Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 27 juni 2012 15:12


 

Regi: Stuart Rosenberg

Manus: Sandor Stern (baserad på Jay Ansons bok The Amityville Horror: A True Story)

Medverkande: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger mfl.

Produktionsbolag: AIP/Cinema 77/Professional Films

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078767/


George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...


The Amityville Horror är en av de där franchiserna som egentligen inte borde finnas. Baserad på Jay Ansons "verkliga" historia finns här egentligen bara material till en film. En snabb koll på Wikipedia visar dock att det finns tio filmer i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom hela högen om alla är lika usla som originalet. Det här är nämligen en av de sämsta förstafilmerna i en franchise jag sett.


James Brolin och Margot Kidder är båda helt okej skådisar när de får rätt roller. I The Amityville Horror bjuds vi på ett fruktansvärt och konstant överspel från båda parter. Faktum är att alla skådespelare spela över något å det grövsta i den här filmen. Jag vet inte vad regissör Rosenberg höll på med, men det här verkar nästan som ett stilgrepp snarare än dålig regi. Vad som däremot inte kan ses som ett stilgrepp är den urusla klippningen. Det är sällan jag sett en så dåligt klippt film. All suspens i scenerna går förlorad och enkla saker som kontinuitetsklippningen är under all kritik.


Historien bakom The Amityville Horror är en historia för sig (haha). Ansons bok är givetvis ren bullshit. Det är ingen större sak, filmer har baserats på falska historier förr (host, Braveheart (1995), host), men skillnaden är att Anson i princip förstörde en del människors yrkesliv med sin bok. Efter stämningar och annat groll tog Anson tillbaka att hans berättelse skulle vara sann och kallade den istället för "i princip sann". Classy... Hur som helst är det inte konstigt att en så här pass förvirrad historia blir till ett förvirrat manus. Det här är mest en seg, tråkig och långdragen historia som bör undvikas. Okej, bara nio filmer kvar i serien...


Betyg: 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 12 juni 2012 23:19


Regi: Xavier Gens

Manus: Karl Mueller & Eron Sheean

Medverkande: Lauren German, Michael Biehn, Milo Ventimiglia mfl.

Produktionsbolag: Instinctive Film/Preferred Content/BR Group mfl.

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA/Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535616/


När New York utsätts för en kärnvapenattack lyckas några personer fly ner i hyreshusets skyddsrum. Medan de överlevande försöker ta reda på vad som pågår ovan jord börjar spänningar inom gruppen snart ta sig uttryck. Frågan är om de kan överleva varandra länge nog att ta sig ut från skyddsrummet?


The Divide har en bra grundidé, så mycket ger jag den. Gruppdynamik och vad som får den att ticka är både jäkligt intressant och skrämmande. Ett av ämnena jag lär ut i mitt jobb är dessutom Organisation och ledarskap - vilken film skulle passa mig bättre? Tyvärr faller The Divide platt och kan inte ta sig upp.


Efter den inledande kvarten, som är riktigt bra, börjar dumheterna. En grupp löses inte upp så här snabbt, inte ens under så pass stressande förhållanden som detta. Grupparketyperna är enkla att identifiera. Vi har den motvillige ledaren som leder med en puckad auktoritär stil som man vet från början kommer få honom i trubbel. Vidare har vi killen som inte kan hantera press, den "snälle" snubben, hysterikan och de två fullblodspsykopaterna. Som huvudperson får vi världens mest karaktärslösa kvinna som inte kan agera på egen hand överhuvudtaget. När hon slutligen faktiskt gör något är det så meningslöst egocentriskt att jag jag kollade hur lång tid på filmen det var kvar och om jag skulle orka det sista.


Medan manuset är skit är skådespelarna för det mesta helt okej. Jag gillar både Michael Biehn och Milo Ventimiglia och de gör vad de kan för att rädda den här travestin. Xavier Gens gör vad han kan med regin men det här är ett på tok för dumt manus att göra något vettigt med. The Divide är på tok för långsam och märkligt nog (för att utspela sig på samma plats 95 % av filmen) för spretig. Jag måste hitta nya forum att hänga på för filmtips...


