"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2017

Sidor: 384

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-40-7

"Love hurts
Love scars
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts"

Under 2017 års upplaga av Fantastisk Filmfestival kunde man se en reklamfilm för en kickstarterkampanj för att ge ut en samlingsvolym av Kim W. Anderssons Love Hurts-serier. Satt till tonerna av en sockersöt version av Roy Orbisons klassiska låt med samma namn visades kärleksfulla och bedårande tecknade förhållandebilder upp för att några sekunder senare bli till en serieslaktfest utan dess like med ylande elgitarrer. Det är den bästa reklam för en kickstarterkampanj jag sett och jag tröttnade inte ett dugg på den trots att jag i princip såg allt på festivalen.

Det kanske inte är så konstigt. Jag älskar Roy Orbison och jag älskar skräckserier. Därför kunde jag inte heller få boken ur tankarna och när jag till sist hade den tegelstenstunga luntan (1,2 kilo!) i min hand visste jag att Andersson och Apart Förlag lyckats - det här är en deluxeutgåva vars like jag inte sett i svensk handel tidigare. Layout, texterna från gästskapare och det fantastiska omslaget är bara några av sakerna som gör Love Hurts Deluxe till en rent ut sagt skitsnygg bok att ha i bokhyllan.

Hur snygg utgåvan än är måste den bedömas på grund av sitt innehåll. Love Hurts Deluxe låter oss följa med från första rutan till sista i hela utgivningen och det är en minst sagt intressant resa. Man kan se en tydlig progression hos Andersson inte bara när det gäller tecknarfärdigheterna utan även manusen som går från att vara ganska enkla berättelser till att bli allt mer intrikata och utvecklade.

Det som skiner allra klarast från den första episoden och framåt är ärligheten i Andersson berättande. Det är av samma anledning som jag älskar artister som Roy Orbison, Chris Isaak och Johnny Cash. Det är enkla, men aldrig simpla, historier om kärlek och hjärtesorg, och de känns på flera olika nivåer. Det är en viktig skillnad jag gör ovan. "Enkel" är något av det finaste jag kan säga om en historia. "Simpel" är däremot i princip en förolämpning. Och Andersson är aldrig simpel.

Nutida fenomen, såsom dokusåpor och rädsla för besjälad teknik, blandas med tidlösa teman som spökhistorier, vampyrer och annat oknytt. Gemensamt är att de allra flesta av serienovellerna binds ihop av en mycket smittande mörk humor. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i en av bokens avslutande texter går tankarna till EC:s skräckserier från 1950-talet, något som också syns i omslagsdesignen. Eftersom jag länge muttrade om hur dyra alla EC-samlingar var kan Love Hurts Deluxe mycket väl fungera som en inkörsport till den här typen av skräcknoveller.

Jag återkommer till ordet "skräcknovell" då det är detta som Anderssons skapelser påminner mest om. De populärkulturella referenserna är alltid med, men används till att berätta historier och inte som rekvisita. Mycket bra. Dessutom, precis som bra noveller om de är så i serieformat som i endast text, väcker Anderssons diton en nyfikenhet hos mig som hitintills genererat tre egna novellidéer. Om min egen samling blir publicerad kommer Kim W. Andersson tackas.

Så varför inte högsta betyg efter allt detta hyllande? Det ligger helt enkelt tyvärr i en samling och/eller antologis natur att vissa delar inte går hem lika väl som andra. Jag har fortfarande inte läst en samling av något (såvitt jag kommer ihåg) där jag gillade allt. Det kanske inte riktigt är meningen heller. Love Hurts Deluxe är hur som helst en riktigt gedigen samling skräcknoveller som kan beröra, chocka och säkert sätta ett och annat plåster på ett brustet hjärta. För ja, kärlek gör förbannat ont och till det är Love Hurts Deluxe en tydlig och underhållande guide. Och för Guds skull, lyssna på Roy Orbison när du läser den!

Betyg: 4 nej, inte Nazareths version av 5 möjliga

“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””

Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8

Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...

Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!

The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!

The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.

Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.

Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.

