Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 22 maj 2013 21:30

 


Regi: John Moore

Manus: Skip Woods

Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Giant Pictures/TSG Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606378/

 

John McClane har haft några dåliga dagar i sitt liv, men han har ju också en benägenhet att ta problemen med sig dit han åker. När hans son hamnar i problem i Ryssland bestämmer sig John för att åka dit för att stödja grabbhalvan. Han hinner dock knappt in i domstolsbyggnaden innan ett spektakulärt fritagningsförsök av en politisk fånge görs. Det är början på ännu en dag där John McClane nog helst hade dragit täcket över huvudet när han vaknade.

 

Även om uppföljarna till världens bästa julfilm, Die Hard (1988), inte alltid varit lysande är de just en viss typ av actionfilmer som jag älskar. Det är filmer där hjälten inte bara genomgår svårigheter utan får så mycket spö att han troligen skulle fallit ihop i en blodig trashög om han varit tvungen att ta ett enda steg till i slutet av historien. John McClane har alltid varit en mänsklig hjältefigur och det är det som varit hans storhet. Jag skriver i förfluten tid. För mig är A Good Day To Die Hard nämligen en begravning av en av mina mest älskade actionhjältar. Visst hade även de äldre filmerna i franchisen sina löjliga stunder, men det är ingenting mot vad film nummer fem i serien har. McClane är numera en superhjälte. Det enda som saknas är capen.

 

Skip Woods manus är bland de sämsta till en stor actionfilm jag sett på mycket, mycket länge. Woods har sedan tidigare bland annat förstört allas vår favoritmutant i X-Men Origins: Wolverine (2009). Mannen måste stoppas. Här finns rent idiotiska scener, logiken haltar betänkligt på flera ställen (även inom filmens egen logik) och Bruce Willis verkar mest trött och sliten - och inte på ett bra sätt. Bara det faktum att han numera inte är bakfull i Die Hard-filmerna längre utan nu är jetlaggad är någon som bara känns fel. John McClane ska vara bakis, sliten, nästan nedbruten och ändå resa sig över allt det där och sparka röv. Han ska inte vara en gammal man som går på tomgång.

 

Värst av allt är däremot bristen på uppbyggnad i manuset. De tidigare filmerna i serien har haft en väldigt bra och alldaglig uppbyggnad. Vi har fått se lite av John McClanes familjeliv, en irriterande McClane på flygplatsen och givetvis den extremt bakfulle McClane. I den här filmen är det action från ruta ett. Det gör att man inte orkar engagera sig. Vardagshjälteaspekten går återigen förlorad.

 

Det här är inte ens godkänt. Det här är något av det sämsta i actionväg jag sett på mycket länge. Vila i frid, John McClane.

 

Betyg: 1 actionhjälte på dekis av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 2 mars 2013 21:55

 


Regi: Gustavo Hernández

Manus: Oscar Estévez

Skådespelare: Florencia Colucci. Abel Tripaldi, Gustavo Alonso mfl.

Produktionsbolag: Tokio Films

År: 2010

Längd: 86 min

Land: Uruguay

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646973/


Laura och hennes far ska sälja det gamla familjehemmet ute på den uruguayanska landsbygden. Innan dess måste det rustas upp. Snart hör dock Laura konstiga ljud i huset och strax därpå hittar hon sin far ihjälslagen. Vem som helst hade stuckit därifrån så snabbt hon bara kunde, men det är ett problem - dörrarna går inte att öppna och fönstren är igenspikade...


Jag hittade den här filmen genom att göra vad jag alltid borde göra - backtracka från remakes som släpps i Hollywood. Den här filmen har mycket riktigt en amerikansk remake, men fråga mig inte varför. Det här är 86 minuters tortyr - på fel sätt. Historien är fruktansvärt ointressant och stildraget att försöka berätta hela filmen i realtid (vilket den misslyckas med) fungerar helt enkelt inte. Vet ni vad som händer när man försöker berätta en skräckhistoria i realtid? Det blir minst 70 minuter av famlande i bokstavligt mörker.


Florencia Colucci har huvudrollen som Laura och är även hon värdelös. Hon har ett ansiktsuttryck (inte olikt en kvinnlig Keanu Reeves) och ett sätt att låta skrämd på. Upprepa ad nauseum. De övriga skådespelarna är mest där. De har inte särskilt mycket att göra och kunde varit vem som helst.


