Senaste inläggen

Av Ulf - Söndag 7 maj 22:21

 


Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham SkipperChase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

 

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

 

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

 

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

 

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 2 maj 19:45

 


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

 

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

 

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

 

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

 

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

 

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

 

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 30 april 12:42

 



Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

 

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

 

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

 

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

 

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 27 april 23:51


Regi: F. Javier Gutiérrez

Manus: David Loucka/Jacob Estes/Akiva Goldsman (baserat på Koji Suzukis roman The Ring)

Medverkande: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki mfl.

Produktionsbolag: Macari/Edelstein/Vertigo Entertainment/Waddieish Claretrap mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0498381/

 

Det mytomspunna videobandet hittar sin väg till college där en professor börjar undersöka exakt hur det faktiskt fungerar när den väldigt förbaskade Samara tar sig till vår värld. Föga förvånande tar experimenten en oförutsedd vändning när en i raden av studenter som tittar på bandet dör. När en av experimentsdeltagarnas flickvän, Julia, tittar på bandet händer något märkligt - filmfilen går inte längre att kopiera. Nu måste Julia lösa mysteriet med Samara en gång för alla innan det är för sent.

 

När Koji Suzukis roman The Ring filmatiserades skapade den i princip den moderna japanska skräckgenren. Det var inte så konstigt egentligen i och med det tekniktokiga Japan och det sena 90-talets skifte i mediekonsumtion såväl som format för den samma. Plötsligt blev allt gammalt (läs: VHS) farligt och det nya (läs: mobiltelefoner, social media, intelligenta robottoaletter... troligen) var inte mycket bättre.

 

Ringu (1998) blev med sin kombination av ovan beskrivna teknikrädsla och klassisk japansk spökhistoria en succé världen över. Den amerikanska remaken från 2002 var faktiskt inte heller så dålig. Sen gick det utför. En redan tämligen komplicerad mytologi gavs alldeles för många bihistorier och sa emot sig själv var och varannan sekund. Rings fortsätter den nedåtgående spiralen och är en film som är någorlunda underhållande när man släpper kritiskt tänkande och bara låter sig föras med på en riktigt, riktigt dum resa.


Som så ofta när ett manus skrivs av mer än två personer är berättarstrukturen i Rings filmens sanna mardröm. Premissen är egentligen inte så tokig och ämnar att ta Samaras förbannelse till en mycket större spelplan. Sen händer något. Filmen struntar i allt den byggt upp och börjar återberätta ursprungshistorien ännu en gång, nu ännu mer ologisk. Även om man behöver vara blind och stendum för att inte se twisten i slutet komma redan efter en halvtimme räddar den i viss mån manuset i form av skala och utförande. Rings är mer eller mindre en tågolycka du inte kan titta bort från.


Skådespelarmässigt är det väldigt varierat. Huvudrollsinnehavarna har ungefär lika mycket kemi som en blöt papperspåse, men i birollerna hittar vi två relativt namnkunniga skådisar - Johnny Galecki och Vincent D'Onofrio. Galecki gör en roll han bör vara van vid, som akademiker, även om hans roll är väldigt annorlunda här än i The Big Bang Theory (2007). D'Onofrio spelar även han en väldigt typisk roll och blir härligt parodisk mot slutet.


Rings är en riktig skitfilm som jag inte kan tycka alldeles för illa om. Om du vill se något utan tuggmotsånd och karaktärer vars puckade handlingar du kan skratta åt är den lika god som något annat. När den dessutom har en eller två scener som lyckas bygga en obehaglig stämning är jag nöjd.


Betyg: 2 jag visste att Apple var onda av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 24 april 22:45

 

 

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

 

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

 

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

 

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

 

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

 

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

 

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 21 april 20:18

 

"Under blue moon I saw you,

so soon you'll take me,

up in your arms, too late to beg you,

or cancel it, though I know it must be,

the killing time, unwillingly mine"

 

- Echo & The Bunnymen, The Killing Moon

 


Jag fick fundera på hur jag skulle tackla det här inlägget. Vanligtvis kör jag fullt ös med korsreferenser, analys av skådespel och dylikt. Jag kan inte riktigt göra det med Thirteen Reasons Why. Det här är en berättelse som spelar roll, som slår an både hos mig själv och många jag känner. Den gör det av flera olika skäl. Somliga har menat på att den trivialiserar sin tematik, andra har hyllat den för djuplodande insikter. Varför har en serie som främst riktar sig till ungdomar blivit så kontroversiell?


För er som inte sett serien handlar den om hur en tid efter att 17-åriga Hannah Baker begått självmord får hennes vän Clay Jensen motta en låda med kassettband. På tretton bandsidor har Hannah spelat in anledningar till varför hon tog det beslut hon gjorde. Clay, som var intresserad av Hannah som mer än en vän, har väldigt svårt att lyssna på banden, framförallt eftersom de pekar ut vad olika personer har gjort (eller inte gjort) för att Hannah skulle må dåligt. Någonstans bland banden vet han också att han själv kommer figurera. Inte bara Hannahs hemligheter avslöjas utan även hemligheter som framförallt rör skolans populära "elit" - något dessa absolut inte vill ska komma ut.


Huvudtematiken i Reasons rör sig mellan självmord och anledningarna till att man kan gå ner sig så pass djupt att det blir en utväg. Ett av huvudargumenten mot serien har varit att den inte skulle visa upp depressionsbiten såsom den beskrivs i boken. Jag har inte läst källmaterialet, men jag undrar om jag och kritikerna sett samma serie. Självmord visas som en smärtsam handling som fortsätter skada din omgivning när du själv är borta. Det är sant, ordet "depression" nämns sällan eller ens alls, men man måste både vara blind och döv för att inte se att det skriks mellan raderna. Jag brukar kalla det här fenomenet för Trainspottingeffekten.


När Trainspotting slog till på biograferna 1996 höjdes många kritiska röster om att filmen skulle glorifiera drogmissbruk genom att inte uttryckligen ta avstånd ifrån det. Istället för att se filmen som det visuella medium det är avkrävdes manuset till Trainspotting att skriva folk på näsan. Det fanns en diskrepans mellan vad som sades och vad som visades. I dialogen kanske heroin lät som världens häftigaste pryl, men det filmen visade rent visuellt sa raka motsatsen.


Reasons fungerar i viss mån på samma sätt. Istället för att låta karaktärerna uttrycka sina känslor i ord hela tiden visas det istället. Ni vet, det som film gör bättre än något annat medium? Den som ser serien till slut och fortfarande tycker att den glorifierar depression och självmord klarar uppenbarligen inte av att skilja på dessa två delar som oftast, men som i detta fall inte alltid, sitter samman. 


Den andra stora saken som fått kritik är att serien har en mängd triggers för folk som mår dåligt. Jag betvivlar inte att serien kan ge ordentliga triggerbesvär för somliga, men enligt flertalet nyhetsartiklar jag läst inför det här inlägget förfasar sig psykologer och terapeuter att de numera är nedringda med oroliga föräldrar eller ungdomar som mår dåligt. Är inte det en bra sak? Om man mår dåligt och den här serien hjälper dig att söka hjälp, borde den då inte hyllas för det? Det här är en svår fråga eftersom rapporterna inte pratar om siffror utan i termer som "a lot", "many" och så vidare. Det är heller inga kvalitativa svar eftersom de inte går in mer ingående på vad samtalen handlar om.


Reasons skyggar inte för att visa våld och övergrepp i all sin jävlighet. Det gör serien unik. Alla andra serier som försökt beskriva ungdomsproblematik backar när det kommer till en viss gräns. Reasons visar allt och den måste visa allt. Den hade inte blivit alls lika effektiv och betydelsefull som den är om den hade fegat ur. Samtidigt är det aldrig förhärligande eller för sakens skull. Dessa brutala scener har alltid en djupare innebörd och för berättelsen framåt. Utan dem skulle det helt enkelt inte gå att berätta historien. Likaså, rent filmtekniskt har man valt att fokusera på offret, inte förövraren. Det här är offrens historia och det är deras uttryck som kameran försöker fånga, inte något annat.


Mycket av det mer våldsamma materialet handlar om sexuella övergrepp av olika slag. Jag behöver bara se i min bekantskapskrets för att tyvärr hitta exempel på exempel på hur kvinnor jag känner varit med om liknande saker. Många av dessa har också hyllat seriens porträtt av det. Som man har jag inte samma referensram, det är jag fullt medveten om. Därför är mina kvinnliga vänners berättelser som Reasons har triggat den fakta jag har att gå på när jag kanske säger en väldigt uppenbar, men alltid nödvändig, sak: Det här händer varje dag, i alla samhällen. Reasons sätter fokus på offret genom att låta oss se mycket mer och mycket längre än någon normalt funtad människa skulle vilja. Scenerna varken försöker släta över det som händer, exempelvis genom att låta kameran panorera iväg, eller bygga upp det med exempelvis musik. Som tittare tvingas vi se vad som händer. Det är klart, stäng av, för all del, men Reasons borde visas för alla unga människor. Den sätter fingret på våldtäktskultur, slut shaming och dagens mobbningskultur.


Reasons kommer bli en modern klassiker, om inte annat för den debatt den orsakat. Det är en i mina ögon otroligt viktig berättelse som har potential att hjälpa snarare än stjälpa. Se den, låt alla se den, och diskutera materialet efteråt. Om du är förälder till en tonåring, se den med dem. Håll ögon och öron öppna. Kanske försöker någon säga något till dig.



Av Ulf - Torsdag 20 april 17:03


Twin Peaks återvänder: En månad kvar  

 

Det är en månad plus lätträknade timmar kvar tills Twin Peaks återvänder och en 25 år gammal cliffhanger får sin upplösning. Det är om man tillhör de vanliga dödliga. De med pengar och fritid kan annars ta en tripp till årets Cannes-festival där de två första avsnitten kommer ha världspremiär. Exakt när är ännu oklart, men eftersom årets festival varar mellan 17 - 28 maj borde det vara under festivalens första dagar om det nu handlar om en världspremiär. Jag är inte alls avundsjuk. Nej då.

 

De första två avsnitten har sedan någon vecka också fått offciella titlar. Titlarna som fanns på originalseriens avsnitt var en efterkonstruktion som tillkom under reprisomgångarna. Nu får avsnitten alltså titlar från början. Dessa blir, enligt Showtime: 3.1 My Log Has A Message For You samt 3.2 The Stars Turn And A Time Presents Itself. Exakt vad den andra titeln innebär kan vi bara gissa oss till, men den första borde innebära att vi får se The Log Lady redan i första avsnittet. Vem är det vedkubben har ett meddelande till?

 

I Skandinavien har HBO Nordic landat rättigheterna för att sända serien. Avsnitten visas i synk med den amerikanska sändningen så när ett avsnitt slutar där blir det tillgängligt för streaming i Sverige. Schysst deal om man inte redan har andra vägar att se serien!

 

I skrivande stund håller biograf Spegeln i Malmö på med ett David Lynch-retrospekt. För den intresserade ser det kommande spelschemat ut som följer:

 

21/4: Blue Velvet


5/5: Wild At Heart

 

12/5: Lost Highway

 

19/5: Mulholland Dr.

 


Slutligen levererar Showtime ytterligare lite kul trailers: 

 


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se