Senaste inläggen

Av Ulf - Lördag 19 aug 13:30

 


Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Plattform Produktion/Arte France Cinéma/Coproduction Office mfl.

År: 2017

Längd: 145 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4995790/

 

På väg till visningen av Ruben Östlunds Cannes-vinnare The Square händer något. Vid Botulfsplatsen i Lund tappar en grönsakshandlare fyra lådor med sallad och tomater från en handkärra. Tomaterna rullar åt alla möjliga håll, salladen lägger sig snällt på kullerstenen. Jag och många andra blir vittne till vad som händer. Ett enkelt dilemma om att hjälpa eller ignorera uppstår. Det ska senare visa sig att det är en huvudkonflikterna i The Square som utspelar sig i mikroversion framför mig.

 

The Square låter oss följa Christian, konstnärlig ledare på ett museum för modern konst. Med sviktande besökarantal och en stor donation i fickorna vill Christian att hans nästa projekt, The Square, ska bli något alldeles speciellt. Projektet inriktar sig på altruism och ställer frågan om vi faktiskt kan sätta oss själva i andra rummet när någon uttryckligen ber oss om hjälp? Projektet spiller dock över i livet utanför jobbet för Christian när han blir bestulen. Kan han efterleva sin egen amibtion med The Square och för den sakens skull - hur kan ett konstprojekt ta sig genom dagens mediebrus?

 

Ruben Östlund är Sveriges just nu främste filmskapare. Guldpalmen åsido vet jag inte någon annan som kan göra så fruktansvärt jobbiga filmer som tvingar oss att ta ställning som samtidigt är så roliga. Mer än något annat av hans tidigare verk innehåller The Square en lång rad olika dilemman som spelar på allt ifrån sexualmoral till flockdjursmentalitet. Samtidigt är det en bitande satir över både media och kultursfären. Den eviga frågan om hur långt kan man gå i konstens namn väcks till liv på åtskilliga plan. För att ge filmen ytterligare en dimension finns konstverket The Square på riktigt. Originalet är uppfört i Värnamo och är, precis som i filmen, en fysisk ruta där du kan ställa dig varpå förbipasserande förväntas fråga om du behöver hjälp med något.

 

Som ni märker är The Square en film med väldigt många lager. Den klassiska dramatiska kurvan finns där endast i bakgrunden (med en fejkperipeti mot slutet som gör ont) och det är istället de etiska valen som spelar huvudrollen. Som så många andra av Östlunds alster är The Square både fysiskt och psykiskt påfrestande att se. Som en ondskefull Roy Andersson guidar Östlund oss på en resa genom Stockholms finkulturella landskap och pekar på det absurda i mycket av det. Här finns många scener som stannar hos dig, men kanske främst av alla är den där apimitatören Terry Notary löper amok under en galaöppning.

 

Det är en scen som vevats ett antal gånger i kulturprogram, men den går inte att göra rättvisa om man inte ser den i sin kontext. Scenen är bland de obehagligaste jag sett på länge då den verkligen sätter fingret på bystander-effekten . När går något tillräckligt långt för att vi ska bryta flockmentaliteten och agera? Mitt sällskap för kvällen, som haft diverse jobbiga händelser i livet de senaste åren, kände ett väldigt obehag då Östlunds människokännedom verkligen får oss som tittare att sätta oss in i karaktärernas situation. Som Östlund sa i det till visningen efterföljande samtalet vill han kunna identifera sig med alla karaktärerna i en scen. Det är först då han kan tro på den. Det märks verkligen då Östlunds skickligt navigerar förbi våra psykologiska spärrar och träffar rätt i både hjärta och reptilhjärna.

 

Vår individualitet utan hänsyn till flocken räddar dagen samtidigt som den i andra, mer vardagliga, sammanhang kanske fungerar tvärtom och får oss att inte vilja se eller agera. Östlund kontrasterar den extrema situation som Notarys karaktär Oleg målar upp med den mycket mer vardagliga situationen när vi blir ombedda om en krona eller två från en tiggare. Var ligger ansvaret här? Hos individen eller på samhällsnivå? Östlund ställer alla dessa frågor, men är sen en så pass god människokännare att han visar upp situationer där brist på agerande faktiskt ger positiv effekt (i alla fall i ett kort perspektiv) medan agerande bestraffas. Christians agerande när han blir bestulen är ett bra exempel på det sistnämnda. Genom att gripa in i en potentiellt farlig situation blir han istället för hyllad rånad.

