Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 6 augusti 2014 13:01

 


Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank GrilloCarmen Ejogo, Zach Gilford mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975578/

 

The Purge är en period om tolv timmar varje år då inga brottsliga handlingar är straffbara. Som ett sätt att få ur sig uppdämd ilska, hämnas gamla oförätter eller bara leva ut våldsfantasier har The Purge blivit en nationell högtidsstund i det framtida USA. Det är dock inte alla som hyllar den ny helgdagen - den verkar nämligen främst drabba samhällets fattiga...

 

The Purge (2013) var en om inte fantastisk så i alla fall underhållande film. Absurditeten som filmen försökte skildra i och med att göra alla brott lagliga i tolv timmar fungerade som popcornunderhållning. Filmen lyckades till och med få in ett budskap på slutet. Eftersom filmen var en lågbudgetproduktion som gav investerarna mångfaldigt tillbaka på de satsade pengarna blev det givetvis en snabb uppföljare på spektaklet. Det är därför som The Purge: Anarchy existerar - ingen ansats till att föra historien framåt, problematisera eller dylikt utan endast för kalla, hårda pengar. Det gör också att den lilla udd som föregående film hade i sina bästa stunder inte står att finna i uppföljaren.

 

Om ni tycker det är konstigt att jag inte nämner några karaktärer i min korta synopsis har det en anledning - de är totalt utbytbara. Under denna upplaga av The Purge får vi följa fem personer som på ett eller annat sätt har tvingats ta sig fram på gatorna under de värsta våldsamheterna. Jag såg filmen sent igår och kan inte komma ihåg namnet på en enda av karaktärerna. Okej, nu var jag inte helt rättvis. Jag kan faktiskt komma ihåg att huvudkaraktären hade titeln "sergeant". Om jag kollar i rollistan listas han som... "sergeant". Ja... inte ens huvudkaraktären är särskilt viktig här.

 

Så vad är då viktigt i The Purge: Anarchy? Våld. Massvis med våld. Den som läser Skitfinkultur och har sett vilka filmer jag recenserat vet att jag tycker fiktivt våld kan vara riktigt kul. Det finns dock vissa "regler" man bör hålla sig till för att det ska funka som underhållning. Det bör vara överdrivet (exempelvis slashers), se ut att faktiskt göra ont (hong kong-action) och få dig att reagera och/eller rygga tillbaka. The Purge: Anarchy har inget av dessa element. Visst, det skjuts hej vilt och folk dör till höger och vänster men jag kände mig så fruktansvärt oengagerad att det lika väl hade kunnat vara pappfigurer man skjutit på.

 

The Purge: Anarchy klarar att hålla näsan över vattnet av en enkel anledning - produktionen är inte vedervärdig. Är det ett skäl att se filmen i sig? Nej.

 

Betyg: 1 onödig uppföljare som kommer bli fler av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 9 juli 2014 12:46

 

 

Regi: Chris Witherspoon

Manus: Chris Witherspoon

Medverkande: Audrey Walker, Rick Crawford, Chris Witherspoon mfl.

Produktionsbolag:  Big Screen Ventures

År: 2010

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1403987/

 

Dennis Twist är en kämpande författare som arbetar som lärare i kreativt skrivande. Hans fru, Crystal, driver ett eget företag och på det hela taget verkar paret ha ett ganska bra liv tillsammans. Detta ändras snabbt då Dennis visar sig ha en älskarinna som han gör slut med. På vägen hem från det obehagliga mötet lyckas han provocera en biker som inte nöjer sig med diverse handgester eller hårda ord. Plötsligt inser Dennis att han är förföljd...

 

Postern drog in mig. Det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Den påminde mig om diverse 70-tals-rullar som jag verkligen älskar och jag tänkte att den här independentfilmen kunde vara något i samma stuk. Independentregissörer har de senaste åren haft en benägenhet att göra riktigt intressanta hyllningar till sina favoritgenres, så jag måste säga att jag var ganska spänd på att se vad Rage kunde bidra med. För filmkännaren är kopplingen till Steven Spielbergs genombrottsfilm Duel(1971) ganska uppenbar och när Witherspoon till och med låter två karaktärer prata om nämnda film blir Rage inte så mycket en hyllning till genren som den blir en pastisch. Det hade jag kunnat godta om underhållningsvärdet hade varit högt, men allt i Rage är dåligt.

