Senaste inläggen

Av Ulf - 15 januari 2022 14:29

 

Regi: Joel Coen

Manus: Joen Coen (baserat på William Shakespeares pjäs)

Medverkande: Denzel Washington, Frances McDormand, Bertie Carvel mfl.

Produktionsbolag: A24/IAC Films

År: 2021

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/


General Macbeth får för sina besvär i fält och lång och trogen tjänst en ny titel och kan nu titulera sig dubbel thane (feodalherre). Det räcker dock inte för Macbeth och absolut inte för hans ambitiösa hustru. På segerfesten då Macbeth ska få sin titel konspirerar de att ha ihjäl kung Duncan. Men en profetia given till honom från tre häxor skaver i Macbeths sinne och plötsligt tycks alla vara ute efter honom. Eller är de egentligen det?


Det förpliktigar att göra Shakespeare på "rätt" sätt. Alltså, när man inte tar en Shakespeare-pjäs och skriver om den efter "modern smak och tycke" utan skildrar händelserna så som Barden skrev dem har man verkligen lagt mycket på sina axlar. Fyrfaldigt Oscarsbelönade Joel Coen har gjort The Tragedy of Macbeth till en väldigt otypisk film för hans och brorsan Ethans katalog. Den avskalade stilen hade lätt kunnat göra det till en tom adaption, men tack och lov har man två riktiga giganter i huvudrollerna - Denzel Washington som Macbeth och Frances McDormand som Lady Macbeth.


Både Washington och McDormand är givetvis strålande. De tillhör vår tids största skådespelare och verkar kunna spela allt. Framförallt Washington visar prov på en imponerade spännvidd under Macbeths totala sammanbrott. Macbeth är en svår roll. Det är inte bara att fläska på med allt man kan och har utan det är de subtila vinkarna och ledtrådarna som till sist landar i komplett galenskap. Coens version av detta vaggar in tittaren i någon slags falsk förhoppning om att Macbeth kanske ska besegra sina inre demoner, även om jag både sett och läst dramat åtskilliga gånger. Imponerande!


McDormand är även hon lysande som den ärelystna Lady Macbeth. Jag kunde önskat att Coen valde att fokusera lite mer på hennes inre kamp dock. Lady Macbeth är en av Shakespeares mest intressanta kvinnokaraktärer. Hon skildras, precis som sin man, som någon vars ambition går stick i stäv med vad hon kan tolerera att göra. McDormand manipulationsspel är något utöver det vanliga.


Rent tekniskt är The Tragedy of Macbeth samtidigt en okomplicerad som märkligt komplicerad film. Coen har valt ett bildförhållande jag aldrig tror jag tidigare sett i en modern film. Filmad i skala 1:19:1 ser det mer ut som en stumfilm från 20-talet än en modern produktion. Det går igen även i scenografin. Hela filmen är inspelad på en soundstage och alla miljöer har byggts upp. Tonen är stram och avskalad och i princip helt fri från utsmyckning. Resultatet blir ett mellanting mellan teaterscen och filmmiljö vilket ger filmen en sällsam kvalitet. Personligen funkar detta stilgrepp inte fullt ut för mig. Jag hade hellre sett realistiska slottsmiljöer. Nu känns det som man tittar på världens mest påkostade teaterscen istället. Använd filmens unika möjligheter till din fördel, säger jag.


The Tragedy of Macbeth är, trots mina invändningar mot formen, en helsikes bra adaption av en av Shakespeares mest kända draman. Om du vill se en total master class i skådespel kan du inte hitta mycket bättre från 2021.


Betyg: 4 boiling troubles av 5 möjliga

Av Ulf - 12 januari 2022 14:50

Regi: Jason Reitman

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/


När Callie och barnen Trevor och Phoebe blir vräkta tvingas de flytta ut på landet till sin morfars gamla hus. Morfadern, känd som The Dirt Farmer i grannskapet, har nyligen gått bort och lämnat sina ägor till familjen han inte träffat på många år. Snart börjar mystiska saker hända i det gamla huset och vetenskapsintresserade Phoebe bestämmer sig för att undersöka.


