Senaste inläggen

Av Ulf - Onsdag 6 sept 16:00

 


OBS: Följande text är troligen i mångt om mycket obegriplig för den som inte är bekant med Lynchs filmografi. Det blev så.


Fire Walk With Me: Twin Peaks del 4

 

Någon gång kommer jag förstå merparten av vad jag sett under tidiga måndagsmorgonar sedan i maj. Att på riktigt, på djupet, förstå David Lynch är, som med all konst, en process som man inte bara kan komma underfund med på stående fot. Givetvis är det just därför jag tänker försöka göra det. Nedanstående är min tolkning av mytologin bakom händelserna i serien. Någon gång kommer jag säkert förstå att min teori inte är gångbar alls. Det brukar hända. Det är en av anledningarna till att Lynchs verk stannar med mig som de gör.

 

Twin Peaks värld består av ett flertal olika dimensioner. Det har vi vetat sedan innan. Vi har till exempel The Black Lodge och staden Twin Peaks. Vad de nya avsnitten visat går dock mycket djupare än så. Vi kan sätta en startpunkt för händelserna den 16:e juli 1945, dagen då världens första atombombsprov ägde rum i Nevadaöknen. Klyvandet av atomen slet sönder gränserna mellan vår dimension och The Black Lodge.

 

The Black Lodge har figurerat i berättelser från amerikanska urinnevånare, men var ett ställe som endast utvalda shamaner kunde besöka. Efter atombombsprovet skapades sprickor i vår verklighet där vem som helst, under vissa förutsättningar, kunde ta sig igenom. Redan direkt efter bomben färdades varelsen senare dubbad till BOB genom sprickan till vår värld. Mer altruistiskt sinnade varelser i ytterligare en dimension, The White Lodge, såg behovet av en motpol. De skapade en annan varelse som de skickade genom revan i tidsrymden. Denna varelse skulle senare manifestera sig i Laura Palmer.

 

Någon gång strax efter att BOB tagit sig till vår verklighet besatte han en ung Leland Palmer. Frågan är vilket som kom först: att BOB besatte Leland eller att varelserna i The White Lodge skickade Laura som Lelands dotter? Hur som helst började Leland utnyttja Laura sexuellt. Detta var inte bara av egen pervers njutning utan även för att varelserna i The Black Lodge livnär sig på fruktan, smärta och ångest. Det syns inte allra minst i den nya säsongens "gruvarbetare" - varelser från The Black Lodge som dyker upp som gamar kring lidande och smärta.

 

Den amerikanska militären hade sedan tidigt 50-tal undersökt diverse övernaturliga fenomen i sitt så kallade "Project Blue Book". Efter att officiellt ha lagts ner 1969 skapades istället Blue Rose-gruppen. Termen kommer från ett märkligt fall där en döende kvinna yttrade att hon var som en blå ros. En blå ros existerar inte naturligt och därav kom namnet att användas av gruppen som undersökte övernaturliga fenomen. Gruppen startades av Douglas Milford och kom att innefatta Gordon Cole, Philip Jeffries, Chester Desmond, Dale Cooper och Albert Rosenfield. Senare rekryterades även Tamara Preston och troligen även Windom Earle. Garland Briggs hade åtminstone kännedom om gruppen, men var inte medlem.

 

Philip Jeffries försvinner spårlöst från ett hotell i Buenos Aires 1987 när han letar efter en "Ms. Judy". Tre år senare dyker han upp på FBI:s kontor i Philadelphia. Han har uppenbart tappat förståendet och vill absolut inte prata om sitt uppdrag eller Judy, innan han försvinner igen. 

 

Två år senare vaknar BOB till liv i Leland Palmer. Han mördar den prostituerade Teresa Banks i en grannort till Twin Peaks, innan han ett år senare lyckas identifera sin egen dotter som sin metafysiska motpol och mördar även henne. Under utredningen av fallet kommer Dale Cooper, Gordon Cole och Albert Rosenfield samtliga till Twin Peaks. Här har de ett samtal om Judy, som vi inte får reda på har ägt rum förrän i de sista avsnitten i säsong 3. Judy är tydligen en enormt stark negativ kraft, egentligen kallad Jowday, som också kommer från The Black Lodge. Jowday identifierades först av Garland Briggs under sitt arbete med Project Blue Book. I säsong 3 får vi se hur någon form av mörkervarelse lever inom Sarah Palmer, Lauras mor. Detta är troligen Jowday. En intressant notis jag snappat upp är att ordet "Jowday" i många stavnings- och uttalsvarianter betyder "skrika", "skrek" på flertalet asiatiska språk. Sarah Palmer utmärks just av sitt hjärtskärande skrik. Samtidigt får vi också se att en ljusvarelse lever inom Laura, still going strong trots att hon är fast i The Black Lodge.

