Senaste inläggen

Av Ulf - Lördag 8 juli 22:45

 


Regi: Rupert Sanders

Manus: Jamie Moss/William Wheeler/Ehren Kruger (baserat på Shirow Masamune manga)

Medverkande: Scarlett JohanssonPilou AsbækTakeshi Kitano mfl.

Produktionsbolag: Arad Productions/Steven Paul Production/Amblin Partners mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Japan/Indien/Kina/Storbritannien mfl.

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1219827/

 

Japan, närbelägen framtid. Major Motoko Kusanagi är den första i sitt slag - en lyckad symbios mellan människa och maskin. Där tidigare robotar och androider inte kunnat känna känslor är introduktionen av en mänsklig hjärna i en maskin vad som gör Kusanagi unik. Hon är inte begränsad av sin programmering utan kan improvisera och utveckla personliga band. Kusanagi arbetar för en statlig antiterrorstyrka vid namn Section 9. Under ett uppdrag för att skydda en högt uppsatt affärsman går allting fel då en hacker tar sig in i byggnadens androider. Kusanagi räddar dagen, men hackern kommer med en varning - de som står på robottillverkarnas sida kommer dö...

 

Ghost In The Shell (1995) är tillsammans med Akira (1988) troligen de animes som slagit på bredast front i väst. Själv var jag alltid ett större fan av den sistnämnda, eftersom jag kände att någonting hade gått förlorat i översättningen från manga till anime i GITS. De efterföljande tv-serierna och filmerna bjöd dock på en djuplodande mytologi som jag rekommenderar att alla fans av japansk animation tar en titt på. Både GITS och Akira har länge haft rykten om sig att få varsin live action-adaption och i år kom alltså en av dem. Jag var minst sagt skeptisk, men måste säga att även om filmen inte går upp mot några av uppföljarna till animen är den överraskande bra.

 

Okej, den vita elefanten (pun intended) i rummet har handlat mycket om huruvida det var rätt eller fel att casta Scarlett Johansson i rollen som Kusanagi. Var detta ett klart fall av whitewashing? Det är en djungel av argument att ta ställning till eftersom Kusanagi har haft olika utseenden i olika versioner av serien. Troligtvis blev kontroversen så pass stor som den blev i och med att de flesta är bekanta med animeversionen från 1995 där Kusanagi uppenbart är asiatisk... men å andra sidan med så pass stora "behag" att hon skulle ha svårt att röra sig. Min poäng är att om rollen varit starkt förankrad med ett specifikt utseende eller kultur skulle det varit en allvarligare sak. Nu blev det Johansson och tja, hon är helt okej i rollen. Det jag kan irritera mig lite på med hennes porträtt är dock hur hon i scenerna där hon ifrågasätter sin själ (eller "ghost") så har hon svårt att bryta sin logiskt nog mer robotlika personlighet från övriga scener.

 

Övriga roller är välcastade med danske Pilou Asbæk i en nästan löjligt porträttlik roll som Kusanagis kollega Batou som främsta fynd. Även den gamle räven Takeshi Kitano gör en bra roll. Det finns få skådespelare som kan spela auktoriteter lika bra som Kitano.

 

Att GITS anno 2017 är ögongodis har framgått av trailers sedan filmen utannonserades och ja, den är fruktansvärt snygg med sin blandning av CGI och mekaniska effekter. Niihama, huvudstaden i det futuristiska Japan, har aldrig varit snyggare och flertalet scener är lyfta bildruta för bildruta från 1995 års anime. Att göra det och samtidigt få det att se så här bra ut är minst sagt imponerande. Vid nästa års prisceremonier lär vi se GITS nominerad i många tekniska klasser.

 

Historieberättarmässigt lyckas GITS ta element från en rad olika källor och göra det till en väldigt bra introduktion till världen den utspelar sig i. Manuset tonar dessvärre ner de mer filosofiska aspekterna om vad en människa och själ egentligen är och fokuserar mer på actionsekvenserna. Om en uppföljare kommer, vilket inte är omöjligt i och med de positiva recensionerna och att filmen gjort en fin vinst, skulle jag gärna se mer fokus på just de själsliga aspekterna mellan pangpangandet. Det är trots allt franchisens huvudtema. Men, GITS är absolut mycket sevärd och rekommenderas till alla diggare av genren.

