Senaste inläggen

Av Ulf - Fredag 5 jan 18:45

 

Allas favoritångestserie Black Mirror kom med sex nya avsnitt under mellandagarna. Det här blir en lite annorlunda recension i och med att lite av seriens premiss är att det är avslutade avsnitt som endast löst hänger ihop (om ens alls) i tematik. Generellt kan jag dock säga att säsong 4 är den genomgående svagaste sviten hitintills, även om här finns guldkorn. Det är stora förväntningar som ska infrias och det är tyvärr inte alltid det lyckas. Nedan listar jag de sex avsnitten i stigande betygsordning. Tycker du annorlunda? Kommentera!

 

 

 

 

 

6. Metalhead

 

Säsong 4:s absolut svagaste avsnitt är också ett som hade stor potential. I ett postapokalyptiskt landskap jagas en av de få överlevande människorna av en "dog" - en slags vakthund med imponerande artificiell intelligens. Det är i princip hela handlingen. Vackert filmad i skarpt svartvitt, bra design och skådespel är Metalhead inte någon katastrof, men den är märkligt konventionell för att vara Black Mirror. Jag hade förväntat mig mer och framförallt hade jag kunnat undvara det riktigt påklistrade slutet.

 

 

5. Crocodile

 

En familjekvinna och högt ansedd arkitekt plågas av den dödsolycka hon var med att undanröja bevisen för när hon var yngre. När hon kontaktas av sin gamla pojkvän sätts saker i rörelse utom hennes kontroll när en intet ont anande försäkringsagent med en maskin som kan spela upp folks minnen korsar hennes väg.

 

Crocodile följer förvisso seriens tematik rätt väl, men lyckas aldrig riktigt lyfta. Det känns oftast som en urvattnad version av Minority Report (2002) som försöker hitta sin egen identitet. Å andra sidan är det heller aldrig ett ointressant avsnitt utan placerar sig rakt in i mittfåran utan större problem. Det håller helt enkelt inte riktigt den klass som jag är van vid med Black Mirror.

 

 

 

4. Arkangel

 

När Maries dotter Sara försvinner från en lekpark och hittas först efter enträget sökande bestämmer Maria sig för att operera in ett avancerat chip i dotterns hjärna. Chipet låter Marie se genom Saras ögon och hålla koll på henne var hon än befinner sig. Efter att Sara börjat uppvisa märkliga tendenser i och med chipets funktion att censurera allt som kan verka stötande stänger Marie av sin kontrollenhet. Men hur länge kan hon låta dottern få ha sitt privatliv ifred?

 

Nu snackar vi! Det är det här jag vill att Black Mirror ska vara. Det är samhällskritik med hjärtskärande känslor, vilket är seriens styrka. Regisserat av Jodie Foster (!) är Arkangel ett intressant avsnitt som tyvärr missar några ganska uppenbara saker att utforska vidare. Jag kan enkelt komma på flera alternativa slut som skulle göra avsnittet ännu mer emotionellt hårdslående, men Arkangel är fortfarande ett bra avsnitt.

 

 

 

3. Hang The DJ

 

Amy och Frank matchar i ett dejtingsystem som ger varje förhållande ett utgångsdatum. Efter att bara ha fått spendera tolv timmar med varandra skiljs de åt, uppenbarligen besvikna över att det inte blev mer. När de efter några förhållanden sedan blir hopparade igen verkar de ha hittat rätt. Eller har de?

 

Varje säsong av Black Mirror brukar ha minst ett avsnitt om romantiska förhållanden i teknikens tidsålder och den äran tillskrivs alltså i säsong 4 till Hang The DJ. Det är ett välspelat avsnitt med två huvudrollsinnehavare med mycket bra kemi mellan sig, men ett avsnitt av Black Mirror ska hålla ihop inom sin logiska kontext, vilket Hang The DJ har lite problem med. Jag ska inte avslöja för mycket eftersom det trots de logiska krumsprången är ett mycket bra avsnitt.

 

 

 

2. Black Museum

 

Nish är på semesterresa i den amerikanska södern när hon stannar på en ödslig mack för att ladda upp sin elbil. För att fördriva tiden besöker hon den enda attraktionen längs vägen, det så kallade Black Museum - ett kriminalhistoriskt museum i regi av den excentriske Rolo Haynes. Haynes berättar om de föremål han samlat på sig under sina år, men allt är inte som det verkar. Vad finns egentligen bakom det mystiska draperiet?

