Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 13 december 2012 20:18

 

 

Saxat från recensionen av samma film publicerad 2010-05-08

 

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick & Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179056/


Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...


Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.


Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).


Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.


Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.


Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.


Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...


Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

ANNONS
Av Ulf - 8 december 2012 22:14

 

Regi: Tom Six

Manus: Tom Six

Medverkande: Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie mfl.

Produktionsbolag: Six Entertainment

År: 2009

Längd: 92 min

Land: Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1467304/


Lindsay och Jenny, två amerikanska tjejer på bilsemester i Europa, hamnar i klorna på den bestialiske Dr. Heiter. Heiter, tidigare världsledande forskare gällande siamesiska tvillingar, vill förverkliga sin dröm att skapa något istället för att ta isär personer. Därför beslutar han sig för att göra en mänsklig tusenfoting... va?!


Jag såg om den här smått ökända rullen ikväll med en polare som inte sett den. Jag kom ihåg den som en ganska halvtaskig rulle, men jag måste varit full eller något när jag såg den 2009. Det här är en vedervärdigt usel film, inga halvor. THC (haha, rolig förkortning) existerar för en anledning och en anledning allena - chockvärde. Problemet är... den är inte chockerande. För att en film ska kunna bli chockerande för mig måste jag bry mig om karaktärerna, få en bra karaktärspresentation innan galenskapen släpps lös och ha ett manus som inte är fullt av logiska luckor. Sen hjälper det ju också till om skådespelarna inte är tagna från närmsta amatörteaterförening också.


Tom Six har skrivit och regisserat en trasig film som hänger ihop sämre än Dr. Heiters skapelse. Framförallt är det motiv som jag eftersöker. Varför gör Heiter som han gör? Vad är syftet? Ja, han vill skapa saker, men kunde han inte börjat med akvarellmålning eller knyppling? Så vad vi har kvar är en skurk utan motiv, värdelösa skådespelare, ofrivilligt komiska scener och ett manus som kunde agerat stand-in för ett durkslag. När chockeffekterna dessutom är ganska värdelösa blir det en enda lång gäspning av det hela. Undvik, inte för den är "moraliskt förkastlig" eller "chockerande" eller andra fraseringar man hittar i kvällstidningarnas artiklar utan för att den helt enkelt är jävligt dålig.


Betyg: 1 behöver mer Udo Kier för det här ska funka av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 25 november 2012 16:16

 

Regi: John Stockwell

Manus: Kendall Lampkin

Medverkande: Cam Gigandet, Anson Mount, Freddy Rodríguez mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company & Voltage Pictures

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2095605/


När Seal Team Six sätts i träning för ett topphemligt uppdrag börjar ryktet om att de ska gå efter Bin Laden spridas i enheten. Samtidigt försöker CIA desperat bekräfta Bin Ladens närvaro i ett bostadskomplex i Pakistan.


Åh herregud... Med ovanstående titel förväntade jag mig knappast en storfilm, men kanske en någorlunda sober dramatisering av vad som hände natten då Bin Laden till sist hittades. Det är en ganska stor nutidshistorisk händelse som jag pinsamt nog inte vet mer om än att ett Navy Seal-team sköt honom i en lägenhet i Pakistan. Eftersom National Geographic (av alla) står som en av distributörerna för filmen och The Weinstein Company är medproducenter trodde jag, naivt nog, att det här kunde bli ganska schysst ändå. Jag har sällan sett en så uppenbar propagandafilm för USA:s marinkår som denna. Seal Team Six är för marinkåren vad Top Gun (1986) var för flygvapnet. Skillnaden är att den sistnämnda filmen fortfarande är underhållande och någorlunda välspelad trots att den är propaganda. Så är inte fallet med Seal Team Six. Istället för Tom Cruise får vi Xzibit (när gjorde han något sist?) och istället för Kelly McGillis får vi Kathleen Robertson. Vem tusan är det? undrade jag och kunde med IMDB:s hjälp konstatera att hon är mest känd för att ha haft en biroll i Beverly Hills 90210 (1990 - 2000). Nu vet ni vilken nivå vi ligger på. Ett märkligt sammanträffande är att filmens regissör hade en biroll i just Top Gun. Go figure...


Trots de minst sagt träiga skådespelarna är det manuset som trots allt är värst. I en film av det här slaget hade man åtminstone kunnat få med någon kommentar om huruvida det är rätt att döda och inte ställa inför rätta. Äsch, sån där moral är så jobbigt - vi demoniserar våra fiender istället, det funkar alltid. Ironin vet inga gränser när filmen börjar på Gitmo och en soldat senare förklarar skillnaden mellan USA och terroristerna med att säga att USA följer Genévekonventionen. Kendall Lampkins pseudodokumentära stil i manuset blir rent utav outhärdlig efter ett tag och dialogen... Gud... dialogen!


Det här är inte ens kul som en dålig film. Seal Team Six bör slutförvaras med annat radioaktivt avfall och glömmas bort.