Regissören, Gustavo Hernández, gjorde den här filmen på fyra dagar och med en budget på 6 000 dollar. Det syns. Kanske inte så mycket där man skulle kunna tro, gällande rekvisita, miljöer och dylikt men i det hastiga ihopslängandet av scener som är filmens dubiösa trademark. Även om Hernández hävdar att allt är i realtid, utan klipp, finns här klipp och scener man kan plocka ut. Inte ens det lyckades han med.


La Casa Muda undviker en nolla i betyg just för att det är en lågbudgetproduktion med åtminstone några produktionsvärden. Men, här är the kicker: det här var Uruguays officiella bidrag till Oscarsgalan 2012! Det kanske inte är konstigt att det här var den första film jag såg från landet i fråga...


Betyg: 1 inte särskilt tyst hus av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 22 februari 2013 21:15

 


Tråkigt nog finns inte de nominerade kortdokumentärerna att få tag i. Det verkar som det enda sättet att se dessa för tillfället är på biografvisningar i USA. Däremot går alla animerade kortfilmer att hitta streaming online och live action-kortfilmerna går att införskaffa via Itunes. Tyvärr är bristen på kortdokumentärer inte något nytt för i år. Det är mer regel än undantag att dessa inte går att skaffa innan galan gått av stapeln. Varför det är så har jag inget bra svar på. Uppenbarligen går det att distribuera de andra kortfilmerna antingen via betaltjänster (Itunes) eller att filmmakarna själva lägger upp sina verk i en stream. Nåja, här är i alla fall de nominerade i två av de tre kortfilmsklasserna.


Best Animated Short

 

 

 











Titel: Fresh Guacamole

Regi: PES

Manus: PES

Medverkande: PES

Produktionsbolag: PES Productions

År: 2012

Längd: 2 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309977/


En man gör guacamole av handgranater och vardagsobjekt. Ja...


Okej, vad fan var det här? PES, eller Adam Pesapane som han egentligen heter, har gjort ett antal liknande stop motion-kortfilmer, men jag förstår ärligt talat inte poängen. En kortfilm som inte säger något är ingen nyhet - det brukar vara ganska vanligt faktiskt - men hur charmigt det än är med stop motion är det här inte bra. Tekniskt kompetent men totalt meningslös.


Betyg: 1 ätbar handgranat av 5 möjliga





 

 

Titel: Adam & Dog

Regi: Minkyu Lee

Manus: Minkyu Lee

Medverkande: -

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 15 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/


Genesis återberättad genom en hunds ögon när han träffar på Adam, den förste människan, och blir hans följeslagare innan Eva kommer in i bilden.


Otroligt vackert färglagd och med fin animation är det här en mycket bra kortfilm om förhållandet mellan hund och människa. Intressant nog nämns aldrig Gud och inga av de typiska scenerna (ormen, Kunskapens träd, skapandet av Eva etc.) skildras. Istället är den enda kopplingen till Genesis Edens lustgård och Adam & Eva före och efter de blir utkastade i ödemarken. Mycket bra och fin slutkläm. Påminner till viss del om något som Miyazaki hade kunnat göra.


Betyg: 4 skapelsemyter av 5 möjliga



 

 

Titel: Head Over Heels

Regi: Timothy Reckart

Manus: Timothy Reckart

Medverkande: Nigel Anthony & Rayyah McCaul

Produktionsbolag: National Film and Television School (NFTS)

År: 2012

Längd: 11 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/


Ett gammalt par lever i två skilda gravitationszoner - i samma hus. Att försöka hålla igång ett fungerande förhållande när ens partner är upp och ner från ens eget perspektiv är inte det lättaste.


Jag gillar verkligen hur Timothy Reckart har tagit det gamla talesättet att vara "head over heels" för någon och visualiserat det i den här filmen. Framförallt lyckas Head Over Heels berätta en rörande historia på sina elva minuter. Det slog mig just att det inte varit någon dialog överhuvudtaget i årets animerade kortfilmer. Det är riktigt häftigt att se. Filmerna får stå för sig själv med enbart bildspråk och musik som för deras talan.


Betyg: 3+ gravity is a bitch! av 5 möjliga



 

 

Titel: Paperman

Regi: John Kahrs

Manus: Clio Chiang & Kendelle Hoyer

Medverkande: John Cars, Jeff Turley & Kari Wahlgren

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 7 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388725/


En man och en kvinna träffas som hastigast på en tågstation när en blankett mannen håller i blåser iväg och träffar kvinnan i ansiktet. Helt betagen av henne åker mannen till sitt kontor där han får syn på kvinnan i ett höghus över gatan. Men hur ska han ta kontakt med henne?


Det här kan vara en av de finaste kärlekshistorier i miniatyr som jag sett. Det är fullkomlig Disney-magi när den är som allra bäst med superb animation, musik i toppklass och en äkta glädje för berättande. Jag hoppas verkligen att den här filmen vinner. Den smälte mitt hjärta och fick mina ögon att börja läcka. För alla med en gnutta romantik i kroppen.


Betyg: 5 recensenter som drar efter andan av 5 möjliga




 

 

Titel: Maggie Simpson in "The Longest Daycare"

Regi: David Silverman

Manus: Matt Groening, James L. Brooks, Al Jean mfl.

Medverkande: -

Produktionsbolag: Gracie Films

År: 2012

Längd: 5 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2175842/


Maggie lämnas på Ayn Rand-dagiset för dagen. Bedömd att vara av "genomsnittlig intelligens" sätts hon, i sann nyliberal anda, i ett rum tillsammans med andra, inte "speciella", barn. Men en tråkig dag blir en kamp för en att rädda en fjärilslarv från att krossas under Maggies rivals klubba.


Jag tror ärligt talat inte någon i västvärlden inte känner till The Simpsons (1989 - för evigt) och seriens karaktärer. Den här kortfilmen gjordes som en förfilm att visa innan Ice Age: Continental Drift (2012) och är en söt liten historia. Jag gillar verkligen kritiken mot Ayn Rand och dennas filosofi som förekommit ett flertal gånger i serien. Jag skulle vilja ha mer av just den kritiken och mindre av "fjärilshistorien". Det är klart, filmen gjordes för att tilltala en yngre publik så jag tar vad jag får. Lite för kort (även för en kortfilm) och lite för splittrad i den korta historien som berättas.


Betyg: 3+ utdömande system av 5 möjliga



 

 

Best Live Action Short

 

 









Titel: Asad

Regi: Bryan Buckley

Manus: Bryan Buckley

Medverkande: Najah Abdi Abdullahi, Hussein Abdi Mohamed, Maymum Abdi Mohamed mfl.

Produktionsbolag: Hungry Man

År: 2012

Längd: 18 min

Land: Sydafrika/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2136747/


Asad bor i en liten fiskeby vid den somaliska kusten. Förhålladena i byn är svåra, inte minst eftersom rebellsoldaterna stjäl all byns mat. En dag blir hans vän och mentor dock skadad av soldaterna och det är upp till Asad att fånga fisk för att hans familj ska ha något att äta. Det är bara det att Asad aldrig fångat en fisk förr.


Det är beundransvärt att Sydafrika och USA (främst den förra) gått in med finansiering för att göra en film som enbart har somaliska flyktingar i rollerna. Filmen är tänkt att visa på att även om Somalia är ett splittrat land så har befolkningen inte förlorat hoppet. Rent filmiskt är det okej, även om det inte var något som verkligen grep mig. Det är till syvende och sist omständigheterna runt filmen och inte filmen i sig som är det mest intressanta.


Betyg: 3- kattfiskar av 5 möjliga


 

 

Titel: Buzkashi Boys

Regi: Sam French

Manus: Sam French & Martin Desmond Roe

Medverkande: Jawan Mard Homayoun, Fawad Mohammadi, Jawanmard Paiz mfl.

Produktionsbolag: Dirty Robber

År: 2012

Längd: 28 min

Land: Afghanistan/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133304/


Trots sina olika bakgrunder är Rafi och Ahmad goda vänner. Rafi spenderar merparten av sina dagar som smedslärling hos sin far medan Ahmad tigger på gatorna. Ahmad har dock en stor passion i livet - Buzkashi, Afghanistans nationalsport. Nu måste han skaffa en häst för att kunna börja träna.


