Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 6 feb 17:30

   


 

Oscarsgalan 2017: Kortfilmsdokumentärer del 1

 

 

De allra flesta filmer som nomineras till en Oscar brukar vara enkla att få tag i. Oftast har jag en klar och tydlig kontaktperson på ett etablerat bolag eller hos en distributör och det hela är mer en fråga om när och inte om jag får en kopia. En kategori lyser dock allt som oftast med sin frånvaro i min rapportering - kortfilmsdokumentärerna.

 

De andra kortfilmerna, de animerade och live action, brukar släppas någon vecka innan galan på Itunes. De kostar en spottstyver att införskaffa och är rätt trevliga att ha i sin filmsamling. Något liknande finns inte för kortfilmsdokumentärerna. Därför är jag väldigt glad över att i år ha lyckats hitta fyra av fem nominerade. Dagens två alster finns gratis på YouTube. Mycket möjligt är det dokumentärernas ämnesområden som gör att de släpps på så bred front som möjligt. Både 4.1 Miles (2016) och Joe's Violin (2016) handlar nämligen om tvångsförflyttningar av folkgrupper under krig.

 

4.1 Miles är en amerikansk dokumentär som nästan uteslutande är på grekiska. Den skildrar vardagen på en liten grekisk ö dit tusentals flyktingar från Syrien kommer eftersom det är ett av de smalaste områdena att korsa Medelhavet på med sina, just det, 4.1 miles.

 

Det är en sak att se de här sakerna på nyheterna och en annan att se dem så här närgånget skildrade. Det som slår mig är hur grekerna på ön inte alls ifrågasätter och diskuterar huruvida det är rätt tillvägagångssätt. Folk dör och de har möjlighet att rädda dem - klart att de gör det! Det finns en lärdom här att ta för alla som är livrädda för flyktingströmmar. När du ställs inför ett konkret val hade du troligen också räddat dem, eller hur? Därmed inte sagt att 4.1 Miles inte tar upp problemen med flyktingströmmarna. Grekerna vädjar till andra europeiska länder att hjälpa till. I grund och botten är det dock medmänsklighet som styr deras handlingar och det är väldigt fint att se.

 

Joe's Violin, även denna amerikansk, handlar om den 91-årige Förintelseöverlevaren, Joe som skänker sin gamla fiol till en musikskola. Joes historia, och därigenom fiolens, berättas parallellt med historien om den elev som får äran att spela på det gamla instrumentet under sin skoltid.

 

Joe's Violin är en halv dokumentär. Det är två historier som berättas och om filmen fokuserat på en av dessa hade den kunnat bli riktigt bra. Som det är nu är Joe's Violin en splittrad upplevelse som inte riktigt tar sig in i mål.

 

Jag tänker inte betygssätta kortfilmsdokumentärerna. Detta eftersom jag inte heller gör det med övriga kortfilmer. Däremot kan jag med övertygelse säga att 4.1 Miles är vida överlägsen Joe's Violin. I del 2 beger jag mig till Netflix och kollar in de två kortdokumentärer som finns där.

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 5 feb 12:45

 


Regi: Mel Gibson

Manus: Robert SchenkkanAndrew Knight

Medverkande: Andrew Garfield, Sam Worthington, Hugo Weaving mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Demarest Media/IM Global mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119532/

 

Efter att Pearl Harbor attackerats av Japan ville gemene amerikan gå man ur huse för att ta värvning. Det ställer till vissa problem för Desmond Doss. Doss vägrar bära vapen på grund av sin religiösa övertygelse och vill tjänstgöra som fältläkare. Sedd som feg lyckas Doss genomföra grundutbildningen ändå. Under USA:s invasion av Okinawa får Doss visa att han är allt annat än feg.

 

Tio år efter sin senaste sejour i regissörstolen återvänder Mel Gibson till sin Jesus-fetisch. Nej, nu ska jag vara snäll. Hacksaw Ridge är liksom många av Gibsons andra filmer full av kristen symbolik, men denna är inte alls lika övertydlig som den brukar vara. Det kan vara så att Gibson lärt sig bli lite mer subtil på äldre dar.

 

Hur det än må vara med den saken är Gibson fortfarande en lysande actionregissör. Stridscenerna i Hacksaw Ridge tillhör de bästa jag sett i en krigsfilm på mycket länge. Framförallt är det klippningens förtjänst. Istället för att förlita sig på skakig kamera och två klipp i sekunden (som så många andra regissörer gör) låter Gibson scenerna ta sin tid. Det är ett extremt närgånget och explicit våld som lyckades skaka om mig rejält då och då.

 

Dessvärre är Gibson inte lika säker när det gäller de mer nedtonade och karaktärsdrivna scenerna. Andrew Garfield är förvisso bra i huvudrollen, men jag undrar om han inte kunnat bli ännu bättre med en regissör som lagt ner lite mer krut (no pun intended) på skådespelarregin. Det är klart att stridsscenerna är det centrala i Hacksaw Ridge, men med lite mer kontext hade även dessa blivit ännu bättre.

 

Hacksaw Ridge är en historia så pass otrolig att Gibson fick tona ner den. Han ansåg att publiken inte skulle tro på Desmond Doss kompletta historia och efter att ha läst den kan jag förstå varför. Som den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s armé som tilldelades den amerikanska hedersmedaljen är han en krigshjälte att se upp till. Att lyckas med denna bedrift utan att avfyra ett enda skott är minst sagt inspirerande.

 

Betyg: 4- vapenvägrare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 4 feb 02:00

 


Regi: Hannes Holm

Manus: Hannes Holm (efter Fredrik Backmans roman)

Medverkande: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg mfl.

Produktionsbolag: Tre Vänner Produktion AB/Film i Väst/Nordisk Film mfl.

År: 2015

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4080728/

 

Ove har inte det särskilt lätt. Förutom att bli friställd från sitt arbete ses han som grannskapets surgubbe som alltid har en regelöverträdelse att protestera mot. Som om det inte vore nog verkar de stört omöjligt att få ta sitt liv ifred! Efter flertalet försök att återförenas med sin fru i efterlivet tvingas Ove börja interagera med sina nya grannar. Det verkar ju som att de inte kan göra någonting ordentligt! Idioter!

 

Efter att en sommar ha arbetat på bio får jag flashbacks med virvlande takfläktar så fort jag hör orden "svensk komedi". En av mina arbetsuppgifter var att kontrollera ljudsynkningsproblemen med den kopia av Sommaren med Göran (2009) som skickats till biografen. Jag såg denna förbannade film tolv gånger på tre dagar och sedan dess springer jag skrikande åt andra hållet när någon nämner genren ifråga. Jag berättar denna anekdot som förklaring till varför jag inte sett En man som heter Ove innan. Tack och lov visade sig Ove vara anti-Göran.

 

Det finns vissa saker man förväntar sig av svensk komik för att den ska vara bra och allra mest dras jag till den vardagssvärta som exempelvis den här filmen innehåller. Det är sällan de stora gesterna som exploderar över skärmen som blir bäst utan de små irritationsmomenten som läggs på hög. Ove som karaktär är surgubben vi alla träffat på åtskilliga gånger i våra liv. Vad vi sällan tänker på är vad som ligger bakom beteendet. Hannes Holms manus väver skickligt ihop Oves bakgrundshistoria med hur han blivit som äldre på ett lika underhållande som nattsvart vis.

 

Manuset till trots har jag svårt att se hur den här filmen hade klarat sig lika bra som den gör utan Rolf Lassgård. Bahar Pars må vara bra i den kvinnliga huvudrollen, men det här är Lassgård-show rakt igenom. Med ett register som spänner över de väldigt rörande scenerna när han talar med sin frus gravsten till det genuina hatet mot "vitskjortorna" (myndighetspersoner utan medmänsklighet) gör Lassgård kanske sin bästa roll i karriären. Faktum är att jag skulle vilja ha in honom på en Oscarsnominering för rollen. Det verkar vara kutym för akademin att ge nickar till skådespelerskor i icke-engelskspråkiga filmer, men de manliga ditona får sällan samma ära. Mycket synd.

 

Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller En man som heter Ove är att tempot ibland är något ojämnt och att historien inte direkt ger några större överraskningar i sitt berättande. Vad filmen däremot är är en livsbejakande upplevelse som förvisso tar redan kända grepp men genomför dem så pass bra att det är en av de bästa svenska filmerna jag sett på år och dar.

 

Betyg: 4+ vitskjortor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Onsdag 1 feb 22:30

 


 

Regi:   Ava DuVernay

Manus:  Ava DuVernay & Spencer Averick

Medverkande: Melina AbdullahMichelle Alexander, Cory Booker mfl.

Produktionsbolag: Kandoo Films/Netflix

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5895028/

 

 

I december 1865 godtogs det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen. Slaveriet avskaffades officiellt och USA:s afroamerikanska befolkning var äntligen fri. Så enkelt var det givetvis inte. Ava DuVernay visar med sin film, 13th, hur en formulering i nämnda tillägg ställt till det för USA:s svarta befolkning sedan dagen det skrevs under. Formuleringen syftar på att slaveriet avskaffas i allt annat än för brottslingar. DuVernay drar en röd tråd från 1900-talets början fram till dagens överfolkning av de amerikanska fängelserna och ställer sig en skrämmande fråga - ändrades egentligen bara kontrollen från privatägande till den amerikanska staten?

 

Efter några år av protester om hur Oscarsgalan missgynnat svarta filmskapare och/eller skådespelare försökte akademin i år göra saker åtminstone lite annorlunda. Det här är den första av tre dokumentärer nominerade i klassen för just bästa dokumentär som jag ska recensera innan galan som fokuserar på afroamerikansk historia eller personligheter inom denna.

 

De första 20 minuterna var jag lite skeptisk. Jag har ett visst intresse av amerikansk historia och kände att filmen var på tok för lättviktig för sitt ämnesområde. DuVernay lyckas dock vända på allt det här genom att skickligt väva sitt narrativ från slaveri till Jim Crow-lagarna och fram till idag. Det är framförallt när hon kommer fram till Nixon och framåt som det blir riktigt intressant. Med skrämmande tydlighet skildras hur Nixons program för att bekämpa brottslighet inriktade sig på landets svarta befolkning och hur detta var fallet med alla presidenter fram till och med Clinton. Det är intressant att se just den här delen av historien berättas. Det finns dussintals dokumentärer om Dr. King och Malcolm X, men perioden 1970 - 2000 har inte varit särskilt välrepresenterad.

 

13th har sina brister. Den har ett väldigt typiskt amerikanskt tillvägagångssätt att inte ifrågasätta sina intervjupersoner och föra en dialog med dem. Vidare skulle det vara intressant med lite mer djuplodande tolkningar av just lagstiftningen då denna är central för hela filmen. Som nutidshistoriskt dokument är det dock en både bra och viktig film.

 

Betyg: 4 protestmarscher av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 31 jan 21:00

 

 

Oscarsgalan 2017: Veckans uppdatering av listan

 

 

 

Best Motion Picture


Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 


Best Achievment In Directing


Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)


Best Original Screenplay


Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay


Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature


Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette



Best Foreign Language Film


A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)


Best Cinematography


Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence


Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight


Best Production Design


Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers


Best Costume Design


Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land



Best Makeup & Hairstyling


A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score


Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion


Best Original Song


"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 


Best Sound Mixing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon


Best Visual Effects


Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short


Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 


Best Documentary, Feature

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 
 
Best Short Film, Animated

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

Av Ulf - Tisdag 31 jan 21:00

 


Regi:  Garth Davis

Manus: Luke Davies & Saroo Brierley (baserat på Brierleys bok A Long Way Home)

Medverkande: Dev Patel, Nicole Kidman, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Screen Australia/See-Saw Films/Aquarius Films mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Australien/USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3741834/

 

Femårige Sharoo blir fast på ett tåg som tar honom till Calcutta, tre dagars färd hemifrån. Efter att ha levt på gatorna i några månader plockas han in på ett barnhem och blir snart adopterad av ett australiensiskt par. Sharoo växer upp tillsammans med sin nya familj, men när han som 25-åring börjar läsa en utbildning i Melbourne blir han påmind om saker han trodde han hade glömt. Det blir starten på en sju år lång jakt efter sitt ursprung.

 

Det tog mig några dagar att smälta den bombastiska La La Land (2016) och att se något lättsamt till efter den skulle göra den sistnämnda filmen orättvisa. Därför tänkte jag tungt adoptionsdrama. Istället fick jag ett förvisso ganska tungt men ack så livsbejakande dito.

 

Historien om Saroo är inspirerande och visar på hur vi med modern teknik (Google måste älska den här filmen!) kan bli våra egna detektiver i jakt på länge glömda sanningar. Dev Patel är bra som den vuxne Saroo, men de två skådespelarinsatser som sticker ut allra mest är Nicole Kidmans känslosamma adoptivmamma och den indiske barnskådespelaren Sunny Pawar som Saroo den yngre. Pawar är fantastisk i denna, hans första, filmroll och om korten faller väl kan han säkert göra sig en lysande karriär inom såväl Holly- som Bollywood.

 

Manuset är även detta välskrivet och jag gillar verkligen hur i princip halva filmen fokuserar på Saroos barndom och de umbäranden han upplever i Calcutta. De flesta andra filmer av detta slag fokuserar nästan enbart på själva letandet utan att ge någon reell kontext. Lion tar sin tid och bygger upp sin berättelse. Det enda som irriterar i manuset är själva metoden som Saroo använder för att leta med. Han kommer ihåg så pass mycket saker om sitt hem att han kunde gått in i total research mode och fått ett mycket, mycket mindre sökområde. Det kanske fanns någon anledning till varför han inte gjorde detta, men om så är fallet framkom det inte.

 

Lion är en film som du bör se. Det är en djupt rörande historia som aldrig slår över i pekoral. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig och tekniskt är den utsökt. Tyvärr kommer den nog försvinna lite jämte Oscarsgalans riktiga tungviktare, trots sina sex nomineringar. Den förtjänar att bli ihågkommen.

 

Betyg: 4+ lång dags färd mot... dag av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 28 jan 22:00

 


Regi:  Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Gilbert Films/Summit Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3783958/

 

Mia är en aspirerande skådespelerska som flyttat till Los Angeles för karriären. Mias drömmar går dock inget vidare och för att tjäna ihop pengar till hyran jobbar hon som servitris. Dessutom stöter hon gång på gång ihop med jazzpianisten Sebastian som irriterar henne något fruktansvärt - i alla fall tills de börjar lära känna varandra.

 

Många av de allra bästa filmerna kan ses på en rad olika sätt. För den som "bara" vill se en välspelad musikal med bra musik är La La Land ett ypperligt val. Det är inte därför som filmen gav mig rysningar och fick mig att stundtals glömma bort att andas. Inte heller är det manusets sanslösa kärleksbrev till Hollywoods guldålder med en referenslista lång som en kortroman som nästan fick mig att gå i däck. Det är inte fotot, musiken, kemin mellan Stone och Gosling, regin eller produktionsdesignen heller. Det är allt det där kombinerat. La La Land är en av de mest fullkomliga filmer jag sett på år och dar.

 

Det ska sägas att jag gillar musikaler. Jag är däremot ganska kräsen med vilka filmmusikaler jag gillar. Ofta dras jag till "alternativa" tolkningar av gängse musikalteman såsom i The Rocky Horror Picture Show (1975) eller Little Shop Of Horrors (1986). Därför var jag också något skeptisk till La La Land. Förra gången en stormusikal från Hollywood fick mycket uppmärksamhet slutade det i magplask med den kanske sämsta versionen av Les Misérables (2012) jag sett, undantaget Anne Hathaways rollprestation. La La Land knockade mig tack och lov redan i öppningsnumret.

 

Emma Stone och Ryan Gosling är båda makalöst bra i sina roller. Jag har varit lite avogt inställd till Stones tidigare prestationer, men här visar hon på en bredd och ett djup som hon inte ens har varit i närheten av tidigare. Gosling har varit en storfavorit hos mig sedan länge och han cementerar den platsen hos mig med den här rollen. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller skådespelarna är att Gosling kanske inte har världens bästa sångröst. Det som däremot är fantastiskt imponerande är att det är Gosling själv, tidigare helt utan pianoträning, som spelar i jazzscenerna.

 

Med en kärlek till film-, konst- och musikhistorien är La La Land en film du inte får missa. Jag kan redan nu säga att den kommer vinna bästa film på Oscarsgalan och få en rad andra priser att lägga till den meriten. För en gångs skull är en film som är så här pass omtalad en riktig tungviktsutmanare även i de tekniska klasserna. Ren och skär filmmagi från Damien Chazelle som håller på att karva sig en plats hos de riktigt stora berättarna i Hollywood. Först 2014 års bästa film i Whiplash och nu det här. Stick a fork in me, I'm done, det blir inte bättre än så här.

 

Betyg: 5 i princip perfekta filmer av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 27 jan 19:30

 


Regi: Irene Taylor Brodsky

Manus: N/A

Medverkande: Richard Dawkins, Morgan Geyser, Anissa Weier mfl.

Produktionsbolag: Vermilion Films & HBO Documentary

År: 2016

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5329376/

 

I ett av de mest uppmärksammade fallen relaterat till mediepåverkan knivhögg två tolvåriga flickor, Morgan Geyser och Anissa Weier, en gemensam vän 19 gånger i ett försök att hamna på den fiktiva karaktären Slendermans goda sida. Irene Taylor Brodsky har följt fallet och låter de inblandade familjerna berätta sin historia under den fortfarande pågående rättegången.

 

Jag har skrivit kort om den här filmen innan i och med att jag recenserade Slender (2016) - en film som jag hade misstagit för denna. För den oinvigde är Slenderman en modern mytbildning kring en karaktär skapad för en Photoshop-tävling av Eric Knudsen. Olika skräcksidor på nätet började bygga på Knudsens skapelse till ett tämligen imponerande mytos där "bevis" presenterats för Slendermans existens genom världshistorien. Som legendskapande fenomen är det otroligt intressant och för mig som både litteratur- och skräckintresserad är det en guldgruva att se hur något sådant här växer fram som gemensam berättelse. Dessvärre har också Slenderman varit grunden för flera uppmärksammade brott, däribland det som Brodskys dokumentär handlar om.

 

Brodskys intervju med familjemedlemmar, och även den tillgång hon har till de inledande förhören med flickorna, gör att Beware The Slenderman blir en väldigt ingående skildring av vad som ledde fram till brottet och konsekvenserna därav. Ibland gapar dock Brodsky över lite för mycket. Skildringen av brottet som sådant är intressant och bra i sann true crime-anda, men förklaringsmodellerna haltar något. Brodsky gör flertalet ansatser, men precis när det börjar bli intressant bryter hon för mer ingående rättegångsskildringar. 

 

Det har funnits fiktiva figurer som påverkat både barn och vuxna i alla tider och jag hade önskat ett större fokus på just denna aspekt - inte minst den historiska kontexten. Brottet i sig är givetvis fruktansvärt och resonemangen (eller brist därav) hos flickorna är intressanta att ta del av, men jag ställer mig lite frågande till vissa av slutsatserna som dras. Inte minst påpekar en polispsykolog att en av flickorna inte lider av några psykopatiska drag när psykopatiutredning hos barn och ungdom är notoriskt opålitlig. Brodsky dokumenterar, ja, men ifrågasätter inte särskilt mycket. Man kan se detta som att hon inte har någon agenda, men samtidigt drar hon sig inte för att använda billiga skräckfilmseffekter och musikpålägg.

 

Beware The Slenderman är trots min kritik en intressant dokumentär, om än något sensationalistisk. Jag väntar således fortfarande på en gedigen genomgång av fiktiva personer som påverkat personer att begå brott och de psykologiska mekanismer som ligger bakom. Om inte annat får jag väl skriva en själv.

 

Betyg: 3+ skumma män i kostym av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se