Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 23 mars 17:45

 


Regi: Nicolas Pesce

Manus: Nicolas Pesce

Skådespelare: Tara Westwood, Junko Bailey, David Lawrence Brown mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6/Ghost House Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3612126/

 

Polisdetektiv Muldoon har en jobbig första dag på sitt nya arbete när hon blir inblandad i ett för orten gammalt fall. En hemmafru har till synes utan provokation haft ihjäl hela sin familj. Nu, några år senare, knyter ett nytt mystiskt dödsfall an till mordhuset och Muldoon inser snart att hon måste kämpa både för sitt eget och sin sons liv.

 

Att en film är "not screened in advance for critics" betyder i nio fall av tio att den är rent skräp. Några lysande undantag finns (framförallt från regissörer som vill mörka en plot twist), men oftast är det halvfärdiga rullar, något som fastnat i produktionen och som bolaget släpper på vinst och förlust. Det är nästan alltid förlust.

 

The Grudge anno 2020 är den nionde (!) filmen i franchisen om man räknar både det japanska originalet och de amerikanska re-makesen. Det gör inget om du inte sett någon av de åtta tidigare - om du inte kan följa med i den här historien är spoilers ditt minsta problem. Jag har alltid haft en svag punkt för Takashi Shimizus originalserie som jag fortfarande, många år efter att den japanska skräckvågen ebbat ut i väst, kommer ihåg med en rysning. De amerikanska varianterna har varit som amerikanska varianter ofta är, det vill säga mindre subtila, popcornunderhållning som mättar för stunden. Sen kom den här...

 

The Grudge är ett hopplock av allt som var populärt inom asiatisk skräck för 20 år sedan. Vi har onda spöken med blek hy och långt svart hår, teknik som jävlas, japansk folktro och förbannelser. Allt detta försöker sedan Nicolas Pesce (manus och regi) trycka in på 94 minuter samtidigt som han håller inte en, inte två, utan tre olika tidslinjer igång och hoppar mellan dessa. Det här är Pesces första högprofilerade film och det lär bli hans sista. Manus och regi är inte bara skrattretande usla utan nästan plågsamma. Det är som man hade gett en fyraåring i uppdrag att berätta en spökhistoria: "Och så kom han dit och så gjorde han så och så var där ett spöke och och och ett spöke till och sen ett stort spöke med liksom hår och så." Det är på den nivån det är.

 

Skådespelarna gör vad de kan, men har man ingen riktig regi blir det som det blir. Det är ytterst, ytterst sällan som jag inte hittar något som helst som kan rädda en film upp till i alla fall ett betyg. Det brukar finnas någon skådespelarinsats, fotot eller kanske soundtracket som räddar en film från det avgrundslösa hål som "nollan" i betyg. Jag kan dock inte sätta något annat på The Grudge. Den är alltså inte dålig så den är rolig utan bara riktigt, riktigt jävla dålig! Förhoppningsvis det sämsta jag ser i år.

 

Betyg: 0 inte ens det förbannade ljudet är rätt! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 21 mars 23:00

 


Regi: Craig Zobel

Manus: Nick Cuse & Damon Lindelof

Skådespelare: Betty Gilpin, Hilary Swank, Ike Barinholtz mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions & White Rabbit

År: 2020

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8244784/

 

Tolv personer som inte känner varandra vaknar upp i en skogsglänta och har inte en aning om hur de kommit dit. De inser snart att de befinner sig i en dödlig jakt där de själva är villebrådet, men allt är inte så simpelt som det först verkar.

 

Få filmer har haft ett sådant oflyt som The Hunt. Med ett premiärdatum i september förra året fick den skjutas fram på grund av en masskjutning i USA. Det nya premiärdatumet landade mitt i Corona-utbrottet, vilket fick distributören Universal att kasta upp händerna och erbjuda filmen on demand istället. Och tja, till syvende och sist är det precis vad jag förväntade mig, om än kanske lite, lite bättre.