 

Black Museum är egentligen för omfångsrikt för sitt eget bästa. Tre till synes oberoende historier vävs dock tillsammans på ett mycket bra sätt mot slutet och för diggare av body horror finns här mycket att hämta. Här finns många, många idéer som hade varit värda ett avsnitt i sig själv, men som ett antologiavsnitt i en antologiserie fungerar ändå Black Museum mycket bra, om inte annat för den tillfredsställande upplösningen.

 

    

 

1. U.S.S Callister


Robert Daly är den briljanta hjärnan bakom ett avancerat VR-spel, men ses som besvärande på kontoret. Med sitt enorma intresse för en science fiction-serie från 60-talet tar dock Robert ut sina dagliga besvikelser på en VR-version av samma serie, där han är kapten över U.S.S Callister. Det är bara det att hans besättningsmedlemmar är genetiska kopior av hans arbetskamrater...

 

Kanske föga förvånande var det säsongens parodi/hyllning på Star Trek som tilltalade mig mest i den här omgången. U.S.S Callister lyckas på samma gång vara en kärleksfull hyllning till klassisk science fiction som den platsar perfekt in i Black Mirror-universumet. Det jag kanske gillar mest är att med lite tweaks hade det här kunnat vara ett avsnitt av just Star Trek. Känslan är perfekt fångad och även om man gärna driver det till sin spets fungerar det väldigt bra. Säsongens klart bästa avsnitt.

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 3 jan 17:27

 

 

Regi: James Franco

Manus: Scott Neustadter & Michael H. Weber (baserat på Greg Sesteros & Tom Bissells bok)

Medverkande: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Good Universe/New Line Cinema/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521126/

 

Greg Sesteros största dröm är att bli skådespelare, men han har problem att ta sig ur sitt skal till och med under sina skådespelarlektioner. Det problemet har inte en av hans kurskamrater, Tommy Wiseau. De två inleder en vänskap som tar dem till Hollywood där... det inte går så bra. Greg föreslår på skämt att de ska göra sin egen film istället, vilket Tommy tar på fullt allvar. Snart är de igång med inspelningen av vad som skulle komma bli århundradets kalkonfilm och som underhållit människor över hela världen, men kanske inte riktigt på det sätt som de tänkte sig.

 

Oh, hai guys! The Room är min generations stora kultfilm, alla kategorier. Min egen historia med filmen, och den utomjording som är Tommy Wiseau, började med en recension online som Tommy ville stämma recensenten för om han inte tog ner. Det var helt klart en film jag var tvungen att se! Och herrejävlar... The Room är en tripp utan dess like. Det är som någon observerat mänskligt beteende, men inte riktigt lyckats imitera det framför kameran. Det är en av de roligaste filmer jag sett och ett varmt minne är när jag såg Greg Sesteros föreläsning om inspelningen innan en screening på stor duk.

 

När det stod klart att det var James Franco som skulle regissera filmversionen av Greg Sesteros bok suckade jag mest. Franco kan, i sina bästa stunder, vara en kompetent skådespelare, men lika ofta verkar han främst välja "kompisprojekt" som bara blir gjorda för att han trots allt har lite erfarenhet i Hollywood. Sen började buzzen om filmen och ja, jag kan lugnt säga att det här är Francos bästa roll i karriären och ett djupt imponerande och kärleksfullt hantverk. Franco äger varje scen fullkomligt och imponerar även i regirollen. Ett exempel på detta är att man under eftertexterna kör scener från The Room sida vid sida med samma scener från The Disaster Artist. De är i det närmsta identiska. Den tid och det arbete som gått åt för att fånga Wiseaus galenskap är fantastisk.

 

Det är klart att jämförelserna går till Ed Wood (1994), men The Disaster Artist skildrar inte så mycket besvären att lyckas i Hollywood som besvären att göra en film till varje pris, kosta vad det kosta vill. Likheten ligger i den bakomliggande historien där Tommys vänskap med Greg påminner och Ed Woods vänskap med Bela Lugosi. The Disaster Artist är inte bara gag på gag utan har alltså också en djupt tragisk kärna. Tommy är en omöjlig karaktär att tycka om, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka synd om honom. Franco skildrar honom perfekt. Han har också bra draghjälp från sin bror, Dave Franco, i rollen som Greg. Dave blir vår guide in i galenskapen och till en dröm som han helst av allt skulle vilja tro på, men blir mer och mer tveksam till.

 

The Disaster Artist är förra årets roligaste film. Jag hade kramp i magen efter hälften av speltiden, men den lysande komiken fråntar inte någonting från storyns andra element. Om du inte sett The Room, gör det. Se sedan den här filmens totala kärleksförklaring till att inga drömmar är för stora även om du helt skulle sakna talang.

 

Betyg: 5 hi Marks av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 2 jan 10:58

 



Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig

Medverkande: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Entertainment 360/IAC Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4925292/

 

Christine "Lady Bird" McPherson vill helst av allt lämna tryggheten i Sacramento för att söka sig österut. College hägrar, men innan dess måste ett turbulent sista år på high school klaras av, med allt vad det innebär.

 

Det måste vara något kulturellt, tänkte jag när jag stängde av filmen. Efter att ha kollat allmän konsensus på Rotten Tomatoes och andra sajter tänkte jag att det måste vara något fel på mig. Sen kom jag på vad det var - alla de som hyllar Lady Bird som den bästa coming-of-age-rullen de senaste tio åren eller så arbetar inte på skola. Det är meningen att vi ska tycka att Lady Bird är charmig i alla sina pretentioner. Det är hon inte. Hon är otroligt jobbig och inte ens på ett intressant sätt.

 

Jag älskar coming-of-age-historier när de faktiskt är bra. Antingen måste de vara rosenskimrat nostalgiska, exempelvis som Wes Andersons Moonrise Kingdom (2012), eller brutalt ärliga och realistiska som Richard Linklaters Boyhood (2014). Med dessutom den lika fantastiska som populära Skam (2015 - 2017) i färskt minne står sig Lady Bird väldigt lätt.

 

Alla typiska tonårsriter beskrivs, men det blir aldrig något större drama av saken. Istället får vi följa en otrevlig, otacksam och pretentiös tonåring och hennes konflikt med hennes lika otrevliga mor. Det är vilket ansträngt förhållande till föräldragenerationen som helst om det inte vore för en sak - Lady Birds mor är precis lika illa som vad hon är. Det är nästan tragikomiskt att se en medelålders karaktär med så otroligt lite självinsikt.

 

Saoirse Ronan brukar vara en riktigt bra skådespelerska, men här är det sockervaddslätta materialet kvävande för hennes talang. Övriga i ensemblen sköter sig okej, men de har oftast inte jättemycket att jobba med. Om jag ska bedöma endast skådespelandet utan att ta hänsyn till filmens berättande (eller brist därpå) måste jag ändå säga att Laurie Metcalf gör bra ifrån sig i rollen som Lady Birds mor, Marion.

 

Jag skulle gärna sett att Lady Bird hade varit den där fantastiska coming-of-age-historien som alla sagt den är. Istället fick jag ett sötsliskigt (även i sina "mörka" stunder) tonårsdrama som känns så förbaskat förljuget att jag bara blir förbannad. Och den kommer ses av många, många människor som kommer tycka att "vad då? Den var ju söt!" Nej! Det finns hundratals liknande filmer som är skyhögt mycket bättre. Se någon av dem istället för den här skiten.

 

Betyg: 1 fågelskit av 5 möjliga

Av Ulf - 31 december 2017 14:08


2017

 

Bara titta på den där saken där uppe! Festil, Arial Black och tror den är så mycket större och tuffare än den egentligen är! Nåväl, 2017 var året då bloggen nästa kollapsade. Det har flera olika anledningar, men i huvudsak handlade det om brist på tid och hälsobesvär. Under hösten startade jag en ny heltidstjänst och när jag precis lyckats få rutiner gällande denna kraschar först jag (inte jätteallvarligt, men irriterande), sen min bäste vän och till sist min far. Allt inom loppet av tre veckor. Motivationen till att se något mer avancerat än Chuck Lorres samlade verk försvann och jag var ytterst nära att bara skita i Skitfinkultur en gång för alla. Sen hände två saker inom loppet av en vecka som fick mig att omvärdera den saken. Först hörde jag någon för mig helt okänd person på stan irriterat säga till sin vän att de borde litat på Skitfinkultur angående den filmen. Whoa! Folk inte bara läser utan värderar mina åsikter? Sen kom brevet.

 

Sent i oktober fick jag ett tjockt brev hemskickat till mig från en okänd avsändare. Det är så skräckfilmer brukar börja. Det visade sig till och med att ha med skräck att göra. Brevet kom från en förläggare som kontaktade mig i form av "en av landets ledande experter på Stephen King". Förvisso har jag ett informellt projekt här på bloggen angående King, men en av landets ledande experter? Jo, han hade hört mig snabbanalysera några av Kings böcker i en paneldebatt jag deltog i, letat upp bloggen och läst mina texter om just King. Nu hade han en egen bok på gång där han av olika anledningar (som jag inte kan avslöja av sekretesskäl) ville ha med någon i proceduren som kunde sin King utan och innan. När jag tittade på kuvertet en gång till var det inte mitt eget namn där stod skrivet utan "Skitfinkultur".

 

Bloggen har alltså fortfarande ett syfte. Den läses av folk som filmtips, vilket var grundidén för snart tio år sedan, och den ger mig jobb med projekt som jag aldrig kunnat nosa upp själv. Nu kör vi in i 2018 med ambitionen att göra det bästa av min tid, min ork och mitt filmtittande. Häng med!

Av Ulf - 28 december 2017 22:45

 


Regi: Martin McDonagh

Manus: Martin McDonagh

Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Blueprint Pictures

År: 2017

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5027774/

 

Efter att sju månader har gått utan ett spår efter hennes dotters mördare beslutar sig Mildred Hayes för att ta saken i egna händer. Hon hyr helt sonika tre stora annonsplakat där hon ställer frågan varför stadens polis inte har gripit någon i fallet? Mildred håller polischefen William Willoughby som yttersta ansvarig, men vad hon inte räknat med är det lilla samhällets nästa extrema lojalitet mot samme man.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri seglade upp från till synes ingenstans för några månader sedan som en tung kandidat till nästa års prisceremonier. Den tungvrickande titeln till trots var jag också väldigt spänd på historien då Frances McDormand och Woody Harrelson har huvudrollerna. Jag blev inte besviken. Three Billboards är en av årets bästa filmer.

 

Frances McDormand stjäl showen totalt i den kvinnliga huvudrollen och är min favorit hitintills till Oscarn för den katergorin nästa år. McDormand visar upp en sådan djup förståelese för sin karaktär att hon är trovärdig in i minsta detalj. På ett ganska för henne typiskt vis pendlar hon mellan djupaste allvar och komik så svart och off-beat att få andra skådespelerskor skulle klarat av det. Hon har dock två mycket bra parhästar i Woody Harrelson och i synnerhet Sam Rockwell. Rockwells karaktär har verkligen en imponerande utveckling under filmens 115 minuter och han gör rollen mycket bra.

 

Martin McDonagh har inte gjort många filmer sedan sitt genombrott med den Oscarsvinnande kortfilmen Six Shooter (2004), men de filmer han nu gör är alltid sevärda. McDonagh har, liksom McDormand, gjort den svarta komiken till sitt kännetecken och hans manus är både djupt rörande och samtidigt på sina ställen väldigt roligt. Det är hela tiden ett skratt som fastnar lite i halsen när man betänker varför karaktärerna, i synnerhet Mildred, agerar som de gör, men det är också fruktansvärt underhållande.

 

Three Billboards är en total knockout som kommer beröra dig på många olika plan. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är så plågsamt närgånget det kan bli och en berättarstruktur som vågar utmana gängse konventioner om hur ett drama ska berättas på film lyfter den till nya höjder. En av 2017 års riktigt höjdare. Se den.

 

Betyg: 5 skrevsparkar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2017 12:19


Författare: Mark Frost

År: 2017 (ingen svensk utgåva än)

Sidor: 145

Förlag: Flatiron Books

ISBN: 978-1-5098-0204-3

 

Inför tredje säsongen av Twin Peaks släppte Mark Frost den i min mening underväldigande The Secret History Of Twin Peaks (2017). Efter att ha följt säsongens utveckling väldigt noga var jag väldigt taggad över boken eftersom den länge, länge inte hade "history" i titeln utan "lives". Den skulle handla om vad som hade hänt under de 25 år sedan vi senast såg karaktärerna. Så blev det inte. Istället fick vi ett tämligen förvirrat narrativ om Project Blue Book och Douglas Milford. Efter tredje säsongen var klar visade det sig dessutom att det i mångt om mycket mest var fluff i Frosts bok. Nej, istället var det den här boken jag ville ha.

 

The Final Dossier handlar först och främst om seriens karaktärer sedda ur agent Tamara Prestons ögon. Formen är den av en undersökningsroman, i stil med föregående bok, men Tamara fungerar som en mycket mer sympatisk berättare än sin föregångare. Ändå är jag lite besviken. Frosts förra bok vägde in på cirka 350 sidor. I uppföljaren får vi nöja oss med 145 bladvändningar. Det gör att boken känns lite som en eftertanke mer än något annat. Därmed inte sagt att här inte finns kapitel och karaktärsöden som berör.

 

Jag tänker främst på kapitlet om Coopers kärleksintresse Annie Blackburn vars levnadsöde äntligen får en rejäl beskrivning. Vi får också ett hjärtskärande svar på Coopers fråga "How's Annie?" från säsongsavslutningen för drygt 25 år sedan. Utöver Annies kapitel finns här också mer eller mindre tydliga svar på vad som faktiskt hände Audrey Horne efter bankexplosionen i tidigare nämnda avsnitt och hur hennes liv utvecklade sig. Det är något som fansen efterfrågat och jag måste säga att jag är nöjd med den förklaring och utveckling som ges. Även andra lösa trådar får sin upplösning/förklaring, exempelvis situationen mellan familjen Horne och familjen Hayward.

 

Tyvärr känns The Final Dossier som något av ett hastverk. Det finns många ställen där mer djuplodande karaktärsanalys hade varit önskvärd och framförallt eftersöker jag fler karaktärsberättelser överhuvudtaget. Med bokens öppna slut (fattas bara annat!) är jag dock tveksam om detta är det sista material vi kommer få från seriens skapare. Det är helt klart en bok för fansen som du bör ha i din bokhylla om du gillar Twin Peaks. Som bok betraktat är den dock lite skakig här och där.

 

Betyg: 3 karaktärsmord av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2017 15:44

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & Joss Whedon

Medverkande: Ben Affleck, Gal Gadot, Henry Cavill mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0974015/

 

Efter Supermans död står jorden vidöppen för attacker från allsköns intergalaktiskt slödder. När Steppenwolf, en av Darkseids löjtnanter, samlar tre legendariska artefakter för att kväsa planetens hjältar (och planeten självt) måste Bruce Wayne samla de metamänniskor hans efterforskningar har identifierat för att stå emot anstormningen.

 

Som bekant tog det DC ett bra tag att hitta fotfästet med sitt filmuniversum. Jag hoppas att man nu kan börja tala om en skarp linje före Wonder Woman (2017) och efter. Justice League är nämligen ytterligare en lyckad installation i DC-sagan, även om den inte är i klass med just Wonder Woman eller för den sakens skull Marvels team-up-filmer.

 

Det som känns förhållandevis fräscht i Justice League är berättartempot. Filmen visar att vi inte behöver närmre tre timmar långa superhjälteepos för att få allt att gå ihop. Sant, ibland kan det gå lite för snabbt, men det är ändå uppfriskande att se en superhjältefilm där vi inte måste ha reda på precis allt om karaktärerna. Nykomlingarna, The Flash, Aquaman och Cyborg, presenteras relativt kort och koncist utan att hela deras levnadshistoria ska beröras. Jag gillar också vad de gjort med deras karaktärer i stort.

 

Justice Leagues version av The Flash är en mycket änglsig och ung Barry Allen som fungerar som filmens comic relief. Det är ett verkligt lyckodrag då många av DC:s tidigare filmer har varit så seriöst tagna att de blivit parodier på sig själva. Ezra Miller gör en riktigt bra roll som honom och fungerar lite som en everyman för tittaren. Dessutom är Jason Momoa som klippt och skuren för Aquaman - en karaktär som oftare än inte nuförtiden skämtas bort.

 

Lika bra är det tyvärr inte bland de återvändande hjältarna. Henry Cavill är fortfarande den träigaste Superman som skådats (åh nej, världens sämst bevarade hemlighet att han inte var död!) och Ben Affleck är sisådär som Batman/Bruce Wayne. Däremot är Gal Gadot fortfarande en uppenbarelse varje gång hon är med i en scen som Wonder Woman.

 

Även om manuset ibland kan verka lite tunt känns det som DC gör rätt här. De använder Justice League till att bygga upp till en större konfrontation mellan de utomjordiska skurkarna och jordens hjältar istället för, som Marvel brukar göra, låta konflikten ha sin gång och sen spendera några år med att berätta allt om alla sidokaraktärer i solofilmer. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Marvels sätt att arbeta, men det var dags att DC hittade sin egen twist på det hela.

 

Actionsekvenserna är en blandad kompott. Å ena sidan har de aldrig samma tyngd som de hos ärkekonkurrenten, men å andra sidan känner jag att Justice League arbetar mycket mer som ett team än vad Avengers gör. Med lite arbete börjar DC närma sig Marvel även här.

 

Sammanfattningsvis är Justice League absolut ett steg i rätt riktning. Den är inte riktigt i klass med Marvels team-ups, men som ren och skär underhållning blev jag mycket positivt överraskad. Bygg nu vidare på det här, DC, och bli en konkurrent till Marvel på vita duken på riktigt!

 

Betyg: 3+ men vi behöver alltid mer Gal Gadot av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 19 december 2017 20:09


TV-året 2017 Del 2  

 

I gårdagens inlägg listade jag snabbt de fem serier som innehar plats 10 - 6 under mitt tv-år 2017. Idag är det således dags för plats 5 - 1. Överlag har det varit ett bättre tv- än filmår och tv-serien har stärkt sina aktier som det i nuläget mest intressanta bildtekniska berättarmediet. Jag hade ytterligare fem serier på listan innan jag bantade ner den och funderade på att köra plats 15 - 11 också. Det här får dock duga för 2017 års tv-säsong. Under 2018 kommer jag lägga viss fokus på just tv-serier i större utsträckning än jag tidigare gjort. It truly is the golden age of television och den ser inte ut att direkt sakta ner.

 

 

 

 

5. Grotescos sju underverk

 

Det är kanske lite fusk att lista en serie som inte ens är slut än, men Grotesco-gängets senaste säsong är troligen det roligaste jag sett i år. Socialt patos, bitvis fruktansvärt mörk humor och manus att dö för. Grotesco befäster återigen att de är den enda nu verksamma komikergruppen i Sverige värd namnet. Bilden ovan är från mitt favoritavsnitt hitintills. Jag såg om det direkt efter jag sett det första gången. Så briljanta är Grotesco.

 

 

 

4. Star Trek: Discovery

 

En total nytändning för min favoritfranchise som utspelar sig i rymden. Star Trek: Discovery gör vad Abrams inte lyckades med. Den uppdaterar materialet för 2010-talet, men bibehåller den humanism och utforskaranda som de äldre serierna hade. Visst, ibland är den anakronistisk, men säg den serie med över 700 avsnitt att förhålla sig till som lyckas hålla ihop allt perfekt i kontinuiteten. För alla trekkies, trekkers och sci-fi-fans är Star Trek: Discovery en fantastisk serie.

 

 

 

3. Mr. Mercedes

 

Stephen King och tv brukar tyvärr inte vara en lyckad kombination. Förutom en handfull okej miniserier från tidigt 90-tal har skräckmästarens adaptioner i tv-format varit ganska lama och saknat den udd som Kings källmaterial har. Mr. Mercedes är utan att tveka den bästa tv-serie som baserats på någon av Kings böcker. Den överglänser boken med råge och med en fantastisk Brendan Gleeson i huvudrollen är det här en djupt obehaglig, välskriven och spännande serie. Se!

 

 

 

2. Mindhunter

 

Förutom titeln, som för tankarna till 80-talets actionserier, är Mindhunter en annan djupt obehaglig och störande serie som alla med intresse för psykologi och true crime bör se. Väldigt välspelade och välskriven och gör inte seriemördarna till "popstjärnor" som så många liknande serier gör. En tung realistisk känsla av en avgrund som öppnas bakom en präglar avsnitten och om du inte svettas lite under de många förhörsscenerna är det dags att kolla pulsen.

 

 

 

1. Twin Peaks: The Return

 

Hur kunde det vara något annat? När David Lynch och Mark Frost återvände till sin skapelse drygt 25 år efter förra installationen lyckades de återigen göra en tv-serie som omdefinierar hur tv-mediet berättar. Stundom provocerande långsam och inte alls vad fansen trodde det skulle vara, vilket i min mening är fullständigt lysande. Inte för alla dock. Om du inte vill bli utmanad av din underhållning bör du hålla dig ifrån Twin Peaks: The Return. För mig var det här den enda gången som jag genuint grät av lycka över en tv-serie under 2017. Det blir inte mycket större än så.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se