Senaste inläggen

Av Ulf - 24 november 2021 14:26

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Thomasin McKenzie, Anya Taylor-Joy, Matt Smith mfl.

Produktionsbolag: Complete Fiction/Film4/Working Title Films mfl.

År: 2021

Längd: 116 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9639470/

 

Ellies dröm om att studera mode i London besannas, men hennes studenthem är inte riktigt vad hon föreställt sig. Istället hittar hon ett rum att hyra och Ellie kan äntligen börja fokusera på sina studier - om det inte vore för den återkommande dröm hon har där hon nattetid är en passiv passagerare i den aspirerande sångerskan Sandys liv i 1960-talets London. Från vad som från början är en rolig distraktion utvecklas Sandys historia till något mycket mörkare och frågan är om Ellie ens har riktigt grepp om sin egen verklighet längre?

 

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Satoshi Kon, en av mina favoritregissörer inom animefacket som lämnade oss alldeles för tidigt. Efter att ha sett Last Night In Soho har jag lite känslan av att ha sett en bortglömd film från just Kon. Den är inte lika genomarbetad som animemästarens verk, men känslan finns absolut här. Det är dubbla identiteter, unga kvinnor i trubbel med mental hälsa och en yttre värld vars mörker de inte riktigt passar in i. Edgar Wright har länge varit en av mina favoritregissörer från England och här visar han återigen varför. Last Night In Soho är en genreblandning som heter duga med allt ifrån coming-of-age-drama till rena skräckelement. Och det funkar väldigt bra.

 

Framförallt är det de två kvinnliga huvudrollernas förtjänst. Både Anya Taylor-Joy (Sandy) och i synnerhet Thomasin McKenzie (Ellie) gör riktigt bra roller och där Taylor-Joy redan är en stjärna är McKenzie inte långt efter. Om hennes fina bana med roller håller kan hon mycket väl bli nästa stora kvinnliga skådis. Även Matt Smith gör en bra och väldigt okarakteristisk roll fjärran ifrån blå telefonkiosker.

 

Fint skådespel till trots skulle den här filmen falla ihop som ett korthus utan sitt välskrivna manus. Det är också här jag har vissa invändningar gällande tempo och avslutning. De första 20 minuterna är något för långsamma, om än karaktärsbyggande och den avslutande kvarten blir lite för mycket, lite för snabbt. Historien som helhet håller dock ihop väl och Last Night In Soho är ytterligare ett exempel på att Wrights fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och bildspråk är något utöver det vanliga.

 

Betyg: 4 mode-mord-coming-of-age-drama-skräckfilmer av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2021 18:45

 

När de två andra gökarna är borta (det är säkert Lindas fel!) plockar Gustaf och Ulf in Fredrik från Skräckfilmspodden och snackar Tank Girl. Vad passar liksom bättre än tre snart medelålders män för att prata om en feministikon? Alla är dock förvånade över hur väl den här extremt utskällda rullen håller. Ulf har världens sämsta ljud (nästa vecka blir det en fin, dansk, mikrofon. De kan, danskarna!) men låter sig inte hållas när det vankas kängrugenitalier. Gustafs tur med filmerna vi drar diskuteras och han får en varning ifrån en bekymrad allmänhet! Socialstyrelsen informerar! Fredrik, mannen med skrattet, låser sig vid kängruhumpande, men vi tycker om honom ändå! Nästa vecka blir det musikal! Det ni!

 

 

 

 

Av Ulf - 20 november 2021 11:34

 

Regi: & Wayne Yip

Manus:

Medverkande: Rosamund Pike, Josha Stradowski, Barney Harris mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios & Sony Pictures Television

År: 2021

Längd: 180 min (3 x 60)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7462410/

 

I ganska exakt 25 år har jag väntat på en adaption av Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time. Böckerna följde mig genom tonåren, upp till den sista släpptes 2013, flera år efter Jordans död. Det är min favoritfantasyberättelse någonsin och just nu håller jag på att läsa de 14 böckerna en sjätte gång rakt igenom. Det är med andra ord en serie jag kan utan och innan och har byggt upp egna bilder av miljöer, karaktärer och händelser som inte kommer gå att ruckas på.

 

Det är också ansett som en ofilmbar boksvit. Skalan, antalet karaktärer och den extremt rika mytologin har länge setts som mer eller mindre omöjlig att fånga på film eller tv på ett rättvist sätt. Det är ett persongalleri som slår exempelvis Game Of Thrones-böckerna med hundratals fler namngivna karaktärer. Hur kondenserar man detta till en tv-serie? Med varierande resultat verkar det som.

 

Berättelsen om Drakens återkomst tar sitt avstamp i att Moiraine Damodred, en magikunnig kvinna vid den uråldriga Aes Sedai-ordern, anländer till en liten by i landområdet Two Rivers. Hon letar efter Draken återfödd - reinkarnationen av Lews Therin Telamon, mannen som orsakade världens fall och vars handlingar för evigt besudlade den manliga sidan av magianvändande. Män som använder magi, få som de är, kommer förr eller senare bli galna och bli en fara inte bara för sig själva utan världen i stort. Moiraine har kommit fram till att det är en av fem ungdomar i Two Rivers som är Telamon reinkarnerad. Innan hon hinner undersöka saken vidare attackeras byn av mörkrets horder och de tvingas fly mot Tar Valon, där Moiraines Aes Sedai-systrar förhoppningsvis kan hjälpa dem.

 

Öppningen av The Wheel Of Time tillhör mina favoritdelar av hela serien och det är i det närmsta tragiskt att se hur förenklad den blivit i tv-adaptionen. Hela prologen om Lews Therin Telamon utelämnas och det är väsentlig världsbyggande information såväl som en viktig inblick i hur galen en magianvändande man faktiskt blir. Allt detta får vi berättat om med två meningar. Likaså är årstiden helt fel. Det kanske låter som nitpicking, men det finns en genomgående känsla av hopplöshet i bokens inledande kapitel i och med att vintern aldrig vill släppa. De boende i Two Rivers riskerar svält om den onaturliga årstiden inte släpper snart och i skogarna ylar vargarna. Det är förlorad stämning även detta.

 

Mycket har sagt på diverse ljusskygga delar av nätet om att castingen av karaktärerna är för "diversifierad", för att använda ett politiskt korrekt ord. Den och den karaktären ska inte se ut så och så eftersom Jordan beskrev dem annorlunda. Jag har ingen större åsikt om den saken annat än att jag kan tycka det är lite smålöjligt från båda håll. Jordans värld innehåller en mängd karaktärer av alla möjliga färger, former, etnisk härkomst och så vidare, men jag har lite svårt att se den extrema uppblandningen som finns i ett en avkrok som Two Rivers i tv-versionen. Samtidigt, vem bryr sig? Har det bäring på storyn? Nej, den ende karaktären de inte "fick" ändra på för storyanledningar är Rand al'Thor (Josha Stradowski) och hans röda hår. Hans hårfärg har (faktiskt!) betydelse för berättelsen och inte bara i förbifarten.

 

Mer intressant är hur de sköter sig i respektive roller. Överlag skulle jag säga att de klarar sig mycket bra. Rosamund Pike (Moiraine) är den klart namnkunnigaste av skådespelarna och har precis rätt anslag och även Marcus Rutherford (Perrin) sköter sig bra. Den som dock äger alla scener han är med i är Barney Harris som Mat Cauthon. Manusförfattarna har valt att spela upp Mats småkriminella beteende och det gör honom redan i de inledande avsnitten till den karaktär han sedermera kommer bli under böckernas gång. Där har vi en snabbutveckling som fungerade! Tyvärr har Harris redan flaggat för att han inte kommer återvända till rollen för nästa säsong. Det är djupt olyckligt då han verkligen hittat rätt med karaktären.

 

Medan det inte finns någon som är direkt dålig är det helt klart de två kvinnliga karaktärerna från Two Rivers, Egwene al'Vere (Madeleine Madden) och Nynaeve al'Meara (Zöe Robbins), som fått den mest styvmoderliga behandlingen av manusförfattarna. De är helt enkelt inte alls lika intressanta som i böckerna än så länge. Jag gillar dock att de har gett Egwene och Rand mer kemi än i böckerna redan från början. Däremot finns det andra, märkliga, val gällande berättarperspektivet. Jag har redan varit inne på att första avsnittet går på tok för fort. Det borde varit två avsnitt eller kanske till och med två och ett halvt. Karaktärer och händelser som får stor betydelse längre fram sopas under mattan eller presenteras inte alls. Samtidigt har man lagt till karaktärer som inte spelar någon roll i det stora hela och som helt enkelt kunnat klippas bort. 

