Regi: James McTeigue

Manus: Matthew Sand & J. Michael Straczynski

Skådespelare: Rain, Naomie Harris, Ben Miles etc.

Produktionsbolag: Silver Pictures

År: 2009

Längd: 99 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

Raizo växer upp i en av en handfull hemliga ninjaklaner som en av de bästa eleverna. Hans sejour i templet får dock ett abrupt slut när han vägrar döda en kvinna som vill fly från klanen. Raizo tar sin tillflykt till Berlin varifrån han kämpar för att decimera sin före detta familj - bokstavligen. Samtidigt har Europolagenten Mika till slut fått gehör för sina teorier om ett hemligt lönnmördarsällskap - något som kommer placera henne mitt emellan Raizo och hans mål.

Ja, herregud, var börjar man? En av mina favoritmanusförfattare Straczynski (exempelvis Babylon 5) hyrdes in till den här filmen för att rädda Sands "manus" på mindre än tre dagar. Jag undrar hur originalmanuset såg ut om man ser till den slutgiltiga filmen. Det här är dravel, rent dravel. Ninjas är, som vi alla vet, tillsammans med cowboys, jedis och pirater bland det coolaste som finns. Så är inte fallet här. De har verkligen inga personligheter att tala om och de få gånger filmen glänser till är i vissa av de fruktansvärt brutala fightingscenerna - som dessvärre också är totalt ologiska inom filmens egen kontext. Det verkar som om Raizo och grabbarna har väldigt selektiv skicklighet som varierar lite beroende på vad manuset behöver.

Skådespelarna, om vi kan kalla dem det, är under all kritik. Rain (ja, han heter så...) var med i den eminenta Saibogujiman Kwenchana (I'm A Cyborg, But That's OK, 2006) men den charm han uppvisade i den filmen är som bortblåst här. Visserligen får han inte så mycket att arbeta med heller, men frågan är om regngossen inte ska satsa på sin musikkarriär istället om han tänker göra sånt här skit. Naomie Harris är totalt ointressant i den kvinnliga huvudrollen och ärligt talat kan jag inte ens komma ihåg hur resten av skådespelarna ser ut. Inte ett särskilt gott betyg med andra ord. 

Det är klart att jag inte hade väntat mig ett mästerverk när jag började se en film som heter Ninja Assassin. Jag hade däremot förväntat mig en rolig popcornrulle som fick adrenalinet att pumpa. Vad jag fick var istället en sörja utan dess like med en del snygg fighting som förgäves försökte rädda något som inte ens den store Straczynski kunde återuppväcka från de döda.

Betyg: 1+ den där kedjan ska definitivt inte användas så där av 5 möjliga

Regi: Jon Harris

Manus: James McCarthy/James Watkins/J Blakeson

Skådespelare: Shauna Macdonald, Joshua Dallas, Natalie Jackson Mendoza mfl.

Produktionsbolag: Celador Films

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15 år

Att beskriva den här filmens handling är så gott som omöjligt utan att ge spoilers för den första filmen, så om ni planerar att se den - sluta läs nu. Annars förutsätter den här filmen att första delen slutade med det "lyckliga" slutet. Sarah kom ut ur grottan, svårt chockad men vid liv. Hon tas till det lokala sjukhuset där hon får vård för sina skador. Dessvärre kommer hon inte ihåg något från de senaste dagarna. Stadens sheriff är minst sagt misstänksam eftersom de övriga tjejerna som gav sig in i grottorna fortfarande saknas. Han tvingar upp Sarah ur sjuksängen för att vägleda dem in i grottan, som vi alla vet inte är tom...

The Descent (2005) var en lågbudgetskräckis som kom, såg och segrade. Det var en av de bästa skräckfilmerna under förra decenniet med sin blandning av psykologisk och fysisk skräck, klaustrofobisk stämning och trovärdiga karaktärer. Uppföljaren tar dessvärre bort allt det där och ersätter det med otroligt oinspirerade skådespelare, ett manus som läcker som ett såll med sina logiska luckor och förutsägbara bu-effekter.