 

Även rent filmiskt är The Square utsökt. Fotot är fantastiskt och kameraarbetet imponerande, i synnerhet gällande de Vertigo-inspirerade scenerna. Skådespelarna är samtliga mycket duktiga i sina roller.Claes Bang gör en bra huvudroll, men den som lyser ännu lite starkare är Elisabeth Moss som kulturreportern som Christian får på halsen. Sexscenen mellan dem är otroligt roligt jobbig att se.

 

Så hur gick det då med grönsakshandlaren? Ställde sig folk bara och tittade? Jag och två andra killar ryckte in. En liten gest av vänlighet räcker långt och belönar både dig själv och den du hjälper. Det kostar inget heller. Hjälp skiten ur varandra!

 

Betyg: 5 apor på amfetamin av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 16 aug 21:45

 


Regi: Adam Orton

Manus: Rob Merritt

Medverkande: Kate VernonEd Begley Jr.Debra Wilson mfl.

Produktionsbolag: MORE Productions/WeatherVane Productions

År: 2017

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd,

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3831344/

 

Amelia Summerland lever ett idylliskt liv tillsammans med sin make Carter när tragedin slår till. Utan förvarning faller Amelia i koma. Två år senare kontaktas Carter av ett företag som håller på att utveckla en teknik för att föra över mänskliga tankebanor till robotar. Carter går med på förslaget att använda Amelia som testpilot för projektet, men frågan är om Amelia egentligen är vem hon en gång var?

 

Det har gjorts åtskilliga filmer om artificiell intelligens och de etiska problemen med detta. Amelia 2.0 tar en lite annan väg genom att ställa frågan om huruvida något av det som gör oss till oss själva skulle försvinna om vi laddar upp oss i en dator? Tanken är fascinerande och vi kommer möjligen någon gång i framtiden ställas inför samma etiska val som filmen presenterar. Då hoppas jag bara att livet 2.0 är bättre skrivet än den här soppan... eller att vi åtminstone får lite Ghost In The Shell-stuk.

 

Det går inte att ta miste på att Amelia 2.0 är en amerikansk produkt. Givetvis finns här med en högersenator som åberopar Gud som en slags domare över vetenskapen. Visst, för all del, det är ett intressant argument om man faktiskt utforskar det istället för att styvnackat hålla sig till tesen att "det är så för att Gud säger så!". Intressant nog kommer jag inte ihåg någonting om teknologisk singularitet från Bibeln.

 

Rob Merritts manus, vilket också är hans första, håller sig ytligt och fördjupar sig inte överhuvudtaget i några frågeställningar. När dessutom skådespelarna är totalt värdelösa, i synnerhet Angela Billman som Amelia, kan jag inte ge den här filmen annat än en etta i betyg. Frågorna den tar upp är viktiga, men de förtjänar mycket bättre än det här. Skräp.

 

Betyg: 1 åberopande av Gud av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 15 aug 22:45

 


Regi: Michael O'Shea

Manus: Michael O'Shea

Medverkande: Eric RuffinChloe LevinePhyillicia Bishop mfl.

Produktionsbolag: Transfiguration Productions

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5039088/

 

Milo är inte riktigt som alla andra. Förutom sociala svårigheter har han en sjuklig besatthet av vampyrer och lever dessutom ut sina fantasier med bloddrickande av intet ont anande offer. När en ny tjej i Milos ålder, Sophie, flyttar in i lägenhetshuset verkar det som att han äntligen har hittat en vän. Men kan Milo kombinera vänskapen med sitt blodiga intresse?

 

Det här var så lovande. En produktion som verkade vilja utforska de sociala svårigheterna i USA:s mindre bemedlade områden och dessutom bygga en så pass realistisk vampyrmyt som möjligt. Med de senaste årens våg av riktigt bra filmer på socialrealistiska teman från USA hade jag ganska stora förhoppningar på att The Transfiguration skulle göra något nytt och fräscht av vampyrgenren. Vad Michael O'Shea istället har lyckats med är att suga ut allt hjärta ur Låt den rätte komma in (2008) och försöka försätta den i New Yorks slumområden. Det funkar inte särskilt bra.