 

Det är det som är problemet med The Wheel Of Times första tre avsnitt. Efter det alldeles för hastiga pilotavsnittet tar sig storyn och hittar ett mer rimligt tempo i avsnitt två och tre. Första intrycket är dock bestående och om jag inte hade varit ett så stort fan av böckerna undrar jag om jag ens skulle sett vidare efter piloten. Man har gjort sig själv en stor otjänst med pilotavsnittets klumpiga hantering av det mesta som gör serien till ett så uppslukande fenomen. Med de efterföljande avsnitten har man påbörjat stegen mot återhämtning och jag ser framåt med viss tillförsikt trots allt. Det är dock helt klart att de hade kunnat göra det här bättre.

 

Betyg: 3+ men trollockerna ser coola ut iaf! av 5 möjliga

Av Ulf - 17 november 2021 19:30

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Simu Liu, Awkwafina, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Fox Studios Australia

År: 2021

Längd: 132 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9376612/

 

Notoriske underachievern Shaun tvingas avslöja för sin bästa vän Katy att han egentligen är någon helt annan än han utgett sig. Det blir startskottet för deras livs äventyr. Shaun, eller Shang-Chi som han egentligen heter, är son till ledaren för brottssyndikatet De tio ringarna - en urgammal orden som i tusen år styrt regeringar och världshändelser från skuggorna. Nu måste Shang-Chi och Katy åka till Kina för att rädda den förres syster och kanske, bara kanske, finna deras mor fortfarande i livet. Men farsgubben är inte den som glömmer ett svek...

 

I och med pandemin har min tradition att se alla MCU-filmer på bio kommit av sig. När filmerna nu dessutom kommer på Disney+ tämligen omgående efter biopremiär är det kanske en tradition som jag kommer låta gå hädan. Jag måste nämligen berömma streamingjättens kvalitet när det kommer till bild och ljud, som i min mening inte har någon konkurrent i dagens läge.

 

Nåja, det var ju en film här med! Shang-Chi är den första filmen i MCU:s Phase 4. Ja, jag vet att tekniskt sett är Black Widow (2021) är först, men i och med den filmens placering i tidslinjen vette fanken om jag skulle kalla den Phase 4. Det är hur som helst i Shang-Chi som den nya övergripande handlingen tar vid. Det är för tidigt att sia om denna än (även om jag som serienörd vet vart vi är på väg), men som öppningsfilm funkar det här väldigt bra. Framförallt är det manusets förtjänst.

 

Cretton, Callaham och Lanham har skrivit ett manus som förvisso är ett klassiskt matinéäventyr, men samtidigt är det inte svartvitt. Ondingarna är inte genomonda och de goda har sina hangups med. Manuset gör även fina ansatser till att förankra sig stadigt i MCU utan att det känns krystat. Alluderingar till Infinity Saga, gästspel från andra filmer i universumet och en Ben Kingsley som äntligen får upprättelse för sin utskällda roll som "The Mandarin" i en rolig biroll. Han har dessutom hår. Bara en sådan sak. När såg ni Kingsley med hår senast? Eller någonsin?

 

Fightingen är snyggt koreograferad och baserar sig föga förvånande på kinesiska kampsporter som wushu och wing chun uppblandat med en del wire fu. Jag brukar vara smått allergisk till ett överanvänande av vajrar i mina kampsportsscener, men i och med att detta är satt i en värld med monster och magi stör det mig inte lika mycket här. Resultatet blir lika delar Jackie Chan som Jet Li och balansen bibehålls väl.

 

Det enda som jag är lite frågande till är huvudrollsinnehavaren. Simu Liu gör absolut inte bort sig, men han har inte den där omedelbara självklarheten i rollen som exempelvis Tom Holland har som Spider-Man eller Chadwick Boseman hade som Black Panther. Han växer förhoppningsvis in i rollen allteftersom Phase 4 fortsätter. Utöver detta fungerar Shang-Chi alltså väldigt väl. Det är inte den bästa Marvelfilm jag sett, men den har det ofördelaktiga läget att börja bygga något nytt från grunden som kommer genomsyra Marvels produktioner under några år. Good show.

 

Betyg: 4 Eagles-texter av 5 möjliga

Av Ulf - 15 november 2021 19:00

 

Vad är väl en matador utan sin tjur? Det är frågan som Linda ställer till Matti, alias Gomer Pyle. Hon är för övrigt så pass trevlig i det här avsnittet att Matti anar oråd. Ulf är och filmfestivalar sig, men hans ande ligger tung som dieselrök även över veckans produktion, inte minst för sin tolkning av finska Linda för något avsnitt sedan. Annars pratar vi mycket om fiffi i veckans avsnitt, eller? Vi konstaterar att australiensisk barnuppfostran är hardcore och passar på att stöta oss med landet down under. Varför bryta en vinnande tradition? Gustaf är en huvudrollsinnehavare i Mattis liv (det börjar verka kärlek, banne mig?) och Linda får en kombinerad kräkattack, psykbryt och kanske lite pirr i privata delar av ett bokomslag. We all come from a land down under!

 

 

Av Ulf - 13 november 2021 10:30

 


Regi:

Manus: /Jon Spaihts/Eric Roth (efter Frank Herberts roman)

Medverkande: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertainment/Villeneuve Films

År: 2021

Längd: 155 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1160419/

 

Ökenplaneten Arrakis är den enda kända källan till "spice" - ett ämne som krävs för att kunna navigera mellan stjärnorna. Under decennier har planeten kontrollerats av det brutala huset Harkonnen, men när kejsaren beslutar sig för att överlämna kontrollen till huset Atreides uppstår genast konflikt. I centrum för konflikten står Paul Atreides, en ung arvtagare till sitt hus som verkar ha en mycket större roll att spela än någon kunnat ana.

 

Jag har ett komplicerat förhållande till Dune. Som science fiction-älskare förväntas jag att se Frank Herberts verk som en centralpelare i genren eller något, men berättelsen har aldrig fångat mig. Den lyckas vara för simplistisk (the chosen one) och för komplicerad (alla intriger) på samma gång. Som alla redan vet är David Lynch min favoritregissör genom alla tider och hans version av historien blev så pass slaktad av studion att Lynch valt att ta bort sitt namn ifrån den. Det är en ständig sore spot för honom och han är känd för att avsluta de intervjuer han så sällan ger om någon nämner Dune.

 

Av Ulf - 8 november 2021 19:48

 

(Innan galenskaperna drar igång så vill jag bara meddela att Film till fikat är nominerade till årets film- och tv-podd via Guldpodden. Det är skitkul bara det! Det som vore ännu roligare är om ni vill gå in på sidan och rösta! Tack för alla röster både till nomineringen och eventuella framtida sådana! Det värmer!)


Den här veckan bor alla i lådor! Förutom Linda, som är ute och lurar folk att hon är 19 år. Gustaf kan ha knäckt Lindas föryngringsprocess, men det är inget vi talar högt om! I brist på fägring ifrån Göteborg återvänder finske Ulf för att föra Lindas talan... dåligt. Den här veckan är han dock fruktansvärt irriterad. Varför det? Det får ni hänga kvar till slutet av avsnittet för att höra! Matti vill ha en liten, söt och självmedveten potatis som husdjur (eller till mos?) och vi kan även meddela att han nu även stött sig med Balkan. Då är det alltså "persona non grata" som ska in på lordätt 3. Viktigast att poängtera är dock att ingen av veckans medverkande har gått konstskola! Detta kan ej understrykas nog! Det kan vara därför vi är som vi är. Eller att vi har kvar det lilla vett och sans som vi har. Juryn överlägger fortfarande.

 

 

Av Ulf - 6 november 2021 11:30

 


FFF 2021 Dag 7: Den japanske illusionisten

 

När jag var i gymnasieåldern var det inte direkt gott om animerade filmer och serier från Japan som nådde hit. Därför slukade jag allt jag fick tag i när väl tillfälle gavs. Det mesta var saker som inte åldrats med stil direkt, men när jag och en god vän slog våra studiebidrag ihop och köpte en samling av allsköns titlar tillsammans fanns det både ett och annat guldkorn. Filmen som gjorde mest intryck på mig var utan tvekan Perfect Blue (1997) - en historia om identitet, bruten kronologi och verklighetsuppfattning. Det var som att upptäcka att David Lynch hade en japansk bror. Regissörens namn var Satoshi Kon och jag såg allt han gav ut. Kon hade dock ingen lång karriär utan dog, 46 år ung, i cancer. Festivalens avslutningskväll var tillägnad hans livsverk med dokumentären Satoshi Kon: The Illusionist (2021) och hans sista fullbordade film, Paprika (2006).

 

 

Pascal-Alex Vincent guidar oss genom Satoshi Kons liv som tecknare, animatör och regissör. Från Kons början, tungt influerad av Katsuhiro Otomos mangaklassiker Akira (1982) till att föra in sin egen livsfilosofi i sina verk får vi en gedigen genomgång av hans arbete.

 

Problemet med den här typen av dokumentärer är att de oftast blir "fluff pieces", alltså överdrivet hyllande av personen vars liv de ska skildra. Det är framförallt en tråkig sanning när det gäller amerikanska dokumentärer som fokuserar på auteurdyrkan, men Pascal-Alex Vincent lyckas här hitta en fungerande balans. Med tillgång till de flesta av Kons medarbetare målas en bild av en komplex individ som var lika delar geni som riktigt jobbig att samarbeta med. Det är här dokumentären fallerar lite för mig. Kons negativa sidor berörs absolut, men det finns ingen vidare analys om varför han agerade som han gjorde. Känslan blir lite av folk som kände honom som berättar lägereldshistorier. För den som vill ha en snabborientering i vad Kon gjorde funkar dokumentären bra, men för mig blir den lite för tillrättlagd, trots Vincents ansatser, för att få högre betyg än 3 illusionister av 5 möjliga.

 

Innan avslutningsfilmen var det dags för prisutdelning i klasserna Lund Fantastic Special Award och Mélièsen för bästa kortfilm. Juryn beslutade sig för att ge kortfilmspriset till den franska The Seine's Tears och långfilmspriset till norska hybriddokumentären Code Name: Nagasaki (2021). Jag håller absolut med om valet för långfilm, men kortfilmsvalet lämnade mig tyvärr tämligen oberörd när jag såg den i och med att jag kände att jag inte fick tillräcklig kontext. Nåväl, det är något som är värt att undersöka vidare!

 

 

 

När tre forskare på ett center för psykologisk forskning blir av med sin banbrytande maskin, den så kallade D.C Mini:n, utbryter smärre panik. Maskinen används nämligen för att terapeuter ska kunna gå in i folks drömmar för att på så sätt hjälpa dem bearbeta trauman. Med bara halvfärdiga säkerhetsprotokoll finns det dock inget som förhindrar tjuven att gå in i vems drömmar som helst. Nu är det upp till forskarna, och inte minst ett av deras dröm-jag, Paprika, att hitta maskinen innan något katastrofalt inträffar.

 

Om ovanstående premiss låter bekant finns det en anledning. Detta är filmen som Christopher Nolan började göra en live action-remake på och som slutade med att han gav ut Inception (2010). Precis som sin amerikanska efterlaga är Paprika verkligen en dröm i en dröm i ännu en dröm. Du bör helt enkelt vara utvilad när du ser den här filmen för att hänga med i alla svängarna. Samtidigt visar den på Satoshi Kons storhet att kunna ta en tämligen komplicerad film och göra den så pass lättförstådd att den går att se på flera olika nivåer. Du kan se den här filmen endast som en äventyrsfilm, men du kan också grotta ner dig i saker som att definiera tid och existens. Likt många av de bästa filmerna är det du som tittare som väljer nivå av engagemang och jag lovar att ju mer du ger desto mer kommer du också få.

 

Animationen är, som alltid när det gäller Kon, superb och alltifrån designval till soundtrack är spot on. Att gå in och beskriva Paprika mer ingående vore att göra den en otjänst. Det är en tripp du bör uppleva oförberedd om du inte sett den sedan tidigare. Om du sett den, se den igen. Jag har säkert sett den tio gånger vid det här laget och upptäcker fortfarande nya saker i den. Perfect Blue är och förblir min favoritfilm av Kon, men Paprika ligger inte långt efter. 5 drömmar i en dröm i en dröm av 5 möjliga.

 

Och där slutar min bevakning av Lund Fantastisk Filmfestival 2021. Det har som vanligt varit fantstiskt kul och något jag hoppas på att göra minst tio år till. När pandemin verkligen släpper taget om världen kan vi se fram emot fler fysiska visningar och jag är minst sagt spänd på den vision som festivalgeneral Anders E. Larsson lagt fram om att festivalen ska vara mer närvarande under året. Som alltid, väl mött i biomörkret.


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards