Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 1 mars 14:23

 

Alla hjärtans dag firades i år med att spela in en podd om en film om slavuppror. Romantik! Linda befinner sig annorstädes, men Matti håller ställningarna i mörkret med det bästa skämtet om brännmärkning (!) du hört. Gustaf, nu med bakgrundsmusik, guidar oss genom den romerska landsbygden och Ulf undrar om det trots allt inte är han som är Spartacus? Resten ljuger bara! Det ryktas förresten om att Stanley Kubrick skulle vara jobbig att arbeta med! Har ni hört på maken?

 

 

 

 

Av Ulf - Lördag 27 feb 13:18

 


Regi: Emerald Fennell

Manus: Emerald Fennell

Medverkande: Carey Mulligan, Bo Burnham, Alison Brie mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment/Focus Features/LuckyChap Entertainment

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9620292/

 

Cassandra, en gång ung och lovande läkarstudent, bor fortfarande hemma vid 30 års ålder och har ett skitjobb på ett fik. Om kvällarna är hon dock flitig besökare på de lokala pubarna där hon, till synes asplakat, låter män ta med henne hem. När de gör närmanden som hon säger nej till "nyktrar" hon till för att lära dem en läxa. Men vad var det som egentligen hände som fick henne att hoppa av sin utbildning? Det förflutna dyker snart upp till ytan igen, men Cassandra tänker nu göra det hon inte kunde göra tidigare - utkräva hämnd.

 

Den passande betitlade skräck- och thrillersubgenren rape/revenge har sedan 1970-talet varit kanske en av de mest studerade inom nämnda huvudtyper av film. Premissen är lika enkel som brutal - en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp och tar sedan gruvlig hämnd på de som genomförde det. Det som gör genren så pass intressant är att medan filmerna förvisso innehåller tropen med "det kvinnliga offret" innehåller de också att ta situationen i egna händer. Oftare än inte finns här svidande kritik mot samhällets syn på sexualitet, kvinnlighet och rättssystem.

 

Men hur översätter man en film av den här typen till 2020-talet och får den "accepterad" i rumsrena kretsar? Mycket av kritiken mot genren har handlat om att man trots sin vilja att visa upp badass hämnare så är det sexuella våldet ofta rått, utdraget och exploaterande. Med andra ord är det filmer som går rakt till DVD. Eller så gör man som Emerald Fennell.

 

Fennell, sedan tidigare mest känd som skådespelare, gör sin långfilmsdebut som manusförfattare och regissör med Promising Young Woman. Det märks inte. Hon har redan en rutinerad regissörs öga och skådespelarregin är superb. Fennell kan dessutom genren och slänger in filmiska citat från bland annat Day Of The Woman (1978) i förbifarten. Hennes uppenbara talang när det gäller regi till trots är det i manusarbetet hon skiner som allra mest. Istället för att ha de långa och utdragna scenerna av sexuellt våld låter manuset bara antyda eller beskriva de flesta av dessa hemskheter genom att tittaren får fylla i eller sätta sig in i situationen. Därför vill jag också ge en trigger warning till eventuella läsare. Det mänskliga sinnet är som bekant värre än vilken konstruerad scen som helst.

 

Det jag framförallt gillar med Fennells manus är att det ger sig på strukturer, inte "bara män" eller "kvinnor som inte hjälper varandra". Det är systemet som får den skarpaste kritiken, men sker mer subtilt bakom de mer uppenbara bovarna. Om det sen mynnar ut i våld gentemot gärningspersoner visar Fennell att detta är ett symptom snarare än en orsak. Det gör att Promising Young Woman blir, trots sina ibland något märkliga stilistiska drag, en film som känns väldigt verklighetstrogen. I och med den kolsvarta humorn som dessutom är insprängd här och där kan jag inte nog applådera manusarbetet!

 

Givetvis måste jag också nämna Carey Mulligan i huvudrollen som Cassandra (passande namn). Mulligan är alltid sevärd, men här gör hon i mitt tycke sin bästa roll i karriären hitintills. Hon ligger hela tiden på "gränsen" med sin roll, precis som hon ska. Vi får tidigt reda på att Cassandra kanske inte riktigt har alla hemma, och sättet som Mulligan skiftar mellan olika sinneslägen är utsökt. Det går från väldigt subtilt till nästan, nästan överspel, men sammantaget är det en roll som borde ge henne minst en Oscarsnominering.

 

Som ni märker är jag helt såld på Promising Young Woman. Fennell blir ett namn att hålla ögonen på även i regi- och manuskategorierna hädanefter. En käftsmäll på allra bästa sätt.

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

 

Av Ulf - Måndag 22 feb 19:16

 


Hatet är starkt den här veckan då en nostalgisk gammal höjdarkomedi avhandlas. Ibland bör man låta nostalgin vila. Linda hyser sådan avsmak att hon inte ens kan hata filmen, men piggnar till lite när hepatitens smittovägar diskuteras. Ulf är lite gladare i och med Patrick Stewart är med, men inte ens captain, my captain kan rädda detta. En lika ovanlig företeelse som en ärlig politiker inträffar också då alla är ense om betyget. Det börjar bli dags att kontrollera temperaturen i helvetet.

 

 

Av Ulf - Lördag 20 feb 21:04

 


Regi: George C. Wolfe

Manus: Ruben Santiago-Hudson (baserat på August Wilsons pjäs)

Medverkande: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10514222/

 

Chicago, 1927. Under en stekhet sommardag uppstår konflikter mellan bluesdrottningen Ma Rainey och hennes band under en inspelningssession. Främst är det spänt mellan Rainey och den relativt färske trumpetspelaren Levee som har sina egna idéer om gruppens inspelning. Levee får dock snart lära sig något de andra i bandet vetat sedan länge - man tar sig inte ton mot Ma Rainey...

 

Ma Rainey tillhör de största bluesartisterna genom tiderna och för någon som uppskattar just blues såg jag fram emot den här filmen. Raineys larger-than-life-persona och skandalomsusade leverne är perfekta ingredienser att göra film av. Sen fick jag reda på att filmen baseras på en pjäs av August Wilson.

 

Wilsons pjäser gör sig bra på scen, det kan jag inte säga något om, men det verkar som att alla som filmatiserar hans material är så jäkla rädda för att gå in och göra en ordentlig adaption. Ma Rainey's Black Bottom är inte riktigt lika dåligt adapterad som förra stora Wilson-filmen, Fences (2016), men den är fortfarande full av scener som tar mig helt ur illusionen av att titta på film och istället får mig att känna att jag tittar på en filmad scen istället. Jag älskar film, jag älskar teater, jag avskyr teaterfilm. Det är två snar- men samtidigt väldigt olika konstarter som tyvärr oftast gifter sig väldigt dåligt när det kommer till framförallt drama.

 

Berättelsen i sig är det inget fel på som sådan, annat än att fokus ligger lite för mycket på Levee och lite för lite på Ma Rainey. Det är dock skådespelet som ändå gör den här filmen sevärd. Viola Davis tornar upp som en jätte, både bokstavligen och bildligt, och hennes prestation som Ma Rainey är enastående. Hennes samspel med den alltför tidigt bortgågne Chadwick Boseman (Levee), här i sin sista roll, är filmens stora höjdpunkt. Även det rent tekniska är snyggt med ett 1920-tals-Chicago som tycks stå still i hettan och även om filmen till stor del utspelar sig i två rum är de få utomhusscenerna något som förhöjer.

 

Ma Rainey's Black Bottom hade behövt lite jobb på flera områden, men tack vare Davis och Boseman är den fortfarande väldigt sevärd. Den hade kunnat bli en musikbiografisk klassiker, men nu blir den mest okej.

 

Betyg: 3- nödvändiga manusrevideringar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 16 feb 19:49

 


Regi: Jan Komasa

Manus: Mateusz Pacewicz

Medverkande: Bartosz Bielenia, Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel mfl.

Produktionsbolag: Aurum Film/WFS Walter Film Studio/Canal+ Polska mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Polen/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8649186/

 

Daniel har avtjänat ett straff på ungdomsvårdsanstalt och skulle helst av allt skriva in sig vid seminariet för att bli präst. Anstaltens präst säger att de aldrig kommer ta emot någon som Daniel, men att han har skaffat ett jobb till honom på ett sågverk ute på den polska landsbygden. Det dröjer dock inte länge förrän Daniel, på mer eller mindre genomtänkta vis, skapat sig en ny tillvaro som byns vikarierande präst. Allt är dock inte som det verkar under ytan i det lilla samhället och Daniel måste navigera både sin egen hemlighet och de konflikter som finns i bygden.

 

Jag har vid ett eller annat tillfälle nämnt att de flesta polska filmer som får internationell spridning antingen handlar om kyrkan eller tyskarnas ockupation under kriget. Corpus Christi gör ingenting för att slå hål på den uppfattningen. Vad den däremot gör som ingen annan av de ovannämnda filmerna gör är att vara alltigenom mänsklig.

 

Ofta blir det så predikande om antingen hur god eller hur ond kyrkan är. Det finns inget mellanting och det mänskliga går förlorat i kritiken eller hyllandet av en institution. Corpus Christi varken hyllar eller kritiserar utan utforskar. Vad säger dogman och vad säger verkligheten om hur en övertygad kristen bör agera? Är det rätt eller fel det som Daniel gör när han faktiskt visar sig vara väldigt bra på det och hjälper människor?

 

Corpus Christi innehåller djuplodande moraliska frågor, men blir för den delen inte överdrivet tung. Här finns svart humor och karaktärsutveckling, kärlek och spänning. Att den dessutom baseras på sanna händelser gör att den får ytterligare en dimension. Så är ofta inte fallet, men i Corpus Christis fall förhöjs filmen av att jag verkligen kan se hur händelserna kan ha utspelat sig på riktigt.

 

Det händer kanske en gång vart femte år eller så att jag hittar en film där jag inte har något alls att anmärka på. Bartosz Bielenia gör en fantastisk prestation i rollen som Daniel och allt ifrån foto till soundtrack är av yppersta klass. Det är dock i manus- och regidelarna som Corpus Christi skiner som mest. Precis som jag skrev om The White Tiger (2021) förra veckan så är manuset så pass mångbottnat att man kan se filmen på så många olika sätt. Du behöver egentligen inte alls tänka på att den handlar om kyrka och botgöring, lika lite som du behöver tänka att den handlar om andra chanser och att hitta sin plats i livet. Manuset omfattar så mycket och är ändå enkelt att följa med i i ett perfekt avvägt tempo.

 

Corpus Christi knockade mig fullständigt. Det är en av de bästa filmer jag sett på år och ett måste om du har något som helst intresse av filmkonst än annat än som "bara" underhållning och eskapism.

 

Betyg: 5 polska bikter av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 15 feb 18:09

 


I vårt längsta avsnitt hitintills har vi återigen celebert besök. Nej, det är inte av "the girl with the power" (tack gode gud för det) utan "the man with the voice" - Johan Egerkrans, författare, illustratör och poddare från Mytologier. Frågan är om Ulfs hat mot Jennifer Connelly riktigt, riktigt går fram? Linda har en field day när hon får diskutera design och illustrationer med en kollega... men David Bowies pung är den alltigenom skinande stjärnan som ingen kan värja sig mot.

 

 

Av Ulf - Lördag 13 feb 18:46

 


Regi: Lluís Quílez

Manus: Lluís Quílez & Fernando Navarro

Medverkande: Javier Gutiérrez, Karra Elejalde, Luis Callejo mfl.

Produktionsbolag: Morena Films/Amorós Producciones/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9845564/

 

 

Martín flyttas till ett nytt polisdistrikit och redan första natten på jobbet får han i uppdrag att tillsammans med en kollega transportera en brokig skara fångar genom de spanska bergen. Någon vill dock absolut inte att fångarna ska komma fram och när deras lilla konvoj blir attackerad av en mystisk man måste Martín kämpa för sin överlevnad.

 

Okej, okej, det här är typ Con Air (1997) på en buss och med mindre budget, men jag hade rätt kul med Bajocero. Den stora anledningen är Javier Gutiérrez i huvudrollen. Jag har sett Gutiérrez i minst ett dussin filmer tidigare och han är aldrig sämre än bra. Trots att inte vara en typisk leading man har han något som bara klickar i vilken roll han än tar, så även här. Resten av skådespelargänget är väl tämligen okej, men inget att skriva hem om. Det här är Gutiérrez film rakt av.

