Senaste inläggen

Av Ulf - 13 juli 2021 22:00

 


Regi:

Manus: & Zak Olkewicz (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Sadie Sink, Brandon Spink, Emily Rudd mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

 

Gänget har lyckats hitta den mystiska "C. Berman", en av få överlevande från den massaker som ägde rum på sommarlägret Nightwing 1978. För att få reda på någon ledtråd om hur de ska kunna bekämpa vad det än är som har besatt Sam lyssnar de till en motvillig Bermans historia om vad som hände på lägret.

 

Första delen i Fear Street (2021) hade en hel del skavanker i sin uppbyggnad och hur den förhöll sig till den genre den försökte emulera. Del 2 är lyckligtvis ett fall framåt. Det som ändrats är att Leigh Janiak fått en ny skrivarpartner till manuset med Zak Olkewicz som, trots att det här är hans första manus, har ett mycket bättre grepp om genrekonventioner och stil än föregående medförfattare. Del 2 är i sina bästa stunder så nära en "bortglömd" film från slashergenrens guldera som vi kommer komma. Att förlägga handlingen till 1978 (mitt i början av slasherboomen) och till ett sommarläger (för att, hallå, kom igen) var ett riktigt lyckodrag. Det är också en mycket rakare film. Det är en slasher - vi behöver inte krångla till det.

 

Framförallt känns inte del 2 så jäkla anpassad och med lika mycket "glimten i ögat" som föregående del. Den vågar ta sitt ämne seriöst och blir därför om inte skrämmande så i alla fall mycket mer underhållande än referensbonanzan som var första installationen. Sadie Sink gör ytterligare en bra roll som en något missförstådd tonåring och jag undrar lite om hon har någon förbannelse över sig på riktigt. Hon åldras inte. Skådespelerskan är 21 år och ser fortfarande ut som 15. Spooky. Hur som helst är Sinks kemi tillsammans med de två andra huvudrollsinnehavarna, Emily Rudd och Brandon Spink, en av filmens höjdpunkter.

 

Hur tusan de nu ska få ihop nästa film, som utspelar sig på 1600-talet, får vi se, men jag är game! Om första filmen var nära en stark 2:a men klarade 3:an precis är den här filmen precis i gränslandet till en svag 4:a, men lyckas inte riktigt nå ända fram. Förhoppningsvis går trilogin ut med sitt starkaste kort. Den som lever får se.

 

Betyg: 3+ och alla filmer med Joan Jett på soundtracket ska premieras av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 12 juli 2021 19:07

 


Tomat (Solanum lycopersicum) - en potatisväxt som bär ätlig frukt... när den inte dödar dig! Lindas lägenhetspolare Jesper fick välja en film att lägga på listan och han valde den här. Och den kom på söndagen efter midsommar. Alla är alltså jättepigga i dagens avsnitt. Jesper är roten till allt det onda. Matti och Ulf kämpar mot sömnen till veckans film och Gustaf har inte sinnesnärvaro nog att fiska in oss igen under inspelningen. Han är en dålig brugd. Lindas automatiska skrattreaktion på bajsskämt kommer till tals igen och Ulf håller på att bränna ner sin lägenhet. Allt är som vanligt.

 

 

Av Ulf - 11 juli 2021 18:20

 


Regi:

Manus: & Phil Graziadei (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6566576/

 

Staden Shadyside har en lång historia av våldsbrott i allmänhet och mord i synnerhet. Det verkar nästan som att staden är en slags magnet till tragiska förhållanden och annat som kan sluta i ond bråd död. Deena kunde dock inte bry sig mindre om lokalhistoria. Hennes flickvän, Sam, har flyttat till grannstaden Sunnyvale och verkar ha klippt alla band med sitt tidigare liv. Snart nog kommer dock Deena och Sam dras in i galenskapen som genomsyrar Shadyside.

 

Okej, okej, okej, först av allt - det här är en skitcool idé! Netflix ägnar tre veckor och åtskillig budget till att göra en sammanhängande trilogi skräckfilmer som alla mer eller mindre fungerar som kärleksbrev till gamla genrefilmer? Jag kan bara applådera tanken och att man vågade ta chansen med ett projekt som kanske främst kommer tilltala de redan frälsta. Om sen utförandet bara hade varit bättre hade det varit ännu roligare...

 

Del 1 av Fear Street hyllar och halvt om halvt parodierar 90-talets metaskräck. Ni vet, den som började på allvar med Scream (1996) och sen inte slutade förrän folk började gå vilse i skogen med handhållna kameror några år senare. För oss som var med på den tiden kan jag säga att Scream var en sjukt big deal när den kom. En av anledningarna till att den var så framgångsrik som den var var för att det var Wes Craven som satt i registolen - alltså någon som hade varit med och skapat genren som han sen parodierade och kunde utan och innan.

 

Fear Street baseras istället på R.L Stines böcker med samma namn. Jag tror många har läst saker av Stine även om de kanske inte känner till hans namn. Han var (och är) den kanske mest framgångsrika skräckförfattaren som inriktar sig till äldre barn och unga tonåringar. Och däri ligger också problemet - Fear Street är Scream fast med ett grundstoff som riktar sig till barn. Det är klart att materialet har kryddats rätt rejält för att det ska funka för en lite äldre publik, men det är väldigt hit or miss när det kommer till manuset.

 

Den stora behållningen är, föga förvånande, nostalgitrippen som filmen bjuder på. Soundtracket ekar av Garbage och Bush, online-chattrummen är fortfarande i princip BBS:er (slå upp det, ungdomar) och flanellen härskar. Klart att det är ett tillrättalagt 90-tal vi får presenterat för oss (bland annat står musikanakronismerna som spön i backen), men det är en väldigt mysig film det här! Storyn är, om än lite för simplistisk, intressant nog för att jag ska vilja se de andra delarna i trilogin och skådespelarna gör helt okej ifrån sig. Framförallt de två större manliga rollerna är välspelade med Benjamin Flores Jr. som nörden som vet allt om vad som pågår (och citerar Konami-koden när han är nervös!) och David W. Thompson som den översexualiserade stonern Ryan.

 

Fear Street kanske inte är stor filmkonst direkt, men jag vill ändå att så många som möjligt ser den av en enkel anledning - vi behöver fler sådana här projekt som vågar bryta normen av hur vi konsumerar film och tv. Det blir inte alltid perfekt första gången, men formatet har potential! Next stop, 1978!

 

Betyg: 3- nostalgitrippar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 8 juli 2021 18:11

 


[...] the worst part of growing up is how it shuts you up.”

 

Författare: Stephen King

År: 2021

Sidor: 248

Förlag: Hard Case Crime (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag AB)

ISBN: 978-1-78909-649-1

 

Jamie Conklin växer upp med en mor som arbetar inom förlagsbranschen och har ännu en trygghetspunkt i mammans flickvän, polisen Liz. Jamie har dock en förmåga - han kan se döda människor en tid efter att de dött. När förlagets kassako dör knall och fall lyckas Jamie diktera hela författarens sista bok till sin mamma, men när Liz börjar ana vad hon kan använda Jamies krafter till kommer inget någonsin bli det samma.

 

Bok nummer tre i Stephen Kings svit skriven för Hard Case Crime är hans bästa hittills. Som ingen annan målar King upp familjedynamik i allt annat än vanliga familjer och så även här. Jamie Conklin är en bra om än förvisso brådmogen protagonist och med sina 248 sidor lyckas King trycka in så mycket spänning och action att det på gott och ont är gasen i botten från sida 1. Det här typiskt en sådan bok jag skulle gett till någon som ville läsa något spännande men som ännu inte var någon van läsare.

 

Premissen som sådan är knappast originell (King kommenterar detta genom att låta Jamie förklara att det inte är som i The Sixth Sense, 1999) men med en jäkla berättarglädje kommer man runt mycket. Sen ska det också sägas att King har gjort sin egen take på premissen också. Det som genomsyrar Kings spöken är att de är på en viss plats en väldigt begränsad tid och att de, av någon anledning, inte kan ljuga. Som ni säkert förstår är detta jackpot för Liz, men Liz karaktär tar en väldigt mörk vändning som det egentligen ges ledtrådar till redan i början. Vägen dit är dock mycket läsvärd.

 

Den kanske största behållningen för King-fans som undertecknad är hur Later har tydliga kopplingar till en av Kings mest kända verk, IT (1986), och väcker intressanta frågor om framförallt Pennywises natur.

 

Later är knappast en perfekt bok, men det hade jag inte räknat med heller. Kings Hard Case-böcker är skrivna i ett tempo snabbt nog även för ordbajseriets okrönte mästare och det är skavanker här och där som förhöjer charmen - förutom en plot point. Mot slutet (Kings återkommande problem) kommer en viktig plot point som verkligen slår ner som en bomb hos läsaren, men den förankras väldigt dåligt i de avslutande 30 sidorna. Det är inte frågan om en cliffhanger eller något så jag kände mest att man inte kan släppa en sådan sak medan historien håller på att knytas samman. Den gav mig också vissa ick-känslor och inte på ett bra sätt.

 

Det här är en perfekt sommarbok. Jag läste den i två tuggor på balkongen med en kopp kaffe och smäktande 50-tals-ballader från telefonen. Det är mitt recept på bra sommar det.

 

Betyg: 4- mer Hard Crime, King! av 5 möjliga

Av Ulf - 6 juli 2021 18:00

 



Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

 

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

 

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

 

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

 

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

 

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

 

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juli 2021 18:51


Avsnittet där ingen är arg. Absolut ingen. Speciellt inte Matti och Linda. Och hur kan man vara det när man får se Peter Jacksons parodi på Mupparna. Eftersom Matti inte har sett en valrosspenis tar Ulf sitt ansvar och undersöker detta. Linda vill se muppar dö i Vietnam och Gustaf får äntligen se sitt spirit animal, den hårt prövade räven. Och hur reagerade egentligen Nya Zeelands golfare när en valross, en bulldog och ett vårtsvin spelade golf? Linda vet hur hon skulle reagerat, den gamla dockrasisten! Och kan någon sluta sjunga om sodomi? Vill vi ens det? En sak är säker - vi är inte kvalificerade att diskutera den kristna treenigheten i den här podden!

 

   

Av Ulf - 28 juni 2021 14:21

 

Det kroppsfixerade avsnittet! Frank Frazetta älskar sin kurviga anatomi till den milda grad att det här kan vara filmen med mest röv i filmhistorien. Bockstensmannen gör ett gästspel och Linda får prata om Frazetta tills hon blir blå. Det är hon värd. Matti planerar på att bygga en reservoar fylld med lava som han kan kontrollera med en spak och Ulf myntar begreppet "ejakulationsanimation". Och trots att han är en brugd i själen hyser Gustaf en märklig aversion mot bläckfiskar. Vad har de gjort Gustaf? Ingen vet! Han blir dock lite gladare över nästa veckas filmval! Alltid något!

 

 

Av Ulf - 25 juni 2021 10:26

 


Regi: Demián Rugna

Manus: Demián Rugna

Medverkande: Maximiliano Ghione, Norberto Gonzalo, Elvira Onetto mfl.

Produktionsbolag: Machaco Films/INCAA

År: 2017

Längd: 87 min

Land: Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549892

 

Märkliga saker sker i ett lugnt villaområde i Buenos Aires. Efter att ha blivit arresterad för mordet på sin fru besöks Juan av tre forskare som specialiserar sig på att undersöka paranormala fenomen. Tillsammans med kommissarie Funes arrangerar de tre att spendera natten i Juans hus, men det visar sig snart att det inte bara är huset som är drabbat...

 

Ovanstående låter som minst ett femtiotal filmer jag sett och/eller recenserat här på bloggen. Saker spökar, folk åker dit för att undersöka, shit happens. Det som Demián Rugnas Terrified gör bättre än de flesta filmer i genren är uppbyggnad av suspens och osäkerhet. Framförallt med ljus och mörker lyckas Rugnas hela tiden ta sig in under huden (no pun intended) på tittaren och tillsammans med väldigt lyckade specialeffekter blir det hela mycket effektivt. Det är pass effektivt att Guillermo del Toro tänker göra en amerikansk remake. This is why we can't have nice things!

 

Skådespelet är okej, men inget att skriva hem om. Den som gör bäst ifrån sig är helt klart Maximiliano Ghione i rollen som kommissarie Funes. Istället är det Rugnas manus och regi som är de riktiga stjärnorna i den här filmen. Manuset skriver inte tittaren på näsan och de "förklaringar" som ges ger snarare fler frågor än svar. Det går tillbaka till osäkerheten - det okända är mycket mer skrämmande än det som överförklaras och Rugnas har full koll på detta.

 

Terrified är en liten pärla till övernaturlig skräckfilm som inte bör missas av genrefans. Den utforskar förvisso redan kartlagt territorium, men Rugnas fingertoppskänsla gör det här till en av de bästa filmerna jag sett i subgenren på länge. Han jobbar just nu på en uppföljare. Det hade han gärna fått låta bli dock. Som sin egen film står Terrified stark. Vattna inte ur den i Franchise Hell nu!

 

Betyg: 4 spöken på Pampas av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards