Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 8 feb 14:51


Finbesök i podden från Seriemördarpoddens Dan Hörning och David Oscarsson - vad jag skulle våga mig på att kalla några av Sveriges ledande experter på Ted Bundy efter deras tolv (!) avsnitt långa dokumentärserie om honom. Vi får ta del av Gustafs hat mot Zac Efron och frågan är om vi någonsin får en film där Bumblebee hjälper till att lösa mord? Fast är Linda överväldigad av alla mord? Hon är så... snäll? I alla fall tills Murder Train går igång.

 

   

Av Ulf - Onsdag 3 feb 14:30

 


Regi: Simon Stone

Manus: Moira Buffini (baserat på John Prestons roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Ralph Fiennes, Archie Barnes mfl.

Produktionsbolag: Magnolia Mae Films/Clerkenwell Films

År: 2021

Längd: 112 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3661210/

 

Änkan Edith Pretty anställer grävaren och amatörarkeologen Basil Brown för att gräva ut ett antal högar på hennes ägor i Sutton Hoo, England. Med andra världskriget i antågande försöker landets arkeologer slutföra allt arbete de kan innan de måste dra ut till landets försvar. Vad Brown hittar i en av högarna blir dock ett av de mest betydelsefulla fynden i Englands historia och får stor uppmärksamhet. Samtidigt kämpar Edith mot sin sviktande hälsa och ensamhet efter makens död.

 

Fynden i Sutton Hoo utgör några av de mest spektakulära i England och fyllde i en mängd viktiga luckor i landets historia samtidigt som de givetvis väckte ännu fler frågor. Att de gjordes mot en backdrop av andra världskrigets början ökade egentligen bara det dramatiska i berättelsen. Simon Stones film efter Moira Buffinis manus fångar bitvis det fantastiska skeendet, men kommer då och då av sig med onödiga och distraherande interpersonella utsvävningar.

 

The Dig är helt klart en mycket välspelad film, men jag hade inte förväntat mig mindre av Ralph Fiennes och Carey Mulligan. De är alltid åtminstone sevärda och aldrig sämre än "bra". Både Fiennes och Mulligan har känslomässigt komplexa roller i den här filmen och de klarar av sina tolkningar med bravur. Kanske hade jag uppskattat det ännu lite mer om man hade försökt behålla deras riktiga åldrar i filmen (där Mrs. Pretty var betydligt äldre än Mr. Brown), men det är inget som stör nämnvärt. Även Archie Barnes förtjänar att omnämnas i rollen som Ediths son Robert. Jag upphör aldrig att förvånas över Storbritanniens och USAs förmåga att få fram duktiga barnskådespelare!

 

Den brittiska landsbygden är också sagolikt vackert skildrad med ett foto som verkligen tar tillvara på naturligt ljus. Sen är det tyvärr det där med de förhållanden karaktärer emellan som inte funkar särskilt bra. Allra tydligast är detta i det beskrivna äktenskapet mellan Peggy (Lily James) och Stuart Piggott (Ben Chaplin) där vi från första scen inser att Stuart är gay och har ingått i ett skenäktenskap. Berättelsen makarna Piggott emellan är inte dålig som så, men den tillför endast en ytterst liten del med att driva hem filmens underliggande tes - vi är vad vi lämnar efter oss i såväl tanke som materiella ting. Hela bihandlingen känns relativt malplacerad.

 

Jag är djupt fascinerad av arkeologi och har varit så sedan jag såg en SVT-special om Birka som sjuåring. Därför är arkeologiscenerna ren jämrans porr för min del. Jag är inte helt bekant med 30-talets olika metoder, men kan ändå avgöra att man faktiskt har bemödat sig med att få det att åtminstone se korrekt ut. Berättelsen om Sutton Hoo-fynden och vänskapen mellan Brown och Pretty hade kunnat berättas bättre, men jag är glad över att någon parvel någonstans kanske får samma aha-upplevelse som jag fick av Birka-specialen av den här filmen. Gott så.

 

Betyg: 3+ gravhögar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 1 feb 18:28

 

Holy curved bullets, Batman! Det pangar friskt i veckans film där vi får följa en mans resa mot ett hat gentemot tyg. Det fanns någon om lönnmördare och Morgan Freeman där också någonstans. Gustafs hat mot allt ifrån Angelina Jolies skådespelartalanger till Skywalker-sagans avslutning ligger som en arg, våt filt över mikrofonen. Matti ifrågasätter det kloka i att springa rakt fram i en korridor medan folk skjuter på dig, även om ditt hjärta slår 400 slag i minuten. Linda har dock en hälsosam respekt för "the human condition". Det märks i hennes nya ledmotiv, Murder Train.

Av Ulf - Fredag 29 jan 10:20

 

Yes, quiz time now! Vi avslutar LindaLindas quizvälde med del 3 i ordningen. För att liva upp stämningen funderar Linda på vilka träd vi i podden skulle vara om vi vore av arborisk läggning och alla planerar att döda boken Ulf och/eller hans trädfamilj. Om detta är psykologisk eller förvirrande krigföring diskuterar di lärde än idag! Ed Gein och krispiga bröstvårtor får också vara med på ett hörn. What?! Yes, Captain Crunch gone dark.

 

 


Av Ulf - Onsdag 27 jan 10:15

 


Regi: Steven Kostanski

Manus: Steven Kostanski

Medverkande: Matthew Ninaber, Nita-Josee Hanna, Owen Myre mfl.

Produktionsbolag: Dystopia Films/Raven Banner Entertainment

År: 2020

Längd: 95 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11252440/

 

Som straff för att ännu en gång ha förlorat i crazy ball mot sin syster Mimi tvingas Luke gräva en grop i trädgården. De båda hittar vad som ser ut som en stor ädelsten men också en "grav" av något slag. På natten vaknar en sedan länge förseglad ondska ute i familjens trädgård. En förgörare av världar, en krigsherre med galaxer som leksaker och... kontrollerad av en ädelsten som nu råkar tillhöra en liten flicka.

 

Det som grämde mig kanske mest med förra årets Fantastisk Filmfestival var att jag inte kunde komma iväg och se den här filmen. Det här lät nämligen precis som något jag skulle älska och ja, jag hade inte direkt fel! Steven Kostanski är en av de främsta kultfilmsregissörerna verksam idag. Han har alltid en fingertoppskänsla som gör att hans filmer befinner sig på rätt sida linjen från vad som verkar genuint kontra påklistrad konstighet för konstighetens skull. Hans Manborg (2011) tillhör fortfarande bland det roligaste jag sett på nämnda festival så mina förväntningar var ganska högt uppskruvade på Psycho Goreman. Tack och lov leverade filmen med råge!

 

Premissen är så knäpp att det bara kan bli guld. Det är som om Troma, GWAR och Power Rangers hade fått ett love child och satt det i amerikansk förortsmiljö. Att prata om skådespel och manus här är ganska meningslöst. Det är absurditet i kubik med allt ifrån en stackars kille som blir förvandlad till en stor hjärna (med tentakler!) till intergalaktisk krigsföring och... familjedrama? Som ni märker är Psycho Goreman en enda stor soppa, men Kostanski håller tillräckligt hårt i tyglarna för att det inte ska flumma ut utan struktur. Det kräver sin regissör till att göra det med den här typen av film. Om jag ändå skulle nämna en MVP bland skådespelarna blir det Nita-Josee Hanna i rollen som Mimi. Hon är alla hemska syskon du någonsin sett på film ihopbakat till en karaktär.

 

Effekterna är först och främst praktiska med en betydande likhet med nämnda inspirationskällor. Det är en total splatterfest där make-up, modeller och stop motion är on point. Jag kan lova er att ni inte sett något liknande de senaste åren. För splatterfans och diggare av franchises där folk har på sig överdimensionerade dräkter i gummi är Psycho Goreman en film som inte får missas. Den missar precis toppbetyg på grund av att den gärna kunde varit lite längre! Den håller sig inom den vanliga "inofficella" tidsgränsen för skräck- och splatterfilm (mellan 90 och 100 minuter), men jag skulle gärna sett en kvart till.

 

Betyg: 4+ tentakelhjärnor av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 jan 20:10

Russ Meyer hade en fascination för storbystade kvinnor som sparkade röv. Det har merparten av Film till fikat-gänget också, förutom Matti som förbehåller sig lite skeptisk. Linda slår ett slag för andravågsfeminismen i USA och allt ifrån White Zombie till John Waters namedroppas. Troligen vårt mest politiskt inkorrekta avsnitt hitintills! Jaaaa! Och Tura Satana muckar man inte med!

 

 

 

Av Ulf - Lördag 23 jan 22:15

 

Regi: Darius Marder

Manus: Darius Marder & Abraham Marder

Medverkande: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci mfl.

Produktionsbolag: Caviar See

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5363618/

 

Ruben och hans flickvän Lou kuskar runt på de amerikanska vägarna i sin turnébuss och stannar här och där för att uppträda på diverse klubbar. Efter många års trummande får Ruben dock sitt livs chock när blir nästan helt döv inom loppet av några dagar. Med musiken som en numera insomnad dröm måste Ruben nu lära sig ett nytt sätt att leva på.