 

Betyg: 4 hackade hjärnor av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Måndag 3 juli 21:30


Regi: Ridley Scott

Manus: John Logan & Dante Harper

Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox Film Corporation/Scott Free Productions/Brandywine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316204/

 

Tio år efter händelserna i Prometheus (2012) är koloniskeppet Covenant på väg på sin långa färd till en planet där 2 000 kolonisatörer ska slå ner bopålarna. En olycka tvingar dock skeppets besättning att vakna från sin statissömn. När de reparerar skeppet upptäcker de en radiosignal, otvetydigt av mänskligt ursprung, bara två veckor bort. Men människan har väl aldrig färdats så här långt innan? Eller?

 

Ibland har alla rätt. Inte en enda person jag pratat med har tyckt att Ridley Scotts senaste kapitel i franchisen han skapade var något att hänga i aliensvansen. Och gissa vad? Alla hade rätt. Alien: Covenant är ett återvinningsprojekt av redan genomförda idéer och saknar nästan helt egen identitet.

 

Det finns två anledningar att glädjas åt den här filmen. Michael Fassbender är som vanligt bra och designen är som vanligt att dö för. Det verkar tyvärr som det är så här Scott gör sina filmer nu - snyggt som attan men utan riktig substans. Första halvan av filmen spenderas huvudsakligen på skeppet. Det är den klart bästa halvan. Ett mysterium (med tämligen uppenbar lösning, men ändå) och ett försök att etablera karaktärer vi ska bry oss om när allt går åt helsike är alltid välkomna ingredienser. Problemet är att utöver Fassbender och den akutbefordrade kaptenen har karaktärerna inte några som helst särskiljande drag. Jag har ingen aning om vem de är när xenomorpherna börjar tugga på dem och då är det svårt att känna någon större sympati.

 

Filmen tappar mig totalt när besättningen kommer fram till planeten varifrån signalen kommer. Covenants xenomorpher är inte ett dugg skrämmande eller obehagliga fram tills sin slutgiltiga form. Då är det så dags. Fassbender gör vad han kan för att rädda ett manus med en twist alla kunde se komma, men lyckas bara höja det paradoxalt nog både förenklade såväl som pretentiösa manuset upp till en svajig godkänd nivå.

 

Till nästa film i franchisen (kom igen... det kommer alltid en till) vill jag se något mörkare med fräscha idéer. Basera den direkt på H.R Gigers målningar och sluta fjanta runt. Få xenomorpherna, några av filmhistoriens mest ikoniska monster, att bli oförutsägbara och obehagliga igen. Covenant är snyggt skräp.

 

Betyg: 2 fast designen är som alltid on point av 5 möjliga

 

ANNONS

XX

Av Ulf - Lördag 1 juli 20:30

 


Regi: Roxanne Benjamin/Karyn Kusama/St. Vincent/Jovanka Vuckovic

Manus: Se ovan (Jovanka Vukovics segement baserat på en historia av Jack Ketchum)

Medverkande: Natalie Brown, Melanie Lynskey, Christina Kirk mfl.

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Scythia Films/XYZ Films

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322892/

 

Det är alltid vanskligt att recensera antologifilmer. Det ligger liksom lite i deras natur att vara splittrade. När de fungerar som allra bäst har de ofta en röd tråd som går genom berättelserna. Annars blir det lätt att några segment fungerar väldigt bra medan andra drar ner helheten. XX, en skräckantologi som fått sitt namn av att den uteslutande är skriven och regisserad av kvinnor, tillhör den andra kategorin.

 

Filmen börjar bra med de två inledande segmenten, The Box och The Birthday Party. Det är två väldigt olika berättelser där regissörerna Jovanka Vuckovic respektive St. Vicent tacklar sina ämnen på säregna sätt. Vuckovics segment handlar om hur en familjs liv förvandlas till en mardröm efter ett märkligt möte med en man på ett tåg. Plötsligt börjar familjens son sluta äta. Vad var det som mannen visade honom i lådan han hade i knäet? The Box är den klart mest skräckinjagande av de fyra segmenten och Vuckovic väljer en väldigt stram inramning som står i bjärt kontrast mot det överflöd som serveras på middagsbordet varje kväll - något som sonen vägrar äta. Välspelad och med ett öppet slut som manar till eftertanke är The Box en mycket effektiv kortfilm.

 

St. Vincents bidrag, The Birthday Party, är istället en uppvisning i svart humor. Mamman i den perfekta förortsfamiljen ska anordna en maskeradfest för dottern som fyller år. Allt verkar gå enligt planerna tills hon hittar sin make död i hans kontor. Men festen måste ju fortsätta! Vad skulle grannarna annars tänka? The Birthday Party har en riktigt bra uppbyggnad och fungerar väldigt bra som satir över förortslivets vedermödor. Den har också den absolut bästa slutklämmen av de olika bidragen och bör ses av alla med svart och/absurd humor.

 

Sedan börjar XX dessvärre gå utför. Det tredje segmentet, Roxanne Benjamins Don't Fall, kommer lite som en blöt papperspåse efter de två första höjdarna. Ett gäng vänner campar mitt ute i en stenöken när de hittar en samling urgamla petroglyfer. Det blir början till en semester som de kanske eller kanske inte överlever. I motsats till Vuckovic och Vincent verkar Benjamin inte ha en riktig idé med vad hon vill göra. Don't Fall är väl inte direkt dålig, men i kontrast till vad som kommit innan är den lite för rättfram och saknar en bra avslutning. Det är antologins klart svagaste del.

 

XX avslutas med den trots allt bättre Her Only Living Son av Karyn Kusama. I 18 år har en mamma gömt sig tillsammans med sin son från pojkens pappa. När sonens födelsedag drar närmre börjar märkliga saker hända både med honom och hans omgivning. Kusamas berättelse lider av sitt format. Den skulle behöva vara sin egen film för att den skulle bli riktigt bra. Då hade man dessutom kunnat få avslutningen till att verka logisk och inte framhastad.

 

Jag hade kul med XX och vill gärna se fler sådana här antologier av olika filmskapare. Anledningen till det något modesta betyget är just att hälften av delarna är rent ut sagt skitbra medan resten är mediokra. Plus för inramningen med riktigt creepy stop-motion. Om ni vill se två bra kortfilmer, se första halvan.

 

Betyg: 3 urspårade maskeradfester av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 29 juni 14:45

 


Regi: James Gray

Manus: James Gray (baserat på David Granns bok)

Medverkande: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller mfl.

Produktionsbolag: Keep Your Head/MICA Entertainment/MadRiver Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1212428/

 

Under det tidiga 1900-talets utforskarvåg i det brittiska imperiet gjorde sig Percy Fawcett ett namn som den mest våghalsiga av dem alla. Då hans far skämt ut sig själv och i förlängningen sin familj går Fawcett med på ett mycket riskabelt uppdrag för att rentvå familjenamnet. En väpnad konflikt mellan Brasilien och Bolivia är för dörren och Fawcett kontrakteras att göra en karta över en tidigare outforskad del av Amazonas för att länderna ska kunna lösa sin konflikt vid ritbordet istället för med våld. Men mitt ute i djungeln, där man inte trodde någon avancerad kultur hade funnits, gör Percy ett makalöst fynd som ska förändra hans liv...

 

För lite drygt sex år sedan recenserade jag David Granns fantastiska bok The Lost City Of Z (2009) här på bloggen. Redan då tänkte jag att det här skulle blivit en perfekt spelfilm eller kanske ännu hellre en dokumentär. Nu blev det det förstnämnda och även om James Gray ändrat om i källmaterialet rejält är det fortfarande en bra historia.

 

Skådespelarmässigt är Grays version helt okej, även om den inte förlitar sig främst på just detta. Den som utmärker sig mest är Robert Pattison, äntligen helt fri från vampyroket, som Fawcetts ständige vapendragare Henry Costin. Det är dock miljöerna, fotot och stämningen som har huvudrollen i Z. Filmad på plats i Amazonas är det en fest för ögat och när Darius Khondji stått bakom kameran vet man att miljöerna kommer fångas rätt.

 

Det svagaste kortet i filmen är lite oväntat manuset. Förvisso puttrar berättelsen på och jag var aldrig uttråkad under filmens knappa två och en halv timmes speltid, men det som fascinerade mig mest med boken, de arkeologiska fynden och regionens historia, har i mångt om mycket gått förlorat. Gray väljer att fokusera mer på Fawcett som en man som gått vilse i sig själv och endast känner sig hemma just i Amazonas. När det fungerar, såsom mot det mycket vackra slutet, fungerar det mycket bra, men här finns också smärre transportsträckor man med fördel hade kunnat korta ner.

 

Trots de stora skillnaderna från källmaterialet kan jag rekommendera The Lost City Of Z. Dessvärre, såsom med så många bra filmer nuförtiden, fastnade Z i distributionshärvor och har lite syrligt kallats för den bästa film gjord 2016 som inte släpptes 2016. Resultatet blev en rejäl ekonomisk flopp. Låt dock inte detta lura er. Filmen är, ironiskt nog, en lite fördold pärla som väntar på att upptäckas.

 

Betyg: 4 men köp boken också av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 26 juni 18:15

 


Regi: Patty Jenkins

Manus: Allan Heinberg

Medverkande: Gal GadotChris Pine, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0451279/

 

Amasonernas ö har varit avskild från resten av världen i tusentals år. De är mänsklighetens sista hopp om krigsguden Ares skulle få för sig att återvända och göra slag i sitt löfte om att starta ett krig utan ände. Diana växer upp på ön, skyddad från omvärlden, när en pilot plötsligt kraschlandar i havet utanför. Det visar sig att kriget utan slut redan har pågått i några år. Diana beslutar sig för att följa med piloten tillbaka till världen utanför och konfrontera Ares innan det är för sent.

 

Det tog tre filmer innan DC till sist lyckades adaptera en av sina superhjältar till film under det Zak Snyder-styrda DCU. I recensionen av förra filmen i bolagets försök att skapa sitt eget cinematiska universum, Suicide Squad (2016), skrev jag att jag troligen inte skulle se fler DC-filmer på bio så länge som det kreativa teamet inte ändrades. Efter den hyllningskör som följt Wonder Woman var jag tvungen att tänka om. Det är jag glad för att jag gjorde.

 

Wonder Woman är den klart bästa filmen i DC:s rebootade filmpanteon hitintills. I motsats till de tidigare försöken är det tack och lov inte ännu en film som ser ut som den målats med fyra nyanser av brunt. Istället är Wonder Woman en färg- och kontrastrik film där de inledande scenerna på paradisön står i bjärt motsats till scenerna om första världskriget. Just beslutet att förlägga filmen till WW1 istället för det tämligen uttjatade WW2 är ett genidrag, inte bara för variationens skull utan framförallt för manusets. WW1 var i regel en mycket mer komplex konflikt än WW2 när det kommer till skuldfrågan, ideologier och viljan att slåss överhuvudtaget. Det tillåter manuset att utforska en mer nyanserad bild av ont mot gott istället för bara "nazisterna är onda, skjut dem" som gängse superhjältefilm satt under världskrigen brukar ha.

 

Gal Gadot gör en bra huvudroll, med viss reservation. Ibland verkar det som det gått lite väl fort i skådespelarregin och Gadots annars fina spel dras ner av hennes problem med språket. Det är det enda jag kan tänka är fallet, eftersom hon är mycket bra i scenerna där kropp och mimik får tala istället för munnen. Hon vet uppenbart vad hon vill göra med karaktären och det är synd att vissa av de mer dialogtunga scenerna inte kommer upp i samma nivå som de övriga.

 

Det som återigen höjer Gadots spel är något som enkelt som yta. Diana/Wonder Woman ska vara så vacker att alla stirrar och ja, Gadot är så vacker att man baxnar. Det handlar dock aldrig om exploitation, utan används på sin höjd för komisk effekt. På diverse ljusskygga internetforum har det diskuterats (läs: män har diskuterat) huruvida Gadot skulle vara trovärdig eller inte i rollen i och med sin fysik. Vad spelar det för roll när hon har superkrafter? Normala regler gäller inte. Chris Pine, Gadots parhäst, är också bra, men att låtsas som att detta är allt annat än Gadots film vore löjligt.

 

Mot den sista kvarten dras filmen ner något i det ganska typiska DC-slutstridsmomentet med action som flimrar förbi utan någon större tyngd. Innan dess är dock Wonder Woman äntligen en hårdslående DC-film. Gadot och de övriga amasonerna sparkar röv både på ett estetiskt och brutalt vis och det känns! När temat började pumpa ur biohögtalarna kom jag på mig själv med att knyta näven i ren "hell yeah-anda".