 

Witherspoons manus och regi är skrattretande. Ofta faller han tillbaka på såpoperans berättarteknik med att låta karaktärerna ha inre monologer. Antingen dumförklarar han sin publik eller vet han helt enkelt inte hur han ska få skådespelarna att visa känslor tillräckligt bra. Det är i sig kanske inte så konstigt eftersom alla skådisar, utom Audrey Walker i rollen som Crystal, gör bort sig totalt. Att se skådespelare göra bort sig kan vara kul och jag var på väg att avskriva Rage som en lätt underhållande kalkonrulle. Sen tar Witherspoon ut svängarna och presenterar en av de mest osmakliga scener jag sett på länge.

 

Våldtäktsscener är svåra att få rätt på. Det är ett fruktansvärt brott och om du skildra det på film måste det göras på ett sätt som verkligen känns motiverat för handlingen. I Rage blir en dylik scen bisarrt osmaklig i och med de värdelösa skådespelarinsatserna. Det är också i och med denna scen som filmen tappar från underhållande skräp till enbart skräp. Den är inte riktigt så illa att den förtjänar en nolla i betyg, den gör mig inte arg nog för det, men undvik den här rullen. Jag måste lära mig att sluta titta på posters innan jag läser synopsis...

 

Betyg: 1 och vad fan är Crystal Twist för ett namn?! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 27 maj 2014 17:00


Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

 

 

1.25 The Devil In The Dark

 

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

 

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

 

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

 

 

 

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!



1.26 Errand Of Mercy


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5


Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

 

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

 

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

 

 

Kommer du ofta hit, eller?



1.27.  The Alternative Factor


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

 

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

 

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

 

 

 

Trippy shit



 

 

1.28 The City On The Edge Of Forever

 

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

 

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

 

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

 

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

 

 

Väktaren... vaktar?




Av Ulf - 12 maj 2014 14:30

 


Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

 

 


1.13 The Conscience Of The King

 

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

 

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

 

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

 

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

 

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

 

 

 

For God's sake, Jim! She's 19!

 

 

 


1.14 Balance Of Terror

 

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

 

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

 

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

 

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

 

 

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

 

 

 

 

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

 

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

 

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

 

 

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

 

 

 

 

1.16. The Galileo Seven


Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

 

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

 

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

 

 


Pimp my ride - galactic edition

Av Ulf - 1 maj 2014 18:15

 


Everything Trek del 2: The Original Series 1.5 - 1.8

 

 

1.5 The Enemy Within

 

Sändes: 6/10 1966

Stardate: 1672.1

Manus: Richard Matheson

Regi: Leo Penn

Platser: Alpha 177 (ödeplanet med djur- och växtliv)

Betyg: 4-/5

 

En olycka med skeppets transportör delar Kirk i två personer - en negativ och en positiv. De negativa sidorna hos Kirk gör att hans alter ego löper amok på skeppet samtidigt som hans positiva sidor gör att den tidigare så beslutsamme kaptenen nu har svårt att ens ge order. Samtidigt kämpar besättningen mot klockan för att lösa problemet med transportören för att få hem resten av teamet på Alpha 177 innan de fryser ihjäl.

 

Det första avsnittet av Star Trek som skrevs av en höjdare inom science fiction-litteraturen och ett intressant sådant. Richard Matheson, troligen mest känd för I Am Legend (1954), berättar en variation av Dr. Jekyll & Mr. Hyde, men gör det på ett originellt sätt. Istället för att låta de två versionerna av samma person vara fiender styr Matheson manuset till hur de båda inser att de är nödvändiga delar av varandra. Avsnittet dras dock ner något av den väldigt förlegade kvinnosynen i berättandet. Visserligen får man tänka på att avsnittet skrevs under 60-talet och att allt är en produkt av sin tid, men här finns en scen som känns så främmande från alla senare inkarnationer av Star Trek att det blir väldigt tydligt. Å andra sidan måste man älska ett avsnitt med en enhörningshund. Ja... titta bara på bilden nedan!

 

 

Dude, that's a butt ugly life form!

