Regi: Naji Abu Nowar

Manus: Naji Abu Nowar & Bassel Ghandour

Medverkande: Jacir Eid Al-Hwietat, Hussein Salameh Al-Sweilhiyeen, Hassan Mutlag Al-Maraiyeh mfl.

Produktionsbolag: Bayt Al Shawareb/Noor Pictures/Immortal Entertainment

År: 2014

Längd: 98 min

Land: Förenade Arabemiraten/Jordanien/Qatar/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3170902/

I den ottomanska provinsen Hijaz (i dagens Saudiarabien) försöker en grupp beduiner eskortera en brittisk soldat till sina egna mitt under brinnande första världskrig. Regionen, ostabil i sig själv, hemsöks av väpnat motstånd mot det ottomanska styret och snart hamnar gruppen i ett bakhåll. Theeb, en pojke omkring tio år gammal, lämnas ensam att klara sig mot elementen. Eller är hans ensam?

Jag var ganska spänd på den här filmen eftersom det mesta som kommer från arabiska halvön och får betydande internationell spridning brukar åtminstone vara sevärt. Theeb är dessvärre ett riktigt stolpskott. Det fantastiska landskapet till trots är det uselt spelat, har ett icke-engagerande manus och en fotograf som inte vet att utnyttja just den scenografi som öknen bjuder på.

Theeb själv är en väldigt irriterande karaktär. Inte nog med att han aldrig gör vad någon säger till honom - han genomgår inte någon som helst karaktärsutveckling trots allt som händer honom. Kanske är det kulturella koder som jag inte plockar upp, men det är märkligt att den här filmen har blivit hyllad nog för en Oscarsnominering. Jag ser en del film (no shit, Sherlock) och brukar vara duktig på att se infallsvinklar från olika kulturer som om jag inte förstår direkt kan läsa mig till en djupare innebörd av. Inte så med Theeb. Det här är dåligt i alla kontexter.

Theeb beskrevs för mig som en västern satt på den arabiska halvön. Visst, jag kan se influenserna till viss mån, men jag kan bara sträcka mig till en dålig västern satt på den arabiska halvön. Synd och skam att det här skräpet fick en nominering som kunde gått till så mycket mer välförtjänta filmer.

Betyg: 1 ökenvandring av 5 möjliga

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Matthew Robbins

Medverkande: Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2554274/

Sedan hennes mor dog har Edith kunnat se hennes spöke. Spöket kommer med varningar om något som kallas för Crimson Peak. Fjorton år senare har Edith inte sett några spöken på många år. När den glamoröse Thomas Sharpe kommer in i hennes liv börjar dock spökena göra sig till känna igen - inte minst när hon flyttar med Thomas till England och hans gamla fallfärdiga kråkslott... som bara råkar kallas Crimson Peak...

Hör upp, fanboys - Guillermo del Toro är inte nu och har aldrig varit en bra regissör. Hans filmer är yta utan substans och alla som dyrkar Pan's Labyrinth (2006) har usel smak. Så, har jag gjort er tillräckligt sura nu? Crimson Peak är nämligen mer av samma sak. Det är design som visserligen är snygg men som är så mycket av allt att den nästan blir en parodi på sig själv. Gotisk arkitektur, femarmade ljusstakar, lite steampunk och att allt ser så där "charmigt" slitet ut. Var och en hade dessa saker fungerat bra, men tillsammans blir det ungefär som att slänga ihop en prinsesstårta med en hamburgare - en jävla röra av enskilt goda saker.

Likaså, del Toro kan inte regissera skådespelare. Huvudtrion med Wasikowska, Hiddleston och Chastain är vanligtvis duktiga skådespelare, men det ständiga överspelet i Crimson Peak skadar dem alla. Speciellt Wasikowska har någon slags dumbass-in-distress-kvalitet här som jag inte sett i någon annan roll hon gjort. Hiddleston kommer undan med hedern i behåll, men Chastain har även hon ett överspel som tar mig helt ut ur filmen.