Efter förra försöket att skapa en fortsättning på den älskade 80-tals-franchisen hade jag väldigt lågt ställda förväntningar på den här filmen. Det kändes lite som att om man skulle ha gjort en tredje film skulle man gjort det när Harold Ramis var i livet. Ingen ghostbusting utan Ramis bakom en proton pack! Jason Reitman, son till regissören till de två första rullarna, har dock lyckats hitta en väldigt fin medelväg mellan nostalgi och nytt. Det funkar förvånansvärt bra.


De nya barnskådespelarna är den här filmens nav och casting directorn har verkligen lyckats hitta rätt. Den mest namnkunniga av dem sedan innan är troligen Finn Wolfhard, killen som bestämt sig för att vara med i alla 80-tals-nostalgiska produktioner någonsin. Wolfhard är som vanligt bra, men det är duon Mckenna Grace (Phoebe) och Logan Kim (Podcast) som både får mest skärmtid och bäst scener. Framförallt Grace är värd att hålla ögonen på längre fram. Skådespelarensemblen rundas av med Carrie Coon och Paul Rudd i vuxenrollerna och ja… de är där. Paul Rudd är alltid charmig, men det här är helt klart ungarnas film… förutom de sista tio minuterna där en viss trio (eller kvartett beroende på hur man ser det) veteraner äger varenda sekund de har på skärm tillsammans.


Manuset känns tämligen fräscht förutom valet av skurk (no spoilers!) som känns som en upprepning efter originalfilmernas två minnesvärda antagonister. Ungarna känns som barn av sin tid och påpekar att det som hände i New York 1984 var 20 år innan de ens var födda. Det finns alltså inte en jobbig “wow-faktor” hos dem gällande de gamla händelserna vilket välkomnas. Dialogen är rapp och välskriven och actionsekvenserna funkar i de allra flesta fall väldigt väl.


Ändå känns det som det är något som saknas. Det dröjer tills filmen nästan är slut innan jag inser att det är New York jag saknar. Ghostbusters är New York och det blir helt enkelt inte samma sak när det utspelar sig i the boondocks. Å andra sidan skulle mycket av handlingen inte kunna äga rum i Det stora äpplet varken logiskt eller tekniskt, men saknaden efter rykande gatubrunnar är ändå påtaglig.


Jag kan dock inte värja mig för slutet. Det här är den finaste hyllning man kunde gjort till Harold Ramis och Ghostbusters: Afterlife är mycket mer än bara en snabb nostalgi-cash-grab. Det är faktiskt en riktigt bra familjespökkomedi. Bustin’ made me feel good again.


Betyg: 4 marshmallowinvasioner av 5 möjliga

Av Ulf - 10 januari 2022 19:54

 

Oroliga lyssnare kan vara lugna! Linda är inte död, hon bara verkar så när hon är tillräckligt bakfull för att flugor ska surra runt henne… i december. Resultatet blir att titlarna blir mer kaosartade än vanliga, men det är en av anledningarna till att vi gillar henne, Smulan. Vi leker också med Skype-bakgrunder som ingen ser, men om de skulle sett dem hade Ulf liknat Larry King. Vi stöter oss med Ryssland så check på det landet också. Gustaf blir upphetsad av ekorrar och skriver en Mein Kampf för singlar. Vi andra håller oss på behörigt avstånd. Vidare pratar vi kroppsdysformi i dagens animerade pärla (eller?) och Matti gör egna substantiv när han myntar begreppet “mobaborare”. Det ni!

 

 

Av Ulf - 6 januari 2022 16:35

 

Regi: Lana Wachowski

Manus: Lana Wachowski/David Mitchell/Aleksandar Hemon

Medverkande: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/Venus Castina Productions

År: 2021

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11286314/


Thomas Anderson har bara vaga minnen av att en gång ha varit Neo, mänsklighetens räddare i kampen mot maskinerna. Minnena har han använt sig av för att skapa en trilogi klassiska datorspel vid namn “Matrix”. När Thomas mentala hälsa börjar vackla börjar han ifrågasätta sin verklighet och finner sig snart utanför det “riktiga” Matrix igen.


Wachowski-syskonen var 90-talet personifierat när de släppte den första filmen i den här franchisen 1999. Redan då var estetiken nästan skrattretande “edgy” och genom att dra inspiration från en mängd andra filmer och böcker skapade man en modern klassiker i det avseende att den för väldigt många blev en inkörsport till science fiction-genren. Med sin något mer begränsade budget än de som efterföljarna hade fick också storyn ta större plats och första filmen är än idag en bra, om än plågsamt daterad, film. Sen kom uppföljarna. Ju mindre sagt om dem desto bättre, men från att ha varit en underhållande sci-fi-action-saga utvecklades franchisen till något löjeväckande kvasiintellektuellt dravel komplett med Messiaskomplex. De var… inte bra.


Varför Wachowskis valde att göra den här uppföljaren, nästan 20 år efter att det tämligen utskällda avslutet, vette fanken. Det kan knappast ha med pengar att göra eftersom filmen kostade cirka 190 miljoner dollar att göra och släppt under pandemin vet jag inte hur man tänkte sig att detta skulle gå runt? För närvarande har filmen gått med cirka 85 miljoner dollar i förlust. Det kan inte heller röra sig om en fanatisk fanbase, för ärligt talat – har franchisen det?


Till en början tänkte jag att Lana Wachowski kanske hade en ny historia att berätta trots allt. Öppningen med Thomas Anderson som plågad programmerare är faktiskt riktigt bra och smart skriven, trots att Keanu Reeves inte kan skådespela. Filmen tappar dock det mesta av intresse när metalinjen släpps och Thomas än en gång blir Neo. Givetvis beror detta på att ett annat ondskefullt program vill ställa till det för den ömtåliga fred som uppstod mellan maskiner och människor i slutet av förra filmen. Snark.


The Matrix Resurrections är helt enkelt inte en bra film. Från den intressanta öppningen är det här bara mer pseudofilosofi och överdrivna actionsekvenser utan spänning eller nerv. Manuset uppvisar också en förvånande egoism. Lana Wachowski har som bekant bytt könsidentitet sedan förra trilogin och just “valet att välja sitt rätta jag” är genomsyrande i manuset. Det val som Lana gjorde var personligt. Det val som Neo gör påverkar däremot hela mänsklighetens säkerhet. Därför har jag också svårt att se honom som en hjälte. När man sen blandar kärlek med kvantfysik (som Film till fikat-lyssnare vet är en dödssynd!) satt jag mest av tiden. Trots några goda avstamp och infallsvinklar är den här filmen redan lika daterad som nu metal.


Betyg: 2 matriser av 5 möjliga

Av Ulf - 5 januari 2022 08:19

 

(Ursäkta röran! Vi bygger om! Skitfinkultur har efter mer än ett decennium på Bloggplatsen börjat flytta på sig till en ny bloggplattform. Tills dess att denna är up and running som den ska kommer inläggen postas både här och på skitfinkultur.wordpress.com. Adressen som kommer användas i länkar och promomaterial är Wordpress-varianten. Det här är ett betydande projekt, vilket innebär att det troligen kommer dröja tills årsskiftet 2022 - 2023 innan det är tack och adjö härifrån. Därav beslutet att posta allt på två ställen. Hepp!)


I en framtid där Centerpartiet tagit över följer vi med Mattew McConaughey ut i rymden för att fly undan Annie Lööf, eller hitta en ny planet åt mänskligheten. The jury’s still out. Gustaf fyller år, Linda är sjuk och dricker sitt snor (kanske), Matti träffar märkliga män utanför Systembolaget och Ulf kastar till sist handsken – Star Trek vs. Star Wars. Trots sin något vacklande hälsa, eller på grund av den samma, är citatmaskinen Linda i högform och mördar dessutom flugor i livesändning! Gustaf hyperventilerar och Matti har fortfarande inte gått på konsthögskola! Fast det viktigaste är väl ändå frågan vi alla har tänkt på – hur länge orkar man faktiskt hjula i 20 centimeter vatten? 2022 börjar starkt!

 

 

Av Ulf - 29 december 2021 12:35

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films/Hyperobject Industries

År: 2021

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11286314/


Astronomidoktoranden Kate Diabiaskys observationer av en nyupptäckt komet byts snabbt från glädje till ren skräck när hon och hennes professor, Dr. Randall Mindy, inser att himlakroppen är på väg rakt mot jorden. Deras försök att larma både presidenten och befolkningen faller dock i stort sätt på döva öron. Det finns ju alltid en chans att kometen missar - en 0,24% chans, men då är det inte så kvistigt!

 

Att vi lever i en idiokrati torde inte vara någon nyhet. Vi upphöjer folk till kändisskap utan att de gör något annat än att medverka i en dokusåpa. Den digitala revolutionen när det kommer till kommunikation och kunskapsförmedling spårade ur någonstans med smartphonen och en misstro mot kunnande och vetenskap har verkligen visat sig under pandemin. Nu är det inte lika illa överallt, tack och lov, och vi har fortfarande privilegiet att måla fan på väggen i lysande satirer som Don't Look Up utan att behöva ta ställning till jordens undergång själva... än.

 

Adam McKay, Oscarsvinnare för manuset till 2015 års The Big Short, visar återigen att han är en av de främsta nutidsberättarna när han får fria tyglar att skriva och regissera. McKay är expert på att ta komplicerade ämnen och koka ner dem till både underhållande och tankeväckande berättelser och få filmer i år har hamnat så rätt i tiden som Don't Look Up. 

 

Sen ska det sägas att McKay har en A-lista med skådespelare till den här filmen som är minst sagt imponerande. Fem Oscarsvinnare (Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Mark Rylance och Cate Blanchett) och två nominerade (Timothée Chalamet och Jonah Hill) i samma film tillhör inte vanligheterna direkt. Givetvis är alla minst bra och som bäst lysande.

 

Chalamet har väl kanske minst att göra och hamnar lite i skymundan tillsammans med Blanchett och även om titelduon med DiCaprio och Lawrence är mycket bra är det trion Streep, Rylance och Hill som stjäl alla scener de är med i. Streep är perfekt i rollen som president Orlean och Hill är i högform som hennes stabschef, tillika son, Jason. Den här filmens variant av Mark Zuckerberg/Steve Jobs är dock den största höjdpunkten. Mark Rylance förkroppsligar alla de sämre personlighetsdrag som dessa herrar uppvisat genom åren och är sjukt rolig!

 

Don't Look Up är inte en perfekt film (bland annat skulle den behöva kortas med minst en kvart), men det är något så ovanligt som en väldigt underhållande och viktig film. Tyvärr kommer den troligen gå över huvudet på de som behöver ta den till sig mest, men Adam McKays ambition att visa upp vår egen kollektiva dumhet på ett underhållande vis bör prisas. En lysande, bitande och ganska besk satir av yppersta klass!

 

Betyg: 5 slutgiltiga omvalskampanjer av 5 möjliga




Av Ulf - 27 december 2021 19:46

 

Glorious - adjective:

Definition of glorious

1a : possessing or deserving glory : illustrious had a long and glorious military career
b : entitling one to glory a glorious victory
2 : marked by great beauty or splendor : magnificent a glorious sunset
3 : delightful, wonderful had a glorious weekend
4: often repeated word by Fredrik Rosengren concerning the final act of Malignant.
 
Ja, när det är jul i stugorna drar vi fram arkivet där vi samlat på oss några avsnitt under året. Veckans dito är trippelsamarbete (!) mellan Film till fikat, våra vänner på Skräckfilmscirkeln och vår nya bekantskap, Sarah Giercksky från YouTube-kanalen Sarah of Horror. Linda och Matti är på äventyr (inte tillsammans... eeeeeller?) och tur är väl det! Annars hade det blivit ännu kaosigare än vad det blev! Gustaf toppar laget så att säga. Hans ord, inte mina! Filmen då? Jag är... skeptisk.
 
 
 
 

Av Ulf - 24 december 2021 12:20

   


God jul i stugorna! Film till fikat kryper fram till kakelugnen och agerar jultomtar då vi inte ger er ett utan fyra avsnitt på samma gång! Eller, ja, det är samma film men soloinspelningar som gäller idag. Gustaf ger prov på sin musikaliska oförmåga, Linda är om möjligt ännu mer förvirrad än vanligt och vi får stifta bekantskap med redigerings-Matti... eller är han Pulp Fiction-Matti? Why not both? Bäst av alla är givetvis Ulf som är helt opartisk i detta uttalande! Nej, nu ska vi inte tävla och ha oss. Det är ju trots allt jul och dessutom är tävlingar mycket enklare att vinna om de andra inte vet om att de tävlar!

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards