Senaste inläggen

Av Ulf - Fredag 9 aug 19:29

 


“Wanting to know things and do things is what the human race is all about. Exploration, Gwendy! Both the disease and the cure!”

 

Författare: Stephen King & Richard Chizmar

År: 2017 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 165

Förlag: Hodder & Stoughton

ISBN: 978-1-473-69165-0

 

Castle Rock, 1974. Tolvåriga Gwendy Peterson är fast besluten att tappa i vikt under sommarlovet och springer därför upp och ner för de så kallade "Suicide Stairs" så ofta hon kan. En dag väntar en mystisk man på henne uppe på krönet. Han säger att han haft ögonen på Gwendy och att han vill ge henne en present. Mot bättre vetande tar Gwendy emot en vacker låda med ett antal knappar på... och hennes liv förändras för alltid.

 

Jisses! Bra saker kommer ibland i små förpackningar, som mitt försvenskande av det anglosaxiska ordstävet brukar säga, och Gwendy's Button Box knockade mig fullständigt. En kortroman du läser på en eftermiddag och du kommer läsa den i en sittning eftersom den är omöjlig att lägga ifrån sig. King och Richard Chizmar (kolla in hans noveller för övrigt!) har skrivit en så pass tajt berättelse att den nästan inte får plats på sidorna den utgör. Ändå känns inget framhastat eller dåligt underbyggt. Det känns lite som en del i Kings gamla 80-talssamlingar det här och när King rör sig i just kortromanform brukar han vara svår att slå på fingrarna!

 

Gwendy's Button Box är hälften skräck, hälften mörk saga. Som för att understryka det sistnämnda är boken även illustrerad av suggestiva teckningar signerade Ben Baldwin. Den är ett tankvärt utforskande av determinism och samtidigt en infernaliskt spännande litet underverk som jag inte kan rekommendera nog. Den må vara kort, men värd varenda krona och slukade mig med håll och hår. En påminnelse om hur bra King kan vara när han är som bäst.

 

Betyg: 5 pusselådor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 8 aug 22:28

 

 

Regi: David Yarovesky

Manus: Brian & Mark Gunn

Medverkande: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures/The H Collective/Troll Court Entertainment

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7752126/

 

När det ofrivilligt barnlösa paret Breyer hittar ett spädbarn i en kapsel som kraschlandat i skogen bestämmer de sig för adoptera pojken. Visserligen förstår de från första början att han inte är från Kansas direkt, men med en kärleksfull uppfostran ska det väl inte vara några problem? Pojken, Brandon, lever ett ganska normalt liv tills det puberteten kickar in. Det blir värre än hår på nya ställen och målbrott om vi säger så...

 

Det finns något väldigt tilltalande med grundidén bakom att ta ursprungshistorien från en superhjälte och inte bara ändra om detaljer utan helt och hållet vrida den på huvudet. För er som inte levt under en sten de senaste hundra åren är detta givetvis en variant på Supermans ursprung, ända ner till en familjegård i Kansas. Där tar dock likheterna stopp. Brightburn gör vår "superhjälte" till en superskurk i vardande och även om det är lite hit or miss är det mestadels det förstnämnda.

 

Den som läser bloggen vet att jag har allvarliga problem med Elizabeth Banks som skådis. I Brightburn är hon hör och häpna helt okej, troligen för att hon får spela något annat än "den roliga tjejen som inte riktigt klarar av att vara rolig och bara blir pinsam". I övrigt är filmen ganska okej skådespelad, men inte något att skriva hem om i det avseendet. Bäst är unge Jackson A. Dunn i rollen som Brandon, men det är inte för skådespelet man ser Brightburn.


Det är framförallt i ett avseende som filmen höjer sig flera snäpp över flertalet action/skräckfilmer - specialeffekterna. Brandons bärsärkargång skildras med varje bloddrypande detalj och vem som än står bakom effekterna har gjort ett fantastiskt jäkla jobb med att få saker att se äckliga ut. Här finns flertalet effekter som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare, utförda med en utsökt blandning mellan CG och traditionella praktiska bravader.

 

Jag brukar klaga på att filmer i regel är för långa, men jag hade gärna sett att Brightburn hade varit 25 minuter längre och gett Brandon mer karaktärsdjup. Det blir lite för lite av den varan innan hans "förändring", vilket gör filmen en otjänst. Trots detta är Brightburn en glad och bloddrypande överraskning för dig som vill se en lite annan take på alla superhjältefilmer som översvämmar marknaden. Good show!

 

Betyg: 4- piercade ögonglober av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 6 aug 17:57

 


Regi: Robert Hiltzik

Manus: Robert Hiltzik

Medverkande: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields mfl.

Produktionsbolag: American Eagle Films

År: 1983

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0086320/

 

Den extremt blyga Angela är traumatiserad över en olycka där hennes far och bror omkom. I ett försök att bryta hennes blyghet skickar hennes faster henne till ett sommarläger tillsammans med kusinen Ricky. Det är ju inte alls ett exempel på katastrof att kasta en socialfobiker till vargarna på ett sommarläger. Än jobbigare blir det när folk i lägret börjar dö på de mest märkliga vis.

 

Avdelning "film man inte hade kunnat göra 2019 1A". Sleepaway Camp är kanske inte den mest blodiga slashern som 80-talet bjöd på och knappast den mest originella. Vad den däremot har är ett extremt obehag i sitt totalt ignorerande av en av slashergenrens "regler" - barn ska inte dö. Oh holy hell vad Sleepaway Camp bryter mot den regeln!

 

Sommarlägret som ungarna hänger på verkar ha allt från sjuåringar upp till 18 - 19-åringar i en enda salig blandning och givetvis uppstår det konflikter mellan åldersgrupperna. Det kanske mest talande är den jobbiga sexuella underton som ligger i hur en aning för gamla pojkar tittar på en aning för unga flickor och pratar om dem. Överhuvudtaget är en undertryckt sexualitet ett huvudtema i filmen, men till skillnad från många andra slasherfilmer är Sleepaway Camp inte särskilt explicit i den regelrätta skildringen av den samma. Mestadels är det ungdomskärlek med allt vad det innebär med problem och ångest. Jag är väldigt tacksam att de inte drog det längre än så!

 

Det som funkar allra bäst med Sleepaway Camp är hur vissa av karaktärerna är skrivna. Både Angela och Ricky agerar som ungar skulle göra och det känns som Robert Hilznik (manus och regi) lagt ner lite jobb på deras förhållande till varandra. Sen är det de vuxna karaktärerna bara. Jag har, hands down, sällan sett ett sådant överspel av nästan samtliga vuxna skådespelare i en film! Det är på gränsen att jag började tro att det var ett medvetet stildrag. Barnskådespelarna är i regel rätt okej (med vissa lysande undantag), men de vuxna, i synnerhet Desiree Gould i rollen som Rickys mor, Martha, är så usel att filmen är sevärd bara för det faktumet! Hon har till och med teaterviskningar för sig själv. Det är underbart uselt!

 

Sleepaway Camp är kitsch gjort på rätt sätt. Den försökte inte vara något annat och slutscenen är en klassiker inom genren. Det är tyvärr svårt att få tag i en oklippt version och den klippta är väldigt, väldigt tam. DVD-versionen från 2014 ska enligt rapporter vara oklippt, så kolla in den!

 

Mest schlockiga scenen: Alla scener med karaktären Judy, den stereotypa 80-talsbitchen med alla de rätta modetipsen.

Av Ulf - Lördag 3 aug 18:19

 


Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

 

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

 

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

 

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

 

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

 

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 31 juli 16:00

 


Regi: Karim Amer & Jehane Noujaim

Manus: Karim Amer & Jehane Noujaim

Medverkande: Brittany Kaiser, David Carroll, Paul-Olivier Dehaye mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt9358204/

 

En titt på hur Cambridge Analytica-skandalen, där miljontals Facebook-användare fick sin data stulen och använd till riktad politisk reklam, utspelade sig. David Carroll, professor vid Parsons School of Design, bestämmer sig för att kräva företaget på all information de samlat in om honom. Det blir lättare sagt än gjort.

 

Just nu, i skrivande stund, finns det två riktade annonser längst upp i min Facebook-feed. Den första handlar om ett datorspel och den andra vill få mig att söka en tjänst som fastighetsförvaltare i Kristianstad. Det är inget tillfällighet. Jag spelar mycket datorspel och har spenderat ganska mycket tid med jobbannonser i sommar. Från detta kan eventuella köpare av min information utläsa en hel del som jag inte tänker gå närmre in på. Det är priset vi betalar för sociala nätverk.

 

Så länge det håller sig på den här nivån tror jag de flesta accepterar det. Det spelar inte så stor roll för mig om folk får reda på att jag spelar mycket datorspel eller kollar runt på annonssajter. Det är dock det vi inte ser som är skrämmande. När vår information används för att påverka vårt sätt att tänka om saker och ting. Falsk information och falska nyheter trängs i flödet och merparten tar sig inte tid att analysera vad de ser. Jag vågar påstå att jag är bättre än genomsnittet på just detta, om inte annat för att jag arbetat med medieanalys. Ändå är jag knappast ofelbar när det gäller att falla för fake news och frågan är om någon är det?

 

Karim Amer & Jehane Noujaim visar detta med all tydlighet i The Great Hack. De visar hur sociala medier missbrukas av makthavare och presumptiva diton för att få oss dit de vill. Jag visste inte hur djupt det här gick innan jag såg den här dokumentären och för det är jag väldigt tacksam. Det gäller inte bara att influera några väljare utan att styra hela länders och ibland regioners politiska framtid. Amer och Noujaim presenterar sin fakta och gör det på ett lättförståeligt och pedagogiskt vis. Dessvärre fallerar deras film också lite på en punkt - bristen på indignation.

 

Jag vet att man som dokumentärskapare helst ska hålla sig neutral till sitt studieobjekt just för att "dokumentera" det utan påverkan. Det finns dock ställen i den här filmen som skulle behövt en eller tio frågor ställda till de som medverkar. Allra tydligast är det i fallet Brittany Kaiser. Kaiser, självutnämnd visselblåsare, var ett av de högsta hönsen i Cambridge Analytica och är en komplex personlighet som det är mycket svårt att ens sympatisera med. Det ligger något bakom hennes agerande, annat än ren girighet och vilja att skydda sin rygg, som The Great Hack aldrig riktigt tar upp.

 

Från att ha utmålat henne som narrativets (för det är ett narrativ, hur vi än vrider och vänder på det) protagonist blir hon på sin höjd en tolererbar person, men oftare än inte en total moralisk slaskhög som hela tiden försöker vrida och vända på saker till sin fördel utan att ta ansvar. Det kanske mest talande exemplet är när hon vittnar inför en kommitté där hon slår sig själv för bröstet när hon menar att CA aldrig tog uppdrag från exempelvis Marie Le Pen. Utfrågaren noterar dock att de tagit uppdrag för UKIP, varpå Kaiser tvingas pudla. Några uppföljningsfrågor från Carroll lyser dock med sin frånvaro.

 

The Great Hack är en mycket viktig film ur ett rent samhällsmässigt perspektiv. Om du finns på sociala medier och/eller om du har nått rösträttsålder bör du se den. Som dokumentär är den knappast perfekt, men ändå ett mycket fascinerande tidsdokument.

 

Betyg: 4- jag är fullt medveten om ironin i att dela det här inlägget på Facebook av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 28 juli 19:31

 


Regi:  Mairzee Almas/Allan Arkush/Sheree Folkson mfl.

Manus: Aaron Martin (creator/head writer)

Medverkande: Katee Sackhoff, Samuel Anderson, Justin Chatwin mfl.

Produktionsbolag: Halfire Entertainment

År: 2019

Längd: cirka 430 min (cirka 10 x 43 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8369840/

 

Jorden, någon generation efter klimatkatastrofen. En utomjordisk artefakt liknande ett gigantiskt prisma landar och besvarar till sist frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Alla försök att kommunicera med artefakten misslyckas dock, men när man lyckas spåra dess ursprung till Pi Canis Majoris (cirka 96,5 ljusår från jorden) skickas hyperrymdskeppet Salvare ut för att ta kontakt med utomjordingarna. Under ledning av den hårdföra kapten Niko går dock inte allt som planerat...

 

Ibland, inte ofta men ibland, händer saker i recensionsvärlden som är för mig helt obegripliga. Another Life har totalsågats av både kritiker och tittare och den här säsongen är troligen både den första och sista. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vanligtvis brukar jag åtminstone kunna förstå hur recensenter och tittare tänker även om jag inte delar deras åsikter. Så inte här. Många av recensionerna handlar om hur klichéfylld serien är. Ja, det är inte världens mest originella story, men presentationen gör den grymt sevärd i mina ögon. När puckon börjar prata om SJW-troper stänger jag dock av den delen av internet och suckar mest om priviligierade barnrumpor.

 

Själv tycker jag att Another Life levererar där det verkligen gäller. Det är en spännande premiss, den har en egen karaktär som inte pumpas ut i förgrunden utan som kommer lite då och då och framförallt har den ett flyt i berättelsen som gör att man fastnar. Skådespelarmässigt är det lite sisådär av och till, måste jag erkänna. Katee Sackhoff gör en bra huvudroll med Niko och likaså Samuel Anderson (som Salvares AI, William) och Justin Chatwin (som Nikos man, Erik) gör bra ifrån sig. Det samma kan tyvärr inte sägas för de flesta andra kvinnliga skådespelare i serien som regisseras antingen som överdrivet karriärsdrivna eller som argbiggor. Lite mer nyansering hittar vi bland de manliga karaktärerna, men karaktärsporträtten är helt klart seriens svaga kort.

 

Det starkaste kortet är det tidigare nämnda berättartempot. Ibland går det lite för fort och man skulle behöva belägga vissa saker bättre i manuset, men på det hela taget måste jag säga att det är uppfriskande att se en serie som inte tar sju svår år på sig att etablera premiss och konflikt. Man har mycket att berätta och det sprudlar av berättarglädje på ett sätt som inte är vanligt med många andra science fiction-serier.

 

Jag rekommenderar verkligen Another Life till genrefans och ni andra kan säkert ha riktigt kul också! Enjoy it while it lasts!

 

Betyg: 4 artefakter av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 juli 19:30

 


“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

 

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

 

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

 

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

 

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

 

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

 

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

 

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

 

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 juli 00:45

 


Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna

Medverkande: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Marvel Studios/Pascal Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6320628/

 

Drygt åtta månader efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) försöker Peter Parker återvända till någon form av normalt liv. Som ett steg till detta tänker han lämna dräkt och ansvar hemma när han åker på klassresa till Europa. Nu blir det ju inte riktigt så enkelt. Nick Fury försöker desperat att nå honom och när klassen har kommit till Venedig kommer anledningen ifatt Parker...

 

Det måste vara svårt att ställa om efter Endgame - en film som mer eller mindre hade varit in the making sedan MCU bildades. Nu måste nya tag tas och även om jag inte var jätteimponerad över hur man avslutade hela rasket är det spännande att gå in i ett nytt kapitel med Marvels blockbusters. Far From Home är väldigt rotad i vad som hände i slutet av Endgame och det är svårt att argumentera emot. Halva planetens befolkning har förlorat fem år då deras vänner och familj har åldrats och när dessutom Tony "Iron Man" Stark offrade sig för att föra alla tillbaka ligger Iron Mans skugga tung över både Parker och filmen.

 

Trots denna kanske något deppiga tematik är Far From Home allt annat än deppig. Det är en av MCU:s mest lättsamma filmer, men är samtidigt så pass smart skriven på sina ställen att den aldrig slår över. Jag borde som gammal Marvel-fan ha sett twisten komma från fem mils håll, men Chris McKenna grundlurade mig med sitt manus. Jag gillar när film lyckas med det.

 

Tom Holland växer mer och mer in i rollen som Peter Parker och jag hoppas innerligt (och tror!) att detta är den sista rolländringen vi kommer få se gällande nätsvingaren på ett bra tag. Även Jake Gyllenhaal gör en mycket bra roll som Mysterio. Gyllenhaal är alltid sevärd och så även här. Lite trivia är att han var redo att ta över rollen som just Spider-Man redan 2004 när Tobey Maguire hade en svårläkt skada, men så blev aldrig fallet. Nu får han åtminstone spela en annan klassisk karaktär från Spider-Mans persongalleri och gör det väldigt bra.

 

Spider-Man: Far From Home är en väldigt underhållande curtain raiser för vad som komma skall. Ett stort obs är att den klassiska eftertextscenen den här gången är av det mest dramatiska i hela filmen. Lämna alltså inte fåtöljen i förtid. Det är en riktigt jäkla bra cliffhanger de får till!

 

Betyg: 4 elementarer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se