Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 14 december 2014 18:11

 


Regi: Frederick R. Friedel

Manus: Frederick R. Friedel

Medverkande: Leslie LeeJack Canon, Ray Green mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1977

Längd: 68 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075710/

 

När en skuldindrivning går överstyr måste tre yrkeskriminella hitta ett ställe att gömma sig på tills polisen letar annorstädes. Valet faller på ett ensligt lanthus som bebos av Lisa och hennes förlamade farfar. Männen tror att det kommer att bli lätt att kontrollera Lisa, men de får snart lära sig att de hade fel.

 

Subgenren rape/revenge inom skräckfilmfältet slog igenom på 70-talet med framförallt Day Of The Woman (I Spit On Your Grave, 1978), men genren hade redan haft flera uppmärksammade variationer. Man kan exempelvis argumentera för att Bergmans Jungfrukällan (1960) ingår i samma tradition. Det du, Bergman och I Spit On Your Grave i samma paragraf! Lisa, Lisa är en tämligen tam variant på temat med överfallen kvinna som tar gruvlig hämnd. Den är idag i mångt om mycket bortglömd (faktum är att jag inte ens kunde hitta en högupplöst poster med originaltiteln) och det kan den fortsätta vara. Lisa, Lisa är nämligen totalt meningslös.

 

Medan både senare och tidigare filmer i genren har försatt tittaren i offrets synvinkel och lyckats få oss empatisera med dem faller Lisa, Lisa redan här. Leslie Lee kan verkligen inte skådespela. Okej, tänker man, de kanske valde en skådespelerska som inte var blyg med att ta av sig kläderna framför kameran. Inte det? Men... om hon inte kan spela och inte spelar i några scener som andra skådespelerskor kanske hade haft problem med, varför blev hon då castad? Detta blev också hennes enda film. Det gäller att gå ut på topp?

 

Nåja, resten av skådespelarna är nästan lika illa. Det är inget gott tecken när den totalförlamade farfadern lyckas väcka mest känsla i filmen. Manuset är en annan historia då det inte alls vet vad det vill vara. Skitig och rå exploitation? Lite kanske. Övernaturlig thriller? Ja, lite det med. Gangsterdrama? Okej, vi slänger in lite av det med då. Allt detta på 68 minuter. Ja, det här är en film på Video Nasties-listan ni kan skippa med gott samvete. När till och med regissören säger att filmen gjorde som "background noise for the kids at the drive-in theatres to make out to" förstår ni kvaliteten. 

 

Betyg: 1 slöseri med film av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Nej, nej, nej. Varken chockerande eller tillräckligt uselt för att bli komiskt.

 

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Tyskland

ANNONS
Av Ulf - 5 november 2014 22:01

 


Regi: Colin Minihan

Manus: The Vicious Brothers

Medverkande: Brittany AllenFreddie Stroma, Melanie Papalia mfl.

Produktionsbolag: Abduction Films/Manis Film/Pink Buffalo Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2960930/

 

April åker med sin pojkvän Kyle och ett gäng kompisar för att fotografera sin fars gamla stuga i skogen inför försäljning. Det som skulle bli en rolig helg urartar dock snabbt när vad som bara kan vara ett UFO kraschar i skogen. Snart är ungdomarna jagade av något långt, grått och riktigt argt.

 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här rullen. Klart att den skulle vara dum, men filmhistorien har tidigare visat att om man vet vad man gör när det gäller aliens som löper amok i små samhällen så kan det ändå bli riktigt kul. Extraterrestrial har i princip samma uppbyggnad som vilken slasherfilm som helst: stuga i skogen, ett gäng ungdomar som mer eller mindre upprepar de vanliga klichéerna, en knäpp gammal man som varnar om faror... ja, ni fattar. Det är riktigt oinspirerat och saknar all charm, förutom en sak - Michael Ironside.

 

För den som inte känner till honom är Michael Ironside kungen av skurk- och antihjälteroller från 70- och 80-talen. Med ett utseende som bara skriker "riktigt störig jävel" är han perfekt för ovanstående karaktärer. Det är därför alltid kul när han får spela något annat än tuffing. I Extraterrestrial är han en riktigt paranoid Vietnamveteran med en lika stor cannabisodling som hjärta. De fåtal scener han är med i gör Extraterrestrial nästan värd att se. Nästan.

 

Det här är helt enkelt en riktigt trist film. Att det krävdes två personer (tillika bröder) för att skriva det här klyschiga manuset är ofattbart. Med en lika habil regi av Colin Minihan kan inte ens Ironside rädda det här skräpet undan ettan i betyg. Skippa den här skitfilmen och leta upp lite skön Ironside-nostalgi från 80-talet istället.

 

Betyg: 1 greys ska inte ha stora munnar! av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 5 oktober 2014 15:30


  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

 

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

 

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

 

 

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

 

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

 

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

 

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

 

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

 

 

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

 

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.


Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

Av Ulf - 15 september 2014 21:27

 


Regi: Kôji Shiraishi

Manus: Kôji Shiraishi

Medverkande: Je-wook Yeon, Kkobbi Kim, Tsukasa Aoi mfl.

Produktionsbolag: Nikkatsu/Zoa Films

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Japan/Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3689908/

 

Den ökände mördaren Sangjoon, skyldig till 18 människors död, rymmer från ett slutet mentalsjukhus och kontaktar sin barndomsvän, journalisten Soyeon. Han vill att Soyeon ska möta honom i en övergiven lägenhetsbyggnad tillsammans med en kameraman för en exklusiv intervju. Det är dock inte en traditionell intervju som Sangjoon har i åtanke...

 

Ja... var börjar jag? A Record Of Sweet Murder är en vedervärdig film som precis klarar sig över en nolla i betyg. I 85 minuter är det en kavalkad av uselt skådespel (underspel utan dess like), ett manus håligt som en schweizerost och ett kameraarbete som är bland det sämsta jag sett även inom found footage-genren. Filmens två sista scener lyckas rädda filmen upp till en etta, även om det är med nöd och näppe.

 

För att en sådan här film ska fungera behöver man ett antal olika beståndsdelar. Den måste ha bra skådespelare för att jag ska orka följa karaktärerna instängda i ett och samma rum. Den måste ha bra dialog, ett manus där karaktärerna agerar logiskt eller i alla fall som om de vore i chock. Karaktärerna i A Record Of Sweet Murder ändrar sina åsikter, tankar och idéer på stående fot flera gånger om. Jag hade kunnat godta detta om de hade agerat som om de vore i chock, men skådespelarna verkar snarare stundtals uttråkade.

 

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den har ett något oväntat slut. Om Kôji Shiraishi hade utvecklat detta och lagt mer vikt vid filmens teologiska aspekter hade det här kunnat bli en okej rulle. Nu blir det 85 minuter av tråk, dåligt skådespel och manus utan poäng tills denna faktiskt kommer cirka fyra minuter från slutet. Detta är dock alldeles för sent. Jag kan inte rekommendera A Record Of Sweet Murder till någon.

 

Betyg: 1 riktigt skakig etta av 5 möjliga

 

A Record Of Sweet Murder visas på FFF 2014, fredagen 26/9, klockan 18:30 på Kino 2

Av Ulf - 15 augusti 2014 15:32

 


Regi: Jonathan Glazer

Manus: Walter Campbell  & Jonathan Glazer (baserat på Michel Fabers roman)

Medverkande: Scarlett Johansson, Jeremy McWilliams, Lynsey Taylor Mackay mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Scottish Screen/UK Film Council mfl.

År: 2013

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA/Schweiz

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1441395/

 

Att försöka skriva en synopsis på Under The Skin är fullständigt överflödigt. Här finns nämligen ingen handling att tala om. Scarlett Johansson spelar en mystisk kvinna, troligen av utomjordiskt ursprung, som åker runt i Glasgow och förför män för att sen döda dem och stjäla deras hud. Varför hon gör detta? Ingen vet.

 

Under The Skin är en bra representant för den värsta typen av skräp som art house film-genren trycker ur sig. En film får mer än gärna vara märklig, surrealistisk eller helt enkelt konstig, det är inte det som stör mig. Vad som stör mig är avsaknaden av ens beståndsdelarna till en välberättad historia. Karaktäriseringen är obefintlig, det verkar inte finnas något manus (och ändå baserades det på en bok?!) och när filmen inte ens lyckas hålla en konsekvent stämning blir det här riktigt trist. När det kommer en liten, liten öppning till karaktärsutveckling fram mot sista akten slås denna dörr igen lika fort som den öppnas på glänt.

 

Den enda anledningen till att det inte blir en nolla i betyg är att filmen trots allt är snyggt gjord. Det gör det inte till en bra film på något sätt, men den gör inte ont att titta på rent estetiskt. Annars är det här 108 tomma minuter utan mål eller mening. Då hjälper det inte hur naken Scarlett Johansson än är i den.

 

Betyg: 1 prettoskithögar av 5 möjliga

Av Ulf - 6 augusti 2014 13:01

 


Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank GrilloCarmen Ejogo, Zach Gilford mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975578/

 

The Purge är en period om tolv timmar varje år då inga brottsliga handlingar är straffbara. Som ett sätt att få ur sig uppdämd ilska, hämnas gamla oförätter eller bara leva ut våldsfantasier har The Purge blivit en nationell högtidsstund i det framtida USA. Det är dock inte alla som hyllar den ny helgdagen - den verkar nämligen främst drabba samhällets fattiga...

 

The Purge (2013) var en om inte fantastisk så i alla fall underhållande film. Absurditeten som filmen försökte skildra i och med att göra alla brott lagliga i tolv timmar fungerade som popcornunderhållning. Filmen lyckades till och med få in ett budskap på slutet. Eftersom filmen var en lågbudgetproduktion som gav investerarna mångfaldigt tillbaka på de satsade pengarna blev det givetvis en snabb uppföljare på spektaklet. Det är därför som The Purge: Anarchy existerar - ingen ansats till att föra historien framåt, problematisera eller dylikt utan endast för kalla, hårda pengar. Det gör också att den lilla udd som föregående film hade i sina bästa stunder inte står att finna i uppföljaren.