Betyg: 1 tiny American flags for everyone! av 5 möjliga


Av Ulf - 23 oktober 2012 21:00

 


Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: Christopher Landon & Oren Peli

Medverkande: Jessica Tyler Brown, Christopher Nicholas Smith, Chloe Csengery

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Solana Films/Room 101

År: 2011

Längd: 83 min (Unrated version: 94 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1778304/


1988: Kristi blir vän med den osynlige "anden" Toby medan hennes syster Katie (båda från de två första filmerna) har svårare att tro på lillasysterns låstasvän. Samtidigt börjar deras föräldrar, i synnerhet deras styvfar Dennis, misstänka att något kanske inte står helt rätt till med huset. Märkliga ljud hörs om nätterna och saker faller oförklarligt ner från sina krokar och ställen. Dennis bestämmer sig för att sätta upp kameror i huset för att fånga vad det än är som pågår på film.


Tredje installationen i franchisen och den sista jag tänker recensera. Dels uttryckte jag redan i del 1 av Franchise Hell att jag inte tänkte ändra listan för filmer att recensera i efterhand och dels för att det här är samma skit som tidigare. Nej, nu är jag inte helt fair. Det här är faktiskt marginellt bättre än de två första delarna. Framförallt är antalet händelser som kan klassas som åtminstone lite creepy fler och... ja, det var allt.


Paranormal Activity 3 visar det vi fick höra talas om i första filmen - hur de två systrarna leker lite väl oförsiktigt med andevärlden och på så vis också släpper igenom något till vår värld. Annars är det mesta sig likt. Saker gör ljud i natten och... inte mycket mer. Det värsta är att de här filmerna kommer bara fortsätta komma tills filmmakarna inte kan tjäna mer pengar på dem. Vad fanken de lade fem miljoner dollar i budget på har jag ingen aning om, men det får ändå räknas som en lågbudgetrulle idag. Och varför inte? Sätt upp lite kameror, filma folk som inte gör något i 80 minuter och lägg till cirka tio minuters spökerier och du har en färdig produkt. Det är filmskapande på ofantligt lat nivå och jag är bara glad att den här skiten är över för min del nu. Sammanfattning i nästa inlägg.


Betyg: 1+ tja, filmen lyckades med en jump scare i alla fall av 5 möjliga

Av Ulf - 18 oktober 2012 21:30

 

Regi: Todd Williams

Manus: Michael R. Perry/Christopher Landon/Tom Pabst

Medverkande: Brian Boland, Katie Featherston, Molly Ephraim mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Solana Films/Room 101

År: 2010

Längd: 91 min (Unrated version: 98 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1536044/


"You know what would be scarier than nothing? Anything!" - Bart Simpson


Betyg: 1 uppföljare lika puckad som sitt original av 5 möjliga


Av Ulf - 16 oktober 2012 20:03


Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-16

Regi: Oren Peli

Manus: Oren Pali

Medverkande: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2007

Längd: 86 min (Unrated version: 83 min, Extended version: 97 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179904/


Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?


Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.


Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch Project (1999) - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.


Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus... och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.


Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.


Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga


Av Ulf - 13 oktober 2012 14:15

 

 

Regi: Rick Rosenthal

Manus: Larry Brand & Sean Hood

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Brad Loree mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Nightfall Productions/Trancas International Films

År: 2002

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0220506/


Sex collegestudenter blir antagna till en realityserie som går ut på att leta efter ledtrådar i Michael Myers gamla hus för att besvara frågan vad som gjorde honom till den han är. Tre år tidigare har Laurie Strode kapat av huvudet på sin bror (H20, 1998) men vad ingen till en början visste var att Myers bytt kläder med en av ambulanssjukvårdarna. Laurie finns nu bakom lås och bom på en rättspsykiatrisk klinik. Men Michael uppskattar varken lösa trådar eller att folk ränner omkring i hans hus...


Okej, hur börjar jag? Halloween Resurrections första kvart är riktigt bra. Det är Laurie mot Michael i en suspensfull strid. Om ni inte vill bli spoilade så sluta läs nu. Det är nämligen omöjligt att skriva om HR utan att kommentera på öppningen. Jamie Lee Curtis ansåg sig färdig med rollen som Laurie Strode. Gott så, men att döda en av skräckhistoriens mest klassiska leading ladies efter en kvart i en film är bara så fel det kan bli. Den första kvarten har sen absolut ingenting med resten av storyn att göra. Det är som en kortfilm för att skriva ut Curtis karaktär och sen börjar filmen om på ny kula. Av vad jag har förstått hade filmteamet tillgång till Curtis under hela filmningen. Det enda krav hon hade var att Strode skulle dö... men då har man inte ihjäl franchisens huvudhjältinna efter en jävla kvart!


