Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 8 juni 2012 23:37


Titel: Pythians anvisningar

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2012

Sidor: 379

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-57-5


I sista delen i trilogin om Victoria Bergman får vi följa poliskommissarie Jeanette Kihlbergs jakt på de män som hela tiden dyker upp i samband med en rad spektakulära mord - brott som har förgreningar till hemliga pedofilsällskap. Samtidigt försöker Victoria Bergman/Sofie Zetterlund komma underfund med sitt egna förflutna genom självterapi. Kan hon verkligen vara skyldig till alla de brott hon tror sig ha begått?


Kråkflickan (2010) var en förbaskat bra deckare och uppföljaren Hungerelden (2011) var inte långt efter. Det var därför med en viss chock som jag slog igen Pythians anvisningar. Det här är en jäkligt dåligt skriven bok. Full fart från sida ett med karaktärer från de tidigare delarna som för tydlighetens skull skulle ha försvunnit ur handlingen vid det här laget. Boken börjar med ett dramatis personae - något som torde vara unikt i svensk deckarlitteratur. Det behövs dessutom! Att hålla isär alla karaktärer i Pythians anvisningar är minst sagt förvirrande. Det gör också att boken i sig förlorar allt fokus och blir en tunn soppa med lite stympningar där, lite psykoterapi här och lite deckarklyschor någon annanstans.


Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna i trilogin funderat lite över språkbruket. Det något klyschiga språket i del ett har i del tre fått ge vika för vad jag bara kan beskriva som ett försök till realism. Det är uppräkningar, beskrivningar in absurdum och ett ganska dåligt flyt. Framförallt är vissa av de kulturella citaten väldigt malplacerade (Idas sommarvisa?!).


Allt det här, den förvirrande karaktärsstrukturen och det stolpiga språket, hade jag kunnat förlåta om historien hade klarat att gripa tag i mig. Föga överraskande misslyckas den med just detta. När Victoria Bergman kommer till sina första större självinsikter i boken tappade jag allt intresse. Den spännande konfrontationen mellan Bergman och Kihlberg uteblir helt och slutet är riktigt svagt. Jag är ledsen, Eriksson och Alexander Sundquist - ni var bland mina första välgörare här på bloggen, men det här håller inte, killar.


Betyg: 1+ ologiska alter egon av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 april 2012 21:51


Regi: John Boorman

Manus: William Goodhart

Medverkande: Linda Blair, Louise Fletcher, Richard Burton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1977

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0076009/



Fyra år efter händelserna i första filmen lider Reagan fortfarande av sviterna av demonutdrivningen, även om hon inte kan minnas något annat än att hon har varit väldigt sjuk. Som ett led i hennes terapi börjar hennes terapeut med en ny terapiform - synkroniserad hypnos, ett tillstånd där två personer kan dela samma hypnostillstånd. Samtidigt skickar katolska kyrkan ut fader Lamont för att undersöka omständigheterna kring fader Merrins död - en undersökning som leder honom rakt till Reagan.


Vissa filmer borde aldrig få en uppföljare. The Exorcist (1973) är nära toppen på den listan. En inspelning som plågades av allsköns problem blev till en film som bokstavligen skrattades ut när den hade premiär. Den blev så illa mottagen att regissören John Boorman drog tillbaka filmen inte en utan två gånger för omklippning. Jag förstår honom. Jag skulle inte heller vilja lämna en sådan här skithög efter mig. För att riktigt driva hem hur usel den här filmen är kan jag nämna att den ligger på Golden Raspberries tio sämsta-lista och att den hade tv-premiär innan den första filmen hade det. Nu vet ni vilket territorium vi rör oss i...


Om den här filmen hade varit 90 minuter lång hade jag till viss mån kunnat avfärda den som ett försök att casha in på nummer etts popularitet och framgång. Nu verkar det faktiskt som Boorman och Goodhart har försökt göra något som de tyckte skulle vara genuint bra och det är också därför det blir ett spektakulärt magplask. Ett totalt obegripligt manus med en störtlöjlig premiss (delad hypnos?!) och ett hopklipp av diverse scener som inte bildar en enhet överhuvudtaget. Det kan också vara en av de segaste filmer jag sett. Första gången jag skulle se den tog det tre gånger innan jag kunde hålla mig vaken.


De enda två element som är okej är vissa skådespelarinsatser (Blair & Fletcher) samt Ennio Morricones soundtrack. Fast, det är klart, om du velat se James "Darth Vader" Earl Jones göra leopardljud och spotta ägg på spik samtidigt som han bär en gigantisk gräshoppa på huvudet är det här filmen för dig. Sämst av alla är dock en konstant överspelande Richard Burton - gravt alkoholiserad under inspelningen och gissa om det märks. Dessutom vet vi ju alla att Afrika är en helt homogen kultur där man kan se berber och massajer på inom två mils avstånd... suck.


Det här är en så pass usel film att den inte ens är kitschbra. Vissa scener är förbaskat roliga tagna ur sin kontext, men de kan ni lika gärna se på YouTube. Hela filmen är dock knappast värd din tid.


Betyg: 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga




ANNONS
Av Ulf - 5 april 2012 10:29


Regi: Marcel Sarmiento & Gadi Harel

Manus: Trent Haaga

Medverkande: Shiloh Fernandez, Noah Segan, Candice Accola mfl.

Produktionsbolag: Hollywoodmade

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0896534/


Rickie och JT, bästa vänner sedan lågstadiet, bestämmer sig för att skolka från skolan en dag och istället gå på upptäcktsfärd i det övergivna lokala mentalsjukhuset. Längst ner i källaren, bakom en igenrostad dörr, hittar de båda en naken kvinna fastkedjad på en brits. När han ser en kvinna svävande mellan liv och död bestämmer sig JT för att göra det enda logiska - våldta henne... vafan?!


Deadgirl är en lågbudgetrulle jag fått rekommenderad på diverse forum. Det mest skrämmande med det är inte filmen i sig utan att folk rekommenderar den här skiten. Premissen är till en början ganska bra - en fastkedjad kvinna bakom en fastrostad dörr i ett övergivet mentalsjukhus. Hur kom hon dit? Gott så. Sen flippar filmen ut fullständigt. Dialogen är skrattretande usel, skådespelarinsatserna likaså, men det sämsta av allt måste vara stereotyperna filmen vill slå fast - killar är sexuella monster och tjejer enbart passiva offer - såvida inte något (läs: alkohol, droger, sjukdom) "förändrar" dem.


I rätt händer hade originalpremissen kunnat bli en djupt störande film. Nu blir den bara dum. Jag menar inte lite smådum nu heller utan dräglande inavelsdum. Manuset är ihåligt som en schweizerost med flertalet logiska felslut per scen i den puckade dialogen. Den här filmen borde visas i utbildningssyfte för filmskoleelever som exempel på hur man inte gör en film. Kort och gott det sämsta jag sett på länge.


Betyg: 1 nekrofiler av 5 möjliga


Av Ulf - 9 mars 2012 20:33


Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Costas Mandylor, Betsy Russell, Sean Patrick Flanery mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Serendipity Productions

År: 2010

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1477076/



Poliskommisarie Matt Gibson är på jakt efter Jigsaws efterträdare, Hoffman. Han får oväntad hjälp av Jigsaws änka, Jill, som sitter på bevis för att Hoffman är skyldig. Samtidigt försöker en överlevare från en av Jigsaws fällor slå sig på en karriär som motivationstalare - något han kommer få ångra.


Sista filmen (?) i serien och tack och lov för det! Filmerna i den här franchisen gjorde ett inte så graciöst svanhopp redan efter del två och till sist kom den här dynghögen och kloggade igen röret en gång för alla. Manusförfattarna Melton och Dunstan visar återigen att de inte har någon aning om vad som gjorde de första två filmerna så bra - ett utforskande av hur långt man kan pusha sig själv för att överleva. Under seriens lopp har den här tematiken blivit svagare och svagare för att i Saw VII ha något mumbo-jumbo om att man inte ska vara en hycklare för då hamnar man i en fälla... eller nåt.


Tobin Bell, seriens ende skådespelare som gjort bra ifrån sig, har en scen på ungefär en minut. Resten är mer eller mindre talanglösa nollor, med Costas Mandylor som skämskuddeaktigt dålig. Att filmen dessutom gjordes i 3D (jag såg den tack och lov på dvd utan plastglasögon) gör mig bara så trött. Lite saker flyger mot skärmen, jippie... det känns som jag verkligen är mitt i filmen! Jag blir också imponerad av att solen går upp varje morgon och att man kan köpa mjölk i affären...


Det här var en riktig brunnot att sluta en serie på. Undvik, snälla, undvik.