 

Att O'Shea har mer än sneglat på Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists bok står klart när han låter sina karaktärer diskutera den. Där Lindqvists karaktärer ofta är sympatiska är däremot O'Sheas mest trasiga utan egentlig riktning. Det är klart att det kanske blir mer realistiskt (som Milos hela tiden tjatar om), men det är knappast bättre rent berättarmässigt. Istället får vi en berättelse som släpar sig fram över 97 minuter utan egentlig karaktärsutveckling. Det måste dock sägas att skådespelet, i synnerhet av Eric Ruffin som Milo, är riktigt bra.

 

Gott skådespel är dock ingen anledning till att se The Transfiguration. Det var en lovande premiss och film som inte kunde leverera annat än små ljusglimtar i ett annat alltför tomt skal. Synd.

 

Betyg: 2- vampyrer i solljus av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 13 aug 22:45

 


Regi: Liam Gavin

Manus: Liam Gavin

Medverkande: Mark HubermanSusan LoughnaneSteve Oram mfl.

Produktionsbolag: Samson Films/Tall Man Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: Irland & Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4805316/

 

Sophia Howard har inte kunnat komma över sin sons död och anlitar den mycket motvillige ockulisten Joseph Solomon för att få kontakt med sitt barn i eftervärlden. Det rör sig dock inte om en enkel seans eller liknande utan Sophia tvingas underkasta sig månader av komplicerade magiska riter för att ens ha en chans att lyckas. Men vet Solomon egentligen vad han pratar om?

 

Trots att den här filmen får en svag fyra i betyg är det något av det jag sett på sistone som gjort mig mest besviken. Anledningen är slutet, som jag givetvis inte ska spoila. Fram tills 95 minuters-strecket är nämligen A Dark Song något av det främsta jag sett i skräcksubgenren ockultism. Vanligtvis är filmer på temat så långt ifrån de klassiska riterna och attributen man kan komma, men Liam Gavin har verkligen gjort sin läxa. För mig, som hade ett väldigt stort intresse av sådant här för en tio - femton år sedan, är det en högtidsstund. Det är fjärran från spektakulära effekter och flygande vålnader och handlar mycket mer om personlig underkastelse och viljestyrka.

 

A Dark Song är först och främst ett kammarspel mellan Sophia och Solomon. Båda är väldigt bra castade, men det är Steve Oram som stjäl showen som den lika obehaglige som fascinerande ockulisten. Som tittare vet du aldrig riktigt var du har honom. I ena sekunden är hans högst motvillig att ens hjälpa Sophia för att skifta och bli på gränsen till paranoid och manisk. I ett mindre välskrivet manus och med en sämre skådespelare hade det blivit till en väldigt splittrad upplevelse. Gavins manus lyckas dock balansera Solomons motivation för sina handlingar perfekt. Han är inte en trevlig bekantskap, men har får sitt jobb gjort.

 

Med ovan beskrivna skådespelare, manus och en återhållsam och stram regi lyckas Gavin skapa en djup obehagskänsla. Enkla men effektiva medel såsom ett mycket bra ljudspår och soundtrack gör också sitt till. Sen var det bara det där med slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag verkligen skulle uppskattat ett mycket mer ambivalent slut. Den suspens som byggts upp under filmens inledande 95 minuter skjuts effektivt i sank och även om jag kan förstå valen som Gavin gör för sina karaktärer kan jag absolut inte hålla med om dem från ett berättarperspektiv.

 

Trots min kritik mot slutet är A Dark Song mycket sevärd. Förvänta dig inte en skräckfilm med jump scares eller snabbt tempo bara. Det här är tämligen långsamt, krypande och tar sig in under huden på dig.

 

Betyg: 4- kan vi klippa om minut 95 - 100? av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 11 aug 23:30

 


Regi: Alice Lowe

Manus: Alice Lowe

Medverkande: Gemma WhelanKate Dickie, Alice Lowe mfl.

Produktionsbolag: Gennaker/Western Edge Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5154288/

 

Som om det inte vore stressigt nog att vänta sitt första barn måste Ruth göra det ensam när hennes man omkommer i en klättringsolycka. Ruth är däremot säker på att skulden ligger hos makens klättringskompisar och det är hon inte ensam om. Någon är ute efter hämnd på klättrarna, någon som inte ens är född ännu.