 

 

1.6 Mudd's Women

 

Sändes: 13/10 1966

Stardate: 1329.1

Manus: Stephen Kandel

Regi: Harvey Hart

Platser: Rigel XII (planet med svåra magnetiska stormar enbart använd för gruvdrift), Ophiuchus III (endast omnämnd)

Betyg: 1/5

 

Kirk ser inget val än att transportera över besättningen från ett transportskepp när detta håller på att explodera. Det visar sig att de enda på skeppet är en excentrisk kapten och tre kvinnor som är på väg till Ophiuchus III som blivande fruar till kolonisatörerna. När Enterprise tvingas söka nödhamn i omlopp runt Rigel XII ser den räddade kaptenen, Mudd, sin chans att ta över skeppet från Kirk och de andra. Till sin hjälp har han sina passagerare, som alla verkar ha lite för bra effekt på den manliga besättningen.

 

Ja, vad säger man om Mudd's Women? Det är det första riktigt usla avsnittet av Star Trek och ett av de som åldrats absolut sämst. Att 60-talets kvinnoideal inte är det samma som idag är en sak, men oftast kan man se tv och film från den här eran och ändå skönja en viss vilja att utvecklas. Det som gör att Mudd's Women lämnar en så fadd smak i munnen på mig är att Star Trek på många sätt var en banbrytande serie när det gällde att visa upp mänskliga rättigheter och allas lika värde, men icke så här. Om åtminstone avsnittet hade haft komiska element att falla tillbaka på hade jag kanske kunnat förlåta det, men nej, hoppa över det här avsnittet.

 

 

 

The Stepford Wives are out in force tonight

 

 

 

1.7 What Are Little Girls Made Of?

 

Sändes: 20/10 1966

Stardate: 2712.4

Manus: Robert Bloch

Regi: James Goldstone

Platser: Exo III (isplanet, tidigare hem för en avancerad civlisation), Earth Colony II, Midas V (endast omnämnda)

Betyg: 4/5

 

Enterprise anländer till Exo III för att etablera kontakt med Dr. Roger Korby - en ledande forskare inom fältet arkeologisk medicin. Kirk och Korbys fästmö, Christine Chapel, möter Korby och hans forskarteam på planetens yta. Chapel, som inte sett sin tilltänkte på nästan fem år, börjar snart ana oråd då Roger uppträder märkligt. Oron blir inte bättre av att en ung kvinna, Andrea, oförklarligt har dykt upp som en del av Rogers team. Det står snart klart att allt på planeten inte är vad det verkar och att Korbys upptäckter där kan ha långtgående konsekvenser.

 

Ett avsnitt som berör de flesta klassiska teman jag associerar med originalserien. Vi har det moraliska dilemmat, frågorna om vad som gör en människa till just en människa och några riktigt bra karaktärsscener. Majel Barrett, fru till Gene Roddenberry, visar att hon inte fick sin roll som Chapel endast på att vara gift med seriens skapare. Chapel är en av mina favoritkaraktärer bland de återkommande birollerna. Hon är helt enkelt cool. Duktig på sitt arbete, vacker utan att vara våpig (ett vanligt problem i TOS) och ofta med en dräpande one-liner i beredskap. Barrett skulle komma att vara en del av franchisen i olika former till sin död 2008. Bland annat gör hon rösten till de flesta datorerna som används i serierna och spelar även Lwaxana Troi, mor till Deanna Troi, i Star Trek: The Next Generation.

 

What Are Little Girls Made Of? är, även om det sällan beskrivs som en fanfavorit, ett riktigt solidt avsnitt och bör finnas med i alla samlingar.

 

 

 

 De där spetsiga bh:arna från 60-talet måste ha varit orsaken till många ögonskador.

 

 

 

1.8 Miri

 

Sändes: 27/10 1966

Stardate: 2713.5

Manus: Adrian Spies

Regi: Vincent McEveety

Platser: Planet utan namn, kopia av Jorden

Betyg: 3-/5

 

Enterprise svarar på ett nödanrop från en planet som i princip är en kopia av Jorden runt 1960. Det stora skillnaden är att planeten inte har några vuxna. Istället befolkas den lilla stad som besättningen besöker av en grupp barn under ledning av den tonåriga flickan Miri och Jahn, en jämnårig pojke. Det visar sig att planeten drabbats av en omfattande pest som haft ihjäl hela den vuxna populationen. Men hur kunde barnen vara immuna? Och varför verkar staden ha varit övergiven i flera århundranden?