 

Om ni tycker det är konstigt att jag inte nämner några karaktärer i min korta synopsis har det en anledning - de är totalt utbytbara. Under denna upplaga av The Purge får vi följa fem personer som på ett eller annat sätt har tvingats ta sig fram på gatorna under de värsta våldsamheterna. Jag såg filmen sent igår och kan inte komma ihåg namnet på en enda av karaktärerna. Okej, nu var jag inte helt rättvis. Jag kan faktiskt komma ihåg att huvudkaraktären hade titeln "sergeant". Om jag kollar i rollistan listas han som... "sergeant". Ja... inte ens huvudkaraktären är särskilt viktig här.

 

Så vad är då viktigt i The Purge: Anarchy? Våld. Massvis med våld. Den som läser Skitfinkultur och har sett vilka filmer jag recenserat vet att jag tycker fiktivt våld kan vara riktigt kul. Det finns dock vissa "regler" man bör hålla sig till för att det ska funka som underhållning. Det bör vara överdrivet (exempelvis slashers), se ut att faktiskt göra ont (hong kong-action) och få dig att reagera och/eller rygga tillbaka. The Purge: Anarchy har inget av dessa element. Visst, det skjuts hej vilt och folk dör till höger och vänster men jag kände mig så fruktansvärt oengagerad att det lika väl hade kunnat vara pappfigurer man skjutit på.

 

The Purge: Anarchy klarar att hålla näsan över vattnet av en enkel anledning - produktionen är inte vedervärdig. Är det ett skäl att se filmen i sig? Nej.

 

Betyg: 1 onödig uppföljare som kommer bli fler av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juli 2014 12:46

 

 

Regi: Chris Witherspoon

Manus: Chris Witherspoon

Medverkande: Audrey Walker, Rick Crawford, Chris Witherspoon mfl.

Produktionsbolag:  Big Screen Ventures

År: 2010

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1403987/

 

Dennis Twist är en kämpande författare som arbetar som lärare i kreativt skrivande. Hans fru, Crystal, driver ett eget företag och på det hela taget verkar paret ha ett ganska bra liv tillsammans. Detta ändras snabbt då Dennis visar sig ha en älskarinna som han gör slut med. På vägen hem från det obehagliga mötet lyckas han provocera en biker som inte nöjer sig med diverse handgester eller hårda ord. Plötsligt inser Dennis att han är förföljd...

 

Postern drog in mig. Det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Den påminde mig om diverse 70-tals-rullar som jag verkligen älskar och jag tänkte att den här independentfilmen kunde vara något i samma stuk. Independentregissörer har de senaste åren haft en benägenhet att göra riktigt intressanta hyllningar till sina favoritgenres, så jag måste säga att jag var ganska spänd på att se vad Rage kunde bidra med. För filmkännaren är kopplingen till Steven Spielbergs genombrottsfilm Duel(1971) ganska uppenbar och när Witherspoon till och med låter två karaktärer prata om nämnda film blir Rage inte så mycket en hyllning till genren som den blir en pastisch. Det hade jag kunnat godta om underhållningsvärdet hade varit högt, men allt i Rage är dåligt.

 

Witherspoons manus och regi är skrattretande. Ofta faller han tillbaka på såpoperans berättarteknik med att låta karaktärerna ha inre monologer. Antingen dumförklarar han sin publik eller vet han helt enkelt inte hur han ska få skådespelarna att visa känslor tillräckligt bra. Det är i sig kanske inte så konstigt eftersom alla skådisar, utom Audrey Walker i rollen som Crystal, gör bort sig totalt. Att se skådespelare göra bort sig kan vara kul och jag var på väg att avskriva Rage som en lätt underhållande kalkonrulle. Sen tar Witherspoon ut svängarna och presenterar en av de mest osmakliga scener jag sett på länge.

 

Våldtäktsscener är svåra att få rätt på. Det är ett fruktansvärt brott och om du skildra det på film måste det göras på ett sätt som verkligen känns motiverat för handlingen. I Rage blir en dylik scen bisarrt osmaklig i och med de värdelösa skådespelarinsatserna. Det är också i och med denna scen som filmen tappar från underhållande skräp till enbart skräp. Den är inte riktigt så illa att den förtjänar en nolla i betyg, den gör mig inte arg nog för det, men undvik den här rullen. Jag måste lära mig att sluta titta på posters innan jag läser synopsis...

 

Betyg: 1 och vad fan är Crystal Twist för ett namn?! av 5 möjliga

Av Ulf - 27 maj 2014 17:00


Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

 

 

1.25 The Devil In The Dark

 

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

 

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

 

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

 

 

 

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!



1.26 Errand Of Mercy


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5


Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

 

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

 

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

 

 

Kommer du ofta hit, eller?



1.27.  The Alternative Factor


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

 

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

 

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

 

 

 

Trippy shit



 

 

1.28 The City On The Edge Of Forever

 

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

 

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

 

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

 

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

 

 

Väktaren... vaktar?




Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se