Senaste inläggen

Av Ulf - Söndag 5 maj 18:50

 

 

Regi: Stephen Merchant

Manus: Stephen Merchant

Medverkande: Florence Pugh, Nick Frost, Lena Heady mfl.

Produktionsbolag: MGM/WWE Studios/Film 4 mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6513120/

 

Saraya Knight växer upp i en lite annorlunda familj. Efter att haft både personliga och jurdiska problem har familjen Knight hittat wrestling som en väg ut ur en destuktiv livsstil. Både Saraya och hennes äldre bror, Zak, drömmer om ett kontrakt med världens största wrestlingspromotion, WWE. När talangscouten något överraskande väljer Saraya men inte Zak tvingas den 18-åriga tonårsflickan växa upp väldigt fort. Det är dock lättare sagt än gjort i en kultur där kvinnor i wrestling inte alltid har setts med så seriösa ögon.

 

Historien om hur Saraya "Paige" Knight slog igenom i den amerikanska wrestlingcirkusen har filmsaga skrivet över hela sig. En färgstark bakgrund, en stentuff tjej och en coming-of-age-historia på en och samma gång? Jo tack, det här manuset skriver sig självt... och ändå inte.

 

WWE är, av förklarliga skäl, väldigt måna om sin image. Det gör tyvärr också att filmens andra halva, den som utspelar sig i USA, blir tämligen tam. Den brittiska delen är kanske lite väl städad den med i jämförelse med om det hade varit en helbrittisk produktion, men den är intressant och bitvis riktigt underhållande. För wrestlingfans finns det dock både en och två elefanter i rummet gällande Paige.

 

Stephen Merchant har skrivit en dramakomedi, men några av de mest dramatiska delarna i Paiges liv lämnas åt sidan, troligen eftersom de inte är så trevliga. För dramaaspekten av filmen hade det varit mycket mer intressant att se hur Paige hanterade de läckta privata filmerna som inte lämnade något till fantasin, hur hon hanterade sin karriäravslutande skada och inte minst hennes stormiga förhållande med wrestlaren José Alberto Rodríguez (Alberto del Rio). Det hade varit en mer rättvisande bild som ändå inte hade förtagit något av det som Paige uträttade i ringen.

 

Fighting With My Family må vara tillrättalagd, men den är också underhållande. Florence Pugh är bra i huvudrollen, men det är på birollslistan som filmen glänser. Nick Frost, Lena Heady, Vince Vaughn och givetvis Dwayne "The Rock" Johnson. Johnson står även som filmens producent och dyker upp som någon slags inoljad wrestling-Yoda några gånger i filmen. Det är dock framförallt familjescenerna med familjen Knight som är filmens stora behållning. Fighting With My Family är en ojämn men underhållande film som dock hade tjänat på att vara mer drama och mindre komedi.

 

Betyg: 3 paige turners av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 30 april 19:48

 


Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2019

Längd: cirka 400 min (10 x cirka 40 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

Efter att Miguel Diaz vunnit All Valley Karate Tournament åt Cobra Kai har sensei Johnny Lawrence nya problem. John Kreese, Johnnys våldsamme mentor från när han själv lärde sig karate, har återvänt till stan och är det någon man inte ska lita på så är det Kreese. Samtidigt startar Daniel sin egen dojo, Miyagi-Do, för att verka som ett alternativ till Cobra Kai. Scenen är satt för en modern rivalitet mellan två gamla fiender...

 

Första säsongen av YouTube Reds uppföljare till The Karate Kid (1984) slog ner som en bomb förra året. Med brinnande kärlek för originalet, dess karaktärer och problematik tog den serien in i en ny generation och fokuserade sin handling på Johnny Lawrence, Daniel LaRussos antagonist. Jag fullkomligen älskade den och har sett om den åtskilliga gånger. Nu kommer alltså säsong 2 som bjuder på mer av allt. Avsnitten är lika många men längre, intrigerna går djupare än i första säsongen och med ett större fokus på John Kreese (Martin Kove) och Daniels dotter Samantha (Mary Mouser) är det bara att gratulera alla fans. Det här är så in i helsike jäkla bra!

 

William Zabka och Ralph Macchio gör sina paradroller lika väl som i första säsongen. De är båda reliker från 80-talet fast på olika vis. Zabkas Johnny verkar ha slutat utvecklas någon gång runt 1989 och även om Daniel är framgångsrik och välbeställd har han på gott och ont samma can-do-attityd som han hade som tonåring. Det som är sant för båda är att ingen har vuxit upp och kunnat lägga en gammal rivalitet bakom sig. Det är tyvärr lika sorgligt som det är verklighetstroget.

 

Den som har följt bloggen ett tag har nog snappat upp att jag är kampsportare själv. Innan jag började träna på allvar i vuxen ålder hade jag alltid trott att filmvärldens rivaliteter mellan olika skolor bara var just det - en filmgrej. Jag har tappat räkningen på hur många "mästare" som mest visat sig vara fulla av sig själva. Det är en djungel bland kampsportsskolorna och Cobra Kai beskriver detta, förvisso överdrivet men inte alltför långt ifrån sanningen ändå.

 

Actionsekvenserna har verkligen fått en uppfräschning trots att de redan var bra. Det är inte för intet som serien blivit nominerad till en Emmy för bästa stuntsekvenser. Martin Kove är om möjligt ännu giftigare som John Kreese än han var under 80-talet, med en förmåga att manipulera och slingra sig in där han inte borde vara. Karaktärsutvecklingen när det gäller birollskaraktärerna imponerar även denna, kanske med Jacob Bertrands "Hawk" som bästa exempel. Kove och Bertrand till trots är det en skådespelare som kanske lite oväntat lyckas stjäla de flesta av scenerna han är med i - Gianni Decenzo som Dimitri, killen med lägst självförtroende i världen. Decenzo är lysande som den lika delar irriterande gnällige som känslosamme tonåringen. Hans "ögonblick" i säsongens sista avsnitt är ren katharsis.

 

Cobra Kai följer upp sin inledande säsong med mer av allt som gjorde den så bra. Med en cliffhanger som heter duga även den här säsongen är det bara att hoppas att säsong 3 kommer som planenligt. Jag har svårt att se att den inte skulle göra det då den utan tvekan är YouTubes kassako när det kommer till egenproducerat material.

 

Betyg: 5 och nej, Johnny är fortfarande inte "den riktige Karate Kid"... jeez... av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Måndag 29 april 09:23

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 181 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154796/

 

Efter att Thanos fingerknäppt bort hälften av allt liv i universum försöker våra hjältar fortsätta med sina liv bäst de kan. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom alla har förlorat någon och världen har i princip kollapsat under det kaos som Thanos handling ledde till. När Scott "Ant-Man" Lang till sist hittar hem igen efter att ha varit strandsatt i en subdimension väcks dock ett visst hopp. Det visar sig att medan Scott varit borta i fem år i vår verklighet har han bara upplevt det som en ytterst kort tidsperiod själv. Kanske, bara kanske, kan Scotts resa vara nyckeln till att resa i tiden...

 

Avengers: Endgame är den "avslutade" delen i allt vad MCU har jobbat mot sedan 2008 års Iron Man i den utan tvekan längsta moderna filmsagan med sina 22 filmer. I regel har filmerna alltid varit sevärda och även bjudit på några fantastiska installationer genom åren. Förra årets Infinity War var en tour de force i hur man gör en ensemblefilm med så mycket innehåll att den egentligen inte borde fungera men gör det ändå. Bokslutet som är Endgame lyckas tyvärr inte leva upp till varken denna films lagda grund eller mina högt ställda förväntningar.

 

Marvel har alltid lyckats bättre än huvudkonkurrenten DC när det gäller sina superhjältefilmer i och med att man kommit ihåg vad man är - popcornunderhållning med hjärta, humor och en lite smartare framtoning än sin konkurrent. Första delen av Endgame är istället en långsam deppfest som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det blir väldigt tydligt när MCU:s mer komiska hjältar får en större roll efter cirka halvtidsstrecket. Ja, det är klart att en film som tar vid efter att hälften av allt liv i universum blivit utplånat inte är en skrattfest från bildruta ett, men första halvan är så tjurig och feldisponerad att jag mest satt och gäspade.

 

Filmens andra halva är mycket bättre, med vissa undantag. Jag inser att det är klart att man ville göra den här filmen så svulstig man bara kunde, men det blir ibland för mycket. Där Infinity War lyckades ge en stor andel av sina hjältar betydande roller känns dessutom Endgame mer fokuserad på de "officiella" Avengers-medlemmarna än något annat. Det är klart att det är en Avengers-film, men detta val gör att den ironiskt nog, trots sin speltid på över tre timmar, känns som en mindre film i skala i jämförelse med vad Infinity War byggde upp. Merparten av hjältarna är mer eller mindre bara där och får några ögonblick som mer känns som cameos än något annat.

 

Det som verkligen funkar med Endgame är skådespelet och actionsekvenserna. Chris Evans och framförallt Robert Downey Jr. gör sina kanske bästa tolkningar av sina repektive roller och Mark Ruffalo får äntligen mer att göra som Bruce Banner/Hulk än att gorma att han är arg. Manuset fungerar också tämligen bra, även om det baserar sig på mer eller mindre ologiska tidshopp. Däremot borde någon verkligen ha hittat klippsaxen. Endgame är alltså över tre timmar lång. Ingen superhjältefilm ska vara över tre timmar lång. Punkt. I motsats till den 149 minuter långa Infinity War verkar ingen ha bromsat bröderna Russo i Endgame och på så vis blir det här en alldeles för lång film. 

 

Endgame är, trots min kritik, ingen dålig film. Det är inte ofta jag säger att jag hade önskat att man delat upp en film i fler delar, men om man hade kunnat lösa diverse skådespelares kontrakt hade en tvådelad Endgame varit en mycket bättre väg att gå. Två tvåtimmarsfilmer istället för en tretimmarsfilm hade gett mer utrymme för karaktärerna och troligen också gett en mer logisk struktur att följa. Endgame är i sin nuvarande form en svulstig koloss på lerfötter som inte faller, men svajar betänkligt. Flertalet briljanta ögonblick, stora gester som funkar och lika många som missar och ett regissörspar i stort behov av en producentpiska. Inte vad jag ville ha, men en fungerande film.

 

Betyg: 3 besvikelser av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 22 april 21:41

 


Regi: Brian Taylor

Manus: Brian Taylor

Medverkande: Nicolas Cage, Selma Blair, Anne Winters mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/XYZ Films/Zeal Media mfl.

År: 2017

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5462326/

 

I en sömnig amerikansk förort börjar något mycket märkligt inträffa. Plötsligt har föräldrarna i den lilla staden bara en enda tanke - barnen måste dö. Tonåriga Carly får kämpa mot föräldrarna för att rädda både sitt eget och sin lillebrors liv.

 

Som nybliven 37-åring borde jag kanske ha både ett och två barn vid det här laget. Det har aldrig intresserat mig och det blir nog ingen avyngling för min del. När jag ser filmer som Mom & Dad är jag glad över mitt ointresse av att föra mina gener vidare. Om man har en film där Nicolas Cage av alla människor ska flippa på sina barn förstår ni hur kaosartat det här blir! 

 

Brian Taylor har knappast gjort sig särskilt känd utanför diggare av brutal action eller svart komedi, men han har ett uttryck som brukar passa mig väldigt väl. Det är over-the-top och högt tempo hela tiden med ett jäkla fint användande av musik. Taylor hade gärna för min del kunnat fläska på ytterligare lite med blod och äckelskap. Mom & Dad missar nämligen några lysande chanser för att ge riktigt chockvärde. Hur som helst är en film som innehåller allt ifrån en mordgalen Vietnam-veteran i Lance Henriksen till det bästa ironiska användandet av en Roxette-låt någonsin en höjdare för fans av svart komedi.

 

Det dröjer innan det kommer, men Nicolas Cage totala flipp är också den värd att vänta på. Det folk inte verkar vilja erkänna nu när Cage gjort sig känd för att välja filmer som spelar till just dessa freak outs är att han är en bra skådespelare. Det gör hans eviga kontraster desto mer underhållande, men att han skulle vara en föredetting vägrar jag gå med på. När han väl fått ordning på sin katastrofala ekonomi kommer han kunna ta sig ur "freak out-genren", men fram tills dess är jag på första parkett när han kokar över.

 

Mom & Dad är en sjukt underhållande liten pärla som gått många förbi. Se den och tacka din lyckliga stjärna om du råkar vara barnfri efteråt!

 

Betyg: 4 it must have been love but it's... oh shit! av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 19 april 18:15


 

Regi: Anna Boden & Ryan Fleck

Manus: Anna Boden/Ryan Fleck/Geneva Robertson-Dworet

Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Animal Logic

År: 2019

Längd: 123 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154664/



Carol Danvers kommer minst sagt på villovägar när hon kraschar ett experimentellt flygplan. På något sätt färdas hon till Kree-imperiet där hon bygger ett nytt liv som soldat i armén samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne av vem hon egentligen är. Sex år senare återvänder Carol (eller Vers som Kree kallar henne) till en viss liten blå planet för att stoppa Kree-imperiets arvsfiender, Skrull, från att ta över världen. Men plötsligt börjar Carol minnas saker och hennes lojalitet prövas.


Sista stoppet inför Avengers: Endgame (2019) och det mesta av snacket har handlat om småpojkar (oavsett vilken ålder) som fått testiklarna i kläm över att Marvel gör en film med en kvinna i huvudrollen. Seriöst... år 2019. Vad jag inte läst särskilt mycket om är hur filmen i sig togs emot. Tyvärr måste jag säga att det här knappast är en ny Wonder Woman (2017) vi har att göra med. Det här kan mycket väl vara den mest generiska superhjältefilm jag sett det senaste året, vilket inte säger lite.


Brie Larson är en mycket skicklig skådis, men hon lyckas tyvärr inte ge titelkaraktären någon riktig identitet. Hon har förvisso inte särskilt mycket att jobba på när det gäller manussidan heller och det märks att hon inte har lika lång erfarenhet som vissa av sina medskådespelare då. Först och främst är detta tydligt i och med Samuel L. Jackson som en ung Nick Fury. Han har uppenbart kul i den här rollen och spelar skjortan av alla andra, även om han fått en lite plastig look. Både Jackson och Clark Gregg (Agent Coulson) har blivit "föryngrade" med hjälp av CG. I Jacksons fall märks det inte så mycket, men Gregg ser i vissa scener ut som en pod person. Nåja, om skådespelarna är en allsköns blandning mellan högt och lågt är det manuset som är filmens stora problem.


Skrullerna tillhör Marvels mest klassiska skurkar och det var på tiden att de fick sin debut annat som något som nämns i förbifarten. Utseendemässigt passar de sina roller (mycket bra make-up!), men hur de är skrivna... okej, jag kan gå med på många egna tolkningar från källmaterialet, men jag kan inte riktigt förlika mig med hur skrullerna porträtteras här. Likaså går det inte riktigt att förbise att alla väntar på Endgame och mycket i den här filmen känns som filler. Nu är Captain Marvel en tillräckligt stark superhjälte för att ge Thanos en match, men den här filmen borde kommit för länge sedan och inte mellan de två stora Marvel-giganterna.


Till syvende och sist är Captain Marvel en okej film för stunden. Den presenterar hjälten, vilket troligen kommer ha stor betydelse för Endgame, men annars tuggar den på utan större motstånd. Jag visste exakt när twisten skulle komma och att den skulle vara lika dum som jag befarat. Å andra sidan är en Marvel-rulle på halvfart fortfarande en rätt kul bekantskap. Dessutom ett stort plus för avtackningen av Stan Lee i förtexterna. Jag instämmer och säger "tack, Stan". Om jag är redo för Endgame nu? Som en Hulk på tjack!


Betyg: 3 rakt i mittfåran av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 18 april 11:39

 


Regi: Stephen Susco

Manus: Stephen Susco

Medverkande: Colin Woodell, Stephanie Nogueras, Betty Gabriel mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blumhouse Productions/Bazelev Production

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt476191/

 

Matias förbereder sig för en spelkväll via Skype tillsammans med fem av sina vänner. Vad han inte vet är att hans "nya" laptop har tillhört en mycket farlig man som kommer göra allt för att få tillbaka den... och att laptopen är nedlusad av olika elakartade program.

 

Unfriended (2014) hade ett fantastiskt koncept med sin historia som utspelade sig via en och samma datorskärm, men lyckades aldrig bygga något riktigt intressant utav det. Jag tänkte ge konceptet en andra chans med uppföljaren och kan med glädje säga att det här är mycket bättre.

 

Konceptet är fortfarande där och gott så. Det var det som sålde in förra filmen. Datorprogram och teknologi som faktiskt används i verkligheten används även här och det finns inte några dumma omskrivningar som en sökmotor man aldrig hört talas om eller dylikt. Även manuset är bättre den här gången och filmen undviker de fallgropar som originalet hela tiden föll i. Det är förvisso sant att manuset inte alltid går ihop, men Unfriended: Dark Web lyckas dölja detta genom att hålla ett sjukt högt tempo i sin berättarstil från minut ett. Det här är nämligen en film som utspelar sig i realtid, vilket är grymt häftigt bara det.

 

Skådespelarmässigt är det väl inte så mycket att skriva hem om och det hade jag inte förväntat mig heller. Det är tekniken som spelar huvudrollen i den här filmen. Det mesta andra fungerar dock över förväntan och filmen innehåller vissa ögonblick som är sjukt jäkla äckliga. De är inte äckliga för att de är fyllda med blod och gore utan för de textmässiga beskrivningarna som Matias får skickade till sig. Det är skickligt att i ett visuellt medium som film kunna använda sig av det skrivna ordet för den här typen av effekt.

 

Jag förväntade mig inte alls att en sentida uppföljare till en rätt sunkig film skulle ha särskilt mycket att erbjuda. Unfriended: Dark Web är dock spännande och kul. Jag rekommenderar att du sätter hjärnan i friläge och accepterar de motsägelser och logiska luckor som manuset bjuder på och bara hänger med på resan. Perfekt slötittarfilm som lyckas engagera.

 

Betyg: 4- ovänner av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 14 april 23:21

 


Regi: Adam Robitel

Manus: Bragi F. Schut  & Maria Melnik

Medverkande: Taylor Russell, Logan Miller, Jay Ellis mfl.

Produktionsbolag: Original Film

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5886046/

 

Sex till synes slumpmässigt utvalda personer får varsin inbjudan till ett exklusivt escape room. Det går dock snart upp för dem att de inte kan avbryta leken när de vill och att rummen innehåller allsköns saker som kan ha ihjäl dem. Men är de verkligen slumpmässigt utvalda?

 

Jag drog igång Escape Room på vinst och förlust eftersom jag å ena sidan gillar den här typen av "instängd-i-ett-mördarhus-filmer", men å andra sidan förutsatte att det här var en blandning av andra och bättre filmer. Överraskande nog hade jag rätt i båda mina antaganden.

 

Ironiskt nog är Escape Room producerat av ett bolag med namnet Original Film. Det finns verkligen ingenting som är originellt med den här filmen. Den är lika delar Cube (1997) som Saw (2004), men är inte lika bra som någon av dem. Vad den däremot gör är att ta kända beståndsdelar och skapa en väldigt tajt berättelse. Den är inte särdeles välspelad (med Deborah Ann Woll som enda någorlunda namnkunniga skådespelerska) eller smart, men på något vis lyckas Adam Robitel ta ett habilt manus och göra en film med riktig nerv i sig.

 

Det finns ärligt talat inte mer att säga om Escape Room än så. Det är ren och skär underhållning utan större tuggmotstånd, men i händerna på en mycket kompetent regissör. Gott så. Som brukligt när det gäller lågbudgetskräck lämnar den dörren öppen för en uppföljare. Om det blir en sådan? Tja, när en film spelar in tolv gånger sin egen budget (and counting) är det inte konstigt att uppföljaren kommer redan nästa år. Jag är redo för mer.

 

Betyg: 3+ flykter från kontorsbyggnaden av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 9 april 20:30

 


Regi: Per-Olav Sørensen & Lisa Farzaneh

Manus: Camilla Ahlgren (head writer, baserat på Malin Persson Giolitos roman)

Medverkande: Hanna Ardéhn, Felix Sandman, Ella Rappich mfl.

Produktionsbolag: FLX

År: 2019

Längd: 270 min (6 x 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8686106/

 

Djursholms allmänna gymnasium blir bara några dagar innan studenten skådeplats för en skolskjutning. Den enda överlevande i klassrummet där skjutningen inträffade, Maja, blir arresterad och på sannolika skäl misstänkt för en rad olika brott. Men är det verkligen så enkelt? I tillbakablickar får vi följa Majas sista år på gymnasiet och framförallt hennes stormiga romans med jämnårige Sebastian - en av de döda i dådet.

 

I nio fall av tio klarar jag inte av att se svenska thrillers. Det är av två anledningar; de brukar vara uselt spelade och dessutom skämskuddemässigt dåligt skrivna. Störst av allt tillhör tack och lov de lätträknade undantagen. Som Sveriges första Netflix-serie har den fått goda recensioner både här hemma och i utlandet. Jag skulle säga att det är mycket tack vare Camilla Ahlgren och Malin Persson Giolitos adaption av den senares roman.

 

Störst av allt tar förvisso sitt avstamp i en miljö jag känner till mycket lite om - Stockholms överklass - men tematiken är allmängiltig... om än med mycket mer pengar för huvudkaraktärerna att röra sig med. Sebastian (Felix Sandman) är son till den stenrike affärsmagnaten Claes Fagerman och får verkligen allt han pekar på, förutom vad han verkligen behöver i form av uppmärksamhet och kärlek från sin far. Maja, inte från en särskilt fattig familj hon heller, dras med i vad som främst kan liknas vid någon svensk mini-variant av Beverly Hills-liv. Det hade så enkelt kunnat bli en ytlig serie om "stackars rika människor", men Ahlgren och Persson Giolito styr skickligt förbi de flesta fallgroparna med trovärdiga karaktärsporträtt om än inte alltid situationer.

 

Skådespelet är däremot lite svajigt här och där. Hanna Ardhén är jättebra i huvudrollen och förtjänar alla hyllningsord hon kan få. Felix Sandman kan dock inte riktigt bära upp rollen som Sebastian. Jag har inte läst boken, men jag antar att Sebastian ska vara en bad boy. För mig framstår han mest som gnällig fram tills vi får reda på hur det egentligen ligger till. Då är det också tyvärr för sent för mig när det gäller hans karaktär. Den bäste manlige skådespelaren är istället veteranen Reuben Sallmander som spelar Sebastians pappa Claes med en sådan vidrighet och självgodhet att man mest av allt vill strypa honom. Good show!

 

Störst av allt är bitvis ojämn men aldrig tråkig. Den håller ett högt tempo och framförallt är rättegångsscenerna i seriens andra halva väldigt bra. Ahlgren och Persson Giolito har verkligen lyckats fånga den ständigt återkommande dynamiken mellan tjejen som egentligen bara vill hjälpa och killen som hon försöker förändra. Som vi som kommit ur tonåren vet fungerar det aldrig, men det är hjärtskärande att se Maja försöka allt hon kan när hon egentligen borde sprungit åt andra hållet. Det är dock lätt att säga som vuxen med perspektiv. Störst av allt fångar tonåren som jag ser dem utspela sig varje dag i skolan jag jobbar på. Det är imponerande.

 

Betyg: 4 svenska produktioner utan putslustigheter för en gångs skull av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se