FFF 2021 Dag 7: Den japanske illusionisten

När jag var i gymnasieåldern var det inte direkt gott om animerade filmer och serier från Japan som nådde hit. Därför slukade jag allt jag fick tag i när väl tillfälle gavs. Det mesta var saker som inte åldrats med stil direkt, men när jag och en god vän slog våra studiebidrag ihop och köpte en samling av allsköns titlar tillsammans fanns det både ett och annat guldkorn. Filmen som gjorde mest intryck på mig var utan tvekan Perfect Blue (1997) - en historia om identitet, bruten kronologi och verklighetsuppfattning. Det var som att upptäcka att David Lynch hade en japansk bror. Regissörens namn var Satoshi Kon och jag såg allt han gav ut. Kon hade dock ingen lång karriär utan dog, 46 år ung, i cancer. Festivalens avslutningskväll var tillägnad hans livsverk med dokumentären Satoshi Kon: The Illusionist (2021) och hans sista fullbordade film, Paprika (2006).

Pascal-Alex Vincent guidar oss genom Satoshi Kons liv som tecknare, animatör och regissör. Från Kons början, tungt influerad av Katsuhiro Otomos mangaklassiker Akira (1982) till att föra in sin egen livsfilosofi i sina verk får vi en gedigen genomgång av hans arbete.

Problemet med den här typen av dokumentärer är att de oftast blir "fluff pieces", alltså överdrivet hyllande av personen vars liv de ska skildra. Det är framförallt en tråkig sanning när det gäller amerikanska dokumentärer som fokuserar på auteurdyrkan, men Pascal-Alex Vincent lyckas här hitta en fungerande balans. Med tillgång till de flesta av Kons medarbetare målas en bild av en komplex individ som var lika delar geni som riktigt jobbig att samarbeta med. Det är här dokumentären fallerar lite för mig. Kons negativa sidor berörs absolut, men det finns ingen vidare analys om varför han agerade som han gjorde. Känslan blir lite av folk som kände honom som berättar lägereldshistorier. För den som vill ha en snabborientering i vad Kon gjorde funkar dokumentären bra, men för mig blir den lite för tillrättlagd, trots Vincents ansatser, för att få högre betyg än 3 illusionister av 5 möjliga.

Innan avslutningsfilmen var det dags för prisutdelning i klasserna Lund Fantastic Special Award och Mélièsen för bästa kortfilm. Juryn beslutade sig för att ge kortfilmspriset till den franska The Seine's Tears och långfilmspriset till norska hybriddokumentären Code Name: Nagasaki (2021). Jag håller absolut med om valet för långfilm, men kortfilmsvalet lämnade mig tyvärr tämligen oberörd när jag såg den i och med att jag kände att jag inte fick tillräcklig kontext. Nåväl, det är något som är värt att undersöka vidare!

När tre forskare på ett center för psykologisk forskning blir av med sin banbrytande maskin, den så kallade D.C Mini:n, utbryter smärre panik. Maskinen används nämligen för att terapeuter ska kunna gå in i folks drömmar för att på så sätt hjälpa dem bearbeta trauman. Med bara halvfärdiga säkerhetsprotokoll finns det dock inget som förhindrar tjuven att gå in i vems drömmar som helst. Nu är det upp till forskarna, och inte minst ett av deras dröm-jag, Paprika, att hitta maskinen innan något katastrofalt inträffar.

Om ovanstående premiss låter bekant finns det en anledning. Detta är filmen som Christopher Nolan började göra en live action-remake på och som slutade med att han gav ut Inception (2010). Precis som sin amerikanska efterlaga är Paprika verkligen en dröm i en dröm i ännu en dröm. Du bör helt enkelt vara utvilad när du ser den här filmen för att hänga med i alla svängarna. Samtidigt visar den på Satoshi Kons storhet att kunna ta en tämligen komplicerad film och göra den så pass lättförstådd att den går att se på flera olika nivåer. Du kan se den här filmen endast som en äventyrsfilm, men du kan också grotta ner dig i saker som att definiera tid och existens. Likt många av de bästa filmerna är det du som tittare som väljer nivå av engagemang och jag lovar att ju mer du ger desto mer kommer du också få.

Animationen är, som alltid när det gäller Kon, superb och alltifrån designval till soundtrack är spot on. Att gå in och beskriva Paprika mer ingående vore att göra den en otjänst. Det är en tripp du bör uppleva oförberedd om du inte sett den sedan tidigare. Om du sett den, se den igen. Jag har säkert sett den tio gånger vid det här laget och upptäcker fortfarande nya saker i den. Perfect Blue är och förblir min favoritfilm av Kon, men Paprika ligger inte långt efter. 5 drömmar i en dröm i en dröm av 5 möjliga.

Och där slutar min bevakning av Lund Fantastisk Filmfestival 2021. Det har som vanligt varit fantstiskt kul och något jag hoppas på att göra minst tio år till. När pandemin verkligen släpper taget om världen kan vi se fram emot fler fysiska visningar och jag är minst sagt spänd på den vision som festivalgeneral Anders E. Larsson lagt fram om att festivalen ska vara mer närvarande under året. Som alltid, väl mött i biomörkret.

FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.

FFF 2021 Dag 5: En annan nivå av brutalitet

Efter gårdagens känslostormar var det dags att återvända till Kino för två fysiska visningar. Först kände jag dock att det var dags att sätta tänderna i de kortfilmer som är nominerade till årets Méliès-pris. Jag tänkte göra som förra året och gradera dem i stigande ordning istället för att använda mitt vanliga betygssystem. Det blir ofta mer rättvisande eftersom kortfilmsformen ofta kan fånga känslor och stämningar som är svåra att placera in på en skala som först och främst är tänkt för längre berättelser.

I år tävlar åtta filmer från skilda delar av Europa, men tonvikten har hamnat på Frankrike och Storbritannien som tillsammans står för fem av bidragen. Lite förvånande saknas representation från Spanien som annars brukar vara ett starkt kortfilmsland på festivalen:

8. Luna In The Dark (Storbritannien)

Handling: En liten flicka använder sin säng/kuddfort som en fantasiflykt från föräldrarnas gräl.

Omdöme: På fem minuter hinner man ofta inte berätta så mycket om man tar ett så här pass tungt ämne att behandla. Tillsammans med nästa film i ordningen den mest experimentella av de nominerade, men för mig gick inte experimentet hem. Den sticker ut bland de nominerade på ett negativt sätt i form av kvalitet och teknik och jag hade själv inte sett den som en film för tävlan.

7. The Seine's Tears (Frankrike)

Handling: Under revolten i Algeriet (1954 - 1962) levde Paris algeriska minoritet i rädsla för polisen. Detta kulminerade i den så kallade "Parismassakern" 1961 där polis attackerade en fredlig demonstration med resultatet att uppskattningsvis 100 - 300 personer miste livet.

Omdöme: Ett intressant ämne som jag visste mycket lite om innan den här filmen. Tyvärr gav inte filmen mig så mycket mer info. En niominuters dockanimation är väldigt kort tid och form för att utforska det här ämnet. Den ledde mig dock vidare till en påkostad fransk miniserie från 2005 som skildrar händelseförloppet i detalj. Alltid något!

 6. Breathe (Bulgarien)

Handling: En ung man byter till sig ett munspel och inser snabbt att det fastnat i hans ansikte. Detta innebär givetvis en massa problem.

Omdöme: En absurd historia som har potential, men som inte är logisk inom sin egen kontext. Ibland verkar det som folk hör hans "munspelsandning", ibland inte och eftersom det inte händer så mycket annat än att diverse personer irriterar sig på ljudet blir det en ganska långsam historia.

5. Les Curiosités du mal (Frankrike)

Handling: Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen (stop me if you've heard it!) och träffar på en märklig varelse i skogen. Efter att gängets begåvningsreserv misshandlar varelsen och lämnar den att dö får en annan deltagare samvetskval och letar upp varelsen på natten.

Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta fingret på vad jag gillar med den här berättelsen. Under större delen av speltiden finns här verkligen ingen karaktär att gilla eller identifiera sig med, men när protagonisten väljer att gå emot sina nya "kompisar" och belönas med varelsens respekt finns här ändå någonting som slår an en sträng. Får fundera vidare på den här!

4. Pressure Drop (Schweiz)

Handling: En författare gömmer sig i Alperna efter en katastrofal intervju i princip dödat hans karriär. När två fans träffar på honom av en slump blir det början till att den psykiska pressen kokar över.

Omdöme: En historia av ett slag som jag tänker att Stephen King hade kunnat skriva. Författare som dukar under pressen, överlevnad och psykologisk stress? All good. Har ett lite för hastigt slut för att kunna bli något större, men ändå en gedigen kortfilm.

3. Unnecessary Things (Ukraina)

Handling: Roboten Rob är en samlare av onödiga och märkliga ting. En dag upptäcker han Robert, en äldre man som säljer sig själv som husdjur. Han har ju ändå ingenstans att vara och då kan man ju bringa glädje åt någon istället!

Omdöme: De tre filmerna i topp på den här listan är alla i viss mån utbytbara i ranking. De är verkligen av annan klass. Unnecessary Things ger en vackert tecknad tolkning av vad det innebär att vara människa, om maskiner kan ha känslor och om vi kan lära av varandra. Det är imponerande på 14 minuter. Baseras på Robert Sheckleys novell The Old Curiosity Shop som defintivt är på min läslista nu.

2. You're Dead, Helen (Frankrike)

Handling: Maximes flickvän Helen vägrar lämna jordelivet. Hennes spöke förföljer honom och sätter käppar i hjulen för hans nya romantiska intressen.

Omdöme: En ömsom rolig, ömsom sorglig historia om att vägra släppa taget. De klart bästa skådespelarinsatserna i kortfilmspaketet. Framförallt påminner den mig lite om en gammal festivalfavorit i Nina Forever (2015). Det är ett väldigt gott betyg.

1. Such Small Hands (Storbritannien)

Handling: Marina anländer till ett barnhem för flickor efter att hennes föräldrar dött i en bilolycka. Blyg och tillbakadragen blir Marina snabbt offer för diverse pikar och elakheter, men en kväll kommer hon på en lek som fascinerar de andra. En i gruppen ska vara en docka. Som docka får du inte prata eller reagera på något annat sätt, men du får också höra alla andras hemligheter.

Omdöme: Om någon kortfilm i årets paket av nominerade fyllde mig med obehag var det Maria Martinez Bayonas adaption av Andrés Barbas bok med samma namn. Ett lysande exempel på att less is more utspelas skräcken i vårt eget huvud och det är som bekant så mycket värre än något som kan visas på duk. Den i min mening absolut bästa kortfilmen av de nominerade.

Efter kortfilmskavalkaden var det då dags att åter bege sig till Kino för att se två kanadensiska filmer, där en var en gäspning men den andra fick eventuella tankar på tupplurar att fly någonstans långt bort.

Sophies dröm om att tävla i OS som utförsåkare har gått i kras då hennes medfödda synnedsättning i princip gjort henne blind. För att tjäna pengar hyr hon ut sina tjänster som husvakt till företrädesvis rika klienter i lugna områden. När hon får i uppdrag att ta hand om ett avsides beläget hus mitt ute i skogarna verkar det vara vilket uppdrag som helst. Det är tills huset håller på att bli plundrat av tre rånare. Sophie måste nu förlita sig på en app, See For Me, där seende hjälper synskadade. Och hon hittar absolut rätt hjälpare...

Det är väldigt sällan som filmerna på FFF ger mig en känsla av... "meh". De brukar ha något som verkligen sticker ut, positivt eller negativt, som man kan ta fasta på. See For Me (2021) kommer jag ha glömt om någon månad. Den är snarlik många andra filmer där en huvudperson med någon typ av funktionsvariation ställs inför liknande utmaningar.

Det som kanske skiljer den från merparten är att huvudrollsinnehavaren, Skyler Davenport, verkligen är synskadad och det ger filmen en realism i sättet den hanterar nämnda variation på. Problemet är bara att Sophie är en karaktär som är väldigt svår att tycka om och sympatisera med. Jag förstår hennes frustration på allt "medkännande" och i princip nedlåtande attityd hon stöter på, men hon är så fast i sin vilja att inte vara ett offer att hon blir just det - ett offer.

De tekniska lösningarna som filmen presenterar är det som fascinerar mig mest, framförallt med diverse appar för smartphones som verkligen måste ha inneburit en smärre revolution i självständighet för personer med synnedsättning. Men det är något fel när jag som tittare främst bryr mig om de tekniska lösningarna och inte historien eller karaktärerna. 2 axelryckningar av 5 möjliga.

Om kvällens första film var något av en besvikelse levererade Violation (2020) något helt annat. Det var mycket länge sedan jag var på en film där folk reste sig upp och gick, troligen inte för att de tyckte den var dålig utan för att det blev för mycket för dem. Det respekterar jag, för det här är brutalitet på en annan nivå.

Miriam åker tillsammans med sin make till sin yngre syster Greta för att spendera en vecka i deras sommarhus. Det har uppenbart varit ett tufft år för Miriam och maken, Caleb, och paret står på randen till att gå skilda vägar. Miriam tyr sig till Gretas man, Dylan, och anförtror honom med hur hon känner inför allt. En natt, när Miriam somnat fram en lägereld, vaknar hon av att Dylan har sex med henne. Den samtyckeslösa handlingen blir starten på Miriams totala förfall och det enda hon kan tänka på är hämnd.

Jag har skrivit en del om rape-revenge-genren tidigare och ett stort problem med denna är att vi, sjukt nog, vant oss. Sexualiserat våld föder blodig hämnd som ger snabb katarsis åt karaktär och tittare. Gott så, men genren har i mångt om mycket förlorat det som en gång gjorde den chockerande. Visst finns det undantag, såsom Gaspar Noés Irreversible (2002), men i mångt om mycket känns det som genren stått och stampat sedan 80-talet. Jag kan givetvis ha fel i detta och det kanske finns en uppsjö bra exempel som jag inte hittat, men Violation tar ett grepp jag aldrig tidigare sett. Det är inte det sexuella våldet som skildras ingående utan hämnden. Det är inte tal om att skjuta en slemmig karaktär och gå vidare utan under betydande del av filmens speltid skildras istället den utsattas våld mot förövraren så pass ingående att det suger till i magen. Violation skildrar både bildligen och bokstavligen psykets och kroppens förgörelse. Det är som om Michael Haneke hade gett sig på genren.

Många av filmens scener är direkt plågsamma att se, men det som visas gör aldrig det av sensationslystnad utan av "nödvändighet". Miriams karaktär har genom filmens uppbrutna kronologi gjort en resa från offer till att bli den varg som återkommer i berättelsens kanske lite väl tilltagna "konstnärliga övergångar". Det är framförallt i dessa som filmen skvallrar om att det är en produktion av ett team utan så mycket erfarenhet. Samtidigt tror jag att bristen på erfarenhet gör att autenciteten blir desto mer drabbande. 

Det råder ingen tvekan om att Violation är en bra film, men den har sina skönhetsfläckar. Bland annat berörs egentligen aldrig det faktum att Miriam själv utför ett liknande övergrepp på sin man morgonen efter hon själv blivit utsatt för det. Just Calebs karaktär försvinner väldigt hastigt och jag hade personligen nog klippt om/ner vissa scener för tid och tempo. Jag kan dock lova dig att du inte sett något liknande tidigare. Ett varningens ord dock: Om jag någonsin skulle skriva "trigger warning" om en film så är det denna. Den går på djupet och träffar hårt om saker som inte är enkla att prata om. 4+ eländes, eländes, elände av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag TriArt Plays digitala paket och beger mig på resa till Japan, Kazakstan och USA.

FFF 2021 Dag 4: Två känslomässiga käftsmällar och blodiga dockor

I år markerar jag bloggens trettonde år. Under den tiden har jag gett ut 122 femmor i betyg till "nya" filmer - det vill säga filmer som var aktuella under respektive år som recensionen publicerades och som jag inte sett innan. Det innebär drygt nio femmor per kalenderår eller knappt sju procent av alla recenserade filmer. Varför all denna statistik? Jo, för att endast en gång innan i bloggens historia har jag sett och recenserat två filmer med betyget fem under samma dag. Förra gången var det också tack vare FFF som på sin nionde dag 2014 levererade två fullpoängare. Nu kan jag säga att festivaldag 4 år 2021 gjorde det samma. Det började dock lite hackigt.

Hundratals år har gått sedan en desperat sista strid mot mörkets herre stod i det mäktiga slottet utanför den lilla byn. Sedan dess har byborna levt i skräck för den förbannelse som lades över dem - någon dag kommer byn att utkrävas på en "orgie av blod" för vad de gjort. Samtidigt, i det förfallna gamla slottet, bor monstret Frank och hans zombievän Zed, beroende av varandra för respektives överlevnad. När en av byborna råkar gå in på Franks jaktmarker och blir av med huvudet tänker inte byborna vänta på förbannelsen längre utan förstöra slottet en gång för alla.

Jag har tillsammans med de andra i filmpodden Film till Fikat (hej, Gustaf, Linda och Matti!) avhandlat en del dockanimationsfilmer genom våra avsnitt och jag brukar återkomma till samma kritik - snygg form, lite innehåll. Så är det i viss mån även här, men ändå snäppet bättre än hos många av sina genrekamrater. Att jobba med dockor, leranimationer och/eller stop motion tar tid. Den som inte sysslat med det på åtminstone hobbybasis har nog svårt att förstå hur enormt mycket tid det krävs för att få ihop en långfilm på det här viset. Det är klart, med dagens datorhjälpta efterbehandling är det tack och lov lite enklare, men det kräver ändå en helt annan typ av planering och filmning än andra filmer. Och någonstans där brukar många dockfilmer tappa bort sitt manus.

Den ende nu verksamme filmskaparen jag känner till som tagit sig tid att både sätta form och manus i dockfilm (åtminstone mer än en gång) är Wes Anderson, men Jesse Blanchard (manus och regi) är ingen Wes Anderson. Frank & Zed (2020) har absolut sin charm, men det är mer i de otaliga (och ofta extremt brutala!) gagsen och inte i storyn som så. Det verkar som Blanchard inte riktigt visste vad han ville göra med sin film. Skulle den vara seriös eller slapstick? Nu blir det ett mellanting som ibland funkar jättebra och ibland är mer av en lång gäspning. Detta gäller i synnerhet slutstriden som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Designen som sådan är snygg och framförallt Zed är en väldigt charmig skapelse, men Frank & Zed kommer aldrig riktigt förbi det där med att vara en dockfilm först och en historia sen. A for effort though! 3- halshuggna ekorrar av 5 möjliga.