 

Cooper misslyckas med att rädda sin flickvän Annie från The Black Lodge i säsong 2 och fastnar där själv. Hans dubbelgångare, Mr. C , blir besatt av BOB och flyr ut i vår verklighet. Under de 25 år som passerar har Mr. C byggt upp ett kriminellt imperium. Han har även drivit Audrey Horne till vansinne efter att ha våldtagit henne och att hon sedermera fött deras son, Richard. Vidare har han dödat Coopers nära vän Diane och ersatt henne med en dubbelgångare för att hålla koll på vad FBI egentligen vet. När gränsen mellan The Black Lodge och vår verklighet börjar försvagas färdas Cooper till vår värld igen, men "fastnar" i Dougie Jones. Dougie är allt som Cooper inte är och fungerar som en slags "skärseld" för vår agent. Cooper vaknar till liv först efter att ha elektrifierat sig själv. Elektricitet och eld är två av de ständigt återkommande symbolerna för The Black Lodge. Faktum är att ingångarna till den samma ofta hittas nära elektriska källor, artificiella som naturliga.

 

Troligen har det funnits en ingång sedan tidigare, den i skogarna utanför Twin Peaks. Det är en lång utläggning om varför, så jag nöjer mig med att konstatera att så är fallet. Denna långvariga påverkan från The Black Lodge har till viss mån även påverkat Twin Peaks. När Cooper kommer dit för att utreda mordet på Laura Palmer förundras han över hur annorlunda stället. Det bekräftas av The Bookhouse Boys som säger att ja, Twin Peaks är annorlunda, men att det finns ett pris att betala för detta - ondskan i skogarna måste ständigt vaktas. Under de 25 år som gått sedan Cooper fastnade i den andra dimensionen har staden förändrats till att bli kallare och mer cynisk. Det märker vi inte minst i ljussättning, karaktärernas svårigheter att knyta band till varandra och de allmänt närvarande till synes spontana våldsdåd som staden råkar ut för.

 

Det gäller inte bara de mer uppenbara dåden, såsom Richards mordförsök på ett vittne, utan bara en sådan sak som att en grabb kommer åt en pistol och skjuter in i stadens diner. När han blir konfronterad är han helt nollställd, som "vad då? Vad är problemet?" Samtidigt kan staden fortfarande stå för glimtar av fantastiskt under, exempelvis scenerna mellan Andy och Lucy. Lucy är lika förvirrad som karaktär som hon alltid varit, men just en replik fastnade hos mig. När vi först ser henne igen pratar hon om att hon inte förstår sig på mobiltelefoner. Alltså, "förstå" som i att de är totalt främmande ting för henne som verkar onaturliga. När hon sedermera skjuter Mr. C tar hon sista steget över till den mörkare dimension som staden nu befinner sig i. Hon deklamerar att hon nu förstår mobiltelefoner, det vill säga hon förstår den mer moderna eran som staden kommit ut i, fjärran från den 50-talspastisch den var.

 

Allt detta leder oss fram till händelserna i de sista avsnitten. Cooper vaknar upp i Las Vegas i Dougie Jones liv, beger sig till Twin Peaks för att konfrontera Mr. C. När Lucy skjuter Mr. C konfronteras de samlade med BOB. BOB besegras, Mr. C is no more. Cooper skickas tillbaka till The Black Lodge och får där en chans att rädda Laura Palmer innan mordet. Han misslyckas, men när han kommer tillbaka sätter han av på en resa till Texas med Diane (den riktiga Diane). Efter en natt tillsammans försvinner Diane och Cooper verkar ha förflyttat sig till en dimension där han heter Richard. Något drar honom till en diner i Odessa vid namn Judy's. En servitris som arbetar där, Carrie Page, är en spegelbild av Laura. Carrie går med på att åka till Twin Peaks med Cooper, om inte annat för att komma undan en potentiellt farlig situation. Hon har inget minne eller kunskap om Laura, men när hon och Cooper står utanför Lauras barndomshem hör hon en röst som ropar hennes namn. Tittare känner igen rösten som en distorterad variant av Sarah Palmer. Carrie bryter ihop och skriker varpå Cooper frågar vilket år de befinner sig i. Är det framtid eller förflutet?

 

Den som hade önskat sig en avslutning enkel att förklara blev således besviken. Jag har i min beskrivning ovan endast tagit med de större händelserna inom mytologin. Huvudtematiken att ta med sig är att vi lever i en av många världar. I David Lynchs verk färdas karaktärer mellan dessa världar antingen medvetet eller omedvetet. Dubbelgångare finns i oräkneliga antal världar. Lynch tar begreppet "tulpas" för dessa i säsong 3. En tulpa är en i buddhistisk tradition tankemanifestation av en person. Denna kan ha drag av en person eller vara princip en kopia. Vi har sett detta i andra verk av Lynch, kanske mest framträdande i Lost Highway (1997) som har både tulpas och varelser som mycket väl kan platsa in i The Black Lodge. Inte minst använder den mycket samma symbolik i form av eld, röda draperier och elektricitet. Framförallt är det en cyklisk historia med en svårgripbar början och slut. Med tanke på Lynchs mångåriga passion för transcendental meditation (se bland annat The David Lynch Foundation) är detta inte så märkligt. Han har helt klart ett djuplodande intresse för österländsk spiritualitet, inte helt olikt en viss agent Cooper.

 

Vi hittar samma struktur när vi ser Twin Peaks som en helhet. Tiden är cyklisk, inte linjär, men någon händelse (i detta fallet atombomben) har försvagat gränserna mellan tid, rum och multiversum. Ett annat exempel är Wild At Heart (1990) där det verkar råda försvagade gränser mellan dimensionerna som dock inte utforskas särskilt ingående. Det är dock en förklaring till varför karaktärerna i den filmen, i synnerhet Sailor och Lula, kan se väsen som de tolkar till för dem välkända figurer från The Wizard Of Oz (1939). 

 

Det finns många fler paralleller till Lynchs andra verk, men de för artikeln kanske mest intressanta är de ständigt förekommande röda sammetsdraperierna. De fungerar som en fingervisning om att vi rör oss till en annan verklighet. Innan Twin Peaks använde Lynch främst ett annat trick för att förbereda oss för övergången. Ett högt surrande läte och en extrem inzoomning på ett objekt, exempelvis när Jeffrey Beaumont hittar örat i början av Blue Velvet (1986), signalerar en övergång. Detta trick har sedermera, post-Twin Peaks, ofta använts tillsammans med de röda draperierna, gärna med märkliga ljusfenomen och elektricitet. Mulholland Dr. (2001) är ett bra exempel på hur allt det här kommer samman. Vi har två parallella verkligheter, tulpas, övergångar med ljussken, inzoomningar och röda sammetsdraperier och i den andra av de två verkligheterna även övernaturliga varelser som lika väl hade kunnat komma från The Black Lodge. Det är heller ingen hemlighet att Lynch hade tänkt sig Mulholland Dr. som en tv-serie från början, som en slags andlig uppföljare till Twin Peaks.

 

Vi håller där. Jag återkommer till ämnet, med källor och mer utvecklade förklaringar som kan läsas av även dem som inte är välbekanta med Lynchs verk, i en framtida bok. Om den blir publicerad eller inte får vi se. Men långt innan en eventuell sådan bok har vi en sista sak att se fram emot: I oktober släpper Mark Frost ännu en bok om Twin Peaks, den här gången med fokus på att brygga säsong 2 och 3 tillsammans. Vän av ordning kan ju tycka att han gott kunde släppt den innan säsong 3, men mer Peaks är alltid goda nyheter. Tills dess, I'll see you in the trees.

ANNONS
Av Ulf - Måndag 4 sept 17:45

 

 

 

 

 

One Chance Out Between Two Worlds: Twin Peaks del 3

 

En betydande del av varför många, inklusive jag, hade sett fram emot de nya Twin Peaks-avsnitten så pass mycket vi gjort var att vi skulle få återse gamla karaktärer och äntligen få reda på vad som hänt dem. De personliga relationerna karaktärerna emellan var i mångt om mycket det som band samman de första två säsongerna. Det är också här jag måste rikta en del kritik mot Lynch och Frost. De nya avsnitten har ofta en känsla av alienation, som inte bara går igenom som ett tema rent berättartekniskt utan även mellan karaktärerna. Var och en blir sina egna småöar i en månlös mörk natt.

Det finns vissa undantag till den här regeln. Andy och Lucy (Harry Goaz och Kimmy Robertson) är fortfarande det sötaste kärleksparet du kan se. Samtidigt har Andy vuxit ordentligt som karaktär och verkar inte tillnärmelsevis lika dumsnäll som för 25 år sedan. Deras son, hitintills endast sedd i ett avsnitt, är en drömmande biker vid namn Wally Brando och spelas av Michael Cera av alla människor. Det är rejält skumt och samtidigt fantastisk kul.

Ett annat undantag är den gamla dynamiken mellan Big Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) som fortfarande går som katter kring het gröt. Norma verkar ha resignerat att Ed aldrig kommer lämna sin halvgalna fru, Nadine (Wendy Robie), och Ed är alltid Ed - stabil, pålitlig och självförnekande. Scenen när Nadine till sist “släpper” Ed fri och han till sist kan agera på sina känslor för Norma fullt ut är bland det mest rörande jag sett. Nadine är sitt vanliga halvknäppa jag, nu totalt såld på Dr. Lawrence Jacobys (Russ Tamblyn) konspirationsteorishow.

Bobby Briggs (Dana Ashbrook) har vuxit upp till att arbeta för polisen (av alla saker) och har utvecklat en märklig förmåga att ständigt brista i gråt. Hans gamla flickvän, Shelly Johnson (Mädchen Amick) har gått vidare till nästa dåliga förhållande - något hon har gemensamt med sin och Bobbys dotter Rebecca.

Slutligen har bröderna Horne gått mer eller mindre skilda vägar med Benjamin (Richard Beymer) fortfarande drivandes The Great Northern Hotel och Jerry (David Patrick Kelly) arbetandes som försäljare (och brukare) av laglig marijuana. Just det, James Hurley (James Marshall) är också med tämligen ofta, ännu mer tyst och stoisk efter en motorcykelolycka. Och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) har något mörkt som lever inom henne, Hawk (Michael Horse) leder den nya utredningen av Coopers försvinnande och en väldigt sjuk Log Lady (Catherine E. Coulson) pratar med honom i telefon med svag röst och… ja, ni märker att det är väldigt många karaktärer kvar, men samtidigt känns banden mellan dem tunnare än vanligt.



  Och sent om sider dansar Audrey Horne (Sherilyn Fenn) igen



Mycket beror det på att ett av de viktigaste naven, sheriff Harry Truman (Michael Ontkean), saknas. Harry höll ihop väldigt många av de olika bihandlingarna i serien utan att det egentligen märktes. När han nu ersatts av Robert Forster som brorsan Frank Truman känns det lite som luften gått ur scenerna i polisstationen. De flesta av de gamla skådespelarna gör sina roller som de aldrig gjort något annat. Bäst är den tragiskt nyligen bortgångne Miguel Ferrer som den ständigt irriterade FBI-agenten Albert Rosenfield som har några av seriens roligaste repliker. Även David Lynch själv återvänder i rollen som FBI-chef Gordon Cole, med en viss gubbsjukevarning som följd. Det råder dock inget tvivel om att serien är specialskriven åt en specifik skådespelare - Kyle MacLachlan.

Som den skådespelare man främst sammankopplar med Lynch (med sin kvinnliga motsvarighet i Laura Dern) får MacLachlan spela inte mindre än tre olika roller i säsongen varav de två främsta, Mr. C och Dougie Jones, inte kunde vara mer olika. Det visar på ett imponerande omfång hos MacLachlan, även om jag inte riktigt kan ta honom på allvar i den uppenbara peruk han har på sig som Mr. C. Dougie Jones är, som jag tidigare skrivit om, en ny fanfavorit och har några av de roligaste scenerna (om än inte replikerna eftersom han knappt talar i den här rollen) som i grund och botten ett naivt och nyfiket barn i en vuxen mans kropp.

Bland de nya karaktärerna märks en lång rad såväl kända som okända namn. De två som troligen får mest skärmtid är även de ofta använda Lynch-skådisar: Naomi Watts som Janey-E Jones, fru till Dougie och tidigare nämnda Laura Dern som Coopers långtida sekreterare Diane som aldrig setts på bild tidigare. Watts har sina scener som den desperata hemmafrun, men blir till sist mest påfrestande. Istället är det Dern som stjäl showen som bästa nykomling. Hon är allt annat än vi förväntat oss. Ständigt förbannad, kedjerökande och klart alkoholiserad blir hon ofta ofrivilligt komisk i sin “skiter väl jag i”-attityd. Dern visar återigen att hon är en skådespelerska som är sorgligt underanvänd i Hollywood.

Det är dock här det brister lite för serien. Ja, de gamla avsnitten hade också många karaktärer, men säsong 3 känns ibland lite som Krig och Fred. Det finns över 200 karaktärer listade i castinglistan och det är minst 100 för många. Jag skulle mycket hellre ha sett ett större fokus på händelserna kring Buckhorn och Twin Peaks och snabbt lagt Las Vegas-storyn åt sidan. Då hade vi också sluppit James Belushi som aldrig är värd den film han fastnar på. Belushi är och förbli en värdelös skådespelare som fortfarande rider på sin brors namn efter alla dessa år. Om jag aldrig ser honom i en annan roll är det fortfarande för tidigt. Många bihandlingar går heller ingenstans. Faktum är att det hade behövts åtminstone en säsong till för att knyta samman diverse lösa trådar.

 

Något som är verkligen hjärtskärande är att återse gamla karaktärer vars skådespelare har dött. Genom gamla klipp och ibland röstskådespeleri har man bland annat återuppväckt både BOB (Frank Silva), major Garland Briggs (Don S. Davis) och inte minst Philip Jeffries (David Bowie). Det är klart att dessa för historien centrala karaktärer måste vara med, men det är ändå med ett visst stygn av sorg vi återser dem.

 

Då är musiken roligare. Eller, ja, den musik som nu finns. Angelo Badalamentis jazziga soundtrack har förpassats till att bara användas under vissa enstaka scener och Twin Peaks är nu en ganska tyst serie. Musiken är koncentrerad till de scener på The Bang Bang Bar som ofta avslutar avsnitten. Det är en brokig blandning artist som uppträder, med alla från Nine Inch Nails till mina nya favoriter Chromatics. Stilarna är skiftande, men en genomgående röd sammetstråd är den drömska kvalitet som Lynch alltid har på sina ljudspår.

 

Chromatics uppträdande med låten Shadow tillhör säsongens musikaliska höjdpunkter 

 

 

Rent filmtekniskt, med skådespel och musik, är de nya avsnitten inte riktigt i samma klass som originalssäsongerna. Fotot blandar och ger, men är för det allra mesta bra och framförallt knivskarpt. Ändå saknar jag i viss mån det såpaglossiga filter som tycktes finnas över alla avsnitten när det begav sig.

 

I min sista del i den här lilla artikelserien ska jag sammanfatta mina tankar och funderingar kring Twin Peaks tredje säsong. Då har jag också hunnit se de avslutande två avsnitten.

ANNONS
Av Ulf - Söndag 3 sept 23:00

 


The Magician Longs To See: Twin Peaks del 2

 

Twin Peak ano 2017 har visat sig vara inte så mycket för fansen av den gamla serien som fans av David Lynchs verk rent generellt. Redan i säsongens första scen tar Lynch oss tillbaka till The Black Lodge där Dale Cooper är fången sedan 25 år tillbaka. Filmmässigt påminner det dock egentligen mest om Lynchs förstlingsverk, Eraserhead (1977). Svartvit, men i knivskarp skärpa, får vi se Cooper tala med en av seriens esoteriska varelser, The Giant. Utifrån deras samtal förstår vi att Coopers dubbelgångare fortfarande är ute och lever rövare i världen, men att något håller på att hända, något som kanske kan möjliggöra för Cooper att till sist lämna The Black Lodge. Vi tar härifrån avstamp i flera olika plot lines pågående över stora delar av USA. För tydlighets skull listar jag endast de fyra viktigaste och inte ens allt i dem:

 

1. Las Vegas, Nevada: En historia om försäkringsbedrägeri och kasinoliv. Den intet ont anande försäkringsagenten Dougie Jones vaknar upp med en prostituerad och är till synes helt nollställd om vem han är. Dougie, som ser exakt ut som Cooper, lyckas genom att inte göra särskilt mycket av något rädda en hel massa pengar till skumrasktyper, slåss med mordiska dvärgar och leva familjeliv samtidigt som vi är plågsamt medvetna om att den Cooper som vi känner sedan innan bara väntar på att ta sig ut från den nästan katatoniska framtoning hans värd har.

 

Färden från The Black Lodge har minst sagt varit prövande för Cooper och även om små stycken av hans personlighet skiner igenom hos Dougie (såsom hans kärlek till kaffe) spenderar vi merparten av serien i frustration över honom. Ja, Dougie har blivit lite av en fanfavorit och ja, här finns roliga scener, men Lynch drar ut på den här bihandlingen på tok för länge. Inför serieavslutningen verkar det dock som Cooper är tillbaka, fast man vet ju aldrig. Det här är serien klart svagaste bihandling och den får alldeles för mycket tid.

 


   Dougie Jones, kaffeentusiast

 

2. Buckhorn, South Dakota: William Hastings grips för det bestialiska mordet på Ruth Davenport, en kvinna han hade haft en affär med. Eftersom fallet har stora likheter med de så kallade "Blue Rose-fallen" tar FBI över utredningen. Det märkligaste med mordet är att Ruths huvud har placerats på en manskropp modell större. Vid närmre undersökning visar det sig att kroppen tillhör major Garland Briggs som försvann kort efter händelserna i originalserien. Undersökningen leds av FBI-chef Gordon Cole, Albert Rosenfield, deras nya medarbetare Tammy och Coopers gamla sekreterare Diane (!). Under utredningen lopp får vi reda på betydelsen av en stor del av originalseriens mystiska symbolik och kodord, däribland vad tusan egentligen Blue Rose är. Allt kopplas samman till...

 

  Lynch castade sin gamla favorit Laura Dern i en ikonisk roll - Diane!

 

3. USA runt: Coopers dubbelgångare, Mr. C, har spenderat de senaste 25 åren med att bygga upp ett kriminellt imperium samtidigt som han försökt hålla sig ifrån att bli "hemkallad" till The Black Lodge. Hans exakta motiv är höljda i dunkel, men det står klart att han har ett nära samarbete med den spårlöst försvunne FBI-agenten Philip Jeffries. Genom Mr. C:s handlingar får vi dock inblick i hur The Black Lodge fungerar och vad det egentligen är för ett ställe. Vi får också reda på hur varelserna/andarna/vålnaderna där fick tillträde till vår värld och att innevånarna som ville skydda världen från farligt inflytande från exempelvis BOB skickade ut en motpol. Denna motpol manifesterade sig senare i Laura Palmer.  Bihandling 2 och 3 är säsongens stora behållning. Det är svårbegripligt, går inte riktigt att definiera, men Lynch har regisserat några av sina bästa scener här. Det numera ökända avsnitt 8 av säsongen är ett enda långt konstverk om porten till The Black Lodge öppnades och hur detta kopplas samman till atombombsprovsprängningarna i Nevadaöknen, spöklikt satt till Threnody to the Victims of Hiroshima av Krzysztof Penderecki. Det påminner mig om surrealisternas filmer och målningar från tidigt 1900-tal och är utan tvekan det märkligaste jag någonsin sett på tv. Samtidigt har det en märklig kraft som drar en in och tvingar sig på en. Jag rekommenderar verkligen att du ser just detta avsnitt själv, i ett mörkt rum, med ljudet uppskruvat.

 

 

 

Jag lovar att du aldrig sett en atombomsexplosion på film som den här

 

 

 

4. Twin Peaks, Washington: För den som trodde att vi skulle spendera större delen av säsongen i staden vi alla älskar kom avsnittens uppdelning som en smärre chock. Vi spenderar i regel inte mer än kanske tio minuter per avsnitt i staden, om ens det. Handlingen är fokuserad kring fyra ställen: polisstationen, husvagnsparken Fat Trout, skogarna utanför staden och inte minst The Bang Bang Bar. Den huvudsakliga handlingen kretsar kring polisens återöppnande av Coopers försvinnande och hur The Log Lady, Margaret Lanternman, återigen har börjat få svårtolkade syner. Scenerna när en dödssjuk Catherine E. Coulson (The Log Lady) talar i telefon med vicesheriff Hawk är bland de mest hjärtsnörpande scener du kan se. Många gamla ansikten är tillbaka, men det är endast i vissa fall som den typiska känslan från originalet vill infinna sig. Istället för det varma fotot med jazzsoundtrack är det nya Twin Peaks en kall plats där de varma scenerna helt plötsligt exploderar i emotionellt omtumlande krascher. Jag har gråtit mer till scener satta i den här bihandlingen än jag vill erkänna. Det är det som är essensen av Twin Peaks - den letar sig genom alla mina cyniska kritikerförsvar och träffar rakt i hjärtat. När seriens kanske mest tragiska kärlekshistoria till sist får ett lyckligt slut i avsnitt 16 brast det totalt för mig.

 

  Jovisst var det Andys grabb Lucy bar på. Det syns.

 

 

Som ni märker är det svårt att ens sätta fingret på vad huvudhandlingen är, men Lynch har gett oss så pass mycket som att säga att säsong 3 handlar om Coopers resa hem. Det är en lika god beskrivning som något annat. Det är en känslomässig berg- och dalbana Lynch och Frost har presenterat för oss. Imorgon tittar jag närmre på det tekniska i den nya säsongen: foto, musik och skådespel.

Av Ulf - Lördag 2 sept 19:45

 


Through The Darkness Of Future Past: Twin Peaks del 1

 

Klockan 03:00 natten mot den 22:e maj satt jag och tusentals andra svenskar uppe och tryckte på "refresh" för att HBO:s webservice skulle ge oss vad vi väntat i 25 år på - fortsättningen av Twin Peaks. Ett digitalt ramaskri hördes från tangentborden när inget kom. HBO hade ingen kundservice som kunde svara oss mitt i natten. Jag gick och lade mig arg och hade precis somnat när telefonen började plinga. Det var uppe nu.

 

Jag ställde mig på darriga ben och försökte skaka liv i huvudet igen när jag gick ut till köket och tog en bit nu kall paj och lagade nytt kaffe. När jag slagit mig ner i soffan stod det klart att jag aldrig, hur jag än hade spekulerat i min artikelserie inför serien, kunnat ana vad som skulle möta mig i återkomsten av min favoritserie på tv genom alla tider. Fast egentligen borde jag väl inte ha blivit särskilt förvånad.

 

När Twin Peaks hade premiär i april 1990 delade den tittarna i två läger. De som tog den till sig blev helt uppslukade av det för tv nya sättet att berätta på och mysterierna som presenterades samt de som helt enkelt inte förstod vad som pågick. Det har skrivits dussintals artiklar bara det senaste året om hur David Lynch influerade i princip alla tv-serier som kom efter med sin stil och berättarteknik. Jag tror att det inte var medvetet. Lynch hade händerna bakbundna till viss mån och jag förstår varför. TV-publiken hade inte varit redo för det totala vansinne som var David Lynch innan hans mer kommersiellt gångbara filmer på 90-talet. Det hade inte gått att sälja in, inte för någon publik. De som redan var fans av Lynch sedan tidigare hade förvisso en viss vana vid hans sätt att berätta på, men det gällde filmer på omkring tvåtimmarsstrecket, inte en hel tv-serie. När Lynch fick frågan från Showtime om han ville regissera en ny säsong sa han ja på ett villkor: han skulle ha total kreativ frihet. Nu förstår jag varför.

 

Snabbspola fram 25 år från det sista vi såg av den lilla hålan i norra USA. Många var oroliga för att tiden hade sprungit ifrån serien. Istället för att spela säkert gjorde då David Lynch och vapendragaren Mark Frost något fullkomligt briljant - de uppfann något som återigen delade tittarna i två läger, något som återigen var nytt, fräscht och totalt vansinnigt. En totalt fri tolkning av allt som traditionell berättarstruktur betyder drar de båda herrarna igång en serie händelser som sträcker sig i både tid och rum, från Nevada 1945 till Twin Peaks 2017. Många av våra gamla bekanta karaktärer är kvar, men minst lika många har tillkommit och ingen förklaring ges. Häng med på resan. Twin Peaks är år 2017 en helt ny upplevelse med vissa kännetecken intakta. Det är på gott och ont. I morgondagens del 2 ska jag bena upp de större trådarna som man trots allt kan dra i. Det blir spoilers som fan, men det visste ni redan.

Av Ulf - Onsdag 30 aug 21:45

 


Regi: Trey Edward Shults

Manus: Trey Edward Shults

Medverkande: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/A24

År: 2017

Längd:  91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4695012/

 

Paul och Sarah har lyckats fly från den farsot som sveper över världen tillsammans med deras son Travis. Livet i de amerikanska skogarna går sin gilla gång, även om de ständigt måste kolla varandra efter tecken på sjukdom. Deras liv vänds dock upp och ner när Will, en deperat man på jakt efter förnödenheter till sin familj, bryter sig in i deras hem.

 

It Comes At Night har prisats av flertalet kritiker och tillhör den handfull skräckfilmer som går upp på svenska biografer varje år. Därför hade jag också ganska högt ställda förväntningar på Trey Edward Shults film. Det börjar också bra med skådespel klart över medel, riktigt snyggt kameraarbete och trovärdiga karaktärer. Någonstans runt timmesstrecket började jag dock ana oråd. Skulle inte manuset ha en poäng också?

 

Manuset till It Comes At Night är lågmält och långsamt. Det är inget fel med det i sig, men ett manus som inte siktar på ren underhållning måste också ha någonting att komma med. Shults manus vill gärna visa på överlevnadsvinkel i en värld som gått rent åt helsike, men vad den egentligen bara lyckas med är att peka på att medmänsklighet i extrema situationer är fel och gott så ungefär. Det finns knappt någon problematisering över valen karaktärerna gör och ingen oväntad utveckling. Istället rullar filmen på till ett slut som alla kunde se från bildruta ett. Det är en snygg men tom film som lämnar mycket till övers att önska.

 

Betyg: 2 tråkhistorier i tråkskogar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 29 aug 21:30

 


Regi: Douglas Petrie & Marco Ramirez (creators)

Manus: Douglas Petrie & Marco Ramirez (head writers/showrunners)

Medverkande: Charlie Cox, Krysten Ritter, Finn Jones mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/ABC Studios/Marvel Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  400 (8 x 50) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4230076/

 

Matt "Daredevil" Murdock, Luke Cage, Jessica Jones och Danny "Iron Fist" Rand har alla haft mer eller mindre med skuggorganisationen The Hand att göra. När The Hand hotar New York med sina planer inser de fyra hjältarna att de har en gemensam fiende. Danny tycks vara nyckeln till The Hands planer, men även Matt får en obehaglig överraskning med ett besök från bortom graven. Nu måste de fyra stoppa The Hand innan vad de än planerar förstör staden de svurit att beskydda.

 

Jag var väl inte upp över öronen förväntansfull över den slutgiltiga team-upen mellan Netflix fyra Marvelhjältar. Anledningen är att kvaliteten gått neråt efter halvtid. Man började med två lysande serier om Daredevil respektive Jessica Jones, trampade lite vatten med Luke Cage för att till sist avsluta med en Iron Fist som var en tämligen stor besvikelse. The Defenders landar någonstans i mitten. Det är inte en dålig serie, men den lyfter inte förrän mot slutet. Framförallt känns den kort.

 

Istället för de 13 avsnitt som Netflix brukar stoltsera med när det gäller de här serierna landar The Defenders på åtta. Jag förstår att det har med budget att göra, men serieberättandet blir lidande av den kortare speltiden. Karaktärsutvecklingen får ta mest stryk, med en väldigt underutnyttjad Jessica Jones och nästan lika underutnyttjad Luke Cage. Istället är det Daredevil och Iron Fist som styr handlingen - på gott och ont. Matt Murdock är en intressant karaktär (och om ni läser bloggen vet ni att han är en av mina favoritkaraktärer i Marvel överhuvudtaget) och hans plot line med Elektra vandrar vidare som en av seriens höjdpunkter. Iron Fist är... mindre intressant. Danny Rands eviga "I am the immortal Iron Fist!" blir tjatigt efter ett tag och han verkar som den klart svagaste av hjältarna när han inte använder sina krafter - vilket han gör väldigt inkonsekvent. Bäst är Jessicas kommentar på tidigare statement: "Which he will tell anyone who will listen..." Du tog orden ur mun på mig.

 

Skurkgalleriet, tidigare så bra, är inte heller något att hurra för. Tidigare starka karaktärer som varit genuint hotfulla och mystiska förminskas här till grälande småungar som man undrar hur de kunnat dra åt samma håll så länge som de gjort. Mest märks detta tyvärr hos en av mina favoritskurkar i serierna, Madame Gao, som gått från krutgumma och gangsterboss till halvvresig surkart.

 

Trots att jag inte är helt hemma med alla karaktärerna gör samtliga skådespelare bra insatser. Ingen slår dock Krysten Ritter i rollen som den försupna privatdeckaren Jessica Jones. Ritter är ett typexempel på att om du gör en roll till din egen så kommer också den komiska timingen sitta perfekt. Det finns betydligt mer namnkunniga skådespelare i ensemblen, inte allra minst Sigourney Weaver, men Ritter är ett snäpp ovanför dem alla.

 

Som sig bör med Netflix Marvel-serier är även The Defenders en snygg produktion, även om man gärna överdriver färgkodningen lite grann. Det är just det som är problemet med den här serien i allmänhet - det är antingen lite för mycket eller lite för lite. Personligen hade jag hellre sett att man hade väntat med den här serien tills nästa stora kronologiska händelse för Daredevil (om de inte gör den till säsong 3 blir jag djupt förgrymmad...) eftersom man då skulle kunna få The Defenders till en mycket mer känslomässig historia. Då hade man kanske också haft budget och intresse att göra en fullängdssäsong. The Defenders gör mycket bra, men faller på målsnöret i jämförelse med de andra Netflix-versionerna av Marvels hjältar... Okej, inte Iron Fist kanske.

 

Betyg: 3+ handtekniker (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 25 aug 22:45

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Charley Parlapanides/Vlas Parlapanides/Jeremy Slater (baserat på Tetsurou Arakis anime)

Medverkande: Nat WolffWillem DafoeLakeith Stanfield mfl.

Produktionsbolag: Lin Pictures/Vertigo Entertainment/Netflix

År: 2017

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1241317/

 

Light Turner har haft ett tufft år. Hans mor har gått bort i en bilolycka där föraren gick fri på grund av att han hade kontakter och i skolan är han långt ner på den sociala stegen. En dag hittar Light en bok med titeln "Death Note" på skolgården. När han öppnar boken får han kontakt med en demonliknande figur, Ryuk, som berättar för honom att vem han än skriver ner namnet på kommer dö. När det tillsynes galna förslaget faktiskt fungerar och Light inser att det inte är en dröm föds tanken på vad han kan göra med sina nyvunna krafter. Fast kan man spela Gud utan konsekvenser?

 

Death Note (2006) tillhör de bättre animeserierna jag sett de senaste tio åren eller så. Baserad på Tsugumi Obhas manga med samma namn lyckades serien ta upp komplexa teman i en absurd verklighet. Det är klart, fram mot slutet tappade den fokus och de efterföljande uppföljarna ska vi inte tala om. Med den här versionen är grundstoryn amerikaniserad för första gången och tja, det är vad man väntar sig.

 

Att trycka ihop närmre 900 minuters storytelling till en 101 minuter lång film är ett företag som är dömt att misslyckas. Trots det gör de tre manusförfattarna ett väldigt bra jobb med en till synes omöjlig uppgift. Därmed inte sagt att det skulle gjorts. Death Note var i sin originalform något långdragen och körde både ett och två varv för mycket. Här går det istället på tok för snabbt. Ett mellanting, en miniserie, hade varit en mycket bättre väg att gå. Som manuset är nu är det okej, men inte mer. Det finns även en och två stora logiska luckor som man inte lyckas fylla.

 

Då är regin bättre. Adam Wingard är rätt man för den här produktionen då han har en osviklig fingertoppskänsla för att få sina filmer att se sjukt coola ut utan att det slår över till kitsch. Han fortsätter även sin tradition med att göra action- och skräckrullarna med de bästa och mest oväntade soundtracken. Wingard går från klarhet till klarhet, men jag vette fanken om jag ens vill att han börjar jobba med mer budgettunga saker. Han har hittat sin nisch och när han gör den så bra bör han stanna där ett tag.

 

Skådespelarmässigt är Death Note en riktig blandning. Tyvärr lyckas inte de två huvudrollerna, Nat Wolff (Light) och Margaret Qualley som Lights medbrottsling/flickvän Mia, leverera något särskilt minnesvärt. De två som man istället bör hålla ögonen på är Lakeith Stanfield som den excentriske detektiven "L" och en riktig homerun när det gäller castingen av rösten till Ryuk - Willem Dafoe. Faktum är att jag alltid tänkte på Dafoe när jag såg animen, så jag undrar vilket som kom först i det här fallet: hönan eller demonen?

 

Death Note blandar och ger, men om inget annat kommer den säkert bli inkörsport till originalversionen för många. Ja, originalversionen är bättre, men det här är till syvende och sist inte oävet alls.

 

Betyg: 3+ äpplekäkande demoner av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 22 aug 21:15

 


 

Regi: Bill Watterson

Manus: Steven Sears & Bill Watterson

Medverkande: Nick ThuneKirsten VangsnessMeera Rohit Kumbhani mfl.

Produktionsbolag: Butter Stories/Dave Made An LLC/Foton Pictures

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4457344/

 

Annie kommer hem efter en affärsresa och hittar sin partner Dave fången i en labyrint av kartong han byggt över helgen. Ja, faktum är att Dave är vilse i sin egen skapelse som tycks ha fått eget liv. Efter att ha varnat alla vännerna som försöker hjälpa honom att inte gå in i den farliga skapelsen får Dave erfara att hans vänner mest tror att han fått ett nervöst sammanbrott och de tänker dra ut honom därifrån. Men Dave har rätt - labyrinten är mycket större på insidan är från utsidan och den tycks vara bebodd...

 

Ibland är det så enkelt att hitta en film man vet att man kommer gilla. Bara titeln och konceptet sålde mig direkt. Vem byggde inte fort och kojor när de var små? Jag hade åtminstone tre eller fyra skogskojor med kompisarna och regniga lördagar åkte kuddar och lakan fram förr eller senare. Poängen är att kojor, fort och labyrinter är stapelvaror från mångas barndom och vem ville inte att ens byggen faktiskt skulle bli stora nog att man kunde vandra omkring i dem?

 

Dave Made A Maze är på gott och ont en independentproduktion så det skriker om det. Fördelarna överväger definitivt nackdelarna, men som så ofta i indiefilm med fler än en handfull skådespelare är det väldigt varierat i talang. Tyvärr märks det som mest i rollen som får mest scentid, Meera Rohit Kumbhani i rollen som Annie. Kumbhani pendlar mellan att vara riktigt bra till att inte kunna få fram en känsla om så någon hade slagit henne i ansiktet. Överlag fungerar skådespelet okej, men är inget att skriva hem om.

 

Istället är det manuset som lyser. Det märks verkligen att Steven Sears & Bill Watterson älskar 1980-talets äventyrsfilmer och proppar sitt manus full med både subtila som icke-subtila filmiska citat från eran ifråga. Dialogen är rolig och flertalet scener fick mig att skratta högt. Framförallt har Sears & Watterson fångat den förkärlek för detaljrikedom som utmärker äventyrsfilm från 80-talet. Det finns alltid något på gång i varje bildruta och du lär inte bli uttråkad. Det enda som haltar lite i manuset är slutet som känns lite väl abrupt.

 

Dave Made A Maze är ett kärleksbrev till alla 80-talister med sin estetik hämtad från kitschiga barbarfilmer och rollspel. Givetvis är allt gjort i papp och specialeffekterna är enkla men ack så charmiga med en mix mellan stop motion och ytterst lite CG. Inte en perfekt film på något sätt, men en blivande indiekultrulle.

 

Betyg: 4 high fives av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se