Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 19 april 22:14

 


Linda gillar inte clowner. Därför utsatte vi henne för en film med mördarclowner från yttre rymden. Vi är snälla, jag lovar. I en märklig stad där alla tonåringarna är över 30 år anländer ett rymdskepp med ondsinta och hungriga clowner för att tunna ut beståndet av småstadsfolk. Matti och Ulf diskuterar clownporr och Linda skaffar en ärkefiende i matte paintern Mark Sullivan. Gustaf försöker hålla ihop galenskapen bäst han kan, men kommer han kunna fly undan filmens målsökande popcorn och det extremt catchiga ledmotivet? Och just det, Linda vill inte bo i en ballong. Det är lite otacksamt.

 

 

 

 

Av Ulf - Måndag 19 april 11:30

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7



Best Performance By An Actor In A Leading Role


Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)


Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)


Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)


Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7


Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father


Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers


Best International Feature


Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)


Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 


Best Editing


Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design


Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father


Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio


Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio


Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan


Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

Best Documentary, Feature

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

 
Best Short Film, Animated

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action


Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye

Av Ulf - Måndag 19 april 10:26

 


Regi: Maite Alberdi

Manus: Maite Alberdi

Medverkande: Sergio Chamy, Romulo Aitken, Marta Olivares mfl.

Produktionsbolag: Micromundo Producciones/Motto Pictures/Sutor Kolonko mfl.

År: 2020

Längd: 84 min

Land: Chile/USA/Tyskland/Nederländerna/Spanien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11394298

 

83-årige Sergio Chamy hade nog aldrig tänkt sig ett liv som hemlig agent på ålderns höst. När han blir anlitad av en detektivbyrå för att ta reda på eventuella missförhållanden på ett ålderdomshem får hans liv ny mening.

 

The Mole Agent är en ytterst problematisk dokumentär. Frågan är om det egentligen är en dokumentär eller inte? Filmteamet som följer Sergio på ålderdomshemmet anges bara som att vara där i "annat syfte". Det verkade lite märkligt när jag såg filmen och efter lite research är inte jag den ende som har noterat detta. Romulo Aitken, detektiven som anställer Sergio, har dessutom sedermera åkt fast för både knarksmuggling och "brott mot de mänskliga rättigheterna". Jag tänker därför inte ge den här filmen ett omdöme som dokumentär. Det finns för många frågetecken, för mycket skumraskaffärer och hela researchprocessen har bara lämnat mig med en dålig smak i munnen. What the hell?!

Av Ulf - Måndag 19 april 09:54

 


Animated Short Films Triple Feature: Burrow, If Anything Happens I Love You, Yes-People

 

Årets troligen sista klump med nominerade kortfilmer avhandlades igår. Tyvärr verkar det som jag inte kommer få tag i resten, däribland några favorittippade. Nåväl, igår var det den animerade kortfilmsklassen som avhandlades... och vi kan väl ge priset till Pixar igen då?

 

Skämt åsido, Pixar gör förbaskat bra film i såväl kort- som långt format. Årets bidrag, Burrow (2020), är en söt liten film om en kanin som vill gräva sig en ny jordhåla. Vart han än gräver hamnar han dock i hålor redan bebodda av allt från maskar till grävlingar. Dags att gräva djupare, tänker kaninen, men det råkar bli lite för djupt.

 

Som alltid när det gäller Pixar är animationen oklanderlig och man lyckas på sex minuter berätta en fullständig story där de lyckas få mig att bry mig om karaktärerna. Förvisso "fuskar" de lite genom att använda antropomorfa djur (läs: jag smälter direkt), men det här är riktigt bra. En tämligen blek färgpalett gör också sitt till för att ge filmen en sagobokskänsla. Finns att njuta av på Disney+ för den som är hågad!

 

Netflix ville inte vara sämre och är i tävlan med den bra mycket tyngre If Anything Happens I Love You (2020). Ett äkta par håller på att glida ifrån varandra efter dotterns död. I en kortfilm där det visuella och musiken sköter berättandet istället för dialogen får vi sedermera reda på vad som hänt.

 

Även om If Anything... har en lovvärd premiss tar det på tok för lång tid (!) för den att leverera sin emotionella pay-off. När man bara har 13 minuter på sig krävs det ett bra mycket tajtare berättande än så här. Väldigt avskalad i sin estetik, vilket filmskaparna hade kunnat göra mer med. Det är inte en dålig kortfilm, men den känns inte på samma nivå som kvällens andra två.