Kvällens andra film kom från våra lusekoftsbärande och oljerika grannar till väst. Code Name: Nagasaki (2021) låter oss följa vännerna Marius och Fredrik. Båda filmintresserade beslutar de sig för att göra en dokumentär om vad som egentligen hände när Marius japanska mor helt plötsligt lämnade familjen när Marius var sex år gammal. Kan de hitta henne i Japan och vill hon ens veta av sonen hon övergav?

Att Marius och Fredrik är filmnördar råder det inget tvivel om från den här filmens första bildruta. Filmen hade enkelt kunnat bli som dussintalet andra dokumentärer på samma tema, men tillsammans skapar vännerna en slags ramberättelse tagen ifrån olika populära japanska genres. Som postern ovan skvallrar om är samurajfilm en av inspirationskällorna och den norska kustlinjen har nog aldrig sett ut mer som Japan efter vännernas lek med filter och effekter. Den kanske mest drabbande varianten av ramstrukturen är vad Marius kallar för "demonsonen". Tänk om han kommer in i sin mors liv och förstör det? Om han som en annan demon skulle klampa in och lägga sig som en gammal förbannelse över hennes liv?

Som ni märker är det inte bara snygg yta som de här vinjetterna (märk väl, de är väldigt snygga) bjuder på utan även en struktur till hur Marius historia berättas och känslorna han upplever under resans gång. Att det här är vännernas första längre produktion märker man inte av och den har också plockat hem priser här och var. Framförallt är Code Name: Nagasaki en dokumentär av en typ vi kanske har sett många gånger förr, men berättad med sådan ärlighet och naken sårbarhet att det tillsammans med formen blir en känslostorm. Otroligt bra! 5 norska samurajer av 5 möjliga.

Jag hade knappt hämtat mig från känslospelet från norrmännen ovan förrän det var dags för nya knäpp på de finstämda strängarna. Taiwanesiska My Missing Valentine (2020) bevisar återigen att det inte är romcoms som är en dålig genre, utan att när det kommer en bra inser man hur jäkla lata de flesta andra är!

Yang Hsiao-chi har alltid varit i otakt med världen. Hur hon än gör verkar hon göra saker för snabbt vilket alltid fått henne att framstå som klumpig och tafatt. Den här Alla hjärtans dag ska hon dock få göra något hon aldrig fått tidigare - fira den med en kille som verkar vara en drömprins. Det är bara det att när Hsiao-chi går och lägger sig den 13:e februari vaknar hon inte förrän den 15:e. Inte nog med att hon tappat en dag. Varför är hon solbränd? Varför har killen som alltid kommer in på postkontoret där hon jobbar blivit halvt sönderslagen? Vad hände med hennes dejt? Det är uppenbart att något i historien saknas... och där kommer A Tai in, en ung man som alltid verkar göra saker för långsamt.

Det är filmerna man inte har några förväntningar på som kan ge en de bästa magsugarna. Jag glömmer ofta bort hur jäkla bra romcoms kan vara eftersom det görs så många riktigt dåliga. På sitt sätt är de slashers för en annan publik - formelmässiga och utbytbara. Så jag fattar att de har en publik, men sen kommer något som My Missing Valentine och knycklar ihop formeln, återvinner pappret och skriver ett nytt manus. För manuset här är verkligen utsökt. Yu-Hsun Chens (manus och regi) berättelse är en genreblandning av kärlekskomedi, fantasy och en smula science fiction. Hans värld är befolkad av varelser som Geckomännen som bor i din garderob och har tagit tillvara på allt du någonsin tappat, samtidigt som den beskriver kontorsslaveriets våndor lika väl. Det är magisk realism på en nivå som skulle göra de gamla latinamerikanerna stolta, eller Haruki Murakami för att ta ett geografiskt närmre exempel till Chen.

Båda huvudrollerna är väldigt bra, men Patty Pei-Yu Lee är den klaraste lysande stjärnan i rollen som Yang Hsiao-chi. Hon lyckas med den svåra balansgången att vara klumpigt älskvärd. Oftast faller sådana roller bara platt (ha!) eftersom de är så sökta, men i det här fallet lyckas Pei-Yu Lee pricka in exakt var hon ska vara. 

My Missing Valentine förtjänar så mycket mer uppmärksamhet utanför Asien än vad den fått. Det är en universell film om att inte höra hemma och att sakna något man inte kanske riktigt vet vad det är. Samtidigt är den rolig och ja, jag fällde festivalens första tårar till den. Jag höll mig dock till slutet då Bee Gees I Started A Joke spelas över eftertexterna. Den fick genast en helt annan innebörd. Festivalens största överraskning och stark kandidat till bästa film. 5 blödiga recensenter, men den är ju så jävla fin av 5 möjliga.

Ikväll blir det dubbelt kanadensiskt på Kino med See For Me och Violation, 18:30 respektive 21:00. Be there, eh?

FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad Erdem Tepegöz (manus och regi) vill göra med den här filmen, men dessvärre fungerar inte hans tämligen valhänta symbolik om arbetarens roll i ett alltmer automatiserat samhälle. Framförallt är det slöseri med fint skådespel från Numan Acar (Zait) och de fantastiska inspelningsmiljöerna man hittat i ett övergivet fabrikskomplex i Georgien. För jäklar vad snygg den här filmen är för att vara en independentproduktion! Det är skitigt på ett naturligt sätt och dystopistämningen ligger tung över allt från ljussättning till de ständigt bankande industriljuden.

Men, som sagt, sen funkar manuset sådär. I och med att vi kastas in i handlingen och inte heller får någon bakgrundshistoria är det svårt att fatta riktig sympati för Zaits historia gällande annat än det vi ser hända honom omedelbart. Det hade kunnat undvikas med ett mer utvecklat världsbygge, men när inte heller detta finns blir detta snyggt men tämligen tomt. 2+ dunkande hammarslag av 5 möjliga.

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.

FFF 2021 Dag 2: Los Angeles är egentligen Sydafrika

Varför bryta en festivaltradition? När jag vaknade igår var det med feber och halsont, precis som vanligt under festivalveckan. Jag vet inte vad det är med just den här veckan på året, men jag lyckas nästan alltid bli sjuk i början av festivalen. Eftersom världen är vad den är för tillfället fick jag stanna hemma och invänta ett covidtest. Lite som en modern Halloween, fast med bara tricks och inga treats! Tack och lov var jag inte bärare av zombieviruset den här gången heller, men fick snällt stanna kvar i soffan med en modern klassiker från 90-talet och en nyversion av en slasher från 80-talet. Det gick alltså ingen större nöd på mig.

Eftersom jag brukar "återvinna" recensioner jag redan skrivit (digital miljömedvetenhet?) kommer min recension av Wes Cravens genrebrytande Scream att klistras in nedan. Jag vill dock slå ett slag för den serie som recension kommer ifrån, Franchise Hell, där jag gick igenom alla filmerna i de vid tidpunkten tio mest inkomstbringande skräckfilmsserierna. 

(Saxat från 5/5, 2012)

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år (26 nu!) sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Så stämmer fortfarande min gamla recension? Ganska bra faktiskt! Jag har blivit lite mer nostalgisk över min ungdomstid de senaste tio åren och skulle kanske inte dömt den så pass hårt som jag gjorde gällande 90-tals-skimret. Och Republica har jag glömt igen. Kanske av godo?

Kvällens andra begivenhet får jag tacka snabba puckar från SyFy för. En screener på tio timmar när merparten på andra sidan Atlanten sov? Det är kundservice! Och det var väl investerad tid skulle det visa sig. Årets remake på kultrullen The Slumberparty Massacre (1982) levererade på förvånansvärt många plan!

Som dotter till den enda överlevande från en massaker 30 år tidigare har Dana levt ett väldigt skyddat liv. När hennes mor motvilligt släpper iväg henne med sina vänner för en helg i en stuga i skogen packar tjejerna dock inte bara marshmallows. Dana är övertygad om att mördaren hennes mamma undkom fortfarande lever och hon och hennes vänner ska sätta stopp för honom en gång för alla. Men, som Mike Tyson en gång sa: "Everyone's got a plan until you get punched in the face.".. eller borrad.

The Slumberparty Massacre-serien är tämligen unik i och med att alla delarna i den har skrivits och regisserats av kvinnor. Så också här med Danishka Esterhazy som regissör och Suzanne Keilly som manusförfattare. Båda har gedigen erfarenhet inom skräckfilmsgenren sedan tidigare och med ett delat intresse för produktioner med starka kvinnoroller gör de den här remaken till något långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det finns en tydlig "female gaze" här vilken verkligen sätter den allt som oftast rådande motsatsen i tämligen ny dager.

Efter sina ganska övertydliga försök att casha in på slashertrenden med den första filmen drog serien allt mer mot det komiskt absurda, inte minst i den på bloggen tidigare recenserade Slumber Party Massacre II (1987). Det är något som Keilly tagit tillvara på i sitt manus, men framförallt är det här en mycket lyckad parhäst till kvällens första film, Scream. Medan Scream är metaskräck där specifika referenser läggs på hög är SPM mer konceptuell i sina referenser. Den lurar tittaren att den spelar på stereotyper för att sen gång på gång överraska med hur väl den känner sin publik när det ställer koncepten på sina huvuden.

Eftersom den är producerad av SyFy har SPM tyvärr också några av kanalens kännetecken när det kommer till sisådär produktionskvalitet. Det känns dessvärre inte som detta är gjort med glimten i ögat utan mer för att man inte hade något val i och med budgeten. Landsbygden utanför Los Angeles är väldigt uppenbart filmad i Sydafrika (ändå kul med en sydafrikansk remake på en kultklassiker!) och saker som ljud- och ljussättning skulle behövt en extra boost. Jag kanske är lite purist, men jag saknar de nordamerikanska träden! Stämningen blir aldrig riktigt den samma som det blev i 80-talets slasherrullar som ofta spelades in i de vidsträckta amerikanska skogsområdena.

Trots detta är SPM en film som inte får missas av genrefans. Om du har tidigare kunskap om slashertroper behöver du nog heller inte vara ett jättefan för att uppskatta den. Good show! 4 av de mest homoerotiska scener jag sett av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag mig i soffan med katt, kaffe och valda delar av fesitvalens digitala paket! Kolla in det på TriArt Play!

FFF 2021 Dag 1: Faust är inte död! Han bara luktar så!

Klang och jubel! Mitt tionde år som en del av inredningen till Lund Fantastisk Filmfestival inleddes igår. Eftersom vi fortfarande har en pandemi är även årets upplaga en hybridvariant med både fysiska och digitala visningar. Jag tror att detta i viss mån kan vara vägen framåt även efter pandemin. Det ger filmerna större spridning och skapar dessutom fler samarbetsytor att utveckla.

Årets partner när det gäller den digitala delen är TriArt Play - en mycket lättanvänd plattform som gör precis vad den ska utan massa onödigheter. Jag, som sitter på en uppkoppling från utvandrarnas dagar, (vem tyckte Com Hem-hus var en bra idé? Förutom Com Hem då.) hade inga som helst problem med streamningen, vilket jag ibland har för andra plattformar. En samarbetspartner att behålla!

Utöver TriArt Play är även festivalgeneralen ny för i år. Förra året tackade Maritte Sørensen för sig efter tre år på posten och lämnade plats för Anders E. Larsson. Larsson har många strängar på sin lyra, men är kanske mest känd som kulturskribent. Innan kvällens andra film visade han också upp prov på sitt musikaliska kunnande då han i samband med den officiella invigningen spelade en lysande version av Mad World. Suggestivt värre i ett nedsläckt Skissernas Museum!

Kvällen inleddes dock på festivalens högborg, Kino, där den brasilianska Medusa (2021) satte tonen för kvällen - gör inte avtal med Djävulen, vare sig hen är en sekulär eller religiös variant.

Mariana bor tillsammans med sina "systrar" i en kristen församling i São Paulo där de drillas i konsten att vara modernt konservativa kvinnor. Med en karismatisk pastor och en i princip paramilitärisk organisation för församlingens män råder det ingen tvekan om att församlingen mer eller mindre är en sekt. Mariana och hennes systrar går till och med så pass långt att de misshandlar kvinnor de anser har syndat. En kväll går ett av deras överfall väldigt fel och Mariana får ett långt ärr i ansiktet. Det blir början på en frigörelsekamp och något som kommer ställa hela sekten på sitt huvud.

Medusa är Anita Rocha da Silverias (manus och regi) rasande brev till den rådande politiska situationen i Brasilien. När hon introducerade filmen via tidigare inspelat filmklipp beskrev hon den med en mängd olika genrebeteckningar. Hon menade på att det var en skräckfilm, en thriller, en feministisk kampfilm, en komedi och mycket mer. Det är den här splittringen som gör Medusa både grymt facinerande och kanske i behov av en lite striktare form, i min mening.

Mari Oliveira är riktigt bra i huvudrollen, men da Silverias manus gör henne ibland en otjänst i karaktärens resa. Det blir ibland lite för mycket, lite för snabbt utan klar uppbyggnad. Vad da Silveria däremot nästan behärskar felfritt är regin. Det är helt klart att hon har en vision med den här filmen och hon lyckas allt som oftast få fram den. Man kan verkligen se ultrahögerns ideologi här, inte minst med den gamla fascistidén om den "rena kroppen". Jag måste också nämna soundtracket som tar sin inspiration ifrån 80-talets mörkare synthvrår, men inte skriver tittaren på näsan med det. En film som börjar med Siouxsie & The Banshees Cities In Dust har redan gjort mycket för att vinna mig.

Medusa är en märklig upplevelse. Jag tror jag måste se den minst en gång till innan jag kan sätta ett rättvist betyg, men för tillfället får den ligga i limbo mellan en trea och fyra. Som alltid friar jag hellre än fäller så det blir 4- skönhetsdemoner av 5 möjliga.

Efter en kort promenad i ett vackert höst-Lund var det dags för den officiella invigningen och kvällens andra film på Skissernas Museum. För den som inte varit på Skissernas Museum är det en tämligen unik institution som visar upp just skisserna, modellerna och arbetsexemplen på vad som senare skulle komma att bli offentlig konst. Det är en imponerande samling som jag verkligen kan rekommendera ett besök till!

Anders E. Larsson berättade om festivalens lite annorlunda inriktning under hans ledning. Fler event ska ligga utspridda under året och fokus läggs på att festivalen i första hand ska växa nationellt.. Som ni kanske har märkt på bannern längst upp har ordet "international" försvunnit för i år och jag måste säga att jag tror det är rätt väg att gå. Festivalen har haft ganska sviktande besökarantal de senaste åren, även innan pandemin, och en strategi kan absolut vara att få ut information och hype runt FFF i landet innan man försöker erövra världen.

För FFF är viktigt. Det säger jag inte bara för att jag får se en massa intressant film under en ett antal dagar varje år utan för att det är en av få genrefestivaler i Sverige. Vi ser mer och mer film och tv som kan platsas in under "fantastisk-paraplyet", men skillnaden mellan utbudet på FFF och gemene streamingsajt är att det finns en reell tanke och arbete bakom hur programmet ligger. Det såg man inte minst i kvällens andra film, den kanadensiska svarta dramakomedin Anything For Jackson (2020).

Audrey och Henry lever i en sorgedimma i och med att deras barnbarn Jacson har omkommit. Inte nöjda med att gå i terapi som andra sörjande äldre par väljer de istället att gå med i den lokala satanistförsamlingen. Målet är att hitta en ritual som kan föra Jackson tillbaka till livet. När paret får tag i en urgammal bok inser de att de faktiskt har en chans. Det är bara det att de måste kidnappa en kvinna som snart ska föda och sen var det det där med att högläsa saker man inte riktigt förstår. Det är aldrig en bra idé!

Den jämförelse som återkom under flertalet tillfälle när jag såg Anything For Jackson är att den kändes som en ockult Fargo (1996) i sin mörka humor. Vi får till och med nästan en flismaskinscen, fast med en annan, mer otippad, trädgårdsmaskin. Regissör Justin G. Dyck har innan först och främst gjort tv-filmer kopplade till olika högtider. Seriöst, kolla in hans IMDB-profil och du ser nästan bara ganska okända julfilmer. Det måste ha varit lite av en befrielse att göra Anything For Jackson och både han och manusförfattare Keith Cooper verkar ha haft väldigt kul! Det faktum att Cooper arbetat med specialeffekter för ett antal större Hollywood-produktioner gör att specialeffekterna också är oförskämt bra för att vara i en lågbudgetfilm.

Den meriterade birollsskådespelerskan Sheila McCarthy får här visa att hon även klarar av att bära en film. Hon är filmens stora skådespelarbehållning i rollen som Audrey, den sörjande mormodern, och äger varje scen hon är med i. Även resterande ensemble är bra, men McCarthy har en sårbarhet som gör de trots allt tokroliga komiska scenerna ännu bättre. För Anything For Jackson är på sina ställen rolig som fan!

Du måste troligen ha en ganska brutal typ av galghumor för att se den som så, men jag hade klart argumenterat för att de komiska scenerna är filmens höjdpunkt. De rena skräckelementen, om än snygga, är inte lika intressanta och jag känner att filmen hade tjänat på att gå mer åt det komiska hållet. Det är dock helt klart en sevärd film som återigen visar att Kanada är bland de mest intressanta länderna när det kommer till genrefilm rent generellt.

Och det där jag skrev om att köra filmen tillsammans med Medusa? Här finns så många beröringspunkter, både tematiskt men framförallt visuellt att jag bara kan säga well played till schemaläggarna! Snyggt! 3+ det som massakreras i snö... av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag en förkylning (sedvanligt festivalproblem!) och ser om Scream (1996). Jag tycker att ni andra ska gå och se den på stor duk 19:30 på Kino. Om ni kommer lite innan finns det ett paket med Halloween-kortfilmer 17:30 och sen blir det en hemlig Europapremiär på samma tema klockan 22:00.