Senaste inläggen

Av Ulf - 28 september 2018 23:15

 

FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

 

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

 

 

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

 

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

 

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

 

 


Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

 

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

 


Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel,
Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

ANNONS
Av Ulf - 28 september 2018 13:15

 

FFF 2018 Dag 1: Nic Cage är... Nic Cage

 

Invigningskvällen av Fantastisk Filmfestival 2018 innebar ett visst antiklimax för min del. Kroppen skrek att den inte ville och jag fick snällt stanna hemma. De snälla människorna på distributionsförlaget för kvällens film hade dock försett mig med en screener. Festivalen för min del öppnades således med mig liggandes på soffan för en LSD-tripp som hette duga. Därmed inte sagt att det var en bra tripp.

 

 

Mandy (2018) fick stående ovationer på årets festival i Cannes och är ett typexempel på varför jag alltid tar sådana rapporter med ett lastbilsflak med salt. Filmen låter oss följa skogshuggaren Red vars flickvän Mandy blir brutalt mördad av en sekt. För Red finns det bara en sak kvar - hämnd. Ja, det är hela storyn. En tämligen enkel hämndberättelse och inget fel med det om det görs bra.

 

Panos Cosmatos har dock ätit mer än sin beskärda del av det lokala svamputbudet och spenderar de första 70 minuterna av filmens 120 minuters speltid med att visa förvisso vackra bilder, men dialoger fyllda med kvasireligiöst dravel som varken underhåller, provocerar eller är intressant. Filmens avslutande 50 minuter är däremot mer av en klassisk hämndhistoria med en bindgalen Nicolas Cage i huvudrollen, vilket både är underhållande och brutalt. Stilbrottet är i det närmsta totalt.

 

Mandy är en halv film helt enkelt. Den har snyggt foto och färgsättning samt ett mycket bra soundtrack signerat den tragiskt bortgågne Jóhann Jóhannsson. Dessvärre har den ingen karaktarisering värd namnet och manuset i övrigt är väldigt tunt. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? Vem är de? Vad är deras motivation? Kan vi på något sätt använda Nicolas Cages överskottsenergi till att lösa energikrisen?

 

Tyvärr är Mandy en av de svagaste öppningsfilmerna jag sett på FFF. Det blir bättre, det vet jag eftersom jag har sett diverse screeners. Början är dock halvdan på årets festival. Betyg: 2 I long for the bees av 5 möjliga

 

Ikväll ser jag schweizisk/österrikiska/polska Tiere från soffan och avrundar kvällen med Await Further Instructions klockan 21:00 på Kino! 

 

ANNONS
Av Ulf - 27 september 2018 15:22



FFF 2018: It starts! (with a crazy Nic Cage)  

 

Sen september i Lund och allt är sig likt, men ändå inte. Staden ligger uppgrävd och uppfläkt med långa sår genom huvudlederna. Lund ska moderniseras och allt ska göras på en gång. Det ska läggas räls till en spårväg som ingen tycks vilja ha och samtidigt ska alla gator i innerstan underhållas till synes samtidigt. Förändringens vind blåser även över Fantastisk Filmfestival. Efter att ha varit i ledning av festivalgeneral Johan Barrander i tio år lämnades stafettpinnen efter förra året över till Maritte Sørensen. Årets upplaga består av 25 långfilmer och en hel drös kortfilmer. Likaså gör man en satsning på barnpubliken med en egen visning och även en större koncentration än vanligt med filmerna nomninerade till olika pris. 

 

Själv har jag på sedvanligt vis lyckats bli brakförkyld under FFF, men i år börjar jag festivalen som en zombie. Kanske jag för en gångs skull får avsluta den utan att behöva sova en vecka efteråt? Det står helt klart att detta är sista året som jag gör det här. Nästa år tar jag semester under festivalen. Så pass mycket älskar jag den här tiodagarsfilmfesten. Jag har haft (och har) äran att få verka lite mellan kulisserna. Inte bakom, eftersom jag inte arbetar med festivalen som sådan, men inte som betalande publik heller. Jag rör mig mest av allt som en observatör från film till film, ibland med sällskap, oftast utan. Mitt mål med den här rapporteringen är att ge er, precis som alltid, en inblick i festivalen som i år firar 24 blodsprängda år samtidigt som jag kommer tipsa om en väldig massa bra film.  I år inleds galenskaperna med det senaste som galenskaparen (!) Nicolas Cage spelar huvudrollen i - Mandy (2018). Om kroppen håller blir det fullständig rapportering från invigningen imorgon. Om den inte håller blir det en recension åtminstone från sjuksoffan. Hoppas på det förstnämnda!

