Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 11 december 2015 17:03

 


Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

 

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

 

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

 

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

 

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

 

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 8 december 2015 19:30

 


Originaltitel: The Walking Dead: We Find Ourselves

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-15-5

 

Situationen i Alexandria börjar bli ohållbar. Carl ligger medvetslös med ett öga och Ricks ledarskap står i allvarlig förtroendekris - en kris som hotar att spräcka den bräckliga fernissa av fred som präglar den lilla staden. Samtidigt börjar förhållanden spira och andra kan komma att spricka när de överlevande till sist har kunnat andas ut under en längre tid.

 

Något av det bästa med Aparts utgivning av The Walking Dead på svenska brukar vara de förord av mer eller mindre kända skribenter som sätter fingret på olika områden i seriens värld. För volym 15 har man lyckats skaffa en riktig tungviktare i Jonas Gardell. Som stort fan av Gardell är det en alltid en högtidsstund att läsa något nytt han skrivit och det här förordet är inget undantag. Jag vet ingen annan nutida svensk författare som kan väva en mening som: "Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allt för sent." från sin parafrasering av Dagerman till att betyda något ännu större.

 

Det är det som The Walking Dead handlar om i sina bästa stunder - att komma för sent och hur vi hanterar den förödelse det bär med sig. Det kan handla om att komma för sent för att rädda en familjemedlem, så som händer Rick, eller i stor skala på samhällsnivå. Gardell skriver i sitt förord om både den privata och den allmänna apokalypsen. Det handlar både om den rädsla han och andra levde med under tidigt 80-tal för "bögpesten" och om det ständigt övervakande kärnvapenhotet som bara var en knapptryckning ifrån att förgöra oss alla.

 

Volym 15 av The Walking Dead tar det som är seriens absoluta styrka, de "personliga apokalypserna", och sätter dem i kontrast med de större, samhälleliga, frågorna. Det är denna dualism som Kirkman gör så bra. Som läsare har vi följt Rick och hans vänner i 15 volymer nu och en sämre författare än Kirkman hade vid det här laget slagit av på karaktärsutvecklingen och låtit måla sin värld i svartvitt. Det faktum att vi faktiskt känner även för Ricks meningsmotståndare och förstår hur de kommit fram till sina beslut är inte bara stort, det finns ingen annan serie idag som är lika konsekvent välskriven som The Walking Dead.

 

Betyg: 5 personliga apokalypser av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 6 december 2015 11:18

 


Originaltitel: Dylan Dog: I Peccatori di Hellborn

Författare: Tito Faraci

Tecknare: Corrado Roi

År: 2001 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 242

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-01-0

 

Dylan Dog kontaktas för att undersöka de mystiska dödsfall som plågat fängelseön Hellborn. Väl på plats får han inte särskilt mycket hjälp av fängelsedirektören och än värre blir det när Dylan, utan rättegång, hamnar bakom lås och bom. Det är helt klart något som inte står rätt till på Hellborn, men frågan är om det "bara" är vanlig korruption eller om något ännu mörkare ligger bakom?

 

De två tidigare albumen om Dylan Dog utgivna på svenska av Ades Media delade samma problem - de var för korta. Lovande historier fick inte tid att utvecklas och berättartempot blev lidande. Nummer tre i den svenska utgivningen, Hellborn, rättar till nämnda problem. På drygt 240 sidor är det ett av de maffigaste albumen jag har på svenska i min bokhylla. Manusförfattaren Tito Faraci använder tack och lov också detta utrymme till att berätta den bästa historia jag läst med och om Dylan Dog än så länge. Berättelsen känns intressant nog som den mest italienska av de historier jag läst hitintills. Inspiration från landets genrefilmer från framförallt 70-talet blöder igenom här och var. Jag tror exempelvis att Lucio Fulci inte hade varit helt främmande för den här historien.

 

Tecknaren Corrado Roi håller här mycket jämnare stil än han gjorde i Dylan Dog: Reinkarnation och som resultat är det här också det absolut snyggaste albumet i serien. Miljödesignen, framförallt på det gotiskt inspirerade fängelset som gett albumet sin titel, är på topp och de tidigare proportionsproblemen Roi uppvisat finns inte här. Jag måste också ge en eloge till Ades Media vars konsekventa och minimalistiska design av albumens ryggar gör att min bokylla inte ser ut som ett dåligt färgkoordinerat lapptäcke.

 

Hellborn kommer snubblande nära full pott, men faller på målsnöret. Anledningen är att historien inte känns lika tajt berättad de avslutande 30 sidorna som den gjort tidigare, men på det hela taget är det här ett album du inte bör missa. Mitt råd är att du börjar med Reinkarnation för att få en bra karaktärsbakgrund och sen ger dig på Hellborn. Julklappstips till seriediggaren.

 

Betyg: 4+ slemmiga fängelsehålor av 5 möjliga

Av Ulf - 13 november 2015 18:07


 

Svensk titel: Ruinerna

Författare: Scott Smith

År: 2006 (Svensk utgåva: 2008)

Sidor: 509

Förlag: Vintage Books (Svenskt förlag: Bazar Förlag)

ISBN: 978-0-307-27828-9


Scott Smiths The Ruins låter oss följa med sex turister när de ska möta upp med den enes bror på en arkeologisk utgrävning i den mexicanska djungeln. Efter att ha kommit till en stor kulle på ett kalhygge blir de sex tvingade av arga urinnevånare att stanna där. Det finns bara en väg att gå, upp, och längst upp på kullen hittar de tält men inget spår av någon annan. Någonting har hänt de tidigare besökarna och de sex undrar vad när den över kullen helt täckande rankväxten börjar röra på sig efter eget bevåg...

 

När jag för några år sedan såg The Ruins (2008) registrerade jag någonstans i en dunkel minnesvrå att den var baserad på en bok. När jag hittade boken ifråga på ett antikvariat kom jag ihåg att jag hade tyckt filmen var okej, men att den behövde mer karaktärsutveckling. Döm min förvåning när drygt 500 sidor bjuder på mindre av den varan.

 

Det låter som ett intressant upplägg och det är också därför jag orkade mig igenom boken. Någonstans här, tänkte jag, måste det finnas något matnyttigt att grotta ner sig i. Det fanns det inte. Jag läste klart boken igårkväll och när jag inför den här recensionen tänkte på vad jag egentligen kunde säga om de sex karaktärerna kom jag bara ihåg urskiljande drag för två av dem. Det är inget bra betyg.

 

Det som stör mig mest av allt är att The Ruins har potential men det blir aldrig något av den. Smith är skicklig på att bygga upp scener och suspens, men när man efter några hundra sidor lärt sig att denna aldrig mynnar ut i någonting dör intresset även för dessa styrkor. Utforskandet av ruinerna i titeln blir egentligen aldrig av. Merparten av bokens längd utspelar sig på kullen under gassande sol. Om Smith hade lyckats skriva karaktärerna bra hade deras mentala och fysiska nedåtgående spiral kunnat bli väldigt intressant. Nu behandlar han deras umbäranden som chockeffekter till en skräckrulle modell sämre.

 

Med allt detta i åtanke måste jag se om filmen. Det känns som att samtliga inblandade där överträffade källmaterialet med råge - även om det bara var en okej rulle. Håll er borta från boken.

 

Betyg: 1 inte-majblommor-iallafall av 5 möjliga

Av Ulf - 3 september 2015 10:15

 


Författare: David Lagerkrantz

År: 2015

Sidor: 505

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-306073-6

 

Millennium hotas av uppköp från den stora mediekoncernen Serner och Mikael Blomkvist får se sig hånad på sociala medier som en föredetting. När han dras in i en mordutredning angående en professor som sysslat med artificiell intelligens börjar Blomkvist dock vädra morgonluft - inte minst eftersom en viss hacker också verkar ha ett finger med i spelet...

 

Så kom den till sist, den fjärde delen i Millennium-serien. Jag ska inte fördjupa mig i alla turer om bokens vara eller icke vara särskilt mycket utan försöka bedöma Lagerkrantz insats som Larssons efterföljare. Hur förvaltar han det arv som Larsson lämnade efter sig? Efter cirka 500 sidor står det klart att även om Lagerkrantz är en habil författare är han långt ifrån Larssons kaliber när det gäller det avgörande - historieberättande.