 

Slutligen är det kul att Island får lite uppmärksamhet i Oscarssammanhang. I sin Yes-People (2020) visar Gísli Darri Halldórsson upp en vanlig dag i ett isländskt hyreshus. Premissen är att all dialog är olika betoningar av "Yes" (eller "Ja"). Det hade enkelt kunnat bli irriterande, men jag tror att vi nordbor går igång på den här filmen främst för att den beskriver vår fåordighet väldigt väl. Den har inte gått hem alls lika bra i andra geografiska regioner tydligen så kanske är det en kulturell grej man måste ha upplevt för att uppskatta? Hur som helst hade jag riktigt roligt med Yes-People!

Av Ulf - Söndag 18 april 17:00

 

Regi: Jasmila Zbanic

Manus: Jasmila Zbanic

Medverkande: Jasna Djuricic, Johan Heldenbergh, Boris Isakovic mfl.

Produktionsbolag: Coop99 Filmproduktion/Deblokada Produkcija/Digital Cube mfl.

År: 2020

Längd: 101 min

Land: Bosnien & Hercegovina/Österrike/Nederländerna + en mängd andra.

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8633462/

 

Srebrenica, sommaren 1995. Medan den serbiska armén drar fram mot staden försöker de holländska FN-styrkorna lugna innevånarna. Sanningen är att de fått order om att inte "provocera" serberna utan förhandla med dem. De har dock ett dåligt utgångsläge då de inte fått nya leveranser sedan februari och serberna är både välbeväpnade och stridserfarna. Mitt i kaoset arbetar Aida Selmanagic som tolk mellan stadens innevånare och FN-styrkorna samtidigt som hon försöker säkra sin egen familjs säkerhet.

 

De flesta krig är, om än fruktansvärda, ganska kallt logiska. Sida X vill ha något (land, resurser etc) från sida Y och stridigheter utbryter. Kriget i det forna Jugoslavien (eller "krigen" snarare) tillhör inte de mest lättförståeliga. Det finns så många märkligheter som inträffade, men samtidigt finns det en del beröringspunkter som alla kan enas om var rent åt helvete fel. Massakern i Srebrenica är en av dessa beröringspunkter. Drygt 8 000 pojkar och män avrättades i vad som med största sannolikhet är det värsta krigsbrottet i Europa sedan andra världskrigets slut.

 

En sådan historia förpliktigar. Hur gör man film av ett krigsbrott där många inblandade fortfarande är i livet? Jasmila Zbanic har lyckats. Zbanic har erfarenhet av den här typen av film innan och har även förstahandsupplevelser av kriget att dra ifrån. Den närmast dokumentära stilen i Quo Vadis, Aida? verkar till ämnesområdets fördel. Det känns som att Zbanic har fångat det totala kaos som måste ha rådit utanför FN-högkvarteret när närmre 30 000 människor ville söka skydd där.

 

Det är också viktigt att påpeka att Zbranic, sin vana trogen, inte målar ut några hjältar i den här filmen, annat än i viss mån Aida. FN-soldaterna står inför en omöjlig situation, Srebrenicas befolkning reagerar på det sätt som man förväntar sig att de ska reagera (läs: med bestörtning, som om deras liv dragits upp med rötterna) och det finns även ljusglimtar hos de serbiska styrkorna. Det är det som gör den här konflikten så komplex att skildra. Aida stöter på en gammal elev som nu står med vapen mot henne. Han frågar hur det är med henne och med hennes familj, men tittaren vet att om hon skulle försöka fly skulle han inte tveka att skjuta. Det är en absurd situation fångad på film.

 

Det enda jag i viss mån hade önskat lite mer av är kontexten av FN:s uppdrag under händelserna. Vad hade de befogenheter att göra? Hur reagerade omvärlden gällande agerandet? Det enda jag vet om detta utan att researcha vidare är att det blev en stor mängd förhör om det. I övrigt är Quo Vadis, Aida? ännu en mycket stark berättelse nominerad i kategorin bästa utländska film. Det är inte ens 30 år sedan massakern hände och den får aldrig någonsin glömmas bort.

 

Betyg: 4+ sällsamma nutidshistorier av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 17 april 10:07

 

Short Films Triple Feature: A Love Song For Latasha, The Present, Two Distant Strangers

 

Min tidigare bedömning om att det i år skulle vara enklare att hitta kortfilmerna, tack vare digital distribution i kölvattnet av coronan, har kommit lite på skam. Den officiella sajten, med alla sina olika alternativ, ger bara möjligheten att se alla filmerna på bio... i USA... under en pandemi. Nåja, jag kan åtminstone hitta en del av filmerna via YouTube och Netflix. I den här omgången behandlar jag en kortdokumentär till och två live action-kortfilmer.

 

Ett genomgående tema i årets kortfilmer är situationen för den afroamerikanska befolkningen och de fruktansvärda rättsövergrepp de utsätts för. I A Love Song For Latasha (2019) tas ett äldre, men mycket betydelsefullt, fall upp. Under en varm sommardag i Los Angeles 1992 skjuts 15-åriga Latasha Harlins ihjäl av en butiksinnehavare. Denna händelse blir tillsammans med Rodney King-fallet sedermera starten på upploppen som skakade L.A samma år.

 

Tyvärr är A Love Song For Latasha ett exempel på hur form går före innehåll. Latashas berättelse sker genom en lång intervju/monolog med hennes bästa vän. Filmen börjar också bra, saklig och känslosam. När det kommer till själva händelsen försöker dock regissör Sophia Nahli Allison med diverse konstnärliga grepp för att förhöja det berättade. Det blir tyvärr tvärtom. Estetiken fråntar berättelsen sin udd och även om det här inte är en dålig kortdokumentär tillhör det inte de bättre av årets nominerade. Synd på bra uppbyggnad av en viktig händelse.

 

Temat med situationen för den afroamerikanska befolkningen fortsatte i kvällens första live action-film, Two Distant Strangers (2020). Serietecknaren Carter James vaknar upp efter en bra förstadejt och inser att han måste ta sig hem till sin hund. Precis efter han lämnat byggnaden hamnar han i en dispyt med en polisman som slutar med att Carter dör... men i nästa sekund vaknar han upp hos sin nya tjej igen, måste ta sig hem till sin hund och... och igen... och igen.

 

Likt en våldsam och galghumoristisk version av Groundhog Day (1993) är den här filmen ett perfekt mikrokosmos i vad som kortfilmer gör som bäst - hitta ett koncept eller en idé och utforska det utan att dra ut på berättandet i all oändlighet. Många av "looparna" som Carter upplever kan direkt kopplas till verkliga fall och framförallt är det första (baserat på George Floyds död) och det sista (mycket bisarra) slutet på looparna riktiga magsugare. Two Distant Strangers lyckas till och med baka in både två och tre twists under sin korta speltid och jag är djupt imponerad av Travon Frees tajta manus. En mycket stark kandidat till Oscarn.

 

Som om eländeskavalkaden inte var komplett avslutades kvällen med den palestinska kortfilmen The Present (2020). Yusef ska tillsammans med sin dotter Yasmine passera gränsen in till Israel för att handla. En till synes enkel handling som görs väldigt komplicerad av gränsvakterna.

 

The Present visar på ännu en absurd situation i vår konfliktfyllda värld. Att passera en gräns som ligger inom synhåll från sitt hus och som man passerat åtskilliga gånger innan kan, med godtyckligt agerande gränsvakter, bli ett kafakaeskt företag. Saleh Bakri gör en mycket fin roll som Yusef och filmen har en klar och fin slutpoäng. Efter att ha sett Two Distant Strangers känns den dock i viss mån något lättviktig. Kanske var jag mätt på elände när jag såg den och bör se om den om några dagar. Det är dock en sevärd film som finns att se gratis på YouTube. Övriga två ligger på Netflix.

Av Ulf - Fredag 16 april 10:15

 


Regi: Kornél Mundruczó

Manus: Kata Wéber

Medverkande: Vanessa Kirby, Shia LaBeouf, Ellen Burstyn mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Creative Wealth Media Finance/Little Lamb mfl.

År: 2020

Längd: 126 min

Land: Kanada/Ungern/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11161474/

 

När födelsen av Marthas och Seans dotter går så fel det kan slungas de båda in i en depression. Marthas kontrollerande mor gör inte saker och ting bättre och familjen håller på att braka samman. Samtidigt är frågan om barnmorskan begick något fel vid förlossningen och kan ställas som ansvarig?

 

Pieces Of A Woman har en hedersvärd premiss med att visa upp sorgen efter plötslig spädbarnsdöd, men är så fylld med problem att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det är en ytterst amerikansk produkt satt i ett sjukvårdssystem som för oss i Europa i mångt om mycket kan ses som barbariskt. Det jag framförallt vänder mig mot är sättet att försöka skuldbelägga och stämma.

 

Jag förstår att det är en vanlig psykologisk reaktion att när katastrofen är framme så vill man ha någon att peka på och säga "det var ditt fel" till. Samtidigt funkar det inte riktigt så i verkligheten. Vissa saker som sker händer utan att något fel har begåtts. Kalla det force majeure eller vad ni vill, men om en medicinsk undersökning visar på att nej, vi kan inte se något fel här, stäm då för fan inte folk till höger och vänster för att det ska få dig att må bättre eller något.

 

Vidare, som titeln säger, har den här filmen framförallt ett kvinnligt perspektiv. En poddkollega sa för några veckor sedan på skämt att "det är okej, för män har inga känslor". Det känns lite som att Pieces Of A Woman tecknar ett väldigt bra porträtt av Martha, men gör Sean till en karikatyr av dålig maskulinitet. I berättelsestrukturen funkar det dåligt och ger ett falskt intryck av realism.

 

Vad som däremot är bra är skådespelet. Vanessa Kirby gör en otroligt fin roll som Martha och även Shia LaBeouf visar återigen att han, trots sin problematiska person, är en skådespelare att räkna med. Komplettera med en alltid lika briljant Ellen Burstyn och Pieces Of A Woman är ytterligare en väldigt välspelad Oscarsnominerad film i år. Filmens inledande halvtimme är också den väldigt bra med den långa födelsescenen skildrad in i minsta detalj. Den känns verkligen intim och drabbande i allt som händer, vilket regissör Kornél Mundruczó lyckats med.

 

Sammanfattningsvis är dock Pieces Of A Woman en film som tycks vältra sig i elände för eländets skull. Långsamt berättad (efter den inledande halvtimmen då) och ett onyanserat porträtt av både könsroller och en bisarrt skuldbeläggande. Meh.

 

Betyg: 2 synd på Kirbys prestation av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 14 april 15:20

 

 

Regi: Lee Daniels

Manus: Suzan-Lori Parks (baserat på Johann Haris bok Chasing The Scream)

Medverkande: Andra Day, Trevante Rhodes, Garrett Hedlund mfl.

Produktionsbolag: Lee Daniels Entertainment/New Slate Ventures/Roth/Kirschenbaum Films

År: 2021

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8521718/

 

Mot slutet av sin karriär intervjuas Billie Holiday om sitt liv och sin musik. En tillbakablick på framförallt de tumultartade åren när Holiday ofta befann sig i FBI:s sikten, inte minst tack vare sin cover på Strange Fruit - kanske den mest berömda låten som riktar skarp kritik mot lynchningar i den amerikanska södern. Även Holidays personliga liv avhandlas, med tonvikt på hennes drogproblem och benägenhet att välja de absolut sämsta män hon kunde välja.

 

Strange Fruit blev framröstad till århundradets låt av Time Magazine för ett antal år sedan. Det är en utmärkelse som förpliktigar. Det är svårt att avgöra om det var välförtjänt, men den hade i alla fall defintivt varit på kortlistan över kandidater även hos mig. Det är en sång som, utöver sin musikaliska uppbyggnad, med ett fåtal noga avvägda fraser lyckas måla extremt obehagliga bilder på ett poetiskt vis. Jag förstår att FBI, från deras synvikel, drog lite i skjortkragarna när Holiday drog igång den. Det är också här som filmens fokus borde ha legat. Tyvärr faller The United States vs. Billie Holiday in i en ganska välbekant rytm när det gäller musikbiografier.

 

Det är mestadels svärtan i Holidays liv som skildras i Lee Daniels film och hon tecknas inte alltid som världens mest sympatiska person. Det är bra eftersom vi knappast behöver fler onyanserade personhyllningar i den här genren. Andra Day gör en makalös Billie Holiday och är väl troligen den skådis som slåss om bästa kvinnliga huvudroll i år tillsammans med Frances McDormand.

 

Däremot fungerar inte tempot i berättandet alls. Det känns ofokuserat och jag hade hellre sett att man hade valt att fokusera på en del av Holidays liv, inte försöka teckna en komplett biografi. Ironiskt nog blir denna vilja att konstruera en komplett biografi också anledningen till filmen varken lyckas göra detta eller fördjupa sig i den period man valt att fokusera som mest på. Det känns som Daniels inte riktigt vet vad han vill säga med sin film, vilket givetvis verkar till filmens nackdel. Se den gärna för Days skådespel och för de välproducerade musikscenerna, men det här känns ganska standardmässigt när det kommer till genren och jag hade förväntat mig mer.

 

Betyg: 3 halvbra filmer med bra produktionsvärden av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se