 

Betty Gilpin, kanske mest känd just nu som Debbie Eagan i Netflix GLOW (2017), har huvudrollen och visar återigen att hon behärskar det här med återhållsam komisk timing. Övriga skådespelare, förutom en i sista akten viktig Hilary Swank, är tämligen utbytbara och gör inget större intryck. Lite kul är det dock att countrystjärnan Sturgill Simpson dyker upp i rollen som den väldigt, väldigt vite rapdiggaren Vanilla Nice.

 

Istället är det manus och action som The Hunt lever på. Actionscenerna är ofta extremt blodiga och over-the-top, vilket gör att filmen får nästan en serietidningsfeeling. Manuset är lite lurigt faktiskt. Det är inte riktigt så smart som det vill tro att det är, men lyckas med en sista vändning som är rätt kul. Framförallt är det en lyckad satir över klassmotsättningar i USA med "liberaler mot konservativa" som huvudtema. Båda läger framställs som tämligen löjliga och filmen tar inte sida annat än att försöka visa på hur en syntes av de båda behövs.

 

The Hunt är popcornunderhållning som är snäppet smartare än genomsnittet. Den fick mig att glömma Corona ett tag, vilket innebär att den gjorde sitt jobb!

 

Betyg: 3+ grisar i lådor av 5 möjliga

 

Statement: Som ni märkt har uppdateringarna inte varit särskilt frekventa på sistone. Hela världen slåss mot en pandemi och som tillhörande två riskgrupper har jag i princip isolerat mig helt. Det gör att jag arbetar hemifrån på dagarna och vill helst inte ens se en skärm efter åtta timmars fokus framför en. Vi klarar oss igenom det här, det är jag säker på, och bloggen har överlevt värre (för mig personligen) saker än det här. Stay safe, watch movies, make babies.

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 11 mars 16:44

 

Regi: Richard Stanley

Manus: Richard Stanley & Scarlett Amaris (baserat på H.P Lovecrafts novell med samma namn)

Skådespelare: Nicolas Cage, Joely Richardson, Madeleine Arthur mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Portugal/Malaysia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5073642/

 

Familjen Gardner försöker hitta tillbaka till en fungerande vardag efter att mamma Theresa genomgått cancerbehandling. En natt ställs dock allt på ända när någonting kraschlandar i deras trädgård. Från början tror familjen att det är en meteorit som slagit ner på tomten, men snart börjar märkliga saker hända. Det är som om något vill kommunicera med dem... eller kanske ta över dem.

 

Alltså, jag hade inte planerat det här, men efter förra recensionens filosoferande om Elijah Woods val att producera skumma filmer blev jag inte förvånad över att han har med ett finger som producent även i Color Out Of Space. Det fick sin förklaring när jag efter lite research insåg att han är en av männen bakom produktionsbolaget SpectreVision. SpectreVision har gjort en hel radda intressanta filmer de senaste åren, men fråga värt om den här, Richard Stanleys första långfilm på över 20 år, är den allra vassaste än så länge.

 

Stanley är en mytomspunnen sydafrikansk regissör som spåddes en lysande framtid innan han körde huvudet rakt i väggen med den ökänt plågsamma produktionen av The Island Of Dr. Moreau (1996). Istället för att kasta sig rakt ner i långfilmsträsket igen valde Stanley en annan väg och blev vad man bara kan beskriva som en allkonstnär. Antropolog, dokumentärfilmare, författare, konstnär - Stanley hade många strängar på sin lyra, men ett genomgående intresse var det för H.P Lovecrafts berättelser. Han har bland annat gjort projekt om Lovecraft tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller som jag verkligen kan rekommendera.

 

Lovecraft är notoriskt svår att filma. Att överföra hans krypande och ofta surrealistiska skräck till filmduken har varit målet för många, men nästan samtliga har gått bet. Det finns en handfull bra adaptioner och nu kan vi lägga ytterligare en till den handen. Color Out Of Space överträffade mina förväntningar med råge.

 

Nicolas Cage gör en bra roll som familjens patriark, Nathan, och ja, hans patenterade freakouts är med här också, men det är par for the course numera. Jag hävdar bestämt att Cage är, bortom dessa YouTube-favoriter till överspel, en kriminellt underskattad skådespelare som kan tappa in i känsloregister som ingen annan verkar ens ha en karta till. Steget mellan briljans och kalkon är kort, men Cage lyckas hålla sig på rätt sida linjen genom nästan hela filmen.

 

Color Out Of Space berättar en historia om aliens så som vi sällan har sett dem på film. Det är en verkligen annorlunda variant av något så långt bortom vår egen existens att det verkar just... främmande på ett sätt som många filmer av det här slaget inte gör. Stanley låter Lovecrafts mångbottnade tolkningsutrymme vara kvar och bygger på det med ett magiskt användande av (föga förvånande) färg. Hela filmen sprakar av färgteori och effekterna är verkligen groteska. Jag älskar det - inte minst eftersom Stanley vill göra ytterligare två filmer baserade på Lovecraft. Jag väntar med spänning.

 

Betyg: 4 föredetta alpackor av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 10 mars 12:46


Regi: Adam Egypt Mortimer

Manus: Adam Egypt Mortimer & Brian DeLeeuw (efter DeLeeuws roman In This Way I Was Saved)

Skådespelare: Miles Robbins, Patrick Schwarzenegger, Sasha Lane mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/Marc Graue Recording Studios

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8745960/

 

Som barn blir Luke vittne till eftermälet efter ett ohyggligt brott och något händer inom honom. Han skapar låtsasvännen Daniel för att hantera skräcken, men Daniel verkar få Luke att göra rent ondskefulla saker. Många år senare, när Luke måste ta beslutet att låta sin psykiskt sjuka mor bli tvångsomhändertagen, kommer Daniel tillbaka in i hans liv. Fast är Daniel bara ett fantasifoster?

 

Som jag var inne på för några recensioner sedan är Elijah Wood en riktigt intressant figur i Hollywood just nu. Han står inte framför kameran i Daniel Isn't Real, men fungerar som en av de huvudsakliga producenterna. Det verkar som Wood söker sig till projekt som ligger lite utanför mittfåran och jag kommer absolut hålla ett öga på vad han pysslar med hädanefter.

 

Daniel Isn't Real är en film som i andra händer mycket väl hade kunnat bli paint-by-the-numbers utan egen identitet. Brian DeLeeuws historia går dock djupare än ytan och utforskar både mental sjukdom och det övernaturliga. Det fungerar för det mesta väldigt bra, även om jag personligen skulle klippt ner filmen omkring tio minuter eller så för att få en tajtare struktur.

 

Miles Robbins gör bra ifrån sig i huvudrollen, men den som äger den här filmen är Patrick Schwarzenegger som Daniel. Som namnet antyder är han son till en viss österrikisk bodybuilder, men där pappa Arnold egentligen aldrig haft några större skådespelartalanger (jag älskar hans filmer, men kom igen, han är kass) är Patrick väldigt bra.

 

Med en intressant visuell stil och en historia som känns krypande och obehaglig är Daniel Isn't Real en film jag rekommenderar. Den är inte riktigt där när det gäller allt det tekniska, men både manus, skådespel och de riktigt groteska effekterna är riktigt bra. Det är inte en film för alla. Om du är en av dessa irriterande människor som fnittrande ska säga "det där ser så fejk ut!" så fort något inte möter den allra högsta tekniska standarden kommer du säkert bli irriterad. För tittare som kan sätta sig in i karaktärspsykologi bortom vad vi ser på skärmen är det dock något att ta en titt på.

 

Betyg: 3+ våldsamma Molgans av 5 möjliga


VFW

Av Ulf - Lördag 7 mars 16:30

 


Regi: Joe Begos

Manus: Max Brallier & Matthew McArdle

Skådespelare: Stephen Lang, William Sadler, Martin Kove mfl.

Produktionsbolag: Fangoria

År: 2019

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9894470/

 

När det gamla krigspolargänget samlas på Freds bar VFW för att fira hans födelsedag dras de snart in i en situation där de tvingas dra nytta av sina gamla kunskaper. Granne med baren ligger nämligen högkvarteret för ett våldsamt gängs drogaffärer och någon har precis rånat dem - någon som är på väg med bytet rakt mot VFW.

 

Man kan alltid lita på Fangoria. För den oinvigde var Fangoria alla skräckdiggares huvudkälla för nyheter innan internet blev var mans ägo. Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att köpa kraftigt överpriserade importnummer i olika specialbutiker under min uppväxt, men de var en blick in i en annan värld som inte särskilt ofta var enkel att få tillträde till i Sverige innan internet.

 

Fangoria beslutade sig sedermera också för att inte bara skriva om film utan även producera egna, varav VFW är ett av de senaste exemplen. Som sagt kan man lita på Fangoria. VFW levererar en 80-talsdoftande pastisch som borde betala royalties till John Carpenter för all inspiration man tar från honom. Det är en splattig actionfilm med i huvudsak de praktiska effekter som min generation alltid brukar muttra om ser mycket bättre ut än datoranimerade saker. Musikens släpiga synthmattor låter som de kunde vara producerade 1985 och en rad mer eller mindre kultförklarade skådespelare, från Martin "John Kreese" Kove till David Patrick Kelley, har biroller.

 

Är det stor konst? Knappast. Kommer du gilla den om du växte upp med testosteronstinna muskelmän på vita duken? Absolut. Sätt hjärnan i friläge och dra igång.

 

Betyg: 3 gammal är äldst av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 1 mars 13:38


Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell (baserat på H.G Wells roman)

Skådespelare: Elizabeth Moss, Oliver Jackson-Cohen, Harriet Dyer mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dark Universe/Universal Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 124 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1051906/

 

Cecilia Kass flyr hals över huvud från sin våldsamme och kontrollerande make, Adrian. Trots att hon kommit undan är hon övertygad om att han kommer hitta henne. Hon kan dock andas ut när det en tid senare kommer fram att Adrian tagit sitt eget liv. Cecilia börjar pussla ihop sitt liv igen, men märkliga saker börjar hända i huset där hon bor...

 

Av Universal Pictures klassiska monsterfilmer är The Invisible Man (1933) min favorit. Det finns något väldigt tillfredsställande i att kunna göra sig osynlig, men samtidigt är galenskapen som kommer med processen alltför påtaglig för att det ska vara ett alternativ. Den står också lite vid sidan av de andra filmerna som brukar räknas in i sviten. Huvudpersonen är inget övernaturligt monster utan helt enkelt en extremt begåvad människa vars ambition och kunskapstörst har förblindat honom. 

 

I Leigh Whanells nyinspelning av filmen skiftar fokus från den osynlige till Cecilia, hans offer. Komiken som utmärkte originalet finns inte heller här, men vad den ersatts med är ett fullgått substitut - ren och skär jävla terror! Whanells behandling av manuset gör att historien blir mer av en thriller än den klassiska skräckfilmsstilen och det är något som passar väldigt bra. I kölvattnet av metoo-rörelsen är dessutom storyn aktuell samtidigt som den tragiskt nog är tidsmässigt allmängiltig - kontrollerande rövhål har alltid funnits och i mångt om mycket har detta alltid handlat om våldskapital mot det ofta fysiskt svagare könet.

 

Om Whanell hade gått den vägen hade The Invisible Man blivit en ganska trist film. Istället är det det psykologiska spelet mellan Cecilia och Adrian som är filmens fokus och där, trots Adrians talanger och tricks, blir de mer jämnbördiga motståndare. Det är en filmtrop vi ofta ser med "the final girl" - den som överlever är inte den starkaste rent fysiskt utan den smartaste. The Invisible Man anno 2020 har i många recensioner jämförts med 1944 års fantastiska Gaslight, där en ung kvinna blir manipulerad av sin man att tro att hon är galen. Elizabeth Moss är kanske ingen Ingrid Bergman (än i alla fall), men hon spelar den här rollen helt fantastiskt. Allt ifrån kroppsspråk till röstläge sitter helt perfekt.

 

Det som till sist gör The Invisible Man till en så pass lyckad nyinspelning är inte bara Moss utan också Whanells sinne för detaljer. Långa sekvenser utan dialog där kameran sveper genom ödsliga (eller?) rum där små detaljer låter varningsklockorna ringa utan att behöva förlita sig på chockeffekter. När chockeffekterna väl kommer blir de då extremt effektiva. Vissa kritiker har beklagat sig över att filmen inte använder sig av så många andra sinnen än synen - att det är en snygg film men inte så mycket utöver det. Har vi sett samma film? Whanells användande av framförallt ljud (och avsaknaden därav) är mästerligt.

 

I en alternativ verklighet började Universal Pictures sitt Dark Universe med den här filmen. Nu kommer den troligen inte rädda den ambitiösa satsningen, som ärligt talat varit miss på miss tidigare, men som fristående film har de verkligen en hit här. Ska ses på duk för detaljernas skull. Good show indeed.

 

Betyg: 4+ ljudlöst fallande knivar av 5 möjliga


Av Ulf - Måndag 24 feb 21:00

 


 

Regi: Ant Timpson

Manus: Toby Harvard

Skådespelare: Elijah Wood, Stephen McHattie, Garfield Wilson mfl.

Produktionsbolag: Firefly Films/Blinder Films/Nowhere mfl.

År: 2019

Längd: 96 min

Land: Irland/Kanada/Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8816194/

 

Efter att i 30 år ha undrat varför hans pappa stack får Norval chansen att återknyta kontaktskapen. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig när hans far visar sig vara en tämligen elak suput. Under ett gräl dör också farsgubben av ett slaganfall. Norvals sökande efter svar blir bara märkligare när han upptäcker en massiv stållucka i vardagsrumsgolvet. Allt är uppenbarligen inte vad det verkar.

 

Så, Oscarsbaksmällan som jag drabbas av varje år har släppt och det är dags att komma igång med filmtittandet igen. Kvällens begivenhet var den internationella samproduktionen Come To Daddy. Elijah Wood har gång på gång visat att han inte är rädd för att ta roller i obskyra indiefilmer som denna och det är jag väldigt tacksam för. Wood har en timing för mörk komik som jag skulle säga är hans främsta förmåga som skådespelare bortom Midgård. Så även i Come To Daddy.

 

Come To Daddy lider lite av att ha en bra idé som den sen inte riktigt lyckas ro i hamn. Jag uppskattar absurditeterna i berättandet, men det känns som att Ant Timpson haft problem med regitempot. För en film på 96 minuter tar det sju svåra år för den att komma igång på riktigt. Det är en blandad kompott rent storymässigt också med vissa lika briljanta som våldsamma scener som sticker ut. Dessa varvas dock med lite väl långsamma dialogscener som ger ett ryckigt helhetsintryck.

 

Inte den bästa svarta komedi jag sett direkt, men värt en titt om du som jag är fan av genren. Mest undrar jag hur Nicolas Cage kunde missa den här rullen. Den är som klippt och skuren för Cage-freakouts.

 

Betyg: 3- daddy issues av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 feb 05:15

 


And The Winners Are... Samtliga Oscarsvinnare 2020


Best Short Film - Live Action: The Neighbor's Window

Best Short Film - Animated:  Hair Love

Best Documentary - Short Subject: Learning To Skateboard In A Warzone (If You're A Girl)

Best Documentary - Feature: American Factory

Best Achievement In Visual Effects: 1917

Best Achievement In Sound Mixing: 1917

Best Achievement In Sound Editing: Ford v Ferrari

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Song: (I'm Gonna) Love Me Again (Elton John - Rocketman)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Score: Joker

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Bombshell

Best Achievement In Costume Design: Little Women

Best Achievement In Production Design: Once Upon A Time... In Hollywood

Best Achievement In Editing: Ford v Ferrari

Best Achievement In Cinematography: 1917

Best Animated Feature: Toy Story 4

Best Foreign Language Film Of The Year: Parasite (South Korea)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Jojo Rabbit

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Parasite

Best Achievement In Directing: Bong Joon Ho (Parasite)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Laura Dern (Marriage Story)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Brad Pitt (Once Upon A Time... In Hollywood)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Renée Zellweger (Judy)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Joaquin Phoenix (Joker)
Best Motion Picture Of The YearParasite

 

Skitfinkulturs facit: 20/24 = 83%

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se