 

Miri har en intressant premiss, men faller lite platt på grund av de extremt irriterande barnskådespelarna. Kim Darby är helt okej i rollen som Miri, men för övrigt kan produktionsteamet ha lyckats samla de mest irriterande ungarna de kunde få tag i. Det här skulle inte vara sista gången som Star Trek utspelade sig på en alternativ Jord. Oftast är de här avsnitten ganska bra - inte minst eftersom manusen kan skina igenom de charmiga, men daterade, specialeffekterna. I Miri är det lite hugget som stucket. Här finns bra saker, irriterande saker men inget direkt dåligt.

 

 

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike!"

 

 

Av Ulf - 5 april 2014 18:09


 

 

Regi: Jerome Sable

Manus: Jerome Sable

Medverkande: Minnie Driver, Meat Loaf, Allie MacDonald mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Point Films/XYZ Films/Citizen Jones mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2190838/

 

Efter att deras mor mördas på kvällen av urpremiären av en musikal som skulle blivit hennes biljett till Broadway växer hennes två barn, Camilla och Buddy, upp med en föreståndare på ett sommarläger för teaterintresserade barn. Tio år senare tänker lägret sätta upp samma föreställning som blev moderns sista bestämmer sig Camilla för att provspela för huvudrollen. Men någon har inte glömt vad som hände för tio år sedan...

 

Skräck och musikal kan gå riktigt bra ihop. Två exempel är de fantastiska The Rocky Horror Picture Show (1975) och Little Shop Of Horrors (1986). Den gemensamma nämnaren är total galenskap och catchiga låtar. När dessutom en av skådespelarna från den förstnämnda filmen, Meat Loaf, gör en roll i Stage Fright trodde jag att den kanske skulle fungera okej i alla fall. Och ja, filmen har en del repliker och scener som är riktigt kul, men helheten är riktigt usel.

 

Musiken är inget att skriva hem om och redan där har musikalaspekten gått förlorad. Nu blir sånginsatserna märkbart krystade och jag längtade mest efter de få scener som faktiskt funkar - de med den fruktansvärt överspelande och kitschiga mördaren, komplett i kabukimask! Slasherscenerna gör det mesta rätt faktiskt och är den enda anledningen till att den här rullen hankar sig fast vid en etta i betyg. Det tråkiga är att här finns ett upplägg till en riktigt rolig musikal. Vem kan låta bli att älska en galen hårdrockare som använder knivar som capoklämmor och som hatar dåliga musikaler?

 

Skådespelarna är... tja... där. Meat Loaf har inte särskilt mycket att göra i rullen och när han väl är med sjunger han oftast inte ens. Resterande skådespelare tar mest upp plats. Tar man upp mer plats än Meat Loaf så har man problem. Vad Oscarsnominerade Minnie Driver gör i en liten biroll har jag ingen aning om. Kanske dags att skaffa ny agent?

 

Betyg: 1+ skulle varit en renodlad slasher av 5 möjliga


Av Ulf - 3 april 2014 14:27

 


Regi: Noam Murro

Manus: Zack Snyder & Kurt Johnstad (baserat på Frank Millers seriealbum Xerxes)

Medverkande: Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headay mfl.

Produktionsbolag: Cruel & Unusual Films/Atmosphere Entertainment MM/Nimar Studios mfl.

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1253863/

 

Efter segern över Leonidas och hans 300 spartaner drar Xerxes armé vidare mot de andra grekiska stadsstaterna. Athen är det främsta priset i kampanjen, men Athens flotta, under ledning av den fruktade Themistocles, tänker inte ge upp utan strid. Nöden har ingen lag och tvingar Athen in i en allians med sin forna fiende Sparta för att möta persernas framstormning.

 

Okej, jag erkänner villigt att 300 (2006) har sin charm som popcornunderhållning. Den är givetvis ingen bra film, har en löjlig underton om de onda perserna som hotar vår västerländska civlisation (läs: kriget mot terrorismen) och innehåller flertalet usla rollprestationer, men den är helt enkelt kul för vad den är. 300: Rise Of An Empire tar samma form och lyckas göra den tråkig. Det är en bedrift i sig själv. Medan 300 visste att den ville vara testosteronstinn action utan särskilt mycket hjärna försöker uppföljaren sig på att väva in politiska diskussioner och eviga tal i handlingen. Med tanke på att Zack Snyder inte kan skriva dialog ens under pistolhot och Frank Miller tappade greppet totalt någon gång under 90-talet blir det sövande tråkigt.

 

Actionscenerna fungerar okej när de väl kommer, men även dessa känns sämre än i första filmen. Framförallt har det att göra med att det känns som att manusförfattarna inte har någon aning om hur en båt fungerar. Det gör de stora sjöslagen mer än lite osannolika. Missförstå mig inte, 300 hade tonvis med osannolika saker men jag kände inte att de störde den lilla historia som nu berättades. I uppföljaren känns sjöslagen totalt osannolika och ännu mer som ett tv-spel än första rullen gjorde. Sen har vi den oheliga treenigheten...

 

Den första filmen försökte efterlikna Millers teckningar och gjorde ett ganska gott försök att se seriealbumsmässig ut. 300: Rise Of An Empire överanvänder tre effekter i det oändliga för att skapa "stämning" - glöd som flyger genom luften, korta ögonblick av slow motion och mullrande ljudeffekter till allt. Hela filmen mullrar. Ger du ett tal? Ha muller i bakgrunden. Rider du en häst? Muller. Kastar du ett spjut? Muller. Ljuddesignen är bland det värsta jag hört - någonsin.

 

Det enda som räddar 300: Rise Of An Empire från nollan i betyg är att vissa actionsekvenser trots allt klarar sig undan med hedern i behåll. Så länge de inte håller på och löjlar sig med båtar funkar det okej. Sammantaget är det här dock en vedervärdig film. Räkna med många Razzienomineringar nästa år.

 

Betyg: 1 saknad Gerard Butler av 5 möjliga

 

Av Ulf - 15 februari 2014 20:56

 


Regi: Paolo Sorrentino

Manus: Paolo Sorrentino & Umberto Contarello

Medverkande: Toni ServilloCarlo Verdone, Sabrina Ferilli mfl.

Produktionsbolag: Indigo Film/Medusa Film/Babe Film mfl.

År: 2013

Längd: 142 min

Land: Italien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2358891/

 

Jep är en gammal societetsherre vars stjärna i den italienska kulturnatten tändes av hans enda bok. Nu lever Jep ett bekvämt liv med att skriva krönikor, intervjuer och recensioner, men det är något som saknas. När han nås av beskedet att hans ungdomskärlek dött börjar Jep blicka tillbaka på sitt liv och se det ofullständiga i det.

 

The Great Beauty har jämförts med verk av både Fellini och Rossellini, men denna jämförelse är enligt mig väldigt ytlig. Oj, någon gör en film om en man i Rom som är något svår och djup? Då måste den liknas vid de gamla giganterna. Nej, Paolo Sorrentino är inte någon ny Fellini eller Rossellini. Hans porträtt av Roms kulturella "dekadens" blir bara yta på yta utan egentligen karaktärsutveckling. Ta exempelvis vår protagonist Jep och hans vänner. Samtalen de för säger absolut ingenting. De rapar bara upp samma saker man kan höra i vilka bokcirklar som helst. Det snällaste jag kan säga om Jep är att han ändå har en viss sund distans till det pretentiösa konstdravlet han konsumerar.

 

The Great Beauty klarar sig från en nolla i betyg helt på filmteknik. Det är en förbaskat snygg film, men innehållslös. Det är helt enkelt en jävla massa snack utan några riktiga känslor. Och snackar gör de! Dialogen går i 180, med referenser till Proust här och Aristoteles där. Istället för att faktiskt säga något om vad den verkar vilja göra en ansats till, den åldrande mannens plats i ett nytt samhälle han inte riktigt förstår, blir det ingenting av det hela. The Great Beauty representerar den värsta typen av film - yta framför substans, men ändå hävdande ett djup som inte finns där.

 

Betyg: 1 men de har en dvärg med... det är lite Fellini av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se