Av Ulf - 22 september 2018 22:51

 


Regi: Gerard McMurray

Manus: James DeMonaco

Skådespelare: Y'lan Noel, Lex Scott Davis, Joivan Wade mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Perfect World Pictures/Platinum Dunes

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6133466/

 

Staten Island är på väg att bli försöksområdet för ett nationellt experiment som i folkmun kallas för The Purge. Som bekant (för den som sett någon annan film i franchisen) är The Purge en tolvtimmarsperiod där all brottslig aktivitet är laglig för... anledningar. Under denna, den första rensningen, får vi följa element från båda sidor lagen och regeringsrepresentanterna som utvärder skeendet.

 

För några dagar sedan, när jag såg en annan Blumhouse-film, sa jag i förbifarten till en kompis att "ah, Blumhouse, de gör skräp, men underhållande skräp!". Det är en devis som allt som oftast är sann även när det gäller deras The Purge-franchise. Ändå är det alltid något som stör mig med dem. De är nästan alltid exempel på missad potential och The First Purge är inget undantag.

 

Det känns som manuset är skrivet av en tonåring som fått tag i en bok om populärpsykologi. Kom igen, att "rensa ut sin ilska" under en tolvtimmarsperiod är en så pass dum idé att det här borde spelas mycket mer åt satirhållet än vad det gör. En idé till nästa film i serien (så länge de tjänar pengar på dem kommer det en nästa) är att göra något i samma ton som Starship Troopers (1997); en totalt over-the-top-batshit-insane våldsdröm med politiska kommentarer som får skrattet att smaka rätt bittert. I The First Purge är de politiska kommentarerna så valhänta att de till och med kör ett pussygrabber-skämt. Det var då jag himlade med ögonen åt katten och suckade "Commentary!".

 

Om relevansen, eller bristen därpå, av manuset är actionscenerna desto bättre. Y'lan Noel är ett fynd som gängledaren Dimitri i sin filmdebut. Om Black Panther inte redan var castad hade jag lätt kunnat se honom i den rollen. Noel ser ut som en superhjälte och har en jäkla närvaro i sina rövsparkarscener. Dessa finns det dessutom gott om och de räddar The First Purge. Ytterligare en underhållande skräpfilm från Blumhouse det vill säga, men nästa gång, snälla, kör den politiska satiren fullt ut eller bara sätt vapen i händerna på karaktärerna så de får spränga varandra.

 

Betyg: 3 underhållande skräprullar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 september 2018 21:03

 


Regi: Sam Shaw & Dustin Thomason (show runners)

Manus: Michael Uppendahl (main director)

Medverkande: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot & Warner Bros.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6548228/

 

När fängelsedirektören på Shawshankfängelset begår självmord uppdagas det att han av oklar anledning hållit en ung man inspärrad i en bur i en sedan länge övergiven del av fängelset. Mannen begär att Henry Deaver, en tidigare Castle Rock-bo med ett mörkt förflutet, ska agera som hans advokat. Deaver återvänder till staden för att föra sin klients talan men inser snart att allt verkligen inte står rätt till.

 

Ok, jag måste samla mig lite. Ok, ok, ok (alright, alright, alright): Det här är ren skit. När ryktena om den här serien började spridas var jag minst sagt entusiastisk eftersom det verkade att Stephen Kings historier i allmänhet, och de som utspelar sig i Castle Rock i synnerhet, äntligen skulle få den tid de behövde att utvecklas. Många av adaptionerna av Kings berättelser lider nämligen av att de inte har tid att etablera den stämning och de karaktärsporträtt som Kings böcker bjuder på. Istället går man rakt på skräckelementen och missar således stora delar av berättelsen. Sen läste jag att J.J Abrams skulle producera. Ridå.

 

Jag avskyr Abrams arbete med en passion som jag vanligtvis sparar till koffeinfritt kaffe och spindlar. Från sitt genombrott med Lost (2004 - 2010) har Abrams gång på gång visat vilken sopa han är när det kommer till historieberättande. Såvida han inte får en redan befintlig franchise att förhoppningsvis göra en godkänd film i landar hans produktioner alltid i samma fålla: En mystisk person/grupp personer har flashbacks från ett tidigare/alternativt liv och de befinner sig nu på ett ställe de inte kan komma ifrån. Släng in så mycket meningslös symbolik du kan för att förvirra och vilseleda men ge aldrig svar på några frågor. Profit.

 

Castle Rock följer samma modell, men med ett lysande undantag: Abrams hade hela Kings bibliografi (i princip) att leka med, bryta upp, ta element ifrån och så vidare. Så vad gör han och manusförfattarna Sam Shaw och Dustin Thomason? De leker referensbonanza genom att kasta in lite easter eggs här och där men berättar samma jävla historia igen! Som om det inte vore nog får vi i sista avsnittet en teaser för nästa säsong. Den har potential att bli ett brott mot mänskligheten i kvalitet...

 

Den enda anledningen till att jag ens bemödade mig med säsongens tio avsnitt var att jag någonstans hoppades på att det skulle komma en twist som var värd lidandet. Det gör det inte. Det kommer en twist, men en särdeles dum sådan. Abrams och grabbarna lyckas inte fånga ett jota av Kings kärna utan gör som de alltid gjort - yta framför substans. Några fina skådespelarinsatser (Sissy Spacek och Bill Skarsgård framförallt) till trots är Castle Rock en sådan vedervärdig varböld till serie att jag önskar jag kunde ge den en nolla i betyg. Det kan jag tyvärr inte på grund av nämnda skådespelarinsatser och en produktion som åtminstone är adekvat. Om du som King-fan uppskattar den här serien läser vi inte King på samma sätt. Just det, King har inte haft ett finger med i manus eller regi - det är bara försäljningsfläsk. Mmm... kvalitet.

 

Betyg: 1 skitserie av 5 möjliga

Av Ulf - 16 september 2018 17:16

 


Regi: Scott Buck(show runner)

Manus: Scott Buck/Gil Kane/Roy Thomas (head writers)

Medverkande: Finn Jones/Jessica Henwick/Jessica Stroup mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322310/

 

Danny Rand har med sitt löfte till Matt Murdock blivit stadens och framförallt Chinatowns beskyddare. Det är ett till synes lyckligt och enkelt liv som Danny skaffat sig tillsammans med sin fickvän Colleen, men säg den lycka som varar. Danny har problem med att kontrollera sina krafter och när ett blossande krig mellan tiraderna håller på att antändas dyker någon från Dannys förlutna upp, fast besluten att hämnas en oförrätt.

 

Första säsongen av Iron Fist hade sina stunder, men det var den klart svagaste Marvel-serien på Netflix. Den hittade aldrig rätt ton och bestod till stor del av dåligt koreograferade fightingscener blandat med snack i styrelserum. Jag verkar vara bland de få som gillade castingen av Finn Jones i huvudrollen, men vad jag inte kunde förlika mig mig med var hur gnällig hans karaktär var skriven. Dessutom märktes det med all tydlighet att Jones inte hade någon kampsportsbakgrund överhuvudtaget, vilket gör det svårt att ta sig igenom avancerade rörelsemönster utan att det ser krystat ut. Säsong 2 är en gruvlig revansch på allt det där.

 

Finn Jones har uppenbart hårdtränat den mix av wushu och vilka kampsystem som ser coola ut i kombination med detta. Det märks framförallt i hans scener tillsammans med Jessica Henwick (Colleen) som är en klassiskt skolad wushuutövare. Berättandet är mycket tajtare och Netflix har äntligen dragit ner säsongen till tio avsnitt istället för de sedvanliga 13. Resultatet blir en säsong som inte innehåller de många och långa transportsträckor som den första hade. Säsongen har också en tydligt definierad bad guy och vad Danny har för koppling till denna. Överhuvudtaget funkar allt bättre helt enkelt.

 

Den andra säsongen av killen med järnnäven är en riktigt stor överraskning. För er (liksom jag) som funderade på att låta serien vara efter den träiga första säsongen - ge den en ny chans. Iron Fist toppar för övrigt Rotten Tomatoes lista på serier som gjort störst förbättring mellan säsong ett och två. Jag är beredd att hålla med.

 

Betyg: 4 glödande nävar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 12 september 2018 20:27

 


Saxat från 6/1 - 2014

 

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

 

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

 

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

 

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

 

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

 

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

 

Sammanfattning, Carrie:

 


1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

 

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

 

Av Ulf - 9 september 2018 11:45

 

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

 

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

 

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

 

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

 

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

 

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se