 

Låt oss tala klarspråk och säga som det är: Larsson var inte någon lysande författare. Hans klumpiga stil, kvinnoporträtt med hora-madonna-komplex och förskönande av skjutjärnsjournalistiken (och journalisten i sig) blev ganska kvävande i vissa partier av de tre första böckerna. Vad Larsson däremot hade som Lagerkrantz saknar är den furiösa berättarstilen. Larsson hade ett driv i vad han skrev och var en rasande skicklig historieberättare som kunde bygga upp spänning sida efter sida. Detta, i kombination med det "exotiska landet Sverige", tror jag är huvudanledningen till att han slog på så pass bred front internationellt. Det och Lisbeth Salander.

 

Det är klart att det funnits karaktärer som Salander förr, men Larssons porträtt av den androgyna hackern skapade en svallvåg av liknande personligheter i både film och litteratur. Det som gjorde Salander till en så pass intressant karaktär i min mening var att hon var obeveklig. Hon gick sin egen väg, damn the man och allt det där. Framförallt var hon aldrig svag. Hon var en superhjältinna. När Lagerkrantz associerar hennes hackernamn, Wasp, till Marvel Comics karaktär med samma namn och låter hennes fiender ta namn från samma seriebolag blir symboliken nästan löjligt tydlig. Samtidigt kommer Lagerkrantz aldrig ner till karaktärens kärna, den obevekliga och ganska surmulna kvinna som ingen sätter sig på. Istället är Lagerkrantz Salander nästan åt det sentimentala hållet. Visst, hon skjuter, springer, hackar och ligger som förr, men hennes inre monolog känns bara... fel.

 

Lagerkrantz har haft chansen att rätta till de saker hos Larsson som många läsare irriterade sig på, att sätta en personlig prägel på historieberättandet så att säga, men klampar istället in på områden de flesta ansåg fungera. Personligen (och av döma av alla likes jag fick på en Facebook-status om saken är jag inte den ende) hade jag mycket svårt för Larssons skildring av sexualitet i olika former. Alla kvinnor, oavsett ålder, vill ligga med medelålders män. Lagerkrantz skruvar upp detta irriterande drag till elva på förstärkaren. Unga män beskrivs som antingen socialt inkompetenta och naiva eller som bakgrundsbrus. Medelålders män är sexatleter och alla kvinnor vill ha dem. Skämskudden var nära när en 16-årig tjej använder sin sexualitet som vapen mot en medelålders familjefar. Verkligen?

 

Kommer det en uppföljare? Skiter björnar i skogen? Boken avslutas med en cliffhanger som snarare känns en variant av de tecknade serierna jag växte upp med ("Next time, Gadget!") än en kittlande och originell uppbyggnad mot något eget. När bokens förstaupplaga dessutom sålt slut på mindre än två veckor behövs det inte något geni för att lista ut att vi nog kan se fram emot fler Millennium-böcker... hur det nu ska gå. Historieberättandet är trots min kritik helt okej, men det här känns mindre som Larsson och mer som en dussinförfattare i deckargenren gjort ett beställningsjobb. Och så är det ju...

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2015 19:09

 

 

Svensk titel: Om en Buick 8

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2003)

Sidor: 487

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-7434-5737-4

 

"Law enforcement: a case of good men doing bad chores."

 

Ned Wilcox försöker komma över sin fars plötsliga död genom att göra frivilligarbete för samma polisavdelning där fadern arbetade. En dag, när Ned gör lite trädgårdsarbete, dras hans blick till den gamla Buicken stående i ett skjul. Han frågar sin chef, Sandy, om bilen och om han inte kan få köpa den om den ändå bara samlar damm. Vad Ned inte vet är att det är något mycket fel med Buicken i skjul B - kanske något som till och med har med hans fars död att göra.

 

Stephen King och bilar går hand i hand. Dessvärre brukar inte hans bilrelaterade historier vara särskilt intressanta. Kanske är det annorlunda om man inte, som jag, är totalt ointresserad av motorfordon, men jag har alltid svårt att koppla föremålet "bilen" till något mystiskt och skrämmande. From A Buick 8 är dock den första historien med biltema av King som jag tyckt varit riktigt bra.

