Senaste inläggen

Av Ulf - Onsdag 21 mars 20:09

 


Regi: Paco Plaza

Manus: Paco Plaza & Fernando Navarro

Medverkande: Sandra EscacenaBruna GonzálezIván Chavero mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Expediente La Película A.I.E./Film Factory mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5862312/

 

I ett desperat försök att kontakta sin nyligen bortgågne far medverkar Verónica i en seans med ett ouijabräde i centrum. De andra två deltagarna märker inget särskilt, men Verónica får uppenbart kontakt med något - något som följer med henne hem och hotar att förgöra både Verónica och hennes familj.

 

Olika virala marknadsföringskampanjer har försökt bräcka varandra i att pumpa upp Verónica som den mest skrämmande filmen genom tiderna. För mig som gammal skräckräv väcker sådant nostalgiska minnen från när censuren släpptes fri i Sverige och alla filmer som en gång varit förbjudna var "den mest skrämmande filmen genom tiderna". Nej, Verónica är knappast ens av de 500 mest skrämmande filmer jag sett. Vad den däremot är är en film med många goda idéer men lite halvdant genomförande.

 

För det första, kan vi sluta göra skräckfilmer om ouijabräden? Jag har mycket svårt att ta en licens som ägs av samma företag som ger ut Monopol på allvar. Det är ett väldigt enkelt och tafatt sätt att sätta igång en demonhistoria som behöver dö ut. Manuset baseras trots allt (mycket löst) på ett verkligt fall där den 18-åriga Estafanía Gutiérrez Lázaro började uppleva olika psykologiska symptom efter att en seans likt den i filmen avbröts hastigt och lustigt. Och ja, som filmen säger finns det en polisrapport som beskriver fallet som Spaniens första paranormala polisärende. Skeptikern i mig kan hitta en mängd olika förklaringar till vad som inträffade när man läser sammanfattningar av rapporten (den finns på nätet i både verifierade originalscanningar och översättningar).

 

Allt ovanstående vore inget att höja på ögonbrynen åt om filmen lyckades med sin illusion av att skildra något verkligt, men Plaza skulle behövt både polera manus och regi för detta. Skådespelarmässigt fungerar filmen bättre och räddar upp några av de mer taffligt skrivna scenerna. Det jag främst kommer ta med mig från Verónica är dock soundtracket och min nya bekantskap Héroes del Silencio - ett fantastiskt gothrockband som jag inte lyssnat på sedan tidigare, men som tydligen var stora på den spanska scenen på 80-talet. Om du gillar Echo & The Bunnymen, Mission UK eller The Cult är det ett riktigt fynd.

 

Rent filmiskt kommer jag nog inte komma ihåg Verónica om ett år eller så. Här finns som sagt många bra idéer, men slutprodukten är ofokuserad och skulle behöva arbetas på ett tag till. Synd.

 

Betyg: 2+ demoner från Parker Brothers av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 18 mars 19:45

 

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2017

Sidor: 384

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-40-7

 

"Love hurts
Love scars
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts"

 

 

Under 2017 års upplaga av Fantastisk Filmfestival kunde man se en reklamfilm för en kickstarterkampanj för att ge ut en samlingsvolym av Kim W. Anderssons Love Hurts-serier. Satt till tonerna av en sockersöt version av Roy Orbisons klassiska låt med samma namn visades kärleksfulla och bedårande tecknade förhållandebilder upp för att några sekunder senare bli till en serieslaktfest utan dess like med ylande elgitarrer. Det är den bästa reklam för en kickstarterkampanj jag sett och jag tröttnade inte ett dugg på den trots att jag i princip såg allt på festivalen.

 

Det kanske inte är så konstigt. Jag älskar Roy Orbison och jag älskar skräckserier. Därför kunde jag inte heller få boken ur tankarna och när jag till sist hade den tegelstenstunga luntan (1,2 kilo!) i min hand visste jag att Andersson och Apart Förlag lyckats - det här är en deluxeutgåva vars like jag inte sett i svensk handel tidigare. Layout, texterna från gästskapare och det fantastiska omslaget är bara några av sakerna som gör Love Hurts Deluxe till en rent ut sagt skitsnygg bok att ha i bokhyllan.

 

Hur snygg utgåvan än är måste den bedömas på grund av sitt innehåll. Love Hurts Deluxe låter oss följa med från första rutan till sista i hela utgivningen och det är en minst sagt intressant resa. Man kan se en tydlig progression hos Andersson inte bara när det gäller tecknarfärdigheterna utan även manusen som går från att vara ganska enkla berättelser till att bli allt mer intrikata och utvecklade.

 

Det som skiner allra klarast från den första episoden och framåt är ärligheten i Andersson berättande. Det är av samma anledning som jag älskar artister som Roy Orbison, Chris Isaak och Johnny Cash. Det är enkla, men aldrig simpla, historier om kärlek och hjärtesorg, och de känns på flera olika nivåer. Det är en viktig skillnad jag gör ovan. "Enkel" är något av det finaste jag kan säga om en historia. "Simpel" är däremot i princip en förolämpning. Och Andersson är aldrig simpel.

 

Nutida fenomen, såsom dokusåpor och rädsla för besjälad teknik, blandas med tidlösa teman som spökhistorier, vampyrer och annat oknytt. Gemensamt är att de allra flesta av serienovellerna binds ihop av en mycket smittande mörk humor. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i en av bokens avslutande texter går tankarna till EC:s skräckserier från 1950-talet, något som också syns i omslagsdesignen. Eftersom jag länge muttrade om hur dyra alla EC-samlingar var kan Love Hurts Deluxe mycket väl fungera som en inkörsport till den här typen av skräcknoveller.

 

Jag återkommer till ordet "skräcknovell" då det är detta som Anderssons skapelser påminner mest om. De populärkulturella referenserna är alltid med, men används till att berätta historier och inte som rekvisita. Mycket bra. Dessutom, precis som bra noveller om de är så i serieformat som i endast text, väcker Anderssons diton en nyfikenhet hos mig som hitintills genererat tre egna novellidéer. Om min egen samling blir publicerad kommer Kim W. Andersson tackas.

 

Så varför inte högsta betyg efter allt detta hyllande? Det ligger helt enkelt tyvärr i en samling och/eller antologis natur att vissa delar inte går hem lika väl som andra. Jag har fortfarande inte läst en samling av något (såvitt jag kommer ihåg) där jag gillade allt. Det kanske inte riktigt är meningen heller. Love Hurts Deluxe är hur som helst en riktigt gedigen samling skräcknoveller som kan beröra, chocka och säkert sätta ett och annat plåster på ett brustet hjärta. För ja, kärlek gör förbannat ont och till det är Love Hurts Deluxe en tydlig och underhållande guide. Och för Guds skull, lyssna på Roy Orbison när du läser den!

 

Betyg: 4 nej, inte Nazareths version av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 16 mars 21:22

 


Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/


Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.


Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).


Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.


"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.


Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.


Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.


Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.


Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 13 mars 22:06

 


Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

 

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

 

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

 

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

 

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

 

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

 

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 7 mars 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 5 mars 15:32

 


Oscarsgalan 2018: Frances McDormand sa det bäst

 

Oscarsgalan är över för den här gången och nu blickar vi framåt mot galan 2019... nej, inte riktigt. Det ska bli ganska skönt att kunna återgå till den vanliga recensionstakten och till och med fokusera lite mer på böcker och serier inom det närmsta. Ibland får de rörliga bilderna pausa.

 

Hur som helst var den 90:e upplagan av snubben med den gyllene auran en ganska slätstruken dito. Jimmy Kimmel agerade värd för andra årets i rad och till nästa år måste de hitta ett nytt grepp. Kimmel, uppenbart tyngd av manuset, fick inte alls ut den charm han utspeglade förra året och utöver några tidiga jabbar mot Harvey Weinstein var det för det mest väldigt snällt.

 

Huvudtematiken för kvällen var representation och metoo-rörelsen. Trots laddade ämnen där man kunde säga mycket och sätta en personlig prägel på det hela var det egentligen bara en pristagare som verkligen gjorde det. Frances McDormand (bäst kvinnliga huvudroll för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) höll ett tacktal som var lika delar rörande som en uppmaning till fortsatt kamp. McDormand stal showen totalt och levererade samtidigt ett viktigt budskap. Hon stod också för det enda tal under kvällen som kommer hamna i framtida highlight-paket.

 

Guillermo del Toro blev galans vinnare med The Shape Of Water som plockade hem fyra priser, däribland bästa regi och film. Jag är som bekant inte särskilt imponerad av varken del Toro eller den aktuella filmen, men jag måste ändå poängtera att detta var en av få gånger som Hollywood erkänt en fantasy- och/eller science fiction-film för sitt finaste pris. Det är kul i sig. När dessutom Jordan Peele vann bästa originalmanus för Get Out kanske, bara kanske, det finns en rörelse till mer genreorienterad film även i Hollywoods finrum.

 

Övriga filmer med mer än en statyett blev Dunkirk (3), Blade Runner 2049, Coco, Three Billboards Outside Ebbing Missouri och Darkest Hour (2 priser vardera). Av dessa blev jag gladast över att Roger Deakins äntligen fick vinna sin Oscar för bästa foto efter 13 tidigare nomineringar. Det måste vara någon slags rekord. Att Gary Oldman till sist fick plocka hem en statyett var också väldigt kul om än desto mer väntat.

 

Mitt eget tippningsresultat var bättre än förra årets bottennapp och landade på 79% (19/24). Klasserna jag bommade var båda dokumentärpriserna (vilket jag blev glad över eftersom min favorit, Icarus, vann), live action-kortfilm (även här vann min favorit över vilken jag trodde skulle vinna), specialeffekter samt att jag som i princip alltid bommade den tyngsta kategorin av dem alla - bästa film.

 

Med det avslutar Skitfinkultur sin bevakning av Oscarsgalan 2018. De kommande veckorna kommer i huvudsak fokusera på litteratur, både i serie- och bokformat. Det blir awesome. Häng med!

Av Ulf - Måndag 5 mars 05:45

 



And The Winners Are... Samtliga Oscarsvinnare 2018


Best Short Film - Live Action: The Silent Child

Best Short Film - Animated:  Dear Basketball

Best Documentary - Short Subject: Heaven Is A Traffic Jam On The 405

Best Documentary - Feature: Icarus

Best Achievement In Visual Effects: Blade Runner 2049

Best Achievement In Sound Mixing: Dunkirk

Best Achievement In Sound Editing: Dunkirk

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: "Remember Me" (Coco)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: The Shape Of Water

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Darkest Hour

Best Achievement In Costume Design: Phantom Thread

Best Achievement In Production Design: The Shape Of Water

Best Achievement In Editing: Dunkirk

Best Achievement In Cinematography: Blade Runner 2049

Best Animated Feature: Coco

Best Foreign Language Film Of The Year: A Fantastic Woman (Chile)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Call Me By Your Name

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Get Out

Best Achievement In Directing: Guillermo del Toro (The Shape Of Water)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Allison Janney (I, Tonya)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Gary Oldman (Darkest Hour)
Best Motion Picture Of The YearThe Shape Of Water

 

Skitfinkulturs facit: 19/24 = 79%

Av Ulf - Söndag 4 mars 12:15

 

 

Oscarsgalan 2018: Skitfinkultur tippar galan

 

 

Dags för den årliga tippningen. Årets mål är att överträffa förra årets låga prickande (66 %). Fetstil innebär att jag tror att filmen kommer vinna, kursivstil att jag tycker den borde vinna. Inte sällan är dessa en och samma film. Hur som helst, facit imorgon morgon.

 

 

Best Motion Picture


Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)


 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 


Best Achievment In Directing


Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)


Best Original Screenplay


Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay


Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature


Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner



Best Foreign Language Film


The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Chile)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)


Best Cinematography


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound


Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Production Design


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water


Best Costume Design


Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul



Best Makeup & Hairstyling


Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score


Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Original Song


"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 


Best Sound Mixing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049



Best Visual Effects


Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short


Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 


Best Documentary, Feature

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 
 
Best Short Film, Animated

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se