Regi: Brian Helgeland

Manus: Brian Helgeland

Medverkande: Chadwick Boseman, Harrison Ford, Nicole Beharie mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures & Legendary Pictures

År: 2013

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0453562/

Det här borde vara en film jag gillar. Sportfilmer har en märklig plats i mitt hjärta. Jag vet att de är formelmässiga (det osannolika laget/spelaren som vinner allt!) men de lyckas ganska ofta spela på mina sentimentala strängar och få mig att uppskatta dem. 42 har allt som en sportfilm bör ha för att vara bra: en osannolik hjälte i Jackie Robinson (den förste svarte spelaren i högsta baseballigan i USA), bra skådespelare och en regissör som gjort en av mina favoritfilmer från 90-talet, L.A Confidential (1997). Dessvärre misslyckas den med att väcka mitt intresse av en enkel anledning - den är så förbannat tråkig.

De flesta bra sportfilmer har något som särskiljer dem från den stora massan. I exempelvis Ali (2001) vävdes socialrealism in på ett bra sätt och i Rocky (1976) lyckades regissör John G. Avildsen popularisera vad som senare blivit klyschor inom genren, exempelvis träningsmontage till musik. 42 har verkligen ingenting unikt. Det är riktigt synd, inte minst eftersom det är en mycket kompetent film rent tekniskt och har en säker Oscarsnominering för bästa manliga biroll i Harrison Ford. Ford har god hjälp av Chadwick Boseman i huvudrollen och även resten av ensemblen är mycket bra. 

Tyvärr räcker inte det här. 42 är riktigt långsam och glimrar egentligen bara till när Boseman spelar ut riktigt väl och när Ford smider planer. Just det här att lägga "munkavle" på Bosemans karaktär kanske är historiskt korrekt, men det blir inte bra på film. Jag förstår varför han gör vad han gör, men när man ändå tar sig poetiska friheter med annat i filmen kanske man hade kunnat göra Robinson lite mindre lugn och sansad än i verkligheten. Den enda scen där han riktigt ger efter för sin frustration är också filmens bästa. Det är hedersvärt att som människa vara så stark att man kan låta alla förolämpningar rinna av en, men för filmens blir det som att allt agg riktas mot en levande vägg. Samspelet och dramat uteblir och 42 kan inte, hur tekniskt bra den än är, får högre än ett godkänt betyg. Synd.

Betyg: 2 filmer i stort behov av lite jävlar anamma av 5 möjliga

Regi: John Luessenhop

Manus: Adam Marcus/Debra Sullivan/Kirsten Elms

Medverkande: Alexandra Daddario, Dan Yeager, Trey Songz mfl.

Produktionsbolag: Leatherface Productions/Lionsgate/Mainline Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1572315/

Efter händelserna i första filmen (alltså den från 1974) tog ortens lokala lynchmobb kol på hela familjen Sawyer genom att bränna ner deras gård. Ett spädbarn överlevde hämndaktionen och adopterades bort. Cirka 20 år senare får det räddade barnet, Heather, reda på att hon ärvt ett hus i Texas. Men dog verkligen alla i familjen Sawyer i branden?

Okej, nu ska vi försöka bena ut begreppen. Texas Chainsaw 3D är alltså en uppföljare på originalfilmen från 1974 och inte remaken från 2003. Jag måste säga att det är rätt häftigt att försöka göra en rak uppföljare på en 40 år gammal film, men av förklarliga skäl fungerar det sådär. Flashbackscenerna från "1974" går inte ihop alls med originalets story, eller för den sakens skull de gamla uppföljarna. Om vi bortser från dessa lastbilsstora logiska luckor, är det åtminstone en bra film för vad den är? Nej, det här är snuddande nära ett bottennapp.

Alexandra Daddario är bra i huvudrollen (och så förbaskat snygg så jag höll på att smälla av) men bortsett från henne är det här en dåligt spelad film som inte har någon av varken originalets eller remakens suspens. Dåligt spelade skräckfilmer ingen nyhet, men det som verkligen sänker den här filmen är det urbota dumma manuset. De sista 20 minuterna kan innehålla några av de dummaste twists jag sett det här året och då har jag sett mycket skit under 2013. Den enda anledningen till att det inte blir en etta är just Daddario och vissa ganska snygga gorescener. Det finns dock otroligt många bättre filmer att lägga din tid på.

Betyg: 2- men att Gunnar Hansen var med var lite kul i alla fall av 5 möjliga

Regi: Alex Gibney

Manus: Alex Gibney

Medverkande: Julian Assange, Adrian Lamo, Bradley Manning mfl.

Produktionsbolag: Jigsaw/Global Procedure/Universal Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1824254/

Den Oscarsbelönade dokumentärfilmaren Alex Gibney presenterar sin bild av Julian Assange, Wikileaks och de läckor som nämnda sajt publicerat. Problemet är bara att ingen av huvudpersonerna kommer till tals...

Jag har tidigare recenserat utkastet till Julian Assanges självbiografi där jag uttryckte åsikten att sanningen troligen låg någonstans i mitten av Assanges påståenden och hans belackares. Gibneys dokumentär förstärker den åsikten. Alex Gibney har förvisso gjort en ansats till att beskriva hur Wikileaks arbetade med informationsläckorna och intervjuar en rad personer som befunnit sig i såpan kring Assange. De två viktigaste personerna i historien, Assange själv och Bradley Manning, lyser dock med sin frånvaro. Visserligen visas en mängd arkivmaterial med Assange, men Gibney lyckades inte få till en intervju med mannen själv. Det är givetvis problematiskt, men ingen ska säga att han inte försökte. Gibney uppger att Assange ville ha en miljon dollar för en intervju eller Gibneys hjälp att "spionera" under de intervjuer han gjorde för dokumentären. Gibney vägrade. Det är svårt att veta om Assange verkligen krävt detta eftersom han enligt mina undersökningar inte kommenterat saken. Nåja, hur det än må vara med den saken så är porträttet av Bradley Manning desto mer oroande.

Manning, för den som levt under en sten, var den soldat som stod för många av de mest spektakulära läckorna som Wikileaks publicerade innan hans vän Adrian Lamo lämnade tips så att han kunde gripas. Den andra av en serie rättegångar mot Manning inleddes så sent som för två veckor sedan. Gibney kan således inte ha haft tillgång till Manning för intervjuer, men väljer ändå att fokusera väldigt mycket på soldatens karaktär och inte minst hans förvirring kring sin egen sexualitet. Delar av Mannings chatloggar med Lamo publiceras i filmen och det är ett väldigt tjat om hans önskan att utforska sin transsexualitet. Vad har det att göra med Wikileaks och Mannings avslöjanden? Ingenting så vitt jag vet. I och med att Manning inte kan kommentera bilden som presenteras av honom som en förvirrad ung man som attackerade befäl och aldrig sov lämnar den också en ganska dålig smak i munnen. Gibney försöker balansera bilden han själv presenterar med att göra Manning till en hjälte, om än en missriktad sådan, i slutet av filmen. Det är dock helt klart att Gibney har en bild som han vill presentera och det faller inte i särskilt god jord om man ser till vad en dokumentärfilmare bör göra.

Jag vänder mig också i viss mån mot det fokus som läggs på Assanges personlighet till bekostnad på fokus på hans filosofi.  Exempelvis får sexualbrottsmålet i Sverige stor uppmärksamhet, men jag måste säga att intervjun med en av de kärande faktiskt sätter saker i ett lite nytt ljus. Enligt "Anna" var det enda hon och den andra kvinnan ville var att Assange skulle genomgå ett HIV-test, sen skulle saken glömmas. Assange vägrade och till sist gick kvinnorna till polisen. Med tanke på svensk lagstiftning om sexuellt överförbara sjukdomar var det ett fullkomligt logiskt handlande. Assange kunde dock inte svälja sin stolthet och allt spann ur kontroll. Våldtäktsanklagelserna var inte ens kvinnornas idé, enligt Anna, utan något som polisen började utreda på eget bevåg.

We Steal Secrets är förvisso en intressant dokumentär, men har stora problem med det rent dokumentära. Flertalet personer som Gibney intervjuar verkar ha en egen agenda eller hysa personligt agg mot Assange. Det är knappast en balanserad film, men inte heller det "beställningsjobb från USA:s regering" som foliéhattarna har kallat den. Se den med en stor nypa salt och sunt förnuft.

Betyg: 2+ inte så mycket dokumentär som personligt tyckande av 5 möjliga

Regi: Nick Murphy

Manus: Bill Gallagher

Medverkande: Paul Bettany, Mark Strong, Brian Cox mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/IM Global/Neal Street Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2078552/

När en tonårig flicka hittas brutalt mördad påminns kommissarie Joe Fairburn om ett mordfall han inte lyckades lösa. Joe blir mer och mer besatt av att få den ende misstänkte, en rehabiliterad sexualbrottsling, att erkänna. Hans fixering leder till sist till att Joe och hans bror dödar mannen under en inte alltför officiell utfrågning. Nästa dag visar det sig dock att mannen omöjligen kan ha mördat flickan...

Det här borde vara bra. BBC gör som bekant riktigt bra deckare och kriminalfilmer, skådespelarensemblen är riktigt bra, fotot har en kall ton som passar historien perfekt... och manuset är så förbaskat tråkigt! Att skildra det moraliska förfallet av en hel familj poliser på lite drygt en och en halv timme är bara ett dumt företag. Det finns för många karaktärer för att den här filmen ska bli annat än ytlig. Historien går för fort fram samtidigt som den paradoxalt nog är ganska seg. Därmed inte sagt att manuset inte har potential, men Blood skulle antingen behöva vara minst en halvtimme längre som film eller utökas till en miniserie.

Det finns verkligen inte mycket mer att säga om Blood. Det är ingen katastrofalt dålig film, bara lite tråkig och har inget som riktigt lockar. Det finns många mycket bättre deckare, inte minst från BBC. Googla och du skall finna!

Betyg: 2 jaha... var det allt? av 5 möjliga

Författare: Peter Ames Carlin

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 504

Förlag: Writers' House (svenskt förlag: Albert Bonniers förlag)

ISBN: 978-91-0-013468-6

Det känns som jag har burit den här boken med mig i flera år. Min genomläsning av Peter Ames Carlins biografi om Bruce Springsteen har tagit några veckor av en enkel anledning – man måste ju lyssna på musiken också! Med en berättande låtskrivare som Springsteen skulle Carlins bok inte alls blivit lika intressant om man också inte samtidigt gjorde en djupdykning i The Boss karriär rent musikaliskt. Därför har jag med gitarren i högsta hugg spelat igenom alla skivorna från Springsteens karriär. Resultatet är att jag hyser ännu större respekt för mannen än vad jag redan gjorde, även om jag inte vet särskilt mycket mer om Springsteen än innan jag läste boken.

Från vad jag har kunnat se finns det generellt två typer av Springsteen-fans. Dels finns det fansen som varje gång Bossen närmar sig Sverige lyssnar på en samlingsskiva och sen köper biljett till en konsert. Inget fel med det, men det är inte riktigt vad jag kallar att vara ett fan. Den andra kategorin beundrare är de som bär Springsteens musik med sig. Inte bara partylåtarna, inte bara hitsinglarna utan som en del av en berättartradition. Jag har aldrig sett Springsteen live, men frågan är om jag skulle vilja vara en del av den masskult som omgärdar honom varje gång han kommer innanför landets gränser. Det senaste exemplet på värdelös musikjournalistik kunde vi se bara för en knapp månad sedan när alla kvällspressjournalister tävlade i att bygga skrangliga pyramider av superlativ utan att egentligen säga någonting om musiken. Sådant gör mig bara trött.

Det är också ovanstående som jag i viss mån har emot Carlins bok. För det mesta håller den en bra ton och berättar om musiken och tillblivelsen av än det ena än det andra albumet, men ibland kan Carlin inte tygla sin entusiasm utan svävar iväg i en virvelvind av hyllningsord. Någonstans här går föremålet för biografin också förlorad. Jag vet inte ett dyft mer om Bruce Springsteen nu än innan jag läste boken. Jag har varit ett fan av Springsteen sedan tonåren, men är knappast någon kalenderbitare när det gäller mannens liv. Efter att ha läst Carlins bok har jag fått reda på en massa om musiken, en del om texterna men knappt ett dyft om människan bakom. Det är anmärkningsvärt eftersom bokens omslag stoltserar med att det här är en av få biografier som Springsteen själv medverkat till. Carlin berör många av Bruce mindre hedersvärda sidor, men det är just det – han bara berör dem, han går inte in på djupet. Ett bra exempel är när Springsteen splittrade sin kompgrupp och allt som det medförde. Carlin låter förvisso medlemmarna från E Street Band komma till tals och berätta om hur de såg på saken, men Bruce eget agerande undersöks väldigt kortfattat och bristfälligt. I grund och botten förklarar Carlin det med det vanliga ”men konstnärer är excentriska”-argumentet. Det lämnar en lite fadd smak i munnen med en författare som känner att han måste försköna personen han skriver om istället för att skriva en ärlig redogörelse.  

Carlin tassar på tå runt svärtan i många av Springsteens texter med halvdana förklaringar om Bruces förhållande till sin far och ett nästan metafysiskt mörker som låg över hela familjen Springsteen. Till syvende och sist misslyckas Carlin med vad han försöker sig på – att skildra människan Bruce Springsteen. Boken är förvisso underhållande med alla anekdoter och faktoider, men att det här skulle vara någon slags definitiv biografi över en av de största rockpoeterna genom tiderna är helt enkelt inte sant. För dem som enbart är intresserad av musiken och inte vad som låg bakom den är det helt okej läsning. För oss andra är det här mest ytligt. Lyssna på musiken, läs texterna och dra dina egna slutsatser istället – hos Carlin finns inte särskilt mycket att hämta.

Betyg: 2 biografier utan egen röst av 5 möjliga

Regi: Paul Soter

Manus: Paul Soter

Medverkande: Johnathon Schaech, Pell James, Jenn Foreman mfl.

Produktionsbolag: After Dark Films

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1863201/

After Dark Films är ett filmbolag som specialiserar sig på lågbudgetskräck som framförallt görs av oprövade förmågor. Det gör att man kan hitta riktiga guldkorn i deras filmografi samtidigt som man kan hitta riktiga bottenskrap. Dark Circles är inte riktigt så illa, men jag har sett den här filmen i ett otal varianter förr och kan på rak arm nämna tio liknande filmer som är bättre.

Filmen handlar om det unga paret Penny och Alex som flyttar ut på landet när de får sitt första barn. Det visar sig snart att huset de flyttat in i har en inte alltför trevlig historia. Men är det verkligen något som spökar i huset eller är allt i parets huvuden?

Jahapp, ännu en dag ännu ett hemsökt hus? Ungefär så. Dark Circles är en kompetent gjord film som just är det - kompetent men inte mer. Den bjuder inte på några som helst överraskningar men är inte direkt dålig heller. Faktum är att jag slutar recensionen där. Om du vill se den, hitta den i närmsta reahög med dvd-filmer om tre månader. Sen lär du glömma bort den lika snabbt som du såg den.

Betyg: 2 korta recensioner av 5 möjliga

Regi: J.J Abrams

Manus: Roberto Orci/Alex Kurtzman/Damon Lindelof

Medverkande: Chris Pine, Zachary Quinto, Benedict Cumberbatch mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Productions/Bad Robot

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1408101/

Den känner mig, läser min blogg eller ens har sett tillräckligt många bilder av mig vet att Star Trek är något som ligger mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Gene Roddenberrys framtidsvision om ett samhälle där utforskning och vetenskap i princip har utrotat fattigdom och sociala klyftor är en guldgruva både när det gäller intressanta tankeexperiment, mer actionbetonade äventyr och den där speciella känslan som bara Star Trek kan förmedla. Sen har vi J.J Abrams som sin vana trogen lyckas ta en bra historia, påbörja den otroligt bra (eller med sin första film i den här franchisen åtminstone bra) och sen lyckas spola ner den i toaletten. Seriöst, fuck you, J.J Abrams! Eller inte bara Abrams - fan ta Abrams, Orci, Kurtzman och Lindelof!

Star Trek: Into Darkness tar sin början med ett uppdrag som går lite väl vilt till för Kirk och hans besättning. Resultatet blir att Kirk ifråntas kommandot för Enterprise. Samtidigt, i London, sprängs en topphemlig forskningsinstallation i luften av en terrorist. När terroristen, känd som Khan, flyr till klingonernas hemvärld får Kirk åter axla mantlen för att få fast honom. Men allt är inte vad det verkar...

Har du sett andra filmen i den gamla serien? Tänk dig då att man tar allt som var bra med den, skriver en ny ramberättelse och hoppas att folk ska svälja det... för tredje gången! Redan den sista (?) filmen med besättningen från Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994), Star Trek: Nemesis (2002), återanvände manusförfattarna huvudhandlingen från nämnda film. Det funkade okej då, inte minst eftersom karaktärerna var inarbetade och alla visste att det här troligen skulle bli svanesången för besättningens filmäventyr. Man utvecklade även storyn till viss mån och Nemesis blev en acceptabel installation i franchisen. J.J. Abrams har sagt i intervjuer att han blev intresserad av rebooten av franchisen eftersom han tyckte att det universum Star Trek utspelade sig i var så rikt på berättelser som inte hade berättats än. Varför då göra samma jävla sak en jävla gång till?!

Jag borde skriva en djupare analys eller liknande på den här filmen, men jag ids verkligen inte. Det enda som räddar den från ettan i betyg är Zachary Quintos lysande roll som Spock och det faktum att en liten, liten scen kan öppna för att vi kanske kan lägga den här alternativa tidslinjen bakom oss och återvända till det riktiga universumet för Star Trek även om det med största sannolikhet inte kommer bli så. Jag lämnade biosalongen med en riktigt dålig smak i munnen av alla "smarta referenser" till vår egen världs politik och en viktig fråga:

VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG, ABRAMS?

Betyg: 2- lycka till, Star Wars-fans... snart är det er tur av 5 möjliga

Regi: Bob Rafelson

Manus: Bob Rafelson & Charles Gaines (baserat på Gaines roman med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Sally Field, Arnold Schwarzenegger mfl.

Produktionsbolag: Outov Productions

År: 1976

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075268/

Två Oscarsvinnare, Freddy Krueger och Arnold Schwarzenegger kommer in på ett gym. Stop me if you've heard it. Stay Hungry är historien om hur en grupp rika män vill köpa upp ett gym för att kunna bygga en skyskrapa på marken istället. De skickar ut den unge Craig Blake (Jeff Bridges) för att nästla sig in i verksamheten. Vad de inte räknat med är att Craig snart finner vänskap och mycket behövd riktning på gymmet.

Det här är en av de konstigaste filmer jag sett. I drygt 100 minuter får vi en riktigt seg historia om bodybuilding, att hitta sig själv och om hur träning kan förändra hela ditt liv... eller nåt. Stay Hungry maler på och på och det mesta är riktigt tråkigt. Precis när uttråkan börjar bli total kommer det dock scener som är så totalt utflippade att man vaknar till och undrar om man fått i sig syra. Vi har bland annat Arnold som lyfter skrot iklädd cape och mask för ansiktet. Varför? Tja, för karaktären tycker det är kul. Okej... Vidare har vi en scen där ett femtiotal bodybuilders endast iklädda tangas springer omkring på stan och börjar posera. Varför? Fuck if I know.

För att spä på de riktigt konstiga scenerna har vi alltså, utöver Arnold, Oscarsvinnarna Jeff Bridges och Sally Field i huvudrollerna samt Robert "Freddy Krueger" Englund och Scatman Crothers i birollslistan. Världen är ett riktigt konstigt ställe. Den blir inte mer logisk när man betänker att Arnold vann en Golden Globe för den här rollen. Jag upprepar: Arnold Schwarzenegger vann det nästa finaste skådespelarpriset den amerikanska filmindustrin kan ge för en roll där han pumpar järn i superhjältedräkt.

Stay Hungry är ingen bra film, den är inte ens kitschbra, men ni måste se den för ovanstående scener och säkert några till jag glömmer bort just nu. 70-talets amerikanska filmproduktion var ofta skum och det blir inte skummare än det här.

Bäst: En handfull totalt jävla utflippade scener som borde kulturminnesmärkas

Sämst: I princip allt annat

Betyg: 2- the dude abides av 5 möjliga