Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 18 oktober 2012 21:30

 

Regi: Todd Williams

Manus: Michael R. Perry/Christopher Landon/Tom Pabst

Medverkande: Brian Boland, Katie Featherston, Molly Ephraim mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Solana Films/Room 101

År: 2010

Längd: 91 min (Unrated version: 98 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1536044/


"You know what would be scarier than nothing? Anything!" - Bart Simpson


Betyg: 1 uppföljare lika puckad som sitt original av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 16 oktober 2012 20:03


Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-16

Regi: Oren Peli

Manus: Oren Pali

Medverkande: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2007

Längd: 86 min (Unrated version: 83 min, Extended version: 97 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179904/


Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?


Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.


Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch Project (1999) - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.


Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus... och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.


Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.


Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 13 oktober 2012 14:15

 

 

Regi: Rick Rosenthal

Manus: Larry Brand & Sean Hood

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Brad Loree mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Nightfall Productions/Trancas International Films

År: 2002

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0220506/


Sex collegestudenter blir antagna till en realityserie som går ut på att leta efter ledtrådar i Michael Myers gamla hus för att besvara frågan vad som gjorde honom till den han är. Tre år tidigare har Laurie Strode kapat av huvudet på sin bror (H20, 1998) men vad ingen till en början visste var att Myers bytt kläder med en av ambulanssjukvårdarna. Laurie finns nu bakom lås och bom på en rättspsykiatrisk klinik. Men Michael uppskattar varken lösa trådar eller att folk ränner omkring i hans hus...


Okej, hur börjar jag? Halloween Resurrections första kvart är riktigt bra. Det är Laurie mot Michael i en suspensfull strid. Om ni inte vill bli spoilade så sluta läs nu. Det är nämligen omöjligt att skriva om HR utan att kommentera på öppningen. Jamie Lee Curtis ansåg sig färdig med rollen som Laurie Strode. Gott så, men att döda en av skräckhistoriens mest klassiska leading ladies efter en kvart i en film är bara så fel det kan bli. Den första kvarten har sen absolut ingenting med resten av storyn att göra. Det är som en kortfilm för att skriva ut Curtis karaktär och sen börjar filmen om på ny kula. Av vad jag har förstått hade filmteamet tillgång till Curtis under hela filmningen. Det enda krav hon hade var att Strode skulle dö... men då har man inte ihjäl franchisens huvudhjältinna efter en jävla kvart!


Om Larry Brand och Sean Hood hade förlagt hela handlingen till den rättspsykiatriska kliniken hade det här kunnat bli en helt okej svanesång för Laurie Strode. Istället får vi tidigare nämnda realityshow som dessutom leds av, I shit you not, Tyra Banks och Busta Rhymes. Sen är det det vanliga gänget fårskallar som blir slashade av Myers, med skillnaden att jag troligen aldrig sett så dumma karaktärer i en slasher - och det säger inte lite! Ni är i en stad, ni har mobiltelefoner. Jag vet inte... RING POLISEN?! Oj, ytterdörren är låst. Jag vet inte... PRÖVA ETT FÖNSTER ELLER DEN JÄVLA BAKVÄGEN?! Karaktärerna i HR har inte ens vett att fly. Istället för att ringa polisen kommunicerar huvudkaraktären via sms med sin nätpojkvän... ja...


HR blev spiken i kistan för Halloweenfilmernas andra tidslinje. Som jag berättat tidigare finns det två tidslinjer till de första åtta filmerna: en där film 1 - 6 hänger ihop och sen denna där film 1 - 2 och 7 -8 hänger ihop. Det skulle bli en nionde film, men intäkterna för HR var så usla att man satsade på en remake av den första filmen istället. Den ska vi kolla närmre på härnäst.


