Senaste inläggen

Av Ulf - 30 december 2018 22:22

 


Regi: David Slade

Manus: Charlie Brooker

Skådespelare: Fionn Whitehead, Craig Parkinson, Will Poulter mfl.

Produktionsbolag: House of Tomorrow/Netflix

År: 2018

Längd: Varierande (!)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9495224/

 

Amatörprogrammeraren Stefan Butler försöker göra ett spel av en av sina favoritböcker, flervalsäventyrsboken Bandersnatch. Resten är mer eller mindre upp till dig.

 

Jag var med i hela "choose your adventure"-vågen när den begav sig och även de första försöken till interaktiva filmer och/eller spel i början på 90-talet. Hur sinnrika dessa böcker och spel än var led de alla av problemet att de var tämligen förutsägbara. För den som inte spelat eller läst någon av dessa äventyr baserar sig berättelserna på förgreningar. Om du exempelvis ställs inför en blodtörstig pirat kanske du får valmöjligheterna att antingen slåss mot honom eller fly. Beroende på vilket val du gör förgrenar sig historien på olika vis. De mer komplexa verken hade tärningsmoment och/eller skicklighet inblandade i narrativet, men de allra flesta var tämligen billiga karbonkopior av varandra. Tills nu.

 

Bandersnatch är den första interaktiva film jag genuint inte vetat vad de allra flesta av valen skulle leda till. Jag har läst att man kan hasta sig igenom filmen på 40 minuter, men själv satt jag över tre timmar, spolade tillbaka, gjorde nya val för att se olika scenarion. Ändå är jag inte ens halvvägs klar med den här filmen. Jag kommer göra mina egna förgreningsträd för att se till så att jag får se alla möjliga varianter. Ja, jag hade kunnat slå upp det på nätet, men hur kul vore det? Det här är ren och pur berättarglädje när den är som allra bäst.

 

Charlie Brooker, skapare till Black Mirror, har lagt ner en gigantisk mängd jobb på sitt manus och frågan är snarare om han någonsin kommer kunna toppa det här? Förgreningarna gör att du måste engagera dig som tittare på ett sätt som i mångt om mycket gått förlorat i dagens binge-kultur. Intressant nog hade jag redan ett projekt i pipelinen att mina elever skulle göra interaktiva spel i skolan. Gissa vad jag kommer visa som introduktion? Det här är, om inte den bästa filmen under 2018 så i alla fall den mest banbrytande och originella manusstruktur på år och dar. Det är inte ens lönt att prata om skådespel och produktionsvärde när det gäller Bandersnatch även om också dessa aspekter är på topp. För alla som älskar berättelser, må det vara i bok-, film- eller spelform - det här är en game changer.

 

Betyg: 5 illusioner av valfrihet av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 december 2018 12:40

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Josh Singer (baserat på James R. Hansens bok)

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Perfect World Pictures/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 141 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1213641/

 

Först en liten uppdatering gällande mig. Som trogna läsare vet drivs den här bloggen av mig allena. Det är ett hobbyprojekt som haft oanade följder i och med allt kul som hänt genom åren. Jag tänker fortsätta med det. Jag är dock vad man i gamla tider kallade för "sjuklig". Utan att gå in på detaljer har min hälsa, som redan var sisådär, varit på stadigt nedåtgående de senaste två åren. Detta har också satt sitt avtryck i bloggen med minskat antal uppdateringar. Från maj 2018 och framåt har jag varit tvungen att kämpa mot två nya följdsjukdomar. Jag är inte hundra procent än och kommer troligen få spendera mycket tid på sjukhuset det kommande året. Att titta på film och skriva om den är dock ett glädjeämne som jag inte tänker ge upp. Jag vill mest förklara varför uppdateringarna kanske dröjer den kommande tiden. Hur som helst, läs på och droppa gärna en kommentar då och då!

 

 

First Man tar sitt avstamp i rymdkapplöpningens början och skildrar hur USA mer eller mindre desperat försöker komma ifatt Sovjetunionen med bedrifter bortom atmosfären. I det kanske mest ambitiösa projektet någonsin beslutar sig NASA på uppdrag av president Kennedy att landa en människa på Månen innan 1960-talets slut. Neil Armstrong är en testpilot som blivit "vingklipp" efter att ha gjort ett misstag under ett uppdrag. På jakt efter nya utmaningar söker han sig till NASA, omedveten om att han kommer bli förevigad i historien som den första människan på en annan himlakropp.

 

First Man fungerar lite som en väldigt sen uppföljare till The Right Stuff (1983) i och med att den fortsätter bortom Mercury-uppdragen och peakar med månlandningen. Som sådan är filmen en intressant skildring av händelserna, men den brister något i karaktärsporträtten. Neil Armstrong var ökänd för att vara stoisk och väldigt privat av sig, vilket gör att Josh Singer fått ta sig lite friheter med manuset. Det är inte mycket som direkt stör, annat än en scen mot slutet som i viss mån drar lite väl mycket åt det tårdrypande hållet.

 

Damien Chazelle återförenas med Ryan Gosling och de funkar väldigt bra tillsammans. Det här är kanske inte Goslings bästa roll i karriären, men det beror mer på Armstrongs personlighet än på Gosling själv. Chazelle visar här att han behärskar även tekniktunga filmer och klippning, specialeffekter och användandet av musik är på topp. Just rymdscenerna är filmens stora höjdpunkt med en ständigt närvarande ångest över att vara pionjär inom ett fält där minsta misstag kan få dig dödad. Spänningen i dessa scener är det som lyfter First Man från att vara en ganska ordinär biografi till något mycket sevärt.

 

First Man är en högtidsstund för alla oss som är intresserade av rymdfart. Det är inte en perfekt film (se tidigare nämnda karaktärsarbete), men som en skildring över en av mänsklighetens största bedrifter någonsin är det mycket sevärt.

 

Betyg: 4 små steg av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 25 november 2018 12:02


Även om Yoda har rätt i sitt uttalande måste Skitfinkultur pausa någon eller några veckor. Kort sagt är min hälsa nu så pass dålig att jag inte kan fokusera på film annat än för att ta mig igenom dem. När detta ändras återvänder jag som vanligt. Can't keep a shitty blogger down. Må gott så länge. 

Av Ulf - 18 november 2018 09:05

 


Regi: Bradley Cooper

Manus: Bradley Cooper/Eric Roth/Will Fetters (baserat på tre tidigare versioner)

Skådespelare: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures/Live Nation Productions/MGM mfl.

År: 2018

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1517451/

 

Den åldrande countryrockaren Jack träffar den väldigt talangfulla Ally under en blöt utekväll. Övertygad om att Ally har vad som krävs för att bli en stjärna tar Jack henne under sina vingar och de båda inleder dessutom ett förhållande. Jacks problem med sprit och droger är dock ett ständigt hot mot inte bara honom själv utan även Allys karriär.

 

Oj, vad den här filmen har skrivits upp! Jag gillar både 1954 och 1976 års versioner så Bradley Coopers remake hade mycket att leva upp till. Cooper har lyckats göra en enastående slipad produkt med sin version - med betoning på produkt.

 

Mycket har handlat om Lady Gagas första större roll på vita duken. Att hon kan skådespela visste vi redan efter hennes roll i American Horror Story (2011), men det är som bekant inte en självklarhet att kunna översätta tv-skådespel till filmens värld. Gaga lyckas dock väldigt bra och är, tillsammans med Sam Elliott i en mindre biroll, filmens stora behållning när det kommer till skådespelarprestationer. Med sin redan megastjärnestatus är det tidernas lågoddsare att hon blir nominerad för en Oscar för rollen. Eller, ja, det finns en nominering filmen kommer få som är ännu mer given - det genomgående temat Shallow hade blivit ett YouTube-fenomen redan innan filmen släpptes. Det förtjänar den. Det är en fantastisk låt.

 

Så långt allt väl. Sen kommer Bradley Cooper och lägger en blöt filt över hela filmen med sitt klyschiga porträtt av "det plågade manliga geniet". Cooper gör en helt okej prestation som Jack, men på sättet rollen är skriven är det som att skruva tillbaka klockan 25 år. Ska vi på fullaste allvar tro att det år 2018 fortfarande är att bli signad av ett skivbolag som är varje kämpande artists största dröm? Ska vi dessutom tro på att det här magiska kontraktet endast kan fixas av en försupen gammal stjärna? Om det ändå fanns något sätt för artister att nå ut med sin musik till hela världen utanför studiosystemet... kanske något med datorer? Manuset är helt enkelt för daterat för att jag ska kunna ta det på allvar. Visst, man använder sig av exempelvis YouTube som ett komplement i berättandet, men missar internets riktiga betydelse för kämpande artister idag. Det är en ganska stor miss.

 

Likaså köper jag inte att vi ska känna sympati för Jack för hans missbruk. Det blir inte ens ett definierande drag hos hans karaktär utan mer en hook att hänga upp manuset på. Behöver vi skapa drama i Allys karriär? Jack får bli full. Behöver vi en känslosam scen som skriker Oscar? Jack kan pissa på sig. A Star Is Born är ett enastående skickligt hantverk, men som film betraktat är den tom på genuin känsla. Shallow är dock fortfarande en riktigt bra låt.

 

Betyg: 3- all we hear is Lady Gaga av 5 möjliga

Av Ulf - 16 november 2018 22:08

 


Regi: Duncan Skiles

Manus: Christopher Ford

Skådespelare: Charlie Plummer, Dylan McDermott , Madisen Beaty mfl.

Produktionsbolag: End Cue

År: 2018

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6269368/

 

High School-eleven Tyler börjar misstänka att hans far är den ansvarige för en lång rad brutala mord runt Kentucky. Morden, utförd av någon som pressen dubbat till The Clovehitch Killer, har haft ett uppehåll på närmre tio år, men när Tyler hittar märkliga saker i pappans hobbyrum börjar han ana oråd. Han tar Kassi, en tjej som har personliga orsaker till att vilja se mördaren åka fast, till sin hjälp för att undersöka sin egen far.

 

Jag kan på tok för mycket om kriminalpsykologi och rättsfall för mitt eget bästa. Därför blir jag också ganska lätt uttråkad av dussinthrillers om seriemördare som pumpas ut år efter år. De flesta filmer och tv-serier som handlar om ämnet i fråga har så många uppenbara brister att de mer blir mordfantasier än något seriöst och genuint spännande. Därför är en film som The Clovehitch Killer en frisk fläkt med sin realistiska och väldigt nedtonade stil.

 

Filmen är mycket löst baserad på fallet med Dennis Rader, även känd som "BTK", och hans mordturné genom staterna. Christopher Ford tar denna infallsvinkel i sitt manus och visar mördaren som en vanlig familjefar som utåt sätt nästan verkar för bra för att vara sann. Det går tillbaka på det klassiska uttalandet om seriemördare som kan hålla sig undan lagen en längre tid - "han verkade ju så normal". Visserligen tar Ford några ganska plumpa populärpsykologiska friheter här och där, men annars fungerar karaktärspsykologin riktigt bra. Framförallt gillar jag regissör Duncan Skiles sätt att porträttera de mer våldsamma scenerna utan snabba klipp, ingen musik eller vilda kameraåkningar. Det känns på samma gång både realistiskt och magvändande - på ett bra sätt.

 

Skådespelarmässigt är det lite av en blandad kompott, men ingen gör varken bort sig eller sticker ut som en fixstjärna. Bäst av allt lämnar manuset tittaren med en riktigt jobbig moralisk gåta att försöka lösa. Jag tänker inte säga vad den går ut på, men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker.

 

The Clovehitch Killer är tyvärr också en film som aldrig riktigt lyfter. Trots sitt ämne och de ibland mycket obehagliga scenerna känns den till syvende och sist ganska så tam till sin helhet. Jag menar inte att den behövde vara ett blodbad, men de tysta våldsscenerna skulle blivit ännu kraftfullare om man vågat ta ut svängarna lite till. Den är också något för lång, men rekommenderas ändå till alla thrillerfans som är trötta på häftiga kameraåkningar och CSI-porr.

 

Betyg: 3+ lita aldrig på en vuxen scout av 5 möjliga

Av Ulf - 12 november 2018 22:15

 


Regi: Shane Black

Manus: Fred Dekker & Shane Black

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Davis Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 107 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3829266/

 

Någonstans i Mexico går ett fritagningsförsök av fångar hos en kartell väldigt fel när ett rymdskepp kraschlandar i skogen. Krypskytten Quinn överlever den efterföljande eldstriden med skeppets pilot, men plockas snabbt in av militärpolis när han försöker ta sig hem obemärkt. Quinn får snart veta att en till av utomjordingarna finns i ett hemligt militärlabb - och militären behöver hans expertis. Utan mycket till val får Quinn och ett gäng andra "oönskade" inom armén stå i vetenskapsmännens tjänst. De borde ha kommit ihåg en bra tumregel - nobody ties the Predator to a table...

 

Predator (1987) var en av de där filmerna som bara kunde gjorts på 80-talet. Totalt fullpumpad med machismo, inoljade muskler och pojkar med stora vapen är den fortfarande en fröjd för ett barn av nämnda årtionde. Om vi ska vara ärliga har det inte kommit någon riktigt bra film i franchisen sedan den första heller. Uppföljarna (och de där missriktade versusfilmerna mot Xenomorphs...) höll varken samma klass eller tangerade originalet i underhållningsvärde. Shane Black lyckas dock ta rovdjuret ur 80-talet och göra det hotfullt igen.

 

Ja, The Predator är en särdeles dum film, men den är dum på rätt sätt. Det är för det första äntligen ett nytt bloddrypande kapitel i en franchise som blivit allt tamare för varje film. I Blacks händer bjuds vi på förstklassigt underhållningsvåld där man inte sparat på den röda färgen. För det andra lyckas Black få med det som gjorde den första filmen så pass underhållande - samspelet mellan soldaterna. Det kanske verkar som en enkel sak, men att skriva rolig dialog till en actionfilm som hela tiden ligger på gränsen till att vara småstötande kräver sin författare. The Predator innehåller bland annat det mest brutala skämt jag hört den här sidan Bill Hicks. Ni kommer veta när ni hör det.

 

Skådespelarmässigt är väl inte The Predator något att skriva hem om, men manuset är överraskande smart... för att vara så dumt. Det här är helt enkelt en stänga-av-hjärnan-och-ät-din-vikt-i-popcorn-film som det inte kommer alltför många av nuförtiden. Det är en relik från en svunnen tid uppolerad till 2018 och med lika delar praktiska effekter som CG. Fans av franchisen kommer inte bli besvikna. Om ni uppskattar fiktiva blodbad kommer ni andra inte heller bli det.

 

Betyg: 4 kicks to the jaw av 5 möjliga

Av Ulf - 9 november 2018 20:16

 



Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (baserat på Shirley Jacksons roman)

Medverkande: Michiel Huisman, Carla Gugino, Oliver Jackson-Cohen mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Paramount Television

År: 2018

Längd:  cirka 600 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6763664/

 

Familjen Crain har aldrig kunnat lägga vad som hände i Hill House bakom sig. Efter att ha renoverat och sålt ett antal hus genom åren fanns det någonting i Hill House som inte ville att de skulle ge sig av. När, Olivia, mamman i familjen, begick självmord och pappa Hugh av någon anledning flydde hals över huvud med sina barn mitt i natten blev det början på familjens totala sönderfall. Många år senare kastar Hill House fortfarande en skugga över familjemedlemmarna och det står snart klart att huset inte är klart med dem än.

 

Jag hörde en massa bra om den här serien, men jag avfärdade den som ännu en "oj-något-smäller-i-natten-nej-nej-spöken-historia". Det är en genre det verkligen går tio på dussinet av och även om jag gillar en bra spökhistoria är det just det - de är sällan bra. Vad Mike Flanagan har gjort med Shirley Jacksons skräckklassiker till roman är dock något jag inte tidigare sett som tv-serie - en stark karaktärsdriven historia där skräckelementen ligger mer som komplement till en berättelse om en familj i sönderfall än att vara huvudsaken. Paradoxalt gör det också att The Haunting Of Hill House blir mycket mer skrämmande än 90% av resten i genren.

 

Flanagan lyckas verkligen få mig att bry mig om de här karaktärerna - på olika sätt. Det finns vissa karaktärer här jag älskar att hata och andra som jag mest bara vill ta hand om. Framförallt är de felbara och har inte en typisk Hollywood-försoningskurva i sina berättelser. De snubblar, faller tillbaka i destruktiva mönster och känns framförallt levande. De flesta skådespelarna är också helt fantastiska i sina roller, men det är troligen Carla Gugino och Oliver Jackson-Cohen som familjens matriark respektive den heroinberoende yngste sonen, Luke, som skiner mest.


Det är helt klart att Flanagan är ett namn att räkna med framöver. Han har redan visat framfötterna i genren och knuten till filmatiseringen av Stephen Kings Doctor Sleep (2013) som planeras komma ut om två år. Han besitter redan kunskapen att få ut det bästa och det mesta från sina skådespelare och med sitt öga för det absurda och surrealistiska i skräcken har han också hittat en egen röst. Det enda jag har att anmärka på är att slutet drar lite väl mot pekoral när resten av serien varit brutal i sin ärlighet och nakenhet. Hypen är dock på riktigt och känner du för en skräckserie där karaktärerna faktiskt går att engagera sig i annat än som vandrande blodpåsar är The Haunting Of Hill House det bästa du kan se just nu.


Betyg: 4+ hungriga hus av 5 möjliga

Av Ulf - 6 november 2018 19:19

 


Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Skådespelare: Clive Owen, Amanda Seyfried , Afiya Bennett mfl.

Produktionsbolag: K5 Film/K5 International/K5 Media Group

År: 2018

Längd: 100 min

Land: Tyskland/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5397194/

 

I en nära framtid där de sociala nätverken tagit över allt mer av mänsklighetens liv är det i princip omöjligt att komma undan med ett brott. Trots detta är det någon som mördar till synes slumpmässiga personer och får inspelningarna att se ut som att morden skildras från offrens synfält. Polisen Sal Frieland sätts på fallet för att fånga en mördare som kommit på ett sätt att i grund och botten vara osynlig.

 

Den här filmen hade legat i min Netflix-kö tillräckligt länge tyckte jag. Nu är den borta från nämnda kö och jag kommer inte direkt sakna den. Anon har flertalet goda idéer, men utförandet är så färglägga efter nummer att den har svårt att hitta en egen personlighet.

 

Clive Owen är alltid bra (även om jag undrar om det står i hans kontrakt att alla hans karaktärer ska röka) och Amanda Seyfried har jag gått från att ogilla rent allmänt till att uppskatta när hon får rätt roll. Jag vet väl inte om rollen i Anon direkt är rätt roll för henne, men med tanke på hur träigt skriven den är så gör hon det bästa hon kan med den. Det är just det - den total bristen på originalitet även när det gäller karaktärer - som gör att Anon blir en besvikelse. Science fiction-användningen av sociala medier är fascinerande och skrämmande, men när den hängs upp på en så här tunn tråd funkar det inte för en hel film. Jag skulle dessutom vilja ta ett snack med set designern. Jag skojar inte när jag säger att allt i den här filmen går i grått, svart och vitt. Det kan vara en av de tråkigaste filmerna rent estetiskt att titta på som kommit på länge.

 

Anon är en gäspning med goda intentioner. Med ett större fokus på det sociala nätverkandet och mindre på den slarvigt skrivna mordhistorien hade det här kunnat bli bra. Nu blir det knappt godkänt.

 

Betyg: 2- Apple-drömmar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se