Senaste inläggen

Av Ulf - Tisdag 14 mars 20:45

 


Regi:  Fede Alvarez

Manus: Fede AlvarezRodo Sayagues

Medverkande: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6 Films/Ghost House Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4160708/

 

Rocky drömmer om att flytta långt ifrån det allt fattigare Detroit. Tillsammans med pojkvännen Money och deras gemensamme vän Alex försöker hon finansiera sin flytt genom att göra inbrott. När de tre får höra talas om en gammal arméveteran med stora tillgångar beslutar de sig för att göra en sista stöt. Jobbet verkar minst sagt enkelt - mannen visar sig nämligen vara blind. Man ska dock aldrig räkna ut en gammal soldat på förhand...

 

En kort tid i höstas pratade alla om den här filmen. Därför var jag också ganska tveksam till att se den. Det är inget snobberi från min sida utan mer empiri. När en skräck- eller thrillerfilm får så här pass stor spridning har den en benägenhet att vara riktigt usel. Det har inte alltid varit som så, men som tumregel brukar jag hålla mig undan från "den mest skrämmande filmen någonsin... i alla fall den här månaden". Don't Breathe är inte heller något mästerverk i genren direkt, men har ändå tillräckligt många bra poänger för att göra den sevärd.

 

Fede Alvarez kom lite från ingenstans när han regisserade den förvånansvärt lyckade re-maken på Evil Dead (2013). Den här filmen är hans första sedan dess och Alvarez går från klarhet till klarhet när det gäller regin. Även om hans manus kanske inte är på topp alla gånger lyckas han få ut väldigt mycket från sina skådespelare, i synnerhet Jane Levy som han arbetade med även i tidigare nämnda film.

 

Manuset är som sagt inte filmens starkaste sida. Jag gillar förvisso berättartempot, men skräck och thriller bygger mycket på en viss identifikationsfaktor. Vi måste ha någon att "tycka om" i filmen. Alvarez karaktärer är samtliga rena svin. Till en början kan man skönja en viss sympatisk ådra hos samtliga (utom Money för, kom igen, om du kallar dig för det är du en douchebag) karaktärer. Denna försvinner allt mer och mer tills det helt enkelt inte finns någon kvar att engagera sig i. Detta, tillsammans med en riktigt klumpig öppning för en kommande uppföljare, drar ner filmen rejält. Alvarez fina regi och arbete med framförallt ljuddesignen blir tyvärr även dessa offer för manusets snubblande.

 

Don't Breathe är klart över genomsnittet för en film av det här slaget, men med ett tajtare manus och framförallt bättre karaktärer hade den kunnat bli väldigt, väldigt bra. Nu får den nöja sig med "bra".

 

Betyg: 3 bitska hundar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 12 mars 13:15

 


Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

 

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

 

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

 

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

 

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

 

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 10 mars 20:30


Twin Peaks återvänder: Doctor, doctor  

 

Det verkar som att man beslutade sig för den nya säsongen av Twin Peaks i sista sekund för en hel rad medverkande. Under produktion har redan Catherine E. Coulson och Miguel Ferrer gått bort och nu förra månaden var det dags igen. Warren Frost, far till seriens medskapare Mark Frost, gick ur tiden vid den högaktningsvärda åldern av 91 år. Frost spelade en liten, sedd till antalet scener, men mycket betydande roll i serien som stadens chefsläkare Dr. Will Hayward. Han såg riktigt gammal ut redan 1990, så jag trodde inte ens han skulle vara med i den nya säsongen. Något sånt som ålder kan dock inte hålla en D-day-veteran nere. Good show, Mr. Frost.

 

Annars är promotionmaskinen i full gång på alla möjliga och omöjliga sätt. Det coolaste exemplet jag hittat måste vara den australiensiska kampanjen med efterlysningpostrar, ett telefonnummer och ett välkänt budskap. Kolla in den här.

 

Det har spekulerats i exakt hur serien kommer släppas sedan uttalandet från Showtime att den skulle ha en "icke-konventionell visningsstruktur". Vad de luddiga orden betydde fick vi reda på för några veckor sedan. Söndagen 21/5 kommer avsnitt 1 och 2 visas tillsammans. Direkt efter sändningen avslutas kommer amerikanska prenumeranter av Showtimes streamingtjänst ha tillgång till avsnitt 3 och 4. Med andra ord kommer resten av världen ha tillgång till dessa ungefär en kvart senare. Det är vad vi vet än så länge. Sammanlagt är säsongen (eller om den nu är avslutad som är minst lika troligt) 18 timmeslånga avsnitt.

 

Ett foto har cirkulerat på forumen av en handskriven manussida. Jag har försökt hålla mig så spoilerfri jag bara kan och slutade läsa så fort jag insåg vad det var. Om detta är äkta eller inte dristar jag mig inte till att säga och läs sidan på egen risk. Bilden hittar du via en länk här.

 

Slutligen, med alla små teasertrailers som Showtime pumpar ut är det svårt att välja en favorit. Om jag ändå skulle göra det blir det troligen det här fantastiska montaget av hur Cooper dricker kaffe. Det ska jag med göra nu.

 

Av Ulf - Tisdag 7 mars 19:00

 



Regi:  James Mangold

Manus: James Mangold/Scott Frank/Michael Green

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafnee Keen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertaiment/20th Century Fox mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3315342/

 

I en nära framtid är James "Logan" Howlett, mer känd som Wolverine, en skugga av sitt forna jag. Samtidigt har världens mutantpopulation minskat kraftigt och det föds inga nya. Logan har tvingats ta ett jobb som chaufför samtidigt som han tar hand om den nu 90-årige Charles Xavier i smyg. När Logan kontaktas av en till synes desperat kvinna angående ett barn som delar krafter med honom dras en mycket motvillig gammal hjälte in i vad som kanske blir hans sista strid.

 

Tredje gången gillt för en solofilm om Wolverine och äntligen fick de rätt på karaktären! Missförstå mig inte, jag tycker Jackman har varit som klippt och skuren för rollen, men i både X-Men Origins: Wolverine (2009) och The Wolverine (2013) har både manus och åldersgränser varit problem.

 

Åldersgränserna har kort och gott kastrerat den lille hårige kanadensaren (no pun intended) med att göra honom till en mycket mindre hänsynslös fighter än han egentligen är. I Logan får vi äntligen se en Wolverine som är precis lika vild och jävlig som jag alltid önskat. Det är en exceptionellt våldsam film, men det behöver det vara för att det ska vara Wolverine.

 

Våldet till trots är åldergränshöjningens stora vinst att man nu kan fokusera på ett manus som inte hade tilltalat en yngre publik på samma sätt. I Logan är Wolverine gammal och nedbruten. Hans krafter börjar svika honom och hans enda kvarvarande lojalitet ligger hos Xavier. Han blir en mycket mänskligare karaktär som vi kan relatera till.

 

Manuset har hämtat inspiration från en mängd storylines i serietidningsförlagan, vilket gör att serieläsarna har mycket att gotta sig åt som kanske går gemene man förbi. Samtidigt är det en sammanhållen historia som kan ses av alla som har lite hum om filmernas kronologi. Rent kronologiskt ligger den, som jag har förstått det, i den alternativa tidslinjen som skapades i X-Men: Days Of Future Past (2014), men så länge du har koll på de större händelserna i filmerna kommer inte några av de mer betydande referenserna gå dig förbi.

 

Logan är enligt uppgift den sista gången som Jackman spelar rollen som gjorde honom till en stjärna. Vad som fokuserats lite mindre på är att det också är sista gången som Patrick Stewart spelar sin roll i X-Men-franchisen. Det var länge sedan jag såg någon av dem så här bra, men Stewart tar priset. Om Wolverine är sliten har Xavier en fot i graven redan och Stewart spelar rollen perfekt. Ett ständigt återkommande tema i X-Men-filmerna är det nästan fader-son-aktiga förhållandet mellan Wolverine och Xavier. Detta förhållande dras till sin spets i Logan och de båda skådespelarveteranerna har en fantastisk kemi. Med en ung Dafne Keen i den kvinnliga huvudrollen och Stephen Merchant som mutanten Caliban blir den huvudsakliga kvartetten skådespelare något av det bästa jag sett i superhjältefilm.

 

Logan är inte en perfekt film. James Mangold, duktig regissör som han är, har lite problem med tempot i framförallt andra akten. Den långa speltiden används inte heller optimalt alla gånger utan blir då och då ett långsamt muserande över åldrandets effekter som upprepar sig några gånger för mycket. Det är dock ingen anledning till att inte se Logan. Årets första stora superhjältefilm kan mycket väl också vara den bästa.

 

Betyg: 4+ snikts av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 4 mars 23:00

 


Regi: Macon Blair

Manus: Macon Blair

Medverkande: Melanie Lynskey, Elijah Wood, Devon Graye mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Film Science/XYZ Films

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5710514/

 

Ruth trivs inte särskilt bra med sitt liv. Visserligen får hon spendera stor del av sin arbetstid med att ta hand om otacksamma patienter, men det som verkligen irriterar henne är hur folk är så förbannat otrevliga mot varandra hela tiden. Droppen blir när Ruths hus blir plundrat av en inbrottstjuv och polisen inte tycks lägga två strån i kors för att hjälpa henne. Om man vill få något gjort rätt får man väl göra det själv...

 

Post-Oscarsblues, eller vad man vill kalla det, slår alltid in över bloggen veckorna efter galan. Intensivt arbete får följas av en lite lugnare period helt enkelt. Det är då jag behöver filmer som den här. Netflix har gång på gång visat att man är en kraft att räkna med även när det gäller egenproducerat material och fråga värt är om de andra streamingtjänsterna kan hänga med? I Don't Feel At Home In This World Anymore (IDF) är nämligen ännu en triumf för streamingjätten.

 

Melanie Lynskey är bra i huvudrollen som Ruth, men Elijah Wood fortsätter sin karriär av mindre projekt med starka manus. Han är den klarast lysande stjärnan i IDF som Ruths granne Tony - en man som tar sig själv och sina förmågor på alltför stort allvar och upplevs som dryg av de flesta. Lynskey och Wood har en bra kemi filmen igenom och kompleterar karaktärernas excentriska drag.

 

Både Lynskey och Wood får dock stå tillbaka för Macon Blairs manus. Blair beskriver hela Ruths situation som något väldigt typiskt för vår tid - folk är så upptagna med sina egna "personliga varumärken" att de inte kan se varandra. Det är svart humor och samhällskritik staplat på varandra. Det fungerar ypperligt fram tills det är cirka en kvart kvar. Jag var inte riktigt vän med den överdrivet våldsamma finalen, även om här också finns glimtar av den tidigare nämnda svarta humorn. IDF är dock en film du bör se om du gillar bra skådespel, intressant manus eller om du känner dig lite extra bitter för tillfället. Misery loves company, som bekant.

 

Betyg: 4 grannar med morgonstjärnor av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 1 mars 21:45

 


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 679

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0927-1

 

"Maybe that’s one of the ways you recognize really lonely people . . . they can always think of something neat to do on rainy days. You can always call them up. They’re always home. Fucking always."

 

Arnold "Arnie" Cunningham har inget speciellt som får honom att sticka ut från mängden i high school, kanske med undantag för hans vägkarta till ansikte. Förutom att räddas från skolans mobbare av sin polare Dennis är skolan mest en stege till högre utbildning för den begåvade Arnie. När han och Dennis får syn på en gammal Chrysler tänds dock något inom Arnie. Han måste ha bilen till varje pris. Men frågan är vem det är som äger vem egentligen?

 

Stephen King och onda bilar... igen. Eller, ja, Christine var hans första längre verk i denna märkliga subgenre som han snöat in på. På närmre 700 sidor tillhör Christine bland de tjockaste King-böckerna från hans tidiga karriär och tyvärr också en av hans sämsta. Ryktet som King har att vara för pratig kan mycket väl ha fått sin början här. Hans tidigare böcker var, förutom The Stand (1978), ganska normallånga. Christine har förvisso ganska bra karaktärer, men när historien inte lyfter förrän de sista 100 sidorna lyckas bra karaktärer inte göra boken i sig särskilt bra utan håller den mer flytande.

 

Sedan är jag totalt ointresserad av bilar också. Det kanske är en bättre bok om man kan skilja en katalysator från en förgasare, men jag betvivlar det. Det finns bra exempel på King-böcker där tropen med den onda bilen är central, exempelvis From A Buick 8 (2002). Skillnaden ligger i att här fokuserade King nästan helt på karaktärerna medan han i Christine gör bilen själv till en karaktär. Det funkar inte särskilt bra.

 

Christine är inte totalt värdelös, men den skulle verkligen mått bra av redigering och ett större fokus på karaktärerna. När den väl kommer igång runt sida 500 blir det riktigt spännande, men vägen dit hade absolut behövt vara kortare.

 

Betyg: 2- hungry, hungry Chryslers av 5 möjliga

 


Av Ulf - Måndag 27 feb 15:15

 


Oscarsgalan 2017: What just happened?!