Betyg: 1 karaktär som är för dum för att överleva av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2012 21:42

 

FFF 2012 Dag 7: Tyska kårar och prettoamerikanskt  

 

Jag är tillbaka på banan igen efter min envetna förkylning och hade en kväll av ömsom vin ömsom vatten på FFF denna extremt regniga torsdagsafton. Regnet i sig gav mig en ursäkt att låna ut ett paraply till Romero som bevistade kvällens andra visning. Så jepp, jag flanerade i regnet med Romero ikväll. Vad gjorde du? Nej, men skämt och sido, det är en av de saker jag verkligen uppskattar med FFF. Även om duktiga regissörer bör hyllas går många andra festivaler till överdrift med att hålla "pöbeln" så långt borta från filmfolket som möjligt. Jag är glad att det inte finns några sådana divafasoner på FFF. 

 

Kvällens första film var den tyska 205 - Zimmer der Angst (205 - Room of Fear, 2011). Katrin har precis flyttat in i en studentkorridor när hon börjar höra märkliga rykten om tjejen som bodde där innan henne. Tydligen försvann hon spårlöst och resterande korridorsboende verkar rygga tillbaka bara man nämner rum 205. Medan de vanliga korridorsintrigerna utspelas (vem stal min mat? vem låg med vem etc.) verkar någon vilja kontakta Katrin via skolans nätverk. En tjej som delar namn med den försvunna hyresgästen...

 

Det här är en verklig solid skräckrulle som visserligen tangerar många klichéer (inte minst japanska sådana) men ändå gör något nytt med dem. Manuset är välskrivet utan för den sakens skull briljant och skådespelarna, i synnerhet Jennifer Ulrich i huvudrollen, gör mycket bra ifrån sig. Det var minst sagt en märklig känsla att se Ulrich på duken och sen upptäcka att man sitter nästan bredvid henne. FFF strikes again! Hur som helst, om du gillar skräck och spökhistorier med en twist eller två är det här väl värt att kolla upp! 4 varför finns inte sådana där klubbar i Lund? av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra pass var däremot inte lika kul. Den spanska kortfilmen Unfarewell (2011) var den klart sämsta kortfilm jag sett på festivalen och huvudfilmen Sun Don't Shine (2012) den klart sämsta långfilmen jag sett under veckan. Unfarewell följer en farfar och hans barnbarn. Farfadern berättar historier för sonsonen för att slippa bemöta den lilla byns mörka hemlighet. Jag... vet inte. Det här är så förbaskat uselt. Jag undrar om man kan hitta sämre skådespelare om man bara plockar ut någon på måfå ur en folkmassa. Nej... bara nej. Undvik. Tack och lov varade den bara i 16 minuter.

 

Sun Don't Shine handlar om Crystal och hennes pojkvän på en mardrömslik road trip i Florida. Om jag säger att det ligger något i bagaget antar jag att ni vet vad jag menar. Festivalkatalogen liknar den bland annat vid Bellflower (2011) - en film som jag verkligen avskydde. Länken där går till min recension av nämnda rulle för övrigt. Sun Don't Shine är precis lika pretentiös och trist. Jag gillar verkligen road movie-genren, men då det är en ganska satt formel (punkt a till punkt b) måste du kunna presentera intressanta karaktärer och dilemman för att det ska funka. David Lynch fattade det i Wild At Heart (1990) liksom Ridley Scott slog huvudet på spiken i Thelma & Louise (1991). De senaste åren verkar dock road movien blivit en ursäkt för att filma natur och ha en "poetisk" berättarröst som pratar strunt. Det är just det som Sun Don't Shine är. Långa tagningar med skakig handkamera, dialog som nästan verkar som stream of consciousness och totalt platta karaktärer. En av de sämsta filmer jag sett under 2012. 1 köp ett stativ! av 5 möjliga

 

 

Imorgon ser jag förhoppningsvis bra americana, käkar sushi, tar en öl och försöker hålla sushin nere till japansk gore. 

Av Ulf - 13 september 2012 22:00

 

Regi: Ryan Andrews

Manus: Ryan Andrews & Riyad Barmania

Medverkande: Ray Winstone, Rupert Evans, Kimberly Nixon

Produktionsbolag: Size 9 Productions/Black & Blue Films/Tweed Films

År: 2012

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1470022/


Tonåriga Elfie Hopkins har riktigt tråkigt på den brittiska landsbygden. Tillsammans med sin vän Dylan driver hon mest runt och blir hög på vad hon kan hitta och drömmer om att bli privatdetektiv. Men när en mystisk ny familj flyttar in i grannskapet väcks Elfies intresse. Tillsammans med Dylan bestämmer hon sig för att undersöka familjen.


Ja... var börjar jag? Det här är skit. Snygg skit, men luktar fortfarande som skit. Elfie Hopkins verkar vara ett försök att uppdatera Kittyböckerna eller dylikt, men maken till film att falla platt har jag sällan skådat. Efter en ganska mysig upptakt som känns som en bra ungdomsdeckare/skräckrulle tar filmen syra ungefär 50 minuter in. Helt plötsligt exploderar filmen i en blod- och våldskavalkad som är ett sådant totalt brott mot filmens tidigare stil att det verkar som två filmer som tryckts ihop till en. Mysrysare för ungdomar? Funkar. Gorefest? Funkar. Båda tillsammans? Är du helt dum i huvudet?


Okej, okej, jag hade kunnat sträcka mig till ett godkänt betyg, (gorefest gillas av undertecknad) men när Jaime Winstone (Elfie) är så genomusel i huvudrollen att jag mest vill hoppa upp och klappa till henne kan jag inte ens göra det. Winstone står för ett konstant överspel som jag antar ska tolkas som charmigt, men som jag personligen inte står ut med. Om det inte vore nog att Winstone spelar sin karaktär uselt så är karaktären i sig riktigt irriterande skriven.


Ett snyggt foto hjälper inte. Håll dig borta från Elfie Hopkins.

 

 

Elfie Hopkins visas på Kino, Lund, tisdag 25/9 klockan 19:30

 

Betyg: 1+ tröttsam tonårsångest av 5 möjliga


Av Ulf - 3 augusti 2012 20:58


Regi: Tom Berry

Manus: Michael Krueger & Norvell Rose (baserat på Hans Holzers bokmed samma namn)

Medverkande: Kim Coates, David Stein, Helen Hughes mfl.

Produktionsbolag: Allegro Films

År: 1989

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099030/


Psykoterapeuten Marvin lyckas få ett hus i Amityville till vrakpris och bestämmer sig för att rusta upp rucklet med sin fru och sina vänner. Snart börjar dock... seriöst, behöver ni veta mer än så?


Jag tror att det här är en film, men jag kan inte vara helt säkert. Det är en sak när billiga uppföljare släpps direkt på video men det här är en av de värsta filmer jag sett. När jag inte trodde det kunde bli värre så visar The Amityville Curse att det faktiskt kan det. Jag har tidigare varit inne på hur många av filmerna i den här franchisen baseras på böcker, men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur någon skulle vilja trycka en så här dum historia! Det är inte ens skräplitteratur det rör sig om utan ren och skär våldtäkt av pappersmassa!


Skådespelarna är om möjligt sämre än vanligt. Jag har varit med i ett antal amatörteaterproduktioner, men inte i någon av dem har jag träffat på sämre skådisar. Det borde inte vara möjligt, men jag lovar att så är fallet. Visserligen får de ett ytterst löjligt manus att arbeta med och repliker som verkar vara skrivna av högstadieelever på speed, men man borde ändå kunna göra något med en roll. Ett gott tecken på ett uselt manus är att man slänger in monologer för saker man enkelt hade kunnat visa. Show, don't tell, brukar vara en god tumregel när det gäller film...


Så ja, en totalt förvirrad sörja med usla skådespelare, manus som borde använts till toapapper och inte ens korrekt klippning... men häxan som Conan ligger med i Conan The Barbarian (1982) är med. Tja, det är det bästa jag kan säga om den här filmen. Det och att slutstriden har några ganska häftiga specialeffekter som ser ut att göra riktigt ont. Men undvik, undvik, undvik.


Betyg: 1 djupt andetag, mer än halva serien avklarad av 5 möjliga


Av Ulf - 24 juli 2012 19:19


Regi: Ian Fitzgibbon

Manus: Mark Doherty

Medverkande: Mark Doherty, Dylan Moran, Amy Huberman mfl.

Produktionsbolag: Parallel Film Productions

År: 2008

Längd: 89 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1139319/


Mark är en pank, arbetslös skådespelare som håller på att bli lämnad av sin flickvän. För att bevisa att saker alltid kan bli värre krossas flickvännens hund av en nedfallande hylla. Stunden efter faller en kristallkrona ner över Marks invalidiserade bror och, just det, dödar honom. Innan eftermiddagen är slut har Mark fyra döda människor och en död hund i lägenheten - och bara sin idiot till bästis att hjälpa honom med hur de ska förklara allt för polisen.


Jag gillar filmbutikernas realådor. Ni vet de där "ta tio dvd-filmer för 200 kronor" - dealarna som man ser lite då och då? Man vet aldrig vad man kan hitta och oftast lyckas jag plocka med mig ganska många bortglömda guldkorn. A Film With Me In It (AFWMII) är inte ett av de omtalade guldkornen.


Var gick det snett, kan man undra? Vi har några av Irlands mest folkkära komiker, däribland den kriminellt underskattade Dylan Moran, i en svart komedi om mord och döda hundar. Det borde bli hur bisarrt roligt som helst! Döm mig förvåning när jag efter 89 minuters dravel är tvungen att konstatera att detta kan vara en av de sämsta svarta komedier jag sett. Ingenting håller ihop. Manuset är bristfälligt och snubblar på sig själv i sina klumpiga försök att vara meta, regin saknar skärpa och riktning och till och med skådespelarna, även Moran, är riktigt usla. Måhända en kort recension, men skräp utan substans går inte att säga så mycket om. En god idé, riktigt uselt genomförande. Undvik.


Betyg: 1 död hund i farstun av 5 möjliga


Av Ulf - 19 juli 2012 22:55

Regi: John Murlowski

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro

Medverkande: Ross Partridge, Julia Nickson, Lala Sloatman mfl.

Produktionsbolag: A. Ninety-Three Productions

År: 1993

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0106262/


Obs! Av någon anledning listades den här filmen som nummer fyra i serien i min dvd-box. Först nu när jag ska recensera den upptäcker jag att så inte är fallet. Detta är nummer sju. Skit samma, nummer fyra kommer i nästa Franchise Hell. Det är inte precis att den här franchisen har cliffhangers att ta till vara på...

 


Keyes bor tillsammans med sin flickvän och sina närmsta vänner i ett konstnärskollektiv. En dag träffar Keyes på en märklig, hemlös man som envist vill pracka på honom en spegel. Sagt och gjort, spegeln följer med hem. Men snart börjar mystiska saker hända i konstnärskretsarna...


Det är sällan jag blir riktigt förbannad på hur usel en film är. Vanligtvis kan jag hitta något som är åtminstone ofrivilligt underhållande i vilken skräprulle som helst. Med Amityville 7 kan jag inte ens dra på smilbanden. Det här är en av de sämsta filmer jag sett, alla kategorier.


Var börjar jag? Karaktärerna är förkastade idéer från Melrose Place (1992 - 1999). Alla klyschor som vi kommer ihåg från 90-talets "alternativa" scen är med här och jag vill mest strypa idioterna och deras tredagarsstubb, snickarbyxor och fula hattar. De är så illa skrivna att jag knappt kunde skilja dem åt. Mitt i allt det här finns en gammal kultskådis som Richard Roundtree med. Varför, Richard? Filmen hade bara en budget på 1,5 miljoner - de kan inte ha betalat dig särskilt väl! Värd att hålla ögonen på är också Terry Quinn, mest känd från Millennium (1996 - 1999) och Lost (2004 - 2010), som den enda av skådespelarna som inte spelar över å det grövsta.


Manuset är lika illa som karaktärerna. En besatt spegel från det förbannade huset? Kom igen! Var det det enda ni kunde komma på som kunde koppla den här filmen till de övriga? Regin är... ja... nej... det räcker så. Jag orkar inte ödsla mer tid på den här skiten och vill helst glömma att jag har den i filmsamlingen. Så det här var alltså nummer sju? Och den ses som en av de bättre (även om det inte rör sig om någon större skillnad) uppföljarna? Kommer den här serien någonsin ta slut?!


Betyg: 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se