Om Larry Brand och Sean Hood hade förlagt hela handlingen till den rättspsykiatriska kliniken hade det här kunnat bli en helt okej svanesång för Laurie Strode. Istället får vi tidigare nämnda realityshow som dessutom leds av, I shit you not, Tyra Banks och Busta Rhymes. Sen är det det vanliga gänget fårskallar som blir slashade av Myers, med skillnaden att jag troligen aldrig sett så dumma karaktärer i en slasher - och det säger inte lite! Ni är i en stad, ni har mobiltelefoner. Jag vet inte... RING POLISEN?! Oj, ytterdörren är låst. Jag vet inte... PRÖVA ETT FÖNSTER ELLER DEN JÄVLA BAKVÄGEN?! Karaktärerna i HR har inte ens vett att fly. Istället för att ringa polisen kommunicerar huvudkaraktären via sms med sin nätpojkvän... ja...


HR blev spiken i kistan för Halloweenfilmernas andra tidslinje. Som jag berättat tidigare finns det två tidslinjer till de första åtta filmerna: en där film 1 - 6 hänger ihop och sen denna där film 1 - 2 och 7 -8 hänger ihop. Det skulle bli en nionde film, men intäkterna för HR var så usla att man satsade på en remake av den första filmen istället. Den ska vi kolla närmre på härnäst.


Betyg: 1 karaktär som är för dum för att överleva av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2012 21:42

 

FFF 2012 Dag 7: Tyska kårar och prettoamerikanskt  

 

Jag är tillbaka på banan igen efter min envetna förkylning och hade en kväll av ömsom vin ömsom vatten på FFF denna extremt regniga torsdagsafton. Regnet i sig gav mig en ursäkt att låna ut ett paraply till Romero som bevistade kvällens andra visning. Så jepp, jag flanerade i regnet med Romero ikväll. Vad gjorde du? Nej, men skämt och sido, det är en av de saker jag verkligen uppskattar med FFF. Även om duktiga regissörer bör hyllas går många andra festivaler till överdrift med att hålla "pöbeln" så långt borta från filmfolket som möjligt. Jag är glad att det inte finns några sådana divafasoner på FFF. 

 

Kvällens första film var den tyska 205 - Zimmer der Angst (205 - Room of Fear, 2011). Katrin har precis flyttat in i en studentkorridor när hon börjar höra märkliga rykten om tjejen som bodde där innan henne. Tydligen försvann hon spårlöst och resterande korridorsboende verkar rygga tillbaka bara man nämner rum 205. Medan de vanliga korridorsintrigerna utspelas (vem stal min mat? vem låg med vem etc.) verkar någon vilja kontakta Katrin via skolans nätverk. En tjej som delar namn med den försvunna hyresgästen...

 

Det här är en verklig solid skräckrulle som visserligen tangerar många klichéer (inte minst japanska sådana) men ändå gör något nytt med dem. Manuset är välskrivet utan för den sakens skull briljant och skådespelarna, i synnerhet Jennifer Ulrich i huvudrollen, gör mycket bra ifrån sig. Det var minst sagt en märklig känsla att se Ulrich på duken och sen upptäcka att man sitter nästan bredvid henne. FFF strikes again! Hur som helst, om du gillar skräck och spökhistorier med en twist eller två är det här väl värt att kolla upp! 4 varför finns inte sådana där klubbar i Lund? av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra pass var däremot inte lika kul. Den spanska kortfilmen Unfarewell (2011) var den klart sämsta kortfilm jag sett på festivalen och huvudfilmen Sun Don't Shine (2012) den klart sämsta långfilmen jag sett under veckan. Unfarewell följer en farfar och hans barnbarn. Farfadern berättar historier för sonsonen för att slippa bemöta den lilla byns mörka hemlighet. Jag... vet inte. Det här är så förbaskat uselt. Jag undrar om man kan hitta sämre skådespelare om man bara plockar ut någon på måfå ur en folkmassa. Nej... bara nej. Undvik. Tack och lov varade den bara i 16 minuter.

 

Sun Don't Shine handlar om Crystal och hennes pojkvän på en mardrömslik road trip i Florida. Om jag säger att det ligger något i bagaget antar jag att ni vet vad jag menar. Festivalkatalogen liknar den bland annat vid Bellflower (2011) - en film som jag verkligen avskydde. Länken där går till min recension av nämnda rulle för övrigt. Sun Don't Shine är precis lika pretentiös och trist. Jag gillar verkligen road movie-genren, men då det är en ganska satt formel (punkt a till punkt b) måste du kunna presentera intressanta karaktärer och dilemman för att det ska funka. David Lynch fattade det i Wild At Heart (1990) liksom Ridley Scott slog huvudet på spiken i Thelma & Louise (1991). De senaste åren verkar dock road movien blivit en ursäkt för att filma natur och ha en "poetisk" berättarröst som pratar strunt. Det är just det som Sun Don't Shine är. Långa tagningar med skakig handkamera, dialog som nästan verkar som stream of consciousness och totalt platta karaktärer. En av de sämsta filmer jag sett under 2012. 1 köp ett stativ! av 5 möjliga

 

 

Imorgon ser jag förhoppningsvis bra americana, käkar sushi, tar en öl och försöker hålla sushin nere till japansk gore. 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se