 

På många sätt är det här en ganska ovanlig bok av King. Den utspelar sig inte i Maine och språkbehandlingen drar mer åt hårdkokt deckare än Kings vanliga, tämligen orerande, språk. Jag tänkte mer än en gång på en övernaturlig Raymond Chandler i både struktur och stil när jag läste den.

 

Språket må vara hårdkokt och avskalat för att vara King, men tematiken är som hämtad från någon av Lovecrafts gamla noveller. Märkliga djur, tentakler och kroppsskräck i form av obduktioner avlöser varandra. Samtidigt är From A Buick 8 en lyckad studie i sorg. Vi har dels Neds sorg över sin far och dels hans arbetskamraters dito. Polispatrullen skildras mer som en familj än Neds riktiga sådana, komplett med auktoritetsfigurer, hönsmamman och "den galne farbrodern" (som lustigt nog bryter på svenska av alla språk). Framförallt har From A Buick 8 en familjär känsla som jag hela tiden ville återvända till och svepas upp i. 

 

Jag vänder mig dock lite mot bokens slut. Precis som med inspirationskällan Lovecraft så är slutet, om inte en besvikelse, så i alla fall inte i nivå med resten av boken. Resan fram tills dess är dock en spännande och intressant lässtund som jag rekommenderar till alla King-fans och även till diggare av spänning med science fiction-förtecken i stort.

 

Betyg: 4 hungriga Buicks av 5 möjliga

Av Ulf - 29 juli 2015 19:45

 


Svensk titel: Signal

Författare: Stephen King

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 350

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-7002-411-5

 

"What Darwin was too polite to say, my friends, is that we came to rule the earth not because we were the smartest, or even the meanest, but because we have always been the craziest, most murderous motherfuckers in the jungle."

 

Clayton Riddell har äntligen lyckats med sin dröm med att sälja sin första grafiska roman. Det borde vara en dag att fira, men plötsligt händer något helt oväntat. Från ingenstans börjar alla som pratar i mobiltelefon att uppträda mycket märkligt och våldsamt. Clayton måste nu fly Boston och hem till sin familj i Maine. Problemet är bara att de våldsamma "mobilarna" börjar efter en ett tag att uppvisa någon form av kollektiv intelligens...

 

Med lika delar inspiration från George Romero som Richard Matheson ger Stephen King sin variant av zombieapokalypsen... eller gör han? Till en början verkar Cell vara en tämligen standardmässig undergångsskildring som vi sett och läst åtskilliga gånger förr. Snart tar dock historien en ny vändning och blir något eget i genren. Det närmsta jag kan jämföra den med är The Omega Man (1971), en av flera filmatiseringarna av Mathesons bok I Am Legend (1954). Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

 

Cell är en förvånansvärt kort bok för att vara King. När King skriver något i den här längden brukar det ges ut som en del av en samling, och det är lite där problemet ligger. King har ett sätt att skriva på som man antingen gillar eller inte, men en av de utmärkande aspekterna av stilismen är hur han låter karaktärsutvecklingen ta sin tid. I Cell finns det inte riktigt tid för både en episk resa, ett "krig" och karaktärsutveckling. Det gör att alla tre delarna i större eller mindre utsträckning blir lidande. Claytons karaktär får inte särskilt mycket bakgrundshistoria utan är en mycket typisk King-protagonist som inte sticker ut på något vis. Den mest fängslande karaktären är istället "mobilarnas" ledare, en trashank utan namn som verkar ta ett personligt intresse i Clayton och hans följeslagare. Hans form av iskall och våldsam logik är en av bokens höjdpunkter.

 

Till syvende och sist lyfter dock aldrig Cell till några högre höjder. Nästa år kommer filmversionen. Förhoppningsvis blir den jämnare. King har skrivit bättre apokalypser på kafferasten.

 

Betyg: 2 apokalypser av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juli 2015 12:49

 


Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

 

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

 

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

 

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

 

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

 

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

 

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

 

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

 

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se