Betyg: 1 gäspning av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 10 juni 2012 17:54


Regi: Jay & Mark Duplass

Manus: Jay & Mark Duplass

Medverkande: Jason Segel, Ed Helms, Susan Sarandon mfl.

Produktionsbolag: Indian Paintbrush/Jeff Brothers Productions/Mr. Mudd mfl.

År: 2011

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588334/



Jeff är en hopplös slacker som spenderar merparten av sina dagar i sin mammas källare där han röker på och kollar på infomercials. Jeff har dock en teori om hur allt i universum hänger samman. Tillsammans med denna och sin förkärlek för filmen Signs (2002) försöker han hitta sitt öde samtidigt som han hjälper sin bror ta reda på om frugan varit otrogen.


Jag gillar Jason Segel och hans accelererande filmkarriär. Han verkar alltid ha genuint roligt när han spelar i komedier och har även visat prov på helt okej dramaskådespel. Det också Segels goda namn, den annorlunda titeln och den intressanta premissen som fick mig att införskaffa den här filmen. 83 minuter senare kan jag bara konstatera att det här är en tågkrasch från helvetet, genom taggtråd och in i en septisk tank. Det här är så uselt.


Det finns något speciellt med indiekomedier. De är lika formeluppbyggda som komedierna från de stora producenterna (1 "quirky" huvudperson/normal huvudperson träffar 1 "quirky"/normal huvudperson eller 1 "quirky" huvudperson passar inte in i samhällsmallen) men de brukar bjuda på ganska intressanta karaktärer, bra dialog och en ganska varm känsla i kroppen efteråt. Jeff, Who Lives At Home är mest en rad lösryckta scener, lövtunt manus och relationspsykologi på yngre tonårsnivå. Segel verkar inte alltför engagerad och hans huvudsaklige motskådespelare, Ed Helms, spelar konstant över. Susan Sarandons karaktär som brödernas mamma är vidare totalt menings- och menlös. Hennes bihandling hade kunnat strykas helt utan att något gått förlorat.


Jeff, Who Lives At Home är totalt slöseri med tid. Undvik.


Betyg: 1 film utan existensberättigande av 5 möjliga

Av Ulf - 8 juni 2012 23:37


Titel: Pythians anvisningar

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2012

Sidor: 379

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-57-5


I sista delen i trilogin om Victoria Bergman får vi följa poliskommissarie Jeanette Kihlbergs jakt på de män som hela tiden dyker upp i samband med en rad spektakulära mord - brott som har förgreningar till hemliga pedofilsällskap. Samtidigt försöker Victoria Bergman/Sofie Zetterlund komma underfund med sitt egna förflutna genom självterapi. Kan hon verkligen vara skyldig till alla de brott hon tror sig ha begått?


Kråkflickan (2010) var en förbaskat bra deckare och uppföljaren Hungerelden (2011) var inte långt efter. Det var därför med en viss chock som jag slog igen Pythians anvisningar. Det här är en jäkligt dåligt skriven bok. Full fart från sida ett med karaktärer från de tidigare delarna som för tydlighetens skull skulle ha försvunnit ur handlingen vid det här laget. Boken börjar med ett dramatis personae - något som torde vara unikt i svensk deckarlitteratur. Det behövs dessutom! Att hålla isär alla karaktärer i Pythians anvisningar är minst sagt förvirrande. Det gör också att boken i sig förlorar allt fokus och blir en tunn soppa med lite stympningar där, lite psykoterapi här och lite deckarklyschor någon annanstans.


Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna i trilogin funderat lite över språkbruket. Det något klyschiga språket i del ett har i del tre fått ge vika för vad jag bara kan beskriva som ett försök till realism. Det är uppräkningar, beskrivningar in absurdum och ett ganska dåligt flyt. Framförallt är vissa av de kulturella citaten väldigt malplacerade (Idas sommarvisa?!).


Allt det här, den förvirrande karaktärsstrukturen och det stolpiga språket, hade jag kunnat förlåta om historien hade klarat att gripa tag i mig. Föga överraskande misslyckas den med just detta. När Victoria Bergman kommer till sina första större självinsikter i boken tappade jag allt intresse. Den spännande konfrontationen mellan Bergman och Kihlberg uteblir helt och slutet är riktigt svagt. Jag är ledsen, Eriksson och Alexander Sundquist - ni var bland mina första välgörare här på bloggen, men det här håller inte, killar.


Betyg: 1+ ologiska alter egon av 5 möjliga

Av Ulf - 23 april 2012 21:51


Regi: John Boorman

Manus: William Goodhart

Medverkande: Linda Blair, Louise Fletcher, Richard Burton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1977

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0076009/



Fyra år efter händelserna i första filmen lider Reagan fortfarande av sviterna av demonutdrivningen, även om hon inte kan minnas något annat än att hon har varit väldigt sjuk. Som ett led i hennes terapi börjar hennes terapeut med en ny terapiform - synkroniserad hypnos, ett tillstånd där två personer kan dela samma hypnostillstånd. Samtidigt skickar katolska kyrkan ut fader Lamont för att undersöka omständigheterna kring fader Merrins död - en undersökning som leder honom rakt till Reagan.


Vissa filmer borde aldrig få en uppföljare. The Exorcist (1973) är nära toppen på den listan. En inspelning som plågades av allsköns problem blev till en film som bokstavligen skrattades ut när den hade premiär. Den blev så illa mottagen att regissören John Boorman drog tillbaka filmen inte en utan två gånger för omklippning. Jag förstår honom. Jag skulle inte heller vilja lämna en sådan här skithög efter mig. För att riktigt driva hem hur usel den här filmen är kan jag nämna att den ligger på Golden Raspberries tio sämsta-lista och att den hade tv-premiär innan den första filmen hade det. Nu vet ni vilket territorium vi rör oss i...


Om den här filmen hade varit 90 minuter lång hade jag till viss mån kunnat avfärda den som ett försök att casha in på nummer etts popularitet och framgång. Nu verkar det faktiskt som Boorman och Goodhart har försökt göra något som de tyckte skulle vara genuint bra och det är också därför det blir ett spektakulärt magplask. Ett totalt obegripligt manus med en störtlöjlig premiss (delad hypnos?!) och ett hopklipp av diverse scener som inte bildar en enhet överhuvudtaget. Det kan också vara en av de segaste filmer jag sett. Första gången jag skulle se den tog det tre gånger innan jag kunde hålla mig vaken.


De enda två element som är okej är vissa skådespelarinsatser (Blair & Fletcher) samt Ennio Morricones soundtrack. Fast, det är klart, om du velat se James "Darth Vader" Earl Jones göra leopardljud och spotta ägg på spik samtidigt som han bär en gigantisk gräshoppa på huvudet är det här filmen för dig. Sämst av alla är dock en konstant överspelande Richard Burton - gravt alkoholiserad under inspelningen och gissa om det märks. Dessutom vet vi ju alla att Afrika är en helt homogen kultur där man kan se berber och massajer på inom två mils avstånd... suck.


Det här är en så pass usel film att den inte ens är kitschbra. Vissa scener är förbaskat roliga tagna ur sin kontext, men de kan ni lika gärna se på YouTube. Hela filmen är dock knappast värd din tid.


Betyg: 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga




Av Ulf - 5 april 2012 10:29


Regi: Marcel Sarmiento & Gadi Harel

Manus: Trent Haaga

Medverkande: Shiloh Fernandez, Noah Segan, Candice Accola mfl.

Produktionsbolag: Hollywoodmade

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0896534/


Rickie och JT, bästa vänner sedan lågstadiet, bestämmer sig för att skolka från skolan en dag och istället gå på upptäcktsfärd i det övergivna lokala mentalsjukhuset. Längst ner i källaren, bakom en igenrostad dörr, hittar de båda en naken kvinna fastkedjad på en brits. När han ser en kvinna svävande mellan liv och död bestämmer sig JT för att göra det enda logiska - våldta henne... vafan?!


Deadgirl är en lågbudgetrulle jag fått rekommenderad på diverse forum. Det mest skrämmande med det är inte filmen i sig utan att folk rekommenderar den här skiten. Premissen är till en början ganska bra - en fastkedjad kvinna bakom en fastrostad dörr i ett övergivet mentalsjukhus. Hur kom hon dit? Gott så. Sen flippar filmen ut fullständigt. Dialogen är skrattretande usel, skådespelarinsatserna likaså, men det sämsta av allt måste vara stereotyperna filmen vill slå fast - killar är sexuella monster och tjejer enbart passiva offer - såvida inte något (läs: alkohol, droger, sjukdom) "förändrar" dem.


I rätt händer hade originalpremissen kunnat bli en djupt störande film. Nu blir den bara dum. Jag menar inte lite smådum nu heller utan dräglande inavelsdum. Manuset är ihåligt som en schweizerost med flertalet logiska felslut per scen i den puckade dialogen. Den här filmen borde visas i utbildningssyfte för filmskoleelever som exempel på hur man inte gör en film. Kort och gott det sämsta jag sett på länge.


Betyg: 1 nekrofiler av 5 möjliga


Av Ulf - 9 mars 2012 20:33


Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Costas Mandylor, Betsy Russell, Sean Patrick Flanery mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Serendipity Productions

År: 2010

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1477076/



Poliskommisarie Matt Gibson är på jakt efter Jigsaws efterträdare, Hoffman. Han får oväntad hjälp av Jigsaws änka, Jill, som sitter på bevis för att Hoffman är skyldig. Samtidigt försöker en överlevare från en av Jigsaws fällor slå sig på en karriär som motivationstalare - något han kommer få ångra.


Sista filmen (?) i serien och tack och lov för det! Filmerna i den här franchisen gjorde ett inte så graciöst svanhopp redan efter del två och till sist kom den här dynghögen och kloggade igen röret en gång för alla. Manusförfattarna Melton och Dunstan visar återigen att de inte har någon aning om vad som gjorde de första två filmerna så bra - ett utforskande av hur långt man kan pusha sig själv för att överleva. Under seriens lopp har den här tematiken blivit svagare och svagare för att i Saw VII ha något mumbo-jumbo om att man inte ska vara en hycklare för då hamnar man i en fälla... eller nåt.


Tobin Bell, seriens ende skådespelare som gjort bra ifrån sig, har en scen på ungefär en minut. Resten är mer eller mindre talanglösa nollor, med Costas Mandylor som skämskuddeaktigt dålig. Att filmen dessutom gjordes i 3D (jag såg den tack och lov på dvd utan plastglasögon) gör mig bara så trött. Lite saker flyger mot skärmen, jippie... det känns som jag verkligen är mitt i filmen! Jag blir också imponerad av att solen går upp varje morgon och att man kan köpa mjölk i affären...


Det här var en riktig brunnot att sluta en serie på. Undvik, snälla, undvik.


Betyg: 1 såga mig baklänges av 5 möjliga


Av Ulf - 5 mars 2012 21:25


Regi: David Hackl

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1132626/


Som jag skrev i gårdagens recension har jag redan recenserat den här filmen på bloggen. Efter att ha sett om den ikväll finner jag ingen anledning att skriva en ny recension då min åsikt inte har ändrats. Detta är alltså en repost från 19/11/2009, något redigerad för Franchise Hells syften.


Efter händelserna i föregående film  är Jigsaw till slut död.  Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.


Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.


Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på Robert Patrick från Terminator II: Judgement Day (1991) när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls (2000 - 2007). Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.


Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!


Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Man hade önskat att detta var sista spiken i kistan...


Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se