 

Wonder Woman må inte vara en perfekt film, men det är exakt vad DC behövde. Det är popcornunderhållning med hjärta och för första gången sedan Nolans Batman-filmer är jag entusiastisk inför vad som komma skall från bolaget. I motsats till Nolans fladdermusman och även de tidigare installationerna i DCU är Wonder Woman dock en återgång till den gamla tidens hjältar och hjältinnor. Det är ett bevis på att en superhjältefilm från DC inte behöver vara mörk och dyster. Superman och Batman har i de senaste filmerna i princip gått ifrån alla mänskliga element överhuvudtaget. Man pratar inte med de människor man säger sig vara en förkämpe för utan om dem. Resultatet blir tämligen kliniska produkter där kostymerade män pucklar på varandra utan riktig konsekvens. I Wonder Woman återkommer det mänskliga elementet i form av karaktärer utan superkrafter som faktiskt spelar roll.

 

Wonder Woman är den första superhjältefilmen med en kvinna i huvudrollen sedan just DC:s katastrofala (pun intended) Catwoman (2004). Att det skulle ta 13 år innan man vågade "chansa" igen är en gåta. Wonder Woman krossar alla glastak som finns att krossa och visar en gång för alla att styrkan ligger i karaktärerna och manuset - inte vad man har eller inte har mellan benen.

 

Betyg: 4 amasoner av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 25 juni 12:02

 


Regi:  J.A Bayona

Manus: Patrick Ness (baserat på hans roman)

Medverkande: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Participant Media/Películas la Trini mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416532/

 

Conor har det inte lätt. Hans mor är döende i cancer och Conors framtid med boende och förmyndare är minst sagt oviss. Som om inte det vore nog blir han mobbad och slagen i skolan och förhållandet till hans andra släktingar är ansträngt. En natt händer dock något lika fantastiskt som skrämmande. Utanför fönstret, på kyrkogården, står en massiv idegran som plötsligt får liv. Granen vill berätta tre historier för Conor och kräver att Conor ska berätta en tillbaka när tiden är mogen...

 

Wow! Bara... wow! A Monster Calls har haft stora svårigheter med distributionen och har trots kända namn och källmaterial inte haft så lätt att hitta en publik. Det är riktigt, riktigt synd. Det här kan vara en av de främsta ungdomsfilmer jag sett de senaste 15 åren eller så.

 

Som så ofta när det handlar om ungdoms- och familjefilm som är bra har A Monster Calls det som jag uppskattar mest i sådana här historier - den väjer inte för svåra frågor bara för att filmen är riktad till yngre. Där filmer som handlar om föräldrars sjukdom genom ett barns ögon ofta förenklar och faller ner i en snyfthistoria är den här filmen finstämd och lyhörd. Den tacklar de inombords konflikter som så ofta uppkommer när det gäller sorg - lättnad över att lidandet är på väg att ta slut kontra skam och ilska för att man känner så. Allting porträtteras förtjänstfullt av en mycket duktig ensemble, där Lewis MacDougall uppvisar mognad i sitt skådespel långt utöver sin ringa ålder i rollen som Conor.

 

MacDougall har fin draghjälp av Felicity Jones och Sigourney Weaver som mor respektive mormor. Speciellt Weavers strama spel när hon samtidigt försöker hålla ihop fasaden är makalöst. När trädmonstret dessutom har en mullrande röst av Liam Neeson kan jag bara applådera.

 

A Monster Calls är en fantastisk film. Fotot är vackert, skådespelet som sagt av högsta klass och temat viktigt. Det är dock manusets alla små vinster och nickar till olika tolkningar som gör det här till en av mina favoritfilmer jag sett i år. A Monster Calls kan ses som en helt rak historia, men också som något mycket, mycket dystrare än det redan plågsamma temat. Det finns säkert fem andra tolkningar som går mig förbi efter en första titt, men jag kommer absolut se om den här filmen. För alla barn som är lite äldre är A Monster Calls ett guldkorn. Den är mörk som attan och passar kanske inte alla, men för alla barn och familjer som går igenom något liknande (minus trädmonster) kan den spela en viktig roll för att öppna upp till diskussion och utforska känslor. Det är då en film blir något mer än bara underhållning.

