawa - den japanske kannibalen), men boken lyfter inte riktigt förrän bokens femte intervjuperson - Charles Manson. Från att ha kunnat hålla sig relativt objektiv i sina intervjuer drabbas Dahlén av Mansons personlighet och tvingas ställa frågan om han själv har blivit ett "fan" av seriemördare. Genom en rad sociologiska experiment ger Dahlén sen svar på sina ursprungliga frågor och kommer till flera hårresande slutsatser.

 

Monster är en bok som förvisso gör en mörkrädd då och då, men samtidigt säger den inte så mycket nytt i ämnet om man har en rudimentär kunskap om psykologi och gärningsmannaprofilering (det riktiga området, inte vad vi ser på tv). Det är därför som boken egentligen inte lyfter förrän kapitlet om Charles Manson. Den som sett intervjuer med Manson vet att han bara i dessa har så nära en demonisk persona som man kan komma. Han drar in dig, fascinerar dig men skrämmer samtidigt livet ur dig. Jag kan bara föreställa mig om hur ett möte ansikte mot ansikte kan påverka en person. Om någon nu levande människa personifierar "kultledare" borde det vara Manson.

 

Jag hade önskat en längre analysdel då denna, tillsammans med mötet med Manson, är den mest intressanta delen av boken. Samtidigt har jag inte egentligen några bra förslag på hur Dahlén hade kunnat gå vidare med sina frågeställningar. Hans metod, som godtas av peer reviewers, är god och i och med att han fått vissa av undersökningsresultaten publicerade i akademiska publikationer borde de hålla måttet. Jag vill dock ha mer! Som underhållningsläsning, med lite rysningar längs ryggraden, fungerar Monster bra, men jag hade önskat att det fanns en utökad utgåva. Kanske något som kommer?

 

Betyg: 3+ kultledare av 5 möjliga

Av Ulf - 22 oktober 2014 09:06

 

 

Författare: Anders de la Motte

År: 2013

Sidor: 424

Förlag: Pocketförlaget

ISBN:  9789187319297

 

Sex månader efter att Henrik "HP" Pettersson tror att han till slut gjort sig fri från Spelet får han ett sista uppdrag som toppar allt han tidigare gjort. Spelledaren vill att han ska utföra ett attentat mot det prinsessbröllop som planeras i staden. Samtidigt gör hans syster Rebecca snabb karriär inom IT-företaget PayTag. Frågan är om PayTag är att lita på och om HP än en gång kommer lyckas manöverera i Spelets allt mer vindlande intriger.

 

Jag måste erkänna att jag helt enkelt glömde bort Anders de la Motte. Förlåt, Anders! De två första delarna i serien om Henrik "HP" Pettersson, [geim] (2010) och [buzz] (2012), har stått i min bokhylla och väntat på sin polare ett tag nu. När jag hittade hela serien på Erikshjälpen (bästa stället för billiga böcker!) slog det mig att jag helt glömt bort att serien hade avslutats. Nåja, hur som helst är jag glad att även [bubble] tillhör bland de bättre pusseldeckare jag läst i allmänhet och absolut de bästa från Sverige.

 

Anders de la Motte rör sig smidigt i både teknisk jargong som polisväsendet i sina beskrivningar. Med sin bakgrund som säkerhetschef inom IT-branschen och som polis är det inte så konstigt, men det gör de la Motte nästan unikt lämpad till att skriva teknikorienterade thrillers.

 

Det tog ett tag innan jag förstod hur smart de la Motte byggt upp historien i [bubble]. Titeln åsyftar att varje bubbla, må det vara it-branschen eller något annat, förr eller senare kommer spricka. Från mina recensionskollegor på nätet har jag läst besvikelse över att [bubble] har för mycket av allt. Ja, vid en första anblick är den här boken bra mycket mer splittrad än tidigare delar, men jag känner att just det är lite av poängen - bubblorna spricker och de la Motte alluderar till några av vår tids mest kända "bubblor" - framförallt när det gäller konspirationsteorier. Allt ifrån Palmemordet till Kalla kriget kommenteras, men gör det hela tiden med titeln i åtanke - bubblor, liksom konspirationsteorier, spricker om man petar för mycket på dem.

 

Språket är fortsatt bra och framförallt speciellt. Slanguttrycken står som spön i backen, men liksom tidigare fungerar det. Jag gillar karaktärerna och sörjer lite att serien nu är slut. Jag bävar lite inför den kommande filmatiseringen som verkligen kräver sin regissör för att förmedla den paranoia och det tempo som böckerna förmedlar. Det är bara att hoppas på det bästa.

 

Betyg: 4 revolvrar i bankfack av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se