Vissa av skådespelarna är tillbaka från del ett och de går igenom sina scener medan de verkar titta på klockan. De nya skådespelarna är riktigt usla, med Gavan O'Herlihy som sheriffen som värsta exempel. Hans extremt onyanserade skådespel som tuff auktoritetsfigur blir bara extremt tröttsamt. Men det som verkligen sänker den här filmen är manus och regi. Från originalets krypande och långsamma uppbyggnad har uppföljaren utvecklats till en väntan på de grottlevande varelserna. De verkar åtminstone ha kul i sina roller. Hur som helst innehåller manus så pass många logiska luckor att jag skulle bli kvar här hela kvällen om jag skulle räkna upp alla. Det märkliga är att luckorna inte påverkar filmens handling i stort, men när man hela tiden slås av hur fruktansvärt lata de tre (!) manusförfattarna varit är det inte riktigt en film man kan komma in i.

Regin av Jon Harris är riktigt tråkig. Det märks verkligen att det här är hans första film som regissör. Harris har tidigare främst arbetat som klippare för en del bra filmer, däribland första The Descent, och borde nog hålla sig till det jobbet.

Jag hade väntat mig en uppföljare på samma tema som originalet, även om jag var fullt medveten om att den knappast skulle vara lika bra. Dessvärre kan jag inte ens rekommendera den här filmen som popcornunderhållning. Det här är bara uselt.

Betyg: 1 toalettdykningar av 5 möjliga

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick/Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...

Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.

Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).

Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.

Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.

Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.

Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...

Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Titel: The Last World War

Författare: Dayton Ward

År: 2003 (ingen svensk utgåva)

Sidor: 482

Förlag: Pocket Star Books

ISBN: 978-0-7434-5789-7

Under ett krigspel i Missouris skogar blir en grupp reservister i marinkåren de första människorna som stöter på utomjordiskt liv. En del av soldaterna finner en grupp med till synes vänliga varelser. Några andra blir beskjutna så fort de får kontakt med en annan grupp utomjordingar. Det står snart klart att mänskligheten har fastnat mitt i ett inbördeskrig som de inte förstår. Det enda problemet är att Jorden nu blivit ett slagfält för de stridande grupperingarna och mänskligheten är i vägen.

Jag hittade den här boken under en misslyckad räd mot Sci-fi bokhandeln i Malmö och köpte den mest för att få någonting med mig att läsa. Ramberättelsen intresserade mig eftersom jag skrivit något liknande själv en gång för länge sedan. Problemet med min historia var att den spretade åt alldeles för många håll och kollapsade till sist under sin egen tyngd. Problemet med The Last World War är det totalt motsatta - den lider total brist på förgreningar och förvecklingar. En global konflikt utspelas och det enda vi får under de 320 inledande sidorna är ett gäng mer eller mindre pantade reservister som leker krig i Missouri. Det är en färd utan överraskningar och Ward har tydligen en riktig fetisch för marinkåren. Behöver jag nämna att han är tidigare yrkesmilitär? Gissa tre gånger inom vilken gren...

Språket är dödfött och känns som det skrivits av en medelmåttig fan fiction-författare. Karaktärerna är tunna som pappret deras "äventyr" är tryckt på och vi får egentligen aldrig sympati för någon av dem. Värst av allt är nog ändå den otroligt naiva historiesyn som Ward klämmer ur sig med jämna mellanrum. Hans egna politiska åsikter lyser igenom som en finne på en 13-årings haka och man undrar om Ward inte fick någon hjälp med att bearbeta sina trauman från Vietnam.

Varför tvingade jag mig då igenom knappt 500 sidor av meningslöst dravel? Jo, för att jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Jag ville kunna läsa den och peka på var Ward hade lyckats där jag misslyckades. Kanske få lite tips och eventuellt ta lärdom. Nu känner jag att jag kanske borde översätta min historia, skriva färdigt den och skicka den till Pocket Star Books. Den är åtminstone bättre än den här skiten.

Betyg: 1 karaktär som får en att tänka på Delieverence av 5 möjliga