 

Jag hade redan skickat iväg min rapportering när något som mig veterligen aldrig hänt under Oscarsgalans 89-åriga historia inträffade - vinnaren för bästa film ändrades i en handvändning. En redan förvirrad Warren Beatty hade fått fel kuvert av funktionärerna från revisorfirman PwC (PricewaterhouseCoopers) och till sist tog Beattys medpresentatör, Faye Dunaway, beslutet att läsa upp den enda filmtitel som stod tryckt på kortet - La La Land.

 

Problemet var bara att Beatty hade fått backup-kuvertet för bästa kvinnliga huvudroll, som mycket riktigt gick till La La Lands Emma Stone. Producenterna och teamet bakom musikalen intog scenen och började hålla sitt tacktal när en av dem tittade på kortet och sa att det istället var Moonlight som var vinnaren. Var han fick det korrekta kortet från vet jag inte eftersom jag, som alla andra, var helt ställd vid tillfället.

 

I en mycket märklig situation kom man ändå undan med hedern i behåll. PwC har haft hand om vinnarkuverten sedan 1934 så jag tror inte att följderna blir särskilt betydande - annat för stackaren som lämnade över fel kuvert. Han vaknar nog utan jobb idag.

 

I övrigt var den 89:e upplagan av Oscarsgalan helt okej. Den glänste inte annat än i vissa segment med värden Jimmy Kimmel, men tillställningen var välproducerad utan att vara utdragen. Talen som hölls var i regel ganska typiska och det enda jag egentligen kommer ihåg är Viola Davis när hon fick pris för bästa kvinnliga biroll.

 

En höjdpunkt var dock att Jackie Chan fick en hedersoscar för sitt betydande arbete inom film under många, många år. Chan är en av mina favoriter genom alla tider och det var nog bara så här han skulle kunna få en Oscar. Han är ingen vidare skådespelare, men en underhållare av absoluta världsklass. Om du bara känner till honom via hans karriär i Hollywood, gör dig själv en tjänst och införskaffa dig hans filmografi från 80-talets Hong Kong. Dödsföraktande stunts, bland den snyggaste kampsportskoreografin någonsin och slapstick-humor. Vad annat kan man önska?

 

Trots att den missade det största priset via redan beskrivna kontrovers blev La La Land kvällens stora vinnare med sex utmärkelser. De övriga som plockade mer än ett pris var Moonlight (3), Manchester By The Sea (2) samt Hacksaw Ridge (2). Även om min egen tippning var den sämsta på många år (66%) fanns det inte något pris som jag tänkte var oförtjänt. I regel hade galan 2017 ett starkt startfält och de flesta vinnarna hade jag åtminstone som "dark horses". Nåja, så länge jag är säkrare än 50% fortsätter jag med tippningen.

 

Med det avslutar Skitfinkultur sin Oscarsbevakning för 2017. Nästa år kör vi samma sak. Varför ändra ett vinnande koncept och tradition? Skitfinkultur fortsätter sitt vanliga arbete och försöker komma ifatt med lite saker som hänt de här en och halv månaderna jag varit helt fokuserad på Oscarsgalan. Stay tuned.

Av Ulf - Måndag 27 feb 06:00

 

And The Winners Are... Samtliga Oscarsvinnare 2017


Best Short Film - Live Action: Sing

Best Short Film - Animated: Piper

Best Documentary - Short Subject: The White Helmets

Best Documentary - Feature: O.J: Made In America

Best Achievement In Visual Effects: The Jungle Book

Best Achievement In Sound Mixing: Hacksaw Ridge

Best Achievement In Sound Editing: Arrival

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: "City Of Stars" (La La Land)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: La La Land

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Suicide Squad

Best Achievement In Costume Design: Fantastic Beasts & Where To Find Them

Best Achievement In Production Design: La La Land

Best Achievement In Editing: Hacksaw Ridge

Best Achievement In Cinematography: La La Land

Best Animated Feature: Zootopia

Best Foreign Language Film Of The Year: The Salesman (Iran)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Moonlight

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Manchester By The Sea

Best Achievement In Directing: Damien Chazelle (La La Land)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Viola Davis (Fences)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Mahershala Ali (Moonlight)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Emma Stone (La La Land)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Casey Affleck (Manchester By The Sea)
Best Motion Picture Of The Year: Moonlight

 

Skitfinkulturs facit: 16/24 = 66%

 

Och där fick jag för att jag tyckte årets gala var lättippad. Sämsta resultatet på några år. Jaja, godnatt!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se