Den här filmen har blivit rejält hypad av diverse medieoutlets, men utöver att det är en solskenshistoria att filmen blev gjord överhuvudtaget (det här är en av de första mer uppmärksammade filmerna från Afghanistan efter talibanernas fall) är det här nästan plågsamt ointressant. Historien finns där men känns mest som ett återskapande av dussintalet andra "coming-of-age-rullar" eller för den sakens skull att man inte behöver acceptera sitt öde. Jag hade väntat mig mer faktiskt.


Betyg: 2 döda getter i släptåg av 5 möjliga







Titel: Curfew

Regi: Shawn Christensen

Manus: Shawn Christensen

Medverkande: Fatima Ptacek, Shawn Christensen, Kim Allen mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Logic Pictures

År: 2012

Längd: 19 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2088735/


Richie är precis på väg att ta livet av sig när hans syster ringer honom desperat efter en barnvakt i några timmar. De båda har inte pratat på ett bra tag och det visar sig att hans systerdotter blir ett sätt att läka såren för Richie.


Bra skådespelare, bra soundtrack, bra film. Jag gillade den här rullen, även om den förenklar de psykologiska processerna bakom djup depression väldigt mycket. Framförallt har Curfew ett enkelt och ärligt narrativ och lyckas berätta sin historia på ett väldigt fint sätt.


Betyg: 4- röda badkar av 5 möjliga










Titel: Dood van een Schaduw (Death Of A Shadow)

Regi: Tom Van Avermaet

Manus: Tom Van Avermaet

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Laura Verlinden, Peter van den Eede mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Films & Perspective Films

År: 2012

Längd: 20 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2312702/


En mystisk man tar emot Nathan i efterlivet då han dött under första världskriget. Han ger Nathan ett val: Du kan gå din död till mötes eller hjälpa mig att samla in döda människors skuggor. Om du samlar in 10 000 skuggor får du gå fri från döden. Nathan går med på förslaget men får lära sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.


Mycket speciell, sällsam och gotisk kortfilm som jag verkligen gillade. Det här hade enkelt kunnat falla över i pretentiöst dravel, men Van Avermaet har verkligen lyckats hålla berättelsen på rätt sida linjen. Estetiken är fulländad och storyn fascinerande. Hade med fördel kunnat vara längre.


Betyg: 4+ skuggkabinett av 5 möjliga









Titel: Henry

Regi: Yan England

Manus: Yan England

Medverkande: Louise Laprade, Hubert Lemire, Gérard Poirier mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 21 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2004244/


Den gamle pianisten Henry jobbar på sitt nästa stycke när han blir drogad och bortförd av människor han inte känner. Förvirrad går han igenom de viktigaste händelserna i sitt liv, inte minst mötet med hustrun Maria.


Men det ska väl vara fan också. Det här är andra filmen som fått mig att lipa idag. Fantastiskt skådespel, musik i toppklass och ett manus som gör så ont att se. Det här är kortfilmsvarianten av Amour (2012) och den har ungefär samma effekt på mig. Klart bäst i klassen. Ta fram näsdukarna.


Betyg: 5 goda liv av 5 möjliga









 

Av Ulf - 26 januari 2013 13:38


Regi: Rupert Sanders

Manus: Evan Daugherty, John Lee Hancock, Hossein Amini

Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Universal Pictures

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1735898/


Nej, ingen synopsis idag. Det är Snövit... kom igen.


Åh jisses... det här är en riktig skitfilm i fin kostym. Rupert Sanders har uppgett att han ville göra en film i samma stil som Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi (2001 - 2003), men skillnaden är att Jackson hade en vision och ett mål med sina filmer, Sanders har bara pengar. Det är slott, fantastiska djur, riddare och snygga specialeffekter. Bra byggstenar, men sen handlar det om att sätta ihop dem också.


Manuset misslyckas totalt med att göra karaktärerna intressanta. Den ende karaktär som får någon motivation annat än "jag är ond" eller "jag är god" är Chris Hemsworths "Huntsman". Hemsworth är också den ende av skådespelarna som inte drunknar i den här soppan. Kristen Stewart gör sin vanliga imitation av en fågelholk (är det av medicinska skäl hon inte kan stänga munnen?) men är förvånande nog inte sämst. Charlize Theron som den onda drottningen, Ravenna, är ett skolexempel på hur man inte ska skådespela. De få gånger hon inte överspelar å det grövsta är det istället underspel som gäller. Till sist kunde jag inte hålla mig för skratt varje gång Theron hade en scen. Jag tror inte det var den känslan hon försökte förmedla.


Filmen har några få scener där specialeffektsmakarna blixtrar till och gör något riktigt bra, men oftast är Snow White And The Huntsman en segdragen tolkning av den klassiska sagan som jag inte kan rekommendera till någon. Jag hoppas att förra årets andra tolkning av samma saga, Mirror Mirror (2012), är bättre. Den ligger också på listan inför Oscarsgalan. Om ni vill se en helt okej tolkning kan ni annars kolla upp Snow White: A Tale Of Terror (1997), ofta släppt med titeln Snow White In The Black Forest.


Betyg: 1 men den där sköldpaddan med blommor på skalet var rätt cool av 5 möjliga


Av Ulf - 13 december 2012 20:18

 

 

Saxat från recensionen av samma film publicerad 2010-05-08

 

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick & Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179056/


Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...


Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.


Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).


Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.


Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.


Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.


Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...


Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Av Ulf - 8 december 2012 22:14

 

Regi: Tom Six

Manus: Tom Six

Medverkande: Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie mfl.

Produktionsbolag: Six Entertainment

År: 2009

Längd: 92 min

Land: Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1467304/


Lindsay och Jenny, två amerikanska tjejer på bilsemester i Europa, hamnar i klorna på den bestialiske Dr. Heiter. Heiter, tidigare världsledande forskare gällande siamesiska tvillingar, vill förverkliga sin dröm att skapa något istället för att ta isär personer. Därför beslutar han sig för att göra en mänsklig tusenfoting... va?!


Jag såg om den här smått ökända rullen ikväll med en polare som inte sett den. Jag kom ihåg den som en ganska halvtaskig rulle, men jag måste varit full eller något när jag såg den 2009. Det här är en vedervärdigt usel film, inga halvor. THC (haha, rolig förkortning) existerar för en anledning och en anledning allena - chockvärde. Problemet är... den är inte chockerande. För att en film ska kunna bli chockerande för mig måste jag bry mig om karaktärerna, få en bra karaktärspresentation innan galenskapen släpps lös och ha ett manus som inte är fullt av logiska luckor. Sen hjälper det ju också till om skådespelarna inte är tagna från närmsta amatörteaterförening också.


Tom Six har skrivit och regisserat en trasig film som hänger ihop sämre än Dr. Heiters skapelse. Framförallt är det motiv som jag eftersöker. Varför gör Heiter som han gör? Vad är syftet? Ja, han vill skapa saker, men kunde han inte börjat med akvarellmålning eller knyppling? Så vad vi har kvar är en skurk utan motiv, värdelösa skådespelare, ofrivilligt komiska scener och ett manus som kunde agerat stand-in för ett durkslag. När chockeffekterna dessutom är ganska värdelösa blir det en enda lång gäspning av det hela. Undvik, inte för den är "moraliskt förkastlig" eller "chockerande" eller andra fraseringar man hittar i kvällstidningarnas artiklar utan för att den helt enkelt är jävligt dålig.


Betyg: 1 behöver mer Udo Kier för det här ska funka av 5 möjliga


Av Ulf - 25 november 2012 16:16

 

Regi: John Stockwell

Manus: Kendall Lampkin

Medverkande: Cam Gigandet, Anson Mount, Freddy Rodríguez mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company & Voltage Pictures

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2095605/


När Seal Team Six sätts i träning för ett topphemligt uppdrag börjar ryktet om att de ska gå efter Bin Laden spridas i enheten. Samtidigt försöker CIA desperat bekräfta Bin Ladens närvaro i ett bostadskomplex i Pakistan.


Åh herregud... Med ovanstående titel förväntade jag mig knappast en storfilm, men kanske en någorlunda sober dramatisering av vad som hände natten då Bin Laden till sist hittades. Det är en ganska stor nutidshistorisk händelse som jag pinsamt nog inte vet mer om än att ett Navy Seal-team sköt honom i en lägenhet i Pakistan. Eftersom National Geographic (av alla) står som en av distributörerna för filmen och The Weinstein Company är medproducenter trodde jag, naivt nog, att det här kunde bli ganska schysst ändå. Jag har sällan sett en så uppenbar propagandafilm för USA:s marinkår som denna. Seal Team Six är för marinkåren vad Top Gun (1986) var för flygvapnet. Skillnaden är att den sistnämnda filmen fortfarande är underhållande och någorlunda välspelad trots att den är propaganda. Så är inte fallet med Seal Team Six. Istället för Tom Cruise får vi Xzibit (när gjorde han något sist?) och istället för Kelly McGillis får vi Kathleen Robertson. Vem tusan är det? undrade jag och kunde med IMDB:s hjälp konstatera att hon är mest känd för att ha haft en biroll i Beverly Hills 90210 (1990 - 2000). Nu vet ni vilken nivå vi ligger på. Ett märkligt sammanträffande är att filmens regissör hade en biroll i just Top Gun. Go figure...


Trots de minst sagt träiga skådespelarna är det manuset som trots allt är värst. I en film av det här slaget hade man åtminstone kunnat få med någon kommentar om huruvida det är rätt att döda och inte ställa inför rätta. Äsch, sån där moral är så jobbigt - vi demoniserar våra fiender istället, det funkar alltid. Ironin vet inga gränser när filmen börjar på Gitmo och en soldat senare förklarar skillnaden mellan USA och terroristerna med att säga att USA följer Genévekonventionen. Kendall Lampkins pseudodokumentära stil i manuset blir rent utav outhärdlig efter ett tag och dialogen... Gud... dialogen!


Det här är inte ens kul som en dålig film. Seal Team Six bör slutförvaras med annat radioaktivt avfall och glömmas bort.


Betyg: 1 tiny American flags for everyone! av 5 möjliga


Av Ulf - 23 oktober 2012 21:00

 


Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: Christopher Landon & Oren Peli

Medverkande: Jessica Tyler Brown, Christopher Nicholas Smith, Chloe Csengery

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Solana Films/Room 101

År: 2011

Längd: 83 min (Unrated version: 94 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1778304/


1988: Kristi blir vän med den osynlige "anden" Toby medan hennes syster Katie (båda från de två första filmerna) har svårare att tro på lillasysterns låstasvän. Samtidigt börjar deras föräldrar, i synnerhet deras styvfar Dennis, misstänka att något kanske inte står helt rätt till med huset. Märkliga ljud hörs om nätterna och saker faller oförklarligt ner från sina krokar och ställen. Dennis bestämmer sig för att sätta upp kameror i huset för att fånga vad det än är som pågår på film.


Tredje installationen i franchisen och den sista jag tänker recensera. Dels uttryckte jag redan i del 1 av Franchise Hell att jag inte tänkte ändra listan för filmer att recensera i efterhand och dels för att det här är samma skit som tidigare. Nej, nu är jag inte helt fair. Det här är faktiskt marginellt bättre än de två första delarna. Framförallt är antalet händelser som kan klassas som åtminstone lite creepy fler och... ja, det var allt.


Paranormal Activity 3 visar det vi fick höra talas om i första filmen - hur de två systrarna leker lite väl oförsiktigt med andevärlden och på så vis också släpper igenom något till vår värld. Annars är det mesta sig likt. Saker gör ljud i natten och... inte mycket mer. Det värsta är att de här filmerna kommer bara fortsätta komma tills filmmakarna inte kan tjäna mer pengar på dem. Vad fanken de lade fem miljoner dollar i budget på har jag ingen aning om, men det får ändå räknas som en lågbudgetrulle idag. Och varför inte? Sätt upp lite kameror, filma folk som inte gör något i 80 minuter och lägg till cirka tio minuters spökerier och du har en färdig produkt. Det är filmskapande på ofantligt lat nivå och jag är bara glad att den här skiten är över för min del nu. Sammanfattning i nästa inlägg.


Betyg: 1+ tja, filmen lyckades med en jump scare i alla fall av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se