 

Jag är 35 år och har inga barn. Det kommer troligen inte ändras. Jag sörjer inte. Alla i min bekantskapskrets skaffar barn och klagar på hur trötta de är, hur lite tid de har och hur dyrt det är. Det är deras val och to each their own, men jag har aldrig förstått tjusningen. Prevenge gör ingenting för att ändra på den saken.

 

Alice Lowe har en späckad karriär som skådespelerska bakom sig, men gör sin långfilmsdebut som regissör med Prevenge. Om hennes insatser här är något att gå efter borde hon slagit sig in på den banan för länge sedan. Prevenge kanske låter som en slapstick- och gorefest, men Lowe har lyckats med konststycket att både berätta en förbaskat rolig mörk komedi som något som slår ner på olika företeelser i det moderna samhället med bitande satir. Det finns mer bakom den något kitschiga premissen och Lowes manus och regi ger exempel på en unik röst som jag vill höra mer från. Lowe lyckas skapa osäkerhet med sitt manus och framförallt mot slutet blir publiken dragna vid näsan. Det är inte vad du tror, helt enkelt.

 

Lowe spelar också huvudrollen och birollskaraktärerna får egentligen inte särskilt mycket att göra. Det här är först och främst en one woman show och Lowe fullständigt krossar det. Det enda lilla jag har att invända emot är att hon ibland inte riktigt hittar rätt ton mellan de olika scenerna och berättandet kan då och då bli något splittrat. För er som vill se en smart svart komedi med både hjärta och hjärna. Visa den inte för eventuella gravida partners bara!

 

Betyg: 4 murder bumps av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 9 aug 22:30

 


Regi: Amanda Kernell

Manus: Amanda Kernell

Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production Sverige AB/Bautafilm

År: 2016

Längd: 110 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5287168/

 

14-åriga Elle-Maja växer upp i en renskötarfamilj i Lappland på 1930-talet. Som samiskt barn går hon på en internatskola för just samer där hon fascineras av livet bortom fjället. Ett besök av rasbiologiforskare från Uppsala blir startskottet för att drömmen om ett liv söderut ska sätta igång för Elle-Maja på allvar. Samer får dock inte studera vidare och Elle-Maja funderar på en radikal lösning.

 

Behandlingen av samerna är ett av Sveriges mörkaste kapitel. Systematisk rasism och nedvärderande av ett lands urinnevånare är något vi sett exempel på i en mängd filmer, men jag kan inte minnas att jag sett det lika bra från mitt eget hemland förr. Bara det gör Sameblod till en nyttig historielektion som borde ses av alla. Det hjälper ju dessutom till att det är en mycket bra film också.

 

Amanda Kernells regi fullkomligen lyser och hon visar med sin långfilmsdebut att hon absolut är ett namn att räkna med. Framförallt imponerar skådespelarregin och ögat för det svenska landskapet som vi ofta inte ser hur vackert det egentligen är. Manuset lyckas koka ner en väldigt omfattande historia till en personlig berättelse som väcker känslor samtidigt som den sätter fingret på samernas situation under 30-talet. Stort plus att många scener är på samiska, vilket man inte hör talas tillräckligt ofta i media.

 

Lene Cecilia Sparrok är den stora stjärnan i ensemblen. Förvisso har hon enligt biografin på Wikipedia erfarenhet av teater sedan innan, men att detta är hennes första filmroll är inget annat än fantastiskt. Sparrok lyckas förmedla väldigt mycket med väldigt lite dialog. Istället är det mimik och kroppspråk som är hennes stora uttrycksmedel och Kernell fångar detta perfekt. Det är helt enkelt ett jäkla bra team det där, Kernell och Sparrok.

 

Sameblod väcker hopp om svensk film. De senaste åren har, utöver diverse alltför marginaliserade independentfilmer, varit ganska fattiga på bra svensk film och våra nordiska grannar, i synnherhet Danmark, har sprungit cirklar kring oss. Med Sameblod har Amanda Kernell skapat en drabbande historia med ett viktigt budskap. Se den.

 

Betyg: 4+ jojkar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 8 aug 20:15

 


Regi: André Øvredal

Manus: Ian B. Goldberg & Richard Naing

Medverkande: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond mfl.

