FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

Regi: Alexandre Moors

Manus: Ronnie Porto

Medverkande: Joey Lauren Adams, Isaiah Washington, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: SimonSays Entertainment/Stephen Tedeschi Production/Intrinsic Value Films mfl.

År: 2013

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2027064/

I oktober 2002 skakades Washington D.C av en rad krypskytteattacker. Offren var till synes valda på måfå och ingen gemensam nämnare, annat än just att det rörde sig om en krypskytt, kunde hittas. När polisen till sist lyckades få fatt gärningsmännen blev historien än mer märklig. John Allen Muhammad, en amerikansk krigsveteran, greps tillsammans med Lee Boyd Malvo, en minderårig pojke John hade träffat på Antigua. Blue Caprice är historien om hur de båda inledde en våg av terror över den amerikanska huvudstaden.

Historien bakom The Beltway Sniper Attacks är lika fantastisk som hemsk. Redan när nyheterna kablades ut om vem gärningsmännen var räknade jag med att det skulle göras en film om deras liv. Det var för märkligt för att det inte skulle hända. Blue Caprice utforskar förhållandet mellan Muhammad och Malvo som ett partnerskap i mördande och som ett surrogatförhållande mellan far och son. Dessvärre vet inte Blue Caprice riktigt vad den vill göra av resten av storyn.

Det stora problemet med filmen är att vi inte får reda på särskilt mycket om vad som driver Malvo till att agera som han gör. Det är klart att man kan utläsa vissa saker mellan raderna, men då Malvo är en väldigt tystlåten ung man blir det ändå till en brist för filmens berättande. Isaiah Washington gör en bra roll som Muhammad, men det fokus filmen lägger på hans motivation för att handla som han gjorde sker på bekostnad av allt annat. Paradoxalt nog blir inte ens Muhammads motivation särskilt klar eftersom det finns för många lösa trådar att dra i. I en film som inte använder sig av särskilt fördjupande bildspråk eller andra sätt att förmedla stämningar och detaljer. Jämför exempelvis med Monster (2003) där motiv och karaktär beskrivs på ett mycket klarare sätt.

Det här är regissör Alexandre Moors första långfilm och det märks. Blue Caprice hade säkerligen kunnat bli en mycket bättre film i mer erfarna händer, men det här skriker av förstlingsverk. Synd.

Betyg: 2+ arga unga män av 5 möjliga

Regi: Farren Blackburn

Manus: Matthew Read

Medverkande: Charlie Bewley, Clive Standen, James Cosmo mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2013

Längd: 99 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2193418/

I kölvattnet av Vikings börjar vi se en del historisk kitsch om det gamla Nord rida på svallvågorna. Hammer Of The Gods är vanligtvis en film jag skulle väntat med att se ett bra tag, men eftersom den ligger i FFF:s program tänkte jag att den trots allt inte kunde vara så illa. Det är den inte heller, den är bara... halvdan.

Hammer Of The Gods utspelar sig i England år 871. Vikingarna har blivit allt längre tillbakapressade av saxarna och står inför ett avgörande skede om sin kontroll över landet. Kungen och härföraren Bagsecg ligger inför döden efter ett misslyckat anfall på fiendearmén. Samtidigt anländer hans son Steinar till lägret. Bagsecg ger Steinar uppdraget att leta reda på sin bror, Håkan, som blivit bannlyst ett tiotal år tidigare. Ingen har dock sett Håkan sedan hans bannlysning och mellan Steinar och hans bror står den saxiska armén.

En vikingavariant på Heart Of Darkness låter inte helt fel i min bok, men Hammer Of The Gods har ett manus som spretar åt alla möjliga håll samtidigt. Karaktärerna är i största mån tämligen ointressanta och följer de strikta stereotyperna man förväntar sig hitta i filmer av det här slaget. Actionscenerna är ganska gedigna, fotot helt okej, men Matthew Read lägger ut så många stickspår i manuset som antingen inte leder någonstans alls eller bara blir svåra att ta på allvar. Det blir inte bättre av att man på soundtracket både hör tunga elgitarrer och, I shit you not, dubstep.

Samtidigt är Hammer Of The Gods inte en usel film. Den duger för vad den är, men den lyckas aldrig överraska. Givetvis haglar de historiska felaktigheterna tätt och det mesta är funktionsdugligt om än inte bra. Efter att ha sett första säsongen av Vikings känns det här mest som ett sätt att casha in på en trend. Synd, jag gillar vikingafilmer och det finns på tok för få bra sådana. Hammer Of The Gods blir aldrig mer än en gäspning.

Betyg: 2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga

Hammer Of The Gods visas på FFF söndag 29/9 klockan 22:30, Kino 1

Regi: W.D Richter

Manus: Earl Mac Rauch

Medverkande: Peter Weller, John Lithgow, Jeff Goldblum mfl.

Produktionsbolag: Sherwood Productions

År: 1984

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0086856/

Buckaroo Banzai, kirurg, musiker och superhjälte, har lyckats bli den förste människa som färdats genom solid materia. Dessvärre har denna bedrift väckt en ondskefull interdimensionell ras intresse. Det är nu upp till Buckaroo och hans vänner att stoppa dem.

Okej, vi har en film med Peter Weller, John Lithgow och Jeff Goldblum i huvudrollerna, välkända namn alla tre. Vi har en titel som är en paradgata lång och som alluderar tillbaka till 50-talets lökiga science fiction-rullar. Jag borde älska det här kitschmiraklet. Problemet är att filmen, trots sina skådespelare och sin knäppa historia, lyckas vara riktigt trist. Manuset är paradoxalt nog lika förvirrande som det är förutsägbart och en film som presenterar sig som en science fiction-komedi borde vara bra mycket lättare att följa än det här!

Jag hittade Banzai Buckaroo på en lista över populära kultfilmer, och ja, jag kan förstår att den trots allt fått ett kultfölje. Det är riktigt knäppt på sina ställen, den retrofuturistiska designen är riktigt kul, men som film kan jag inte förlika mig med den. Att jag inte har mer att säga om en film med en titel som den här borde säga allt. Gäsp.

Betyg: 2- designen räddar den från en etta av 5 möjliga

Regi: Robert Schwentke

Manus: Phil Hay & Matt Manfredi (baserat på Peter M. Lenkovs serie med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Ryan Reynolds, Mary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: Original Film & Dark Horse Entertainment

År: 2013

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790736/

Nick, polis i Boston, har haft bättre dagar. När han vägrar gå med på sin partners förskingringsplan blir han helt sonika mördad. Det här med att stjäla på jobbet är dock inget man ser på med blida ögon i efterlivet så Nick får ett val - ta din dom nu (vilket troligen inte kommer gå så bra) eller tjänstgör 100 år med R.I.P.D - Rest In Peace Department. R.I.P.D har som uppdrag att jaga rätt på folk som lyckats smita undan efterlivet. Som partner får han den gamle westernsheriffen Roy - ett nytt partnerskap som inte kommer gå smärtfritt.

Jag såg den här filmen av en enda anledning - Jeff Bridges i cowboyhatt. Bridges har varit en av mina favoritskådespelare sedan lång tid tillbaka. Han är ju The Dude! Idén med en övernaturlig buddy cop-film är inte heller så dum. Det funkade okej med ett liknande, mer science fiction-betonat, tema i första Men In Black (1997) så varför inte här? R.I.P.D är dock ett bra exempel på en film med bra idéer men dåligt utförande.

Karaktärerna är bra. Jeff Bridges spelar sin sedvanliga muttrande cowboy med snabba repliker och en coolhetsfaktor som är av skalan. Ryan Reynolds gör en everyman-karaktär som funkar som guide för tittaren och Mary-Louise Parker är riktigt bra i de få scener hon är med. För att runda ut kvartetten med större roller har vi Kevin Bacon som slemmig skurk. Bacon är alltid sevärd, så även här. Även dialogen funkar och är ibland riktigt rolig. Tyvärr vet R.I.P.D inte riktigt vad den vill vara - en actionkomedi eller mer seriös actionrulle.

Manuset spretar åt alla möjliga håll samtidigt och hålls inte särskilt väl samman av Robert Schwentkes regi. En annan sak är CGI:n som är något av det sämsta jag sett sedan slutet på 90-talet. Vem fan hade hand om animationen?! Jag måste däremot säga att jag blev lite intresserad av serieförlagan och det är inte omöjligt att en volym eller två hamnar i korgen när jag besöker nätbokhandeln nästa gång. Som film lämnar R.I.P.D dock en hel del övrigt att önska - trots Jeff Bridges.

Betyg: 2 döda dudes av 5 möjliga

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Nicolas Winding Refn

Medverkande: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm mfl.

Produktionsbolag: A Grand Elephant/Wild Bunch/Film i Väst mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike/Thailand/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602613/

Danske Nicolas Winding Refn visade var skåpet skulle stå med Drive (2011) - en av det årets bästa filmer och pinsamt snuvad på en helsikes massa Oscars. Därför var jag också mycket spänd på Refns nya film, Only God Forgives. Det visade sig dock att det här är långt, långt, långt ifrån samma klass som Drive...

Ryan Gosling innehar huvudrollen även i den här filmen där han spelar Julian, en amerikan som tvingats fly undan rättvisan och hamnat i Thailand. Julian försörjer sig på drogförsäljning och vadslagning på muay thai-matcher tillsammans med sin bror, men när nämnde bror hämndmördas av en korrupt polis dras Julian in i en mycket farlig hämndhistoria som bara kan sluta med ond, bråd död.

Jag började se den här filmen för två veckor sedan men fick stänga av efter 20 minuter i ren besvikelse. Till sist tog jag mig i kragen och såg klart den och den är inte riktigt lika illa som den första kvarten är raktigenom. Fotot är riktigt, riktigt snyggt och den stora behållningen av Only God Forgives tillsammans med vissa av skådespelarinsatserna. Gosling gör ännu en bra roll, men här har han inte alls ett lika välskrivet manus som Drive att arbeta med.

Det är just manuset som gör att den här filmen faller. Refn har skrivit det själv och verkar inte veta vad han vill säga med sin film. Det är en hämndhistoria 1A, varken mer eller mindre. Det är inget fel på hämndhistorier i sig - det finns en uppsjö riktigt bra sådana - men det måste till något speciellt för att de ska bli unika och bra. Only God Forgives har förvisso Refns kännetecken med ultravåldsamma scener, men de känns inte alls lika träffande som i Drive. Varför? Tja, jag bryr mig inte om karaktärerna för fem öre. Alla, och jag menar verkligen alla, i den här filmen är elaka jävlar utan några försonande drag. Det här är inte en hämndhistoria som eskapism utan snarare bara våld utan egentlig mening. Om filmen inte har överdrivet underhållningsvåld (ex. kampsportsfilmer, slashers) eller vill säga något genom våldsamma scener (ex. krigsdraman, andra hämnddraman) blir våldet i sig meningslöst och bara påklistrad kosmetika.

Nej, Refn, det här var inte bra. Tekniskt kompetent, ja, men inte bra. En gruvlig besvikelse.

Betyg: 2- only God can find this entertaining av 5 möjliga

Regi: Jason Lapeyre & Robert Wilson

Manus: Jason Lapeyre

Medverkande: Siam Yu, Gage Munroe, Michael Friend mfl.

Produktionsbolag: Krasnoff Foster Productions/United Performers' Studio/Fellers Film

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133239/

En krigslek mellan grannskapets 12-åringar blir plötsligt dödligt allvar när en av pojkarna vill hämnas en oförätt. Det blir en kombination mellan fantasi och hård verklighet där inte alla spelar efter reglerna längre och saker och ting riskerar att gå helt ur proportion.

Jag satt med hjärtat i halsgropen när jag såg den här filmen, inte för att det är en fantastisk film utan för att jag själv håller på att skriva något liknande. Jag hade bara ovanstående synopsis att gå på och ville inte att filmen skulle tangera min egen historia på alltför många punkter. Det känns skönt att kunna säga, utan att slå mig själv alltför mycket för bröstet, att min historia är bättre.

I Declare War har många intressanta idéer. Bland annat skildras fantasi kontra verklighet mycket bra, med pinnar som blir "gevär", vattenballonger som blir "granater" och trädkojor som blir "fort". Problemet är att det sällan ges tid till ordentliga karaktärsutvecklingar. Protagonisten, PK, är den vi får lära känna bäst och vad vi vet om honom efter filmens slut är att han gillar krigsfilm, är duktig på att tänka strategiskt och gillar militärhistoria. Visserligen blir det någon förveckling mot slutet, men varför antagonisten ska vara så överjäklig som han ibland är befästs aldrig i manus. Förklaringen är minst sagt väldigt tam och borde getts mer tid. Jag måste dock berömma regin gällande allt förutom vissa av skådespelarna. På andra sidan pölen brukar man vara extremt duktiga på att hitta bra barnskådespelare, men här blandas det högt och lågt mest hela tiden.

På ett personligt plan är jag glad över att I Declare War inte är en höjdarfilm, med tanke på mitt eget projekt. Som kritiker ser jag dock mycket förlorad potential. Synd.

Betyg: 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga

I Declare War visas på FFF lördag 28/9 klockan 14:00, Stadshallen

Regi: Jeff Renfroe

Manus: Jeff Renfroe/Patrick Tarr/Svet Rouskov mfl.

Medverkande: Laurence Fishburne, Kevin Zegers, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Alcina Pictures/Item 7/Mad Samurai Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1160996/

När Jorden ligger under ett tjockt lager is på grund av en istid orsakad av mänskligheten själv tvingas de fåtaliga överlevande bo under mark i små kolonier. När koloni 7 får motta ett nödmeddelande från sina allierade i koloni 5 skickas en liten grupp ut för att undersöka saken.

Det är varmt. Det är förbannat varmt. Då passar det bra med en science fiction-rulle i istidsmiljö, tänkte jag. The Colony kanske inte har världens mest originella premiss, men borde kunna leverera något bättre än så här. Produktionsdesignen, så viktig inom science fiction-genren, är riktigt bra och skådespelarna är helt okej också. Men manuset... ja, när det finns tre manusförfattare som inte kunde få ihop ett manus utan var tvungna att hyra in en script doctor förstår ni nog vart det här leder. 

Manusets vetenskapsdel är så full med hål att till och med en humanist som jag ibland upptäcker flera i minuten. Spekulativ fiktion måste inte alltid vara helt vetenskapligt korrekt, jag gillar väldigt mycket som inte är det, men när man störs av sättet filmens bakgrund presenteras på är det inte ett gott tecken. Nåväl, dålig vetenskap till trots funkar The Colony okej tills dess att gruppen kommer fram till koloni 5. Om ni får tre gissningar vad de hittar där kan ni räkna ut vad resten av filmen handlar om. Det är inte en särskilt svår övning.

Väldigt lättförglömligt, inte värt din tid, trots värmen ute...

Betyg: 2- kyliga historier av 5 möjliga