 

Betyg: 5 idegranar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 22 juni 19:45

 


"You don’t own a thing unless you can give it up, what does it profit a man, it profits him nothing"

 

Författare: Stephen King & Peter Straub

År: 1984 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 798

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Bra Böcker)

ISBN: N/A

 

Jack Sawyers mor är döende. Som om inte det vore nog är hans avlidne fars gamla affärspartner ute efter dem angående något som den tolvårige Jack misstänker är ett arv. När Jack träffar den gamle vaktmästaren Speedy får han berättat för sig att det trots allt finns en liten chans att hans mor kan tillfriskna. Det finns världar bortom denna... och Speedy vet hur man färdas mellan dem.

 

Vissa böcker samlar damm av en anledning. The Talisman har stått i ett antal bokhyllor genom åren, men varje gång jag öppnat den nästan 800 sidor tjocka boken har jag ställt tillbaka den. Om King till största delen träffar målet när han skriver skräck är förhållandet tvärtom när han skriver fantasy. Att boken är en medförfattad av Peter Straub hade möjligen kunnat rädda boken (inte minst eftersom Straub i regel är en bättre fantasyförfattare än King), men resultatet är en långrandig mörk saga med ett par ljusglimtar.

 

Föga förvånande är det fantasyelementen som är de svagaste. Så länge boken och handlingen håller sig på vår sida verkligheten märks en tydlig röd tråd - en slags ungdomsodyssé genom det tidiga 80-talets USA. Det hade räckt så. De övernaturliga inslagen hade kunnat förklaras med jordiska medel eller helt enkelt fått vara tvetydiga. Nu saktar boken in varje gång den gör ett hopp till den alternativa verkligheten.

 

Som sagt finns det ljusglimtar, inte minst den längre sejouren på en religiös "uppfostringsanstalt" under en mycket bra och klassiskt tecknad King-skurk, Fader Gardener. Jack är också enkel att tycka om som karaktär och man vill se honom lyckas med sin resa. Det är också därför som jag fortsatte med boken, även om den tog mig närmre tre veckor att ta mig igenom! Som referens brukar jag läsa en bok i veckan ungefär. Så seg är den.

 

The Talisman kan med fördel skippas. Eftersom det här projektet går ut på att läsa och recensera allt King skrivit blir jag så illa tvungen att läsa uppföljaren också. Det ser jag inte fram emot.

 

Betyg: 2- långdragna sökanden av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 21 juni 12:27

 


Regi:  Matt Eskandari

Manus: Matt Eskandari & Michael Hultquist

Medverkande: Nora-Jane Noone, Alexandra Park, Tobin Bell mfl.

Produktionsbolag: Citizen Skull Producions

År: 2016

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5143226/

 

Systrarna Bree och Jonna fastnar under ett fiberglasskydd till en stor inomhuspool. Med en långhelg i faggorna måste de försöka hitta en väg ut innan Brees diabetes har ihjäl henne. Det är dock inte bara vattnet de måste kämpa mot...

 

Upphittad i independentmappen i min dropbox tänkte jag ge 12 Feet Deep en chans. Premissen är inte så dum, speciellt inte eftersom den baseras på sanna händelser, och bara det att man fått med Tobin Bell i en roll tyder på ambitioner. 12 Feet Deep lider dock lite av sin budget.

 

Om man jämför med en annan independentrulle på lite samma tema, den märkligt nog nästan universellt sågade The Dark Below (2015), ser man hur mycket det gör för en film av det här slaget att kunna klippa mellan två distinkta ställen. Det blir ofta ett snabbare berättartempo och det är något som 12 Feet Deep skulle behöva. Både jag och vännen jag såg filmen med var rörande överens om att filmen var för lång. När jag nu ser att den bara har en speltid på 85 minuter är det inte längden som är problemet utan dispositionen.

 

Nåja, 12 Feet Deep lyckas med en del saker också. Framförallt känns systrarnas situation alltid hotfull och vad jag brukar kalla Spielbergeffekten (inte ett hot, inte två utan tre) är på plats. Systrarnas förhållande till varandra är komplicerat och även om manuset blir lite väl "tell, don't show" ibland känns de verkligen som två skilda personligheter.

 

Till syvende och sist är inte 12 Feet Deep en dålig film. Den är inte heller särskilt bra. Om du inte har något bättre för dig, varför inte?

 

Betyg: 2+ inte magplask men lite överslag av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se