Betyg: 1 såga mig baklänges av 5 möjliga


Av Ulf - 5 mars 2012 21:25


Regi: David Hackl

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1132626/


Som jag skrev i gårdagens recension har jag redan recenserat den här filmen på bloggen. Efter att ha sett om den ikväll finner jag ingen anledning att skriva en ny recension då min åsikt inte har ändrats. Detta är alltså en repost från 19/11/2009, något redigerad för Franchise Hells syften.


Efter händelserna i föregående film  är Jigsaw till slut död.  Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.


Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.


Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på Robert Patrick från Terminator II: Judgement Day (1991) när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls (2000 - 2007). Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.


Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!


Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Man hade önskat att detta var sista spiken i kistan...


Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga


Av Ulf - 4 mars 2012 21:51

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Lyriq Bent, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2007

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0890870/


Att Jigsaw både är död och obducerad innebär inte att han inte kan fortsätta jävlas. Det blir SWAT-teamledaren Riggs medveten om när någon kidnappar honom på typiskt Jigsaw-manér. Riggs, besatt av att hitta den fortfarande saknade Eric Matthews, får 90 minuter på sig att rädda både sig själv och Matthews, samtidigt som han jagas av FBI som misstänkt för medhjälp i Jigsaws mord. Förvirrad än? Det blir värre.


Visserligen har jag feber när jag skriver det här, men det här måste vara ett av de mest förvirrade och splittrade manus jag sett inom skräckgenren. Element från alla de tidigare delarna blandas med nya karaktärer och en brist på logik som nästan är imponerande i sig själv. Det finns få saker som stör mig så mycket som en film som desperat försöker vara smart men misslyckas totalt. Saw IV är en sådan film. Här finns idéer som är riktigt äckliga och bra men sammanlagt är det här en total kraschlandning.


Vid det här laget verkar även regissören Darren Lynn Bousman ha gett upp. Kan man klandra honom? Hans partner från tidigare delar i serien, Leigh Whannell, var inte inblandad i produktionen längre och med Whannell försvann också den logiska karaktärsutvecklingen för Jigsaw. Det bör förresten nämnas; även om Jigsaw är död i början av den här filmen spelar Tobin Bells alter ego en stor roll i tillbakablickar under filmens gång. Nu verkar han mest som en rädd gammal man istället för ett diaboliskt geni. Snyggt sätt att devalvera franchisens huvudskurk på...


Som ni märker tycker jag riktigt illa om den här filmen. Om jag minns rätt har jag recenserat nästa del någonstans i bloggen. Jag får se om jag ändrar uppfattning om den efter jag sett om den. Annars repostar jag nog bara samma recension. Nåja, godnatt och goda feberdrömmar till mig.


Betyg: 1+ oj, får vi reda på historien bakom grismasken?! så... onödigt... av 5 möjliga


Av Ulf - 29 januari 2012 17:36


Regi: Paul Feig

Manus: Kristen Wiig & Annie Mumolo

Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions

År: 2011

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478338/


Annie Walkers bästa vän ska gifta sig. Det vore något att fira om det inte vore för att Annies liv är en katastrof med... nej, det här går inte. Annies liv är inte en katastrof. Hon har ett jobb, hon har en lägenhet som hon av oförklarlig anledning delar med två puckon och ett ganska stort socialt umgänge. Hon har ett kk-förhållande, har blivit utsedd till en av sin bästa väns brudtärnor men kan trots det inte vara nöjd! Det som saknas är ett väldefinierat kärleksförhållande... jisses.


Hur Bridesmaids kan vara nominerad både till bästa kvinnliga biroll (Melissa McCarthy) och bästa originalmanus är för mig fullständigt obegripligt. Det här är antitesen av förra årets mest pretentiösa rulle, The Tree Of Life (2011), men är precis lika illa genomtänkt. Där The Tree Of Life misslyckades fatalt med att vara poetisk och/eller symbolladdad finns det ingen som helst substans i Bridesmaids. Det är ett luftslott som bara tangerar stereotyperna för romantiska komedier och dessutom förstärker såväl puckade myter om kvinnor som män. Det här är inte karaktärer, det är pappfigurer. Det här är inte ett manus, det är återvinning av redan söndertuggade matrester. Det här är inte ens en film, det är två timmars reklam för bröllopsfixare.


Man kan göra en jämförelse med Sex & The City (1998 - 2004) som på ytan har liknande tematik - kvinnlig vänskap och/eller ovänskap uppblandat med kärlek och sex. Inte för att jag är något större fan av den serien heller, men den lyckades då och då bryta upp de väldigt typiska könsnormerna och framförallt prata om första ordet i sin titel - sex. De handfull sexscener och/eller samtal om sex som finns i Bridesmaids kan vara något av det sämsta jag sett. Det finns varken något sexigt eller roligt över dem.


Som sur grädde på det ruttna moset har alltså Melissa McCarthy fått en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll. Vilken scen fick hon den för? Var det hennes klyschiga peptalk mot slutet eller var det månne när hon skiter i vasken efter att ha blivit matförgiftad? Men framförallt är det här som sagt en film som understryker negativa kvinnliga stereotyper. Eller som en karaktär säger: "Why can't you just be happy for me, then go home and talk about me behind my back like a normal person?". Ja... seriöst.


Betyg: 1 vaskskitare av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2012 22:42


Regi: Shawn Levy

Manus: John Gatins (baserad på Richard Mathesons novell Steel)

Medverkande: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps/Angry Films/ImageMovers mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0433035/



I en närliggande framtid har robotboxning blivit en av världens mest populära sporter. Charlie Kenton, avdankad proffsboxare, livnär sig på att styra sin robot i fajter mot allt ifrån andra robotar till tjurar. Pank och utblottad ser Charlie sin chans till att köpa en bättre robot när hans före detta flickvän och modern till hans elvaårige son, Max, dör. För 50 000 dollar tänker Charlie skriva över enskild omvårdnad för Max till sonens moster. Han blir dock "fast" med sin son över sommaren och inser snart att Max är en riktig höjdare på det här med robotar.


Ja... herregud. Ett betyg på IMDB på 7,4 och rekommendationer från två vänner fick mig att se den här filmen trots att jag minst sagt var skeptisk. Jag önskar att jag hade litat på min magkänsla. Real Steel lyckas göra något så galet som robotboxning tråkigt. Jag trodde inte det var möjligt, men när robotarna har mer personlighet än karaktärerna är det riktigt illa. Hugh Jackman är förbaskat tråkig när han inte är Wolverine helt enkelt. Han klarar inte av att bära upp den här filmen och det gör inte den mest irriterande skådisen från Lost (2004 - 2010), Evangeline Lilly, heller. Dakota Goyo (Max) är inte heller någon vidare duktig skådespelare. Det kan tyckas elakt att klanka ner på en tolvårig skådespelare, men när jag vet hur fruktansvärt många duktiga barnskådespelare det finns i Hollywood borde castingen kunnat hitta någon bättre. Talande för alla tre är det konstanta överspelet. Ibland är det som att titta på en uppsättning av den lokala byteatern med en budget på 110 miljoner dollar.


Manuset, om man kan kalla det för det, är (förhoppningsvis löst) baserat på en novell av science fiction-giganten Richard Matheson. Om ni känner igen namnet är det för att han bland annat skrev science fiction-klassikern I Am Legend som filmatiserats ett otal gånger, senast med Will Smith i huvudrollen. Så vad får man om man plockar bort Mathesons humanism och ersätter den med robotar utan känslor? Ett konstant överspel, platta karaktärer och tunn dialog. Hugh Jackmans karaktär, Charlie, är den värst skrivna av dem alla. Jag antar att John Gatins ville förmedla att karaktärern skulle vara en skitstövel med ett hjärta av guld. Han glömde det där hjärtat någonstans. Huvudkaraktären vi ska sympatisera med säljer sin son för att kunna köpa en jävla robot! Det värsta är att jag skulle kunna förlåta allt det här om man helt fokuserat på att visa robotar som bankar oljan ur varandra. Vissa av actionscenerna är till och med ganska bra.


Regin är inte mycket bättre. Shawn Levy, mest känd för den åtminstone till vissa delar småcharmiga Night At The Museum (2006), har regisserat en film där skådespelarna inte verkar betyda något utan allt krut läggs på actionscenerna. Återigen, det hade varit okej om filmen fokuserat helt på robotslagsmål och inte varit över två timmar lång!


När jag började skriva den här recensionen tänkte jag ge Real Steel ett knappt godkänt betyg. Ju mer jag skriver om den desto mer förbannad blir jag över att sån här skit får 110 miljoner dollar i budget. Det är inget fel på genrefilm (vad recenserar jag mest på bloggen?) men även genrefilm kan ha hjärta och hjärna. Det här är riktigt, riktigt, dåligt - och inte på ett bra sätt.


Betyg: 1 plåtniklas av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se