 

Där Bajocero tappar mig något är bristen på tajt manus. Vi har sett liknande filmer många, många gånger förr, och Lluís Quílez & Fernando Navarro kämpar för att ge sitt manus en egen identitet. Titeln i sig, Bajocero, syftar till att det är svinkallt i de spanska bergen och att detta är ett stort hinder för karaktärerna. Tyvärr verkar inte någon av de inblandade ha någon riktig erfarenhet av kyla. Det är fullt möjligt att simma i isvatten och sen vara pigg och kry på att slåss. Man kan ju alltid slå sig varm eller något. Dumheter.

 

Det är sådana saker som inte skulle spela någon roll i en kitschig actionrulle, men när Bajocero ämnar att vara lite mer realistisk sticker det ut på ett väldigt talande sätt. Det är dessutom bara ett exempel på där manusförfattarna inte riktigt verkar ha koll på hur saker och ting faktiskt funkar. Hotet från kylan (det ligger för fan i titeln självt!) uteblir också, vilket inte riktigt känns som meningen. Filmen är dock ändå värd att stanna kvar med för upplösningen. Jag skulle sett att man spelade på denna mycket, mycket mer och långt innan. Då hade filmen defintivit fått mer nerv.

 

Bajocero är verkligen en mellanfilm och således blir det ett mellanbetyg. Har du inget bättre för dig, varför inte?

 

Betyg: 2+ spanska vintrar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 feb 15:23

 


Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på romanen av Aravind Adiga)

Medverkande: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra mfl.

Produktionsbolag: Lava Media/ARRAY Filmworks/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 125 min

Land: Indien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6571548/

 

Den unge Balram drömmer om något större för sitt liv än att ta ett jobb på den lokala teserveringen med sin bror. Genom att lyckas bli chaufför till yngste sonen i familjen som äger det mesta i hans hemby tror han att han tagit det första steget mot en bättre tillvaro. Balram får dock snart lära sig att det gamla sociala arvet är starkt även i stadsmiljö och att han är på väg att råka riktigt illa ut.

 

Maken till missvisande poster får man leta efter. Den verkar vilja skildra någon slags söt liten rags-to-riches-historia i stil med Slumdog Millionaire (2008) med att "skapa sitt eget öde". Den stora skillnaden mellan Balrams resa och den som Jamal gör i nämnda film är att Balram är en mycket mer komplex karaktär... och jag älskar honom för det!

 

The White Tiger är en riktig tour de force för huvudrollsinnehavaren Adarsh Gourav som får spela ut allt ifrån lismande inställsamhet till explosioner av brutalt våld. Han har en förmåga att vara totalt närvarande i varje ögonblick som gör att jag inte kan slita mig ifrån hans rolltolkning. Filmen är fylld med fina rollprestationer, men det är framförallt Gouravs samspel med Rajkummar Rao som hans arbetsgivare Ashok som är filmens riktigt stora behållning. Även Priyanka Chopra (även producent) bör nämnas som Ashoks fru, Pinky.

 

Det som gör The White Tiger så väldigt lyckad är dock manuset. Sättet som Ramin Bahrani (även manus) skildrar kontrasten mellan den lilla bergsbyn där Balram växer upp och städerna han kommer till är djupt fascinerande. Samtidigt är samhällskritiken bitande, med allt ifrån kvarvarande kastsystem till extremt korrumperade politiker som får sig en jabb här och där. Samtidigt har filmen en svart humor som gör att den är enkel att ta till sig. Ja, den skildrar misär, död, våld och förtryck, men även det absurda i hela situationen. Där det känns som allra mest är när Balram märker att trots alla fina ord om hur duktig han är så kommer de rika slänga honom under bussen om de behöver det. Den uppenbarelsen är brutal.

 

The White Tiger är både en rags-to-riches-historia och en karaktärsstudie i hur det är att få sina illusioner krossade, bli förbannad och ta den för situationen bästa hämnden man kan... och viktigast av allt - inte upprepa samma misstag själv. Filmens avslutning är ett starkt och hotande långfinger till systemet. Det symboliserar också den bästa typen av filmer - de man kan se från olika perspektiv. Du kan se filmen som en rags-to-riches-historia och lämna socialkritiken vid sidan. The White Tiger är en film som tål att ses från olika perspektiv och är något ni bör se.

 

Betyg: 5 moderna klasskamper av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se