Betyg: 5 oy av 5 möjliga

“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”

Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Författare: Mark Frost

År: 2017 (ingen svensk utgåva än)

Sidor: 145

Förlag: Flatiron Books

ISBN: 978-1-5098-0204-3

Inför tredje säsongen av Twin Peaks släppte Mark Frost den i min mening underväldigande The Secret History Of Twin Peaks (2017). Efter att ha följt säsongens utveckling väldigt noga var jag väldigt taggad över boken eftersom den länge, länge inte hade "history" i titeln utan "lives". Den skulle handla om vad som hade hänt under de 25 år sedan vi senast såg karaktärerna. Så blev det inte. Istället fick vi ett tämligen förvirrat narrativ om Project Blue Book och Douglas Milford. Efter tredje säsongen var klar visade det sig dessutom att det i mångt om mycket mest var fluff i Frosts bok. Nej, istället var det den här boken jag ville ha.

The Final Dossier handlar först och främst om seriens karaktärer sedda ur agent Tamara Prestons ögon. Formen är den av en undersökningsroman, i stil med föregående bok, men Tamara fungerar som en mycket mer sympatisk berättare än sin föregångare. Ändå är jag lite besviken. Frosts förra bok vägde in på cirka 350 sidor. I uppföljaren får vi nöja oss med 145 bladvändningar. Det gör att boken känns lite som en eftertanke mer än något annat. Därmed inte sagt att här inte finns kapitel och karaktärsöden som berör.

Jag tänker främst på kapitlet om Coopers kärleksintresse Annie Blackburn vars levnadsöde äntligen får en rejäl beskrivning. Vi får också ett hjärtskärande svar på Coopers fråga "How's Annie?" från säsongsavslutningen för drygt 25 år sedan. Utöver Annies kapitel finns här också mer eller mindre tydliga svar på vad som faktiskt hände Audrey Horne efter bankexplosionen i tidigare nämnda avsnitt och hur hennes liv utvecklade sig. Det är något som fansen efterfrågat och jag måste säga att jag är nöjd med den förklaring och utveckling som ges. Även andra lösa trådar får sin upplösning/förklaring, exempelvis situationen mellan familjen Horne och familjen Hayward.

Tyvärr känns The Final Dossier som något av ett hastverk. Det finns många ställen där mer djuplodande karaktärsanalys hade varit önskvärd och framförallt eftersöker jag fler karaktärsberättelser överhuvudtaget. Med bokens öppna slut (fattas bara annat!) är jag dock tveksam om detta är det sista material vi kommer få från seriens skapare. Det är helt klart en bok för fansen som du bör ha i din bokhylla om du gillar Twin Peaks. Som bok betraktat är den dock lite skakig här och där.

Betyg: 3 karaktärsmord av 5 möjliga

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

"After all, everyone casts a shadow"

Författare: Stephen King

År: 2016 (svensk utgåva 2017)

Sidor: 384

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag, Månpocket)

ISBN: 978-91-7503-611-3

Sju år efter att Bill Hodges, Jerome Robinson och Holly Gibney satte stopp för Brady "Mr. Mercedes" Hartsfield börjar märkliga saker hända. Brady, fast i ett katatoniskt tillstånd i en sjukhussäng, börjar vakna till liv och upptäcker att han har fått en ny förmåga - han kan röra saker med tankarna, men än viktigare har han givits förmågan att ta över andra personers kroppar om dessa på något sätt är försvagade. Nu måste Bill och de andra lista ut hur Brady verkar ha agenter ute i världen utan att lämna sjukhussängen eller ens kunna tala. Och eftersom Bill kämpar mot en annan dödlig fiende, sin egen kropp, är tiden knapp.

Jag var rädd för det här. Sedan jag läste Finders Keepers (2015), andra delen i Bill Hodges-trilogin, har jag dragit mig för att läsa sista delen av en enkel anledning. Jag var rädd för att Kings märkliga beslut att hinta om Bradys övernaturliga krafter skulle ta över historien i en tredje del och att detta skulle vara ett för stort stilbrott jämte de två första delarna. Ibland hatar jag att ha rätt.

Det mest frustrerande med End Of Watch är att jag utan att anstränga mig kan komma på flertalet sätt som Bradys karaktär hade kunnat åstadkomma samma saker utan sin "magi". Om King istället hade fokuserat på exempelvis datorer för rörelsehindrade personer och tagit det därifrån hade Bill Hodges kunnat få en mycket lyckad avslutning. Nu tar tyvärr de övernaturliga inslagen mig helt ur historien i och med det stilbrott de medför. De två första böckerna i serien var hårdkokta deckare utan nonsens och ja, under ytan finns detta kvar, men Bradys krafter ligger som en våt filt över hela narrativet.

Karaktärs- och språkmässigt funkar den tredje boken i serien lika väl som de tidigare. Bland annat har jag fått ett nytt favorituttryck i "tempus is beginning to fugit" och Hodges fungerar lika bra som innan som den grånade hjälten som inte bara slåss mot skurkar utan även sin svikande kropp. Holly Gibneys karaktär har utvecklats en hel del, men behåller samtidigt sin kärna av bedårande oskuldsfullhet.

Detta till trots vet jag ärligt talat in om jag kan rekommendera End Of Watch. Det är bättre att läsa första och andra boken och sluta precis innan epilogen på den sistnämnda. En stor besvikelse.

Betyg: 2 allt blir inte bättre med telekinesi av 5 möjliga

He was after all, a novelist, and a novelist was simply a fellow who got paid to tell lies. The bigger the lies, the better the pay.

Författare: Stephen King

År: 1989 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 460

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: N/A

Thad Beaumont må ha skrivit två böcker som hyllades av kritikerna, men försäljningssiffrorna uteblev. Under pseudonymen George Stark har hans hårdkokta deckare om antihjälten Alexis Machine däremot sålt i miljonupplagor. När en läsare lägger ihop två och två och inser att Stark och Beaumont är samma person bestämmer sig Thad för att ta livet av sin pseudonym. Snart börjar det dock hända märkliga saker. Personer i Thads litterära bekantskapskrets börjar dö på de mest bestialiska sätt - och alla spår pekar mot George Stark.

The Dark Half kan vara en av de böcker av Stephen King jag läst flest gånger. Inte nödvändigtvis för att det är en av hans bästa, men den är väldigt typisk för Kings produktion mot slutet av 80-talet. King berör många av sina tidigare teman under decenniet och gör dessutom ett bokslut över sin egen pseudonym, Richard Bachman, men den här boken. Eller ja, egentligen gjorde han ju inte det eftersom Bachman återkommer gång på gång även efter The Dark Half, men det var ett ärligt menat försök.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ständigt återkommer till The Dark Half. Den tangerar som sagt mycket som King skrivit sedan innan i och med den plågade författarprotagonisten, det komplicerade familjelivet och de övernaturliga händelserna däremellan. Det enda som egentligen sticker ut är karaktären George Stark.

Det är enkelt att teckna en hemsk skurk, men det krävs en riktig mästare för att göra en karaktär så pass obehaglig att den tycks hoppa upp från boksidorna. King är riktigt bra på det där med antagonister och Stark är inte något undantag. Kontrasten mellan Thads övre medelklasstillvaro och Starks råbarkade manér mer hemmahörande i en ruffig bar blir väldigt effektiv. Kanske är det därför jag också gillar boken? Berättelsen har en tradition i det genom litteraturhistorien ofta utforskade temat med dualismen inom människor med en ond respektive god sida. Som sådan fungerar The Dark Half väldigt bra.

När jag läser igenom ovanstående text känns det som jag i viss mån ursäktar mig för att jag gillar den här boken, men det är inte min mening. Jag är dock fortfarande lika vilse när jag läste den den här gången som jag brukar vara. Jag återvänder säkert till den igen om några år och kanske kan jag då sätta fingret på varför jag alltid just tycks återvända. Som bok ligger den över medel i Kings bibliografi och om du gillar sakerna han skrev på 80-talet är chansen stor att du gillar även The Dark Half.

Betyg: 3+ onda pseudonymer av 5 möjliga