Produktionsbolag: 42/IM Global/Impostor Pictures

År: 2016

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3289956/

 

Tommy och Austin är ett fader-son-team sin driver en anrik rättsläkarpraktik i källaren under sitt hus. En kväll får de in kroppen av en oidentifierad kvinna. Obduktionen måste göras omedelbart då kvinnan hittats i ett hus med tre andra döda kroppar och både polisen och media vill ha svar så fort som möjligt. Det visar sig snart att obduktionen är den märkligaste de någonsin utfört...

 

Kroppen är full av äckliga saker som vi helst inte vill ska gå sönder. Det är också därför vi fascineras av kriminalare och gore. Mekanismerna är de samma genrerna emellan - vad har hänt, vem gjorde det och hur? Det finns en hel del bra inom läkarsubgenren inom skräckfacket, men minst lika mycket dåligt. The Autopsy Of Jane Doe lägger sig någonstans i mitten.

 

Det börjar riktigt bra. Brian Cox är en underanvänd skådespelare som alltid är bra i vad han är med i och hans kemi med Emile Hirsch som sonen Austin fungerar väldigt väl. Framförallt är det dock avsaknaden av bullshit som tilltalar mig i filmens första del. Det är osentimentalt om obducentyrket, men inte lättsamt. Om du har svag mage är inte det här filmen för dig. Det är närgångna bilder på obduktionen och klarar du inte av att titta på operationsscenerna i gemene sjukhusserie bör du inte se den här filmen. För oss som är intresserade av vad som faktiskt händer i yrket är det dock intressant. Sen går det tyvärr utför.

 

Istället för att fortsätta hålla sig på den subtila sidan brassar Jane Doe på med allt vad den kan. Det spökar stenhårt, med andra ord och många väldigt uttjatade troper används utan egentligen twist eller uppdatering. Som sådan är det här en halvt sevärd film. Se den om du gillar genren i stort, men om du bara ser skräck då och då finns det bättre val. Synd på bra upptakt. Jag väntade mig lite mer av norske regissören André Øvredal i hans Hollywood-debut, men det är absolut ingen katastrof. Han behöver bara ett jämnare manus.

 

Betyg: 3 not quite dead yet av 5 möjliga


Av Ulf - Fredag 4 aug 19:29

 


Regi: Brian Knappenberger

Manus: Brian Knappenberger

Medverkande: Nick Denton, Hulk Hogan, Donald J. Trump mfl.

Produktionsbolag: Luminant Media/Submarine

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

 

När sajten Gawker publicerade ett kortare utdrag ur en sexvideo där Terry Bollea (mer känd som Hulk Hogan) fastnat på bild började ett märkligt och viktigt rättsmål. Hur värderas personlig integritet kontra journalistisk frihet? Det är en rättegång som är intressant i sig, men när Gawker började gräva lite mer hittade de andra, mer affärsmässigt drivna, krafter bakom rättegången.

 

Vår samtids fascination med mer eller mindre kända personer som har sex på grynig kamera har sedan diverse känd-för-att-vara-känd-personligheters alster byggt hela karriärer på hemgjord porr. Hulk Hogan var en av många kändisar som följde efter och troligen skulle det här blåst över om det inte vore för att Hogan absolut inte ville att videons andra del skulle komma ut - den där han hasplar ur sig grovt rasistiska och homofobiska uttalanden. Brian Knappenberger visar i sin dokumentär på hur denna vilja att dölja det som till sist blev Hogans spark ut ur WWE faktiskt bara gjorde situationen värre.

 

Det blir dock inte riktigt intressant förrän anklagelserna om att starka affärsintressen från bland annat Silicon Valley hade ett finger med i spelet, helt enkelt för att de ville sätta dit Gawker. Gawker är en problematisk publikation. Hälften skvallerpress, hälften seriös journalistik har sajten lyckats göra några iögonfallande avslöjanden, samtidigt som man ofta legat på gränsen till ärekränkning i andra reportage. Säga vad man vill om Gawker, men det är en så här pass viktig fråga om var pressfrihetens gräns ska (om) dras att den måste utforskas.

 

Knappenberger kopplar samman rättegången med synen på "fake news" och hur rika intressen influerar medier. Det är tyvärr också här som Nobody Speak blir lite splittrad. Man spelar också mediehetsarna rakt i händerna genom att inte låta båda sidor komma till tals. Som så är Nobody Speak en halv dokumentär. Mycket intressant, men med vissa problem att försvara sin egen tes när man inte får höra andra sidan.

 

Betyg: 3 dokumentärer som borde varit bättre av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se