 

Härmed dubbar jag 2020 års mest omtalade filmer till att tillhöra sin egen subgenre. Vi kan kalla den för 2020-depp. Herregud, allt är misär! Även filmerna! Även om Sound Of Metal gjordes 2019 fick den inte sin breda release förrän årets därpå och är därför med i årets Oscarsrace. För även om det är ännu en depressiv slice of life-inrättning daterad 2020 är den, liksom de andra filmerna med människor på dekis från förra året, ytterst välspelad och tekniskt utsökt.

 

Det kanske viktigaste rent filmtekniskt som Sound Of Metal bjuder på är föga förvånande ljuddesign och ljudmixning. Av förklarliga skäl har jag ingen aning om hur det är att plötsligt förlora hörseln helt och hållet, men den här filmen ger mig åtminstone en fingervisning om hur det kanske är. Det faktum att betydande delen av filmen använder sig av ASL utan textning gör också att vi enklare kan sätta oss in i Rubens situation. Han har inte bara förlorat hörseln utan i mångt om mycket även sitt språk.

 

Riz Ahmed gör en jättefin huvudroll och det här spås bli hans riktiga genombrott efter en rad mycket fina prestationer i framförallt birollsfacket de senaste tio åren. Han visar hela känslospektrat från att vara tyst och tillbakadragen till att explodera i våldsam frustration över sin situation. Det mest imponerande med Ahmed är att han kan vända dessa känsloyttringar väldigt snabbt och filmen har ett antal långa entagningsscener där han får spela ut till fullo. Mycket bra!

 

Där filmen tappar mig lite är, som så ofta med sådana här filmer, på manussidan. Det är så nattsvart utan någon riktig ljusning förrän den sista kvarten. Precis som jag varit inne på med andra filmer på sistone kanske jag hade uppskattat den här filmen mer om den inte hade kommit när den kom. Jag kommer kanske se om den när pandemin är ett minne blott och jag känner för lite feel-bad utan svart humor. Just nu blir det dock ett ganska medelmåttigt betyg.

 

Betyg: 3 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 19 jan 08:50

 

 

Regi: Frant Gwo

Manus: Gong Geer/Junce Ye/Yan Dongxu mfl (baserat på Cixin Lius roman)

Medverkande: Jing Wu, Chuxiao Qu, Guangjie Li mfl.

Produktionsbolag: Alibaba Pictures/Beijing Culture/Tencent Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 125 min

Land: Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7605074/

 

När solen börjar sin process mot att bli ett svart hål tvingas mänskligheten lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans för att evakuera solsystemet. Lösningen blir att flytta planeten i sig själv mot Alpha Centauri. När Liu, en av de boende i de underjordiska städer som håller befolkningen vid liv, beger sig ut på den frusna jordytan blir han en del av en händelseprocess som riskerar hela uppdraget.

 

Okej, okej, premissen för The Wandering Earth är lika dum som den är cool. Tydligen går boken igenom varför de inte byggde enorma rymdskepp istället för att flytta jorden självt, men denna förklaring nådde tydligen inte de sex (!) manusförfattarna. Nåja, den minst sagt tveksamma vetenskapen till trots är det visuella resultatet av jorden som rymdskepp riktigt häftig. Tyvärr är också det visuella The Wandering Earths enda riktiga behållning.

 

Skådespelarmässigt funkar det okej. Det finns varken någon som utmärker sig eller gör bort sig utan det rullar på utan något större motstånd. Den tidigare nämnda visuella aspekten är bra med en version av jorden som vi inte sett tidigare och snillrika tekniska landvinningar i allt från transporter till de underjordiska städerna.

 

Denna goodwill räcker dock bara de första 20 minuterna. Sen inser man att det inte finns ett riktigt manus. Eller snarare för många kockar. Tydligen skrev teamet ett manus som var fruktansvärt långt som sen fick brytas ner i delar. Det märks. Vissa scener som man kan läsa beskrivningar av online skulle gett mycket välbehövlig kontext till varför karaktärer agerar som de gör i olika situationer. Den svulstiga historien gör också att karaktärerna i sig försvinner från historien och blir mest place holders.

 

Det är klart, man ska inte överanalysera vad som i grund och botten är en katastroffilm satt i rymden, men när det tydligen fanns en brunn att ösa ur gällande manuset måste man ifrågasätta prioriteringarna filmen gör. The Wandering Earth är Kinas första storbudget-sci-fi och är en kuriositet av det faktumet. De har dock lång väg att vandra innan de kan mäta sig med väst eller för den sakens skull grannländerna Sydkorea och Japan.

 

Betyg: 2- elaka Jupiters av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se