Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 18 jan 17:35


Vi lär oss mycket den här veckan. Exempelvis är det okej om din väpnare tappar bort ditt svärd eftersom Excalibur ändå ligger och skräpar. Dessutom kan du rida på dimma om du bara är tillräckligt kåt! Vi kämpar med uttal av diverse namn, Ulf får prata om Patrick Stewart (och blir stoppad i tid) och alla är rörande överens om att Merlin är en riktig skitstövel!



Av Ulf - Torsdag 14 jan 11:40


Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Anthony Mackie, Jamie Dornan, Katie Aselton mfl.

Produktionsbolag: Patriot Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Love & Death Productions

År: 2019

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9016974/

 

Steve och Dennis arbetar som ambulanssjukvårdare i New Orleans och börjar stöta på märkliga överdoser av en ny designerdrog kallad Synchronic. Saker och ting har få eller inga logiska förklaringar till ställena de kallas till. Varför har en pundare ett guldmynt från 1721 skräpandes på golvet? Varför sitter de en sabel intryckt i väggen? Steve får dock annat att tänka på när han diagnosticeras med en inoperabel hjärntumör. En kväll testar han Synchronic och mysteriet börjar få sin förklaring...

 

Justin Benson och Aaron Moorehead gör mig lite knäpp. Efter sina filmer Spring (2014) och The Endless (2017) lämnades jag båda gångerna med känslan att det här är nästan, nästan riktigt bra, men faller precis på mållinjen. Efter Synchronic hade jag tyvärr exakt samma känsla.

 

Benson & Moorehead är alltså inte dåliga filmskapare på något sätt, men saknar det där lilla extra som förhöjer deras ofta väldigt goda idéer till något riktigt minnesvärt. Grundpremissen bakom Synchronic är det inget fel på och påminner mig om något som Philip K. Dick hade kunnat skriva under sina drogdrivna senare karriär. Det som stör är att de hade kunnat göra så mycket mer med den. Bensons manus är tämligen tudelat med en dramadel och en science fiction- och/eller skräckdel. Bitarna passar inte riktigt ihop även om båda är bra i sig.

 

Anthony Mackie gör en bra huvudroll som Steve. Han har ofta varit med i storfilmer där han fått spela andrafiol (eller i MCU typ femtondefiol) och visar här att han även kan bära en film. Intressant nog finns det en koppling mellan Mackie och vad Benson & Mooreheads karriär tar dem härnäst. Någon på Marvel såg den här filmen och polarna har plockats upp till att bli tv-regissörer för just Marvel. Förhoppningsvis kan de genom vidare samarbete med de stora gossarna på Disney får den där lilla udden som just nu saknas i deras filmskapande. Jag håller i alla fall ögonen öppna.

 

Betyg: 3 nästan-nästan-nästan... igen av 5 möjliga


Av Ulf - Måndag 11 jan 17:48

 

Alla mår dåligt! Jaaaa! Kanske den mest deprimerande filmen vi haft i Film till fikat, men Matti gör sitt bästa för att mildra feel bad-känslorna med tal om "knaaaak" och "könssex". Ulf planerar på en karriär som kylskåpsoperatör och alla hänförs av Ellen Burstyn i hennes livs roll. Och kom ihåg, ända mot ända kan ingenting hända... förutom i den här filmen.


  

Av Ulf - Fredag 8 jan 18:09

 


Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

 

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

 

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

 

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

 

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

 

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

 

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 5 jan 18:52


 

Mänskligheten är as. Det visste vi. De är ännu större as när de vill när de omges av stora räkor. What?! Ja, det är District 9 det handlar om. Det blir mörkt med aborter, apartheid och säkert något annat på "A". Det är ändå okej, eftersom Matti kan vara en Pokemon. 

 

 

 

Av Ulf - Måndag 4 jan 14:45

 

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

 

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

 

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

 

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

 

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

 

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Av Ulf - 31 december 2020 12:00

 

Årskrönika 2020: Vi hade i alla fall tur med... eh...

 

Jag är av den kanske något kontroversiella åsikten att 2020 inte var ett vidare bra år. Alla har redan bashat året så hårt att vi kan ha skapat en reva i rumstiden. Den här bloggen har sedan dag 1 nästan uteslutande handlat om film, tv och till viss mån litteratur. Det här året har de här sakerna varit viktigare än någonsin. Samtidigt har bloggen haft färre recensioner än tidigare. Hur går det ihop? Tiden har ju funnits? Svaret är uttråkan. När allt som finns är tid och inget umgänge som man kan dela sina populärkulturella upplevelser med blir det lite av att ropa ut i en tom sal - det ekar. 

 

Tack och lov löstes denna uttråkan till stor del av att jag i höstas blev rekryterad till filmpodden Film till fikat. Vi är fyra filmnördar som spelar in minst ett avsnitt i veckan som läggs på Spotify. Film till fikat har blivit lite av en livlina där vi, trots våra geografiska avstånd, kan snacka film och strunt några timmar i veckan.

 

Därmed inte sagt att jag inte saknar biograferna. Jag har inte sett en film på bio på snart ett år. Jag brukar snitta fyra i månaden eller något dylikt. Det må tyckas som ett litet irritationsmoment i det stora hela, men det är drygt främst för att det är ytterligare ett tecken på att 2020 inte är som ett vanligt år. Streamingtjänster i all ära, men film ska ses på duk, i ett mörkt rum, med snörvlande främlingar.

 

Ovanstående gjorde att årets upplaga av Fantastisk Filmfestival fick avnjutas från soffan istället för i salongen. Organisationen bakom FFF gjorde ett fantastiskt (ba-dum-dum-dish!) jobb med att erbjuda merparten av festivalfilmerna via streamingtjänsten SpamFlix och arrangerade även ett fåtal fysiska visningar. Jag kunde tyvärr inte delta i de senare eftersom jag tillhör inte bara en utan två riskgrupper (en till och jag hade varit en ohelig treenighet! Det ni!), men FFF2020 var ett bevis på att nöden är uppfinningsrikedomens moder.

 

Besöksstatistiken för året var lika upp och ner som året självt. Min i särklass bästa månad var januari och min i särklass sämsta var augusti. Januarisiffrorna är sig lika (inför Oscarsgalan, många digitala släpp av storfilmer), men augusti brukar vara mycket bättre. I en kurva över årets månader kan jag dock se en stadig klättring under årets sista kvartal. Jag tror att det har mycket att göra med Film till fikat. Det blir en ny outlet och nya besökare hittar till bloggen.

 

Året bjöd på sex filmer med femmor i betyg:

 

4 jan: Parasite

20 jan: 1917

4 feb: I Lost My Body

22 maj: Bacurau

31 okt: Get The Hell Out

20 dec: Another Round

 

Intressant nog är alla de där filmerna från olika länder. Representerade är Sydkorea, Storbritannien/USA, Frankrike, Brasilien, Taiwan och Danmark. Jag borde kanske hålla mer koll på internationella filmer eftersom jag uppenbarligen uppskattar dem i större utsträckning än den vanliga USA-centreringen. Tål att tänkas på!

 

Vi rullar vidare - mot 2021, vaccin och förhoppningsvis åtminstone en höst på bio. Skitfinkultur fyller tolv år 2021. Det blir minst tolv till.

 

Av Ulf - 29 december 2020 18:24

 


Vi behöver snart ha en intervention för Linda eftersom hon under veckans avsnitt blir Skyddsombud-Linda. Det är klart, buddy cop-filmer från 80-talet var nog inte säkra för någon - karaktärer som skådespelare! Matti kämpar vidare med sin Sylvester Stallone och det går... sådär. Alla är dock överens om att Teri Hatcher aldrig varit snyggare och att det här är bra skit.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se