Nåja, även om manuset telegraferar i princip allt som ska komma att hända är det i alla fall trevligt att här finns kopplingar till litterära klassiker som inte används särskilt ofta (vilka får ni klura ut själv!) och även hyllningar till bra mycket bättre verk i filmhistorien. Det är väl också det snällaste jag kan säga om den här sentimentala och förutsägbara smörjan. Replikskiften som: 

"You lied to me!"
"I did."
"You poisoned me!"

"I did"

"You said you loved me!"
"I do."

... blir spiken i kistan på det här skräpet. Kan vi sluta låtsas som del Toro är duktig på det han gör nu?

Betyg: 1+ vi slapp ögonfetischen i alla fall av 5 möjliga

Svensk titel: Ruinerna

Författare: Scott Smith

År: 2006 (Svensk utgåva: 2008)

Sidor: 509

Förlag: Vintage Books (Svenskt förlag: Bazar Förlag)

ISBN: 978-0-307-27828-9

Scott Smiths The Ruins låter oss följa med sex turister när de ska möta upp med den enes bror på en arkeologisk utgrävning i den mexicanska djungeln. Efter att ha kommit till en stor kulle på ett kalhygge blir de sex tvingade av arga urinnevånare att stanna där. Det finns bara en väg att gå, upp, och längst upp på kullen hittar de tält men inget spår av någon annan. Någonting har hänt de tidigare besökarna och de sex undrar vad när den över kullen helt täckande rankväxten börjar röra på sig efter eget bevåg...

När jag för några år sedan såg The Ruins (2008) registrerade jag någonstans i en dunkel minnesvrå att den var baserad på en bok. När jag hittade boken ifråga på ett antikvariat kom jag ihåg att jag hade tyckt filmen var okej, men att den behövde mer karaktärsutveckling. Döm min förvåning när drygt 500 sidor bjuder på mindre av den varan.

Det låter som ett intressant upplägg och det är också därför jag orkade mig igenom boken. Någonstans här, tänkte jag, måste det finnas något matnyttigt att grotta ner sig i. Det fanns det inte. Jag läste klart boken igårkväll och när jag inför den här recensionen tänkte på vad jag egentligen kunde säga om de sex karaktärerna kom jag bara ihåg urskiljande drag för två av dem. Det är inget bra betyg.

Det som stör mig mest av allt är att The Ruins har potential men det blir aldrig något av den. Smith är skicklig på att bygga upp scener och suspens, men när man efter några hundra sidor lärt sig att denna aldrig mynnar ut i någonting dör intresset även för dessa styrkor. Utforskandet av ruinerna i titeln blir egentligen aldrig av. Merparten av bokens längd utspelar sig på kullen under gassande sol. Om Smith hade lyckats skriva karaktärerna bra hade deras mentala och fysiska nedåtgående spiral kunnat bli väldigt intressant. Nu behandlar han deras umbäranden som chockeffekter till en skräckrulle modell sämre.

Med allt detta i åtanke måste jag se om filmen. Det känns som att samtliga inblandade där överträffade källmaterialet med råge - även om det bara var en okej rulle. Håll er borta från boken.

Betyg: 1 inte-majblommor-iallafall av 5 möjliga

FFF 2015 Dag 12: Ask me what it means!

En känd internetkritiker har en återkommande fras när han recenserar film som vill göra anspråk på att vara mer djup och intellektuell än den lyckas med: "Ask me what it means!". Det syftar till hur regissören och/eller manusförfattaren använder sig av symbolik för att dölja faktumet att det är en väldigt tom film hen har gjort. Kvällens första film var ett ypperligt exempel på denna fras.

H. (2014) låter oss följa några personer inför och efter en händelse som kanske (eller kanske inte) är en exploderande meteor över staden Troy, New York. Till och börja med har vi Helen med maken Roy. Helen spenderar merparten av sina dagar med en docka som hon tar hand om som ett riktigt barn, en så kallad "reborn-docka". Roy tycker Helen börjar bli lite jobbig på gamla dar och vill helst av allt bara hänga med sin kompis. Sen har vi Helen den yngre (oooooh, symbolism!) som arbetar som konstnär tillsammans med sin partner Alex. När... vad det än är händer börjar Roy och Helen d.y uppträda konstigare och konstigare och... that's it.

En film som börjar med ett citat från Homeros och utspelar sig i ett modernt Troja balanserar på en farlig lina redan där. När vi sen börjar kasta in symbolik 1a i form av hästar (välkommen till Introduktion till modern film, grundkurs) och pretentiösa konstnärskaraktärer ("allt skapande sker i konflikt") var jag trött redan efter 20 minuter. Riktigt pinsamt blir det när man tänker på filmens karaktärsnamn. Roy? Verkligen? Var ni så lata att ni bara strök "T" framför? Och Alex? Väldigt subtilt.

För mig har film alltid varit ett visuellt berättande medium. Du kan berätta en komplex historia, du kan berätta en enkel, men för att bli intressant överhuvudtaget måste den ha någonting den vill förmedla. H. förmedlar ingenting alls. Här finns ansatser till tematik, men när ingenting utvecklas blir det bara yta - hur mycket djup den än vill förmedla. Om en film brister i förmedlingen är det helt enkelt ingen bra film längre.

Jag har sågat två filmer i årets festivalprogram tidigare, men H. gör mig uppriktigt förbannad. Det finns ingen räddande faktor här. Att den sedan påstås vara delvis science fiction... var är vetenskapen? Fiktionen, ja, men bara för att man alluderar till yttre rymden då och då gör inte en berättelse till science fiction. Folk som inte läst Homeros och andra berättelser om Troja brukar förutsätta att dessa berättelser är svåra att ta till sig. Det är de inte. När du väl kommit förbi språket är det väldigt enkla historier som man kan hitta botten efter botten i. Den enda botten som finns i den "moderna version" H.  försöker sig på är avgrundsnivån under ett täcke skräp. H. symboliserar den värsta typen av film jag vet. Det finns tekniskt sämre filmer, det finns mer förvirrande filmer, men H. lyckas med att vara något av det mest ointressanta jag sett på duk under 2015 och att vara ointressant är en långt större synd än tafflig teknik. 0 sömnpiller av 5 möjliga.

Då var förfilmen, Threser (2015), desto bättre med sina estetik som hämtad ur en H.P Lovecraft-novell. En man lever instängd i ett hus, för att hålla någon eller något utanför, men detta går givetvis inte vägen. Mycket snygg design och ett koncept som jag skulle vilja se i en längre variant.

Kvällens andra film, antologin German Angst (2015),  hade således inte särskilt svårt bli bästa filmen för kvällen. De tre tyska filmskaparna Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski och Andreas Marschall har gjort varsin kortfilm på temat rädsla, våld, sex och Berlin. Jag är svag för bra antologifilmer, men det är sällan man hittar någon sådan där ett eller flera av segmenten inte drar ner de andra. German Angst faller in under en annan kategori - den är relativt jämn, men inte lysande i någon av delarna.

Den första delen, Buttgereits Final Girl, är den visuellt mest intressanta av de tre. Den handlar om en ung flicka som bor ensam tillsammans med sina marsvin. Eller är hon ensam? I ett av rummen i lägenheten ligger en vuxen man bunden...

Kosakowskis Make A Wish låter oss följa ett dövstumt par som attackeras av ett gäng nynazister, men kanske har de en osannolik väg ut från situationen. Den avslutande Alraune av Marschall följer en mans upptäckt av en hemlig sexklubb i Berlin och den speciella sexuella utlevelsen de sysslar med där. Marschalls del är också den bästa av de tre, även om samtliga har sina poänger.

Gemensamt för alla delarna är att de är väldigt våldsamma och i viss mån fokuserar på sexualitet. Fattas bara med Buttgereit, regissör till den klassiska chockrullen Nekromantik (1987), som en av upphovsmännen. Medan just Buttgereits del som sagt är den mest intressant visuellt är Marschalls den bästa rent storymässigt och för tankarna till 70-talets giallorullar. Hårdkokt, sexigt och spännande berättar Marschall en tät historia som de tre filmarna klokt nog har lagt sist i trilogin. Mittendelen, Make A Wish, har några riktigt brutala chockscener, men står som den som är lite, lite svagare än de två övriga. Huvudanledningen är att skådespelet brister på sina ställen och att jag känner att man kunde gjort mer av själva ramberättelsen än man gör.

Den ganska vaga tematiska kopplingen gör dock German Angst en björntjänst. Den är fortfarande sevärd, men det finns bättre antologifilmer i skräck- och thrillerfacken. 3 fast stort plus för soundtracket av 5 möjliga.

Ikväll blir det triss på Kino med hemska graviditeter i Lyle (2014), ungerska kawaii-flickor i Liza, The Fox Fairy (2015) samt våldsam hämnd i The Demolisher (2015), 19:00, 21:00 och 23:00 som vanligt.

FFF 2015 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

Första lördagen på festivalens Lundadel blev en lugn tillställning för min del. I och med att jag lyckats se två av kvällens filmer i förväg blev det endast norska spökerier på duken igår. Recensioner av gårdagens två andra filmer, Knock, Knock (2015) och Nina Forever (2015), hittar du under respektive länk.

Villmark Asylum (2015) handlar om hur ett arbetslag ska utföra en saneringsgenomgång i ett nedlagt mentalsjukhus mitt ute i de norska skogarna. Snart träffar de på Karl, långtida vaktmästare och boende på sjukhuset, som inte alls är särskilt intresserad av att se främlingar klampa omkring i huset utförandes förberedande arbete för rivning. När märkliga saker börjar hända i bygget tvingas dock laget inse att Karl kanske inte är den ende kvarvarande på sjukhuset. Och vem är det som skriver "hilfe" på väggarna överallt?

Pål Øie startade en norsk skräcktrend med sin första film om de stora norska skogarna. Samtidigt hittade han det gamla sjukhuset som uppföljaren utspelar sig i. Och vilket fynd! Byggnaden, vars namn jag inte kan hitta trots idogt googlande, spelar den definitiva huvudrollen när mörka hemligheter från Norges förflutna grävs upp till ytan. I och med att byggnaden skulle rivas även i verkligheten är den nedgången till den gräns att den nästan tycks få eget liv. Kombinera detta med de becksvarta skogarna utanför och du får en unik miljö.

Tankarna gick till en av mina favoritfilmer på temat, den sorgligt underskattade Session 9 (2001) kombinerat med Silent Hill (spelserien, inte "filmen"). Samtidigt har filmen en mycket tydlig norsk, eller snarare nordisk, touch. Bäst i skådespelarensemblen är Tomas Norström som den extremt surmulne Frank, en karaktär som man lär sig älska att hata. Det som i viss mån sänker filmen är dock manuset. Efter en bra start blir det några vändningar för mycket framåt mitten för att sedan tappa ganska mycket logik mot slutet. Med ett snyggt foto, bra skådespelarinsatser och en sjukt bra inspelningsplats (pun intended) är dock Villmark Asylum väl värd din tid! 3 nitiska vaktmästare av 5 möjliga.

Ikväll bejakar jag mina gamla punkideal i japanska Love & Peace (2015) för att sedan kolla in den amerikanska remaken på franska Martyrs (2015), 18:30 respektive 20:45 på Kino. Var där eller var fyrkantig.

Regi: Eli Roth

Manus: Eli Roth/Nicolás López/Guillermo Amoedo

Medverkande: Keanu Reeves, Lorenza Izzo, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: Camp Grey/Dragonfly Entertainment/Sobras International Pictures

År: 2015

Längd: 99 min

Land: Chile/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3605418/

Evan är en hårt pressad arkitekt som försöker avsluta ett projekt. Samtidigt försöker hans fru Karen få ihop en stor konstutställning. Det pressande arbetslivet betyder ett allt torftigare sexliv och speciellt Evan börjar bli riktigt frustrerad. När två unga tjejer knackar på dörren när frugan är borta leder det ena till det andra och Evan har sex med dem båda. Det är bara det att morgonen efter inser han att han förutom otroheten nu har ett mycket större problem - de två tjejerna visar sig nämligen både ha en agenda och en hållhake på honom. De är 15 år gamla...

Man kan bara röra sig i filmvärldens periferi så länge utan att man får ett och annat erbjudande. Ett av mina största projekt som föll igenom var när en praktikant vid namn Eli Roth kontaktade mig för cirka 15 år sedan angående en ansökan jag hade gjort till David Lynchs hemsida. Vi skickade mejl fram och tillbaka under några månaders tid angående en del av en kortfilm som skulle publiceras på sajten. Sakta men säkert insåg jag att Roth var ett ärkepucko. När han senare slog igenom som filmregissör kan jag inte annat än se samma kvaliteter i hans arbete som i hans person - stora idéer, slarvigt genomförande.

Förutom Roth så har vi mannen med två ansiktsuttryck, Keanu Reeves, i huvudrollen. Jag skulle gärna vilja säga att han mognat som skådespelare, men nej, Reeves gör ännu en roll där han pendlar mellan att se förvånad och hjärndöd ut. Han är dock inte ensam. Alla skådespelare, kanske med undantag för Ana de Armas, är riktigt, riktigt värdelösa. Alltså, vi talar om en nivå i klass med valfri lokal revy. Men! Här finns några scener som är bland de mest ofrivilligt roliga jag sett. När Keanu Reeves vrålar: "My ears! My ears! I'll go deaf!" är det i klass med Nicolas Cages "the bees! not the bees!" från The Wicker Man (2006). Och sexscenerna... ja, herregud.

Jag förstår att manuset vill berätta en historia om kvinnlig sexualitet och omvända könsroller, men sättet man gör det på är bland den mest valhänta mansdominerande fantasi jag sett på film. Jag kan inte tro på att Keanu Reeves karaktär hade förlorat i en fysisk konfrontation med två tjejer som inte kan slåss, väger typ 45 kilo per person och inte är direkt raketingenjörer.

Allt med Knock, Knock är fruktansvärt, men mycket av det är fruktansvärt roligt. Som film betraktat kan jag inte ge den annat än en etta (inte nolla eftersom den trots allt har en sammanhängande story), men som ren skär underhållning är det bland det roligaste jag sett i år. Av helt fel anledningar, men jag tar skratt där jag får dem. Och Eli Roth är fortfarande en sopa. Även om han skrattar hela vägen till banken känns det på något sätt skönt.

Betyg: 1 spektakulär tågolycka till film av 5 möjliga

Knock, Knock visas på FFF 2015, lördagen 24/10, klockan 19:00 på Kino 1

FFF 2015: Dag 4: Fransk, franskare, franskast, onda småknytt och rätt vinnare

Malmödelen av 2015 års upplaga av Fantastisk Filmfestival är över och Silver-Melieserna är utdelade för den här gången. För en gångs skull var jag dessutom rörande överens med årets jury om vinnarna. Dagen började med kortfilmskavalkaden med sex mindre produktioner från olika länder i Europa. Som vanligt var Spanien och Frankrike starkt representerade. Det som inte var som vanligt var det mycket jämna kvaliteten på filmerna. Vanligtvis brukar det vara högt eller lågt i kortfilmstävlingen, men med undantag från den franska Les liens de sang (2014) var det ett förvånansvärt jämnt startfält. De två filmer som ändå stack ut var den belgiska Sinners (2014) och grekiska Dinner for few (2014). Den sistnämnda ger en mardrömslik vision av marxistisk historiesyn med antropomorfiska grisar och hungriga katter. Mycket drabbande, suggestivt och talande eftersom den kommer just från det landet den gör.

Vinnaren av Meliesen för bästa kortfilm blev dock Sinners, och med all rätt. Den leranimerade utforskningen av kvinnoroller i samhället satt till biblisk tematik är både tankvärd och tekniskt briljant. Manuset visar på ett klassiskt hora-madonna-komplex med allt vad det innebär. Den skitiga burleskshowen, det förslavande hemmafrulivet och vägen emellan dessa lämnade nog inte någon oberörd. Mannens roll i dramat, som beskyddaren som blev en slavägare, är också denna hemsk och visar hur mannen gått från att ha varit naivt oskuldsfull till att genom Kunskapens frukt ha blivit en patriark. Detta vävs in som en bihistoria då Sinners först och främst är en kvinnoorienterad berättelse. Juryn hade helt rätt i sitt val av vinnare. Den enda som kom i närheten var just Dinner for few, men också denna kändes ganska lättviktig i jämförelse. De övriga tävlande, spanska The Fisherman (2015), nederländska Cursed (2014) och spanska Stela (2014), hade samtliga sina poänger men kunde inte ge de andra en rättvis match. Den enda kortfilm som var ren katastrof var den franska Les liens de sang som i princip var en teknikdemonstration med mycket svagt narrativ.

Kvällens första långfilm, det franska science fiction-dramat Cosmodrama (2015), visade sig tyvärr vara en gruvlig besvikelse. Historien om hur en grupp människor vaknar upp på ett rymdskepp mitt ute i ingenstans hade förvisso drag av klassisk sci-fi från 60-talet, men dessa drag var ytterst ytliga. Istället för en betraktelse i Arthur C. Clarke/Stanley Kubrick-stil fick jag en väldigt grundläggande filosofikurs från en manusförfattare som försökte låta mer insatt i ämnet än han var. Istället för inspirerande knäpp-sci-fi blev slutprodukten extremt skitnödig och jag fick kämpa för att hålla mig vaken i den alldeles för mjuka biofåtöljen. Det enda snälla jag kan säga om Cosmodrama är att produktionsdesignen var grymt snyggt, men yta gör ingen film. Cosmodrama står annars som en god representant för det värsta fransk film kan vara - fejkat djup och bristande i berättarstruktur. 1 retrofuturistisk fnysning av 5 möjliga.

Malmö-delens sista film, irländska The Hallow(2015), visades utom tävlan då den dagarna innan redan vunnit en deltävling i Strasbourg. En familj flyttar in i ett avlägset hus på den irländska landsbygden. Familjefadern, Adam, är kontrakterad att göra prospektering av skogen som omger huset. Detta retar lokalbefolkningen till den milda grad att Adam börjar tro att familjen utsätts för diverse skrämseltaktiker från dem. Lokalbefolkningen menar dock att skogen är hem för olika mytologiska varelser som familjen gjort förbannade...

The Hallow är en skräckrulle klart över medel, inte minst för det mycket vackra fotot och benägenheten hos manusförfattarna att inte ta de enklaste utvägarna. Skådespelarna är bra och arbetet med ljus och skugga (även viktigt för handlingen) är utsökt. Specialeffekterna, tacksamt fria från allt vad CGI heter, är även dessa en höjdare. Det som drar ner betyget något är karaktärernas flört med vad jag brukar kalla för "andraakts-idioti". Karaktärer som från början har varit rationella och tänkande personligheter börjar de agera otroligt puckat. Det är en vanlig utveckling i slashergenren ("don't go into that house!") men jag trodde att The Hallow skulle bespara mig från detta. Trots allt en sevärd rulle om du som jag gillar slemmiga monster och fiktiv ond bråd död. 3+ förbannade trädmonster av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med utdelning av de två Melies-priserna. Kortfilmsklassen vanns som sagt av den belgiska Sinners och jag blev väldigt glad över att min favorit, Nina Forever (2015), tog hem långfilmspriset. Även tyska Der Bunker (2015) tog hem ett pris, juryns hederspris, och ju mer jag funderar på den filmen desto mer biter den sig fast. Betyget för Der Bunker kommer revideras upp.

Med nedanstående lista stänger jag således dörren till FFF 2015 del 1. Missa inte fortsättningen i slutet på oktober då festivalen återvänder till Lund!

Skitfinkulturs ranking:

Långfilm:

1. Nina Forever

2. Der Bunker

3. The Hallow

4. Possessed

5. HomeSick

6. Cosmodrama

Kortfilm:

1. Sinners

2. Dinner for few

3. The Fisherman

4. Stela

5. Cursed

6. Les liens de sang

Regi: Derick Martini

Manus: Bret Easton Ellis & Derick Martini (baserat på Michael Hornburgs roman med samma namn)

Medverkande: Bella Heathcote, Penelope Mitchell, Kevin Zegers mfl.

Produktionsbolag: AliBella Pictures/Bystander Films/Mangrove Media mfl.

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772261/

Ingen hade lagt namnet Downers Grove på minnet om det inte hade varit för den bisarra förbannelse som tycks ha drabbat småstaden. Varje år, lagom till skolavslutningen, dör en av avgångseleverna. Chrissie tror inte alls att det vilar en förbannelse över hennes hemort och gör sig redo för en sista skolvecka innan sommarlovet. När hon mot bättre vetande följer med på en fest blir Chrissie dock utsatt för ett våldtäktsförsök. Desperat försvarar hon sig och klöser ögat ur killen som attackerat henne. Denna handling kommer få långtgående konsekvenser för både Chrissie och hennes familj...

Bret Easton Ellis kommer för alltid vara förevigad i och med sin bok bakom en av de smartaste och mörkaste satirerna någonsin satt på film, American Psycho (2000). Ellis insikter i den amerikanska medelklassmannen som önskar han vore något mer än otroligt sevärda (även om han själv avskydde filmatiseringen) och rekommenderas till alla som inte är lättstötta. Därför är jag bara ännu mer förvånad över att han skrivit manus till The Curse Of Downers Grove och dessutom producerat skräpet. För det är vad det är - rent skräp.

Okej, jag förväntade mig inte särskilt mycket - Ellis slår mig inte riktigt som killen som ska skriva high school-film - men åtminstone någon form av sammanhängande historia vore kul att få. Nu blir det ett mischmasch av stalkerfilm, high school-rulle, slasher och övernaturlig (!) förbannelse. Ja, mitt i hela historien är förbannelsen som vilar över staden ständigt närvarande... och ja, den har med ancient indian burial grounds att göra. Vem gjorde en räd i 80-talet? Och om ni ändå var där, kunde ni inte plockat med er lite humor?

Skådespelarna spelar över till den milda grad att jag skämdes å deras vägnar, det splittrade manuset är trots sina alldeles för många berättarspår på tok för förutsägbart och slutet... ju mindre jag säger om det desto bättre. Det räcker med att säga att det är ett av de dummaste slut jag sett på mycket länge. Men ändå, trots allt det här, finns här en okej historia under allt skräp. Med rätt manusförfattare, rätt regissör och skådespelare med mer kemi än två blöta papperspåsar skulle det kunnat bli något helt annat. Nu borde Ellis skämmas... och det gör han väl hela vägen till banken.

Betyg: 1 förbannad urinnevånare av 5 möjliga